”Underrepresenterad” och ”Spegla samhället” – en analys

“Båda begreppen i rubriken är centrala i den postmoderna identitetspolitiska retoriken och i det ”tänkande” som följer av det postmodernistiska kulturradikala credot sammanfattat (utifrån decennier av postmoderna texter) enligt följande: Västerlandet är i grunden en usel hegemonisk och kolonialt skändad civilisation – oaktat att det var väst självt som avskaffade slaveriet och att när nog alla medicinska, demokratiska och teknologiska framsteg som mänskligheten gjort emanerat härur. Denna eländiga händelse i mänsklighetens utveckling leds och har letts genomgående av ”vita män” Färgen vit är därför genomgående ett rött skynke…, den har en slags inneboende ondska för dessa ideologer oaktat att vita pigment är evolutionens sätt att optimera D-vitaminintag på nordligare ljusfattiga breddgrader.”

Eli Göndör:

Den dominerande uppfattningen i Sverige är förhoppningsvis att det inte går att utläsa människors ståndpunkter utifrån deras biologiska egenskaper eller sexuella preferenser utan att anses ha fördomar. Om det fortfarande är så och åsikter snarare än hudfärg anses spegla samhället, borde jakten på exotiska förtecken i syfte att skapa mångfald förkastas som fördomsfullt och rasistiskt.

Läs mer här >>

 

De stora frågorna är obesvarade

En fastighetsaffär som tagit 33 år och köparna har fortfarande inte kunnat nyttja sin fastighet. Nedanstående artikel vittnar om pågående rättsövergrepp och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna av myndigheter och rättsväsendet i Sverige.

Den 19 september 1984 undertecknade Monica och Jan Nilsson ett köpeavtal gällande en bostadsbyggnad. Överförmyndaren i Mora kommun företrädde säljarpartern. Med köpet följde ett befintligt gällande bostadsarrende från 1964. Enligt JB 10:7 är huvudregeln att arrendatorn ej får sätta annan i sitt ställe utan att dessförinnan erbjuda jordägaren att återtaga arrendestället.

Överförmyndaren har genom vårdslöshet försummat att följa de i arrendelagstiftningen angivna rekvisiten för samtycke och överlåtelse.

Makarna ansökte den 16 april 1987 om bygglov. På grund av flera överklaganden kom det att dröja 6 år och 6 månader innan bygglov beviljades. Två Regeringsbeslut krävdes, 30 november 1989 och 28 oktober 1993.

Byggandet av en ny bostad påbörjas 1994. En betongplatta med golvvärme, el, vatten och avlopp drogs in till en kostnad av ca.450 000 kr. Överförmyndaren var vid tillfället underrättad och gav fullt klartecken till att riva den gamla byggnaden och bygga nytt.

Fel part i målet
Genom dom Falu Tingsrätts Fastighetsdomstol och slutligen i Svea Hovrätt 19 november 1997 fastslås att makarna inte har någon nyttjanderätt till fastigheten. Processen kan betraktas som både rättsövergrepp och rättegångsmissbruk. Dels var köparen fel part i målet och bevisbördan kan således inte placeras på denne. Tvärtom ankommer det på Mora kommun att känna och följa lagen samt ta ansvar för ingångna avtal. Domen visar att bostadsarrendet genom överförmyndarens vårdslöshet kvarstår hos säljarparten.
2000 övertog makarna Nilsson dödsboet och blev på så vis ägare av egendomen inklusive arrenderätten.

Rivning under pågående rättsprocess
Kronofogden anlitar den 15 april 2003, utan köparnas vetskap, ett företag som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder den nygjorda husgrunden, river upp vatten och avloppsledningar, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet. Kostnad för detta arbete var 31.250 kr vilket drogs direkt på Monica Nilssons lönekonto. Detta trots att dödsboets advokat Åke Söderman fem månader innan kronofogdens förstörelse av dödsboets egendom hemställt att Mora kommun inte skulle vidtaga några rättshandlingar mot dödsboet då det föreligger välgrundade skadeståndsanspråk mot Mora kommun. Ingen reaktion från Kommunen. Verkställigheten fortsatte utan dödsboägarnas vetskap.

Här sker ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Proportionalitetsprincipen har inte följts. Beslutet att riva den nyanlagda husgrunden och uthus var felaktigt, dvs. det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. Det fanns ingen anledning att förstöra värden för 450.000 kr innan ärendet avgjorts och rättsprocessen ännu pågår.

Likhet med fallet Allard mot Sverige
24 juni 2003 kommer en dom där svenska staten har förlorat ett utdraget mål i Europadomstolen. Allard mot Sverige, ans.nr 35179/97. Det finns påfallande likheter mellan ovan beskrivna process och Allards fall. Domen mot Sverige kommer cirka tre månader efter kronofogdens rivning av makarnas husgrund.

Sture Lysén, professor i folkrätt kommenterar Allards dom:
Domen visar på svenska domstolars oförmåga att tänka juridiskt och att man inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera”

Rättsövergrepp
De har nu under 33 år hindrats nyttja sin egendom. Makarna Nilsson har utstått ett stort personligt lidande och den ekonomiska skadan de drabbats av är avsevärd. Bara mätbara kostnader som de förlorat uppgår till 5 miljoner kr. De har hela tiden agerat korrekt. Men har förlorat allt. Nu kvarstår bara stora obesvarade frågor.

Varför förtiger överförmyndaren, Mora kommun, i sitt vittnesförhör i Tingsrätt och Hovrätt att samtycke och överlåtelse inte uppfyllts enligt lagen, köpeavtal och arrendeavtal?

Varför har Tingsrätten och Hovrättens ledamöter inte förmåga att inse att köparna felaktigt tvingats av rättsväsendet att svara i rättegång för fel i överlåtelsen av en arrenderätt?

Varför anlitar Kronofogden ett företag under pågående rättsprocess som går in på dödsboets arrendetomt med grävmaskin och slår sönder en nygjord husgrund, river upp vatten och avloppsledning, förstör nya elinstallationer, river och bortforslar uthus med inventarier som tillhör dödsboet?

Dessa stora frågor är tyvärr obesvarade. De behöver besvaras – och ansvar utkrävas.
Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Edla Jansdotter Nilsson

Kallelse årsstämma MRRS

Kallelse och föredragningslista till Medborgarrättsrörelsens stämma 27 april 2017

Tid: 18.00  | Anmäl dig på: info@mrrs.se

Styrelsen kallar härmed medlemmarna till ordinarie stämma torsdagen den 27 april 2017
Landstingshuset, Mälarsalen, Kungsholmen Stockholm. Närmaste T-banestation: Rådhuset. Karta >>

Medborgarrättsrörelsens årsmöte, inleds med anförande av Gustav Hemming, centerpartistiskt landstingsråd med ansvar för Miljö-, skärgård och regionplanering som har varit mycket aktiv i debatten om strandskyddet.  Därefter kommer ordföranden för MRRS Leif V Erixell att hålla ett kortare anförande om riktningen framåt med fokus på författningsfrågor/“operativsystemet”.

Stämman ska sedan avhandla av stadgarna fastlagda punkter i följande föredragningslista:

1. Stämmans öppnande

2. Val av stämmoordförande och -sekreterare samt en justerare jämte stämmoordf.

3. Kallelsens godkännande

4. Fastställande av röstlängd

5. Styrelsens årsredovisning 2016

6. Revisorernas berättelse

7. Fastställande av resultat- och balansräkning

8. Styrelsens ansvarsfrihet

9. Förslag till stadgeändring: Se punkt 15 nedan.

10. Val av ordförande (jämna år)

11. Fastställande av antal styrelseledamöter

12. Val av styrelseledamöter

13. Val av två revisorer

14. Val av valberedning

15. Motionsbehandling: Att formellt ändra namnet i förtydligande syfte från “Medborgarrättsrörelsen” till
“Medborgarrättsrörelsen i Sverige” förkortat MRRS.

16. Anmälningsärenden

17. Stämmans avslutande

Välkomna!

Styrelsen

P.S.
Årsredovisningen har postas ut till alla medlemmar tillsammans med kallelsen den 10/4-17.

Gäller inte sanningsprincipen i svenska domstolar?

Att domar har rättskraft är en självklarhet som regleras i rättegångsbalken (1942:740). I  tvistemål framgår detta i 17 kapitlet 11 § och avseende brottsmål i 30 kapitlet 9 §. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Men vad händer då om käranden eller svaranden vinner –  brottsmål eller tvistemål – genom att ljuga eller förfalska inlämnade handlingar?

Min uppfattning är:  att begå mened i domstol eller förfalska inlämnade handlingar borde ge fängelsestraff. En uppfattning som inte verkar slagit igenom i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD) , vilket framgår i flera mål som jag tagit del av och skrivit om. I hovrätten sker detta numera genom att bara avvisa överklagandet  i HD  inte lämna prövningstillstånd eller genom att inte återföra målet till hovrätten för en fullständig omprövning.

När sedan HD även avvisar resningsansökningar får den som förlorat på grund av osanna partsinlagor eller förfalskade inlagor aldrig någon “rättvis” rättegång”(artikel 6:1) enligt Den Europeiska Konventionen om det mänskliga rättigheterna och grundläggande friheternas( Europakonventionens)  bestämmelser, som numera ingår i svensk lag.

Om ett mål inte prövas efter sina verkliga omständigheter  i svenska domstolar-  i minst en rättsinstans – riskerar ju den som blivit utsatt för brott aldrig någon chans till prövning i vare sig i hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed bryter domstolen mot den regel som säger att ett mål skall prövas i två rättsinstanser,  om det finns anledning, vilket gäller både stora och små mål.

Låt mig därför få berätta om två ärenden, som aldrig prövats efter sin rätta omständigheter.

Det ena målet handlar om en talan mot en statlig stiftelse, som tillkommit för att hjälpa företagare. Omständigheterna faller under brottsbalken. Tvistevärdet är cirka 58 miljoner kronor. Målet gäller bevisning av falsk urkund, mened från inkallade vittnen och därför en begäran om återförvisning av målet för prövningstillstånd och fullständig omprövning.

Urkundsförfalskningen har genomförts för att dölja företagets verkliga marknadsvärde på 175 miljoner kronor. Resultatet i tingsrätten har blivit ett domslut som  grundat sig på att företaget helt skulle sakna värde. Det handlar således om grov förfalskning. Målet borde därför falla väl inom ramen för prövningstillstånd.

Eftersom  målet aldrig prövades i hovrätten överklagades beslutet till HD som aldrig återförvisade målet. Även den första inlämnade resningsansökan med begäran om återförvisning av målet till hovrätten har  avvisats.

Det andra målet gäller ett konkursärende. Till ett konkursbo räknas – såväl enligt äldre konkurslag (2 kapitlet 27 §) , vilket är tillämpligt i detta mål, som enligt den nya konkurslagen (3 kapitlet 3 §) – att all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet skall kunna utmätas.

Enligt 49 § femte stycket i konkurslagen om mervärdeskatt får fordran på överskjutande ingående skatt ej utmätas. Följaktligen ingick inte bolagets skattefordran i konkursboet.

Utbetalning av skatten har inte skett under konkursen utan först flera år efter konkursens avslutande. Utbetalningen har kommit till stånd först efter talan av handelsbolagets delägare. Konkursboet har icke på sätt i 1 kapitlet 22 § i den äldre övertagit denna talan varför skatten borde återbetalats till handelsbolagets delägare.

I själva konkursprocessen gjorde konkursförvaltaren bedömningen att skatteprocessen i länsrätten inte skulle tillföra konkursboet några medel. Av detta framgår otvetydigt att konkursbolaget inte övertagit handelsbolagets talan i mervärdeskattemålet.

Redan vid de inledande förhandlingarna i länsrätten – i själva momsärendet – klargjorde rättens ordförande att konkursboet inte var part i målet. Ändå lade konkursförvaltaren i ett senare skede beslag på hela beloppet.

I detta ärende som handelsbolaget begärt resning i vid flera tillfällen framgår bland annat att konkursförvaltaren hittade på skulder som inte fanns i handelsbolaget. Han tog även upp ett  lån som redan var återbetalt. Allt detta framgick av handelsbolaget kassaböcker. Värdet på handelsbolagets pant togs inte upp i slutredovisningen. Banken informerade inte heller tingsrätten om att det fanns ordentliga säkerheter  för lånen.

Trots konkursförvaltarens alla försök att bevisa att konkursbolaget var på obestånd, visade konkursboupptäckningen upp ett överskott på 529.355 kronor och 25 öre, som i själva verket var betydligt högre. Handelsbolaget borde därför aldrig försatts i konkurs.

Mot den bakgrunden var handelsbolaget inte ens var konkursmässigt borde delägarna i detta handelsbolaget – enligt sanningsprincipen – fått upprättelse för länge sedan och konkursförvaltaren –  enligt min uppfattning – åtalats och straffats för vad han ställde till med.

I praxis har faktiskt HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Det har skett genom rättsfallet NJA 2010 sidan 295 när det  gäller orubblighetsprincipen. Detta har fått till konsekvens att sanningsprincipen tunnats ut och inte tillåts slå  igenom på samma sätt som tidigare, trots att sanningsprincipen – enligt min uppfattning –  borde vara en grundläggande princip för  den svenska domstolens uppfattning om hur alla mål skall hanteras.

I de fall där domstolens avgörande är materiellt oriktiga och det finns starka skäl ifrågasätta avgörandens riktighet borde det svenska rättssystemet korrigera dessa felaktigheter genom att bevilja överklaganden och resningar i en helt annan utsträckning än vad som sker i dag. Annars  riskerar hela det svenska rättssystemet att förlora sin legitimitet.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Vem äger skogen i Sverige?

Har den som äger skog full äganderätt till en egendom? Eller är skogen det allmännas egendom som skogsägaren bara får arrendera? Tre skogsägare, Anna, Lisa och Erik Westholm, svarar i SvD 27/3 bestämt nej på första frågan, och lika bestämt ja på den andra.

Min familj är skogsägare. Jag har erfarenhet vad som händer om man inte har förfoganderätt över det man äger. Man sköter det helt enkelt inte. Varför skulle jag investera pengar och arbetsinsatser i något som det är osäkert om jag får tillgodogöra mig avkastningen av?

Det finns erfarenheter av detta i allmänt ägd skog och kolchosjordbruk i Sovjet, Kina, Nordkorea, Jugoslavien m fl socialistiska folkrepubliker. Det går att läsa om detta i en stor litteratur. Det är märkligt att det trots detta finns människor som fortfarande har kommunistiska griller. I Sovjet svalt 20 miljoner människor ihjäl under försöken med kollektivjordbruk.

Men jag har inte bara läst teorin och erfarenhetslitteraturen som utbildad och verksam nationalekonom. Jag var med Olof Palme och Alva Myrdal till Zimbabwe 1983 då Robert Mugabe behövde hjälp att utveckla landet med Sverige som förebild. Jag var där under tre år. Men där fanns också experter från Nordkorea och Jugoslavien så vid sidan av de vita och svarta farmarna formades kolchosjordbruk. På mitt initiativ skulle jordbeskattning skrivas in i lagen och det skedde men efter alla kompromisser blev det ”land use tax” (markanvändningsskatt). Utan ”use” skulle staten erkänna att land kan ägas. Det var mot både socialism och klankultur.

Nästa steg var att landregister skulle upprättas och där föll allt samman. I en by vid orten Caves fanns en kolchos som var mitt tillämpningsexempel. Där fanns i ledningen hövdingen, medicinmannen och politruken, den senare Mugabes och ”partiets” handgångne man. När jag länge vandrat omkring med dem tröttnade de och jag kunde prata med bönderna i ensamhet. De ”ägde” marken ”gemensamt” och visste var de odlat före inbördeskriget men nu hade de fått nya lotter av de tre ledande personerna, hövdingen, medicinmannen och politruken.

Jag lade märke till att majsen på den angränsade vita farmarens mark stod i raka rader och var mycket större och gav mer skörd än kolchosens lotter. Där satt majsplantorna i ett enda sammelsurium och på min fråga om de hade någon form av gödsel så var svaret jakande men det var något de inte var så intresserade av att använda. Så småningom, när jag blev ensam med en av bönderna kröp sanningen fram, det var inte lönsamt för någon att anstränga sig. Oberoende av insats så fick alla behålla lika mycket för egen del för att försörja familjen. Alltså producerade var och en inte mycket mer än vad man fick behålla.

I början hade några varit entusiastiska och sått i rader och gödslat och fått lika stor skörd som de vita och svarta farmarna i omgivningen men snart omfördelades de lotterna till släktingar som stod nära ledningen, hövdingen, medicinmannen och politruken. Man fick inte behålla frukterna av sina insatser, inte ens när det gällde att förbättra jorden. Då lägger man av. Och i Zimbabwe svälter numera folket när man bara producerar vad man som bonde själv behöver. Visst fanns det en liten privat lott som man kunde odla och sälja produkterna från på marknaden för att kunna betala skatt och varor man behöver och som man själv inte producerade.

Frågan man ska ställa till de tre skogsägarna, Anna, Lisa och Erik Westholm är om inte Sverige ska ha en skog som kan ge timmer till sågverk, massaved till pappersbruk och anläggningar för fjärrvärme och biobränsle, mm? Äganderätt och förfoganderätt hör ihop och har med incitamenten i en ekonomi att göra. Det blir ingen leverans av produkter ur skogen i någon betydande omfattning om bevekelsegrunderna för det försvinner eller görs osäkra. Varför ska vi ge oss in på experiment som är dömda att misslyckas och äventyra vår välfärd? Eller är Anna, Lisa och Erik inte obildade idealister utan medvetna kommunister som vill försöka med Sverige igen?

Hans Jensevik