Litteratur & recensioner

Månadens boktips VIII

Regeringsformens skydd för rättigheter är förfärande svagt

Det skriver Nils-Eric Sandberg f. d. ledarskribent i Dagens nyheter och styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen i Sverige,  där jag suttit i styrelsen  under närmare ett kvarts sekel  i den nyutkomna boken: Gör om och gör rätt! som just kommit ut på Nordberghs förlag (bokus.se).

Boken är antologi om demokrati, maktdelning och våra grundläggande fri-och rättigheter, som fortfarande inte tillämpas i vårt land,  där jag själv medverkar – som en av medförfattarna – tillsammans med Leif V Erixell ordförande i MRRS,  Bengt Holmgren, vice ordförande och Nils–Eric Sandberg.

Leif V Erixell skriver i inledningen att det är dags att initiera en behövlig debatt om konstitutionella frågor i Sverige. Han tror att tiden äntligen är mogen för det. Han anser också att Sverige bör införa författningsdomstol som prövar lagar och och lagförslag mot grundlagen,  som de flesta länder inom EU redan har. Lagrådet är ju ingen riktig domstol utan bara en remissinstans vars utslag regeringen kan strunta i – vilket inte sällan händer. Erixell vill bl.a. också återgå till ett tvåkammarsystem för ökad maktdelning i staten och en mer genomarbetad lagstiftningsprocess, samt ett äkta kommunalt och regionalt självstyre.

Bengt Holmgren hävdar att makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit. Det som präglar det nuvarande skattesystemet är ständiga förändringar och utökningar som gör att det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut, vilket givetvis är en allvarlig brist anser han. Folket borde därför få mer att säga till om genom folkomröstningar i stora och viktiga frågor, som tröskas noga i en debatt, med modell från Schweiz.

Nils –Eric Sandberg påpekar att Regeringsformens skydd för grundläggande rättigheter – särskilt äganderätten – är förfärande svagt i vårt land. Den borgerliga regeringen tillsatte 1991 under den svenska självförvållade bankkrisen (1987 – 1993) med uppdrag att förstärka rättigheterna, bland annat på grund av de massiva uppsägning av krediterna för skötsamma företag som då skedde, för att rädda de bankrutta bankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

I Sverige har vi begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda allmänna angelägna intressen. Vad innebär då detta frågar sig Nils–Eric Sandberg.  Jo, att de paragrafer i    rättighetskapitlet som ska skydda äganderätt och näringsfrihet är villkorliga. Rätten att ha egendom och driva företag gäller endast om inte “angelägna allmänna intressen” kräver en inskränkning, vilket kan innebära att så   fort det blir en finansiell kris i Sverige för allmänheten och företagen betala.

De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen var i minoritet med tog ändå kommandot. Följden blev att utredningen underkände direktiven direktiven och helt avstod från att lämna förslag till förstärkning rättigheterna. Utredningen blev alltså från rättighetssynpunkt helt meningslös. I svensk utredningshistoria var detta ett unikt övergrepp mot direktiven.

Själv anser jag att Sverige har fortfarande inte återfått det “tjänstemannaansvar”som tidigare fanns, som  reglerar offentligt anställdas personliga ansvar i sin tjänsteutövning. Statsminister Olof Palme lät avskaffa denna lag 1975 för att vi inte längre skall kunna ställa den offentliga makten till svars för de maktövergrepp som fortfarande tillåts i vårt land av både offentliganställda inom stat och kommun, regeringstjänstemän och domare som jag själv skrivit om i flera av mina artiklar och böcker utan att någon reagerar.

Jag anser också att i statens rättsvårdande instanser måste just rätten garanteras, vilket inte sker i svenska domstolar när hovrätten inte prövar ärenden som innehåller uppenbara rättegångsfel och Högsta domstolen, utan någon motivering, negligerar resningsansökningar som brott mot både avtalslagen, EU:s direktiv och Europarättens bestämmelser som återfinns i den svenska grundlagen. Domstolarna läser inte ens igenom vad målen handlar om för att parterna skall erhålla en rättvis rättegång.

I ett ärende som jag tagit del av vägrar både hovrätt och Högsta domstolen att pröva ett mål där en mellandom, slår fast att målet skulle vara preskriberat, trots att det avtal som finns mellan parterna är ett 10-årsavtal, där det redan är bevisat att svaranden aldrig följt avtalet ifråga från inledningen av samarbetet mellan parterna. Maktförhållandet i rättegångssalen är oomtvistat och till och med föreskrivit i lag. Det är den som bryter mot lagen som måste straffas.

I mål som jag redan skrivit om och yrkat att Högsta domstolen i mål som på ett uppenbart sätt strider mot unionsrätten anser Högsta domstolen att det inte förekommer förekommer rättegångsfel som gör det nödvändigt  att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen för att döma i saken. I det beslut jag skriver om är det uppenbart att HD  själv borde ha prövat ärende i samband med resningsansökan eller inhämtat förhandsbesked från  från EU-domstolen för att döma i saken.

I Sverige har vi muntlighetsprincipen och omedelbarsprincipen och allt måste sägas i rättssalen. Men när domstolen, som i detta fall, förhindrar tillgång till bevisning som svaranden är skyldig att redovisa enligt två avtal och intyg om detta lämnats in från både kärandens revisor och bokföringsbyrå finns det inga skäl i världen från att undanhålla bevisning från svaranden som skulle redovisa vad som hänt.

En domstol skall ju döma vad som står i avtal och i lagen och när detta inte sker i många fall jag tagit del av och redan skrivit om anser jag att både författningsdomstol tjänstemännens tjänstemannaansvar omgående måste införas i vårt land.

I Sverige tillåts både hovrättsdomare och domare i Högsta domstolen att ha sidouppdrag som inte har med deras ämbeten i domstolen att göra. Därför har vi köbildning i både hovrätt och Högsta domstolen vilka  numera väljer att inte pröva mål där de förekommer uppenbara rättegångsfel eller överlämna dessa mål till EU-domstolen.

Men reglerna för vilka som äger rätten att klaga till EU-domstolen är tydliga. När det gäller tingsrätt och hovrätt bör de överklaga till EU-domstolen i de uppenbara fall jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Högsta domstolen är skyldig att överklaga, men gör det fortfarande inte i många mål jag tagit del av och redan skrivit om.

Vad svenska domare verkar ha svårt att förstå, som vi omgående bör göra något för, är allas likhet inför lagen. Människorna får inte komma i vägen. och köras över. Det är gärningen som måste bedömas. Gärningen gentemot lagtexten!

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

__________________________

 

Månadens boktips VII

EN RÄTTSSKANDAL UTAN ANSVARIGA

Måndagen den 2 mars 2009 anhölls överläkaren och docenten Viveka Lindén vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm misstänkt för mord alternativt dråp på ett svårt sjukt barn som hon haft i sin vård.

Några dagar senare stod en åklagaren Elisabeth Brandt  i TV och sa att hon utredde ett mord eller dråp. Hon grundade sin misstanke på ett rättsmedicinskt utlåtande som slog fast att flickan Linnéa dött av en kraftig överdosering av narkosmedlet tiopental. Några som helst bevis för att det var Viveka Lindén som hade givit flickan en dödlig dos av tiopental hade hon inte, trots att flickans familj och släktingar var närvarande när flickan dog.

Läkartidningen har genom författaren och  journalisten Sara Gunnarsdotter följt detta makabra ärende sedan det den 3 mars 2009,  när det  blev känt att en läkare dagen innan gripits på sin arbetsplats i samband med ronden av fyra poliser som förde henne till häktet.

Sedan Viveka Lindén häktats den 6 mars 2009 (för att släppas den 9 mars) försåg åklagarna vid Västerorts åklagarkammare frikostigt medierna med upplysningar om hur barnets mördats och att hennes läkare var den enda som kunnat förövat dådet.

Viveka Lindén som blivit häktad berättelse hur omilt hon behandlades i arresten innan hon skulle på sin första häktningsförhandling. Händelserna finns återgiven i bägge böckerna och visar hur polisen tillämpade,  Gestapoliknande metoder, redan innan hon skulle förhöras av polisen och erkänna sitt brott dagen därpå,  trots att hon var helt oskyldig,  är en skrämmande läsning.

“– Sista natten så  var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhätttor på dörren vare gång och skrek att jag skulle ställa mig upp.  Till sist när han gjort det vare halvtimme,  så orkade jag inte mer. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför mig att så upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.”

Inledningsvis – vid det första förhöret dagen därpå – var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Först då fick den anklagade läkaren en något sammanhängande bild av vad anklagelserna mot henne bestod i.  Enligt åklagaren hade hon inte orkat följa den lilla flickans dödskamp,  därför hade hon givit henne en dödlig dos av tiopental.

Viveka Lindén replikerade då att natriumklorid var det enda som hon sprutat in på flickan sista dagen när flickan dog. Då sa Elisabeth Brandt: “Natriumklorid ! Här hör ni hur hon talar om gift ! Hon har använt gift !” När läkaren försökte säga att natriumklorid inte är något gift fick hon höra att hon bara försökte förklara bort vad som skett.

När rättegången inleddes den 13 september 2011 fanns Sara Gunnardotter  också på plats de åtta dagar som rättegången i Solna tingsrätt pågick hösten 2011. Sara har personligen skrivit mer än 100 artiklar om Astrid Lindgrenfallet, som nu också blivit en bok med titeln: 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal (Läkartidningen Förlag).

Eftersom fallet är upprörande och inga ansvarig ställts till svars för vad som inträffat har också den förre finansministern och författaren Kjell-Olov Feldt och hans fru Birgitta von Otter skrivit en bok som kompletterar Sara Gunnarsdotters utförliga redogörelse med titeln:  Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal.(Albert Bonniers förlag).

För att kunna recensera fallet och berätta vad som hänt har jag satt mig in i vad som hänt genom  att läsa bägge böckerna. De kompletterar varandra  på ett utmärkt sätt, och ger en tydlig och klargörande helhetsbild av vad som inträffat,  vilka konsekvenser detta har fått för den drabbade läkaren. I redogörelsen i dessa böcker får läsarna veta vilka övergrepp som skedde mot henne,  som senare visade sig vara helt oskyldig,  och i slutet  får vi veta vad som egentligen hände.

Vad den efterföljande rättegången handlar om är hur det påstådda brottet hade begåtts i en mycket speciell situation. Den livsuppehållande behandlingen av en liten flicka som fötts för tidigt hade avbrutits och man väntade på att hon skulle dö. Hon var svårt hjärnskadad sedan födseln, när hon avled var hon endast tre och en halv månad gammal.

Reaktionerna mot häktningsbeslutet var omedelbara. Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik och överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter  (DN Debatt 7 mars 2009). Han menade där att åklagarens beslut att anhålla och häkta läkaren hade skadat hela den svenska barnsjukvården och att det var åklagaren som borde ställas till svars.

Tre dagar senare gick tre chefer, bland annat chefåklagaren Peter Claesson, vid Västerås åklagarekammare, ut till försvar för Elisabeths Brandts agerande med påståendet att som direkt orsakat hennes död var samma läkemedel som används vid aktiv dödshjälp.

Fallet blev anmält till Socialstyrelsen av Elisabeth Brandt till Socialstyrelsen den 25 mars. Den 6 oktober var Socialstyrelsen klar med sin tillsyn av vad som hade skett. Slutsatsen var att barnet erhållit vård och behandling i  enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet under de sista levnadsdygnen för Linnéa. Man hade inte kunna finna något som avvek från det förväntade förloppet, från det att respiratorn stängdes av till den tidpunkt när döden ägde rum.

Hugo Lagercrantz  fick rätt i sakfrågan. Lagmannen  i Solna tingsrätt, Mari Heidenborg som handlagt målet och friade till sist läkaren från alla anklagelser konstaterade till slut att tingsrätten inte funnit det bevisat att ett brott  hade begåtts. Tingsrätten hade heller inte funnit det bevisat att läkaren skulle ha gjort något som inte varit medicinskt motiverat.

Vad själva rättegången visar är att om man haft medicinskt kunniga jurister, eller juridiskt kunniga läkare, som hade kunnat tolka varandras språk,  så hade det inte blivit någon rättegång alls,  eller skriverier i tidningarna.

Vad som hänt efter den friande domen är att ingen har ställts till svars för den stora psykiska och ekonomiska skada som skett mot Viveka Lindén och följderna av det förtal som riktats mot henne. När fallet anmäldes till Justitieombudsmannen (JO) vidarebefordrades anmälan till  JK som inte heller vidtog några åtgärder för den felaktiga arresteringen och behandling av läkaren både av massmedierna och de ansvariga som handlagt ärendet.

Min egen uppfattning, efter att ha tagit del av alla omständigheter i målet är att det var tack vare försvarsadvokaten Björn Hurtig och Viveka Lindén som målet vanns i Solna Tingsrätt. Vad som senare framkom i målet, efter rättegången,  var att narkosmedlet tiopental tidigare använts, men aldrig av Viveka Lindén. Vilket Karolinska sjukhuset, kände till, men aldrig ville erkänna innan rättegången.

Mot den bakgrunden borde Lindén få ekonomisk ersättning för den skada hon lidit, och som hon också begärt. Men så länge som de myndigheter tillåts  utreda sina egna oegentligheter som skett på grund av felaktiga anklagelser i både brottsmål och tvistemål, kommer nog ingen förändring att ske, vare sig  inom poliskåren eller det svenska åklagareämbetet.

Det är därför såväl jag själv, som författare och skribent i finansrätt och recensent, som många andra verkar för att tjänstemannaansvaret skall återupprättas i Sverige, utan att vi för den skull fått någon som helst gehör för vår begäran, trots inlagda motioner i Sveriges riksdag och alla artiklar som jag skrivit i detta ämne.

Mats Lönnerblad

______________________________________

 

Månadens boktips VI

SIDENVÄGARNA VISAR VÄGEN TILL VÄLSTÅND

Nu börjar sidenvägarna åter träda fram i ljuset – tidigare förbisedda och obemärkta av många. Författarna och ekonomerna har ännu inte  riktat någon större uppmärksamhet mot de rikedomar som fortfarande står att finna under marken, under sjöbottnarna eller begravda i bergskedjorna som knyter samman Svarta havet, Mindre Asien och  Levanten med Himalaya.

Historikern och författaren Peter Frankopan  har skrivit  en spännande och viktig berättelse om de krafter som format den  globala ekonomin  och den pågående politiska renässansen i öst sin bok: Sidenvägarna En ny världshistoria –  i översättning av Peter Handberg, Albert Bonniers förlag, 2017.

I  stället har både gårdagens och dagens ekonomer fokuserat på grupper av länder utan att göra den nödvändiga historiska sammankopplingen, men med liknade mätbara data, som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som nu gärna  ersätts av MIST-länderna ( Malaysia, Indonesien, Sydkorea och Turkiet)

I själva verket, skriver Peter Frankopan, är det mot det verkliga Medelhavet –  “världens centrum” som vi nu borde vända blickarna. Detta är inte något Vilda Östern, ingen ny värld som väntar på att bli upptäckt, skriver han,  utan en region och en rad förbindelser som åter träder i dagen framför våra ögon – utan att vi hittills förstått hur vi skall kunna utnyttja denna kunskap –  som skulle kunna gagna både öst och väst – om samarbetet sker på lika villkor.

En gång i tiden fick antikens greker och romare vetenskapen att blomstra; därefter antog de den kristna läran. När de gjorde detta “utplånade”  de lärdomens tecken, rensade bort alla dess spår och förstörde vägarna dit. Vetenskapen besegrades av religionen. Det är nästa exakt motsatta förhållandet i dag: det var inte muslimerna som var fundamentalister på den tiden utan de kristna; de vars sinnen var öppna, nyfikna och generösa fanns i öst – de fanns inte i Europa vid den tidpunkten.

På den tiden var det de islamiska erövringarna som skapade en ny världsordning, en ekonomisk gigant, stärkt av självförtroende, vidsynthet och passionerad entusiasm för framsteg. Detta rike, ofantligt välmående och med få naturliga politiska eller ens religiösa rivaler, var en plats där det rådde ordning, där köpmän kunde bli förmögna, där intellektuella respekterades och där olikartade åsikter kunde debatteras och diskuteras.

Framtidsutsikterna i Italiens, Centraleuropas och Skandinaviens sumpmarker såg inte alltför lovande ut för unga män som ville göra sig ett namn och tjäna lite pengar. Under 1800-talet var det västerut och till Förenta staterna som sådana personer sökte sig för berömmelse och lycka; ett millenium tidigare riktade de blickarna österut. Ännu bättre var att där fanns en vara på vilken tillgången var riklig och vars marknad låg öppen för alla dem som var villiga att arbeta hårt och skapa sig en framtid.

Århundradena som följde på Europas framväxt som global stormakt åtföljdes av en  obeveklig konsolidering och girighet. År 1500 fanns det omkring 500 politiska enheter i Europa; År 1900 var det 25. De starka slukade de svaga.

Konkurrens och militära konflikter tillhörde vardagen i Europa. Ur den aspekten har senare ohyggligheter på 1900-talet sina rötter långt tillbaka i det förflutna. Kampen för att dominera över grannar och rivaler fungerade som stimulans till förbättringar inom vapenteknik, mekanisering och  logistik, vilket slutligen gjorde att krigsskådeplatserna blev betydligt större och att antalet döda steg från några hundra till flera hundra miljoner. Med tiden kunde förföljelserna av oliktänkande, som Peter Frankopan skildrar detaljerat i sin bok,  ske i omfattande skala och på det grymmaste sätt.

Det var inte för inte;  som världskrigen och det värsta folkmorden  i historien  hade sitt ursprung och fullgjordes i Europa; detta var bara de senaste kapitlen i en historia av besinngslöst brutalitet och våld som pågått alltför  länge och i för många länder i både öst och väst.

Peter Frankopan har i sin bok: Sidenvägarna  på ett föredömligt sätt visat hur de islamiska erövringarna skapade en ny världsordning och hur västvärldens inflytande som tidigare ökat nu minskar och tyngdpunkten på nytt flyttar österut.

Hur ser då framtiden ut för de folk som lever i den region, som knyter samman öst och väst ? Min uppfattning är att om vi lyckas leva sida vid sida och samarbeta –i stället för att försöka konkurrera  ut varandra och lägga beslag på andra länders tillgångar – som tidigare skett i stor skala – måste vi börja respektera varandra och respektive länders egna tillgångar.

 Trots skillnader i tro och kulturell bakgrund, måste det vara av högsta prioritet att knyta närmare ekonomiska band mellan öst och  väst på allvar  börja uppmuntra handeln, förbättra kommunikationerna genom att öka penningcirkulationen,  på lika villkor. Tiden har kommit att på nytt anlägga “sidenvägens ekonomiska bälte” – med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst som tillvaratar de egna ländernas tillgångar, på ett helt annat sätt vad som har skett tidigare.

Mats Lönnerblad

Bokens titel: Sidenvägarna En ny världshistoria

Författare: Peter Frankopan
Översättare: Peter Handberg
Förlag: Albert Bonniers förlag

________________________________

 

Månadens boktips V

Bankerna äter upp framtidens pensioner

Bara ett kvartssekel efter den största bankkrisen i Sveriges historia (1987–1993) var hela det finansiella systemet på nytt en hårsmån från total kollaps (2008) och räddades på nytt av allmänheten och företagen.

Om hur detta kunde ske hölls ett samtal mellan ekonomijournalisterna Andreas Cervenka och Joel Dahlberg, som bägge skriver för SvD Näringsliv. Cervenka kom dessutom nyss ut med boken “Vad gör en bank?” (Natur & Kultur 2017 )

Samtalet handlade om varför världsekonomin på nytt är så sårbar – och hur en ny bankkris kan drabba Sverige. Cervenka skriver: “den ekonomiska dröm som västvärldens medborgare vant sig vid under hela efterkrigstiden framstår i dag som en nostalgisk dröm”. I länder som USA och Storbritannien uppskattas BNP i dag vara 15 procent lägre än om utvecklingen fortsatt följa samma kurva som fram till 2007.
I vårt land har Riksbanken räknat fram att utan de effekterna och att politikerna valde bort företagen till förmån för bankerna (som under den hemmagjorda bankkrisen 1987 – 1993) hade svensk BNP varit 1000 miljarder högre än i dag. Eller runt 100.000 kronor per svensk.
Den höga utlåningen till bostäder har gjort Sverige till Europas tredje mest banktunga land. Både bankerna och deras kunder är högt belånade, nya pengar föds ur luften och i slutänden äter det upp folks framtida pensioner.

Vad detta beror på har jag själv svarat på i flera av mina böcker, som handlar om följderna för allmänheten och företagen när finansminister Kjell-Olof Feldt avreglerade hela den svenska kreditmarknaden. Det skrev om hela Sveriges ekonomiska historia – och fick hela vårt land på obestånd . Det var då man räddade bankerna genom att välja bort många av de medelstora och mindre framtidsföretagen, som fick se sina krediter uppsagda och värdefulla tillgångar beslagtagna av de svenska krisbankerna, med Securum i spetsen.

När den socialdemokratiska regeringen 1985 dessutom slopade finansbolagens utlåningstak började dessa tillsammans med bankerna expandera i det närmaste okontrollerbart. Den svenska banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent 1990. Bara sedan 2002 har svenska banker växt vidare från 200 till över 400 procent av BNP.

“Good is bad´ lyder det nya mantrat på Wall street”, skriver Cervenka i en av de bästa av svenska ekonomiböcker jag någonsin läst, som handlar om vad som händer när ingenting görs och vad som borde göras för att bättre kunna övervaka banksystemen både i Sverige och internationellt. I klartext betyder detta, att vi i liksom under bankkrisen struntar i vad som händer med arbetslösheten eller vår ekonomi (som enligt Cervenka harvar på i ett halvapatiskt tillstånd) för att vi nu kan få låna hur mycket som helst nästan gratis. Bankerna å sin sida satsar på säkra kort, vilket gör att svenska utvecklingsföretag blir lidande medan utlåningen till bostäder på 15 år har ökat från 700 miljarder till över 2.800 miljarder.

Sverige har nu blivit Europas mest banktunga land efter Schweiz och Nederländerna, medan bankerna gärna expanderar globalt, men dör lokalt. Valutafonden IMF konstaterade i oktober 2016 att världen aldrig varit lika skuldsatt som nu, vilket gör att centralbankerna befinner sig i en fälla: höjs räntorna riskerar det att utlösa en kris. Höjs den inte kan krisen bli ännu värre. Varje bubbla har bara ersatts med en ny och större. Varje gång är centralbankerna där och sopar bort problemen genom att tillåta bankerna skapa nya pengar ut tomma intet. Att noll och minusräntor äter upp framtidens pensioner glöms bort.

Vi lever sedan åtminstone fyra decennier i ett helt kreditbaserat, fritt flytande finansiellt system, skriver Cervenka, som innebär att bankerna skapar pengar som föds genom lån. Ekvationen enligt honom ser ut så här: bankerna sänker ekonomin. För att rädda ekonomin (och bankerna) öser centralbankerna på med allt de har. Vilket till sist sänker bankerna på nytt i en ny kris som blir ännu värre.

I dag har de största bankerna i världen 2014 tillgångar på totalt 42 000 miljarder dollar eller mer än hela världens BNP. Samtidigt tömmer de låga räntorna effektivt vanliga människors framtida pensionskuvert. i 20 länder inom OECD är pensionssystemen underfinansierade med 78 000 miljarder dollar enligt en analys från Citigroup 2016. Samtidigt finns inga företag som är lika högt belånade som bankerna. För varje krona har de i genomsnitt 25 kronor i lån. Ekvationen går inte ihop. Vad gör då den nuvarande svenska regeringen för att reparera denna skada? Ingenting alls verkar det som. Den fråga som jag själv ställer mig är hur länge detta skall få fortgå innan allmänheten och den svenska regeringen reagerar?

Mats Lönnerblad
Författare, recensent och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Bokens titel: Vad gör en bank ?
Författare: Andreas Cervenka
Förlag: Natur & Kultur, 2017

____________________________

 

Månadens boktips IV

HISTORIEN OM Q

 

De senaste två böckerna om den kände företagaren och finansmannen Mats Qviberg som jag läst; vars uppmärksammade avslutade och pågående rättegångar – efter den stora kraschen i HQ Bank –  är Mats Qviberg Boken om Q som den berättas för Lotta Byqvist. Hon är journalist och civilekonom (Albert Bonniers förlag 2015). Den nya boken HQGATE  (Ekerlids förlag 2016) är skriven av journalisten Jenny Hedelin tillsammans med Christen Ager-Hanssen.

Christen-Ager Hanssen är en norsk affärsman och riskkapitalist som är bosatt i London. Det är han som har ansvaret för Mats Qvibergs försvarsstrategi i HQ:s brottsmål såväl som civilmålet sedan januari 2014. Förutom gedigen erfarenhet av M&A (investeringar) har han under de senaste 15 åren specialiserat sig inom området konflikthantering och därigenom varit involverad i en rad internationella affärsdispyter. Ager-Hanssen låg senast bakom den utredning som bidrog till att Swedbanks ordförande och ledning fick lämna banken.

Hur jag själv kom att intressera mig för brottmålsprocessen mot Mats Qviberg som tidigare förts både i media och flera böcker – beror på att jag aldrig riktigt förstod hur Qviberg och hans medåtalade – kunde bli anklagade för ett brott som de aldrig kunnat begå.

Jag bad därför att få träffa Mats Qviberg och intervjua honom i början av mars 2016 – och läste sedan Boken om Q; som jag sedan skrev om i en uppmärksammad artikel – där jag förklarade varför han måste vara oskyldig som publicerades redan den 17 mars 2016, långt innan domen i Stockholms tingsrätt där Qviberg och hans medåtalade fick rätt i sak. Ett mål som åklagaren gjorde rätt i att aldrig överklaga till högre rättsinstans.

I den nya boken HQGATE som i huvudsak speglar vad som hittills hänt under förberedelserna hos Ekobrottsmyndigheten, (EBM) Finansinspektionen (FI) och i Stockholms tingsrätt är det frågan hur tillsyningsmyndigheterna tillsammans med HQ Bank fortsätter att försöker vältra över ansvaret för kraschen i HQ Bank på Sven Hagströmer, Mats Qviberg och tidigare verksamma inom HQ Bank, sedan Finansinspektionen sagt upp banktillståndet för HQ Bank som intresserar mig.

För mig råder det inte längre något tvivel om att Finansinspektionens tidigare styrelse med ordförande Bengt Westerberg i spetsen – gjort sig skyldiga till ett regelrätt övergrepp när de i slutet av 2010 klubbade igenom beslutet att stänga och tvånglikvidera HQ Bank. Ett sådant beslut har vare sig lagstöd och måste därför likställas med expropriation, vilket är en uppenbar kränkning av äganderätten.

Till skillnad mot vad som hände under Sveriges största bankkris genom tiderna under perioden 1987 – 1993 som jag själv skrivit flera böcker om; när alla storbankerna, utom Handelsbanken var på obestånd, och skulle gått under om de inte fått massiv hjälp av staten och allmänheten ostraffat kunnat lägga beslag på många av sina företagskunders tillgångar, räddade ju Hagströmer och Qviberg som storägare i HQ Bank sin dåvarande bank.

Två månader innan Finansinspektionens uppsägning av banktillståndet, hade ju huvudägarna i HQ bank lyckats med bedriften att avveckla hela sin förlustbringande tradingportfölj, med en förlust på över 1,2 miljarder, och återställt kapitaltäckningsgraden i banken, något som ingen av de svenska krisbankerna lyckades med i samband med bankkrisen 1987- 1993.

Dryga 1,2 miljarder kronor är ett hisnande belopp som måste svidit för HQ:s aktieägare, med huvudägarna Öresund och Mats Qviberg med familjen i spetsen. Men den värsta stormen var över. HQ Bank kunde äntligen blicka framåt. Bankverksamheten var nu i det närmaste riskfri. Banken kunde äntligen åter fokusera på sin kärnverksamhet. Finansiell rådgivning och förmögenhetsförvaltning.

Ingen av HQ:s bankkunder hade kommit till skada i avvecklingsprocessen, de två största ägarna hade med egna medel kapitaliserat upp banken och redan garanterat en stor del av den nyemission som var planerad i september.

Hur kunde då Finansinspektionen säga upp banktillståndet för HQ Bank sedan banken hade räddat sina egna misstag, avvecklat tradingportföljen och återställt kapitalet i banken?  Den enda förklaring jag kan finna är att det är omvänd bevisbörda som gäller inom FI och att lagstiftaren, riksdagen, har ansett att det skall vara så, och då är det så, även om det strider mot alla grundläggande rättsprinciper.

Enligt samma officialprincip borde inget ingripande göras mot personer som varit verksamma inom HQ Bank på olika nivåer, om inget går att bevisa. Ändå var detta det som skedde mot två av bankens styrelseledamöter Pernilla Ström och Anne- Marie Pålsson som arbetat för HQ Bank. Bägge fick orättfärdigt näringsförbud på grund av HQ-kraschen.

Pernilla Ström överklagade beslutet till förvaltningsrätten, men fick rätt först i Kammarrätten som konstaterade att det för att upprätta krav på rättssäkerhet och transparens krävs om att en styrelseledamot bedöms som olämplig måste det tydligt framgå vilka de belastade omständigheterna är.

Ett beslut som Finansinspektion valde att överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen inte bekymrade sig om att göra någon ordentlig motivering eller utredning och därför felaktigt avgjorde att hon skulle ha fortsatt näringsförbud.

Att göra dåliga affärer är beklagligt men kan ka knappast anses utgöra en grund för att dra in en banks tillstånd. Det har inte minst storbankernas Swedbank och SEB.s vilda utlåningsfest i Baltikum ett kvitto på. Under finanskrisen 2009 hade åtminstone Swedbank gått under om det inte varit att svenska staten gått in och räddat banken från en säker konkurs, vilket jag fick alldeles klart för mig efter att läst DN-journalistens Birgitta Forsbergs bok: Fritt fall (Ekerlids förlag 2010) och SvD- journalisten Carolina Neuraths debutbok: Den stora bankhärvan (Norstedts 2011) och lyssnat på deras argumentation, när jag agerade som moderator för bägge författarna i samband med deras föredrag på ABF-huset i Stockholm.

Hösten 2016 har det rättsliga efterspelet av inspektionens ingripande kostat närmare en halv miljard kronor alldeles i onödan, varav en inte helt obetydlig del har finansierats via skattemedel. Efter 29 rättegångsdagar som handlade om brottsmålet under våren 2016, så levererade Stockholms tingsrätt sin dom den 21 juni samma år. Hela åtalet ogillades. Det vill säga: Tingsrätten kom fram till att inget brott hade begåtts.

Men innan historien om HQ är avslutad lär den ha kostat åtskilligt mycket mer eftersom det stora tvistemålet mellan HQ bank som nu förvandlats från bank till ett processande bolag med nya huvudägare, som advokaten Christer Sandberg, Sten Mörstedt och Fredrik Crafoord som huvudägare i nya HQ Bank försöker de nu föra en process mot Mats Qviberg och tidigare styrelseledamöter som återstår att utreda.  Mats Qviberg har också inlämnat en stämning mot staten 2014 för att Finansinspektionen felaktigt dragit in HQ Bankstillstånd.

Vinner Mats Qviberg tvistemålet kommer sannolikt huvudägarna att försätta processbolaget HQ Bank i konkurs. Då anser åtminstone jag att Qviberg borde stämma huvudägarna och styrelsen i HQ Bank personligen för deras vårdslösa processförening och för all den skada de hunnit åstadkomma i deras onödiga, subjektiva och vårdslösa agerande i nära samarbete med Ekobrottsmyndigheten och Finansinspektionen.

 

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

 

__________________________________

 

Månadens boktips III

 

BEVARA DEMOKRATINS SJÄL

Författaren Leif V Erixell har skrivit en mycket läsvärd bok: Om den civila freden (Nordberghs förlag) där han reflekterar vilka skador härskarnas tyranni,  krig och våld förorsakat demokratin och rättsstaten genom tiderna.

Det räcker med att återge vad författare skriver om de maktfullkomiga ledare som  Fidel Castro,  Adolf Hitler,  Mao Tse-tung och Josef Stalin orsakat under de förra århundrandet för att förstå vilka stora skador dessa maktfullkomliga härskare redan åstadkommit;  för att till varje pris och med alla medel kunna behålla sin makt.

Simon Sebag Montefiore har i boken: Stalin.The Court of the Red Star redan berättat vad Sovjets utsvältning av folket i Ukraina, efter den ryska revolutionen, slavarbetet i Gulag, de godtyckliga nackskotten av påstådda oliktänkande och vad denna olyckliga utveckling betytt för den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i det forna Sovjetunionen.

Genom att läsa författarna Jung Chang och Jon Halliday i boken: Mao. The Unknown Story vet vi  också hur massvälten och likvideringen av miljontals oliktänkande i Maos Kina påverkat och försenat utvecklingen i Kina .

Kampucheas likpyramider, svältens och tyranniet i Nordkorea – som fortfarande pågår eller stagnationen och de fängslade och likviderade  på Kuba under Fidel Castros skräckvälde, där hans bror Raúl för närvarande styr landet – visar också hur dessa och andra länder drabbats av sina nya härskare som med tyranni och våld bestämmer den fortsatta utvecklingen i sina länder.

I dessa och flera utvecklingsländer uppträder staten som en perverterad och sadistisk förälder där undersåtarna blir behandlade  som omogna barn som aldrig får bli myndiga så länge tyranniet fortgår.

Om den civila fredens demokratiska innehåll,  vårt eget Europa har vi ju redan fått erfara samma utveckling,  skriver Leif V Erixel i sin bok som visar:

Att kunna avsätta ledare utan våld och kaos för att uppnå demokrati är i sig inte någon garanti för ett fortsatt gott och rikt liv hos medborgarna – även om det är en förutsättning. Frestelsen hos de nyvalda ledarna,  sedan de intagit maktens boning är alltid stor – att de snart skall anse sig förmer än de medborgare de är satta att styra över.

Hur kan människor behålla sådan ledare som förstör landet i stället för att införa demokrati och välstånd ? frågar sig Erixell. Svaret han ger är att det beror på den långsamma men ständigt pågående maktansamlingen, de vackra motiveringarna (ideologin) och megafoner av de påtvingade troende; som genom beslagtagna media för ut ledarnas falska budskap. De  som ställer upp på detta lurensdrejeri är ju som gamar kring maktens bytesrester. De vill inte attackera den som föder dem.

Vi måste därför se upp för den livsfarliga situation när en despoti eller en politisk institution stelnat i inkompetensgivande intitutioner som motverkar självförnyelse av vår demokrati. Det är ju ett fritt och dynamiskt agerande som alltid ger ett maximalt energiinnehåll.

Några länder som utvecklats sämre eller inte alls är sådana som tagits över av socialistiska patriarker som tog livet av all dynamismen och förde sin länder in i planekonomins dödvatten. Andra för att man inte kunde skydda länderna från korruption utan fastnade i feodala klickvälden som endast göder landets ledare och därför fastnar i det egna landets utveckling, på vägen mot demokrati.

Diktaturer slår alltid hårt mot sina egna och snart också mot sina grannar, det visar redan den politiska och pågående utvecklingen i flera länder som Afrika, Asien  och Ryssland.  En början till slutet för dem är att försöka isolera all politisk kontakt, minimera deras möjlighet till legitimitet i en fri värld.

Att inkomster är olika mellan unika individer beroende på intressen, skicklighet, efterfrågan och livsmål borde vara  självklart för att ens ta upp, dock inte i soicalstatens ideologi där ju den jämlikhetstanken är en central maktgenerator och en stoppklocka för tänkandet. Man fryser en bild av samhället och pekar sedan på hemska klyftor och skillnader. Varpå statsapparaten kan byggas ut och medborgerliga resurser beslagtas.

Vad vi i Sverige fått uppleva är att likriktningen blev ett maktmedel så hårt inarbetat att den under en mycket lång period, där ett enda politiskt parti under det förra århundradet – under mer än ett halvt sekel – lyckades  med bedriften att under denna period forma den svenska folksjälen.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige

 

__________________________________

Månadens boktips II

I STORMENS ÖGA

Det socialistiska systemet i det forna Sovjetunionen har under flera decennier i mångt och mycket inspirerat det socialistiska Sverige.  Särskilt innan Sveriges inträde i EU 1995. Det hela upphörde till slut i och med Sovjetunionens upplösning och fall. Europa valde i stället att införa  “De mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” som ledstjärna och nytt normsystem.

Det skriver Kjell M. Torbjörn i förordet till Jacob W F Sundbergs intressanta och välskrivna memoarer:  “Minnen från en stormig professur” (Hägglunds förlag, 2011) . Efter Sovjetunionens upplösning och Europas rekonstruktion efter andra världskriget,  anslöt sig nästan alla de nydanande länderna sig raskt till Europarådet och införlivade konventionen i sin rättsskipning.

I dag är är konventionen inkorporerad i 47 europeiska stater. EU:s engagemang befästes genom att formell anslutning till konventionen intogs som mål i Lissabonfördraget och anslutningsförhandlingarna är i dag långt framskridna.
“– Man kommer osökt att tänka på det gamla latinska uttrycket: ‘Tempora mutantur, et nos mutamur in illis’. I svensk översättning: ‘Tiderna förändras, och vi med dem’,”  skriver Torbjörn i sitt förord till Jacob Sundbergs memoarer.

Men något större erkännande för det mångåriga arbete som Professor emeritus Jacob W F Sundberg nedlagt som professor i allmän rättslära 1970–1993 och öppna föreläsningar i juridik – om Europakonventionens betydelse för Sveriges vidkommande –  har han ännu inte fått i vårt land. Däremot i utlandet;  där har Sundbergs  skrifter uppmärksammats i mycket större omfattning  än i ett Sverige, där politik tidigare betraktats som viktigare än juridik.

I Sverige liksom i övriga Europa utgör ju Konventionen numera den största garantin för  individen gentemot de enskilda staternas övergrepp. Men så var  det inte tidigare när Sveriges statsminister Olof Palmes kallade Europadomstolen i Strasbourg för “Gustaf Petréns lilla lekstuga”. Petrén var på den  tiden var ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige där jag själv sedan länge är vice ordförande i MRR:s styrelse.  

Det var på det sättet som Palme lyckades med bedriften att vända en hel generation av karriärister bort från Europakonventionen betydelse och få den att bli  impopulär i vårt land bland många av de politiskt och juridiskt styrande, skriver Sundberg i sina mycket läsvärda memoarer.

Under 1971 gjorde det dåvarande statsrådet Carl  Lidbom något märkligt och spektakulärt när han reste sig upp i riksdagen och skällde ut Kgl Majt:s och Rikets Svea hovrätt – Sveriges  traditionellt förnämsta domstol – för att den i ett remissyttrande hänfört sig till Europakonventionen. Språkbruket var grovt, även proletärer emellan, skriver Sundberg.

Lidbom hänförde sig till “de dumheter som som Svea hovrätt  råkat häva ut sig”. Och när Lidbom blev tillfrågad om  vilka dessa dumheter det var;  svarade han att yttrandet från Svea hovrätt kring Europakonventionens tillämpning i vårt land,  var fel i sak, och att det var ett misstag från hovrättens sida.

Generationsskiftet inom den socialdemokratiska ledningen  – och därmed landets politiska ledning – som inträffade ungefär samtidigt med att Sundberg förvärvade professuren i allmän rättslära i Stockholm, hade en följd en djupgående omorientering, för vilket det så kallade “Lidbommeriet” endast är ett av många uttryck för vilka metoder man ville genomföra för att socialisera Sverige.

Under hänvisning till de många skrifter från Institutet för offentlig och internationell rätt där  Jacob Sundberg varit upphovsman och som jag tagit del av  är det  lätt att att föstå att många juridiskt insatta svenskar fortfarande har större förtroende för Europadomstolen än för svenska domstolar,  med dess politiska förarbeten och gummiparagrafer i lagstiftningen –  som fortfarande sätter myror i huvudet på många domare – när de skall författa sin domslut.

I Sverige gav LO-ordförande Stig Malm inför EU-anslutningen uttryck för att politiken fortfarande  skulle vara överordnad juridiken; vad som kallats doktrinen om politikens primat. Men  kanske trodde många att Stig Malm bara behagade skämta, men efterhand började de svenska journalisterna förstå att det fanns allvar bakom uttalandet.  I Sverige har faktiskt politiken styrt lagen med fast hand – ända tills EU-inträdet.

Sverige har utvecklat  idén att göra lagstiftningen till politikens förlängda arm, till ett instrument för att styra samhället i den riktning som den parlamentariska ville. Europiseringen av det svenska samhället har därför med sig djupgående kris av juridisk-filosofisk art som först nu främträder med önskvärd tydlighet.

Vad som är politik i Sverige blir ofta juridik i Strasbourg och Bryssel/Luxemburg. Min egen uppfattning är därför att vi i Sverige kan vara tacksamma för den uppoffring Jacob Sundberg gjort för att göra Europakonventionen tillgänglig i Sverige, trots det hårda motståndet från alla socialister som nästan lyckades införa löntagarfonder i Sverige samtidigt som man försökte förstöra den initiativkraft som finns hos svenska företagare och uppfinnare vilka ändå, trots allt motstånd, lyckats skapa nya premisser för att svenska innovatörer när Sverige blev medlem i den Europeiska Unionen. En union där Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna nu är lag och måste följas av alla medlemsländerna inom EU.

Jag känner igen Sundbergs ställningstagande för kampen att införa lagen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i  det dåvarande socialistiska Sverige – hos både min far Lars Lönnerblad som var läkare och min morbror Harald Gustafsson som också var läkare – och som anmälde sig frivilligt för att delta som läkare  i Finlands kamp för fortsatt självständighet under  andra världskriget.

Genom sin kamp har Jacob W F Sundberg har alltid befunnit sig i stormens öga. Han var ordförande i den internationella undersökningskommissionen om hungersnöden i Urkraina under Stalins skräckvälde. Han startade och ledde också under flera decennier den välbekanta nordiska rättegångstävlingen i Norden kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som till slut blivit lag även i vårt land.

Ukraina blev liksom Finland självständigt strax efter den ryska revolutionen. Fler borde läsa Familjen Bulgakovs liv, som skildras i  författaren och läkaren Michail Bulgakovs bok: Det vita gardet” (Modernista förlag, 2015) i Lars Erik Blomqvists fina översättning. Jag har nyligen läst om boken på nytt för att bättre förstå vad som händer i Ukraina i dag och hur Ryssland under Putins regim med en alldeles ny taktik  försöker Erövra Ukraina på nytt. Man har redan lagt beslag på Krim  utan att någon reagerat tillräckligt kraftfullt vilket behövs för att motverka de krafter som på nytt vill försöka  erövra Ukraina och försöka ta ifrån landet deras självständighet.

Inbördeskrigets kaos i Kiev 1918, då inte mindre än sex arméer stred mot varandra, skildras från en självbiografisk  utgångspunkt i Michail Bulgakovs första roman. Bulkakov fick också uppleva hur kampen  för mänskliga rättigheter gick helt förlorad när Sovjetunionen invaderade Ukraina och under utpressning och våld mördade alla som vågade opponera sig och beslagtog alla tillgångar de kunde komma åt.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige

_______________________________

 

Månadens boktips I

ETT STARKARE RÄTTSSAMHÄLLE

Sverige behöver ett nytt ramverk för politiskt beslutsfattande med bättre incitament för kompetens ledarskap; ett system byggt på en djupare och friare demokrati, skriver Leif V Erixell i sin bok: Omstart Sverige (Nordberghs förlag, 2015)

Begreppet “rättsstat” innebär att en stat styrs av lagar och regler om hur beslut skall tas och att lagar – snarare än politikers nyckfulla beslut – avgör konflikter i både brottsmål och tvistemål, anser Erixell.

Lagen måste gå före godtycket. Statens makt borde således vara begränsad. Men för att medborgaren skall kunna lita på att rättsstaten uppfyller sina löften gentemot alla medborgare i staten krävs det dels att lagarna princip verkar lika för alla samt att det finns särskilda lagar som  skyddar medborgarna mot ingrepp i deras privata sfär.

Det är sådana lagar som återfinns i EU:s direktiv;  som är överordnad svensk rätt, men som fortfarande inte följs i många rättsliga tvister som jag tagit del av. Det gäller även de svenska domstolarnas sätt att följa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna,  som numera ingår i den svenska lagstiftningen.

Nämnda konvention (i det följande Europakonventionen) som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades  den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits av FN:s Universiella förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt  domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsslutande staterna.

Trots att Sverige ratificerat Europakonventionen redan den 11 januari 1952 har svenska politiker  aldrig velat införa Konventionen i den svenska lagstiftningen. Detta  skedde ändå,  trots politikernas motstånd och med tvingande kraft,  genom Sveriges inträde  i EU 1995.

För att dessa rättigheter ska ha ett reellt skydd och för brott mot både Europakonventionen och interna och externa lagar ska kunna lagföras på ett rättssäkert sätt, krävs ett rättsväsende som är okorrumperat och att det finns en effektiv polismakt som snabbt kan lagföra brott mot rättssamhällets lagar.

Tyvärr verkar den svenska polismakten inte ta till sig de många anmälningar som inkommer som innefattar både allvarliga brott och  tvistemål. Mened i domstol från vittnen och advokater – som tidigare medförde stränga fängelsestraff –  åtgärdas inte längre som de borde. Urkundsförfalskningar som förekommer för att vinna mål beaktas inte i samband med överklaganden till högre rättsinstanser.

Den svenska polisen som är skyldig att både granska ordentligt och anmäla inkomna ärenden till åklagare, gör det inte. I ställer  lägger polisen ner bevisbara ärenden utan några förundersökningear. Sverige måste således – med vilka mått man än mäter –betraktas som en svag rättsstat och ett svagt rättssamhälle. (Med sistnämnda menas då den effektivitet och den oväld med viken brott beivras och brottslingar döms.) När dessa ärenden ändå överklagas till åklagare vidtas inte några åtgärder.

Det svenska domstolsväsendet är överbelastat. Mål som skulle ta några månader att avgöra tar flera år fram till slutligt beslut. Lägre domstolsinstanser;  som bör begära förhandsbesked från EU-domstolen, gör det inte.  De högsta rättsinstansenserna som är skyldig att göra det tillämpar inte detta i den utsträckning som de borde.

Min  egen uppfattning är att en av de största och allvarligaste bristerna i vårt svenska  demokratiska rättssamhälle är att när lagar inte följs åtgärdas detta inte på ett kraftfullt sätt vare sig hos våra domstolar eller när polisen utreder begångna brott.

Leif V Erixell delar min egen uppfattning om det svenska rättssamhället i sin bok Omstart Sverige, som förutom rättsfrågor fokuserar på det demokratiska underskottet i landet och behovet av en genomgripande konstitutionell reform.

 Vad Sverige i dag behöver är ett nytt ramverk för den svenska samhällsutvecklingen. Han menar att “det är dags att på allvar försöka åtgärda det faktum att Sverige har gått in i en återvändsgränd” . Läget är i vårt land är allvarligt, men inte hopplöst. Det är hög tid att påbörja resan mot en genomgripande svensk reform.

Det är lätt att hålla med honom i vad han skriver: Staten måste vara stark där den behöver vara som starkast, det vill säga att den förmår trygga människors vardag mot hot, våld, stöld och bedrägeri.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

 

Facebook Comments