Månad: april 2025

Det går därför inte att påstå att skriftlig bevisning saknas, eftersom svaranden själv har medgett att parterna är överens om att den föreliggande bevisningen är korrekt. Det är helt enkelt inte möjligt att bortse från eller åsidosätta den bevisning som ingavs redan i tingsrätten och som borde ha beaktats av Svea hovrätt. Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 i rättegångsbalken föreligger jäv mot en domare om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet.

Artikel 6 i Europakonventionen (EKMR) kräver dessutom att domstolar är objektiva och opartiska – något som varken Uppsala tingsrätt eller Svea hovrätt, enligt min uppfattning, har beaktat i denna segslitna rättegång som nu ska avgöras i Högsta domstolen. Om HD inte beviljar prövningstillstånd och rättar till de grova rättegångsfel som förekommit, bör målet enligt min mening föras vidare till Europadomstolen i Strasbourg.

Om flera domare varit jäviga utgör detta ett grovt rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § punkt 4 i rättegångsbalken, vilket kan ha påverkat målets utgång. Enligt rättspraxis krävs det inte att faktisk partiskhet bevisas; det är tillräckligt att det finns omständigheter som objektivt sett är ägnade att rubba förtroendet för domstolens opartiskhet.Om domare – som i detta fall – inte bara är jäviga, utan också introducerar en ny rättslig invändning utan grund, som ingen part har anfört, och samtidigt underkänner omfattande skriftlig bevisning utan saklig motivering, bör Högsta domstolen enligt min mening återföra målet till Svea hovrätt, om inte HD själv väljer att pröva alla invändningar i sak.

– Att domstolen på eget initiativ konstruerar en ny rättsfråga utan att parterna får yttra sig är ett allvarligt brott mot den kontradiktoriska principen. Det är inte ett bevisvärderingsfel, utan ett rättsövergrepp mot käranden.

Domarjäv – rättsstatens skyddsvall. Syftet med bestämmelserna om domarjäv – enligt Högsta domstolen – är att skydda rättskipningens objektivitet och att säkerställa allmänhetens förtroende för domstolarna genom att utesluta domare från handläggningen av mål där deras förhållande till någon av parterna, eller till saken, är sådant att det kan innebära fara för partiskhet. Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Punkterna 1–9 innehåller specifika omständigheter som medför jäv. Punkt 10 är en generalklausul som anger att en domare är jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i målet. Reglerna gäller för alla domare, inklusive nämndemän.

Min bestämda uppfattning är att syftet med dessa jävsregler varken har iakttagits eller uppfyllts i detta mål.Domstolen har överskridit sin processuella kompetens I dispositiva tvistemål – som detta – gäller enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken att domstolen är bunden av parternas yrkanden och endast får pröva tvistiga omständigheter. I detta mål var det ostridigt att ett lån om 10 027 188 kronor hade lämnats, och att minst 500 000 euro hade tecknats i en nyemission. Dessa fakta accepterades av svaranden redan i tingsrätten och låg till grund för den skriftliga bevisning som även svaranden åberopat. Trots detta valde Svea hovrätt att ignorera dessa ostridiga fakta. I stället konstruerade hovrätten, utan stöd i parternas argument, en alternativ rättslig verklighet där man ifrågasätter betalningsflöden och investeringar som ingen part hade bestridit. Det innebär att domstolen överskred sin behörighet och tog över parternas roll – vilket är förbjudet enligt svensk rätt.Särskilt anmärkningsvärt är att hovrätten introducerade en ny rättslig invändning som ingen part hade framfört eller fått möjlighet att bemöta. Det är ett tydligt brott mot kontradiktionsprincipen och domstolens skyldighet att vara objektiv.När detta sker samtidigt som domare med ifrågasatt opartiskhet deltar i avgörandet, förvandlas domstolen från att vara en rättskipande instans till att bli en part i målet.

Jäv undergräver domstolens trovärdighet Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 rättegångsbalken föreligger jäv om det finns omständigheter som objektivt sett kan rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Detta har Högsta domstolen fastslagit i NJA 2022 s. 905 (”Tekniska rådets jäv”), och principen återfinns också i artikel 6 EKMR och artikel 47 i EU:s rättighetsstadga. Europadomstolen har i bland annat Piersack v. Belgium och Micallef v. Malta betonat att även indirekta kopplingar kan undergräva förtroendet för domarens opartiskhet.Att domare med ifrågasatt oberoende dömer i ett mål är som att en fotbollsdomare dömer en match där han har kopplingar till ett av lagen – resultatet blir ifrågasatt. När domare dessutom inför nya rättsliga argument och bortser från ostridiga fakta, agerar domstolen inte längre som en neutral rättskipare. Det är detta som gör hovrättens agerande i detta mål extremt allvarligt.

Högsta domstolen måste återställa förtroendet för rättsstaten. Mot denna bakgrund har käranden begärt att Högsta domstolen undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till Svea hovrätt för ny prövning i korrekt sammansättning. Eftersom jävsinvändningen rör domare i den avgörande instansen är det fråga om så allvarliga processuella fel att Högsta domstolen bör beakta dem ex officio.

Om Högsta domstolen ändå väljer att pröva frågan inom ramen för ett beviljat prövningstillstånd, måste hovrättens dom undanröjas. Om detta inte sker, sänder HD en signal att rättssäkerheten endast gäller den starkare parten – något som aldrig får accepteras i en demokrati grundad på rättsstatens principer.

Om preskription har avbrutits  enligt 6 § genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet. Enligt 2 § preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. För skadeståndsfordringar löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen fram till dess förövarna som stulit ett företag kan bevisa att de innehar ett giltigt köpeavtal som alla parter godkänt.

Vad som hänt i ett aktuellt fall är att ett bolag tagits i beslag utan någon formell överlåtelse som godkänts av ägaren, vilket betyder att käranden i det aktuella fallet kan visa att de  som tagit företaget, med både fastighet, patent och varumärken utan någon rätt och med uppsåt att tillskansa sig hela företaget utan att behöva betala en krona. Käranden har tvingats skriva på handlingar för att inte företaget skall gå i konkurs. Det skett genom, svek och tvång blir handlingarna ogiltiga om det inte finns några dokument om övertagandet skett på ett korrekt sätt som föreskrives vid köp av företag. De som stulit företaget har därmed bevisligen handlat i ond tro.

Svaranden i detta fall skulle enligt en överenskommelse tillföra vardera 10 miljoner kronor i nyemission för vardera 1/3 delägande och kostnadsfritt överlämna samtliga immateriella rättigheter (patenten, varumärken och produktkoncept) till ägaren, vilket heller aldrig har skett. Ägaren skulle fortfarande vara anställd i företaget enligt överenskommelse med de   tilltänkta delägarna.  Ur brev som jag tagit del av framgår: De immateriella rättigheterna skulle även i fortsättningen ägas privat av ägaren som i fortsättningen äger en tredjedel av företaget. När det gäller ägarens kapitalbehov berodde detta på  att bankerna i Sverige under denna period var på obestånd och sade upp krediterna för många företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj,” Men eftersom de tilltänkta delägarna i detta fall inte hade infriat sina löften borde  ägaren fortfarande kunna driva vidare sitt företag.

Den investering som de tilltänkta delägarna skulle betala som de skriftligen hade bekräftat skulle ske genom en nyemission till företaget och delas mellan de två tilltänkta delägarna. Men detta skedde aldrig – eftersom de betalade med företagets egna pengar – vilket är olagligt. De har således svikit överenskommelsen om överenskommelsen utan att informera den som fortfarande ägde hela företaget. Dessutom hade omfattande information om företagets verksamhet och ekonomi överlämnats till de potentiella delägarna  som  visade att bolaget aldrig varit på obestånd och alltid skött sina förpliktelser till sina bankförbindelser. Bolaget var ju en igång varande lönsam och globalt etablerat koncern. Men kuppmakarna som ville lägga beslag på hela företaget behövde bara  göra en justerad substansvärdering som ledde till en vårdslös och oseriös värdering för att pressa bankerna till nedskrivning av krediter vilket också måste betraktas som ett grovt brott.

Ägaren gör gällande att dolus och culpa in contrahendo gäller som stöd för yrkat skadestånd som jag tagit del av där det bland annat  framgår att delägarna aldrig ägt delar av bolaget och dessutom aldrig tillfört det utlovade kapitalet varför ägaren borde fått tillstånd till begärd upplysningsplikt hur de tilltänkta företagskaparna burit sig åt för att kunna förvärva hela företaget, vilket domstolen hittills inte beviljat.  I detta fall borde ovan nämnda preskriptionstid förlängas tills svar inkommit, vilket innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från dagen avbrottet (kravbreven) ägde rum och skulden inte kunnat preskriberas. Detta kallas preskriptionsavbrott.

Om det är ett konsumentförhållande eller inte så börjar en ny tid om 10 respektive 3 år att löpa (6 § preskriptionslagen). Preskriptionstiden förlängs alltså och börjar löpa på nytt.  Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025, vilket fortfarande inte har skett. Merparten av lagändringarna föreslås gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet – men som vid lagens ikraftträdande i detta fall ännu inte preskriberats. Genom den forensiska och tekniska utvecklingen finns numera helt andra möjligheter att klara upp äldre brott än tidigare vilket jag hoppas kan ske i detta fall.

Det är därför av stor vikt att preskriptionslagstiftningen anpassas. Den strängare syn på allvarlig brottslighet som lagstiftaren gett uttryck för under senare tid bör också avspeglas i lagstiftningen. Även den förändrade synen på brottsoffer bör få större genomslag i det preskriptionsrättsliga regelverket. Genom yrkadet editionsföreläggande bör även svenska domstolar bevilja att  kärandena i dessa mål ska få ut de  bevis som finns tillgängliga när kapare av livskraftiga företag påstår att ett korrekt köpeavtal skett, när det endast har skett genom en väl genomtänkt stöld som fortfarande, i många fall som jag skrivit om i mina artiklar och böcker, aldrig har avslöjats i rättslig prövning.