Behovet av en författningsdomstol har inte minskat

Joar Lindén, jur.stud och ordförande, Liberala studenter Skåne och Henrik Österström, jur.stud och styrelseledamot Liberala studenter Skåne förordar i en artikel i Dagens Juridik införandet av en författningsdomstol i Sverige. Sverige är ett av få länder inom den västerländska civilisationen som anser att en reell maktdelning i staten är något negativt. Bättre då att politikerna får härja lite som de vill med grundlagen – den är mera av ett nödvändigt ont.

Som de nämnda författarna skriver:

Det finns redan åtskilliga exempel på sådant förfarande där riksdag och regering i efterhand hänvisar till att de har etablerat ny sedvänja i strid mot gällande grundlag, vilket påstås motivera att grundlagen måste ändras ”.

Demokratin står således på en bräcklig grund utan en instans som övervakar att den demokratiskt grundade konstitutionen faktiskt upprätthålls även gentemot riksdagen om vi tillåter att sedvanerätten [eller medialt uppiskade opinioner] prioriteras över gällande rätt.”

Vissa har hävdat, som t.ex. den annars systemkritiske domaren Krister Thelin, att det räcker fullgott med domstolarnas normprövningsrätt. Men detta är ett otrolig defensiv hållning byggd på ihåliga argument.

Som artikelförfattarna säger:

Trots att normprövningsmakten har utvidgats innebär den fortfarande en mycket begränsad kontroll.”

Så är det.

Som jag skrev i mitt inlägg om behovet av en författningsdomstol i Sverige (och i mitt anförande i Almedalen 2016):

Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.

  • Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
  • Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseauanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
  • Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Se hela texten här >>

Tyvärr är allt detta något som svenska journalister och mediala “samhällsanalytiker” – i huvudsak skolade i en rousseauansk demokratisyn där folket på något mystiskt sätt tros representeras av politiker som samma folk inte ens har varit med att tillsatt p.g.a. ett defekt personvalsystem och partiledarstyrda namnlistor med knapptryckarkompanier – inte anser är av något av vikt och därför heller inte tar upp ämnet till diskussion. Locket på alltså.

Men varje person som värnar om rättssamhället och den grundlag i vilken de bräckliga mänskliga rättigheterna vilar inser att det är en skam att Sverige inte har en författningsdomstol. Nu gäller det att sätta press på ditt parti att adressera denna fråga. Vår barn och barnbarn kommer inte att tacka oss om vi inte försöker åstadkomma en förändring inom detta, liksom på alla andra defekta områden inom svensk politik. Vi kan börja senast i och med valet 2018.

Se de nämnda artikelförfattarnas text här >> 

Hoten mot rättsstaten Sverige

Min personliga uppfattning är att svenska domare måste börja lära sig, inte bara enskilda bestämmelser, utan också tolkningsprincipen och systematiken –  för att förstå och följa både Europakonventionens bestämmelser och EU:s direktiv.

Miniminivån är i så motto att man inte får understiga de krav som enligt Europakonventionen gäller för “en rättvis rättegång.” Han man rätt till prövning i två rättsinstanser får inte detta tillämpas godtyckligt som sker i dag efter införandet av EMR-reformen (En modernare rättegång)  eftersom Sverige redan har tre rättsinstanser.

Varför Sverige fortfarande inte tillämpar  bestämmelserna i Europakonventionen, trots ratificeringen  1952 av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och det grundläggande friheterna (Europakonventionen) i många mål som jag tagit del av –  som numera  ingår i den svenska grundlagen sedan Sverige inträde i Den Europeiska Unionen (EU) 1995 – är en gåta för mig.

Därför borde det finnas en högsta rättsinstans av typen författningsdomstol som tillämpar en abstrakt normprövning vilket innebär att man även kan klaga på en lag. Men för att kunna få denna prövning måste man själv vara ett offer. Därför borde det också enligt min mening finnas en högsta rättsinstans som skall övervaka att rättstillämpningen följs på ett korrekt sätt i våra domstolar.

För att få veta varför svenska domstolar vare sig följer Europakonventionen eller EU:s direktiv i många fall jag tagit del av och skrivit om i mina böcker, tog i början av januari 2018 kontakt med advokaten Jan Södergren som hösten 2017, tillsammans med kommentatorn, professor Karin Åhman och moderatorn Professor Ulf Bernitz anordnade ett seminarium kring: “Europakonventionen och dess subsidiaritet  – Båda sidor av myntet” dit jag i min egenskap av medlem i Europarättsföreningen var inbjuden. Temat var bland annat varför man fortfarande inte tillämpade Europakonventionen som man borde i Sverige.

Bland annat behandlades detta ämne som även Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, när det gäller de anmärkningsvärda utvisningsbesluten av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd i vårt land. Sverige har i slutet på 2017 inte mindre än 39 mål som skall avgöras av Europadomstolen, de flesta gäller asylärenden.

Det är intressant att notera att exempelvis Svenskt näringsliv redan  har räknat ut att arbetskraftsinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller högkvalificerade yrken utan allt för IT-specialister, kockar bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer eller städare.

Jan Södergren är inte kategorisk. Han medger att man får göra inskränkningar i rättigheterna;  men i så fall måste de vara både lagliga och förutsägbara och ha ett legitimt syfte och framför allt var proportionerliga. Fallerar det på något av dessa tre punkter begår domstolen en överträdelse mot alla materiella artiklar i Europakonventionen och i unionens lagar.

EMR-reformen ger klagande rätt till prövning i två rättsinstanser – men inte i tvistemål – bara om det inte gäller mened, eller bland annat bevisbara brott som: urkundsförfalskning, avtalsbrott eller jäv Om vare sig hovrätten eller Högsta domstolen  beviljar omprövning och det kan styrkas falsk skriftlig och muntlig bevisning, då skall resning beviljas för omprövning av målet i hela dess vid enligt lagrum nedan:

Om resning RB 58 kap. 1 § p 2-3

“§ 1 Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas:

§ 2 Om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig, eller tolk  angivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan hava inverkan på utgången;

§ 3 om omständigheten eller bevis, som ej  tidigare förebragts, åberopats och dess förebringande  sannolikt skulle hava lett till annan utgång;

Vad jag själv reagerar mot är domstolarnas fortsatta illvilja mot att följa Europakonventionens bestämmelser som framgår av Lagrådets svar på regeringens lagrådsremiss: Skadestånd och Europakonventionen:

Lagrådet är emot kodifiering och hittills gällande praxis avseende skadestånd på konventionsrättslig grund och anser att rättsbildningen på området i sin helhet bör anförtros och domstolarna. Som skäl anför Lagrådet:

“Europakonventionen i första hand av Europadomstolen. Emellertid är det i det närmaste en omöjlig uppgift att åstadkomma en lagreglering som överensstämmer med Europadomstolens praxis . Den domstolen synes inte ha ambitionen att utarbeta en praxis som står sig över tiden.” 

Lagrådet har,  enligt min mening, helt fel eftersom Europadomstolens praxis redan har visat sig fungera och tillämpas i de flesta länder som ingår i EU.

Regeringens ovilja att inrätta en författningsdomstol i  Sverige innebär i klartext att regeringen själva anser sig få besluta om en lag kan anses tillämpligt i Sverige som diskriminerar den som drabbas, när en författningsdomstol i Sverige kunna hjälpa till med att undanröja dessa problem som uppstår när redan stiftade lagar eller felaktiga domslut – som drabbar oskyldiga företag och människor – måste betraktas som lagvidriga.

De största hoten mot rättsstaten  i Sverige  på allvar är, enligt min uppfattning, domarna  själva  som inte följer gällande lag, Europakonventionen och EU:s direktiv och den svenska socialdemokratiska regeringen  och dess lagrådet som inte bryr sig om att kontroller hur rättstillämpningen fungerar i vårt land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Funktionssocialism kallas numera ”viktig biotop”

Detta med statens tvångsinlösen av skog för att någon byråkrat
på en länsstyrelse fått för sig att den plötsligt efter hundratals år
av vård och omsorg av ägarna
, ska klassas som skyddsvärd biotop
och därmed tas ifrån dem som brukbar egendom, måste få ett slut.
Var är de politiker som säger sig värna om både äganderätten
och respekten för ägarnas kunskap och förmåga?

Detta är uppenbarligen en av de glömda ”sjukdomarna” i det svenska samhället.
Glömda i betydelse ignorerande av de större medierna  – och ansvariga politiker.
Men detta måste nu ändå rimligen lyftas av den lagstiftande makten. Det hela
riskerar annars att helt rasera förtroendet för staten som medborgarnas värn för
självbestämmande, äganderätt och marknadsekonomi.

Det som pågår är faktiskt skamligt. Bara för att man (felaktigt) ger ”naturen” som
orsak till att sätta sig över urgamla seder och en etablerad äganderätt så blir inte
byråkratiska övergrepp med en funktionssocialistisk botten, acceptabla för det.
Det borde alla goda krafter kunna förstå.

I nedanstående pdf, visas bara ett av många exempel på de statligt sanktionerade
övergrepp som nu pågår runt om i landet.

Vi behöver sannerligen en genomgripande reform av hela den svenska statsförvaltningen.

 

Här är pdf:en >>

 

Rätten till en rättvis rättegång

 

Det är inte bara i samband med flera allvarliga brottsmål som den svenska rättvisan inte längre fungerar som den skall. Långt vanligare är att domstolarna inte bryr sig om att tillhandahålla rättvisa rättegångar i samband med ekonomiska tvistemål, för att sedan underlåta att rätta till dessa allvarliga fel i högre rättsinstans.

Efter andra världskriget avslutats bildades Europarådet för att förebygga och förhindra de rättsövergrepp i framtiden, som efter politiska beslut och de stora övergrepp som skedde i stor skala – som sedan sanktionerades av domstolarna i Tyskland – efter Hitlers makttillträde. Den Europeiska konventionen angående skydd för de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950, trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399). Men det skulle dröja enda fram till 1995 innan Europakonventionen blev svensk lag – men som fortfarande i följs i många rättegångar som jag tagit del av och skrivit om – utan att man brytt sig om att rätta till uppenbara felaktigheter som förekommer i domsluten.

Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kapitlet 11 i Regeringsformen. (RF).  Det var först år 2010 lagändringen av RF tillkom i Sverige med meningen “En rättegång ska genomföras rättvist och inom skäligt tid” som skrevs in i RF.  Att svenska domstolar inte fungerar som de skall i bankmål – och i de många brottsmål och tvistemål jag skrivit om – är jag nog den svensk i egenskap av både författare och skribent i finansrätt som skrivit det flesta artiklar om i både riks- och lokalpress och redogjort för i flera av mina böcker.

De svenska domstolarnas handläggning av bankmål – visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen 1987 – 1993. (2 000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) I de flesta mål som jag tagit del av sedan dess visar tydligt att domstolarna fortfarande inte bryr sig om att pröva bankmål i sin helhet och på ett uppenbart sätt diskriminerar både entreprenörer, uppfinnare och handelsagenter i flera av de många tvistemål jag skrivit om.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta – vad som står i skriftliga avtal – och glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde eller förhöra vittnen som åberopas.

Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar eller att Högsta domstolen brytt sig om att pröva fallen.

Artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle där Europakonventionen (EKMR) fastställer att rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid. Syftet med artikel 6 (som fortfarande inte uppfylls i Sverige) är att den skall vara en minimirättighet som Sverige som numera är bundet av EKMR, har förpliktat sig att leva upp till.

Ytterligare en princip som gäller under artikel 6 är principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Ett kontradiktoriskt förfarande innebär att båda parterna i processen är medvetna om- och har fått kännedom om, allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet, samt båda parter har möjlighet att föra sin talan i processen.

I flera fall som jag tagit del av där domstolen velat avsluta målet till en partens nackdel utan att parterna först fått möjlighet att kommentera uppgifterna i målet och erhålla den bevisning som den en parten har rätt att ta del och som skall finnas tillgänglig enligt avtal.

Varför dröjde det enda fram till 1996 innan Sverige överhuvudtaget erkände Europadomstolens jurisdiktion och därigenom gav möjlighet att pröva svenska rättsregler förenlighet med Europakonventionen? Detta borde ju ha skett redan 1995 när Sverige inträdde som medlem i EU och införlivade EKMR med svensk rätt

Om en domstol inte uppfyller nämnda krav måste ju felet rättas till genom omprövning i en oavhängig och opartisk högra domstolsinstans. Men det förutsätter naturligtvis att den högre rättsinstansen har möjlighet att göra en fullständig omprövning av fallen och inte att enbart prövar om till exempel rättstillämpningen varit korrekt.

Detta förpliktande har Sverige försökt att undanröja genom införandet av “En modernare rättegång. (EMR-reformen) som gör att det numera krävs prövningstillstånd i överklagandet till högre rättsinstans i både hovrätt och Högsta domstolen (HD). Vare sig hovrätt eller HD ger sedan en ordentlig motivering varför målen inte skall prövas trots att både jäv och rättegångsfel förekommit och rättsregler åsidosatts.

När det gäller misstanke om brott bör polis och åklagare reagera omgående, vilket inte längre sker. Det framgår av fallet NJA 2005 s 462. I detta fall gick det sju år mellan att företaget delgavs misstanke om brott, tills att fallet avgjordes i domstol. Numera hinner vare sig polis eller åklagare ens att utreda alla brottsmisstankar, även när skriftliga bevis föreligger och det är klargjort på vilket sätt brotten har begåtts och vem som begått brotten. I fallet NJA 2005 avgjorde HD att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i EKMR hade kränkts.

Men om vare sig brottsmål eller tvistemål prövas i högre rättsinstans har Sverige, enligt min uppfattning, utmanas både EU-rätten och Europakonventionen genom att inte längre ge de parter som har rätt till en rättvis rättegång någon möjlighet att driva sin talan vidare trots att vare sig rättsregler följts och uppenbara jäv föreligger.

Enligt praxis, NJA 2005 s 462, NJA 2007 s 584, NJA 2007 s 295 då det ansetts att en enskildes rätt till en rättvis rättegång kränkts enligt artikel 6 i EKMR. Skadestånd har delats ut då Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt EKMR.

Även i NJA 2010 s 363 prövade HD, som första instans, om staten brutit mot den enskildes rätt till rättegång inom en skälig tid vid en långsam handläggning av mål. HD har således infört principen om att en överträdelse av artikel 6 EKMR utgör en självständig grund för att en nationell domstol ska kunna dela ut skadestånd.

Min fråga är därför om svenska domstolar numera, med hjälp av EMRA-reformen vill avsluta mål i förtid, utan att ta någon hänsyn till de allvarliga rättegångsfel som numera begås redan i första rättsinstans, bara för att slippa betala skadestånd för långsam handläggning i domstol.

I så fall begår domstolen, med regeringens goda minne självmål, när rättssäkerheten setts ur spel och ytterligare försämras, så att mål inte längre prövas till alla delar, enligt både EU-rätten och Europakonventionens bestämmelser.

 

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt