Att domar har rättskraft är en självklarhet som regleras i rättegångsbalken (1942:740). I tvistemål framgår detta i 17 kapitlet 11 § och avseende brottsmål i 30 kapitlet 9 §. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Men vad händer då om käranden eller svaranden vinner – brottsmål eller tvistemål – genom att ljuga eller förfalska inlämnade handlingar?
Min uppfattning är: att begå mened i domstol eller förfalska inlämnade handlingar borde ge fängelsestraff. En uppfattning som inte verkar slagit igenom i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD) , vilket framgår i flera mål som jag tagit del av och skrivit om. I hovrätten sker detta numera genom att bara avvisa överklagandet i HD inte lämna prövningstillstånd eller genom att inte återföra målet till hovrätten för en fullständig omprövning.
När sedan HD även avvisar resningsansökningar får den som förlorat på grund av osanna partsinlagor eller förfalskade inlagor aldrig någon “rättvis” rättegång”(artikel 6:1) enligt Den Europeiska Konventionen om det mänskliga rättigheterna och grundläggande friheternas( Europakonventionens) bestämmelser, som numera ingår i svensk lag.
Om ett mål inte prövas efter sina verkliga omständigheter i svenska domstolar- i minst en rättsinstans – riskerar ju den som blivit utsatt för brott aldrig någon chans till prövning i vare sig i hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed bryter domstolen mot den regel som säger att ett mål skall prövas i två rättsinstanser, om det finns anledning, vilket gäller både stora och små mål.
Låt mig därför få berätta om två ärenden, som aldrig prövats efter sin rätta omständigheter.
Det ena målet handlar om en talan mot en statlig stiftelse, som tillkommit för att hjälpa företagare. Omständigheterna faller under brottsbalken. Tvistevärdet är cirka 58 miljoner kronor. Målet gäller bevisning av falsk urkund, mened från inkallade vittnen och därför en begäran om återförvisning av målet för prövningstillstånd och fullständig omprövning.
Urkundsförfalskningen har genomförts för att dölja företagets verkliga marknadsvärde på 175 miljoner kronor. Resultatet i tingsrätten har blivit ett domslut som grundat sig på att företaget helt skulle sakna värde. Det handlar således om grov förfalskning. Målet borde därför falla väl inom ramen för prövningstillstånd.
Eftersom målet aldrig prövades i hovrätten överklagades beslutet till HD som aldrig återförvisade målet. Även den första inlämnade resningsansökan med begäran om återförvisning av målet till hovrätten har avvisats.
Det andra målet gäller ett konkursärende. Till ett konkursbo räknas – såväl enligt äldre konkurslag (2 kapitlet 27 §) , vilket är tillämpligt i detta mål, som enligt den nya konkurslagen (3 kapitlet 3 §) – att all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet skall kunna utmätas.
Enligt 49 § femte stycket i konkurslagen om mervärdeskatt får fordran på överskjutande ingående skatt ej utmätas. Följaktligen ingick inte bolagets skattefordran i konkursboet.
Utbetalning av skatten har inte skett under konkursen utan först flera år efter konkursens avslutande. Utbetalningen har kommit till stånd först efter talan av handelsbolagets delägare. Konkursboet har icke på sätt i 1 kapitlet 22 § i den äldre övertagit denna talan varför skatten borde återbetalats till handelsbolagets delägare.
I själva konkursprocessen gjorde konkursförvaltaren bedömningen att skatteprocessen i länsrätten inte skulle tillföra konkursboet några medel. Av detta framgår otvetydigt att konkursbolaget inte övertagit handelsbolagets talan i mervärdeskattemålet.
Redan vid de inledande förhandlingarna i länsrätten – i själva momsärendet – klargjorde rättens ordförande att konkursboet inte var part i målet. Ändå lade konkursförvaltaren i ett senare skede beslag på hela beloppet.
I detta ärende som handelsbolaget begärt resning i vid flera tillfällen framgår bland annat att konkursförvaltaren hittade på skulder som inte fanns i handelsbolaget. Han tog även upp ett lån som redan var återbetalt. Allt detta framgick av handelsbolaget kassaböcker. Värdet på handelsbolagets pant togs inte upp i slutredovisningen. Banken informerade inte heller tingsrätten om att det fanns ordentliga säkerheter för lånen.
Trots konkursförvaltarens alla försök att bevisa att konkursbolaget var på obestånd, visade konkursboupptäckningen upp ett överskott på 529.355 kronor och 25 öre, som i själva verket var betydligt högre. Handelsbolaget borde därför aldrig försatts i konkurs.
Mot den bakgrunden var handelsbolaget inte ens var konkursmässigt borde delägarna i detta handelsbolaget – enligt sanningsprincipen – fått upprättelse för länge sedan och konkursförvaltaren – enligt min uppfattning – åtalats och straffats för vad han ställde till med.
I praxis har faktiskt HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Det har skett genom rättsfallet NJA 2010 sidan 295 när det gäller orubblighetsprincipen. Detta har fått till konsekvens att sanningsprincipen tunnats ut och inte tillåts slå igenom på samma sätt som tidigare, trots att sanningsprincipen – enligt min uppfattning – borde vara en grundläggande princip för den svenska domstolens uppfattning om hur alla mål skall hanteras.
I de fall där domstolens avgörande är materiellt oriktiga och det finns starka skäl ifrågasätta avgörandens riktighet borde det svenska rättssystemet korrigera dessa felaktigheter genom att bevilja överklaganden och resningar i en helt annan utsträckning än vad som sker i dag. Annars riskerar hela det svenska rättssystemet att förlora sin legitimitet.
Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige