Det finns en ofta missförstådd distinktion mellan lagar och “hets och hatretorik”. Sistnämnda rör situationer när medborgare anses bryta mot det sociala kontraktet: att man inte yttrar sig med tillräckligt “god ton”. Lagar kring detta kan innebära inskränkningar av yttrandefriheten och blir ofta föremål för en berättigad debatt. Lagstiftning som riktar sig mot yttranden som är sammankopplade med tydliga brott som bedrägeri, förtal, mened, utpressning och spioneri däremot, utgör inte inskränkningar av någons yttrandefrihet, skriver Andrew Doyle boken: Yttrandefriheten och varför den spelar roll.
Den populäre programledaren Andrew Doyle är författare, dramatiker och journalist och politisk satiriker från Nordirland. Han har tidigare skrivit för den fiktiva karaktären Jonathan Pie. Skapat poeten Titanie McGrath och har nyligen författat böckerna Free Speech and The New Puritans. Under en lång tid har han dessutom återkommande turnerat i Storbritannien med sin stand up show Friendly Fire. Han har också grundat en scen för stand up i London – Comedy Unleashed. Andre Doyle har doktorsexamen i renässanslitteratur från University of Oxford, där han också arbetade som stipendierad föreläsare. Han var tidigare gästforskare vid Queen´s University i Belfast.
Det fria ordet dör när befolkningarna blir alltför självbelåtna och till freds och tar sina friheter för givna, skriver Doyle. Han hänvisar till John Milton som år 1644 författade ett elegant försvar för yttrandefriheten som han döpte till Areopagfitica,, ett våldsamt motangrepp på det brittiska, i juni året innan antagna ”Licensing Act”. En lag som föreskrev att alla tryckta texter skulle föreläggas en censor innan det publicerades. Halvvägs genom sin skrifter erinrar sig Milton ett möte nära Florens med den åldrade Galileo Galilei under perioden när denne satt i husarrest under den spanska inkvisitionen. Astronomens brott bestod i att han ”tänkte på astronomi på ett annat sätt än de franciskanska och dominikanska censorerna”.
Galileis astronomiska studier hade övertygat honom om riktigheten i teorin om jordens rörelse runt solen. Talande nog försvarade inte Milton Galileis åsikter – vid den här tidpunkten var det en farlig åsikt – men han kännde sig klart förorättad av de här auktoriteterna som ville se världens fritänkare bestraffade och skambelagda. Efter upplysningstiden i väst har man inte sett med blida ögon på hybrisen hos dem som i likhet med Galileos inkvisitorer, utser sig själva till domare över vad som är tillåtet att säga och tänka offentligt. Deras auktoritet var helt avhängig deras både fördomar och maktpositioner. Våra tiders yttrandefrihetsskeptiker kännetecknas av en liknande tendens till att förväxla självbelåtenhet med ofelbarhet. Om inte annat är Galileis livshistoria en kraftfull påminnelse om yttrandefrihetens betydelse, skriver Doyle.
Goda människor bör inte överge sin övertygelser, bara för att onda människor gör anspråk på dem, skriver Doyle vidare. Det fria ordet är ju demokratins kärna. Utan yttrandefriheten existerar inga andra friheter. Den avskys av tyranner eftersom den ger kraft och mod till deras fjättrade undersåtar. Det var ju inte förrän tryckpressens uppfinning under mitten av 1400-talet och den efterföljande friheten att sprida en ny humanistisk kultur som yttrandefriheten återuppstod i Europa. Kampen för yttrandefrihet nådde sin höjdpunkt under den franska revolutionen i och med 1789 års Deklaration om människans och medborgarens rättigheter i vilken det ”det fria utbudet av idéer och uppfattningar” stadsfästes som en av de mest värdefulla mänskliga rättigheterna. Efter 1933 års maktövertagande, upphävde Adolf Hitlers symtomatiskt flertalet mänskliga rättigheter genom att begränsa den personliga friheten och rätten till fri åsiktsbildning, inklusive pressfriheten.
Det finns goda skäl till att författare av romaner skildrar tyranniska regimer som först och främst fientligt inställda till yttrandefriheten. Det räcker med att tänka på de styrande partiets införande av ”nyspråk” i George Orwells 1984 eller ”brandmännen” i Ray Bradburys Fahrenheit 451, som ivrig söker genom husen på jakt efter böcker att bränna. Framsteg låter sig bara göra när dissidenterna blir lyssnade på, skriver Doyle. ”Om frihet betyder någonting alls”, skrev Orwell ”betyder det rätten att berätta för människor vad de inte vill höra”. Detta innebär ju inte att alla avvikande åsikter till sin natur är progressiva utan bara att vi, om vi endast utsätter oss för nuets vedertagna sanningar, dömer oss själva till evig stagnation.
John Stuart Mill skriver i boken om friheten (1859) om faran som följer av att lägga ut vår moraliska agens på entreprenad, till massans förmodade klokskap. Mill förstod att vår yttrandefrihet inte bara hotas av statens maktmissbruk, utan också vad han beskrev som ”den förhärskande åsiktens och känslans tyranni”. Hans avhandling är ett övertygande brandtal för individens företrädesrätt. Johanna Williams skriver i sin bok Academic Freedom in an Age of Conformity (2016) att ”personlig frihet är en förutsättning för både kritiken av vedertagen kunskap och sökande efter ny”. Språket är mäktigt. Ända sedan antikens dagar har de största tänkarna förstått att bra idéer är värdelösa om argumenten för dem är dåligt framställda. Retoriken definieras bäst som ”övertalningens konst”, en tradition som sträcker sig tillbaka till antika Greklands attiska oratorer och Ciceros arbeten under den Romerska republikens dagar.
De senaste århundradens minnesrika politiska tal; från Gettyburgstalet (1863) till Martin Luther Kings berömda ”Jag har en dröm” (1963) har byggt vidare på det kulturella arvet, anser Doyle. Milton exemplifierar med den spanska inkvisitionen och hur deras censurhandlingar, trots den uttalade föresatsen att rensa världen från irrläror, snart kom att inkludera ”alla ämnen som inte föll dem på läppen” (jämför dagens woke-vänster och dess agerande för att få bort oönskade åsikter genom att få personer som yttrar dem avstängda – “cansellerade ” från social medier, avskedade från sina arbeten m.m.) . När det gäller att definiera vad som utgör oacceptabla yttranden är föreställningen om den äkta objektiviteten en illusion. Det gäller särskilt en debattklimat där, som vi har sett, också termer som ”fascist” eller “rasist” har blivit helt frikopplade från sina ursprungliga definitioner.
Michel Foucaults övertygelse om sambandet mellan språk och makt har oftast betraktats som grunden för dagens diskurser om ”maktstruktur” som dominerar samhället. I den här modellen är språket inte bara ett komunikationsverktyg, utan ett vapen som de mäktiga använder för att behålla sitt herravälde. Det är därför de som stödjer censur ofta hävdar att obegränsad yttrandefrihet leder till en ”normalisering” eller legitimering av hatiska och våldsbejakande åsikter, som Andrew Doyle redan varit inne på. Det gäller inte bara förolämpningar eller kränkningar, utan också – och det är det farliga – åsikter som strider mot den allmänt rådande uppfattningen. Många av oss har redan sett TV-inslagen med upprörda demonstranter brännandes exemplar av Salman Rushdies roman Satansverserna när den boken kom ut.
Andrew Doyle skriver sin bok Yttrandefriheten och varför den spelar roll med värme och stor kunskap om yttrandefrihetens betydelse: hur viktig den är för vår frihet och demokrati och hur mycket den betyder i länder där tyranner kväver alla kritiska åsikter och där oskyldiga, som bara vill ha den frihet som ensamt kan leda till välstånd och medborgerlig värdighet, straffas för att de använder den rättighet som vi naivt tar för given.
För oss som lever i en demokrati kan vi inte ta något för givet utan istället noga övervaka att det lagliga utrymme vi har för yttrandefriheten inte minskas av en överhet – och olika regressiva och totalitära rörelser – som helst vill slippa att få kritik.
Vi har all anledning att känna en en stor tacksamhet gentemot dem som kämpat för vår yttrandefrihet och inte minst till dem som fortsätter försvara den mot de angrepp som aldrig tycks upphöra.
Mats Lönnerblad
Bokens titel: Yttrandefriheten och varför den spelar roll
Författare: Andrew Doyle
Förlag: Norpolar Publishing
Översättning: Öyvind Vågen