MRRS – nu på youtube

Här>> en video från den av MRRS arrangerade EU-debatten i början av 2024.

Och här>> finner Du MRRS egen youtubekanal.
Några dolda pärlor där, bland annat en föreläsning om det kommunala självstyret, migrationen och det demokratiska underskottet som hölls i Stockholm i Mars 2017. De har en enkel teknisk kvaltet, men alla är vi barn i början. Det gäller att fokusera på innehållet…

Här finns också en viktig video om äganderätten, strandskyddet och allemansrätten som hölls av ordföranden Leif v Erixell vid stämman 27/4-17.

Återkoppla gärna med synpunkter på info@mrrs.se  eller ännu bättre kommentera konstruktivt direkt på youtube och sprid länkarna.

”Det högteknologiska dödandets epok”  

Bokens titel: Om den civila freden
Författare: Leif V Erixell
Förlag: Nordberghs förlag

I boken: Om den civila freden ger författaren Leif V Erixell några mycket värdefulla reflektioner om kriget, våldet och demokratin. Den handlar om det som vuxit fram i våra gemensamma liv och genom hela mänsklighetens historia, även dagens tillvaro berörs: det som ännu i dag förmörkar våra hjärtan, sårar, besudlar och förintar. Frihetens historia är en historia om kampen mot djuret i vår egen själ.

När Erixell sammanfattar vad som hänt de tidigare Gudsstaternas religiösa makt och furstarnas övermod, bannbullor och kättarbål och senare tiders Gudsförnekande och  skamliga och rituella ledarkult som för närvarande bara producerar maktvilja, skräckvälden och exempellösa fasa, visar det sig att många länders härskare i vår tid inte har lärt sig någonting av historien och summerar att en otyglad makt som är hämningslös i sitt beräknade godtycke och sin ständigt expanderade maktvilja fortfarande är ett lika stort hot mot den civila freden som den alltid har varit.

Två av de mest kända frederna genom tiderna från mitten av 1600-talet och framåt har gått till historien som mästerverk av diplomatisk balansgång. Det handlar om den westfaliska freden 1648 och Wienkongressen 1814 -1815. Den förstnämnda freden som avslutade trettioåriga kriget, spred gracerna år (nästan) samtliga deltagande parter. Det senaste stora fredsfördraget slöts sedan Tyskland kapitulerat efter andra världskriget. Det skedde efter den 2 maj 1945 när de tyska grupperna kapitulerade i Italien. Och efter den 5 maj när de tyska trupperna kapitulerade i nordvästra Tyskland på alla övriga fronter. Efter fem år och åtta månaders skoningslösa krig blev det äntligen på nytt fred i Europa. Under segermakternas kontroll kunde Tyskland avnazifieras och på nytt byggas upp till en framtida demokrati. Men ingen fred har någonsin varat för evigt.

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning i Europa Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007. Han etablerade den med kriget i Georgien 2008 och med annekteringen av Krimhalvön 2014. Med den fullskaliga invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon. I sitt tal på ”Segerdagen”, den 9 maj 2023, som årligen firas för Stalins deltagande under andra världskriget, erkände president Vladimir Putin för första gången att det Ukrainska folket har drabbats av en ”katastrof”. men han skyllde ifrån sig på västmakterna som hjälper till att försvara Ukraina – mot Putins terror mot Ukraina – när det är Putin själv som valt att bekämpa på nytt försöka erövra Ukraina –  även under ”Segerdagen” med genomförande av ännu fler robotanfall mot flera ukrainska städer under tisdagen den 9 maj.

Maktmissbruk och ”roffarmentaliteten” hos tyranner av alla de slag är Erixell inte nådig mot i sin bok. Han anser att det kollektivistiska slutna samhällets grymhet är större än något annat system – eftersom det utövas kollektivt – och därför maximerar förkvävningen av allas våra livsmöjligheter – både hos den egna befolkningen och i de länder man erövrar eller hotar att erövra. Det sker numera genom en arsenal av kärnvapen och andra högteknologiska vapen. Alla medel som tillämpas av despotier under historiens gång, för att konsolidera sin makt, har inneburit förödelser och död.  För att nämna några: utsvältningen av Ukraina under Stalin, slavarbete i Gulag, de godtyckliga nackskotten mot oliktänkande, nazismens groteska brott, massvälten efter det stora språnget i Kina, Kampucheas likpyramider, svältens farsoter i Nordkorea, alla de fängslade och likviderade på Kuba. 

Kampen mot maktmissbruk får inte känna några gränser. Den måste föras till nära nog varje pris, överallt  och i varje land. De grundläggande mänskliga rättigheterna och  friheterna är historiska fynd som vi måste ta vara på: insikter nådda genom blod och kamp under generationer, skriver Erixell. Ignorerar eller urholkar vi dessa rättigheter slår vi inte bara mot våra förfäders och förmödrars kamp, lidande och död. Vi avhänder oss också frihetens redskap vilket gör att vi enklare kan tvingas in på mörkrets väg: en regression mot barbariet. Själv kan jag bara hålla med författaren när han skriver att fria medborgare aldrig får tillåta  de maktviljande att styra efter eget godtycke  – land skall med lag byggas! – eftersom de alltid med olika trix och på dolda vägar försöker strypa grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt. “Makten går på tills den möter en gräns”, sade Montesquieu. Det är upp till alla fria män och kvinnor att sätta den gränsen och sedan stadfästa den i en vis demokratisk  konstitution, vilken därefter måste bevakas noga mot de maktviljandes angrepp
– som garanterat kommer.

Mats Lönnerblad
Författare, recensent och skribent i finansrätt

Du hittar boken i internetbokhandeln. Bl.a  >>här.

Trolöshet mot huvudman

(Från Sundsvalls tidning 2017-05-09 >> )

Det kommunala självstyret, en grundbult i svensk förvaltning, saknar i dag hållbart grundlagsskydd. Då kan staten ålägga kommunerna vilka tvingande bestämmelser som helst, menar debattören.

Redan i 1862 års kommunallag slås fast att Sveriges kommuner själva ska sköta sina inre angelägenheter på det lokala planet. I vår tid är det deras uppgift att utveckla och förvalta ett fungerande samhälle på både regional och kommunal nivå.

För att medborgaren skall kunna lita på att rättsstaten uppfyller sina löften gentemot alla medborgare i Sverige krävs det dels att lagarna verkar lika för alla, dels att det finns lagar som skyddar medborgarna mot ingrepp i deras privata sfär.

För att veta hur detta sker i verkligheten deltog jag den 21 mars 2017 i ett seminarium som anordnades av Medborgarrättsrörelsen i Sverige.(MRRS). Ordförande är Leif V Erixell, som var moderator och huvudtalare. Han har också skrivit boken “Omstart Sverige” där han menar att Sverige behöver ett nytt ramverk för politiskt beslutsfattande. Tillsammans med Hans Jensevik, analyschef för Svensk Kommunrating, redogjorde han pedagogiskt för hur de svenska kommunerna i dag i praktiken styrs av staten – och hur de i stället borde styras.

Här berättade också kommunalrådet i Täby, Leif Gripestam, om hur den kommunala verkligheten fungerar i dagens Sverige. Dagens tillämpning av skatteutjämningen medför att skötsamma kommuner – som vill spara och sänka skatterna för kommuninvånarna –  får betala stora summor till de kommuner som missköter sin ekonomi; som får stora bidrag från andra kommuner men ändå höjer skatterna. Jag fick då klart för mig att vi befinner oss i ett krisläge, när kommunernas pengar inte räcker på grund av alla åligganden från staten, som de tvingas genomföra.

Regering och riksdag har gjort intrång i det kommunala självstyret enligt en ny lag som trädde i kraft 2010 utan att någon verkar ha reagerat. Här försöker man ursäkta sig redan från början genom att säga: “En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den” (Lag 2010:1408) Det betyder i klartext att regeringen har fritt fram att fortsätta inskränka den kommunala självstyrelsen, om man anser det nödvändigt.

Vad som nu händer i vårt land är att välståndet, tryggheten och friheten sjunker. Demokratin som sådan sätts i fråga. Svarta ekonomier uppstår när skattetrycket ökar över “Lafferkurvan” (acceptansgränsen) Pensionerna räcker inte längre till för de som arbetat längst, men tjänat minst, eftersom staten redan lagt beslag på en stor del av pensionskapitalet. Om inte staten längre kan leverera enligt tidigare underliggande överenskommelse kommer samhällskontraktet oundvikligen att krackelera, anser både Leif V Erixell, Hans Jensevik och Leif Gripestam.

I dag svarar kommunerna för fysisk planering, infrastruktur, bostadsförsörjning och näringslivsutveckling samt välfärdstjänster som skola, barn- och äldreomsorg. Men regeringen lägger sig hela tiden i hur denna verksamhet skall bedrivas. Därmed företräder kommunerna inte längre sina huvudmän på den ort där de själva borde få bestämma hur de vill bedriva sin verksamhet. Det är ju människor på plats som bäst känner till både sina problem och möjligheter och kan agera långsiktigt utan några plötsliga statliga ingrepp.Min uppfattning, efter att ha lyssnat på de tre föredragshållarna, är att vi i dag saknar den demokratiska ansvarighet som vi haft tidigare: Medborgarna måste veta var ansvaret ligger vid val och folkomröstningar. Samhällskontraktet stärks när relationen inbetalning – service blir tydlig.

Den svenska folkstyrelsen bygger ju på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den kan endast förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den bittra sanningen är att det svenska självstyret i dag saknar verkligt juridiskt hållbart grundlagsskydd, så att regeringen kan trumma igenom tvingande bestämmelser som kommunerna tvingas följa. Det betraktar jag själv betraktar som “trolöshet mot den huvudman” som är svenska folket. Jag delar därför föredragshållarnas uppfattning att det kommunala självstyret i dag är mycket av en chimär.

Läs mer av Mats Lönnerblad: Bankerna äter upp framtidens pensioner

Fred i stället för geopolitiskt kaos

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt

Storregionerna – ett centralistiskt haveri

Det finns en rad tunga och principiellt viktiga problem och invändningar av inte minst demokratisk natur mot förslaget till nya storregioner i Sverige. Förslaget som ligger till grund för regionreformen bör därför slängas i papperskorgen. En ny typ av regionindelning bör istället skapas som innebär en verklig fördjupning av demokratin i stället för en uttunning.

På DN Debatt kunde man för några år sedan läsa en artikel med rubriken ”Så här bör kartan över Sveriges regioner se ut”.Skribenter var några tungviktare från region- och landstingsvärlden. Innan dess var det Ansvarskommittén (2007) som gick loss med passare och linjal på den svenska kartbilden. Nu kommer nästa förslag med samma centralistiska utgångspunkter i och med Indelningskommitténs skrivelse. Det som förenar alla tre förslagen är föraktet för demokratin, den regionala identiteten och olikhet och pluralism.

Utredarna har rest runt och träffat politiker men ingenstans hör man talas om att man träffat medborgare eller gjort undersökningar bland dem. Hur ser medborgarna egentligen på detta att hamna under de centralistiska byråkraternas passare och linjal när dessa leker, inte bara med Sveriges geografi, utan även med medborgarnas lokala förankring och identitet när storregionerna skapas? Den frågan anses inte ens värd att ställa.

Det finns flera problem med de ritglada damernas och herrarnas upplägg. Låt oss lista några av de viktigaste:

1. Storregionerna av föreslagen typ strider mot den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen vilken innebär att samhällsgemenskapen ska byggas underifrån och uppåt. Det som inte behöver beslutas av en högre instans ska beslutas av en lägre. Här menar man att det som kan beslutas av en högre nivå också ska göra det. I stället för nerifrån och upp är perspektivet uppifrån och ned.

2. Man har inga skrivningar om vad en lokal och historiskt djupt förankrad identitet betyder för medborgarens känsla av tillhörighet och sammanhang. Människosynen är inskränkt instrumentell och materialistisk.

3. Motivet att arbets- eller tillväxtmöjligheterna skulle öka på grund av att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås i ett landsting är rent nonsens. Det som avgör tillväxtpotentialen i ett land är den entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område, samt förstås reella incitament att ta risken att blir företagare/entreprenör. Dessa skapas som bekant inte av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst skatteregler för företagare och företagande, samt lagar och regler för sparande och investeringar generellt.

4. Det som Landstingen och storregionerna främst väntas hantera: kollektivtrafik och sjukvård (och som är av betydelse för tillväxten endast i sekundär mening) kan lika gärna och minst lika bra hanteras av mindre enheter som till exempel landskapen – inom sig och i samarbete med andra.

Överallt i kommitténs diskussionsunderlag noteras också att alla län och landsting redan har väl fungerande samarbeten över gränserna. Man slår in öppna dörrar samtidigt som man ökar det demokratiska avståndet till medborgarna, vilket är föga klokt.

Se på Gotland, som med cirka 50 000 innevånare har ett livaktigt näringsliv, en väl fungerande infrastruktur, såväl som dito sjukhus och högskola. Att det skulle vara någon som helst vinst för detta län att slukas av Stockholm går inte ens att föreställa sig.

Hur snett kommittén är ute med sina påståenden om ”bärkraft” och ”likvärdig styrka” i regionerna får man klart för sig när man jämför med till exempel Schweiz, ett land som till skillnad från Sverige hållit sin ställning som ett av väldens rikaste och mest välmående länder.

Schweiz är ett land med en reellt verkande federalism med regionalt självbestämmande som inte bara rör kommunikationer och sjukvård utan även näringspolitik, polis och mycket mer, och där man har egna parlament och till och med egna konstitutioner. Där kan vi tala om en verklig medborgerligt verkande demokrati nerifrån och upp, det vill säga raka motsatsen till dessa ständiga kartritande byråkrater med sina centralistiska ovanifrånperspektiv.

De 26 kantonerna i Schweiz har i genomsnitt cirka 290 000 innevånare varav det minst är på endast 15 000 innevånare, och som det går bra för. Sveriges 25 landskap snittar på cirka 390 000 innevånare.

5. Detta är ett centralistiskt projekt som ökar det demokratiska underskottet i landet. Det är en fortsättning på den centralistiska svenska enhetsstaten, nu uppvriden till maxvolym. Medborgarna får inte mer att säga till om, men däremot ett otroligt mycket större avstånd till dem som bestämmer.

6. Det saknas en genuin vilja till demokratisk fördjupning, något som endast kan ske genom ett större inslag av federalism i det svenska politiska systemet, och ett närmade till den lokalt förankrade identiteten. Landskapen vore utmärkta grundkomponenter i ett sådant system; där finns naturliga gränser, den lokala identiteten, dialekter/språk och en urgammal kultur.

Dessa enheter kan sedan växlas in i en välavvägd rikspolitisk struktur utifrån subsidiaritetsprincipen. De kan ha egna parlament med reell beslutanderätt över allt från näringspolitik till skola och polisväsende. Då skulle en reell institutionell konkurrens uppstå med massor av nya lösningar och förslag på samhällsproblem, och ett nytt dynamiskt och rikt Sverige.

Fantasilösheten hos storregionernas företrädare kan endast tilltala en centralistisk statsledning som ängsligt bevakar och vaktar på sin likriktande maktutövning från en central punkt. Det hela ger uttryck för en rädsla för den dynamik – och institutionella konkurrens – som olikhet i storlek i sig kan utgöra och den attraktionskraft som ett mindre folkrikt landskap kan ha gentemot ett större och vise versa.

Ju mer pluralism desto mer dynamik – och tvärtom. Och som sagt finns det redan ett väl etablerat samarbete mellan regioner och landskap.

Det går att hitta ett bättre konstitutionellt system än det nuvarande svenska från 1974. Vad gäller det nu föreslagna systemet med storregioner så finns det bara en given slutdestination – papperskorgen.

Leif V Erixell, författare och demokratidebattör

Fotnot: Skribentens senaste bok ”Omstart Sverige” innehåller ett förslag till en ny konstitution för Sverige med fördjupat demokratiskt deltagande, mer av maktdelning och nya regler kring medborgarskapet med mera.

Länk till sidan: >>