Debatt/Insändare

Socioekonomiska faktorer…

Sverige har sedan decennier begåvats med en särskilt hänsynslös och svårutrotad parasit! Jag talar om den självgoda, självförhärligande byråkrati som alltid lyckas smita undan ansvar och de avsedda konsekvenserna av demokratiska beslut. I Sverige har vi byråkrati/myndigheter som felöversätter till exempel FNs deklaration om mänskliga rättigheter och EUs Vattendirektiv. Effekterna blir förödande. När felen uppdagas rättas de inte, för svenska myndigheter har aldrig fel, enligt dem själva.

Demokratin anses inte längre vara en legitim angelägenhet för medborgarna. Den är numera en exklusiv rätt för den vänsterliberala klassen – ”klägget” – och dess ständigt svällande byråkrati.

Ett slående exempel är EUs vattendirektiv som felöversatts så illa att svenska myndigheter gör en rakt motsatt tolkning av undantagen i direktivet. Den svenska tolkningen innebär att inget undantag är möjligt. Det är därför småskalig vattenkraft förbjudits och många dammar rivits ut alldeles i onödan. För i den svenska översättningen får undantag göras om vattenverksamheten är samhällsekonomiskt viktig. När det i EUs skrivning står socioekonomiskt och kulturellt värdefull. Se här>>

Små vattenkraftverk bidrar ytterst lite till den samhällsekonomiska totalen. Men lokalt och för dess ägare, socioekonomiskt, kan de vara av mycket stort värde. Likaså kan de vara av stort kulturellt och landskapsmässigt värde. Det är faktiskt märkligt att svensk offentlighet som reflexmässigt övervärderar socioekonomiska faktorer, i detta fall inte sätter något värde alls på dem. Det är nästan så man kan tro att det är ett avsiktligt sabotage.
(Ser man en chans att sätta dit den privata ägaderätten – med EU i ryggen – så tar man den.)

Som jämförelse kan vi nämna de likaledes små och var för sig, samt för samhällsekonomin irrelevanta vindkraftverken. Vid uppförandet av sådana finns det också anledning att ta – och lagar som kräver – hänsyn till lokala socioekonomiska effekter av verkens placering och utförande. Men då ägnas sådant inte heller någon uppmärksamhet.

Det hela visar sig bero på en socialistiskt präglad ideologisk grundsyn i byråkratin. Privatpersoner, medborgare, har inget värde för byråkratin. Det är staten som räknas, dess vilja skall genomdrivas till varje pris. Om det är ett patriarkalt drag liknar det i stora delar vad islam predikar, män bestämmer allt kvinnor har endast att foga sig i besluten. Fast nu, i en civilisatorisk nedgångsfas, är det mest kvinnor som belsutar och män som får foga sig…

Svenska medborgare och i synnerhet markägare och andra som sköter sig själva utan kostnad för staten, ska tvingas underkasta sig staten så att de socioekonomiskt blir beroende av staten. Precis om alla andra socioekonomiskt utsatta stackare staten hyser i sitt rymliga hjärta och sörjer för på bästa byråkratiska manér.

Sverige har i praktiken varit utan tjänstemannaansvar i 50 år, även om det i år skärpts en aning. Dessutom har Lagen om Anställningsskydd gjort tjänstemän mer eller mindre omöjliga att avskeda, hur illa de än skött sig i ämbete och på arbetsplats. Det har varit en direkt katastrof för folket, för medborgarna i konungariket Sverige.

Medborgarna avlövas bit för på varje frihet, varje möjlighet att fatta egna beslut och bära konsekvenserna för illa genomtänkta beslut. Istället har vi förbud, ibland med möjlighet att söka dispens. Lovgivaren tittar på vilket nytta ett tillstånd skulle göra för staten, inte för den sökande.

Byråkratin tar på sig att veta bäst om allt, alltid. För säkerhets skull måste byråkratin ständigt växa, så som det beskrivits av flera tidsstudiemän och managementkonsulter. Vår tid kommer av historiker i framtiden att benämnas Byråkratiåldern. De kommer förundras hur vi kunde låta byråkratin förstöra det mest framstående samhälle världen dittills skådat.

Friheten beskärs allt snabbare och hårdare i västs demokratier. Folkets demokratiska inflytande sjunker som en sten, men byråkratin har egna livbåtar och seglar obekymrat vidare. Det kan inte vara en slump. Men det måste få ett slut.

Mats Jangdal

Statens räckvidd

En fråga som ständigt dyker upp i tänkande människors tankar är, vart är vi på väg? Så också jag och i dessa tider alldeles speciellt. Jag har alltid älskat träffande ordspråk och citat. Här är ett par med bäring för denna text.

”Det är mänskligt att fela” samt ”Nöd bryter lag”. Alla förstår innebörden av dessa två, hoppas jag. Men för säkerhets skull. Vi kan alla göra fel, alla gör vi fel och tyvärr gör somliga alla fel. Det hela har dock sin naturliga förklaring i att vi är människor och därför mer eller mindre per definition inte felfria.

Att nöd bryter lag är ett viktigt juridiskt, lagtolkningsmässigt, erkännande av att ibland tvingas vi bryta mot lagen för att göra rätt. Till exempel att det kan vara rätt att skada egendom för att rädda liv, För att vi helt enkelt värderar liv högre än egendom, i regel.

Utvecklingen av såväl samhället som teknologin gör dock att man ibland undrar om dessa två av gamla erfarenheter formulerade principerna kommer gälla i en snar framtid. Vi har redan robotar som klipper gräsmattan och dammsuger hemmet. Kirurger assisteras av robotar. Inom industrin svarvar, fräser, kapar och svetsar robotar som ingen annan kan.

Det är sedan länge vanligt att alkoholister får fortsätta köra bil om de har alkolås på bilen. De flesta företag med yrkeschaufförer har alkolås på sina bussar, lastbilar och andra fordon. Ibland ställer det till förtret och dröjsmål när tekniken inte klarar att skilja rätt från fel och därför stänger av, nekar tillträde.

Alla vet att i en nödsituation kan det vara ursäktligt att en måttligt berusad person flyttar en bil, för att rädda liv eller förhindrar allvarlig skada. Den tekniska utvecklingen har redan gjort den tanken så svindlande för många människor att de helt förnekar möjligheten.

För vår egen säkerhet vill idag många demokratiska stater, sådana som i ord hyllar frihetsideal, införa omfattande digital övervakning. Med denna övervakning planerar man sedan att införa teknik som sorterar människor efter på förhand uppgjorda mallar som styr AI-robotar.

Liknande finns sedan ett par decennier infört i större mjölkbesättningar. Hela tillvaron är byggd som labyrinter med datoriserade grindar som endast låter kon gå dit hon är behörig att gå. Med förslagen om femtonminutersstäder, allomfattande övervakning, digital ID, ansiktsscanning, snabb databehandling med AI, med mera, hur kommer då våra liv skilja sig från kossornas?

Är det säkert att all denna övervakning och styrning är till för vår egen säkerhet? Kan det vara så att den är till för statens säkerhet, och bekvämlighet? Staten är mycket skicklig på propaganda. Ett av statens trix är att med propaganda göra medborgarna rädda för varandra, skapa osäkerhet. Då blir det enkelt även i den mest inbitna demokratin att få medborgarna att kräva mer övervakning och styrning av de andra människorna. Vilket naturligtvis drabbar dem som begärt detta i minst lika hög grad.

Bara detta faktum i sig är nog för att kräva mindre räckvidd för staten in i medborgarnas liv. Människornas räckvidd in i varandras privata angelägenheter måste också begränsas. Det kan inte vara rätt att två som gaddar ihop sig mot en tredje har ”demokratisk” rätt att fullständigt göra om villkoren för dennes liv.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor privat ägande till det egna livet.

Å andra sidan är det besvärande för den perfekta staten om människor som är vid liv har obekväma åsikter och uttrycker dem som kritik mot staten, eller blir skröpliga på ett för omvårdnadsstaten plågsamt sätt. Så samtidigt som staten för en kamp mot självmord, sänker staten trösklarna för aktiv dödshjälp, eutanasi. För vår säkerhet och själsliga frid hjälper staten till att avsluta livet för de olyckliga själarna som inte trivs här längre. Sådana med grava själsliga besvär, allvarlig sjukdom och därför ohjälpligt lidande. Då träder den barmhärtiga staten in och avslutar lidandet. Allt för vår säkerhet och med vårt allra bästa i åtanke.

Jag avslutar med ett citat från en som kämpade intill självutplåningens gräns för sin egen och sitt lands frihet. ” Friheten är ingenting värd om den inte innefattar friheten att fela.” Mahatma Gandhi.

Mats Jangdal

Vart tog våra riktiga domare vägen?

I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor. Det menar Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätt.

Nyligen har lagmannen i Göteborgs tingsrätt, det vill säga regeringens tidigare rikspolischef, dessutom lagt fram förslag att domarnas rätt att självmant begära komplettering av utredningar skall tas bort. Rikspolischefens/lagmannens förslag innebär domarnas abdikation, samt skulle leda till en övergång till det engelsk-amerikanska systemet Trial by battle.

Tanken att domaryrket kräver särskild kompetens, annorlunda än att efter direktiv fullgöra statliga utredningar, har fallit i glömska. Juristutbildningen var tidigare inriktad på att träna för en domare viktiga förmågor. En jur. kand. blev först notarie i tingsrätt. Därpå aspirant i hovrätt, följt av fyra år som yngste domare på nytt i tingsrätt samt prövades ytterligare något år i hovrätt. Den som slutligen godkändes var efter drygt åtta år berättigad att söka ordinarie domartjänst. Han/hon var då tränad i allt mänskligt, hade mött människor i nöd, hade studerat bevisproblem i många rättsfall, diskuterat med andra domare samt med försvarare och åklagare. Kunde objektivt granska en förundersökning och i samråd med parterna begära kompletteringar. Då regeringen nu utnämner domare läggs all vikt på sådant som inte har med domaruppgiften att göra, till exempel mångåriga utredningar. Eller ordförandeskap i projektledning i Domstolsverkets samarbete med Ryssland och Bulgarien eller uppdrag i Integritetsskyddsrådet vid Försvarets radioanstalt. Våra domare bör ha självständigt ansvar och inte bara se till formella regler för en tvekamp. Morddomarna mot Tomas Quick är exempel på att domarna kan abdikera från sin skyldighet att granska och i stället nöjer sig med åklagarens och försvarsadvokatens framställningar.

Hur har det kunnat bli så här?
Svaret är utnämningspolitiken.

Vid domarutnämningarna första halvåret 2012 nämndes inte en enda gång som merit utredningsmetodik med betydelsen att avse ett konkret faktum eller händelseförlopp, som skall bedömas. Den högsta posten, hovrättspresident, tillföll en av regeringens generaldirektörer. Hon utnämndes på grundval av starka rekommendationer från Regeringskansliet. Liknande bakgrund har också de andra som utnämndes.

Utnämningspolitiken visar att man inte förstår vad arbetet som domare kräver av sin utövare. I departementsarbetet försöker man förutse och påverka framtiden. För domaren gäller däremot att kunna se alla komplikationer som den enskilde ställs inför och som ingen lagstiftare kan förutse. Som någon klok man sagt, att granska ett ton information innan ett gram juridik tillämpas. Att förstå vad som sägs bakom orden, vad som inte sägs samt att genomskåda lögnerna, överdrifterna, inställsamheten. Det finns tekniker för sådant arbete.

Tingsrätternas egentliga uppgifter fordrar djupa insikter i grundläggande människokunskap och i bevisvärdering. Eftersom dessa förmågor inte behandlas i juristutbildningen innebar den tidigare domarkarriären en bättre grund för domarna än den nuvarande, där till och med erfarenheter från arbete i hyresnämnder, miljödomstolar eller statens förvaltningsdomstolar får meritera till domartjänst. Vidare fortsätter domare att arbeta för regeringen under sin tjänstgöring. Ett halvt yrkesliv i regeringens tjänst är inte en förberedelse för domarens roll som ett oberoende värn för medborgarna. Mera som språkrör gentemot undersåtar. Domare skall börja med att klarlägga vad som är bevisat och först därefter göra klart hur lagen siktar på den utredda situationen. Domaren skall alltså inte börja med att leta efter fall att tillämpa regeringens och riksdagens eller allmänhetens vilja på. Domstolsverket har som slogan att lika fall skall bedömas lika. Det är en uppmaning till domarna att stereotypera fallen, att leta efter någon minsta gemensam nämnare i sitt jämförelsearbete. Rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms olika. Av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår.

En hovrättspresident har formulerat departementstjänstemännens krav:

”Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser att det börjar bli ett problem att konkurrensen om befordrade domartjänster på attraktiva domstolsorter nu är så stor att påfallande många duktiga och lämpliga sökande ser det som hopplöst att någonsin få en sådan tjänst. Det kan i längden bli destruktivt och nedbrytande att oerhört kvalificerade personer, som tillhör toppskiktet inom juristkåren, inte har tillräckligt många befordrade tjänster att gå vidare till. Det borde enligt min mening ske en utveckling av tjänstestrukturen så att olika typer av specialisttjänster, mellanchefsposter av olika slag m.m. inrättas i domstolarna.”

Tydligt, eller hur?

Bo Severin
Pensionerad rådman i tingsrätt och tidigare tjänsteman inom regeringskansliet.

P.S.
Texten ovan är författad 2013 men är lika aktuell i dag och återpubliceras med författarens godkännande.

Schweiz är världens mest kända exempel på direktdemokrati

Utöver att välja representanter till parlamentet kan medborgarna stifta eller riva upp lagar direkt via folkomröstningar. Folket röstar ofta i regionala och nationella frågor flera gånger per år. Min uppfattning är att Schweiz är det land som bäst försvarar sina företagare och är att bra exempel på maktdelning där presidenten byts ut vart 4:e år. Schweiz har ingen enskild president som styr landet eller sitter i fyra år. Makten delas istället av en regering (Förbundsrådet) med sju jämställda ledamöter. Parlamentet utser årligen en av dessa rådsledamöter till förbundspresident för ett ettårigt uppdrag. Efter sitt år som president återgår personen till att leda sitt ordinarie departement på samma villkor som tidigare.

Det finns inte heller någon mandatbegränsning på fyra år för regeringsmedlemmarna, utan de väljs om av parlamentet vart fjärde år och kan sitta så länge de blir omvalda. De unika reglerna och strukturerna för det schweiziska presidentskapet fungerar i detalj enligt följande: Vicepresidenten tar traditionellt över presidentskapet nästkommande år, och uppdraget roterar mellan de sju ledamöterna i enlighet med deras tjänstetid (senioritet). Presidenten är primus inter pares (den främste bland likar) och har ingen vetorätt eller makt att fatta beslut över de andra ledamöterna i regeringen. Eftersom titeln rullar runt bland de sju medlemmarna är det mycket vanligt att samma person blir förbundspresident flera gånger under sin tid i regeringen.

Schweiz försvarar sin fria företagsamhet genom en medveten strategi med låga skatter, omfattande direkt demokrati, decentraliserat självstyre och strikt politisk neutralitet. Det fria näringslivet skyddas främst genom fyra grundpelare: Låg regleringsbörda och skatter: Staten håller byråkrati och inblandning i ekonomin till ett minimum, vilket underlättar företagande, innovation och global handel vilket i mitt tycke gör att Schweiz gått om Sverige där den europeiska omvärlden i tvingar medborgarna ser till att hålla sig undan krig och gör allt för att behålla en stabil ekonomi, när omvärlden som i dag inom hela Europa lider av krig och kaos och demokratiska länder inom EU tvingas upprusta för att kunna försvara sina intressen mot Ryssland folkmord i Ukraina där presidenten Vladimir Putin är åtalad för de grova krigsbrott han begår i sina försök att återerövra hela Ukraina.

Schweiz har en betydligt starkare ekonomi och mer välmående än Sverige. Schweiz har högre BNP per capita, mycket lägre arbetslöshet och en extremt låg inflationstakt. Detta har resulterat i att den schweiziska levnadsstandarden och köpkraften i dag är avsevärt högre än den svenska. Schweiz domstolsväsende präglas starkt av landets federala uppbyggnad och delas in i tre nivåer: kommunal, kantonal (delstatlig) och federal.

Eftersom Schweiz är en civilrättslig rättsstat är domstolarna i första hand tillämpare av följa gällande skrivna lagar, som inte alltid följs i Sverige , snarare än att skapa prejudikat.

Schweiz är en respekterad rättsstat och med direktdemokrati. Makten ligger nära folket och mänskliga rättigheter respekteras överlag. Landet har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter .

Att Schweiz har dragit ifrån Sverige ekonomiskt sedan 1980-talet beror främst på fundamentala skillnader i skattetryck, kapitalmarknader och institutionella strukturer. Medan Sverige expanderade den offentliga sektorn, höll Schweiz fast vid en fri marknad. Det är något som jag anser svenska medborgare måste tänka på när vi närmar oss höstens riksdagsval. Vilket parti man röstar på är ju vilket parti, som vill landets bästa, och ser till att den stagnation som Sverige nu befinner oss i upphör. För att stärka svensk ekonomi bör politiker och näringsliv börja med att fokusera på att säkra en stabil och billig elförsörjning, minska regelbördan och korta handläggningstiderna för företag, reformera kompetensförsörjningen för att matcha arbetsmarknadens behov, samt reformera den dysfunktionella bostadsmarknaden, för att underlätta rörlighet och rekrytering.

Min egen uppfattning är Sveriges ekonomi måste förbättras dramatiskt och att 2026 års budgetproposition måste reformeras, för att skapa en bättre samhälle när det i vårt land behövs närmare 95 miljarder kronor som anvisats till utgiftsområdet, för rättsväsendet och för att möta behovet av ökade resurser och fler fängelseplatser. Sveriges ekonomi och rättsväsende har under en längre tid utmanats av lågkonjunktur och kriminalitet. För att förstå helhetsbilden är det viktigt att väga dessa områden mot varandra när vi lägger våra röster i höstens val.

Tal på swexitdagen

Detta tal höls av ordf. för MRRS på Swexitdagen på Sergelstorg den 9 maj, 2026.

”Jag heter Leif V Erixell och är ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Vi är en ideell förening helt utan kopplingar till politiska partier. Vi är en helt självständig kraft i den svenska opinionsbildningen.

Vi arbetar för att stärka den svenska demokratin genom ökat folkstyre och att stärka grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt.

Varför vi är här idag är för att stå upp för den svenska demokratin som ju de facto krymper i sin beslutanderätt för varje dag som går till förmån för de större länderna i EU och det enorma byråkratiska – och som en aggressiv cancer växande – maktkomplexet i Bryssel, ur vars labyrinter det ständigt strömmar kostsamma och för den svenska och europeiska ekonomin och vårt välstånd och frihet, destruktiva lagar och regleringar.

Det är klart att vi ska ha ett samarbete med Europa och det var ju det som svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994.

Tullfrihet, jättebra. Fritt kulturellt utbyte. Jättebra. Polisärt samarbete för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet. Jättebra.

Men vad har eurokraterna i Bryssel och de stora länderna i Europa med hur vi hanterar fisket i Bottenviken, hur vi hanterar vargstammen, vad vi gör med våra – för beredskap, natur och företag livsviktiga – mindre vattenkraftverk, vårt skogsbruk, hur vi hanterar frågan om ”klimatet” och vilka som ska sitta i våra företags styrelsen (där man nu kräver kvotering)? Förstås ingenting ur ett svenskt demokratiskt perspektiv.

Det har man inte med att göra i Bryssel eftersom i Sverige ska det vara svenska folket som bestämmer. Det står ju faktiskt grundlagen, första paragrafen:” ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Och det betyder att den inte ska utgår från Bryssel. Punkt.

EU-medlemskapet är ur denna synvinkel faktiskt inget annat än ett grundlagsbrott. Sedan hjälper det inte att man smugit in ett antal paragrafer, som knappt någon svensk fått ta ställning till i ett val som försöker nullifiera denna portalparagraf som 6 § 10 kapitlet där man överlåtit all beslutande rätt som inte rör statsskickets grunder till EU. Fullständigt häpnadsväckande att man lyckats smuggla in en sådan paragraf i grundlagen i princip helt utan debatt inför en valrörelse och ännu mindre en särskild folkomröstning i saken, vilket i en demokrati värd namnet bode varit självklart.

Överger man den principen – att i Sverige bestämmer svenska folket genom sina ombud över Sverige – vilket vår politiska klass tyvärr har gjort – så förtjänar man att kallas en fiende till den svenska demokratin. Och det är ingen åsikt det är ett faktum. Beräkningar visar att runt 50 % av de lagar och förordningar som tas i riksdagen har sitt ursprung i EU och samma sak – och sannolikt ännu mer – i kommunerna.

Låt os alltså slå fast: att krympa de domäner över vilka den svenska demokratin har beslutanderätt är demokratifientligt visavi det svenska folket och vår demokrati. Per definition. Det går inte att komma runt.

Svenska folket har heller aldrig någonsin sagt ja till den smygande maktöverföringen till centralisterna i EU som vår politiska klass låtit ske.

Att denna succesiva maktöverföring har varit demokratisk godkänt av folket i någon verklig och djupare mening, är helt enkelt inte sant. Väljarna har liksom i en slags naivt förtroende trott att våra politiker verkligen skulle värnande det nationella självbestämmandet, allt skulle ju bli så bra. Men nu drygt 30 år efter folkomröstningen så vaknar vi upp till det sorgliga faktum att det förtroendet har man tyvärr svikit.

Det är också helt uppenbart att EU för länge sedan skrotat den princip, den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man sade skulle rädda det nationella självbestämmandet. Makten skulle stanna på de nivå som berördes av den sade man. EU skulle bara ta det som de enskilda länderna inte kunde hantera själva.

Och hur blev det? Nära nog ingenting är längre kvar av det nationella självbestämmande och därmed av den svenska demokratins omfång, dvs. den har krympt och fortsätter att krympa i takt med att regleringsfloden fortsätter att välla in.

Man talade t.ex. om att någon beskattningsrätt skulle EU aldrig få, inte en chans! Men nu ligger det skarpa förslag på bordet att man ska börja införa en EU skatt på företagen för att kunna finansiera alla de megalomaniska feltänkta projekt man drivit igenom som t.ex. coronafonden.

Den enorma och ständigt svällande EU-budgeten, (till vilka vi för övrigt är nettoinbetalare d.v.s vi betalar mycket mer än vi får tillbaka i den planekonomiska snurran), räcker inte längre för EU-kolossen omätliga hunger efter nya resurser. Det är rätt skrämmande faktiskt hur långt det har gått sedan 1994.

Jag avrunda med att kommentera en artikel i Aftonbladet idag som har rubriken ”Den som inte firar EU idag är en idiot”. Man blir så trött…

Alltså: Definierar man att demokrati i ett land är lika med nationellt självbestämmande – antingen via folkomröstningar som i Schweiz eller via ombud som i den representativa demokratin – och om man respekterar portalparagrafer i grundlagen som slår fast folkstyre och att man inte vill bli en dörrmatta för andra länder och en centralistisk utrikesbaserad byråkrati, vad är man då? Jo, då är man en äkta och sann svensk demokrat. Så vem är en idiot här egentligen?
Ni vet svaret.

Jag vill sluta med en uppmaning att stödja Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Gå in på hemsidan mrrs.se och stöd oss i kampen för att bevara och stärka den svenska demokratin. Vi behöver verkligen en demokratisk Omstart i det här landet! Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tack för ordet.

Grova rättegångsfel i Sverige som måste beivras

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i Sverige, under 40 år som ordförande från starten, för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson, som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om, men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på frågan varför, när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra tjänstemannaansvaret i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt – och om då inte Högsta domstolen (HD) heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.

Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.