Litteratur & recensioner

Månadens boktips XIII

Bokens titel: Konstitutionella gränser för ömsesidigt erkännande av EU: rätten: med särskild hänsyn tillv straffrättssamarbetet
Författare: Carl Lebeck
Förlag: Jure förlag

Värna Europeiska unionens ställning som juridisk person 

Europeiska unionen ställning som juridisk person måste beaktas och respekteras av varje medlemsland. Den har som sådan, en egen rättsordning, som Sverige förbundit sig att följa 1995 – men fortfarande inte följer – i många mål som jag redan skrivit om i både mina många artiklar och böcker. EU-rätten är fristående från internationell rätt.  

Vidare har EU-rätten direkt eller indirekt inverkan på alla medlemsstaternas rättssystem. Europeiska unionen är i sig själv en källa till lagstiftning som även innefattar Konstitutionella gränser  för ömsesidigt erkännande av EU-rätten. Om konstitutionella gränser för ömsesidigt erkännande  i EU-rätten, med särskild hänsyn till det internationella straffsamarbetet inom EU  har  Carl Lebeck redan skrivet en mycket genomgripande, intressant och omfattande bok  genom sitt forskningsarbete i detta ämne.

Carl Lebeck är juris doktor i offentlig rätt, lektor vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Han har tidigare publicerat Konstitutionella gränser  för tillämpning av överstatlig rätt (ak.avh. Jure 2019). En bok om Legalitetsprincipen i förvaltningsrätten ( Norstedts juridik, 2018) och en  betydande  lärobok: EU-stadgan om grundläggande rättigheter(Studentlitteratur, 2016) som borde användas av varje juridikstudent för att förstå och tillämpa hur EU-rätten och Europakonventionen (EKMR)  skall tolkas i vårt land.

Han skriver även  om en central del av EU-rätten – både vad som gäller med det omfattande straffrättssamarbetet – och EU:s inre marknad. Han redogör om hur det inom straffrättsområdet utvecklats till den huvudsakliga metoden för att underlätta att lagföring av brottsmisstänkta – som rör  sig över gränserna – hur de lättare skall kunna ställa till svars för sina brott vilket svenska domstolar borde ta till sig i mycket större utsträckning,  än vad som för närvarande sker där oskyldiga drabbas och skurkarna går fria.

Ömsesidigt erkännande på straffrättsområdet berör per definition skyddet för grundläggande rättigheter – som Sverige fortfarande inte följer i många fall – eftersom Sverige fortfarande inte brytt sig om att införa det ämbetsmannaansvar som togs bort 1970, varför det är svårt att ställa myndighetspersoner och straffa de  som inte följer lagen. Även manschettbrottslingar  som  begår allvarliga brott mot företagare genom att  stjäla  företag för att sälja utomlands utan att straffas.  Det svenska problemet är att Sverige vare sig följer EU-direktiv som införlivades i den svenska lagstiftningen 1995 eller begäran i domstol från de som drabbas och försöker få rättvisa skipad genom editionsförelägganden –  eller begäran om edition  – när hela företag kapas och säljs vidare till utlandet.

En  svensk företagare som blivit bestulen på alla sina tillgångar, som jag tidigare skrivit om, drabbades dubbelt upp, utan att kunna försvara sig i rätten genom att han inte beviljades om edition och genom att målet aldrig fick prövningstillstånd i andra rättsinstans.

Den entreprenör uppfinnare jag tänker på  blev bestulen av manschettbrottslingar och en statlig stiftelse, fick inte sitt mål prövat i andra rättsinstans, trots all befintlig bevisning och  uppenbart jäv från den domare som såg till att han inte fick sitt mål prövat i andra eller tredje rättsinstans. Han  blev bestulet på alla sina tillgångar, i ett företag som var världsledande inom sitt område, som innefattar både hans fastigheter,  patent och varumärken utan att något förvärvsavtal skett av vare sig den  representant från den statliga myndigheten – som möjliggjort brottet genom att undanhålla fakta – eller de brottslingar som  kunde beslag på resten av bolagets alla tillgångar, utan att straffas.

Europeiska unionen är en union som bygger på rättsstatsprincipen och som har inrättat ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden som är avsett att göra det möjligt  för Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) att granska lagenligheten av de rättsakter som antas av EU-insitutionerna (artikel 263 i EUF-fördraget) Fördragen och de allmänna principerna befinner sig högst upp i hierkin och är kända under benämningen primärrätt, som Sverige förbundit sig att följa. Men eftersom svenska domstolar så sällan begär förhandsbesked, drabbas brottoffren alldeles för många gången av rättsförluster, trots att de haft rätt i sakfrågorna.

Till följd av Lissabonfördraget ikraftträdande den 1 december 2009 fick även stadgan om de grundläggande rättigheterna samma ställning i EU. Principen om EU-rättens företräde är en grundläggande pelare i EU:s rättsordning och syftar till att säkerställa enhetlighet och den konsekvens i EU-rätten, som Sverige tyvärr inte tillämpar alla gånger vi borde. EU-domstolen  insisterar formellt på att EU – rätten har ovillkorligt företräde framför medlemsstaternas nationella lagstiftning och har alltid hävdat att den har den slutliga behörigheten att fastställa förhållandet mellan EU-rätten och nationell rätt, vilket tydligt framgår av Carl Lebecks bok.

Carl Lebeck skriver om hur EU-domstolen också utvecklat  vissa standarder  till skydd för grundläggande rättigheter i samband med ömsesidigt erkännande som ersätter medlemsstaternas skydd,  men samtidigt är mindre långtgående en EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter – som enligt min uppfattning strikt borde följas – men som fortfarande inte följs som de borde i vårt land, i många mål som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker.Hans bok om straffsamarbetet inom EU borde läsas som obligatoriskt litteratur av domare som handlägger dessa typer av rättegångar i varje svensk domstol, för att straffsamarbetet skall kunna ske i den omfattning som är nödvändig,  för att värna om Europarätten legalitet i vårt land.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

 

Månadens boktips XII

Bokens titel: Mitt krig mot Putin
Författare: Bill Browder
Översättning: Margareta Eklöf
Förlag: Fri tanke förlag

Ondskans ansikten 

Efter Sovjets självförvållade fall blev amerikanen Bill Browder en av de mest framgångsrika investerarna på den nyöppnade ryska marknaden. Men hans avslöjanden om korruption och penningtvätt gjorde honom snabbt till en av den ryska oligarkins främsta fiender. Hans bok  nyligen översatta till svenska: Mitt krig mot Putin handlar om hans kampanj för att få stopp mot Putin och hans lejda hejdukar som inte skyr några som helst medel för att stjäla lönsamma företag i Ryssland och från ryska ägare och utländska investerare. Bolag  som tidigare ägts av den ryska staten. 

Försöken att tysta Bill Browder drabbade också en av Browders närmaste medarbetare advokaten Sergej Magnitskij, som fängslades och torterades till döds. Ingen utredning tillsattes, ingen av de ansvariga med Vladimir Putin som den ytterst ansvarige straffades. Mitt krig mot Putin är en sann berättelse om de mörkaste skuggsidorna av det nuvarande postsovjetiska Ryssland, och om hur en finansman och företagare blev människorättsaktivist och satte sig upp mot Vladimir Putin.Utan bromsklossar kastade sig de ryska oligarkerna ut i en orgie av stöld. De använde sig av många verktyg och utan något rättsväsende som hejdade dem lät de fantasin flöda. De sålde ut tillgångar, gjorde nyemissioner till underkurs och höll på med transfer pricing och förskingring, för att bara nämna några av deras trick.

Under  sovjettiden var Rysslands rikaste person ungefär sex gånger rikare än den fattigaste. Politbyråns medlemmar hade visserligen större bostad, bil och en trivsam datja (sommarbostad) , men inte mycket mer än så. Vid millenieskiftet år 2000 hade däremot den rikaste personen blivit 250.000 gånger rikare  än den fattigaste. Denna skillnad uppstod på kort tid att den förgiftade hela nationens psyke, skriver författaren. Människor var så upprörda att de var redo att berätta allt för vem som ville höra på.

I fråga om Bill Browder och hans framgångsrika kampanjer mot den ryska korruptionen följde Putin i grund och botten den politiska maximen “din fiende är din vän” och därför utnyttjade Vladimir Putin regelbundet Bowders avslöjande, om den omfattande ryska korruptionen för att klippa till och fängsla eller döda sina många oligarkfiender, vilket fortfarande sker. Men samtidigt visste han inte vad han skulle ta sig till med Bill Browder. Till slut beslöt han sig för att i stället för att fängsla eller mörda sin visselblåsare bestämde han sig för att utvisa honom och åberopade § 27 sin ger den ryska regeringen rätt att utestänga personer som de anser utgöra “hot mot rikets säkerhet”.

‘Brottslingarna och polisen hade stulit 230 miljoner dollar ur de ryska statsfinanserna och anklagade Bill Browder och hans företag för vad som skett i ett bolag som Browder inte längre ägde. Men Bill Browders ryska advokat valde att stanna kvar i Ryssland, i stället för att fly till England. Han avslöjade brottet, och vilka ryssar som hade begått brottet.  sedan Browder återkommit till London. Men i stället för att få upprättelse arresterades advokaten Sergej Magnitskij och man försökte få honom att erkänna ett brott som han aldrig begått.

Han vägrade begå mened. Sergej trodde på Gud och han vägrad att bryta mot det nionde budet: “Du skall inte vittna falskt mot din nästa.” Under inga omständigheter skulle han säga sig var skyldig till ett brott han inte hade begått, och inte heller skulle han lämna falska uppgifter om Browder. Sergej var oskyldig, berövad alla kontakter med sina nära och kära, sviken av det ryska rättsväsendet, avskuren från byråkratin, torterad innanför fängelsemurarna, sjuk och allt sjukare.

Men Sergej gav aldrig upp. Till slut blev han misshandlad och mördad. Den ryska polisen var korrumperad. De missbrukade sin officiella ställning till att stjäla pengar och terrorisera sina offer. De gömde sig bakom en mur av legitimitet som de kunde åberopa i kraft av att de var just poliser. Media  i Ryssland – som kontrollerades av Putin -skulle alltid återge officiella uttalanden som om de var sanningen där att poliser och andra grenar av rättsväsende ljög öppet om vad som hänt.

Bill Browder och hans medarbetare hade misslyckats att ställa de  ryska ansvariga till svars och få den uppmärksamhet de förtjänade. Det var först när  Browders tjugofyraåriga sekreterare  föreslog att de skulle göra en film – för att visa på Youtube – som de trodde att de skulle få den uppmärksamhet de förtjänade genom att avslöja kriminella ryssarna. De hade ju misslyckats med allt annat så de ansåg att de kunde vara värt ett försök. De samlade ihop allt de visste om det ryska bedrägeriet, skrev ett manus och producerade en film som var fjorton minuter lång. I filmen förklarade de i enkla ordal hur polisen och de ryska brottslingarna hade stulit 230 miljoner ur de ryska statsfinanserna och gripit Sergej när han avslöjade brottet.  

“Hermitage avslöjar bedrägeri av rysk polis” löd rubriken. Filmen spreds snabbt överallt. På kvällen den första dagen hade den fått 11.000 träffar, efter tre dagar mer mer än 20.000 och efter en vecka mer än 47.000. För en film om ett komplicerat brott och kränkning av mänskliga rättigheter var det stora siffror. För första gången förstod alla att det ryska inrikesministeriet inte var en hedervärd polisorganisation utan en samling statstjänstemän som missbrukade sin ställning till att begå enorma bedrägerier. Med denna film fick Browder och hans företag Hermitage ett fotfäste att klarlägga sanningen om vad som hänt. Men det hjälpte inte att få Sergej Magnitskij befriad.  Han mördades därför att han litade på lagen.  Han mördades därför att han älskade sitt folk och älskade Ryssland. Han blev bara trettiosju år gammal.

Kort efter Sergejs död inleddes en utredning vad som hänt. Valerij Borsjev som var en omutlig utredare slutsats var glasklar: rapporten konstaterade att Sergeij systematiskt förvägrats medicinsk vård, att han var utsatt för fysisk och psykologisk tortyr att hans rätt till liv kränkts av den ryska staten, att utredare, åklagare och domare medverkat till att han misshandlats och slutligen att statstjänstemän efter hans död ljugit och fördolt sanningen om hans. Utredaren Valerij Borsjev lämnade in utredningen till fem olika statliga myndigheter, bland dem presidentens kansli, justitieministeriet och riksåklagarämbetet. Det kom aldrig något svar.

Men en ny metod att upptäcka brott skedde till slut med en lagstiftning som tillät drabbade länder att beivra  människorättsbrott i auktoritära regimer på 2000 – talet kunde till slut ske genom riktade visumaktioner och frysning av tillgångar som fortfarande gäller och som möjliggöra att Rysslands krig mot Ukraina kan vända.

Genom den ny lagen, Magnitskijlagen, som gäller i bland annat hela EUs sanktioner mot Ryssland kriminella ledning kan Ukraina har för första gången möjlighet att vinna tillbaka hela sitt land. Min uppfattning är att skildringen om den sanna historien om stora pengar, mord och en mans kamp för rättvisa vunnit laga kraft är en bedrift som förtjänar allt beröm.

Hermitage Capital Mangements grundare och VD Bill Browder var fram till 2005 var ju den störste utländske investerare i Ryssland. Sedan mordet på hans närmaste medarbetare Sergej Magnitskij har lagen om sanktioner som riktar sig mot förbrytare i  kriminella i auktoritära länder antagits i 34 länder.

Den lagen ger äntligen makt att belägga människorättskränkare och kleptokrater över hela världen med sanktioner och straff vilket också kan medföra att de människorätts brott som i dag sker i Ukraina kan sluta med sanktioner mot Ryssland som kan medföra krigsskadestånd på enorma belopp om – Ukraina vinner kriget – och får tillbaka de delar som ockuperats av Ryssland. Då kan Vladimir Putin och hans medhjälpare äntligen bli dömda för de allvarliga krigsbrott som redan skett i Ukraina.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent in finansrätt

____________________________

 

Månadens boktips XI

Bokens titel: Den ryske tsaren
Författare: Bill Browder 
Översättning: Manne Svensson
Förlag: Fri tanke förlag

Efter att finansmannen och företagaren Bill Browders ryska advokat Sergei Magnitskij, torterades till döds i ett ryskt fängelse, viker Browder hela sitt liv åt att försöka ställa de ansvariga inför rätta. I mordets spår uppdagas slutligen ett intrikat och storskaligt ryskt finansbedrägeri av stor internationell omfattning – som via Europa, USA och även Sverige – leder hela vägen till Rysslands president Vladimir Putin.  

Bill Browder är Hermitage Capital Managements grundare och VD. Han var fram till 2005 den störste utländske investeraren i Ryssland. Sedan mordet på Sergej Magnitskij har Browders kampanjarbete lett till att Magnitskijlagar antagit i 34 länder. Dessa lagar ger makt att belägga människorättskränkare och kleptokrater över hela världen med stora sanktioner. Browder är amerikan, men bor med sin fru och sina barn i London. När Browder och hans team lyckas få flera länder att lagstifta och frysa oligarkernas ekonomiska tillgångar, blir han en av av den ryska statens främsta fiender.

Vladimir Putins jakt på Bill Browder innefattare mord på hans medarbetare och  vittnen, desinformation, skenrättegångar i Ryssland och efterlysningar av Bill Browder via Interpols huvudkontor  i Lyon. Amerikanska experter och jurister låter sig köpas för att sopa igen de ryska blodspåren. Slutligen står  Browder också i centrum för de ryska påverkansförsöken på det amerikanska presidentvalet 2016, och Putins möte med Donald Trump i Helsingfors 2018. Browders bok Tsaren är en rafflande samtidsberättelse om internationell korruption och den ryska oligarkins dolda verkningar. Bill Browders öda avslöjar en bister politisk verklighet som på många sätt överträffar fiktionen.

Bill Browders första bok: Mitt krig mot Putin – som jag tidigare recenserat – gick upp på New York Times bästsäljarlista i USA och på Sunday Times lista i Storbritannien. Och det var inte bara så att folk köpte boken och lade den på nattduksbordet. I likhet med mig själv läste de den faktiskt – och gillade den. Browders största problem var att Europa, till skillnad från USA, hade ett antal mindre politiska fraktioner som förbehållslöst stödde Putin, och det hade smittat av sig på den bredare debatten.

National  Le Pens  ledare Marine Le Pen  i Frankrike,  hade helt öppet  tagit emot miljontals euro i finansstöd från en bank med koppling till Kreml. I gengäld tycktes hon stödja de flesta av Putins västfientliga politiska idéer. I Ungern ingrep den autokratiske premiärministern Viktor Orbán med jämna mellanrum för Putins räkning i EU, utan minsta försök att dölja sina sympatier för Vladimir Putin.

De ryska brotten som Segei hade avslöjat visade på 800 000 dollar som var kopplade till skatteåterbäringen på 230 miljoner dollar, som Hermite Capital Management redan betalt i skatt i Ryssland, som tjuvarna lade beslag på.

Efter att pengarna lämnat Ryssland hade de passerat en rad olika banker i Moldavien och Estland innan de till slut hamnade i Litauen. Nu kunde de kopplas till brottet som Sergej hade avslöjat och blivit mördad för. Och Browder kunde koppla mordet mot honom till president Vladimir Putin. “Magnitskijlagen” som Bill Browder till slut lyckade få igenom  säger att alla tillgångar i väst ska frysas för ryssar som kränker mänskliga rättigheter. Den säger också att mottagarna av de stulna 230 miljonerna från den ryska staten skall som skedde genom felaktigt återbetalning av rysk skatt skall beläggas med sanktioner.

Att Rysslands president Vladimir Putin kränkte de mänskliga rättigheterna rådde det inget tvivel om, men nu bockade han av båda dessa punkter. Magnetskijlagen satte hela Putins förmögenhet och makt på spel. Det förargade honom kolossalt eftersom han själv blev drabbad med hela sin förmögenhet som han gömt undan genom en vän. Hans fälttåg mot Magnitskijlagen hade inte bara retorisk grund. Det var personligt. Bowder hade kommit åt Vladimir Putins akilleshäl. Browder fortsatte sitt arbete med Magnitskijkampanjen och lyckades få igenom lagen i det kanadensiska  representanthuset. Magnitskiijlagen antogs med 277 röster mot noll. Den antogs enhälligt av senaten och signerades till lag dagen därpå.

Den Danske Bank var också iblandad. Banken som är Danmarks största bank och har verksamhet också i Sverige. Banken hade åtminstone under ett decennium varit inblandad i i grov penningtvätt och blivit avslöjade. De hade tagit upp en lång rad misstänkta utbetalningar genom en mängd olika upplägg av penningsummor som hade stulits från Hermitage skatteinbetalningar och tillhörde den ryska staten. Browder och hans medarbetare hade upptäckt  43.112 transaktioner som visade att 200 miljoner dollar med anknytningen till de 230 miljoner av skattepengar som hade stulits visade att att så mycket som 200 miljoner dollar med anknytning till de 230 miljonerna hade tvättats via 20 skalbolag med konton i Danske Banks enda filial, med säte i Tallin. Bara detta i sig skulle utgöra Europas tredje största penningtvättarskandal i historien.

Under de följande månaderna grävde undersökande journalisterna fram ytterligare två skandinaviska banker inblandade i rysk penningtvätt. Bägge var svenska. Den ena var SEB, som sägs ha tvättar 28 miljarder dollar, och den andra var Swedbank, som sades ha genomfört misstänkta transaktioner till ett värde av 42 miljoner dollar. Efter att nyheten kommit ut kunde Browder och hans team bekräfta att 18 miljoner dollar med koppling till de 230 miljoner i Magnitskijfallet hade flyttas via Swedbank. Bankens VD tvingades avgå. Kunde vi titta under huven på varenda västerländska bank är min bedömning att den sammanlagda summan svarta pengar som förts ut ur Ryssland sedanPutin tog makten skulle landa på omkring 1 miljard dollar, och kanske betydligt mer än så.

Hur avskyvärt Vladimir Putin och hans regim beteende än är, så hade ingenting av detta kunnat ske utan understöd får väst -och dess korrumperade advokater, inhemska politiker och företagsledningar i de svenska och utländska storbankerna som så mer till den egna plånboken som smörjer maskinen – utan att straffas för de allvarliga brott de begått – och låter Putin och hans kumpaner och korrumperade kompisar komma undan med sina  brott.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

________________________________

Månadens boktips X

Bok: Axel Hägerström. En studie i samtida svensk filosofi     
Författare: Professor Ernst Cassirer    
Översättning: Jim Jakobsson
Förord: Svante Nordin   
Förlag: Bokförlaget Thales

Hägerströms ”spökhus” 

Filosofen Axel Hägerström (1868-1939) hävdade i sin egen hemmagjorda filosofi att människans rättigheter inte är några “givna” rättigheter. Han ansåg att “rättvisa”, “grundläggande  mänskliga rättigheter”och “moralisk rätt”måste betraktas som vidskepliga missfoster som inte hör hemma i något rättsystem. 

I sin bok om Axel Hägerström. En studie i samtida svensk filosofi, poängterar Cassirer i sin nyutkomna bok – som nu är översatt till svenska för första gången – att det var ett helt nytt filosofiskt sceneri –  som mötte en Cassirer som tysk filosof i Sverige när han kom till Sverige efter sin flykt från Hitlertyskland. I sitt förord  jämför Svante Nordin hur författaren och filosofen Ernst Cassirer (1874 – 1945) jämför sin egen situation med den som Voltaire befunnit sig i när han på sin resa konfronterats med ett vetenskapligt landskap som alldeles skilde sig från det han varit van vid i Frankrike.

Varför boken av Ernst Cassirer om Axel Hägerström redan borde uppmärksammas ordentligt i vårt land för att den visar hur det svenska rättsväsendet har påverkats under mer än hundra år av Hägerströms förvirrande och rättsstridiga filosofi. Det är först genom Sveriges inträde i den Europeiska unionen, där lagen om EU-rättens företräde framför svensk lag  och  Konventionen  om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram och, och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Europakonventionens betydelse för svensk juridik som Sverige inte följt i många fall som jag läst har inte tillämpats – på ett korrekt sätt under mer än 100 år – vilket Professor Jacob em. W. F. Sundberg vid Stockholms universitet belyst i många av sina böcker som jag tagit del av och recenserat. Om vi vore tvungna att ta den hägerströmska filosofin på allvar, skulle ju hela den den innebära som det svenska rättsväsendet gjorde genom att göra Hägerström till hedersdoktor i juridik och att filosofins hela historia förvandlades till ett slags ruinfält enligt Ernst Cassirer. Platons dialoger, Aristoteles, skrifter, Descartes, Meditationer, Spinozas, Etik, Hegels Andens fenomenologi, skulle då inte vara något annat än ordsammanställningar – ord som ingen av dessa tänkare menat något med – inte kunnat mena något med.

De äkta, metafysiska tankarna har aldrig varit tomma tankar, tankar utan innehåll, hos Platon, Aristoteles, Descartes, Leibniz, Spinoza, Fichte, Schelling, Hegel finner vi, när vi följer deras system tillbaka till den rot ur vilken de framsprungit, alltid ett bestämt innehåll, en grund och åskådning, som deras begrepp härrör från och hela tiden hämtar näring ur. Platon är den förste som med full skärpa och klarhet upptäcker den logiska och matematiska “formens” problem., och hans idélära  är ett försök att göra denna form “begriplig”.

I sin studie över Axel Hägerström ställer Ernst Cassirer är förmodligen den mest beryktade och kände filosof som varit professor vid ett svensk universitet. På flykt undan nazismen kom han till Sverige 1935. Han skildrar i sin bok, sitt eget tänkande i relation till värdenihilismens upphovsman. Men hans bok ger inte bara en intressant belysning av de uppenbara felaktigheterna i Hägerströms filosofi och tänkande – utan breddar och fördjupar dessutom bilden av Hägerströms filosofi.

Inget av Cassirers  övriga verk innehåller en så utförlig diskussion av etik och den filosofiskt rättsstridiga filosofi som Hägerström påverkat en stor del  del av svenska domare och jurister under mer än 100 år. Enligt min uppfattning  har dessa aningslöst accepterat en grundlös filosofi som vare sig håller måttet som filosofi skulle kunnat gå  att tillämpa i våra domstolar  – som skett i åtskilliga fall jag redan tagit del av och redan skrivit om i mina egna artiklar och böcker under ett kvarts sekel.

Som framgår av min recension hade Axel Hägerström vid sidan av filosofin ett alltför stort inflytande på tillämpningen av den svenska juridiken. Han var lärare för flera framstående personer som Dag Hammarskjöld, Östen Undén, Arthur Engberg och Gunnar Hägglöf, samt den som inspirerade “Uppsalaskolan”, med personer som Vilhelm Lundstedt och Karl Olivercrona, vilket fick enormt genomslag, för den okritiska socialdemokratiska rättsfilosofin. Ytterligare en av hans studenter var filosofen Ingemar Hedenius, som även han accepterade hans lära. Hägerström invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin 1929.

Europakonventionen EKMR, som Axel Hägerström med sitt filosofiska begrepp anser att man inte behöver ta på allvar,  sätter ju en rättslig minimistandard som fastställer först och främst vilka krav vi har har rätt att ställa (oavsett politisk färg)  på den svenska lagstiftningen. Något som flera svenska domstolar inte tillämpat på ett korrekt sätt men som Sverige på allvar tvingas acceptera, nu när Europakonventionen sedan Sveriges inträde i EU nu ingår i den svenska grundlagen..

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

________________________

 

Månadens boktips IX

EU-medlemskapets betydelse för Sverige 

I Sieps rapport i boken Förhandsavgöranden av EU-domstolen 1995–2020, undersöker professor Ulf Bernitz, sedan länge verksam som professor i europeisk integrationsrätt och ordförande i Europarättsföreningen (där jag själv är medlem sedan starten)  de förhandsavgörande som svenska domstolar borde följa.  

Denna bok handlar om EU-rättens ställning i Sverige sedan 1995 fram till 2020.

Utgångspunkten i  boken, skriver Göran von Sydow som är direktör i Sieps i sitt förord, är svenska domstolars hållning  till förfarandet för förhandsavgöranden, det vill sägas när de vänder sig till EU-domstolen för att inhämta besked om hur unionsrätten skall tolkas. Med nedslag i konkreta fall visar Bernitz tydligt att svenska domstolar erkänner EU-rätten fullt ut. Men, domstolarna samtidigt är återhållsamma med att begära förhandsavgöranden. En förklaring kan spåras till kulturkrocken mellan två väsentligt olika rättssystem. Där Europarätten, enligt min egen åsikt, är vida överlägsen den svenska lagstiftningen.

En annan förklaring som jag själv skrivit i flera av mina böcker och i åtskilliga artiklar är att svenska domstolar fortfarande inte följer vare sig EU:s  rättsregler eller Europakonventionens bestämmelser i många av dessa mål skall hanteras som har anknytning till både Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR)  i svenska domstolar eftersom det finns alldeles för få förhandsavgöranden, som skulle statuerat vilka bestämmelser som gäller, som svenska domstolar  därför fortfarande inte följer.  I det fallet får jag delvis medhåll från Ulf Bernitz som skriver i boken:

“Efter drygt 25 års medlemskap i EU saknas anledning att iaktta en avvaktande och återhåll-  sam hållning till att begära förhandsavgörande. (…) Det är viktigt att de svenska domstolarna deltar i den fortsatta europeiska rättsutvecklingen” 

EU-domstolen har dock i sin rättspraxis i viss mån modifierat skyldigheten att begära förhandsavgörande, skriver Bernitz. EU-domstolen beslöt redan 1963 i fallet Da Costa att det inte finns någon skyldighet att begära förhandsavgörande när EU-domstolen redan har uttalat sig i samma eller snarlik fråga. På franska: acte éclairé. 

I det grundläggande avgörandet SILFIT 1982 slog domstolen fast att det inte heller finns någon skyldighet för sista instans att det inte heller finns någon skyldighet  för sista rättsinstans att begära förhandsavgörande när den korrekta tillämpningen av unionsrätten är uppenbar: På franska: Acte clair. 

Det ankommer på den nationella domstolen i sista instans, skriver Ulf Bernitz, att på eget ansvar göra en oberoende bedömning av frågan  huruvida en rättsfråga som saken gäller är acte clair. För att täcka både acte clair och acte éclairé talar man på svenska ofta om att rättsläget är klart eller klarlagt.

Kravet på unionsrättens företräde har inneburit att de svenska domstolarna har ställts inför uppgifter av av ett i huvudsak nytt slag när det gäller att göra en självständig prövning mot bakgrund av unionsrätten av den nationella lagstiftningens legala grundval, skriver Bernitz. Det har bland annat betytt att de när så krävts har varit skyldiga att säkerställa unionsrättens fulla genomslag genom att sätta åt sidan motstridig nationell lagstiftning eller etablerad rättspraxis. Detta har i boken benämnts europarättslig lagprövning.

Högsta domstolen (HD) uttalade sig tydligt i frågan i en dom från 2014, i ett mål där den hade inhämtat ett förhandsavgörande. HD yttrade:

“Principen om unionsrättens företräde innebär att svenska domstolar och myndigheter är förhindrade att tolka en bestämmelse som har beslutats p EU-nivå på ett sätt som ändrar dess innehåll eller effekt och att de är bundna av EU-domstolens tolkning av EU-rätten…” 

Professor Ulf Bernitz är tydlig när han sammanfattar  principen om unionsrättens företräde som svenska domstolar är skyldiga att följa, men som de inte följer i många mål som jag redan skrivit om i mina artiklar i både fackpress och dagspress. “Företrädet innebär att svenska domstolar och myndigheter är förhindrade  att tolka en bestämmelse som har beslutats på EU-nivå på ett sätt som ändrar dess innehåll och effekt och att de är bundna av EU-domstolens tolkning av EU-rätten:”

Det som förvånar mig mest när jag läser Ulf Bernitz bok är stycket om immaterialrätt och marknadsrätt. Intresset för att begära förhandsavgörande har varit ovanligt stort när det gäller immaterialrätten, jämfört med andra rättsområden, som Sverige fortfarande inte följer men att man i Sverige fortfarande inte följer hur immaterialrätten skall tolkas.

Jag har skrivit om fall när företagspirater tillåts lägga beslag på välskötta företag utan att betala en enda krona, för vad man ställer till med, och där vare sin näringsdepartementet eller svenska domstolar inte ens bryr sig om att utreda vad som har hänt – i någon rättsinstans – och där de företag som råkat illa ut nekas prövningstillstånd redan i andra rättsinstans, trots att det förekommer både jäv och rättsutlåtanden som domstolen inte tar ställning till som den borde, som ger käranden rätt i sak. Här behövs de förhandsavgöranden som Ulf Bernitz efterlyser i mycket större utsträckning än vad som närvarande sker.

Där finns fortfarande mycket att göra för att det svenska rättssamhället åter skall fungera som det borde, när det gäller att skydda de svenska företagen för de övergrepp som för närvarande sker. Ulf Bernitz tidigare böcker och denna bok är en väckarklocka om förhandsavgöranden som svenska domstolar fortfarande inte följer, borde de svenska domstolarna uppmärksamma i mycket större utsträckning än vad som för närvarande sker.

Vid de seminarier som Europarättsföreningen genomför, på Juridicum på Stockholms Universitet saknar jag  alltid representanter för våra svenska domstolar, som jag anser borde följa med i den europeiska  rättsutvecklingen på ett helt annat sätt än vad som för närvarande sker i vårt land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

__________________

Månadens boktips VIII

Regeringsformens skydd för rättigheter är förfärande svagt

Det skriver Nils-Eric Sandberg f. d. ledarskribent i Dagens nyheter och styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen i Sverige,  där jag suttit i styrelsen  under närmare ett kvarts sekel  i den nyutkomna boken: Gör om och gör rätt! som just kommit ut på Nordberghs förlag (bokus.se).

Boken är antologi om demokrati, maktdelning och våra grundläggande fri-och rättigheter, som fortfarande inte tillämpas i vårt land,  där jag själv medverkar – som en av medförfattarna – tillsammans med Leif V Erixell ordförande i MRRS,  Bengt Holmgren, vice ordförande och Nils–Eric Sandberg.

Leif V Erixell skriver i inledningen att det är dags att initiera en behövlig debatt om konstitutionella frågor i Sverige. Han tror att tiden äntligen är mogen för det. Han anser också att Sverige bör införa författningsdomstol som prövar lagar och och lagförslag mot grundlagen,  som de flesta länder inom EU redan har. Lagrådet är ju ingen riktig domstol utan bara en remissinstans vars utslag regeringen kan strunta i – vilket inte sällan händer. Erixell vill bl.a. också återgå till ett tvåkammarsystem för ökad maktdelning i staten och en mer genomarbetad lagstiftningsprocess, samt ett äkta kommunalt och regionalt självstyre.

Bengt Holmgren hävdar att makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit. Det som präglar det nuvarande skattesystemet är ständiga förändringar och utökningar som gör att det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut, vilket givetvis är en allvarlig brist anser han. Folket borde därför få mer att säga till om genom folkomröstningar i stora och viktiga frågor, som tröskas noga i en debatt, med modell från Schweiz.

Nils –Eric Sandberg påpekar att Regeringsformens skydd för grundläggande rättigheter – särskilt äganderätten – är förfärande svagt i vårt land. Den borgerliga regeringen tillsatte 1991 under den svenska självförvållade bankkrisen (1987 – 1993) med uppdrag att förstärka rättigheterna, bland annat på grund av de massiva uppsägning av krediterna för skötsamma företag som då skedde, för att rädda de bankrutta bankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

I Sverige har vi begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda allmänna angelägna intressen. Vad innebär då detta frågar sig Nils–Eric Sandberg.  Jo, att de paragrafer i    rättighetskapitlet som ska skydda äganderätt och näringsfrihet är villkorliga. Rätten att ha egendom och driva företag gäller endast om inte “angelägna allmänna intressen” kräver en inskränkning, vilket kan innebära att så   fort det blir en finansiell kris i Sverige för allmänheten och företagen betala.

De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen var i minoritet med tog ändå kommandot. Följden blev att utredningen underkände direktiven direktiven och helt avstod från att lämna förslag till förstärkning rättigheterna. Utredningen blev alltså från rättighetssynpunkt helt meningslös. I svensk utredningshistoria var detta ett unikt övergrepp mot direktiven.

Själv anser jag att Sverige har fortfarande inte återfått det “tjänstemannaansvar”som tidigare fanns, som  reglerar offentligt anställdas personliga ansvar i sin tjänsteutövning. Statsminister Olof Palme lät avskaffa denna lag 1975 för att vi inte längre skall kunna ställa den offentliga makten till svars för de maktövergrepp som fortfarande tillåts i vårt land av både offentliganställda inom stat och kommun, regeringstjänstemän och domare som jag själv skrivit om i flera av mina artiklar och böcker utan att någon reagerar.

Jag anser också att i statens rättsvårdande instanser måste just rätten garanteras, vilket inte sker i svenska domstolar när hovrätten inte prövar ärenden som innehåller uppenbara rättegångsfel och Högsta domstolen, utan någon motivering, negligerar resningsansökningar som brott mot både avtalslagen, EU:s direktiv och Europarättens bestämmelser som återfinns i den svenska grundlagen. Domstolarna läser inte ens igenom vad målen handlar om för att parterna skall erhålla en rättvis rättegång.

I ett ärende som jag tagit del av vägrar både hovrätt och Högsta domstolen att pröva ett mål där en mellandom, slår fast att målet skulle vara preskriberat, trots att det avtal som finns mellan parterna är ett 10-årsavtal, där det redan är bevisat att svaranden aldrig följt avtalet ifråga från inledningen av samarbetet mellan parterna. Maktförhållandet i rättegångssalen är oomtvistat och till och med föreskrivit i lag. Det är den som bryter mot lagen som måste straffas.

I mål som jag redan skrivit om och yrkat att Högsta domstolen i mål som på ett uppenbart sätt strider mot unionsrätten anser Högsta domstolen att det inte förekommer förekommer rättegångsfel som gör det nödvändigt  att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen för att döma i saken. I det beslut jag skriver om är det uppenbart att HD  själv borde ha prövat ärende i samband med resningsansökan eller inhämtat förhandsbesked från  från EU-domstolen för att döma i saken.

I Sverige har vi muntlighetsprincipen och omedelbarsprincipen och allt måste sägas i rättssalen. Men när domstolen, som i detta fall, förhindrar tillgång till bevisning som svaranden är skyldig att redovisa enligt två avtal och intyg om detta lämnats in från både kärandens revisor och bokföringsbyrå finns det inga skäl i världen från att undanhålla bevisning från svaranden som skulle redovisa vad som hänt.

En domstol skall ju döma vad som står i avtal och i lagen och när detta inte sker i många fall jag tagit del av och redan skrivit om anser jag att både författningsdomstol tjänstemännens tjänstemannaansvar omgående måste införas i vårt land.

I Sverige tillåts både hovrättsdomare och domare i Högsta domstolen att ha sidouppdrag som inte har med deras ämbeten i domstolen att göra. Därför har vi köbildning i både hovrätt och Högsta domstolen vilka  numera väljer att inte pröva mål där de förekommer uppenbara rättegångsfel eller överlämna dessa mål till EU-domstolen.

Men reglerna för vilka som äger rätten att klaga till EU-domstolen är tydliga. När det gäller tingsrätt och hovrätt bör de överklaga till EU-domstolen i de uppenbara fall jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Högsta domstolen är skyldig att överklaga, men gör det fortfarande inte i många mål jag tagit del av och redan skrivit om.

Vad svenska domare verkar ha svårt att förstå, som vi omgående bör göra något för, är allas likhet inför lagen. Människorna får inte komma i vägen. och köras över. Det är gärningen som måste bedömas. Gärningen gentemot lagtexten!

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

__________________________

 

Månadens boktips VII

EN RÄTTSSKANDAL UTAN ANSVARIGA

Måndagen den 2 mars 2009 anhölls överläkaren och docenten Viveka Lindén vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm misstänkt för mord alternativt dråp på ett svårt sjukt barn som hon haft i sin vård.

Några dagar senare stod en åklagaren Elisabeth Brandt  i TV och sa att hon utredde ett mord eller dråp. Hon grundade sin misstanke på ett rättsmedicinskt utlåtande som slog fast att flickan Linnéa dött av en kraftig överdosering av narkosmedlet tiopental. Några som helst bevis för att det var Viveka Lindén som hade givit flickan en dödlig dos av tiopental hade hon inte, trots att flickans familj och släktingar var närvarande när flickan dog.

Läkartidningen har genom författaren och  journalisten Sara Gunnarsdotter följt detta makabra ärende sedan det den 3 mars 2009,  när det  blev känt att en läkare dagen innan gripits på sin arbetsplats i samband med ronden av fyra poliser som förde henne till häktet.

Sedan Viveka Lindén häktats den 6 mars 2009 (för att släppas den 9 mars) försåg åklagarna vid Västerorts åklagarkammare frikostigt medierna med upplysningar om hur barnets mördats och att hennes läkare var den enda som kunnat förövat dådet.

Viveka Lindén som blivit häktad berättelse hur omilt hon behandlades i arresten innan hon skulle på sin första häktningsförhandling. Händelserna finns återgiven i bägge böckerna och visar hur polisen tillämpade,  Gestapoliknande metoder, redan innan hon skulle förhöras av polisen och erkänna sitt brott dagen därpå,  trots att hon var helt oskyldig,  är en skrämmande läsning.

“– Sista natten så  var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhätttor på dörren vare gång och skrek att jag skulle ställa mig upp.  Till sist när han gjort det vare halvtimme,  så orkade jag inte mer. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför mig att så upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.”

Inledningsvis – vid det första förhöret dagen därpå – var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Först då fick den anklagade läkaren en något sammanhängande bild av vad anklagelserna mot henne bestod i.  Enligt åklagaren hade hon inte orkat följa den lilla flickans dödskamp,  därför hade hon givit henne en dödlig dos av tiopental.

Viveka Lindén replikerade då att natriumklorid var det enda som hon sprutat in på flickan sista dagen när flickan dog. Då sa Elisabeth Brandt: “Natriumklorid ! Här hör ni hur hon talar om gift ! Hon har använt gift !” När läkaren försökte säga att natriumklorid inte är något gift fick hon höra att hon bara försökte förklara bort vad som skett.

När rättegången inleddes den 13 september 2011 fanns Sara Gunnardotter  också på plats de åtta dagar som rättegången i Solna tingsrätt pågick hösten 2011. Sara har personligen skrivit mer än 100 artiklar om Astrid Lindgrenfallet, som nu också blivit en bok med titeln: 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal (Läkartidningen Förlag).

Eftersom fallet är upprörande och inga ansvarig ställts till svars för vad som inträffat har också den förre finansministern och författaren Kjell-Olov Feldt och hans fru Birgitta von Otter skrivit en bok som kompletterar Sara Gunnarsdotters utförliga redogörelse med titeln:  Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal.(Albert Bonniers förlag).

För att kunna recensera fallet och berätta vad som hänt har jag satt mig in i vad som hänt genom  att läsa bägge böckerna. De kompletterar varandra  på ett utmärkt sätt, och ger en tydlig och klargörande helhetsbild av vad som inträffat,  vilka konsekvenser detta har fått för den drabbade läkaren. I redogörelsen i dessa böcker får läsarna veta vilka övergrepp som skedde mot henne,  som senare visade sig vara helt oskyldig,  och i slutet  får vi veta vad som egentligen hände.

Vad den efterföljande rättegången handlar om är hur det påstådda brottet hade begåtts i en mycket speciell situation. Den livsuppehållande behandlingen av en liten flicka som fötts för tidigt hade avbrutits och man väntade på att hon skulle dö. Hon var svårt hjärnskadad sedan födseln, när hon avled var hon endast tre och en halv månad gammal.

Reaktionerna mot häktningsbeslutet var omedelbara. Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik och överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter  (DN Debatt 7 mars 2009). Han menade där att åklagarens beslut att anhålla och häkta läkaren hade skadat hela den svenska barnsjukvården och att det var åklagaren som borde ställas till svars.

Tre dagar senare gick tre chefer, bland annat chefåklagaren Peter Claesson, vid Västerås åklagarekammare, ut till försvar för Elisabeths Brandts agerande med påståendet att som direkt orsakat hennes död var samma läkemedel som används vid aktiv dödshjälp.

Fallet blev anmält till Socialstyrelsen av Elisabeth Brandt till Socialstyrelsen den 25 mars. Den 6 oktober var Socialstyrelsen klar med sin tillsyn av vad som hade skett. Slutsatsen var att barnet erhållit vård och behandling i  enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet under de sista levnadsdygnen för Linnéa. Man hade inte kunna finna något som avvek från det förväntade förloppet, från det att respiratorn stängdes av till den tidpunkt när döden ägde rum.

Hugo Lagercrantz  fick rätt i sakfrågan. Lagmannen  i Solna tingsrätt, Mari Heidenborg som handlagt målet och friade till sist läkaren från alla anklagelser konstaterade till slut att tingsrätten inte funnit det bevisat att ett brott  hade begåtts. Tingsrätten hade heller inte funnit det bevisat att läkaren skulle ha gjort något som inte varit medicinskt motiverat.

Vad själva rättegången visar är att om man haft medicinskt kunniga jurister, eller juridiskt kunniga läkare, som hade kunnat tolka varandras språk,  så hade det inte blivit någon rättegång alls,  eller skriverier i tidningarna.

Vad som hänt efter den friande domen är att ingen har ställts till svars för den stora psykiska och ekonomiska skada som skett mot Viveka Lindén och följderna av det förtal som riktats mot henne. När fallet anmäldes till Justitieombudsmannen (JO) vidarebefordrades anmälan till  JK som inte heller vidtog några åtgärder för den felaktiga arresteringen och behandling av läkaren både av massmedierna och de ansvariga som handlagt ärendet.

Min egen uppfattning, efter att ha tagit del av alla omständigheter i målet är att det var tack vare försvarsadvokaten Björn Hurtig och Viveka Lindén som målet vanns i Solna Tingsrätt. Vad som senare framkom i målet, efter rättegången,  var att narkosmedlet tiopental tidigare använts, men aldrig av Viveka Lindén. Vilket Karolinska sjukhuset, kände till, men aldrig ville erkänna innan rättegången.

Mot den bakgrunden borde Lindén få ekonomisk ersättning för den skada hon lidit, och som hon också begärt. Men så länge som de myndigheter tillåts  utreda sina egna oegentligheter som skett på grund av felaktiga anklagelser i både brottsmål och tvistemål, kommer nog ingen förändring att ske, vare sig  inom poliskåren eller det svenska åklagareämbetet.

Det är därför såväl jag själv, som författare och skribent i finansrätt och recensent, som många andra verkar för att tjänstemannaansvaret skall återupprättas i Sverige, utan att vi för den skull fått någon som helst gehör för vår begäran, trots inlagda motioner i Sveriges riksdag och alla artiklar som jag skrivit i detta ämne.

Mats Lönnerblad

______________________________________

 

Månadens boktips VI

SIDENVÄGARNA VISAR VÄGEN TILL VÄLSTÅND

Nu börjar sidenvägarna åter träda fram i ljuset – tidigare förbisedda och obemärkta av många. Författarna och ekonomerna har ännu inte  riktat någon större uppmärksamhet mot de rikedomar som fortfarande står att finna under marken, under sjöbottnarna eller begravda i bergskedjorna som knyter samman Svarta havet, Mindre Asien och  Levanten med Himalaya.

Historikern och författaren Peter Frankopan  har skrivit  en spännande och viktig berättelse om de krafter som format den  globala ekonomin  och den pågående politiska renässansen i öst sin bok: Sidenvägarna En ny världshistoria –  i översättning av Peter Handberg, Albert Bonniers förlag, 2017.

I  stället har både gårdagens och dagens ekonomer fokuserat på grupper av länder utan att göra den nödvändiga historiska sammankopplingen, men med liknade mätbara data, som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som nu gärna  ersätts av MIST-länderna ( Malaysia, Indonesien, Sydkorea och Turkiet)

I själva verket, skriver Peter Frankopan, är det mot det verkliga Medelhavet –  “världens centrum” som vi nu borde vända blickarna. Detta är inte något Vilda Östern, ingen ny värld som väntar på att bli upptäckt, skriver han,  utan en region och en rad förbindelser som åter träder i dagen framför våra ögon – utan att vi hittills förstått hur vi skall kunna utnyttja denna kunskap –  som skulle kunna gagna både öst och väst – om samarbetet sker på lika villkor.

En gång i tiden fick antikens greker och romare vetenskapen att blomstra; därefter antog de den kristna läran. När de gjorde detta “utplånade”  de lärdomens tecken, rensade bort alla dess spår och förstörde vägarna dit. Vetenskapen besegrades av religionen. Det är nästa exakt motsatta förhållandet i dag: det var inte muslimerna som var fundamentalister på den tiden utan de kristna; de vars sinnen var öppna, nyfikna och generösa fanns i öst – de fanns inte i Europa vid den tidpunkten.

På den tiden var det de islamiska erövringarna som skapade en ny världsordning, en ekonomisk gigant, stärkt av självförtroende, vidsynthet och passionerad entusiasm för framsteg. Detta rike, ofantligt välmående och med få naturliga politiska eller ens religiösa rivaler, var en plats där det rådde ordning, där köpmän kunde bli förmögna, där intellektuella respekterades och där olikartade åsikter kunde debatteras och diskuteras.

Framtidsutsikterna i Italiens, Centraleuropas och Skandinaviens sumpmarker såg inte alltför lovande ut för unga män som ville göra sig ett namn och tjäna lite pengar. Under 1800-talet var det västerut och till Förenta staterna som sådana personer sökte sig för berömmelse och lycka; ett millenium tidigare riktade de blickarna österut. Ännu bättre var att där fanns en vara på vilken tillgången var riklig och vars marknad låg öppen för alla dem som var villiga att arbeta hårt och skapa sig en framtid.

Århundradena som följde på Europas framväxt som global stormakt åtföljdes av en  obeveklig konsolidering och girighet. År 1500 fanns det omkring 500 politiska enheter i Europa; År 1900 var det 25. De starka slukade de svaga.

Konkurrens och militära konflikter tillhörde vardagen i Europa. Ur den aspekten har senare ohyggligheter på 1900-talet sina rötter långt tillbaka i det förflutna. Kampen för att dominera över grannar och rivaler fungerade som stimulans till förbättringar inom vapenteknik, mekanisering och  logistik, vilket slutligen gjorde att krigsskådeplatserna blev betydligt större och att antalet döda steg från några hundra till flera hundra miljoner. Med tiden kunde förföljelserna av oliktänkande, som Peter Frankopan skildrar detaljerat i sin bok,  ske i omfattande skala och på det grymmaste sätt.

Det var inte för inte;  som världskrigen och det värsta folkmorden  i historien  hade sitt ursprung och fullgjordes i Europa; detta var bara de senaste kapitlen i en historia av besinngslöst brutalitet och våld som pågått alltför  länge och i för många länder i både öst och väst.

Peter Frankopan har i sin bok: Sidenvägarna  på ett föredömligt sätt visat hur de islamiska erövringarna skapade en ny världsordning och hur västvärldens inflytande som tidigare ökat nu minskar och tyngdpunkten på nytt flyttar österut.

Hur ser då framtiden ut för de folk som lever i den region, som knyter samman öst och väst ? Min uppfattning är att om vi lyckas leva sida vid sida och samarbeta –i stället för att försöka konkurrera  ut varandra och lägga beslag på andra länders tillgångar – som tidigare skett i stor skala – måste vi börja respektera varandra och respektive länders egna tillgångar.

 Trots skillnader i tro och kulturell bakgrund, måste det vara av högsta prioritet att knyta närmare ekonomiska band mellan öst och  väst på allvar  börja uppmuntra handeln, förbättra kommunikationerna genom att öka penningcirkulationen,  på lika villkor. Tiden har kommit att på nytt anlägga “sidenvägens ekonomiska bälte” – med andra ord bygga nya sidenvägar, som binder samman öst och väst som tillvaratar de egna ländernas tillgångar, på ett helt annat sätt vad som har skett tidigare.

Mats Lönnerblad

Bokens titel: Sidenvägarna En ny världshistoria

Författare: Peter Frankopan
Översättare: Peter Handberg
Förlag: Albert Bonniers förlag

________________________________

 

Månadens boktips V

Bankerna äter upp framtidens pensioner

Bara ett kvartssekel efter den största bankkrisen i Sveriges historia (1987–1993) var hela det finansiella systemet på nytt en hårsmån från total kollaps (2008) och räddades på nytt av allmänheten och företagen.

Om hur detta kunde ske hölls ett samtal mellan ekonomijournalisterna Andreas Cervenka och Joel Dahlberg, som bägge skriver för SvD Näringsliv. Cervenka kom dessutom nyss ut med boken “Vad gör en bank?” (Natur & Kultur 2017 )

Samtalet handlade om varför världsekonomin på nytt är så sårbar – och hur en ny bankkris kan drabba Sverige. Cervenka skriver: “den ekonomiska dröm som västvärldens medborgare vant sig vid under hela efterkrigstiden framstår i dag som en nostalgisk dröm”. I länder som USA och Storbritannien uppskattas BNP i dag vara 15 procent lägre än om utvecklingen fortsatt följa samma kurva som fram till 2007.
I vårt land har Riksbanken räknat fram att utan de effekterna och att politikerna valde bort företagen till förmån för bankerna (som under den hemmagjorda bankkrisen 1987 – 1993) hade svensk BNP varit 1000 miljarder högre än i dag. Eller runt 100.000 kronor per svensk.
Den höga utlåningen till bostäder har gjort Sverige till Europas tredje mest banktunga land. Både bankerna och deras kunder är högt belånade, nya pengar föds ur luften och i slutänden äter det upp folks framtida pensioner.

Vad detta beror på har jag själv svarat på i flera av mina böcker, som handlar om följderna för allmänheten och företagen när finansminister Kjell-Olof Feldt avreglerade hela den svenska kreditmarknaden. Det skrev om hela Sveriges ekonomiska historia – och fick hela vårt land på obestånd . Det var då man räddade bankerna genom att välja bort många av de medelstora och mindre framtidsföretagen, som fick se sina krediter uppsagda och värdefulla tillgångar beslagtagna av de svenska krisbankerna, med Securum i spetsen.

När den socialdemokratiska regeringen 1985 dessutom slopade finansbolagens utlåningstak började dessa tillsammans med bankerna expandera i det närmaste okontrollerbart. Den svenska banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent 1990. Bara sedan 2002 har svenska banker växt vidare från 200 till över 400 procent av BNP.

“Good is bad´ lyder det nya mantrat på Wall street”, skriver Cervenka i en av de bästa av svenska ekonomiböcker jag någonsin läst, som handlar om vad som händer när ingenting görs och vad som borde göras för att bättre kunna övervaka banksystemen både i Sverige och internationellt. I klartext betyder detta, att vi i liksom under bankkrisen struntar i vad som händer med arbetslösheten eller vår ekonomi (som enligt Cervenka harvar på i ett halvapatiskt tillstånd) för att vi nu kan få låna hur mycket som helst nästan gratis. Bankerna å sin sida satsar på säkra kort, vilket gör att svenska utvecklingsföretag blir lidande medan utlåningen till bostäder på 15 år har ökat från 700 miljarder till över 2.800 miljarder.

Sverige har nu blivit Europas mest banktunga land efter Schweiz och Nederländerna, medan bankerna gärna expanderar globalt, men dör lokalt. Valutafonden IMF konstaterade i oktober 2016 att världen aldrig varit lika skuldsatt som nu, vilket gör att centralbankerna befinner sig i en fälla: höjs räntorna riskerar det att utlösa en kris. Höjs den inte kan krisen bli ännu värre. Varje bubbla har bara ersatts med en ny och större. Varje gång är centralbankerna där och sopar bort problemen genom att tillåta bankerna skapa nya pengar ut tomma intet. Att noll och minusräntor äter upp framtidens pensioner glöms bort.

Vi lever sedan åtminstone fyra decennier i ett helt kreditbaserat, fritt flytande finansiellt system, skriver Cervenka, som innebär att bankerna skapar pengar som föds genom lån. Ekvationen enligt honom ser ut så här: bankerna sänker ekonomin. För att rädda ekonomin (och bankerna) öser centralbankerna på med allt de har. Vilket till sist sänker bankerna på nytt i en ny kris som blir ännu värre.

I dag har de största bankerna i världen 2014 tillgångar på totalt 42 000 miljarder dollar eller mer än hela världens BNP. Samtidigt tömmer de låga räntorna effektivt vanliga människors framtida pensionskuvert. i 20 länder inom OECD är pensionssystemen underfinansierade med 78 000 miljarder dollar enligt en analys från Citigroup 2016. Samtidigt finns inga företag som är lika högt belånade som bankerna. För varje krona har de i genomsnitt 25 kronor i lån. Ekvationen går inte ihop. Vad gör då den nuvarande svenska regeringen för att reparera denna skada? Ingenting alls verkar det som. Den fråga som jag själv ställer mig är hur länge detta skall få fortgå innan allmänheten och den svenska regeringen reagerar?

Mats Lönnerblad
Författare, recensent och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Bokens titel: Vad gör en bank ?
Författare: Andreas Cervenka
Förlag: Natur & Kultur, 2017

____________________________

 

Månadens boktips IV

HISTORIEN OM Q

 

De senaste två böckerna om den kände företagaren och finansmannen Mats Qviberg som jag läst; vars uppmärksammade avslutade och pågående rättegångar – efter den stora kraschen i HQ Bank –  är Mats Qviberg Boken om Q som den berättas för Lotta Byqvist. Hon är journalist och civilekonom (Albert Bonniers förlag 2015). Den nya boken HQGATE  (Ekerlids förlag 2016) är skriven av journalisten Jenny Hedelin tillsammans med Christen Ager-Hanssen.

Christen-Ager Hanssen är en norsk affärsman och riskkapitalist som är bosatt i London. Det är han som har ansvaret för Mats Qvibergs försvarsstrategi i HQ:s brottsmål såväl som civilmålet sedan januari 2014. Förutom gedigen erfarenhet av M&A (investeringar) har han under de senaste 15 åren specialiserat sig inom området konflikthantering och därigenom varit involverad i en rad internationella affärsdispyter. Ager-Hanssen låg senast bakom den utredning som bidrog till att Swedbanks ordförande och ledning fick lämna banken.

Hur jag själv kom att intressera mig för brottmålsprocessen mot Mats Qviberg som tidigare förts både i media och flera böcker – beror på att jag aldrig riktigt förstod hur Qviberg och hans medåtalade – kunde bli anklagade för ett brott som de aldrig kunnat begå.

Jag bad därför att få träffa Mats Qviberg och intervjua honom i början av mars 2016 – och läste sedan Boken om Q; som jag sedan skrev om i en uppmärksammad artikel – där jag förklarade varför han måste vara oskyldig som publicerades redan den 17 mars 2016, långt innan domen i Stockholms tingsrätt där Qviberg och hans medåtalade fick rätt i sak. Ett mål som åklagaren gjorde rätt i att aldrig överklaga till högre rättsinstans.

I den nya boken HQGATE som i huvudsak speglar vad som hittills hänt under förberedelserna hos Ekobrottsmyndigheten, (EBM) Finansinspektionen (FI) och i Stockholms tingsrätt är det frågan hur tillsyningsmyndigheterna tillsammans med HQ Bank fortsätter att försöker vältra över ansvaret för kraschen i HQ Bank på Sven Hagströmer, Mats Qviberg och tidigare verksamma inom HQ Bank, sedan Finansinspektionen sagt upp banktillståndet för HQ Bank som intresserar mig.

För mig råder det inte längre något tvivel om att Finansinspektionens tidigare styrelse med ordförande Bengt Westerberg i spetsen – gjort sig skyldiga till ett regelrätt övergrepp när de i slutet av 2010 klubbade igenom beslutet att stänga och tvånglikvidera HQ Bank. Ett sådant beslut har vare sig lagstöd och måste därför likställas med expropriation, vilket är en uppenbar kränkning av äganderätten.

Till skillnad mot vad som hände under Sveriges största bankkris genom tiderna under perioden 1987 – 1993 som jag själv skrivit flera böcker om; när alla storbankerna, utom Handelsbanken var på obestånd, och skulle gått under om de inte fått massiv hjälp av staten och allmänheten ostraffat kunnat lägga beslag på många av sina företagskunders tillgångar, räddade ju Hagströmer och Qviberg som storägare i HQ Bank sin dåvarande bank.

Två månader innan Finansinspektionens uppsägning av banktillståndet, hade ju huvudägarna i HQ bank lyckats med bedriften att avveckla hela sin förlustbringande tradingportfölj, med en förlust på över 1,2 miljarder, och återställt kapitaltäckningsgraden i banken, något som ingen av de svenska krisbankerna lyckades med i samband med bankkrisen 1987- 1993.

Dryga 1,2 miljarder kronor är ett hisnande belopp som måste svidit för HQ:s aktieägare, med huvudägarna Öresund och Mats Qviberg med familjen i spetsen. Men den värsta stormen var över. HQ Bank kunde äntligen blicka framåt. Bankverksamheten var nu i det närmaste riskfri. Banken kunde äntligen åter fokusera på sin kärnverksamhet. Finansiell rådgivning och förmögenhetsförvaltning.

Ingen av HQ:s bankkunder hade kommit till skada i avvecklingsprocessen, de två största ägarna hade med egna medel kapitaliserat upp banken och redan garanterat en stor del av den nyemission som var planerad i september.

Hur kunde då Finansinspektionen säga upp banktillståndet för HQ Bank sedan banken hade räddat sina egna misstag, avvecklat tradingportföljen och återställt kapitalet i banken?  Den enda förklaring jag kan finna är att det är omvänd bevisbörda som gäller inom FI och att lagstiftaren, riksdagen, har ansett att det skall vara så, och då är det så, även om det strider mot alla grundläggande rättsprinciper.

Enligt samma officialprincip borde inget ingripande göras mot personer som varit verksamma inom HQ Bank på olika nivåer, om inget går att bevisa. Ändå var detta det som skedde mot två av bankens styrelseledamöter Pernilla Ström och Anne- Marie Pålsson som arbetat för HQ Bank. Bägge fick orättfärdigt näringsförbud på grund av HQ-kraschen.

Pernilla Ström överklagade beslutet till förvaltningsrätten, men fick rätt först i Kammarrätten som konstaterade att det för att upprätta krav på rättssäkerhet och transparens krävs om att en styrelseledamot bedöms som olämplig måste det tydligt framgå vilka de belastade omständigheterna är.

Ett beslut som Finansinspektion valde att överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen inte bekymrade sig om att göra någon ordentlig motivering eller utredning och därför felaktigt avgjorde att hon skulle ha fortsatt näringsförbud.

Att göra dåliga affärer är beklagligt men kan ka knappast anses utgöra en grund för att dra in en banks tillstånd. Det har inte minst storbankernas Swedbank och SEB.s vilda utlåningsfest i Baltikum ett kvitto på. Under finanskrisen 2009 hade åtminstone Swedbank gått under om det inte varit att svenska staten gått in och räddat banken från en säker konkurs, vilket jag fick alldeles klart för mig efter att läst DN-journalistens Birgitta Forsbergs bok: Fritt fall (Ekerlids förlag 2010) och SvD- journalisten Carolina Neuraths debutbok: Den stora bankhärvan (Norstedts 2011) och lyssnat på deras argumentation, när jag agerade som moderator för bägge författarna i samband med deras föredrag på ABF-huset i Stockholm.

Hösten 2016 har det rättsliga efterspelet av inspektionens ingripande kostat närmare en halv miljard kronor alldeles i onödan, varav en inte helt obetydlig del har finansierats via skattemedel. Efter 29 rättegångsdagar som handlade om brottsmålet under våren 2016, så levererade Stockholms tingsrätt sin dom den 21 juni samma år. Hela åtalet ogillades. Det vill säga: Tingsrätten kom fram till att inget brott hade begåtts.

Men innan historien om HQ är avslutad lär den ha kostat åtskilligt mycket mer eftersom det stora tvistemålet mellan HQ bank som nu förvandlats från bank till ett processande bolag med nya huvudägare, som advokaten Christer Sandberg, Sten Mörstedt och Fredrik Crafoord som huvudägare i nya HQ Bank försöker de nu föra en process mot Mats Qviberg och tidigare styrelseledamöter som återstår att utreda.  Mats Qviberg har också inlämnat en stämning mot staten 2014 för att Finansinspektionen felaktigt dragit in HQ Bankstillstånd.

Vinner Mats Qviberg tvistemålet kommer sannolikt huvudägarna att försätta processbolaget HQ Bank i konkurs. Då anser åtminstone jag att Qviberg borde stämma huvudägarna och styrelsen i HQ Bank personligen för deras vårdslösa processförening och för all den skada de hunnit åstadkomma i deras onödiga, subjektiva och vårdslösa agerande i nära samarbete med Ekobrottsmyndigheten och Finansinspektionen.

 

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

 

__________________________________

 

Månadens boktips III

 

BEVARA DEMOKRATINS SJÄL

Författaren Leif V Erixell har skrivit en mycket läsvärd bok: Om den civila freden (Nordberghs förlag) där han reflekterar vilka skador härskarnas tyranni,  krig och våld förorsakat demokratin och rättsstaten genom tiderna.

Det räcker med att återge vad författare skriver om de maktfullkomiga ledare som  Fidel Castro,  Adolf Hitler,  Mao Tse-tung och Josef Stalin orsakat under de förra århundrandet för att förstå vilka stora skador dessa maktfullkomliga härskare redan åstadkommit;  för att till varje pris och med alla medel kunna behålla sin makt.

Simon Sebag Montefiore har i boken: Stalin.The Court of the Red Star redan berättat vad Sovjets utsvältning av folket i Ukraina, efter den ryska revolutionen, slavarbetet i Gulag, de godtyckliga nackskotten av påstådda oliktänkande och vad denna olyckliga utveckling betytt för den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i det forna Sovjetunionen.

Genom att läsa författarna Jung Chang och Jon Halliday i boken: Mao. The Unknown Story vet vi  också hur massvälten och likvideringen av miljontals oliktänkande i Maos Kina påverkat och försenat utvecklingen i Kina .

Kampucheas likpyramider, svältens och tyranniet i Nordkorea – som fortfarande pågår eller stagnationen och de fängslade och likviderade  på Kuba under Fidel Castros skräckvälde, där hans bror Raúl för närvarande styr landet – visar också hur dessa och andra länder drabbats av sina nya härskare som med tyranni och våld bestämmer den fortsatta utvecklingen i sina länder.

I dessa och flera utvecklingsländer uppträder staten som en perverterad och sadistisk förälder där undersåtarna blir behandlade  som omogna barn som aldrig får bli myndiga så länge tyranniet fortgår.

Om den civila fredens demokratiska innehåll,  vårt eget Europa har vi ju redan fått erfara samma utveckling,  skriver Leif V Erixel i sin bok som visar:

Att kunna avsätta ledare utan våld och kaos för att uppnå demokrati är i sig inte någon garanti för ett fortsatt gott och rikt liv hos medborgarna – även om det är en förutsättning. Frestelsen hos de nyvalda ledarna,  sedan de intagit maktens boning är alltid stor – att de snart skall anse sig förmer än de medborgare de är satta att styra över.

Hur kan människor behålla sådan ledare som förstör landet i stället för att införa demokrati och välstånd ? frågar sig Erixell. Svaret han ger är att det beror på den långsamma men ständigt pågående maktansamlingen, de vackra motiveringarna (ideologin) och megafoner av de påtvingade troende; som genom beslagtagna media för ut ledarnas falska budskap. De  som ställer upp på detta lurensdrejeri är ju som gamar kring maktens bytesrester. De vill inte attackera den som föder dem.

Vi måste därför se upp för den livsfarliga situation när en despoti eller en politisk institution stelnat i inkompetensgivande intitutioner som motverkar självförnyelse av vår demokrati. Det är ju ett fritt och dynamiskt agerande som alltid ger ett maximalt energiinnehåll.

Några länder som utvecklats sämre eller inte alls är sådana som tagits över av socialistiska patriarker som tog livet av all dynamismen och förde sin länder in i planekonomins dödvatten. Andra för att man inte kunde skydda länderna från korruption utan fastnade i feodala klickvälden som endast göder landets ledare och därför fastnar i det egna landets utveckling, på vägen mot demokrati.

Diktaturer slår alltid hårt mot sina egna och snart också mot sina grannar, det visar redan den politiska och pågående utvecklingen i flera länder som Afrika, Asien  och Ryssland.  En början till slutet för dem är att försöka isolera all politisk kontakt, minimera deras möjlighet till legitimitet i en fri värld.

Att inkomster är olika mellan unika individer beroende på intressen, skicklighet, efterfrågan och livsmål borde vara  självklart för att ens ta upp, dock inte i soicalstatens ideologi där ju den jämlikhetstanken är en central maktgenerator och en stoppklocka för tänkandet. Man fryser en bild av samhället och pekar sedan på hemska klyftor och skillnader. Varpå statsapparaten kan byggas ut och medborgerliga resurser beslagtas.

Vad vi i Sverige fått uppleva är att likriktningen blev ett maktmedel så hårt inarbetat att den under en mycket lång period, där ett enda politiskt parti under det förra århundradet – under mer än ett halvt sekel – lyckades  med bedriften att under denna period forma den svenska folksjälen.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige

 

__________________________________

Månadens boktips II

I STORMENS ÖGA

Det socialistiska systemet i det forna Sovjetunionen har under flera decennier i mångt och mycket inspirerat det socialistiska Sverige.  Särskilt innan Sveriges inträde i EU 1995. Det hela upphörde till slut i och med Sovjetunionens upplösning och fall. Europa valde i stället att införa  “De mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” som ledstjärna och nytt normsystem.

Det skriver Kjell M. Torbjörn i förordet till Jacob W F Sundbergs intressanta och välskrivna memoarer:  “Minnen från en stormig professur” (Hägglunds förlag, 2011) . Efter Sovjetunionens upplösning och Europas rekonstruktion efter andra världskriget,  anslöt sig nästan alla de nydanande länderna sig raskt till Europarådet och införlivade konventionen i sin rättsskipning.

I dag är är konventionen inkorporerad i 47 europeiska stater. EU:s engagemang befästes genom att formell anslutning till konventionen intogs som mål i Lissabonfördraget och anslutningsförhandlingarna är i dag långt framskridna.
“– Man kommer osökt att tänka på det gamla latinska uttrycket: ‘Tempora mutantur, et nos mutamur in illis’. I svensk översättning: ‘Tiderna förändras, och vi med dem’,”  skriver Torbjörn i sitt förord till Jacob Sundbergs memoarer.

Men något större erkännande för det mångåriga arbete som Professor emeritus Jacob W F Sundberg nedlagt som professor i allmän rättslära 1970–1993 och öppna föreläsningar i juridik – om Europakonventionens betydelse för Sveriges vidkommande –  har han ännu inte fått i vårt land. Däremot i utlandet;  där har Sundbergs  skrifter uppmärksammats i mycket större omfattning  än i ett Sverige, där politik tidigare betraktats som viktigare än juridik.

I Sverige liksom i övriga Europa utgör ju Konventionen numera den största garantin för  individen gentemot de enskilda staternas övergrepp. Men så var  det inte tidigare när Sveriges statsminister Olof Palmes kallade Europadomstolen i Strasbourg för “Gustaf Petréns lilla lekstuga”. Petrén var på den  tiden var ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige där jag själv sedan länge är vice ordförande i MRR:s styrelse.  

Det var på det sättet som Palme lyckades med bedriften att vända en hel generation av karriärister bort från Europakonventionen betydelse och få den att bli  impopulär i vårt land bland många av de politiskt och juridiskt styrande, skriver Sundberg i sina mycket läsvärda memoarer.

Under 1971 gjorde det dåvarande statsrådet Carl  Lidbom något märkligt och spektakulärt när han reste sig upp i riksdagen och skällde ut Kgl Majt:s och Rikets Svea hovrätt – Sveriges  traditionellt förnämsta domstol – för att den i ett remissyttrande hänfört sig till Europakonventionen. Språkbruket var grovt, även proletärer emellan, skriver Sundberg.

Lidbom hänförde sig till “de dumheter som som Svea hovrätt  råkat häva ut sig”. Och när Lidbom blev tillfrågad om  vilka dessa dumheter det var;  svarade han att yttrandet från Svea hovrätt kring Europakonventionens tillämpning i vårt land,  var fel i sak, och att det var ett misstag från hovrättens sida.

Generationsskiftet inom den socialdemokratiska ledningen  – och därmed landets politiska ledning – som inträffade ungefär samtidigt med att Sundberg förvärvade professuren i allmän rättslära i Stockholm, hade en följd en djupgående omorientering, för vilket det så kallade “Lidbommeriet” endast är ett av många uttryck för vilka metoder man ville genomföra för att socialisera Sverige.

Under hänvisning till de många skrifter från Institutet för offentlig och internationell rätt där  Jacob Sundberg varit upphovsman och som jag tagit del av  är det  lätt att att föstå att många juridiskt insatta svenskar fortfarande har större förtroende för Europadomstolen än för svenska domstolar,  med dess politiska förarbeten och gummiparagrafer i lagstiftningen –  som fortfarande sätter myror i huvudet på många domare – när de skall författa sin domslut.

I Sverige gav LO-ordförande Stig Malm inför EU-anslutningen uttryck för att politiken fortfarande  skulle vara överordnad juridiken; vad som kallats doktrinen om politikens primat. Men  kanske trodde många att Stig Malm bara behagade skämta, men efterhand började de svenska journalisterna förstå att det fanns allvar bakom uttalandet.  I Sverige har faktiskt politiken styrt lagen med fast hand – ända tills EU-inträdet.

Sverige har utvecklat  idén att göra lagstiftningen till politikens förlängda arm, till ett instrument för att styra samhället i den riktning som den parlamentariska ville. Europiseringen av det svenska samhället har därför med sig djupgående kris av juridisk-filosofisk art som först nu främträder med önskvärd tydlighet.

Vad som är politik i Sverige blir ofta juridik i Strasbourg och Bryssel/Luxemburg. Min egen uppfattning är därför att vi i Sverige kan vara tacksamma för den uppoffring Jacob Sundberg gjort för att göra Europakonventionen tillgänglig i Sverige, trots det hårda motståndet från alla socialister som nästan lyckades införa löntagarfonder i Sverige samtidigt som man försökte förstöra den initiativkraft som finns hos svenska företagare och uppfinnare vilka ändå, trots allt motstånd, lyckats skapa nya premisser för att svenska innovatörer när Sverige blev medlem i den Europeiska Unionen. En union där Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna nu är lag och måste följas av alla medlemsländerna inom EU.

Jag känner igen Sundbergs ställningstagande för kampen att införa lagen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i  det dåvarande socialistiska Sverige – hos både min far Lars Lönnerblad som var läkare och min morbror Harald Gustafsson som också var läkare – och som anmälde sig frivilligt för att delta som läkare  i Finlands kamp för fortsatt självständighet under  andra världskriget.

Genom sin kamp har Jacob W F Sundberg har alltid befunnit sig i stormens öga. Han var ordförande i den internationella undersökningskommissionen om hungersnöden i Urkraina under Stalins skräckvälde. Han startade och ledde också under flera decennier den välbekanta nordiska rättegångstävlingen i Norden kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som till slut blivit lag även i vårt land.

Ukraina blev liksom Finland självständigt strax efter den ryska revolutionen. Fler borde läsa Familjen Bulgakovs liv, som skildras i  författaren och läkaren Michail Bulgakovs bok: “Det vita gardet” (Modernista förlag, 2015) i Lars Erik Blomqvists fina översättning. Jag har nyligen läst om boken på nytt för att bättre förstå vad som händer i Ukraina i dag och hur Ryssland under Putins regim med en alldeles ny taktik  försöker Erövra Ukraina på nytt. Man har redan lagt beslag på Krim  utan att någon reagerat tillräckligt kraftfullt vilket behövs för att motverka de krafter som på nytt vill försöka  erövra Ukraina och försöka ta ifrån landet deras självständighet.

Inbördeskrigets kaos i Kiev 1918, då inte mindre än sex arméer stred mot varandra, skildras från en självbiografisk  utgångspunkt i Michail Bulgakovs första roman. Bulkakov fick också uppleva hur kampen  för mänskliga rättigheter gick helt förlorad när Sovjetunionen invaderade Ukraina och under utpressning och våld mördade alla som vågade opponera sig och beslagtog alla tillgångar de kunde komma åt.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige

_______________________________

 

Månadens boktips I

ETT STARKARE RÄTTSSAMHÄLLE

Sverige behöver ett nytt ramverk för politiskt beslutsfattande med bättre incitament för kompetens ledarskap; ett system byggt på en djupare och friare demokrati, skriver Leif V Erixell i sin bok: Omstart Sverige (Nordberghs förlag, 2015)

Begreppet “rättsstat” innebär att en stat styrs av lagar och regler om hur beslut skall tas och att lagar – snarare än politikers nyckfulla beslut – avgör konflikter i både brottsmål och tvistemål, anser Erixell.

Lagen måste gå före godtycket. Statens makt borde således vara begränsad. Men för att medborgaren skall kunna lita på att rättsstaten uppfyller sina löften gentemot alla medborgare i staten krävs det dels att lagarna princip verkar lika för alla samt att det finns särskilda lagar som  skyddar medborgarna mot ingrepp i deras privata sfär.

Det är sådana lagar som återfinns i EU:s direktiv;  som är överordnad svensk rätt, men som fortfarande inte följs i många rättsliga tvister som jag tagit del av. Det gäller även de svenska domstolarnas sätt att följa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna,  som numera ingår i den svenska lagstiftningen.

Nämnda konvention (i det följande Europakonventionen) som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades  den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits av FN:s Universiella förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt  domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsslutande staterna.

Trots att Sverige ratificerat Europakonventionen redan den 11 januari 1952 har svenska politiker  aldrig velat införa Konventionen i den svenska lagstiftningen. Detta  skedde ändå,  trots politikernas motstånd och med tvingande kraft,  genom Sveriges inträde  i EU 1995.

För att dessa rättigheter ska ha ett reellt skydd och för brott mot både Europakonventionen och interna och externa lagar ska kunna lagföras på ett rättssäkert sätt, krävs ett rättsväsende som är okorrumperat och att det finns en effektiv polismakt som snabbt kan lagföra brott mot rättssamhällets lagar.

Tyvärr verkar den svenska polismakten inte ta till sig de många anmälningar som inkommer som innefattar både allvarliga brott och  tvistemål. Mened i domstol från vittnen och advokater – som tidigare medförde stränga fängelsestraff –  åtgärdas inte längre som de borde. Urkundsförfalskningar som förekommer för att vinna mål beaktas inte i samband med överklaganden till högre rättsinstanser.

Den svenska polisen som är skyldig att både granska ordentligt och anmäla inkomna ärenden till åklagare, gör det inte. I ställer  lägger polisen ner bevisbara ärenden utan några förundersökningear. Sverige måste således – med vilka mått man än mäter –betraktas som en svag rättsstat och ett svagt rättssamhälle. (Med sistnämnda menas då den effektivitet och den oväld med viken brott beivras och brottslingar döms.) När dessa ärenden ändå överklagas till åklagare vidtas inte några åtgärder.

Det svenska domstolsväsendet är överbelastat. Mål som skulle ta några månader att avgöra tar flera år fram till slutligt beslut. Lägre domstolsinstanser;  som bör begära förhandsbesked från EU-domstolen, gör det inte.  De högsta rättsinstansenserna som är skyldig att göra det tillämpar inte detta i den utsträckning som de borde.

Min  egen uppfattning är att en av de största och allvarligaste bristerna i vårt svenska  demokratiska rättssamhälle är att när lagar inte följs åtgärdas detta inte på ett kraftfullt sätt vare sig hos våra domstolar eller när polisen utreder begångna brott.

Leif V Erixell delar min egen uppfattning om det svenska rättssamhället i sin bok Omstart Sverige, som förutom rättsfrågor fokuserar på det demokratiska underskottet i landet och behovet av en genomgripande konstitutionell reform.

 Vad Sverige i dag behöver är ett nytt ramverk för den svenska samhällsutvecklingen. Han menar att “det är dags att på allvar försöka åtgärda det faktum att Sverige har gått in i en återvändsgränd” . Läget är i vårt land är allvarligt, men inte hopplöst. Det är hög tid att påbörja resan mot en genomgripande svensk reform.

Det är lätt att hålla med honom i vad han skriver: Staten måste vara stark där den behöver vara som starkast, det vill säga att den förmår trygga människors vardag mot hot, våld, stöld och bedrägeri.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige