Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Riksdagen har beslutat om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar genom det nya brottet” missbruk av offentlig ställning”. Det är nu infört i brottsbalken och gäller från den 1 augusti 2026.  Lagen gäller alla anställda och uppdragstagare inom stat, kommun och region, inklusive domare och politiker. Om svenska domstolar inte följer en tvingande lagstiftning av denna typ eller andra grundläggande rättsprinciper leder detta  till att en dom kan överklagas till högre instans och att staten kan bli skadeståndsskyldig eller – som en slutsation – att Sverige fälls i internationella organ.

Konsekvenser på nationell nivå betyder ändring eller upphävande: En felaktig dom kan överklagas till en högre rättsinstans som hovrätt eller Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen,  för att rättas till. En enskild person som drabbas av att en domstol bryter mot tvingande rätt – exempelvis EU-rätten eller Europakonventionen – kan kräva skadestånd av Svenska staten. Om en domare eller tjänsteman med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot sin tvingande plikt, kan det prövas som tjänstefel eller det nya brottet missbruk av offentlig ställning.  Om svensk lag eller en dom i svensk domstol strider mot tvingande EU-rätt har EU-rätten företräde, och domstolen är skyldig att lämna den stridande svenska regeln utan avseende.

EU-kommissionen kan stämma Sverige inför EU-domstolen om landet systematiskt bryter mot EU-förpliktelser, vilket kan leda till höga böter. Om konventioner (som Europakonventionen (EKMR) åsidosätts kan avgöranden fällas av Europadomstolen, vilket innebär kritik mot Sverige och krav på upprättelse för den drabbade. En domare som grovt eller upprepat åsidosätter sina skyldigheter skall anmälas till Statens ansvarsnämnd, vilket kan leda till disciplinpåföljd som varning eller löneavdrag, eller i extremt allvarliga fall avskedande, om personen visat sig uppenbart olämplig. Domare i Sverige har ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel.

Vi kan som ett exempel ta när en domstol  åsidosätter tvingande regler om kundstock och lojalitet i lagen om handelsagentur. Handelsagenturlagen stadgar att Huvudmannen är skyldig att handla lojalt och redligt mot handelsagenten och inte kränka dennes berättigade kundkrets eller ensamrätt. Bestämmelser om provision och efterföljande ersättningar är tvingande till agentens fördel och kan inte avtalas bort. Ett grovt rättegångsfel kan i detta fall vara (hämtat från verkligheten) att det föreligger anmärkningsvärda brister i domstolens handläggning av processen, exempelvis att en part inte fått komma till tals och åberopa sina bevis som är avgörande för målets utgång,  som att höra  vittnen som kan styrka att handelsagenten agerat lojalt i rättsfall där huvudmannen vare sig följt godkända och bevittnade avtal.

När det gäller en domstols utdragna handläggningstid  kan detta inte skyllas på målet har kunnat överklagas till högre rätt eller vilken specifik instans som gjort fel, utan på den enskilda domarens ansvar att följa gällande processregler.

Enligt svensk lag kan en domare som grovt åsidosätter sina skyldigheter dömas för tjänstefel oavsett målets överklagbarhet. Domstolen är alltid skyldig att driva ett mål framåt mot ett avgörande inom skälig tid, oavsett parternas agerande. Om en domare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot lagen och fördröjer ett mål avsevärt genom att t.ex. inte tillåta vittnen att höras som kan avgöra målet kan det prövas som att  tjänstefel begåtts enligt Brottsbalken. Justitieombudsmannen (JO) granskar oskäligt långa handläggningstider och kan inleda förundersökning mot ansvariga domare.

Den viktigaste delen i det tjänstemannaansvaret som träder i kraft den 1 augusti 2026 är införandet av brottet missbruk av offentlig ställning, ett breddat tillämpningsområde som inte bara gäller myndighetsutövning utan all offentlig verksamhet, samt en skärpning av minimistraffet för grovt tjänstefel Införandet av 20 kap. 2 § BrB för att täcka in oönskade beteenden som inte ryms under det traditionella tjänstefelsansvaret. Den bredare tillämpning en gäller vid utövandet av offentlig tjänst, offentliga uppdrag eller annan offentlig verksamhet (till skillnad från tjänstefel som kräver strikt myndighetsutövning).  Det är straffbart om man med uppsåt bryter mot lag eller författning för att gynna sig själv eller någon annan, eller för att otillbörligt missgynna någon.

En domare som inte följer lagar och förordningar riskerar böter eller fängelse i högst två år riskerar och för grovt brott fängelse från ett år och sex månader upp till sex år. Detta gäller både anställda och uppdragstagare i stat, kommun och region samt förtroendevalda politiker. Minimistraffet för grovt tjänstefel höjs till fängelse i ett år och sex månader.

Att kraftfullare motverka korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan inom den offentliga sektorn är viktigt och den nya lagen är ett välkommet nytt verktyg för att göra just det.  Om t.ex. en domstol  försöker avvisa mål som aldrig prövats korrekt i någon domstol och som inte gått att överklaga på grund av att domstolen aldrig  prövat hela målet korrekt redan i första rättsinstans,  gör sig domstolen skyldig till grova rättegångsfel eftersom alla människor äger rätten till en ”rättvis rättegång.”

Utöver att välja representanter till parlamentet kan medborgarna stifta eller riva upp lagar direkt via folkomröstningar. Folket röstar ofta i regionala och nationella frågor flera gånger per år. Min uppfattning är att Schweiz är det land som bäst försvarar sina företagare och är att bra exempel på maktdelning där presidenten byts ut vart 4:e år. Schweiz har ingen enskild president som styr landet eller sitter i fyra år. Makten delas istället av en regering (Förbundsrådet) med sju jämställda ledamöter. Parlamentet utser årligen en av dessa rådsledamöter till förbundspresident för ett ettårigt uppdrag. Efter sitt år som president återgår personen till att leda sitt ordinarie departement på samma villkor som tidigare.

Det finns inte heller någon mandatbegränsning på fyra år för regeringsmedlemmarna, utan de väljs om av parlamentet vart fjärde år och kan sitta så länge de blir omvalda. De unika reglerna och strukturerna för det schweiziska presidentskapet fungerar i detalj enligt följande: Vicepresidenten tar traditionellt över presidentskapet nästkommande år, och uppdraget roterar mellan de sju ledamöterna i enlighet med deras tjänstetid (senioritet). Presidenten är primus inter pares (den främste bland likar) och har ingen vetorätt eller makt att fatta beslut över de andra ledamöterna i regeringen. Eftersom titeln rullar runt bland de sju medlemmarna är det mycket vanligt att samma person blir förbundspresident flera gånger under sin tid i regeringen.

Schweiz försvarar sin fria företagsamhet genom en medveten strategi med låga skatter, omfattande direkt demokrati, decentraliserat självstyre och strikt politisk neutralitet. Det fria näringslivet skyddas främst genom fyra grundpelare: Låg regleringsbörda och skatter: Staten håller byråkrati och inblandning i ekonomin till ett minimum, vilket underlättar företagande, innovation och global handel vilket i mitt tycke gör  att Schweiz  gått om Sverige där den europeiska omvärlden i tvingar medborgarna ser till att hålla sig undan krig och gör allt för att behålla  en stabil ekonomi, när  omvärlden som i dag inom hela Europa lider av krig och kaos och demokratiska länder inom EU tvingas upprusta för att kunna försvara sina intressen mot Ryssland folkmord i Ukraina där  presidenten Vladimir Putin är åtalad för de grova krigsbrott han begår i sina försök att återerövra hela Ukraina.

Schweiz har en betydligt starkare ekonomi och mer välmående  än Sverige. Schweiz har högre BNP per capita, mycket lägre arbetslöshet och en extremt låg inflationstakt. Detta har resulterat i att den schweiziska levnadsstandarden och köpkraften i dag är avsevärt högre än den svenska. Schweiz domstolsväsende präglas starkt av landets federala uppbyggnad och delas in i tre nivåer: kommunal, kantonal (delstatlig) och federal.

Eftersom Schweiz är en civilrättslig rättsstat är domstolarna i första hand tillämpare av följa gällande skrivna lagar, som inte alltid följs i Sverige , snarare än att skapa prejudikat.

Schweiz är en respekterad rättsstat och med direktdemokrati. Makten ligger nära folket och mänskliga rättigheter respekteras överlag. Landet har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter .

Att Schweiz har dragit ifrån Sverige ekonomiskt sedan 1980-talet beror främst på fundamentala skillnader i skattetryck, kapitalmarknader och institutionella strukturer. Medan Sverige expanderade den offentliga sektorn, höll Schweiz fast vid en fri marknad. Det är något som jag anser svenska medborgare måste tänka på när vi närmar oss höstens riksdagsval. Vilket parti man röstar på är ju vilket parti, som vill landets bästa, och ser till att den stagnation som Sverige nu befinner oss i upphör. För att stärka svensk ekonomi bör politiker och näringsliv börja med att fokusera på att säkra en stabil och billig elförsörjning, minska regelbördan och korta handläggningstiderna för företag, reformera kompetensförsörjningen för att matcha arbetsmarknadens behov, samt reformera den dysfunktionella bostadsmarknaden,  för att underlätta rörlighet och rekrytering.

Min egen uppfattning är Sveriges ekonomi måste förbättras dramatiskt och att  2026 års budgetproposition måste reformeras, för att skapa en bättre samhälle  när  det i vårt land  behövs närmare 95 miljarder kronor som anvisats till utgiftsområdet,  för rättsväsendet och  för att möta behovet av ökade resurser och fler fängelseplatser. Sveriges ekonomi och rättsväsende har under en längre tid utmanats av lågkonjunktur och kriminalitet. För att förstå helhetsbilden är det viktigt att väga dessa områden mot varandra när vi lägger våra röster i höstens val.

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i  Sverige,  under 40 år som ordförande  från starten,  för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson,  som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

 

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare  och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om,  men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på  frågan varför,  när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara  på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt  bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra    tjänstemannaansvaret  i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför  avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala  mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt –  och om då inte Högsta domstolen (HD)  heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.

Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada  på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (dåvarande MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit. Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser i många fall som jag skrivit om. Det skulle dröja ända sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum. Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt är ett av skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre; Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t.ex. på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället. I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna. En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot. Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera decennier – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Vad  jag vill visa   är hur viktigt det är att domstolar och myndigheter följer lagar och förordningar, vilket inte har skett i många av de exempel som jag skriver om i mina många artiklar i dags- och fackpress och i denna bok. Lagar och förordningar måste följas. Alla stater som har ratificerat konventioner om internationell humanitär rätt är juridiskt bundna att följa reglerna i dessa och måste göra allt i sin makt för att respektera och säkerställa respekt för den humanitära rätten. Det handlar om de regler som Sverige måste följa men fortfarande inte följer. Sådana regler kallas lagar eller förordningar. De så kallade förordningsmotiv kan läsa om regeringens motivering till varför förordningen behövs och måste följas.

Om vare sig tingsrätt, hovrätt, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) vill ta upp grova rättegångsfel, som begåtts av domare i våra svenska domstolar eller myndigheter som gör att – de som blivit utsatta har förlorat sina rättigheter, alldeles i onödan – är det  enligt den 3:e § i Rättegångsbalken (RB)  Högsta domstolen (HD) som första domstol som är skyldig att ta upp dessa mål för slutgiltigt avgörande.

Begäran om att en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, dvs. som inte längre kan överklagas, ska undanröjas på grund av att det i processen har förekommit ett grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av beslut eller en rättegång. Om det dessutom finns skriftliga bevis som inte fått åberopas i själva rättegången som skriftlig bevisning kan svenska staten bli skadeståndsskyldig för den skada som  den förlorade parten orsakats på grund av den felaktiga utgången av målet. Hänsyn till skadans storlek får då preciseras, för hur lång tid processandet tagit, alldeles i onödan.