Det Klimatpolitiska rådet består av några professorer och ekonomer som har det gemensamt att de köpt FN-chefen Antonio Guterres klimatalarmism. Som akademiker har de därmed avsvurit sig sin popperianska vetenskapliga heder i det de inte på något sätt undersökt eller ifrågasatt de hypoteser och påståenden som präglar både FN-chefens och EU:s regleringsinflatoriska klimatpolitik. Hade de gjort det så skulle de ju inte ställt upp i rådet från början.
Eftersom ingenting EU gör för ”klimatet” har någon som helst nämnvärd effekt på det faktiska globala klimatet (se nedan), så innebär det att dessa personer inte bara har satt sin akademiska heder i pant för lite medialt inflytande och en ”grön” gloria av ”vi skyddar planeten från undergång”-typ; misstanken att de även sitter där av rent pekuniära skäl är svår att slå ifrån sig. Och ett sista motiv, som ju är bevisat i handling är för att kunna utöva pennalistisk makt mot de förnuftiga krafter som, under ständig attack och utfulning, kräver realism i klimatdebatten och ett stopp på den regelhysteri som hotar att kväva Europas välståndsutveckling och medborgarns frihet.
Ekonom missar den basala kalkylen
Rådet har en nationalekonom vid namn Olof Johansson Stenman. Denne (Mp?)-ekonom förmår dock inte göra följande enkla ekvationer vilka varje person med lite intresse och envishet kan arbeta fram, förutsatt att man inte är låst av förutfattade meningar om sakernas tillstånd.
Människan står för ca 4-6 % av alla utsläpp av det årliga flödet av växthusgaser (fluktuerar men låt oss säga 5 %), av vilka CO2 är den centrala. Resterande 95 % står naturen själv för. Av dessa 5 % står Europa för ca 7 %. 7 % av 5 % innebär att EU-länderna står för ca 0,35 % av de totala utsläppen på planeten. Omräknat till ppm (parts per million som CO2 mäts i) blir det 0.018 (0,35 % av 40 Gigaton/Gt [människans del av det totala utsläppen]: 40 x 0.0035 = 0.14 Gt CO₂ = 0.14 ÷ 7.8 [7,8 Gigaton CO2 = 1 ppm] ≈ 0.018 ppm). Detta är helt betydelselöst visavi temperaturpåverkan.
Men eftersom det är nettoeffekten av de mänskliga utsläppen som anses öka temperaturen så måste vi räkna med all 7 procenten som ”värmeeffekt”. Naturens utsläpp (de övriga 95 procenten) anses vara ”i balans” med upptaget. Klimatalarmisterna anser att de är människan som är huvudorsak till den begränsade uppvärmningen sedan ca 1850. Naturliga variationer och orsaker anses spela en marginell roll eller förnekas helt.
Vi räknar således om och finner då att om EU skulle eliminerade alla sina CO2-utsläpp i morgon dag (”netto-noll!”) så skulle effekten på CO2 i atmosfären minska med blygsamma ca 0,36 ppm i de årliga flödet: (7 % av 40 Gt: 40 x 0.07 = 2.8 Gt CO₂ = 2.8 ÷7.8 ≈ 0.36 ppm). Effekten av detta på ”klimatet”– och dess blygsamma uppvärmning (som förövrigt sker mest vintertid och på nätterna) skulle, om vi utgår från CO2-hypotesen, innebära några tusendels grader minus (ca -0.0001–0.002 °C).vilket både är helt betydelselöst och praktiskt omätbart. Och då ska det noteras att CO2s effekt är logaritmisk d.v.s dess effekt minskar ju mer som tillförs, så effekten är då sannolikt ännu mindre.
Hade nämnde ekonom gjort dessa basala kalkyler så hade han och övriga i rådet insett att de var ute i ogjort väder och mangrant avgått. Men eftersom rådet uppenbarligen inte drivs av ett vetenskapligt förhållningssätt, så borde det vara ett lätt beslut av regeringen att upplösa rådet.
Det är svårt att se vitsen med att ha ett råd som på osaklig grund agerar som piskare av regeringen, såvitt regeringen och klimatministern inte drivs av en uttalad masochism. Så länge rådet är kvar måste vi tyvärr dra slutsatsen att det är precis så det de i grund och botten är.
Men vi ska vara ett föredöme!
Det Europa gör är som sagt betydelselöst för det globala klimatet. Återstår argumentet att vi ska vara ett föredöme. Genom vår egen flagellantism så visar vi andra hur det ska gå till att ”rädda planeten”. Men nu är det så att att Kina, Indien, Ryssland och nu även USA ger tusan i hur vi späker oss här som något slags föredöme. De prioriterar sina egna länders välstånd och har säkerligen även insett det minimala problem som den ökning av ca +1 grad C som skett sedan den lilla istidens helvete före 1850 inneburit. Tvärtom ska vi vara tacksamma för att att sluppit ut ur kylan. Och som data visar i all seriös klimatforskning så har denna blygsamma uppvärmning som skett ägt rum på det norra halvklotet och mest vintertid och på nätterna. Tittar vi i empiriska data som t.ex. från EM-DAT, så finner vi inga farliga trender för olika klimathändelser och definitiv inga som på minsta sätt skulle motivera de drakoniska och från EU centraldirigerade och extremt kostsamma projekt som kalls ”den gröna omställningen”. (För en initierad faktasammanställning av klimatforskningens nuvarande tillstånd se boken ”Professionell klimatbevakning”). Ingen som helst ko på isen alltså.
Europa som föredöme? Inte på något sätt! Omvärlden utanför Europa har all all anledning, baserat på fakta och välståndsargument, att tvärtom se på Europa som ett varnande exempel.
Exit irrationalismen?
Ovanstående fakta och beräkningar visar alltså hur totalt irrationell EU:s regelhysteri är kring klimatfrågan och den ”gröna omställningen”. Den är inget annat än ett dirigistiskt försök för eurokratin och dess uppdragsgivare att dels skaffa sig mer pennalistisk makt, dels att därigenom få en anledning att öka skatteintäkterna och under tiden inbilla sig att man bär på gröna glorior. Glorior som vi nu tvingas konstatera i själva verket är gröna dumstrutar, senast sittande på investerarna i Northvolt. Irrationalism och halleluljakörer bygger förstås inte välstånd för fler än de gröna entreprenörer som ser tillfället och tar det. För övriga och samhället i stort följer endast kapitalförstöring, armod och ofrihet. Och vi har tyvärr bara sett början – om ingen radikal tillnyktring sker.
Klimatmålens umbärlighet
EU:s och Sveriges klimatmål är som visats ovan helt onödiga. Beräkningar visar att EU har producerat ca 39 000 nya regler bara under perioden 2010–2025. En stor del av dessa rör klimatfrågor. Det finns som redan indikerats inga empiriska data över klimattrender som visar att vi skulle stå inför något överhängande hot inom överskådlig framtid. En förutsättning är förstås att vi får behålla billig och pålitlig energi – ”förnybart” går därmed bort– vilket gör att vi kan anpassa oss till allt som olika väderhändelser kan innebära, även om olika extremväderhändelser, som följt oss sedan Hedenhös, alltid kommer att ställa till skador, vilka dock blir ännu värre ju fattigare vi är, vilket vi kommer att bli genom t.ex. massiva klimatregleringar och galna energisatsningar.
Som Bjorn Lomberg visat så skulle det kosta i runda tal 36,2 biljoner svenska kronor, enligt aktuell växelkursen visavi Euron, att nå EUs. klimatmål om ”netto-noll” 2050, vilket är mer än alla statliga kärnåtaganden i samtliga EU-länder tillsammans. Men även om man kan tvista om detaljer i dessa siffror så kvarstår faktum att det är astronomiska kostnader vi talar om och de kan bara betyda en sak – en säker väg, om inte till kokurs, så ett kataklysmiskt elände i Europa.
Sverige vill alltid vara en ”gold standard”…
Till yttermera visso har Sverige, sin vana trogen, inte bara följt EU:s påbud utan vridit upp dem ett snäpp till och infört ett mål om ”klimatneutralitet”till 2045 (S och Mp-regeringen). EU förestavar en minskning av ”utsläppen med 55% jämfört med 1990 års nivåer. Sverige slår till med 85 % och bröstar upp sig samtidigt som den gröna glorian/struten glöder. EU vill minska utsläppen inom transportsektorn till 90 % 2050. Sverige ska ha en helt fossilfri transportsektor till 2040 (S-Mp), vilken ingen seriös bedömare anser vara ens avlägset möjligt, än mindre nödvändigt ur klimatsynpunkt. Ändå är dessa och andra klimatmål kvar och klavbinder våra politiker.
Dags för medborgarn att vakna
Medborgarna måste börja inse med vilken liten visdom landet och EU styrs i denna fråga och göra något åt det. Det parti eller partier som nu på allvar börjar plädera för ett övergivande av dessa vansinniga klimatmål – inklusive det djupt destruktiva förbudet mot nytillverkade fossildrivna fordon – och istället sikta på en marknadsdriven teknikutveckling för att minska skadliga ämnen i luft/avgaser vatten och livsmedel kommer, förutom att bli föremål för den sedvanliga svenska utstötningsmekanismen för sanningsägare som pekar i en annan riktning än det fiskstimmet vinglar mot, att vinna alla förnuftiga medborgares gillande – och röster. Att få rätt i historieboken är heller ingen liten sak. Våga vinn!
Ursula von der Leyens ”Man on the moon moment” betyder, när allt kommer omkring och saken är genomlyst, inget annat än ett ”Tomtar på loftet- moment. Och det borde vi ha fått nog av nu. Medborgarna har alla en möjlighet att se till att det blir ett slut på galenskapen vid valet 2026 och i nästa EU-val. Tar man int de tillfällena att vrida saker och ting i rätt riktning, så får man faktiskt skylla sig själva för det garanterade bakvatten och den stagnation som man då med tvingande logik skapat för sig själva och sina barn och barnbarn.
