Kan man lita på att handläggning sker på korrekta grunder? Tydligen inte enligt en artikel i Skogsaktuellt under rubriken “Att avskeda en aktivist” som inleds med “Våren har varit en ögonöppnare för många. Miljöpartiet har visat sig vara en språngbräda för extremister rakt in i vår riksdag. Flera andra partier och myndigheter nöjer sig med att söka sin vänkrets bland utomparlamentariska aktivister.” Artikeln kan läsas här i sin helhet. Att det förhåller sig som det framgår av artikeln har varit tämligen uppenbart för oss alla.
Rebecca Weidmo Ubell har bl.a. studerat politiska tillsättningar. Läs här hennes senaste artikel på detta tema. Rebecca är mycket flitig, skriver rappt och har väl underbyggda artiklar som hänger ut den förljugenhet som råder och hur de som har makten förser sig och sina vänner.
I Skogsaktuellt nr 5, 1 juni, förklarar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att han vill se en färggladare skog. Denna artikel finns endast i pappersupplagan. Bucht vill se fler aktiviteter i svensk natur, större utnyttjande av de möjligheter som finns till rekreation, skapande, inspiration med mera. Fler människor och fler aktiviteter måste få plats i naturen. Det andas mycket Klas Sandells tes om “allemansrätten som ett uttryck för ett “mångbrukat hänsynslandskap”.
Det Bucht vill göra är i klartext att räkna bort äganderätten som ett intresse att ta hänsyn till.
Det är verkligen ett sorgligt sakerna stillstånd när Riksrevisionen, som borde vara ett mönster av oväld och icke-korruption, fallerar så till den milda grad via en svag och principlös chef. Det visar återigen på en av många allvarliga defekterna i den svenska demokratin: vi skulle kunna kalla just denna del för ”utnämnings- och beslutssystemet”. Det är dock förstås inget ordnat och genomlyst system utan ett ljusskyggt kamaraderi där vänskapskorruption är legio och där demokratisk transparens saknas: så även visavi generaldirektörerna hos myndigheterna. Man talar i forskningen om ett ”relationkontrakt” (se ”Vem styr”, SNS förlag) snarare än en formaliserad process för utnämning, beslutsfattande och påverkan.
Jag citerar mig själv från kapitlet ”Myndigheterna” ur ”Omstart Sverige”:
”Denna beslutstradition innebär också att ledare och generaldirektörer rekryteras mindre för sina exekutiva egenskaper utan mera på deras införstådda acceptans av denna personliga gråzonsrelation av tagande och givande. De blir således därför lätt utsedda på politiska/ideologiska grunder [förutsatt att de ingår i vänskapskotterierna], snarare än som effektiva handhavare av skattemedel.”
Ju fler folk i allmänhet får upp ögonen för det faktum att den svenska demokratin alls inte är ”världens bästa” utan tvärtom vid närmare analys en av de sämst konstruerade (1974 års RF och framåt), desto större möjlighet finns för en öppning för nödvändiga och radikala förändringar.
Efter Brexit så står det klart att det finns två tydliga läger i EU; ett som förespråkar tätare integration och mer federalism (med Frankrike i spetsen) och ett (främst bestående av östländer) som vill se ett smalare och mer begränsat EU. Vad Sverige står i frågan är väl i dagsläget ganska oklart utöver att vår statsminister signalerat att han vill sitta still i båten. Ett perspektiv som saknats i den svenska debatten kring Brexit-omröstningen – och som obönhörligen snart igen kommer att göra sig påmint – är i vilket skick EU och EMU egentligen är, samt hur totalt dominerande Tyskland är.
Den farsartade tyska (och svenska) immigrationspoliken var sannolikt en viktig anledning till att många britter röstade för “Leave” men det finns fler olösta problem i EU och primärt då den den djupa skuldsättningen och låga tillväxten i Eurozonen. I ett inlägg från innan den brittiska folkomröstningen går Daniel Stelter – som under flera år följt utvecklingen – genom dagsläget;
Greklands problem är inte lösta och landet är beroende av extern hjälp för att skjuta problemet framför sig
Italien och Frankrike är fast i lågkonjunktur och har båda höga statsskulder som växer
Inte heller Spanien klarar att stabilisera sin statskuld ens i de mest optimistiska scenarion
Portugal är djupt skuldsatt (ca 400% av BNP) och är fundamentalt inte konkurrenskraftiga och är därmed i praktiken också bankrutt
Ireland är visserligen konkurrenkraftiga men kommer aldrig kunna betala av det skuldberg som byggts upp
Endast ECBs lågräntepolitik och stödköp av statsobligationer har hindrat EMU att kollapsa. Endast politikerna kan medverka till en lösning men de har valt att sticka huvudet i sanden. En delförklaring kan vara att Tyskland tjänar på status quo. Handelsöverskottet förväntas bli 9% avBNP 2016. Stelter citerar brittiska The Telegraph;
The key to German success is this: it participates in a weak currency (whose value would collapse without it) enabling its exports to sell far more cheaply than had it retained the Deutschmark. Therefore, it continues to grow in economic strength relative to its partners – including us – but especially those in the Eurozone, notably France and Italy, who would benefit greatly from restoring the Franc and the Lira
Any net exporter in the EU also benefits hugely from the vast and incomprehensible welter of EU regulations on products and employment law, which keep external competitors at arm’s length and pile costs on them if they wish access to the single market.
Hårddraget kan man säga att Tyskland rikare på bekostnad av övriga EU stater genom en kombination av en svag valuta och handelshinder mot omvärlden. Politikernas ovilja att ta tag i problemen och medverka till en skuldsanering riskerar enligt Stelter att leda till att ytterligare länder på sikt lämnar EMU och EU. Huvudkandidaten är då Italien som har en ohållbar statskuld, hög arbetslöshet och en plan som bygger på stora lönesänkningar.
Angela Merkel har dock historiskt inte varit en vän av “Europas Förenta Stater”, varit misstänksam mot Bryssel och Europaparlamentet samt motsatt sig socialisering av Eurozonens skulder (finansiell “solidaritet”). Med tanke på de negativa konsekvenserna av Storbritanniens urträde för Tyskland samt ett sådant scenario av ytterligare fragmentisering med Italien i spetsen framstår det som oklokt av Tyskland att driva en hård linje mot Storbritannien.
Förmodligen kommer siktet – när dammet lagt sig – vara inställt på att nå en uppgörelse där Storbritannien i någon form kvarstår i samarbetet. I ett positivt scenario blir detta sedan ett slag prejudikat för ett mer flexibelt EU med ökad differentiering allt efter förutsättningar – något som kanske också öppnar för Sverige att nå en bättre balans med EU.
Äganderätt och egendomsskydd har av socialister och totalitära krafter i alla tider betraktats med stark olust. Att äga en tryckpress, en jordbruksfastighet, ett företag eller ett webhotell som inte kontrolleras av staten är förstås en nagel i ögat på de som önskar fullständig kontroll i sin jakt på att med de levandes elände som grund skapa ett framtida lyckorike för de ännu icke födda.
Dem marxistiskt inriktade och länge dominerande journalistiken liksom stora delar av intelligentian i det här landet har därför inte särskilt månat om äganderätten utan antingen ignorerat den eller utmålat den som en “borgerlighetens bastion” vilket förstås är helt rätt ur deras perspektiv (läs inledningen av denna text igen.)
Det är därför som egendomsrätten är en viktig och central del av de mänskliga rättigheterna och tar plats som en av de centrala punkterna i Europakonventionens artikel 1.
Karin Åman har i sin doktorsavhandling gjort en lysande analys av egendomsrättens ställning som alla politiker med något förnuft i behåll borde ta till sig och agera efter.
“Äganderätten som Karin Åhman uppfattar den, är en företrädesvis negativ rättighet som i första hand ska skydda individens frihet från statlig inblandning. Äganderättsskyddet kommer också ifråga när man tar ut skatt. Karin Åhman menar här att äganderättsskyddet som det tagit sig uttryck är mycket svagt. Hon menar bland annat att skatternas påverkan på individens möjligheter att utöva andra fri- och rättigheter bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av egendomsskyddets omfång och att en ökad juridisk kontroll av skatteuttaget är önskvärd. Hon framhåller dock att det är komplicerat att hitta rätt metod för detta med tanke på den nära kopplingen till politiska ställningstaganden. Karin Åhman visar i ett avslutande kapitel vilka olika faktorer som påverkar den europeiska domstolen vid prövningen av om ett ingrepp i äganderätten är proportionerligt eller inte. Hon menar att förekomsten av ett starkt allmänt intresse inte alltid bör leda till att statens ingrepp bedöms som konventionsenligt. Lider exempelvis individen extremt stor skada vid ett ingrepp bör inte statens åtgärder betraktas vara i överenssttämmelse med artikel 1.”