Får domare och polis verkligen undanhålla bevisning?

 

Frågan är faktiskt berättigad, hur orimlig den vid en första anblick ändå kan låta i en svensk kontext. Det skriver Mats Lönnerblad, mångårig författare och skribent i finansrätt.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag  i flera böcker refererat till olika fall där detta har skett. Det har skapat orimliga juridiska och ekonomiska konsekvenser för både käranden och svaranden som drabbats, och det i både brottmål och tvistemål, när deras ärenden hanterats av svenska domstolar.

Låt mig först i tre aktuella ärenden visa vilka regler som gäller och vilka konsekvenser detta  får. Det ställer jag i kontrast till vilka regler som gäller enligt Europadomstolen, alltså regler som trädde i kraft redan den 3 september 1953. Sverige som nation har försökt slippa att förbinda sig att följa Europakonventionens bestämmelser, trots att Sverige ratificerade Europakonventionens bestämmelser 4 februari 1952. Konventionen införlivades i vår lagstiftning först den 1 januari 1995.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stipulerar i artikel 6 att “rätten till en rättvis rättegång” utgör en av de mest grundläggande rättigheterna, vilket bland annat innebär rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid. Men det sker inte i Sverige. Svenska domstolar har även låtit jäv, mened, rättegångsfel och undanhållande och förvanskning av bevis passera ostraffat, och det i flera fall som jag tagit del av, och skrivit om.

En annan grundläggande regel och princip som inte följs handlar om avtalslagen, och då närmare bestämt den som  säger att avtal skall hållas, pacta sunt servanda.

Låt mig därför kortfattat berättat vad som skett i tre fortfarande pågående mål.

Det första målet har pågått i mer än två år, genom alla rättsinstanser, och är både ett brottmål och ett tvistemål. Ärendet anmäldes till Justitiekanslern, som beslutade att inte vidta några åtgärder.

Fortfarande har målet inte kunnat prövas i sin helhet. Detta beror på att kärandesidan, genom att inte tillåtas granska bevisningen i målet, som svarandesidan dock har tillgänglig, inte kunnat slutföra sin talan. Och det problemet uppstod redan i första rättsinstans, trots att det finns ett skriftligt avtal som undertecknats och bevittnats av bägge parterna, om hur denna granskning skall ske.

Det skriftliga avtalet mellan parterna stipulerar att kärandena har rätt att själva, eller tillsammans med bolagets revisor, granska motpartens bokföring varje år. Svarandens  bokföring utgör den viktigaste bevisningen i detta mål.

Den  allvarligaste delen av målet – som anmälts  till polisens bedrägerirotel – handlar om hur kärandena drabbats av svarandens kriminella handlingar, och på grund av detta inte längre kan bedriva någon verksamhet överhuvudtaget.

Svaranden har erkänt brott. När kärandena vill få brottet bekräftat, via polisens bedrägerirotel, vilket borde kunna ske genom ett enkelt telefonsamtal med svaranden, inkom ett svar från polisen den 7 mars 2017: “Vi har tyvärr inte en enda handläggare ledig. Samtliga sitter med frihetsberövade personer och de har företräde“.

Det andra målet som pågått  mer än tre år i tingsrätten är både ett brottmål och tvistemål där käranden redan förlorat målet, i första rättsinstans, på grund av att svarandens ombud förfalskat ett dokument, vilket utgör den viktigaste bevisningen i målet. Målet är överklagat till hovrätten som beslutat att inte meddelat prövningstillstånd, ett beslut som i sin tur överklagats till Högsta domstolen för domvilla.

Handläggningen är också anmäld till Justitiekanslern som hittills inte vidtagit några åtgärder.

Den polis som skulle utreda ärendet informerade käranden, på ett vänligt och korrekt sätt, att detta ärende låg utanför hennes specialområde, som närmare bestämt utgjordes av droghandel och småbrott. Men istället för att vidarebefordra handläggningen till en sakkunnigt mer lämpad polis vidtog hon inte några som helst åtgärder, utan valde istället att avskriva brottmålet.

Det är lätt att likna bägge dessa domstolsprocesser med det som beskrivs i Franz Kafkas roman Processen, eller med en annan term från litteraturen, Moment 22. Det har blivit en evig rundgång i våra domstolar. Den fråga som jag, och flera andra journalister och skribenter, ställer oss är helt enkelt varför vi inte har kommit längre i vårt moderna samhälle?

De nya bestämmelserna och reglerna som trädde i kraft med reformen En modernare rättegång, eller genom Europakonventionen, följs fortfarande inte av våra domstolar, där både brottmål och tvistemål kan få pågå i evigheter.

Det tredje målet som pågått under fem år handlar om både brottmål och tvistemål där svarandena efter fem år till slut fått rätt i sak, och där anklagelserna om brott varit både felaktiga och grundlösa och allvarlig skadat de som anklagats för detta brott ekonomiskt.

Några av de felaktigt anklagade har drabbats hårt, genom att inte kunna arbeta under hela den tid rättegången hittills pågått. Den friande domen i målet överklagades för övrigt aldrig till hovrätten. Samma fall handläggs nu som tvistemål. Det är det största tvistemål mot flera parter som någonsin pågått i Sverige. Målet beräknas vara klart i första rättsinstans någon gång runt midsommar.

Min uppfattning är att både svaranden och käranden skall behandlas lika och inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i inget av dessa tre pågående mål har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Författare och skribent i finansrätt

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse.  I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen “marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU).  Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com

Lagtrots

Enligt 16 § i Rättegångsbalkens 42:a  kapitel 16:onde paragrafen gäller bland annat följande villkor: “Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall (min kursivering) rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkande och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Parterna skall (min kursivering) innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.”

Denna lag (2005:683) är således absolut och måste sedan 2005 följas redan i tingsrätten;  i  tvistemål, där parterna ofta har diametralt helt olika uppfattningar om vad som är viktigast i varje mål för att vinna framgång.

De svenska domstolarna tvingas nu göra en korrekt sammanställning av hela målet, redan i första rättsinstans – där bägge parterna får tillstånd att yttra sig i viktiga sakfrågor och inlämnad bevisning – redan  innan huvudförhandling och hovrätten fattar beslut om att bevilja eller avslå överklagande i nästa rättsinstans.  Det finns således inte längre utrymme för det godtycke och otydligheter som tidigare funnits i många tingsrättsdomar – som jag tagit del av.

I de mål där tingsrätten försummar att göra detta begår de lagtrots som resulterar i att huvudförhandlingen inte följer EMR-reformens regler ( som återfinns i regelverket för “En modernare rättegång“)

Upprättas inte denna sammanställning kan ju domarna åsidosätta den en partens (kärandens eller  svarandens) muntliga och skriftliga bevisning i domen. När målet överklagas till nästa rättsinstans ger en bra sammanfattning den röda tråden som hovrätten kan följa som legat till grund för domslutet där de skall pröva,  om de kan bevilja prövningstillstånd.

En korrekt sammanställning hade även försäkrat bägge parterna att domarna kunna följa hela förberedelsen i förhandlingen och bättre förstå den komplexa värld som gäller för både globala företag, medelstora och mindre företag samt för handelsagenter som omfattas av EU:s direktiv som ovillkorligen måste följas av svenska domstolar, men som fortfarande inte följs i många mål.
Risken är att begäran om prövningstillstånd i komplexa mål annars blir fortsatt bristfälliga när domstolen dom  helt grundas på bara den ena partens muntliga och skriftliga bevisning och tingsrätten inte beaktar om denna bevisning har varit belastad med upprepade meneder från ena parten och försök till grova förvrängningar av fakta och händelseförlopp.

En bristfällig sammanställning i  tingsrätten  försvårar ju hovrättens möjligheter att ta till sig en “rättvis prövning” av målet enligt Europakonventionens bestämmelser, som tidigare aktivt motarbetats av både svenska regeringar  och domstolar,  men som tack vare Sveriges inträde i EU sedan 1995, återfinns som tvingande bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Domstolarnas uppgift är ju att ytterst upprätthålla rättsordningen. Domstolarna och domarna skall ju garantera att alla kan få sina rättigheter och skyldigheter  fastställda i rimlig tid  och på ett objektivt och oberoende sätt.

Detta framgår också om de jävsregler som gäller och som måste åtgärdas både i samband med rättegången redan i första instans och i samband med överklagande i alla mål.  När det gäller vilka regler som gäller för domarjäv framgår dessa i Rättegångsbalkens 4 §§ 14–15 där det framgår att det inte får föreligga något sådant särskilt i lag angivet förhållande som medför att domaren är jävig att handlägga målet och inte heller någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Även villkoren för en domares  opartiskhet  återfinns i Europakonventionens  artikel 6.

Europakonventionens tolkning av artikeln  innefattar  bestämmelser  och krav på subjektiv opartiskhet, det vill säga att domaren rent faktiskt måste vara opartisk, dels krav på objektiv opartiskhet, vilket innebär att om att objektiva  betraktare  inte får hysa något tvivel på domstolens opartiskhet.

Min egen uppfattning är att efter att i min egenskap efter många år som vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)  tagit del av ett stort antal domar där en ordentlig sammanställning saknas. En ordentlig redovisning måste därför till av  både grunder och omständigheter, redan i tingsrätten.

Ökade krav på domstolarna objektivitet måste därför ställas och det  tjänstemannaansvaret som togs bort redan 1976 måste återinföras för att alla som tvistar i domstol skall kunna erhålla “en rättvis rättegång” enligt både svensk lag och Europakonventions bestämmelser.

När ett mål som inte prövas på rätt sätt redan i första rättsinstans kan ju lagtrots uppstå  i tvistemål, om målet aldrig prövats efter det rätta grunderna eller att det inte heller finns någon riktig sammanställning innan huvudförhandling,  som parterna inte ens fått tillfälle att yttra sig om innan huvudförhandling i varje mål.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Svenska domare tvingas följa EU-rätten

Svenska domare har aldrig blivit så kritiserade för att inte följa gällande rättsregler som sedan Sverige gick med i EU. Domen som tydliggör domares tjänstefel borde få mer uppmärksamhet. Se hovrätten i Malmös mål B 680-96. Även justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid Riksmötet 2000-2001. Nyttig läsning för den som är inblandad i tvistemål.

Domen är oerhört viktig eftersom Högsta domstolen äntligen, en gång för alla, har slagit fast vilka fel en domare inte får göra sig skyldig till.

I mål B 680-96 slår hovrätten en gång för alla fast vilka fel en domare inte får göra. En rådman vid en tingsrätt i södra Sverige råkade ut för överåklagare Hans Lindbergs kritiska granskning avseende flera fall av mycket grova tjänstefel. Domen blev fastställd i Högsta domstolen  (HD: B 114-99). Själva domen är på inte mindre än 200 sidor, plus bilagor. Överåklagaren har på uppdrag av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklund åtalat rådmannen för inte mindre än 29 fall av mer eller mindre mycket grova tjänstefel.

De viktigaste reglerna, som domare ovillkorligen måste följa, återfinns i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen blev inte svensk lag förrän 1995. Från och med den 1 januari 1995 gäller också EU-rätten i Sverige.

Svenska domare är även skyldiga att följa rättegångsbalken i alla mål. Desto svårare måste det vara att känna till vilka rättsregler som gäller och hur man ska döma i tvistemål, eftersom de politiska förarbetena inte längre gäller på samma sätt som tidigare, efter den 1 januari 1995.

Under de första åren efter vårt medlemskap i EU fick nästan vilka grova rättegångsfel som helst passera, utan att vare sig JO eller JK vidtog några åtgärder.

Chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundhs åtgärd att låta Hans Lindberg åtala rådmannen för tjänstefel var således mycket välkommen och efterlängtad. Det innebär att Sverige äntligen fick en ordentlig prejudikatdom på hur domare ska verka i rätten.  Den dömda domaren har gjort sig skyldig till de flesta fel som en domare kan göra. Domen är således värd att studera ordentligt för alla som är inbegripna i tvistemål.

Förutom att denna omfattande dom finns tillgänglig hos hovrätten i Malmö finns hela ärendet beskrivet i Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid riksmötet 2000/01. Både boken och bilagan kan varmt rekommenderas av alla som av någon anledning befinner sig i domstolstvist, eller arbetar med tvistemål i domstol. Det gäller både advokater, jurister och domare.

Vilken bärighet har då HD:s  tidigare beslut om hur underrätterna agerar på vad som hänt sedan den stora hovrättsreformen inträffade  i dagens samhälle?  I vårt land har alltid rättssäkerheten ansetts förutsätta att underrätterna domar ska kunna överklagas och prövas på nytt i överrätt. Men sedan EMR-reformen införts är det tydligt att hovrätten inte skall göra en omprövning,  utan endast en överprövning av tingsrättens dom.

Tyngdpunkten skall ligga på den första rättsinstansen, vilket förutsätter att kvalitén håller en jämn och hög nivå – vilket  tyvärr visat sig i många fall inte stämma. Tyvärr visar hovrätterna numera samma attityd som Högsta domstolen genom att inte vilja pröva målen alls i den utsträckning som krävs.

Det blir då särskilt angeläget att hovrätten skall uppmärksamma och rätta till materiella och processuella felaktigheter i tingsrättsbeslut och avgöranden vilket inte kan ske i de fall när prövningstillstånd inte beviljas. Sedan EMR  reformen genomförts har mer än 150 fall där HD underkänt hovrätternas beslut att inte bevilja prövningstillstånd därför återförvisas  till hovrätten för en ordentlig prövning.

Min egen uppfattning är att detta delvis  beror på att tingsrätterna gör flera grundläggande fel:

Under pågående rättegångar fattar tingsrätten beslut  som hindrar parterna att erhålla de bevis de har rätt att begära från motparten. Det sker genom att yrkade editionsföreläggandealltför sällan beviljas i första rättsinstans.

Dessutom är underinstanserna numera skyldiga att göra en ordentlig sammanställning av alla omständigheter och grunder i varje mål, som skall tillställas parterna och som dessa har rätt att yttra sig om – innan huvudförhandling – vilket alltför sällan förekommer.

Min förhoppning är därför att underrätterna nu tar hänsyn till den kritik som HD framför så att prövningstillsltånd beviljas i den utsträckning som är nödvändig för att Sverige skall kunna kalla sig för ett rättssäkert  samhälle.

Om EU-rättens företräde framför svensk rätt

I min egenskap som medlem i Europarättsföreningen fick jag en inbjudan till ett seminarium från Sieps – en statlig myndighet vars uppgift är att  ta fram forskningsbaserade analyser av europapolitiska frågor. Seminariet handlade om EU-rättens företräde framför svensk rätt och förhandsavgörande av EU-domstolen, som ägde rum 2016-09-07

Om jag inte hade vetat  det redan tidigare fick jag denna dag  fullt klart för mig dels att EU-rätten har företräde i svensk rätt och dels att den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsbesked från EU som finns – och faktiskt kan betraktas som en skyldighet – inte utnyttjas som den borde.

Medverkande och talare var professor Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, vid Stockholms universitet som skrivit två välskrivna och innehållsrika rapporter kring Förhandsavgörnden av EU-domstolen. Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis under åren 2010- 2015.(Sieps 2016)

De kommentatorer som deltog i panelen var Kristina Ståhl, justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen samt Henrik Matz, ämnesråd vid Justitiedepartementet. Moderator var Anna Wetter, forskare i juridk hos Sieps.

Anledning till konferensen var Ulf Bernitz  uppföljning av den tidigare rapporten i samma ämne som han också författat. Den nya rapporten utgör en vidareutveckling av den rapporten som författaren lade fram 2010 med titeln: Förhandsavgöranden av EU-domstolen. Svenska domstolars hållning och praxis (Sieps, 2010)Den byggde på en genomgång och bedömning av de 67 förhandsavgöranden som EU-domstolen meddelat på begäran av svensk domstol under perioden 1995 t.o.m. 2009.

Enligt den nya rapporten har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol. Rapporten bygger på en närmare granskning av samtliga 35 förhandsavgöranden. Den bildar basen för en granskning ämnesvis av vilka rättsfrågor som behandlats och vilka bedömningar som har gjorts, medan den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om den motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg.

Den sammanfattning som Sieps själva ställer sig är frågan om hur svenska svenska domstolar följer EUdomstolens direktiv och praxis ?  Är det som beskyddare av europarätten eller väktare av den inhemska rättsordningen ?

Både Kristina Ståhl och Henrik Matz höll med Ulf Bernitz i de slutsatser som han kommit fram och som han presenterade  i den nya rapporten. Kristina Ståhl hade svårt att motivera varför man ännu inte lämnar ordentliga motiveringar i de avslag till förhandsavgöranden som är obligatoriska. Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen är ju tvingade att både fråga och motivera varför man inte frågar alls, medan de lägre rättsinstanserna bör fråga i avgöranden som har bäring i EU-rätten.

Sverige fick under föregående decennium stark  kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar alltför sällan hörde av sig till EU-domstolen för tolkning av EU-rätten inom ramen för förhandsavgöranden. Detta har gjort att Sverige nu  tvingats rätta in sig i leden. Det har därför tillkommit en ny rättspraxis som domstolarna måste följa.

Under seminariet  diskuterades därför  om det under perioden 2010–2015 skett någon förändring i de svenska domstolarnas syn på att förhandsavgöranden ska begäras från EU-domstolen.

Min egen uppfattning är att de motiveringar som den högsta rättsinstansen inte är hållbara när man inte frågar   och begär förhandsbesked utan måste betraktas som näramste kliché-artade standardsvar på samma sätt som när de högsta rättsinstanserna  avslår prövningstillstånd, utan någon ordenlig motivering.

Min  kritik när det gäller svenska domstolar gäller inte förhandsavgöranden utan när svenska domstolar inte heller bryr sig om att följa EU:s direktiv;  som bevisligen har förträde framför svensk rätt,  vilket är ännu mycket mer alarmerande.

Låt mig därför bara ge ett exempel som gäller handelsagenter och återförsäljare. Där finns fortfarande inte några direktiv som gäller återförsäljare och inte heller några svenska lagar som ger återförsäljare ett ordentligt skydd, Däremot finns det ordentligt skydd  för  handelsagenter, som redan omvandlats till svensk lag (Lag (1991: 351).  Trots detta får  handelsagenter inte det skydd genom direktiv som gäller.

Rådets direktiv som är från 18 december 1986 och handlar om medlemsstaternas lagar röande självständiga handelsagenter ( 86/653/EEG) Direktivet har tillkommit för att bereda handelsagenter det nödvädniga skydd som saknats mot orättfärdiga uppsägningar  från huvdmän  och bristande redovisning som man är skyldig de enligt lag är skyldiga att  tillhandahålla.

Trots detta direktiv verkar svenska domstolar inte respektera handelsagenternas rättigheter  ordentligt i fall som jag tagit del av. Enligt EU-direktiv och i § 14  i den svenska lagtexten och § 14 har agenten rätt att få alla upplysningar som huvudmannen har tillgång till som agenten behöver för att kunna kontrollera sin provision. I flera rättsinstanser respekteras inte denna självklara regel, som tydligt visar EU-rättens företräde framför svensk lag.

Att inte följa EU:s direktiv och underlåtenheten från våra högsta rättsinstanser att inte ordentligt motivera varför man inte  inte begär förhandsbesked visar att våra svenska domstolar i många fall vare sig uppträder som  beskyddare av europarätten eller väktare av den svenska inhemska rättsordningen.

Mats Lönnerblad

Författare, vice ordförande i MRRS och skribent i finansrätt

Ett starkare skydd för mänskliga rättigheter

 

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som Jacob Sundberg.

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Därför blev jag nyfiken på hans livsverk och bad att få intervjua honom i maj 2016, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige. Detta trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan – Sverige redan 1952 men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995.

Sundbergs förklaring är att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i böcker jag läst framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad lagen säger. Och att det hos många juridiskt sakkunniga finns en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad.

Jacob W.F. Sundberg, professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms universitet. Foto: arkivbild.
Jacob W.F. Sundberg, professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms universitet. Foto: arkivbild.

Under intervjun får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels “Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som f d professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten.Strömholm hävdar att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868 – 1939). Hägerström är främst ihågkommen för den värdeteoretiska uppfattningen som kom att kallas “värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde.

Denna filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Bägge har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Jacob Sundbergs uppfattning att frågan om de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk politik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av.

Jacob Sundberg har reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas. Han har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på “rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare.

/Denna text har tidigare införts i Sundsvalls tidning 2016-08-26