Identitetspolitik är marxistisk härskarteknik

 

Den 3 januari 2017 skriver Nils Lundgren på MRRS hemsida en artikel om identitetspolitik under rubriken ”Identitetspolitiken hotar rättsstaten” om vad denna politik är och varför den utgör ett hot. Det gör han förtjänstfullt. Som så många som ska fånga ett begrepp konsulterar Nils Lundgren inledningsvis Wikipedia som menar:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.

Nils Lundgrens analys gäller huvudsakligen det första stycket av det ovan citerade från Wikipedia och farorna med det för en västerländsk demokratis utveckling klarlägger han på bästa sätt. Men andra stycket om identitetspolitikens framväxt och förankring i vänsterrörelser är minst lika intressant att genomlysa och förstå. Identitetspolitiken är en marxistisk härskarteknik som växte fram efter 68-revolten och en företeelse som jag levt med sedan dess och sett hur den utvecklats.

Nils Lundgren är som jag nationalekonom, han från Karlskoga och jag två mil därifrån, från Kristinehamn. Min karriär började på nationalekonomiska institutionen i Göteborg, där jag som universitetslärare i ämnet fick vara med om 68-revolten på mycket nära håll och deltog i de dagliga diskussionerna. Det enda gemensamma jag hade med revolutionärerna var uppfattningen att kritik var viktig. Men vi var inte överens om det heller då marxismen var kritiken av den borgerliga ekonomin och någon mer kritik fanns det inte utrymme för inom läran. Marxismen stod över kritik.

Revolutionärerna 1968 insåg snart att något revolutionärt läge inte skulle växa fram spontant i Sverige eller på andra ställen i Västvärlden så som läran förutsagt. Man skulle inte kunna inrätta ett proletariatets diktatur och reformera fram den socialistiska människan den vägen. I det politiska medvetandet på den tiden fanns det en brandvägg mellan liberal och marxistisk ideologi som idag sällan diskuteras eller kanske helt enkelt gått förlorad; i den liberala demokratin reformerar man samhällets institutioner men inte individen medan man inom marxismen reformerar både samhället och individen.

I det samhälle Nils Lundgren och jag växte upp i före 1968 hade liberalismen fem kärnvärden bestående av tre ismer och två attityder; (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning. Före 1968 hade Socialdemokratin sedan årtionden varit liberal i denna mening och det var bara den tidens Kommunister (idag Vänsterpartiet) som hade reformering av människan på sin dagordning. Nazisternas kindergarten var vid denna tid fortfarande en aktiv källa till ångest.

Finns det något parti idag från vänster till höger som inte sysslar med att lägga dagspusslet till rätta för väljarna genom genuskorrekt barnomsorg och dylika företeelser? Invånarna möter detta dagligen och den ideologiskt liberala garden är i det närmaste obefintlig. Vi börjar mer eller mindre omedvetet bli marxistiskt inskolade individer. Representanter för partierna till höger om Vänsterpartiet uppträder med ett fåtal undantag mest som duktiga idioter, dvs man går andras ärenden utan att förstå att man gör det. Man har anammat vänsterns identitetspolitik i stor sett i samtliga partier. Den är lätt att förstå och ta till sig och den producerar röster. Den kan sammanfattas i fem metaforiska punkter; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna. De tar på sig offerkoftan, anammar sin gruppidentitet, kryper in i gruppvärmen, följer med och låter sig manipuleras politiskt. Individualiteten, som hela vårt västerländska samhälles lagstiftning och välfärdsbygge vilar på är med ens borta.

Hur hamnade vi här? Marx gav ut sitt första band av Kapitalet på 1860-talet. Han beskrev det kapitalistiska samhället. En företeelse, som var av särskild vikt att förklara var konjunkturrörelsen. Marx ville visa hur den berodde på variationer i sparandet och kapitalackumulationen. Han behövde inte avancerad matematik för det. Det räckte med mängdlära och bara samspelet mellan två mängder, klassen fattiga arbetare som konsumerade allt och inte hade råd att spara respektive klassen rika kapitalister som konsumerade mycket och också sparade mycket. Embryot till identitetspolitiken kan hämtas här. Denna teori, som är enkel, korrekt och lättbegriplig vann stor spridning. Man skulle ”känna sin klass” skanderade socialister av olika schatteringar. Kollektivismen fick ett uppsving och den liberala individualismen sattes under tryck.

Individualismen och därmed indirekt liberalismen fick en renässans 1936 då den brittiske ekonomen John Maynard Keynes presenterade sin teori hur regeringar kunde reglera konjunkturen genom aktiv penning- och finanspolitik. Marxismen fick sitt svar i Keynesianismen, vars verktygslåda innehöll en mer avancerad matematik, nämligen differentialkalkylen. Den som inte kunde hantera kontinuerliga funktioner och derivera dessa och räkna på hur system av funktioner samverkade gjorde sig inte besvär. Ändå kunde de som ansträngde sig mycket och tolkade uppritade kurvor förstå och använda sig av denna teori i praktisk politik. Men inte utan stor ansträngning. Bör sägas att Keynes inte räknas till liberalerna inom ekonomi och politik men effekten av hans verktygslåda blev ett steg framåt för individualismen.

I Keynesianismen konsumerade alla och alla sparade men olika mycket beroende på inkomsten. Nu tillhörde inte individerna olika mängder, som i Marxismen, utan representerades av punkter på kurvor och sågs som individer igen. Med Keynes genomgick liberalismen en pånyttfödelse när det gällde det individuella perspektivet. Individen kunde syssla med allt och det mer eller mindre beroende på inkomst, förmögenhet eller olika andra resurser denne förfogade över. Den teoretiska reduktion som Marxismen innehöll i kollektivism behövde inte företas av dem som hade en mer avancerad matematisk verktygslåda eller de politiker som gav sig tid att svettas över system av kurvor på större pappersark. Liberalismen förstärkte sina positioner fram till 1968 och det gjorde även den demokratiska socialismen innehållande de fem, ovan nämnda, liberala kärnvärdena.

Sommaren 1968 kom några av överklasstudenterna tillbaka från en lång ledighet och hade läst Marx Kapitalet. De var påtända för det räckte med mängdlära för att förstå hur ekonomin fungerade. Det räckte med Marx och så var det hela igång, man skulle frälsa världen och frigöra arbetarna. Jag fäste mig vid att de som kunde matematik och derivera en funktion sällan hade marxistiska böjelser då de såg individen som punkter på kontinuerliga kurvor. De som kunde matematik dåligt var hänvisade till mängdlära och man blev ett lätt byte för marxismen.

Ska vi uppfatta vänsterfolk som lite mindre begåvade eller kanske lata i meningen att de inte väljer att jobba med de mest sofistikerade analytiska verktygslådorna? Det ligger nära till hands men om man är en politisk apostel med en frälsningslära och gillar makt så ska ett så enkelt och övertygande evangelium som möjligt spridas och här kommer identitetspolitiken in. Man kommer inte ifrån att Marx tänkande är enklare än Keynes och 68-revolten var ett intellektuellt skifte tillbaka i tiden från 1930-tal till 1860-tal eller från en individualismens tankefigur till en kollektivismens igen. De mindre begåvade eller lata fick sin belöning i en mycket reduktionistisk och begripligare modell.

Oberoende revolutionärernas intellektuella status 1968 var de inte dummare än att de insåg att de måste reformera både samhället och individerna utan att vänta på framväxten av ett revolutionärt läge. De måste skaffa sig möjligheterna att införa socialismen och skapa den socialistiska kollektiva människan på annat sätt. De gick i samlad tropp från universiteten till journalistskolorna och invaderade media och där har vi nu den andra inskolade generationen journalister som fortsätter bedriva identitetspolitisk journalistik.

Kännemärket i journalistiken har alltsedan 1968 varit att leta efter ”svaga grupper” och få politiker i alla partier att omhulda dessa genom de fem metaforiska åtgärderna; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna, tar på sig offerkoftorna, kryper in i gruppvärmen och känner sig delaktiga. De blir lätta offer för en vänsterpopulistisk politik för detta sätt att köpa röster har inget med ideologi och långsiktigt välfärdsbygge att göra.

Nedbrytningen av arbetarklassen i ett stort antal undergrupper genom det ständiga letandet av svaga grupper och att fånga in dem i sin maktsfär blir något av ett självspelande politiskt vänsterpiano som dominerar dagspolitiken och den korta sikten. Ideologer och politiker med långsiktiga och ansvarstagande agendor hänvisas till arenor i medial skugga. Vem skulle idag lyssna på någon som äskade tystnad för att torgföra ett ideologiskt försvar av exempelvis barnbidragen, lika för alla, eller någon annan välfärdsbärande reform av samma betydelse?

Två andra företeelser har bidragit till identitetspolitikens framgångar, den första är den successivt försämrade utbildningen, som resulterat i att invånarna numera inte kan skilja på information och kunskap och den andra är att upplysningens vetenskapsparadigm har ersatts av modernismens, vars tes är att verkligheten består av berättelser, den en lika god och sann som den andra. Det är speciellt de naturvetenskapliga kunskaperna som gått förlorade, så som matematik, fysik, kemi och läsförståelse (PISA). Den samhällsbärande medborgarnas förmåga till analys har gått förlorad och man ligger öppen för enkla budskap byggd på den mängdlära som identitetspolitiken vilar på.

Modernismen är journalisternas jordmån. Det är berättelser som gäller och deras etikett är agendasättande journalistik, som exempelvis DN öppet skryter med. I berättelsen blandas numera både nyhetsmaterial och analyserande text i ett enda virrvarr enkom med syftet att bibringa läsaren en korrekt uppfattning. Det var länge sedan man startade läsningen av en tidning i Sverige med objektiva nyhetsartiklar för att därefter längre in i tidningen få tidningens analys och möjligheter till egen reflektion.

Vilket är läget nu i januari 2017? De samhällsbärande medborgarna är förvirrade för nu är den verklighet de upplever i medias berättelser inte alls den de ser i verkligheten. Vad finns det för alternativ när väljarna finner de sju partiernas berättelser som lögnaktiga och att Sverigedemokraternas program beskriver läget bäst? Svaret torde vara, utöver sakliga verklighetsbeskrivningar, en liberal pånyttfödelse för de fem kärnvärdena, som nämns ovan. Det var (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning.

Möjligtvis skulle en sjätte punkt in om migrationen och en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention. Den svenska hemsnickrade tillämpning som identitetspolitiken skapat för tankarna till Orwells 1983. Det räcker att jämföra facktermerna i FN:s konvention med hur de används i media och vilken annan betydelse de ges där för att få en illustration till hur det systematiskt ljugs för svenska tidningsläsare. Och när läser man om de viktiga artiklarna 2 och 34 där det står att det åligger flyktingen eller den asylsökande att särskilt följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen och att det gäller assimilation och naturalisering och inget annat.

Förmodligen kan bara sanna verklighetsbeskrivningar och en renässans för klassisk liberalism rädda demokratin i Västvärlden. Att samtliga demokratiska partier tar in dessa fem punkter i sina program igen är väl för mycket att hoppas på men vi kan medvetandegöra vad de håller på med, inte minst för att få bort alla som nu går identitetspolitikens ärenden utan att förstå att man gör det.

Hans Jensevik

Nationalekonom
Medlem i MRRS och f d styrelseledamot

Den 9 januari 2017

 

Den enkle medborgaren chanslös mot miljöaktvister och paragrafryttare

“– Det måste finnas någon rättvisa. Jag belastar inte någon och vill bara leva mitt liv här på gården. Därför vägrar jag ge upp.”

Att slåss mot den svenska förvaltningsbyråkratin – särskilt dess miljöaktivistiska gren – är nog tyvärr utsiktslöst. Mark- och skogsägare får allt mer sin äganderätt kringskuren av påbud från s.k. “natur och miljöintressen”. 

Men Vattendomstolens anmodan om flytt från 1950-talet och t.o.m. ersättning för detta är alldeles uppenbart ett tillstånd både de facto och de jure. Detta tog emellertid inte Mark- och miljödomstolen hänsyn till. De kräver ett uttryckligt tillstånd i modern text, svart på vitt!

Detta är inte seriöst dömande. Det är pennalism och förakt för både rim och reson och den enskilda människan som inget skadar med sin verksamhet.

Läs artikeln om detta upprörande fall  här >> 

Uppenbarligen pågår det en kampanj bland myndigheter för att “riva ut” de nästan 2000 småskaliga vattenkraftverk som finns i Sverige som minskar klimatutsläppen med 7 %  (som kan bli mer) samtidigt som de ingår i natur- och kulturmiljöer med rötter i medeltiden.
Här en person som arbetar för att stoppa rivningsraseriet. SvD>>>
Positivt! Men lyssnar politikerna? Förmår de köra över de enögda, kortsynta miljöbyråkraterna?

Identitetspolitiken hotar rättsstaten

Det talas mycket om identitetspolitik i vår tid. Men vad är det egentligen? Wikipedia säger så här: ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.

Jaha? Är detta då en helt enkelt en invändningsfri kamp för de eftersatta minoriteterna i samhället. Det beror på vilka medel som används.

Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Rika knösar får inte tala för fattiga arbetare. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde på bidrag från en kapitalist (Friedrich Engels) var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Det är bara att slänga Das Kapital, om man tillhör den fanatiska sortens identitetspolitiska förespråkare.

Identitetspolitik innebär dessutom ofta krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män bland förskolelärarna osv.

I en demokrati är det förstås OK att i yttrandefrihetens namn bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering eller positiv särbehandling efter identitet för studieplatser och tjänster är rena dynamiten. Om vi börjar lagstifta, innebär det slutet för den västerländska demokratiska rättsstaten.

För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.

För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning, arbete och karriär är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av individerna själva eller av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim vid ansökan om veterinärutbildning, om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Här finns mycket att göra!

Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december 2014 var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del av pengarna. Så skulle det kunna bli på många områden.

Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.

Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa och styrka sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi kanske kan stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?

Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.

Sverige kommer i detta fall alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra. Tillförlitlig registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram. Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är duktig på att upprätta register.

Så det gäller att se upp och inte acceptera lagstiftad kvotering eller positiv särbehandling. Som demokrater bör vi naturligtvis stödja opinionsbildning mot fördomar och diskriminering av minoritetsgrupper i vårt samhälle. Men det gäller att kunna skilja mellan de två, ty den första varianten för oss till Orwells 1984, den västerländska rättsstatens undergång.

Släpps på grund av ringa eller oklar ålder…

Solna station 28/12-16

”– En skars i halsen, en i ryggen och en i bakhuvudet, säger Mats Eriksson vid Stockholmspolisen.”

De tilltalade släpps p.g.a. sin “ringa ålder” (“ensamkommande Afghaner”).

Bränner bilar: släpps nej, anhålls inte ofta inte ens p.g.a. sin ”ringa ålder” (Uppsala, Stockholm, Göteborg).

Rånar medborgare i Uppsala och Stockholm i parti och minut (ensamkommande marockaner) släpps p.g.a. “ringa” eller oklar ålder.
Medicinska ålderskontroller får inte göras i brottmål (dom i HD)!

Ett samhälle/stat som släpper ut förhärdade livsfarliga brottslingar i tonåren p.g.a. sin “ringa ålder” (eller dömer dem till löjeväckande låga “straff” med samma motivering) är ett djupt stört samhälle med en syn på personlig ansvarighet för sina handlingar som är både förklenande gentemot individen som handlar och destruktiv gentemot rättskänslan – och förstås farlig för medborgares liv, egendom och hälsa.

Att Ygeman & Co inte gör något radikalt åt dessa för alla parter destruktiva ungdomsrabatter är en stor skam.

Och Alliansen var är deras idéer kring detta? Är man rädd att få smisk av vänsterankare och statistikvrängare som Jerzy Sarnecki? Uppenbarligen är det något som håller dem tillbaka. De kanske rent av anser att situationen är tillfredsställande. I så fall ytterligare ett skäl att inte rösta på något av dess partier vid kommande val.

Lär mer här >> om konsekvenserna för hederliga medborgare av den giftiga kombinationen av brist på åldersbestämning och frigång för ”minderåriga”.

Medborgarrätten att kunna gå ut på stan kvällstid med en minimal risk att bli antastad, rånad och/eller misshandlas är långt ifrån säkerställd. Tvärtom den är uppenbarligen under avveckling. Riskerna ökar med varje dag som rättssystemet fallerar och tvingas kasta in  handduken på grund av en defekt och illa fungerande polis- och rättspolitik.