Vårt hopp står till det nationella intresset

Förord

Denna text har sänts till EpochTimes som svar på en opinionstext av Lotta Gröning. Tyvärr har vi inte, vilket är kutym inom alla seriösa debattredaktioner, fått ett svar på länge från Gröning som ju har upphöjts till chef för debattredaktionen på EpochTimes. I väntan på ett eventuellt svar publicerar vi vårt inlägg här.

Sprid gärna.

//Lotta Gröning skrev i en intressant opinionstext den 12/2-24 att hon hoppas att ”riksdagens samtliga partier tar initiativ till en debatt om hur vår representativa demokrati ska stärkas.” Vi i Medborgarrättsrörelsen hoppas också på det och vi har arbetat för det allt sedan den politiska klassen införde sin egen konstitution på 1970-talet (det fanns aldrig några folkliga krav på ett övergivande av tvåkammarriksdagen, tvärtom de flesta ville bevara den), där man gjorde processen kort med allt vad maktdelning heter i och med enkammarriksdagen (1971) och Regeringsformen (1974) Se här>> för en bakgrund.

”Ingen av de politiker som försvarade grundlagsförslaget vädrade några funderingar kring hur författningsförslaget kunde tänkas uppfattas av eller förankras hos befolkningen. ”Anne Marie Bratt: ”Som ett solidariskt pojkgäng har partiledarna bestämt sig för att de vet bäst.

Tyvärr ger själva uppsättningen av vår nuvarande konstitution, inklusive valsystemet, inte några goda incitament för radikala grundlagsreformer och det  av främst följande skäl:

1. Valsystemet premierar inte ”verklighetens folk” utan mera partigängare som är lojala till partiledningen och som då har stora möjligheter att komma in i kammaren och där tjänstgöra i dess partibundna ”knapptryckarkompanier”. Partiledningarna själva har därigenom små incitament att minska sin makt.

2. Möjligheten att få in verkligt kompetent folk med t.ex. erfarenhet från näringslivet minskar i och med att partimedlemskapet minskar och därmed urvalet. Allt för självständiga doers tycks heller inte premieras av partiledningarna som månar om kontroll i sin led (se länk ovan). Således premierar inte heller detta förändringar i den grundläggande maktstrukturen.

3. Den ytterst centraliserade maktstruktur som man införde under 1970-talet ger politikerna vid makten stora möjligheter att utan någon extra fördröjning eller överläggning via en andra kammare och en författningsdomstol, driva igenom sina program rätt ner på ”markplanet” utan några ”checks- and balances” som hindrar. Detta underlättas förstås också av att det kommunala självstyret numera är en chimär (14 kap 3 § RF). Detta är förstås en frestelse för de makthavande och något man inte gärna vill lämna ifrån sig trots att det uppenbart är så att politiker gör misstag – ibland stora misstag – och i ett centraliserat system fortplantar sig misstagen ut i hela systemet, vilket är alla centraliserade systems nemesis och en av Montesquieus  viktigaste insikter när han förordade sitt geniala system av maktdelning där ingen del i statssystemet tillåts ha absolut makt.

Vi får inte ge upp

Detta sagt så får vi förstås inte ge upp vår strävan mot en visare konstitution än den vi har inkluderande en andra kammare med geografisk representation och en högre åldersgräns, ett valsystem som vi menar måste gå emot ett mycket större inslag av personval – så att väljarna kan utkräva personligt  ansvar av dem man väljer och de valda inser var deras lojalitet i sista hand ligger  – samt att partierna måste återgå till självfinansiering, vilket i sig kommer båda att premiera en folklig förankring och en reell och aktuell bedömning av partiernas förankring hos medborgarna (vilken annars lätt kan ignoreras med ett stort skattefinansierat partistöd). Dessa förslag och flera har MRRS nyligen delgett regeringen i en promemoria. Det vi hoppas på är att nationens intresse överträffar det kortsiktiga egenintresset hos våra politiska ombud. I verkliga statsmän (av båda könen) finns det en sådan förmåga. Det är en del av själva definitionen av sådana. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat.  Hög tid för en omstart .

Leif V Erixell
Ordf. Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)//

När ”intelligentian” blir psykotisk

Gunnar Myrdal sade en gång i tiden att ”Sverige är ett litet land, här ryms bara en åsikt i taget”. Det är svårt att säga emot det påståendet, särskilt när det gäller stora frågor med en möjlighet att brösta moralisk överlägsenhet – så länge det inte kostar något. Men när det sedan börjar kosta och de ädla som ska räddas, oftast med andras pengar, inte är så ädla längre, vilket de i smutsen neddragna kritikerna (ofta huserande i fördömda alternativa medier) varnat för från början, kommer många i den tongivande eliten ut och vill be om ursäkt; ”vi såg det inte komma” etc., trots att alla fakta fanns på bordet. Samma sak med Metoo – och klimathysterin. Alla relevanta fakta finns redan – och har funnits länge – och de visar entydigt att det inte råder någon klimatkris nu eller inom överblickbar framtid och att inget som klimatet kastar på oss kan få samhället att haverera så länge vi får behålla en säker, pålitlig och billig energi samt förstås en fri vetenskap som kan utveckla ny teknik och möta de utmaningar som ev. kommer (som t.ex. ”holländarna” gjorde när de byggde sina skyddsvallar mot havet.)
Adaption är den enda rimliga vägen att gå gentemot naturens ständiga ombytlighet.

Alarmistiskt haveri

Ett typexempel på enfrågepsykosen är när personer idag, som poserar som ”intellektuella”, i klimatets namn begår samma publicistiska haverier som under migrationskrisen. Ta Alex Schulman och vänsterikonen Jens Liljestrand som på olika medier utgjutit sig om den ”apokalyptiska klimatkrisen” efter att ha sett SVT:s ” 30-minuter” med klimatminister Romina Pourmokhtari  (22/2-24). Liljestrand levererar i sin alarmistiska vrede följande drapa:

”En dag i framtiden, när klimatapokalypsen har gjort världen obeboelig för miljarder människor och vår civilisation oåterkalleligen har gått in i en epok av ständigt kristillstånd där svält, krig, epidemier och naturkatastrofer överlappar och avlöser varandra, hoppas jag att någon tittar på ”30 minuter” från den 22 februari 2024”

Liljestrand kan för övrigt i sektmässig gemenskap krama om TV4:s panel (tre personer inom åsiktskorridoren som uttrycker uppfattningar om allt och alla) som den 25/2-24 unisont tyckte att vi ska ha kvar ”flygskammen” trots att Sverige, om man räknar in skogen, redan är CO2 neutralt och att flyget i hela världen inte ger med än ca 2 % av mänskliga CO2-utsläpp (atmosfären innehåller f.ö. 0,4 % CO2 och av dessa har människan bidragit med ca 3 %) vilket fullständigt irrelevant för den globala medeltemperaturen som alltså har gått upp med ca 1 grad C från ca 1850, vilket, förutom att det är mindre än den skillnad vi normalt upplever i temperatur mellan frukost och lunch, förstås bara är positivt, särskilt på våra breddgrader. Alarmisterna tycks på allvar tro att den lilla istiden (ca 1350–1850), som vi kommit ur med svagt stigande temperatur är något slags idealtillstånd vars lämnande anses behöva utlösa panik (”I want you to panic…!” som Greta Thunberg sade i FN), vilket faktiskt är direkt sinnessjukt, för att tala ren svenska. Kylan dödar också mer än värme – särskilt på våra breddgrader. Värdet av att ge medborgare frihet och livskvalitet och hålla affärsresandet igång – och därmed den ekonomiska aktiviteten – överstiger f.ö. vida de minimala utsläpp av den livgivande CO2-molekylen som flyget ger. Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlsson har helt rätt och alarmisterna har som vanligt fel inklusive den patetiska tidigare nämnda TV4-panelen.

Fakta

Global medel är på minus ca 0,26 C sedan 2015 . Ingen ko på isen alltså. Men som prof. Richard Lindzen mycket riktig säger så är global medel egentligen en abstrakt simplifikation. Det som spelar roll är regionalt väder och klimat och det fluktuerar mycket mellan år och platser världen igenom, decennium för decennium: kallare än normalt på några platser, varmare på andra och drar man därifrån  ett medel så säger detta egentligen inget alls av värde om människor livsförhållanden på olika platser på jorden.

Lindzen:
”Faktum är att jorden har dussintals olika klimatregimer. Detta visas i figur 1 som visar Koppens klimatklassificering för perioden 1901–2010. Var och en av dessa representerar olika interaktioner med sina miljöer. Ska vi verkligen tro att var och en av dessa regimer reagerar fastlåsta vid den globala medeltemperaturanomalien? Tvärtom, figur 1 berättar att det vid varje given tidpunkt finns nästan lika många stationer som kyler som värms upp.” (förf. översättning och redigering.)

Vi kan vidare se i figur 2 att gör man en seriös graf, som inte är gjord för att genom val av tidsskala och datatrixande visa en dramatisk uppgång, så finner vi en kurva hos temperaturen som inte visar någon som helst dramatik. Michael Manns famösa ”hockeyklubba”-graf (temperaturen går enligt denna brant uppåt under 1900-talet) är och förblir ett alarmistiskt propagandatrick.

Allt detta är ganska lätt att kolla upp men Liljestrand & Co är så fast i sitt PK-signalerande och vänsteristiska flockbeteende att man bara måste häva ur sig saker som man vet skickar de rätta signalerna i de alarmistiska mediaredaktionerna och dito ryggdunkande kamrater. Liljestrand var en av dem som bett om ursäkt för sina förlöpningar under migrationskrisen (”jag har haft fel om allt”). Men han tycks – ovis av sitt tidigare misstag – ha en oemotståndlig lust att följa med PK-flocken och gärna vara dess galjonsfigur (i hård kamp med Alex Schulman et consortes). Kommer det en ursäkt även kring klimathysterin? Sannolikt men det dröjer nog något år till. Den här PK-pluggen sitter hårt i baken. Inte konstigt att de är så uppblåsta och högröda i ansiktet av en ytterst måttlig, närmast omärklig, anti-alarmism från klimatministern.

Fler relevanta fakta

  1. Vad är det som spelar större roll än väder i de olika regionerna för att klara olika klimathändelser? Pålitlig och billig energi förstås. Och vilken är den mest spridda idag och den enda alternativet för de flesta länder och särskilt de fattigaste? Just det; fossil energi. Den är på runt 80 % av världens energikonsumtion och ökar. Gott så, för de fattigaste. Alternativet är att elda ved och kodynga. Opålitliga vindsnurror, elbilar utan grid och känsliga solpaneler är inget alternativ på lång tid ännu. Men detta är förstås en så svår överkurs för Liljestrand & Co att de blir trötta i huvudet. Så de fattigas riddare de gärna vill framstå som så finns de gränser för hur mycket tankemöda man kan lägga ned på en medial positionering.
    .
  2. I IPCC:s vetenskapliga delar finns inte någon skrivning om någon överhängande klimatkris överhuvudtaget och det är väl vetenskapen vi ska lyssna till och inte politiska förvridningar av den, får man anta. Även IPCC:s nya chef har spelat ned Liljestrands & Co:s apokalyptiska domedagsvisioner (vilka endast i något mildare grad delas av nära nog hela riksdagens och EU:s nuvarande majoritet).
    .
  3. Samtidigt som CO2 nivån gått upp har den förväntade livslängden ökat minst lika dramatiskt, vilket även värdens både befolkning och BNP per capita gjort. Även kostnaden räknat i BNP för klimathänder har minskat över tid. Inga empiriska data kopplade till klimatet visar att denna trend skulle vika nedåt.
    Jorden har också blivit grönare genom växthusgasen CO2, till förmån för både djurliv och livsmedelsproduktionen.
    .
  4. Dödsfall genom klimatkatastrofer har minskat med över 90% sedan början av 1900-talet samtidigt som CO2 ökat i atmosfären (se länk om BNP ovan).
    .
  5. IPCCs senaste rapport är en usel produkt ur en strikt vetenskaplig synvinkel eftersom den inte beräknar kostnaderna och fördelarna med alternativ till ”avkolning” och konsekvenserna av detta för fattiga
    länder.
    .
  6. IPCC:s alarmististscenario RCP8.5 som alarmister som SVT:s Erika Bjerström, Björn Wiman i DN m.fl lutar sig mot är det INGEN seriös klimatforskare som anser vara sannolikt.
    .
  7. Inga farliga eller ovanlig trender för klimatet syns i empiriska data från EM-dat eller andra pålitliga statistiska källor. Havsnivåerna ökar inte på något som helst dramatiskt sätt och i Sverige med landhöjning i större delen av landet är det tvärtom en havsnivåsänkning.
    .
  8. Verkligt seriösa och högt meriterade klimatforskare som Rickard Lindzen och prof. John Christy, statsme- teorolog i delstaten Alabama, (ungefär 100 gånger mer meriterade än t.ex. agronomen och alarmisten Johan Rockström som dock föredras av våra PK-/alarmistmedier. Ergo…) ser i sin forskning inga som helt spår av en pågående eller kommande ”klimatkris”, än mindre en ”apokalyps”. Bilda dig mer om klimatet här.
    .
  9. I äkta vetenskap testar man hypoteser mot empiriska data och om hypoteser och förutsägelser ständigt falsifieras, betraktas teorin bakom som ohållbar. Så dock inte för klimatalarmismen, vilket i sig bevisar att den inte har någonting med vetenskap att göra men desto mer med politik, anti-kapitalism, paternalism, maktlystnad, naturfascism, sekteristisk dogmatik och grön utopism i oskön förening.

Summering

Är det då en realistisk adaptiv klimatpolitik som kommer att se extremt löjlig och missriktad ut ”en dag i framtiden” eller är det Jens Liljestrand & Co och deras apokalyptiska tungomålstal? Svaret är förstås att både nu och i framtiden är det Liljestrand, Schulman & Co. Det är garanterat. Jag är till och med, beredd att sätta ett datum: runt 2028 gissar jag på kanske t.o.m tidigare kommer dessa galenpannor med dumstrutar på huvudet att pryda omslag på böcker som tar sina titlar från Richard Lindzens förutsägelse att den nuvarande klimatalarmistiska perioden kommer att framstå som en av de ”mest galna och mentalt störda epokerna i mänsklighetens historia.”

Myndigheter utan ansvar

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Om förhör och vittnen i domstol i huvudförhandling  

Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottsmål och tvistemål. 

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera år – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:    

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om yttrandefriheten

Det finns en ofta missförstådd distinktion mellan lagar och “hets och hatretorik”. Sistnämnda rör situationer när medborgare anses bryta mot det sociala kontraktet: att man inte yttrar sig med  tillräckligt “god ton”.  Lagar kring detta kan innebära inskränkningar av yttrandefriheten och blir ofta föremål för en berättigad debatt. Lagstiftning som riktar sig mot yttranden som är sammankopplade med  tydliga brott som bedrägeri, förtal, mened, utpressning och spioneri utgör däremot inte inskränkningar av någons yttrandefrihet, skriver Andrew Doyle i boken: Yttrandefriheten och varför den spelar roll.  

Den populäre programledaren  Andrew Doyle är författare, dramatiker och journalist och politisk satiriker från Nordirland. Han har tidigare skrivit för den fiktiva karaktären Jonathan Pie. Skapat poeten Titanie McGrath och har nyligen författat böckerna Free Speech and  The New Puritans. Under en lång tid har han dessutom återkommande turnerat i Storbritannien med sin stand up show Friendly Fire. Han har också grundat en scen för stand up i London – Comedy Unleashed. Andre Doyle har doktorsexamen i renässanslitteratur från University of Oxford, där han också arbetade som stipendierad föreläsare. Han var tidigare gästforskare vid Queen´s University i Belfast.

Det fria ordet dör när befolkningarna blir alltför självbelåtna och till freds och tar sina friheter för givna, skriver Doyle. Han hänvisar till  John Milton som  år 1644 författade ett elegant försvar för yttrandefriheten som han döpte till Areopagfitica,, ett våldsamt motangrepp på det brittiska, i juni året innan antagna ”Licensing Act”. En lag som föreskrev att alla tryckta texter skulle föreläggas en censor innan det publicerades. Halvvägs genom sin skrifter erinrar sig Milton ett möte nära Florens med den åldrade Galileo Galilei under perioden när denne satt i husarrest under den spanska inkvisitionen. Astronomens brott bestod i att han ”tänkte på astronomi på ett annat sätt än de franciskanska och dominikanska censorerna”.

Galileis astronomiska studier hade övertygat honom om riktigheten i teorin om jordens rörelse runt solen. Talande nog försvarade inte Milton Galileis åsikter – vid den här tidpunkten var det en farlig åsikt – men han kände sig klart förorättad av de här auktoriteterna som ville se världens fritänkare bestraffade och skambelagda. Efter upplysningstiden i väst har man inte sett med blida ögon på hybrisen hos dem som i likhet med Galileis inkvisitorer, utser sig själva till domare över vad som är tillåtet att säga och tänka offentligt. Deras auktoritet var helt avhängig deras både fördomar och maktpositioner.  Våra tiders yttrandefrihetsskeptiker kännetecknas av en liknande tendens till att förväxla självbelåtenhet  med ofelbarhet. Om inte annat  är Galileis livshistoria en kraftfull påminnelse om yttrandefrihetens betydelse, skriver Doyle.

Goda människor bör inte överge sin övertygelser, bara för att onda människor gör anspråk på dem, skriver Doyle vidare. Det fria ordet är ju demokratins kärna. Utan yttrandefriheten existerar inga andra friheter. Den avskys av tyranner eftersom den ger kraft och mod till deras fjättrade undersåtar. Det var ju inte förrän tryckpressens uppfinning under mitten av 1400-talet och den efterföljande friheten att sprida en ny humanistisk kultur som yttrandefriheten återuppstod i Europa. Kampen för yttrandefrihet nådde sin höjdpunkt under den franska revolutionen i och med 1789 års Deklaration om människans och medborgarens rättigheter i vilken det ”det fria utbudet av idéer och uppfattningar” stadsfästes som en av de mest värdefulla mänskliga rättigheterna. Efter 1933  års maktövertagande, upphävde Adolf Hitlers symtomatiskt flertalet mänskliga rättigheter genom att begränsa den personliga friheten och rätten till fri åsiktsbildning, inklusive pressfriheten.

Det  finns goda skäl till att författare av romaner skildrar tyranniska regimer som först och främst fientligt inställda till yttrandefriheten. Det räcker med att tänka på de styrande partiets införande av ”nyspråk” i George Orwells 1984 eller ”brandmännen” i Ray Bradburys Fahrenheit 451, som ivrig söker genom husen på jakt efter böcker att bränna. Framsteg låter sig bara göra när dissidenterna blir lyssnade på, skriver Doyle. ”Om frihet betyder någonting alls”, skrev Orwell ”betyder det rätten att berätta för människor vad de inte vill höra”. Detta innebär ju inte att alla avvikande åsikter till sin natur är progressiva utan bara att vi, om vi endast utsätter oss för nuets vedertagna sanningar, dömer oss själva till evig stagnation.

John Stuart Mill  skriver i boken om friheten (1859) om faran som följer  av att lägga ut vår moraliska agens på entreprenad, till massans förmodade klokskap. Mill förstod att vår yttrandefrihet inte bara hotas av statens maktmissbruk, utan också vad han beskrev som ”den förhärskande åsiktens och  känslans tyranni”. Hans avhandling är ett övertygande brandtal för individens företrädesrätt. Johanna Williams skriver i sin bok Academic Freedom in an Age of Conformity (2016) att ”personlig frihet är en förutsättning för både kritiken av vedertagen kunskap och sökande efter ny”. Språket är mäktigt. Ända sedan antikens dagar har de största tänkarna förstått att bra idéer är värdelösa om argumenten för dem är dåligt framställda. Retoriken definieras bäst som ”övertalningens konst”, en tradition som sträcker sig tillbaka till antika Greklands attiska oratorer och Ciceros arbeten under den Romerska republikens dagar.

De senaste århundradens minnesrika politiska tal; från Gettyburgstalet (1863) till Martin Luther Kings berömda ”Jag har en dröm” (1963) har byggt vidare på det kulturella arvet, anser Doyle. Milton exemplifierar med den spanska inkvisitionen och hur deras censurhandlingar, trots den uttalade föresatsen att rensa världen från irrläror, snart kom att inkludera ”alla ämnen som inte föll dem på läppen” (jämför dagens woke-vänster och dess agerande för att få bort oönskade åsikter genom att få personer som yttrar dem avstängda – “cansellerade ” från social medier, avskedade från sina arbeten m.m.) . När det gäller att definiera vad som utgör oacceptabla yttranden är föreställningen om den äkta objektiviteten en illusion. Det gäller särskilt en debattklimat där, som vi har sett, också termer som ”fascist”  eller “rasist” har blivit helt frikopplade från sina ursprungliga definitioner.

Michel Foucaults övertygelse om sambandet mellan språk och makt har oftast betraktats som grunden för dagens diskurser om ”maktstruktur” som dominerar samhället. I den här modellen är  språket inte bara ett komunikationsverktyg, utan ett vapen som de mäktiga använder för att behålla sitt herravälde. Det är därför de som stödjer censur ofta hävdar att obegränsad yttrandefrihet leder till en ”normalisering” eller legitimering av hatiska och våldsbejakande åsikter, som Andrew Doyle redan varit inne på. Det gäller inte bara förolämpningar eller kränkningar, utan också – och det är det farliga –  åsikter som strider mot den allmänt rådande uppfattningen. Många av oss har redan sett TV-inslagen med upprörda demonstranter brännandes exemplar av Salman Rushdies  roman Satansverserna när den boken kom ut.

Andrew Doyle skriver sin  bok Yttrandefriheten och varför den spelar roll med värme och stor kunskap om yttrandefrihetens betydelse: hur viktig den är för vår frihet och demokrati och hur mycket den  betyder i länder där tyranner kväver alla kritiska åsikter och där oskyldiga, som bara vill ha den frihet som ensamt kan leda till välstånd och medborgerlig värdighet, straffas för att de använder den rättighet som vi naivt tar för given.

För oss som lever i en demokrati kan vi inte ta något för givet utan istället noga övervaka att det lagliga utrymme vi har för yttrandefriheten inte minskas av en överhet  – och olika regressiva och totalitära rörelser – som helst vill slippa att få kritik.

Vi har all anledning att känna en en stor tacksamhet gentemot dem som kämpat för vår yttrandefrihet och inte minst till dem som fortsätter försvara den mot de angrepp som aldrig tycks upphöra.

Mats Lönnerblad

Bokens  titel:  Yttrandefriheten och varför den spelar roll
Författare: Andrew Doyle
Förlag: Nopolar Publishing
Översättning: Öyvind Vågen

Promemoria till grundlagsutredningen

Innan man försvårar ändringar av grundlagen bör man först skapa en verkligt frihetlig och medborgartillvänd grundlag. Den senaste grundlagsutredningen kommer med en del bra förslag kring rättsväsendet men det är otillräckligt. Mer måste göras för att röja ut resterna av  de kollektivistiska, anti-meritokratiska, äganderättsfientliga, centralistiska och paternalistiska paragraferna i grundlagarna från 1970-talet.

Du hittar förslagen från MRRS  här>>.