Författare: Mats Lönnerblad

Lyndon H LaRouche skulle ha fyllt 100 år den 8 september 2022. Jag kommer ihåg honom – som den filosof och lysande statsman han var – i ett USA där han kunde verka under 50 år. Han hade receptet för hur vi skulle kunnat inrätta ett nytt finanssystem, som skulle fungera i både praktiken och teorin i hela världen, men som tyvärr fortfarande inte har verkställts, eftersom världens ledande banker försöker bromsa alla reformer. 

I stället för den spekulationsekonomi som speglar den fria demokratiska världen i dag – skulle vi kunnat ha återgått till fasta växelkurser – efter mönstret från det tidigare Bretton Woods-systemet och världen skulle inte längre se ut som den gör i dag. Vad världen behöver är långsiktiga avtal och andra avtal och överenskommelser gällande både kapitalbildning och grundläggande ekonomisk infrastruktur. För att få världens ekonomi att långsiktigt fungera, måste avtalen sträcka sig över tidsrymder på femtio år eller mer för att vi skall kunna följa dessa åtaganden, menade LaRouche. Sådana överenskommelser är endast möjliga med fasta växelkurser.

Det internationella, kortsiktiga, spekulationsinriktade finans- och valutasystemet som infördes i västvärlden 1971-75 kritiserades av LaRouche redan från början, och även jag har kritiserat det i både mina artiklar och böcker. I början av tvåtusentalet ansåg LaRouche att det omöjligt kan bestå länge till. Med andra ord: Det sätt att tänka som är förhärskande i vårt land bland tongivande kretsar inom näringslivet och politiken i världen i dag, kan inte undgå att försätta hela världen i en hopplös situation, något som vi ser i dag.

Kort sagt för det första: Lyndon LaRouches förslag om en återgång till Bretton Woods-systemet, i enlighet med president Franklin Roosevelts intensioner, är modellen för den enda typ av åtgärder som kan hejda sammanbrottet på både kort och lång sikt, och samtidigt erbjuda en varaktig lösning för de följande generationerna. Det är den modell som jag själv ställt mig bakom i mina artiklar och böcker.

För det andra blir det omöjligt att hindra att hela planeten går in i en mörk tid, om vi inte lägger om bankernas förhärskande spekulationsinriktning genom att återinföra bankdelning enligt lagen Glass-Stegall som åtskilde affärsbankerna från investmentbankerna så att kreditsystemet kunde inriktas på långsiktiga produktiva investeringar i Roosevelts New Deal. Vi måste redan nu agera på det faktum att hela den allmänt vedertagna monetära teorin, så som den lärs ut på våra högskolor och universitet och praktiseras i dag, inte bara är vetenskapligt inkompetent intill absurditet, utan också utgör ett svårartat ideologiskt hinder för varje reform som skulle kunna hjälpa en ekonomi att ta sig helskinnad igenom den nu anstormande ekonomiska krisen.

Vi måste lära av Lyndon LaRouche och återknyta till president Franklin Roosevelts intentioner för att kriget mellan Ryssland och Ukraina ska ta slut. Vi måste skapa en värld präglad av partnerskap mellan självständiga suveräna nationer. Vi måste också vara medvetna om att Roosevelts intentioner representerar en uppfattning som de tongivande institutionerna på finans- och valutaområdet, och de flesta ekonomiprofessorer de senaste sextio åren, arbetat för att utplåna från minnet. Detta trots Roosevelts betydelse för att så snabbt som möjligt få slut på Andra världskriget, etablera FN-systemet och lägga grunden för en långsiktig ekonomisk återuppbyggnad.

Mest känd är LaRouche för sin 50-åriga kamp för en ny ekonomisk världsordning. Hans förslag till ett Nytt Bretton Woods, som kan ersätta, det bankrutta IMF-systemet, diskuteras för närvarande i många länder. Även i Ryssland förespråkas det av inflytelserika krafter, sedan LaRouche våren 2001 presenterade sitt förslag under en hearing i Moskva arrangerad av den ryska statsduman.

Enligt min egen uppfattning, representerar Lyndon LaRouche det “verkliga” Amerika, både där och i resten av världen.  Han förpliktade sig till den europeiska humanismens bästa idéer och ideal som formulerades i den amerikanska självständighetsförklaringen för att vara en förebild för liknade omvälvningar i den av finansoligarkin nedtryckta gamla världen.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

Och måste därför åtgärdas politiskt.

Inför riksdagsvalet valet 2022 i september måste politikerna, från höger till vänster,  tillse att få bukt med skenande elpriser och de återkommande strömavbrott som uppkommit i vårt land. Det är politikerna själva som har sett till att sälja ut både kommunala och statliga elbolag till riskkapitalister som utnyttjar detta till att berika sig själva och höja elpriserna till astronomiska höjder utan att konsumenterna kan försvara sig. 

Vad som har hänt är ju uppenbart för alla som är intresserade av att behålla de låga elpriser som Sverige tidigare haft under nästan 70 år.  Under den tiden har Sverige haft ett av världens bästa elsystem: fossilfritt, motståndskraftigt, planerbart och till låga priser. Men den tiden är förbi.  På 1990- talet hade vi bättre överföringskapacitet, från norr till söder, än vad vi har i dag. Då kunde befintliga elkablar utnyttjas till eftersom det också fanns flera kärnkraftsverk. 

Det statliga konjunkturinstitutet  (KI) senaste prognos har också bekräftat mina tidigare debattartiklar för Medborgarrättsrörelsen  gällande Sveriges problem.  Nu  gäller det att politikerna inte gör situationen ännu värre! Det vilar ett tungt ansvar för politikerna att återställa stabiliteten på elpriserna, och se till att både allmänheten och företagen får betala rimliga elpriser, som de en gång var, men som inget parti verkar ta upp som en den viktigaste valfrågan.

Pressade hushåll kommer att drar ned på konsumtionen redan i höst och under vintern. Vi står inför ett kärvare ekonomiskt läge som vår svenska politiker fortfarande inte tycks förstå allvaret av. Framtidsutsikterna har även blivit mycket dystrare för övriga Europa genom den brist på gas och olja som föreligger. Konjunktursinstitutet skriver i sin prognos att KPIF-inflationen – som visar det förväntade inflationsmålet – väntas uppgå till 7,2 procent i år. Om vi jämför med Riksbankens inflationsmål på 2 procent förstår vi att en inflation på över 10 procent är riktigt dåligt. Plånboken kommer att bli tunnare för de flesta svenskarna utan att politikerna i något parti förmår göra någonting åt saken.

Skenande elpriser drabbar barnfamiljer utanför stan i en normalstor villa i Upplands Väsby  med en elförbrukning  på 20.000 kWh per år  får en månadskostnad på el på 2.926 kronor och pensionärsparet på landet i en äldre villa i Ludvika  med samma elförbrukning  20.000 kWh per år får också betala  samma kostnad på 2.926 kronor per månad enligt en artikel i Svenska Dagbladet näringsliv (2022-08-15)

Min uppfattning är därför att Sverige och svenska staten bör köpa tillbaka elbolagen via börsen som man redan sålt ut alldeles för billigt. Gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka. Sveriges senaste expropriationslag (1972:719) gör det omöjligt att expropriera de nuvarande elägarnas tillgångar både i Sverige och utomlands. Den enda möjligheten är att betala vad det kostar och köpa tillbaka den el som produceras i Sverige, vilket skulle vara bra på både lång och kort sikt att Sverige skulle kunna bli självförsörjande på el.

Det skulle inte heller strida mot EU-regelverk eftersom den el som produceras i Sverige då kan användas i vårt land i stället för att säljas vidare till utlandet vilket är bra för både allmänheten och företagen.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter  (2022-08-13 ) bekräftar journalisten Alfons Westerberg hur illa det är ställt med den svenska elförsörjningen när han skriver:

“Samtidigt som elpriserna skjuter i höjden i de södra delarna av landet toppar Sverige listan över Europas största elexportörer. –Om elproducenterna får bättre betalt i andra länder kommer de att försöka sälja så mycket el som möjligt där, säger råvaruanalytikern Christian Kopfer”   

Själv reagerade jag redan när Täby kommun, där jag själv bor sedan många år, sålde ut sitt elbolag till privata spekulanter och Stockholms Energi gjorde samma sak. Vad tänker egentligen politikerna på som inte värnar om Sveriges egen elförsörjning så vi befinner oss i den situation där vi är i dag? Vilket politiskt parti kommer att göra någonting åt problemet så att Sverige kan svara för sin egen elförsörjning?

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Recessionsoro och  och räntefrossa gör att de amerikanska storföretagen och techbolagen – i likhet med de svenska – numera kämpar i stark motvind. Den rusande inflationen har följts av flera stora räntehöjningar – för att de spekulativa storbankerna skall kunna betala för sina egna ekonomiska förluster, i den spekulationsekonomi vi har.
Det visar hur illa det är ställt.　

Krisen har orsakats av alltför optimistisk utlåning på grund av den spekulationsekonomi som präglar bolagens alltför optimistiska värderingar på börsen. Den börjar nu visa vad bolagen egentligen kommer att vara värda i en osäker framtid, och kommer att straffa sig. Risken för recession i både Sverige och resten av Europa är överhängande. Som vanligt blir det allmänheten och företagen som kommer att få betala notan.

Vår svenska riksbankschef, Stefan Ingves, som har suttit på sin post som riksbankschef under 16 år avgår äntligen som riksbankschef vid årsskiftet. Han har bidragit till att inflationen skjutit i höjden i vårt land. Han har varit med och fattat avgörande beslut till att föra Sverige fram till den situation där landet nu är, enligt Torbjörn Nilsson, som skriver om politik i en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv (SvD 2022-07-07).

Stefan Ingves har en bakgrund som generaldirektör för Bankstödsnämnden där han var med och gynnade de svenska bankerna på ett rättsvidrigt sätt under den bankkrisen 1987–1993 på allmänhetens och företagens bekostnad. Den svenska bankkrisen 1987–1993 är den svåraste bankkrisen som någonsin drabbat Sverige och som jag som författare och skribent i finansrätt redan skrivit om i flera av mina böcker. Bland annat i min bok Från bankkris till börskris (2003) där jag visar hur han använde sig av statliga miljarder för att rädda de svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

Om ekonomin fortsätter att gå i negativ riktning kommer riskapitalbolagen att göra gigantiska nedskrivningar och storbankerna ännu en gång tvingas få in nytt kapital för att betala för sin alltför frikostiga utlåning. Kapitalbolagens portföljbolag är betydligt hårdare belånade än börsbolagen. Om börsen fortsätter sin nedåtgående trend får riskkapitalbolagen skriva ner sina tillgångar med minst 75 procent, eftersom bankerna tillåtit dem att vara för hårt belånade. I så fall tvingas riskkapitalbolagen bryta mot sina lånevillkor och tvingas refinansiera sig, vilket blir svårt i en marknad med för att de skall kunna erhålla tillräcklig likviditet, skriver ekonomijournalisten Birgitta Forsberg och citerar finansmannen Christer Cardell i en intervju Svenska Dagbladet näringsliv (SvD 2022-07-09)

Min egen uppfattning är efter vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och vad som utlöste den globala finanskrisen 2007–2013 är det dags för den nya finansministern och den tillkommande svenska riksbankschef äntligen agerar för att få stopp på nästa stora bankkris som ingen vet hur den kommer att sluta. Det är dags att Sverige tillåts ta hand om sina egna ekonomiska problem i stället för att luta sig mot det privata bolaget Federal Reserves åtgärder för att återigen kunna rädda de spekulativa bankerna och företagen mot fortsatt kollaps som Federal Reserve vill allmänheten och företagen skall fortsätta att betala notan för medan skuldnotan i USA växer okontrollerbart.

Plundringen av USAs ekonomi genom Federal Reserve försorg är det största brottet i historien ansåg kongressledamoten Louis Mac Fadden ordförande i House Banking and Currency Comittee i ett tal redan den 10 juni 1932 – efter den stora börskraschen i USA 1929 – som fick stora och kostbara efterverkningar både i Sverige och resten av världen. Sanningen är att Federal Reserve har total makt över den amerikanska regeringen i ekonomiska frågor. En makt som de fortfarande besitter. Den skapar fortfarande och förstör regeringar i olika länder, efter behag, utan att riksbankschefer i andra länder hittills reagerat som de borde, genom att ta hand om sina egen ekonomiska problem på ett godtagbart sätt.

De internationella bankerna har lyckats att göra mer än bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som de skapats av regeringen. Denna försåtliga plan avslöjades för länge sedan av Josiah Stam, den dåvarande chefen för Bank of England. Vad den nye riksbankschefen nu måste göra är därför att se till att det bara är riksbanken i Sverige som äger rätten att skapa nya pengar. Det amerikanska banksystemet, som en gång i tiden, i likhet med Sverige erbjöd produktiva lån till industrin, för att gynna den inhemska infrastrukturen och skapa framtida exportmöjligheter har i dag blivit en gigantisk vadslagningsmaskin, enligt författaren Ellen Hodgson Brown, som är jur.dr. utbildad advokat och författare till flera böcker i detta ämne.

Ellen Hodgson Brown skriver i sin bok The Web of Debt som publicerades för första gången i mars 2008 av Third Millennium Press, USA. Hon skriver: “I december 2007 stod uppskattningsvis 681 biljoner dollar på spel i komplexa högrisksatsningar kallade derivat – tio gånger mer än den årliga produktionen av hela världsekonomin. De här satsningarna betalas av stora amerikanska banker och görs i huvudsak med lånade pengar skapade på en datorskärm och har använts för att manipulera marknaden, plundra affärsrörelser och förstöra konkurrens ekonomi. Den federala skulden i USA har inte betalats av sedan president Andrew Jacksons dagar. Bara räntan betalas, medan kapitalbeloppen fortsätter att öka.”

Mitt recept – som jag delar med Ellen Hodgson Brown – är att det finns en väg ut ur detta träsk för att vi skall kunna undvika framtida bankkriser. De tidigare amerikanska kolonisatörerna hittade den. Det gjorde även Abraham Lincoln och några andra nationella ledare: Staten måste återta makten över penningutgivningen från bankerna. Det gäller både i Sverige, andra berörda länder och i USA. Det finns inte längre någon anledning att stötta korrupta banker och företag som ägnar sig åt spekulativ verksamhet som sätter hela banksystemet på obestånd. Lösningen på problemet är bankdelning där man skiljer på den spekulativa ekonomin från verkliga satsningar på hållbar infrastruktur så de som orsakar framtida krascher också tvingas betala för vad de ställer till med.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Det är mänskligt att fela. Ingen människa är fullkomlig. Men när man befinner sig i en juridisk maktposition – med förmågan att i både förberedelser och slutförhandlingar i olika  domstolsförhandlingar förändra människors liv – är det viktigt att inte upprepa sina fel – och att det finns en oberoende instans, som för närvarande inte existerar i vårt land,  som kan ställa de ansvariga  till straffsvars,  för vad de gjort sig skyldiga till. Det gäller både advokater och domare. 

Advokater kan tillåta sig att ljuga både förberedelsen och i slutförhandlingar,  utan att straffas. eftersom dom alltid kan hänvisa till vad deras klienter påstår, som gör allt för att vinna en process. Det gäller i både brottsmål och tvistemål.

Domare kan uppträda jävigt, och tillåta sig att begår allvarliga rättegångsfel  i både förberedelsen och  i sina domslut utan att någon ställs till straffansvar . Det gäller i både Högsta domstolens och Högsta förvaltningsrättens ledamöter och hovrätt och kammarrätt som utan att bevilja prövningstillstånd, och utan att ens motivera när de kommit fram till ett felaktiga beslut, genom att inte meddelar prövningstillstånd.

I flera fall har jag, i min egenskap som skribent i finansrätt, under ett kvarts sekel, följt flera stora rättegångar på plats i våra domstolar, och sett hur oskyldiga människor straffas både ekonomiskt och genom långa fängelsestraff för att både advokater och domare varit jäviga – utan att någon myndighet reagerar – för de uppenbart falska påståenden – som är lätt att bevisa – som gjorts i domstol.

När det gäller mord, räcker det inte att döma på enbart indicier, utan det måste finnas konkreta bevis, när någon döms till livstids fängelse för ett brott som han eller hon aldrig begått. Ändå sker detta då och då. Det senaste exemplet är  utpekandet av Skandiamannen  som mördare av Olof Palme, först sedan han avlidit, och inte längre kan försvara sig.

Den enda förklaringen till hur detta kan ha skett beror på att Palmeutredningen tagit alldeles för lång tid att utreda, och måste betraktas som Sveriges genom tidernas dyraste mordutredning och att man nu till varje pris vill lägga ner hela utredningen, vilket till slut också har skett.

Det är lagen som stiftar reglerna i både brottsmål och tvistemål. De advokater och domare i vårt land som fortfarande inte följer vare sig Europarätten eller den svenska avtalslagen – som skett i många mål som jag redan skrivit om – följer inte heller gällande regler – som aldrig beaktas, trots att både Europarätten och Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv  numera ingår i den svenska grundlagen, vilket betyder att de som drabbas aldrig erhåller någon “rättvis rättegång”.

När mål överklagas till högre rättsinstans är det de lägre instanserna som numera digitalt är skyldig att översända alla aktbilagor till högre rättsinstans. Sker inte detta, måste ju överklagandena bli ogiltiga eftersom de högra rättsinstanserna aldrig får en riktig bild av vad som inträffat om felen som domstolen gör blir uppenbara redan i förvaltningsrätten eller i tingsrätten,

Om tingsrätten, till exempel inte följer lagen om överföringen av mål från en tingsrätt till en annan åligger är det ju tingsrättens skyldighet  att vidarebefordra alla handlingar från den ursprungliga stämningen, om det inte gäller ett helt nytt mål, vilket inte skett i ett aktuellt mål som efter 7 års förberedelser fortfarande inte är avgjort i någon rättsinstans.

Vid olagliga förvärv av delar eller hela privata företag begås det ofta många allvarliga fel som aldrig åtgärdas. Det gäller förvärv från statliga stiftelser – som tillåts lägger beslag på delar eller hela företag – utan några giltiga avtal –  Jag har exempel på ett stiftelse som förbundit sig att svara för kostnader, om man felaktigt förvärvar ett företag,  trots att det gäller totalt förbud mot att förvärva privata företag. Stiftelsen i fråga vägrar att lämna tillbaka aktierna i företaget – som man heller aldrig har förvärvat – vilket strider mot både lagstiftningen och gällande förbud för stiftelsen ifråga.

Trots att den som på detta sätt blivit av med sitt företag – som fortfarande är världsledande inom sin egen sektor och att den tidigare ägaren till hela företaget  både visat och styrkt att stiftelsen i fråga aldrig gjort något giltigt övertagande, är denna tvist fortfarande inte löst trots flera års process både i domstol och utanför domstolen.

I denna process, som jag följt i rätten sedan starten har den statliga stiftelsen tillsammans med två andra köpare genom avtal sinsemellan – utan ägarens kännedom –  kunnat förvärva 10 procent av aktierna i ett välskött företag och även av de återstående 90 procent av aktierna och tillskansa sig hela ägandet av det aktuella bolaget, utan att förvärva en enda aktie !

Varje gång det är finanskris i vårt land sker det stora förändringar av ägarsidan i bolag, utan att det finns någon instans som kan rätta de fel som uppkommer. Därför måste straffansvar och tjänstemannansvaret genast återställas.

Riksdagen har beslutat att tjänstemannaansvaret  ska återinföras, men i praktiken händer ingenting. Det öppnar för att tjänstemän kan styra utan straffrättsligt ansvar. Det var ju riksdagsledamöterna själva – som våren 2018 – enhällig röstade igenom en motion från Moderaterna, att tjänstemannaansvaret på nytt måste införas i offentlig förvaltning. Det gamla togs bort 1976 och det enda som blev kvar var begreppet “oriktig myndighetsutövning” som fortfarande inte beaktas i Sverige i den utsträckning som det borde.

Bakgrund 

Under den hemmagjorda svenska bank-och finanskrisen 1987–1993 – som jag som företagare, författare och skribent i  finansrätt tidigare skrivit om i flera av mina böcker och många artiklar – likviderade Sverige 60.000 friska företag när det var de svenska krisbankerna som var på obestånd. 400.000 jobb gick förlorade. De nervösa bankerna utgick från företagens bokförda tillgångar och om dessa inte visade tillräcklig säkerhet för lämnade krediter försattes företagen i konkurs eller panterna togs in.

Ingen hänsyn togs till den utvecklingspotential som många av dessa företag hade. Ingen domstol brydde sig om att det fanns immateriella tillgångar i den löpande verksamheten som ofta utgjorde de dominerande tillgångarna, eftersom dessa inte var upptagna i bokföringen. Rättegångarna avlöste varandra enligt löpandebandprincipen. Tvåtusen rättegångar mot den dåvarande Nordbanken, bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst.

Kränkning i artikel 1 i Europakonventionen (EKMR) 

På den tiden var Sverige  fortfarande inte medlem i EU. Regeringen tillät de krisbanker som var på obestånd att,  i stället för att själva begära sig  i konkurs, försätta sina företagskunder i konkurs. Detta borde inte längre gå att göra eftersom Sverige numera konstaterat hur stort värdet är i de immateriella tillgångarna och inte minst genom genom Sveriges accept av Europakonventionen (EKMR)  som stipulerar:

“Envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intres och under de förutsättningar som angivas i lag av folkrättens allmänna grundsatser…” 

Det finns olika sätt att kränka artikel 1 som inte längre boerde tolereras i vårt land. Ett exempel är uppenbara brott mot avtalslagen som jag redan skrivit om där undertecknade och bevittnade avtal skrivna av kunniga jurister sedan aldrig följts, vilket orsakar stora ekonomiska förluster för de som drabbas.  I sådana fall gäller det att domstolarna – när det uppstår en ekonomisk tvist skall följa Europarätten och EU:s direktiv och måste kunna ställas till  svars för de avtalsbrott som begås –och inom en rimlig tid – vilket tyvärr inte beaktats i många mål jag skrivit om.

Följer inte domstolarna de bestämmelser som finns i  avtalslagen, Europarätten (som numera finns med i den svenska grundlagen) eller EU:s direktiv blir ju den som drabbas oskyldigt av med sin både sin egendom och sina inkomster, utan att kunna försvara sig i domstol vilket är ett uppenbart brott mot artikel 1. 

Det finns andra fall, som jag också skrivit om, som rör ogiltiga förvärv av hela aktiebolag. Finns det inga kontrakt, som visar att aktieöverlåtelser har skett och att avtalen godkänts av alla parterna, finns det heller ingen affärsuppgörelse utan det som har skett utgör en uppenbara kränkning av artikel 1. En fysisk person i rollen som innovatör, entreprenör och ägare till de juridiska  tillgångarna i ett bolag (såväl materiella som immateriella) har rätt till att att dessa tillgångar skall lämnas okränkta, vilket tyvärr fortfarande inte sker många fall, vilket jag skrivit om vid ett flertal tillfällen.

Artikel 6 – Rätten till en rättvis rättegång. 

Att inte bevilja prövningstillstånd i hovrätt eller kammarrätt där samtliga dispenskrav  är uppfyllda och att inte besluta om att uppta ett mål till omprövning i dessa fall kränker den sökandes rätt  till en “rättvis rättegång”. Artikel 6 klargör tydligt:

” Var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse ,för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag…” 

Här brister många svenska domstolar i både kunskap och stringens. Jag har skrivit om flera fall där domstolen inte beviljat prövningstillstånd utan att referenten i målen ens förstått vad målet handlar om. Jag har skrivit om flera fall där mål som bara skulle kunna avgöras på några månader tagit flera år i anspråk och det utan att den aktuella domaren förstått vad målet handlar om, vilket också strider mot artikel 6.

Artikel 45- Skäl för domar och beslut 

I alla de fall där hovrätten lämnar avvisande beslut utan några som helst motiveringar är min uppfattning att det måste ske någon form av överprövning av hovrättens beslut eftersom man uppenbarligen inte följer artikel 45 EKMR. Hur skall annars parterna kunna ta ställning till vilka vidare åtgärder som måste vidtas när prövningen  bara lämnar efter sig stora frågetecken ? Felaktiga domslut måste ju rättas till  genom omprövning i högre instans enligt gällande lagstiftning vilket alltså numera inte sker i många mål jag tagit del av.

Sammanfattning 

Sverige påstår sig  vara en demokratisk rättsstat. Sverige måste därför börja uppfylla kraven för att tillämpa Europarättens regler och direktiv enligt ovan. När det gäller de immateriella rättigheterna som svenska domstolar inte tog någon hänsyn till under den tidigare hemmagjorda bankkrisen har det skett en total omvärdering av många företags verkliga värden.

Efter en omfattande kritik verkställde Näringsdepartementet en utredning (SOU 2015:16) – som många svenska domstolar fortfarande inte känner till eller bryr sig om – vilken bl.a. ville göra domstolarna och företagen medvetna om att de immateriella tillgångarna kan utgöra så mycket som 80 procent av ett företags marknadsvärde !

Svensk demokrati är sårbar och ingenting kan längre tas för givet i vårt land. Annie Lööf (C) och Linda Modig (C) delar min uppfattning om vad som måste göras (DN 2021-08-30)  Det första är att värna Sveriges grundlag med en författningsdomstol som jag redan skrivit om som styrelsemedlem i Medborgarrättsrörelsen i Sverige – under ett kvarts sekel – och  i åtskilliga publicerade artiklar i både dags och fackpress.

Domstolarnas oberoende behöver stärkas och domarna måste sluta med sina extraknäck när de inte ens hinner med alla de mål som behöver avgöras i tid.  Domstolarnas oberoende är en förutsättning för att alla skall behandlas lika inför lagen och garanteras en oberoende  och rättssäker rättegång. Dessutom anser jag, liksom nämnda centerpartister, att det behövs en författningsdomstol med uppgift att kontrollera om lagar som strider mot grundlagen (där Europarätten numera ingår)  och som har befogenhet att förklara lagar ogiltiga som inte överensstämmer med Europarätten, Europakonventionen och EU:s direktiv.

Sveriges liberala demokrati står stark men våra demokratiska och rättsstatliga institutioner – och därmed de rättigheter de skyddar – är fortfarande alltför sårbara. När de svenska domstolarna fortfarande inte lärt sig att anpassa sig till de grundläggande rättigheter och skyldigheter som Europakonventionen utgör, så måste detta skyndsamt åtgärdas för att vi på nytt får ett svenskt rättssystem som håller måttet.
Det gäller både brottsmål och tvistemål.