Rättskommittén för finansvärlden

Artikel 34 (2024-10-18)

Egalitetsprincipens  förklaring

____________________________________

Artikel 33 (2024-03-27)

Likhet inför lagen

Med en fejkad värdering, stulna patent och varumärken, avancerad skatteplanering och lögner, kapade en välkänd manschettbrottsling och hans gelikar ett framgångsrikt svenskt exportföretag, utan att de själva behövde investera en (1) enda krona.

Detta är facit från en stor kupp som resulterade i  bland annat över 150 miljoner i en exitvinst. Den huvudmisstänkte som stal den största delen av företaget avslöjade sig själv till slut. Det skedde genom ett försök till skatteplanering som resulterade i en tvist med skattemyndigheten. I detta sammanhang tvingades han att hålla sig till sanningen att han vid tillfället när brottet begicks inte ägde inflytande i det företag han olagligt lagt beslag på. Men sedan bedragaren hade avslöjats, avled han efter kuppen, och efterlämnade ett mångmiljonarv, till sin fru och sina barn, som fortfarande inte vill erkänna att deras far var en brottsling, i ett försök att få behålla hela arvet åt sig själva.

Hur bedragaren gått till väga tillsammans med sina kumpaner  blev föremål för en tvister i Stockholms tingsrätt, som aldrig brydde sig om att: ”Likhet inför lagen” är en mänsklig rättighet. Företagaren som blivit bestulen på sina aktier och sitt hela sitt företag, på patenter och varumärken och fastighet åberopade att tingsrätten skulle godkänna ett editionsföreläggande som visade att bedragaren vid tillfället som brottet begicks aldrig hade förvärvat företaget, vilket bedragaren aldrig kunnat styrka, men företagaren nekades av tingsrätten att få editionsföreläggandet beviljat. Enligt FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, artikel 7 och även och även enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, artikel 26 följde tingsrätten inte genom sitt agerande vad som gäller i fråga om likabehandling .

Den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EKMR) är likhet inför lagen enligt traktaten bindande  för svenska myndigheter och domstolar men som många domstolar  i Sverige tyvärr ändå inte följer, när det gäller både brottsmål och tvistemål,  vilket jag skrivit om i många artiklar och böcker. Att lägga beslag på ett  helt företag utan några giltiga förvärvsavtal borde aldrig ha kunnat ske, eftersom vare sig bedragaren eller hans medbrottslingar inte kunde  visa upp några förvärvsavtal. Därför borde självfallet tingsrätten beviljat kärandens krav på att kaparen skulle kunna bevisa att han hade förvärvat både aktierna och företaget.  Kärandens advokat i ett av målen som följde hade yrkat att tingsrätten skall förpliktiga svaranden att förete bestyrkt kopia av köpeavtal eller annan fångeshandling samt styrelsebeslut och andra handlingar avseende förvärvet av 30.000 aktier som olovligen har förvärvats. Men detta nekades.

Sedan tecknandet av Europakonventionen är avsteg från ”Likhet inför lagen” i avseende som berör konventionen att betrakta som konventionsöverträdelser, ändå följer staten Sverige inte  de följdprotokoll till Europakonventionen där konventionen expanderas till att omfatta alla rättigheter  som erkänns i nationell lag. Undantag från principen innefattar diplomatiskt och juridisk immunitet. I svensk rätt är principen fastlagd i 1 kap 9 § regeringsformen (RF) som lyder: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter  och andra som fullgör uppgifter inte den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen som iakttaga saklighet och opartiskhet”  vilket dock aldrig skett i detta mål, där hovrätten nekade prövningstillstånd och målet blev därför heller aldrig blev prövat i Högsta domstolen (HD)

När målet skulle prövas i hovrätten visade det sig snabbt att hovrätten fattade ett beslut som var jävigt. De bägge advokaterna som försvarade brottslingarnas försökte göra allt för att målet inte skulle prövas och det blev till sist hörda av advokaten som var ordförande i deras företag – han hade nämligen omskolats till hovrättsdomare –  och var den som avgjorde att målet inte borde prövas. Detta är enligt mitt förmenande en fråga om uppenbart jäv i domstol. En rättsskandal per se.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_____________________

Artikel 32 (2024-03-10)

Semantiken i juridiken

Läran om relationen mellan språkliga tecken och deras betydelse kallas Semantik. Semantiken är således en gren av semiotiken. Inom Semantiken studeras språklig betydelse. Med det menas betydelse som uttrycks genom språket med intentionen att det språkliga uttrycket skall ha en viss mening, vilket borde gälla inom all juridik.

Som författare och skribent i finansrätt kommer jag i daglig kontakt med uttryck som inte uppfyller kraven på språklig korrekthet inom både brottsmål och tvistemål. Det gäller hur våra lagar tolkas både inom Europarätten och i vårt eget land, som Sverige fortfarande inte följer i många fall. När det gäller tolkningen av den svenska Anbudslagen (Från 1915:218) måste fortfarande både anbud och svar vara exakt lika för att ett bindande avtal skall uppkomma, vilket är fallet i en process (som jag tagit del av) som tagit 10 år i anspråk, som skulle kunnat avgöras på tre månader men som fortfarande inte är korrekt avgjord av vare sig svenska domstolar eller av Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK), dit detta ärende f.ö. är överklagat. Anbudstagaren har skriftligen i detta fall godkänt av avtalen mellan parterna men aldrig brytt sig om att följa några av de skriftligt angivna kraven.

Justitiekanslern anser att avtalsbrott inte är något brott eftersom den som begått avtalsbrott inte hamnar i fängelse utan endast i bästa fall kan få betala skadestånd – i vårt land. Avtalslagen är över 100 år gammal. Christina Ramberg, professor i handelsrätt, jur.dr  har utarbetat en omfattande och tydlig kodifikation (”Restatement”) av avtalsrätten under namnet Avtalslagen 2020 där hon konstaterar att principen om avtalsbundenhet, pacta sunt servanda, fortfarande gäller i vår land och att avtalsbundenhet uppkommer genom att parterna ger uttryck för sina avsikter att binda sig  rättsligt och når därmed en ovillkorad överenskommelse av bundenhet, vilket skett i många av de tvistemål mål som jag skrivit om. Avtalen har i detta fall uppkommit genom utväxling av anbud och accept som bägge parterna skriftligen har godkänt och som är bevittnat av två jurister.

Förhandlande parter har i detta fall kommit överens om både formkrav och bundenhet, utan att någon av parterna begärt någon ändring i samband med de två godkända avtalen som bägge undertecknat och fått bevittnade. Om parterna, som i detta fall, godkänt avtalsbundenheten och de förhållanden som avtalen stipulerar, är båda parterna förpliktade att följa avtalen både när det gäller vad som utlovas  i samband med varje genomförd affär och granskning av huvudmannens bokföring varje år. Löftesprincipen är huvudregeln för avtalsslutande i svensk rätt. En part som inte presterar i enlighet med avtalet begår både avtalsbrott och agerar i strid med löftesprincipen.  Rätten att kräva avtalsenlig prestation (fullgörelse) och rätten  att den avtalsbrytande parten presterar enligt avtalens ordalydelse finns de facro och avtalsbrott borde därmed betraktas som ett brott som domstolarna är skyldiga att åtgärda.

Rätten till skadestånd får inte ifrågasättas i fråga om avtalsbrott av vare sig domstolarna eller justitiekanslern. Men när det gäller avtalslagen (lag 1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område  finns ingen tydlig definition om ett begånget avtalsbrott  är något brott – som åklagarmyndigheten är skyldig att ta över – inte heller om domstolen begår rättegångsfel genom att inte följa avtalslagen i en rättegång. Men eftersom avtalsrätten ger rätt  till skadestånd, borde skadeståndslagen gälla även när det gäller avtalsbrott!   Har du begått ett brott kan du bli skyldig att betala skadestånd till offret. Ett skadestånd ska ersätta de skador som brottet orsakar. Det kan handla om ersättning för förstörda kläder, en utslagen tand, kostnader för sjukvård eller inkomstbortfall på grund av sjukskrivning, sveda värk eller kränkning m.m. Brott mot avtalslagen är ju per definition ett verkligt ”brott” som i många fall borde anmälas till  polisen.

Min egen uppfattning är därför att skadeståndslagen skall tillämpas  mot  alla parter som begår allvarliga avtalsbrott och följaktligen ska sådana brott anmälas till polisen, särskilt sådana som  leder till att oskyldiga drabbats av stora  ekonomiska och livslånga skador. Detta torde vara minst lika angeläget som för dem som får skadestånd för en utslagen tand. Principen om rättsmissbruk, venire contra factum innebär ju att: ”en avtalspart inte ska dra fördel av sitt eget orediga eller illojala  agerande”, som Christina Ramberg  redovisar. Detta innebär att avtalsparterna inte ska kunna dra fördel av olagligt agerade – som domstolarna idag sällan upptäcker eller beivrar. Därför borde åklagarmyndigheten agera genom att definiera ett avtalsbrott som det allvarliga brott det är  och därmed vända den utveckling som vi har i dag där i många fall de som drabbas aldrig får någon upprättelse i tid – eller någonsin – av vare sig domstolar, JO)  eller genom JK:s försorg.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

______________________

Artikel 31 (2024-03-03)

Är avtalsbrott inget brott enligt avtalslagen?

Enligt Europakonventionen artikel 7 får ingen fällas för ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde något brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff  utmätas än som är tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.

Denna artikel skall inte hindra lagföring eller bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater. Olikheten mellan domstolsperspektiv  och partsperspektiv kan enligt  Professor Jan Hellner (i hans bok: Kommersiell avtalsrätt, Norstedts juridik 1993)) enligt acceptfristens längd enligt 3 § avtalslagen. ”Detta stadgande föreskriver att antagande svar måste komma till handa inom den tid som vid anbudets angivande av honom kunna av honom beräknas åtgå.”vilket redan skett.

I ett fall som jag anmält till polisen konstaterar utredaren när det gäller bindande och skriftliga avtal som gäldenären aldrig följt i detta mål innehåller i stadgande som rör avtalets innehåll §6. Den grundläggande regeln är att accepten skall överensstämma helt med anbudet, vilket de gör i dessa fall. När avtalen är undertecknade och godkända är de bindande för bägge parter. Det är då klarlagt att gäldenären skall anpassa sina priser och betala ut en viss provision på alla inkommande arbeten, som gäldenären i detta fall har godkänt och att borgenären äger rätten att varje år att granska gäldenärens bokföring enligt både avtalen och EU:s direktiv,  vilket borgenären begärt  i samband med rättegångar i alla instanser och överklagande till Justitiekanslern.

För att borgenären skall kunna åberopa detta i samband med rättegång, vilket också skett i alla  rättsinstanser och genom tidigare anmälan till polisen som tidigare aldrig brytt sig om att följa avtalslagen i detta ärende. Om anbudstagaren, som skett i detta mål åberopar något senare för att slippa uppfylla avtalen som man redan godkänt och som gäller under 11 år, saknar detta be betydelse vilket vare sig polisen, domstolen, Justitiekanslern förstått som bara avfärdar avtalsbrottet och skadeståndstalan med att det inte skulle betraktas som något brott mot vare sig Europakonventionens bestämmelser eller EU:s direktiv.

Min uppfattning är att skadeståndslagen måste gälla i detta fall eftersom jag anser att det uppenbara avtalsbrott som begåtts i detta fall, visserligen inte medför fängelsestraff, men dryga böter som både bokföringsbyrån och revisorn som tagit emot anmälan i detta fall, som borgenären begärt att få höra som vittnen i detta mål, inte beviljats, men som genom detta förförande skickat in en skriftlig anmälan till domstolen som ej heller har beaktats i samband med huvudförhandling i målet. När det gäller ”oren accept”  som skett i detta fall anser jag dessutom att domstolen begått allvarliga rättegångsfel eftersom de avtal som bägge parter  skriftligen godkänt redan i avtalens undertecknande.

Professor Jur dr Christina Ramberg delar min uppfattning när hon skriver om de principer som gäller inom hennes version av avtalslagen 2020. Hennes definition på avtalslagen är att: ”Ett avtal är en överenskommelse som är avsedd att medföra ömsesidiga  rättsligt sanktionerade förpliktelser för parterna”. Enligt Principen om avtalsbundenhet, Pacta sunt servanda. Och i principen om rättsmissbruk, venire contra factum proprium. ”Principen om det rättsmissbruk, som förekommit i detta mål,  ”innebär att en avtalspart inte ska dra fördel av sitt eget orediga eller illojala agerande” som enligt min uppfattning skett i detta mål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_________________________

Artikel 30 (2023-10-22)

Rättsfakta 

Det viktigaste  i samband med både brottsmål och tvistemål i domstol, är att i ansökan om stämning ange alla omständigheter som är tillgängliga. Omständigheter som både parterna och domstolen därefter är skyldiga att ta ställning till. Dessa tillgängliga omständigheter och fakta har en omedelbar betydelse för utgången av målet. Dessa sammantagna brukar också kallas för rättsfakta. 

Rättsfakta är kopplade till rättsregler. Det kan till exempel vara att någon av parterna inte följt ett påskrivet och bevittnat avtal, som bägge parter godkänt, vilket betyder att avtalet mellan parterna måste skickas in som skriftlig bevisning och som måste tas upp i samband med huvudförhandlingen – då bägge parter har rätt att åberopa all den bevisning – som måste fram. Sker inte detta har domstolen begått ett allvarligt rättegångsfel och hela målet måste då tas om från början, vilket tyvärr sker alltför sällan i Sverige.

En förutsättning i en domstolsförhandling är att motparten skall kunna bemöta påståenden och åberopa nya bevis om dessa påståenden inte visa sig stämma. Om man till exempel anger att parterna ingått ett avtal och ett visst datum för när avtalet upphör och de intäkter som avtalet mellan parterna är skyldiga att redovisa är det den avtalsskyldiges plikt att anpassa sina priser så att avtalet kan uppfyllas till alla delar – redan från första dagen – till dess att avtalet upphör. Sker inte detta har den som inte uppfyller alla delar av avtalet begått ett allvarligt avtalsbrott, vilket måste framgå av både mellandom och i huvudförhandlingen.

Detta gör att man måste vara konkret när man anger sina konkreta rättsfakta och grunder. Om man hänvisar till ett avtal är det bra att ange datum och vilka direktiv som gäller för att alla villkoren i avtalet skall vara uppfyllda redan från första dagen avtalet träder i kraft, sker inte detta riskerar man att förlora målet. När man refererar till bakgrunden och omständigheter anges sådana ytterligare omständigheter som domstolen är skyldig att ta ställning till i samband med huvudförhandling. Det viktiga är också att man måste få tillåtelse att bemöta motpartens grunder när man anger sina egna grunder. Det finns stöd för detta i förarbeten i rättegångsbalken.

En  rättvis rättegång enligt  artikel 6  i Europakonventionen (EKMR) innebär att alla relevanta grunder och påståenden som är av betydelse för målet  måste prövas korrekt och noggrant. Om någon av de åberopade påståenden på ett adekvat sätt inte prövas utgör detta en allvarlig kränkning av konventionen, som måste beivras. Den enskilde som drabbats av denna kränkning av artikel 6 i Europakonventionen kan inleda en rättslig process inom både det nationella rättsväsendet, eller till Europadomstolen i Strasbourg. För att nå framgång förutsätts att det går att bevisa att en allvarlig kränkning föreligger.

I de aktuella fall som jag redan skrivit om, som författare och skribent i finansrätt , är själva bevisfrågan mycket enkel. Genom att jämföra domen med vad som åberopats, som domstolen valt att inte ta någon hänsyn till trots att det är avgörande för domslutet kan det fastslås att rätten till en rättvis rättegång förvägrats den part som drabbats. I de fall har hovrätten, om den valt att inte pröva frågorna i samband med överklagande till hovrätten begått ett grovt rättegångsfel och även Högsta domstolen (HD) , om inte HD antingen prövat rättegångsfelen genom att återförvisa målet till hovrätten eller själva valt att inte pröva målet.

Kränkning av grundläggande rättigheter måste beivras om det förekommit en kränkning av parternas grundläggande rättigheter, inklusive rätten till en rättvis rättegång.  Enligt EKMR.

De allvarliga fel som en domstol begår, sker ofta genom att underrätterna åsidosätter den svenska rättssäkerheten, på ett sätt som sedan påverkat hela utgången av målet, i  många av de fall jag skrivit om, har hovrätten nekat prövningstillstånd och Högsta domstolen inte medgett något  prövningstillstånd, utan någon ordentlig motivering. Enligt min mening,  borde både Justitieombudsmannen (JO) eller  Justitiekanslern (JK) ingripa och rätta till allvarliga rättegångsfel,  vilket tyvärr fortfarande inte sker.

Genom att och se vad parterna åberopat är det enkelt att fastslå när rätten till en rättvis rättegång undanhållits någon av parterna. Det handlar ofta om anmärkningsvärda avvikelser från de spelregler som måste gälla vid varje rättslig prövning.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

______________________________

Artikel 29 (2023-10-06)

Gäller rättsstatens principer inte längre i Sverige ? 

Enligt 1 kapitlet 9 § Regeringsformen ska domstolar i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. En rättegång skall dessutom enligt 2 kapitlet 11 § andra stycket Regeringsformen genomföras rättvist. Rätten till en rättvis rättegång skall skydda enskilda mot godtycklig rättstillämpning. Lika fall skall behandlas lika, vilket tyvärr inte alltid sker i många rättegångar som jag skrivit om. 

Frågan är berättigad efter alla mina artiklar i denna frågeställning där Sverige vare sig följer likabehandlingsprincipen, Europarätten, Europarättens direktiv och Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). År 2010 skedde en lagändring i Regeringsformen (RF) och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid,” skrevs in i 2 kap 11 § RF. Rätten till en rättvis rättegång, som Sverige inte alltid följer, fastställs i artikel 6 EKMR. För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången utifrån ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid.

Rättsstatsprincipen innebär att ingen får stå ovanför eller utanför lagen och att statsorganen är skyldiga att följa gällande rätt. I samband med överklagande till högsta rättsinstans måste Högsta domstolen bedöma om det förekommer kränkning av någon av parternas grundläggande rättigheter, om detta tydliggörs i överklagandet till den högsta rättsinstansen. Om rätten till en rättvis rättegång inte skett – enligt Europakonventionen (EKMR) – måste målet prövas av HD eller återförvisas till lägre rättsinstans för förnyad prövning vilket tyvärr inte sker i många mål jag redan skrivit om.

Högsta domstolen är skyldig att granska om det förekommer tydliga och uppenbara fel som måste åtgärdas. Detta inkluderar situationer där domstolen i de lägre rättsinstanserna åsidosatt grundläggande rättsprinciper eller där tidigare fattade beslut är oförenligt med etablerad praxis. Andra särskilda omständigheter som måste beaktas av HD i de aktuella fall – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – är om det förekommer grova rättegångsfel, som måste åtgärdas, vilket också är brister i motiveringen i underinstansernas beslut.

Så har inte skett i ett aktuellt fall som jag nyligen tagit del av där Högsta domstolen i strid mot gällande kriterier som skall ligga till grund för HD:s prövning, nekat prövningstillstånd och därmed nekat käranden i det aktuella fallet rätten till en rättvis rättegång. Det som är synnerligen graverande är att åtta grova rättegångsfel påtalats, avseende hovrättens prövning, varav ett flertal är allmängiltiga och dessutom strider mot gällande rätt och praxis. Hovrätten har bland annat inte prövat det vårdslöshetspåstående som låg till grund för käromålet.

 Hovrätten har inte prövat målet utifrån att det var ostridigt att advokaten – som var svarande – hade i uppdrag att åberopa en utomobligatorisk grund för talan och de facto frånfallit denna grund, Hovrätten har lagt en icke åberopad rättsfigur till grund för dom. Hovrätten har inte prövat om advokaten varit vårdslös, Hovrätten har endast prövat en av fyra grunder varför advokatens agerande vållat käranden skada. Högsta domstolen har inte motiverat sitt nekade prövningstillstånd på ett begripligt sätt utan endast angivit att: ” Högsta domstolen har gått igenom materialet. Det har inte kommit fram något skäl att meddela prövningstillstånd ”. Denna motivering uppfyller givetvis inte kraven på en klargörande beslutsmotivering enligt rätten till en rättvis rättegång som stipuleras i § 6.1 i Europakonventionen.

Sverige har förbundit sig att efterleva Europakonventionen och även den internationella om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). I de fall Sverige inte följer dessa spelregler kan Sverige riskera att betala skadestånd. Om dessa angivna processuella regler inte upprätt -hålls av Högsta domstolen finns det, enligt min uppfattning, inte längre någon rättssäkerhet då rättsstatens principer inte uppfylls i vårt land.

Vän av ordning frågar sig om den enda vägen till en fungerande rättsstat – som uppfyller de krav Sverige åtagit sig att efterleva – är att inleda en skadeståndstalan mot den svenska staten mot bakgrund av de konventionsbrott, som de svenska domstolarna gjort sig skyldig till ?

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

Artikel 28 (2023-09-13)

Sverige måste kunna svara för sin egen rättsordning. 

 Den ”realistiskt” orienterade litteraturen i allmän rättslära utgår ofta från följande iakttagelse: doktrinens påstående att en särskild regel är gällande rätt är en förutsägelse om att regeln kommer att tillämpas i framtida rättsliga avgöranden, vilket tyvärr fortfarande inte sker i många domstolsärenden i Sverige, när det gäller Europarättens tillämpning i vårt land, som jag redan skrivit om i flera av mina artiklar och böcker. 

Euroropakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknades i Rom 1950.  Undertecknade regeringar, vilka är medlemmar av Europarådet, som beaktar den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antagits av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948, som beaktar att denna förklaring syftar till att trygga ett universellt och verksamt erkännande och iakttagande av de rättigheter som där angetts. Europarådets syfte är att uppnå en fastare enhet mellan dess medlemmar. Ett av medlen för att fullfölja detta syfte är att bevara och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som ingår numera som lag i Sverige från 1995, men som tyvärr fortfarande inte följs i alla rättegångar.

De grundläggande rättigheterna som Sverige förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om, utgör själva grundvalen för att rättvisa och fred i världen bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å andra sidan, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig, som är beslutna, i egenskap av regeringar i likasinnade europeiska stater med ett gemensamt arv av ideal och politiska traditioner samt med stor respekt för frihet och rättsstatsprincipen, att vidta de första åtgärderna för att åstadkomma en kollektiv garanti för vissa av de rättigheter som angetts i den allmänna förklaringen

Låt mig därför få berätta om två allvarliga fall där svenska domstolar fortfarande inte följer  vare sig Europarätten, Europarättens direktiv och Europakonventionens (EKMR:s ) lagar och bestämmelser i Sverige – som redan varit uppe i domstol och överklagats till Högsta rättsinstans –  men ännu inte åtgärdats trots anmälan till både Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern  (JK). Det första fallet handlar om Statens tjänstepensionsverk (SPV) där käranden menar att SPV får ha personliga åsikter om hur stor pension de tänker utbetala, men hon anser att i detta fall som detta mål handlar om. Men enligt min åsikt har man inte följt vad Europareätten som är lagen i detta fall. Och tjänstemännen inom SPV som bryter mot EU-rätten ska naturligtvis inte själva tillåtas avgöra om dessa tjänstemän gjort rätt eller fel.

När käranden i detta fall ansökte om statlig pension i Sverige med hänvisning till den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla den 1 mars 2002. Från Norge får den sökande en statlig pension från 1 mars 2014 med hänvisning till bland annat artikel 2 i den nordiska överenskommelsen samt Förordning 883/2004. I artikel 1 i den nordiska överenskommelsen nämns (EEG) nr 1408/71 som senare ersattes av Förordning 883/2004 en förordning som nu gäller i Sverige och inte vare sig kan eller får ifrågasättas. Vad den svenska domstolen inte har förstått är att EU:s lagar har företräde och EU:s  lagar skall tolkas på samma sätt i alla EU-länder. När EU samordnar sociala förmåner genom 883/2004 gäller förordningen både i Norge och Sverige och även statlig pension. Kärande förlorade målet i Förvaltningsrätten trots att EU:s förordning i detta fall gäller.

Varken förvaltningsrätten eller Kammarrätten har utrett ärendet ordentligt och Högsta Förvaltningsrätten tog inte upp ärendet trots att kärande hänvisat till EU-rätten.

De andra fallen gäller EU:s direktiv, två skriftliga avtal som svaranden aldrig har följt och lagen om handelsagentur (1991:351) som inte alltid följs i Sverige och  blivit föremål för åtskilliga prövningar i svenska domstolar där svaranden i flera fall inte följt vare sig EU:s regelverk eller svensk lag. Käranden i detta fall hade i sin egenskap av självständig handelsagent under 8 år lärt sig att behärska både vad som gäller inom EU:rätten – och svensk lag för självständiga handelsagenter i vårt land, men tvingade ändå gå upp i två rättegångar – där han för i bägge fallen försökte göra upp i  godo. I första fallet lyckades han nå framgång genom att åberopa EU-rätten och rådets direktiv av den 18 december 86/653/EEG som handlar om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter i tingsrätten.

När fallet blev föremål för prövning visste domaren som var referent i målet redan vilka regler som gäller och vilka rättigheter en handelsagent har. Käranden fick till slut ut det skadestånd eftersom svaranden i detta fall inte följt gällande lag och låtit kärande få granska huvudmannens bokföring – som parterna kom överens om när de inledde samarbetet. Men käranden valde att göra upp i godo i ett avtal som bägge kommit överens om.

Men vis av skadan bytte käranden sedan huvudman, lät två jurister både hjälpa till att formulera det nya avtalet och skaffade en ny huvudman med större tekniska resurser och skrev på ett avtal som bägge godkände och  undertecknade och kärandens två jurister undertecknade. stipulerade att agenten skulle få rätten att ensam eller tillsammans med sin revisor granska svarandens bokföring. Under sin första period hade käranden lyckats skaffa flera storföretag som kunder som hade verksamhet i både Sverige och utlandet och den nya huvudmannen fick en lista på alla de kunder han sambetade med och som ville ha kvar honom som handelsagent.

Käranden hamnade ur askan i elden utan att kunna göra något åt saken. Svaranden följde aldrig avtalet mellan parterna till någon del och hävdade att man inte kunde betala ut den provision parterna kommit överens om varför företaget som svaranden var VD för stämdes. Men i detta fall anlitade svaranden två advokater som hävdade att man hade en motfordran och att det var käranden som brustit genom att inte följa avtalet mellan parterna. Men för att få målet flyttat till en annan domstol lyckade svaranden göra detta genom att flytta över kärandens fordran till en annan domstol samtidigt som man lade ner sin fordran där käranden hade sitt säte där svarandens som då uppträdde som käranden aldrig prövades för att sedan läggas ner.

Genom denna juridiska manöver som man hade rätt att genomför och genom att från början aldrig följt avtalet lyckades svaranden ändå vinna målet, genom att kärande inte tilläts granska svarandens bokföring i strid med två gällande avtal vilket gjorde att svaranden lyckade vinna målet genom att käranden inte fick tillfälle att granska svarandens bokföring i strid med avtal och EU:s direktiv , som överklagade till både hovrätt och Högsta domstolen utan att käranden fortfarande fått rätt.

När det gäller undanhållande av bevisning som skett i detta mål – i både mellandom och huvudförhandling –  har jag skrivit flera artiklar i Dagens juridik och om den okunskap som råder när svenska domare vare sig följer svensk lag, EU:s direktiv, Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) utan att svenska domstolar reagerat. EU:s direktiv och rättsförhållande mellan handelsagent och huvudman som ger handelsagenten företräde och ger käranden rätt till avgångsvederlag har inte beaktats. Svaranden har ju heller aldrig följt – vare sig avtalen mellan parterna – och hur de nationella lagarna om handelsrepresentation, att skyddet för ingångna skriftliga och bevittnade avtal måste följas, i strid med överenskommelser och i strid med rådande avtal har svaranden för att vinna målet  i detta fall kapat både kärandens telefonförbindelse och den gemensamma hemsidan, orderbekräftat  kunderna i sitt eget namn i strid med överenskommelse och kunnat processa i två domstolar med hjälp av två advokater under totalt 9 år i ett mål som skulle kunnat avgöras på tre månader.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_____________________________-

Artikel 27 (2023-07-19)

Om bristande talerätt 

Enligt gällande rätt utgör bristande talerätt ett tvingande processhinder för den som inte följer lagen eller förordningar. Det innebär att domstolen självmant skall beakta frågan om talerätt, oberoende av om en invändning framförs av parterna eller ej. Skulle en domstol pröva en talan, trots bristande talerätt från käranden eller svaranden,  gör sig domstolen skyldig till grovt rättegångsfel, vilket skett i flera fall som jag skrivit om i både artiklar och böcker.  

Att  försöka hindra käranden eller svaranden i en mellandom eller huvudförhandling att framföra sin bevisning och åberopa vittnen strider däremot rättegångsbalken i svensk lag. Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt som gäller för både käranden och svaranden, som varje domstol måste följa i både mellandom och huvudförhandling, men fortfarande inte gör. Det innebär att käranden i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram med bland annat hjälp av edition. Undantagen är om den ena parten redan lagt ner sin talan i en annan domstol och därmed att alla fordringsanspråken redan är preskriberade. Då begår domstolen grovt rättegångsfel genom att bevilja svarande att åberopa samma argument i tidigare rättegång tidigare fordringsanspråk är nedlagda och preskriberade.

Kärandens krav skall ju avgöras där svaranden har sitt säte i Mål Ö 1424-15. I 10 kap 20 § första stycket i rättegångsbalken föreskrivs att om en högre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väcks där får  den högre rätten på yrkanden av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig. Så har skett i ett mål som jag redan skrivet om. I ett oriktigt beslut från Svea hovrätt 2015-02-28 i Mål Ö 1458-15 fick både Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt bakläxa när man bara försökte avvisa målet i stället för att hänvisa det till rätt domstol. Av rättsfallet NJA 1993 s. 119 framgår att om en tingsrätt avvisat en talan därför att tingsrätten inte är rätt forum får käranden begränsa sitt överklagande till yrkande om att hovrätten ska hänvisa målet till rätt tingsrätt, som till slut skedde i detta ärende.

Svaranden gjorde helt rätt i det första aktuella målet som överförde målet i tid till den anvisade domstolen, men domstolen begick grova rättegångsfel som tvingade den nya käranden att stämma om när det hade räckt att målet bara överfördes. Käranden i det första målet gjorde fel som trodde att de bara kunde föra fram samma krav i den nya domstolen, eftersom de redan hade lagt ner alla sina fordringsanspråk innan målet överfördes och deras fordringar hann bli preskriberade, redan innan mål huvudförhandling i målet,, och deras talerätt försvann i det nya målet.  Väcks en ny talan som inte uppfyller de kraven kunde den nya svaranden naturligtvis den nya svaranden som tidigare varit kärande återkomma med sina krav om han inte självmant lagt ner sina krav i rätt tingsrätt och fallet hunnit bli preskriberat.

Inom processrätten jag skriver om skiljer man på mellan bestämmelser om vilken talerätt som skall beaktas. Behörighet att vara part i en rättegång angående frågan om käromålet ska bifallas eller ogillas och materiella bestämmelser som begränsar möjligheterna att få bifall i talan. Skälet till att man gör denna distinktion är att bristande talerätt är ett rättegångshinder som medför att käromålet ska avvisas ex officio medan brister i fråga om de materiella förutsättningarna leder till att käromålet ska ogillas enligt 34 kap1 § andra stycket rättegångsbalken. Rättegångshinder på grund av res judicata  gäller således om en part vars fall redan är nedlagt och preskriberat tas upp i en ny rättegång där svaranden inte har sitt säte.

Att genom ”stupstocksföreläggande” försöka hindra käranden att framföra sin talan är både odemoktriskt och föraktligt, om käranden när målet överflyttas till en annan domstol först tvingas stämma om i stället för att bara fåsitt mål överfört till rätt tingsrätt. Att samtidigt försöka hindra käranden från att få igenom editionsföreläggande – som skulle klargjort alla den bevisning som käranden skulle haft tillgång till – för att vinna målet redan i första rättsinstans kan heller aldrig accepteras om såväl EU:s direktiv som avtalen mellan parterna stipulerar att käranden äger denna rätt som bägge parter skriftligen har godkänt.

Editionsplikten som inte följs i mål  jag redan skrivit som som inte följs strider ju mot rättegångsbalken I 2 § första stycket i rättegångsbalken (RB) och EU: direktiv. Den som innehar skriftlig handling, som kan antas ha be tydelser som bevis, är skyldig att förete denna handling.  Rätten får enligt 38 kap. 4 § RB förelägga om att förete den. Varför vissa domstolar inte följer rättegångsbalken bestämmelser och EU:s direktiv i denna fråga är en gåta som jag gärna vill ha svar på.

När ska rätten ex officio avvisa en svarandens talan på grund av bristande talerätt ? Huvudregeln är att domstolen ex officio ska beakta processhinder om svaranden redan har anfört motargument, som inte längre gäller, och om denna talan redan är avslutad på svarandens egen begäran och därför är preskriberad . Om domstolen finner vid en ansökan om stämning att det brister i talerätten i någon av parterna, ska domstolen avvisa målet, 34 kap 1 § rättegångsbalken (1942:740) (RB) det gäller både käranden och svaranden i många mål där tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen tyvärr  inte respekterar och vet vilka regler som gäller. Deras okunskap bevisar de själva genom att inte lämna prövningstillstånd där bristande talerätt från någon av parterna förekommer.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

_______________________

Artikel 26 (2023-07-02)

Avtals – och kontraktsbrott

Om käranden har återkallat sitt käromål och svaranden har accepterat återkallelsen så att målet har ”lagts ner” innebär detta att käranden ändå kan ta upp målet på nytt i samma domstol. Görs inte detta och ett återkallande har accepteras av svaranden innebär detta att kärandens mål avskrivs och preskriberas.  

 Eftersom avskrivning inte är en dom utgör principen res judicata inte ett hinder i detta fall, såvida målet inte är återkallat eller redan är preskriberat. Då äger käranden inte längre rätten att på nytt ta upp sina fordringsanspråk i någon annan domstol. Om så sker begår både domstolen och käranden ett allvarligt rättegångsfel eftersom en redan återkallad, nedlagd och preskriberad fordran inte får äventyra den motfordran om avtals– och kontraktsbrott som svaranden har och som skall avgöras i rätten där den före detta käranden har sitt säte.

Om det första målet är preskriberat  och svaranden – i sin nya roll som käranden –  har en motfordran äger inte den nya svaranden rätten att ta upp sina egna fordringar där svaranden har sitt säte. Den part som från början valt att ta upp sitt mål via Kronofogdemyndigheten där svaranden har sitt säte, äger således inte någon rätt att ta upp vare sig omständigheter eller sin fordran på nytt i den andra domstolen eftersom den förra kärandens mål redan är avgjort genom käranden eget beslut att själv lägga ner alla sina fordringsanspråk som svaranden godkänt och målet redan är preskriberat.

Om det finns ett avtal mellan parterna och någon av parterna inte presterar i enlighet med avtalet begår den parten avtalsbrott. Domstolen måste då genast konstatera  när avtalsbrottet inträffade och vilka konsekvenser det har fått för käranden.  En avtalsbrytande part har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott på egen bekostnad och det sker genast och käranden både muntligen och skriftligen kan bevisa att ett avtals – hur och när  kontraktsbrott har skett.

Ett avtalsbrott är således en felaktig eller utebliven prestation i relation till vad parterna ursprungligen kommit överens om. Svensk rätt präglas av principen om avtalsbundenhet så snart avtalet har slutits. Det medför i sin tur naturligen att ett brott mot avtal medför konsekvenser för den som brutit avtalet mellan parterna. Det medför också att konsekvenserna av ett avtalsbrott måste kunna beivras i den domstol där svaranden har sitt säte.

En avtalspart kan inte häva avtalet om det föreligger ett väsentligt avtalsbrott och svarande självmant lagt ner sin fordran. Genom att upprätta ett högkvalitativt och omfattande avtal är det lättare att undvika att avtalsbrott uppstår. Det föreligger alltid skadeståndsskyldighet om avtalsbrottet är vårdslöst. Ett företag som är vårdslöst och inte agerar fackmässigt enligt det avtal som parterna från början skriftligen kommit överens och godkänt måste betraktas som vårdslöst om det visar sig  att svaranden handlat i ond tro och aldrig följt avtalet.

 Om företaget redan från inledningen av samarbetet bryter mot vad som står i avtalet är svaranden skadeståndsskyldig. Om detta är Högsta domstolen (HD) och juridisk doktrin enig men tyvärr följer inte domstolen alltid sina egna bestämmelser – i många fall som jag tagit del av och skrivit om. Skadeståndsansvar kan föreligga även om avtalsbrottet inte är vårdslöst men medför stora ekonomiska förluster för käranden. Det räcker alltså med att konstatera avtalsbrott för att skadeståndspåföljden ska aktualiseras. Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador som uppkommer till följd av avtals – och kontraktsbrott.

Avtalsrätten, som inte alltid följs i Sverige, grundas på idén att de parter som slutit avtal ska tillförsäkras det ekonomiska värdet av avtalslöftena, det positiva kontraktsintresset.  En part ska kunna lita på löften, som finns inskrivna i avtal som bägge parterna godkänt och som har bevittnas, Och om någon bryter löften (begår avtals-och kontraktsbrott)  ska de ekonomiska förväntningarna som löftet gett upphov till tillgodoses.

Detta innebär att den part som bryter mot sitt avtalade åtagande ska försätta motparten i samma ekonomiska läge som om den avtalsbrytande parten agerat avtalsenligt vilket inte sker i många fall jag skrivit om i mina artiklar och böcker. Det råder enighet om att en part inte kan undgå skadeståndspåföljden, om vårdslöshet är orsaken till avtalsbrottet.

Det som händer när en fordran är nedlagd, i många mål som jag skrivit om, är att den ena partens försök att dölja sina egna avtalsbrott medför att rättegångar som bara skulle kunna avgöras på några månader tar flera år i anspråk,vilket i sin tur strider mot både Europarätten, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna  (EKMR) och Europarättens direktiv. De enda som är glada över en sådan utveckling och förstås svaranden och deras ombud som slipper ifrån att betala skadestånd för den allvarliga skada de själva åstadkommit genom att från början inte följa avtalen mellan parterna.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt 

___________________________

Artikel 25 (2022-08-27)

Rättsfientlig svensk lagtolkning

Människor har rätt till rättstrygghet och rättssäkerhet. Rättstrygghet och skydd mot både brott och i tvistemål handlar om att det svenska samhället är skyldig att skydda människor från att bli utsatta för brott. Om någons liv, hälsa, frihet, integritet eller egendom ändå angrips skall samhället genomföra åtgärder för att brottet klaras upp – vilket sker alltför sällan – och de skyldiga dömas.　

Rättssäkerhet och jämlika inför lagen är därför ett ovillkorligt krav som måste följas, men som inte alltid följs i många mål som jag redan skrivit om. För att samhället ska vara rättssäkert måste lagar, regler och normer vara förutsägbara. Det betyder till exempel att inte ska kunna åtalas eller dömas utan tydligt stöd i lagen – eller utan tillräcklig bevisning – samtidigt som domstolen inte får undanhålla den bevisning som käranden eller svarande har tillgänglig, redan i första rättsinstans. Rättssäkerhet innebär också att lika fall ska behandlas lika. Alla borde vara  jämlika inför lagarna, oavsett till exempel ursprung eller kön.

Vad innebär det svenska rättsväsendet? Sveriges domstolar och de andra myndigheter som kallas för rättsväsendet har olika funktioner och uppdrag, som måste fullföljas på ett korrekt sätt redan i första rättsinstans vilket tyvärr inte sker i många av de fall jag redan skrivit om. Sker inte detta, och sker handläggningen i strid med både den svenska avtalslagen grundlagen och Europarätten, måste målet tas om på nytt, redan i första rättsinstans.

Domstolar och myndigheter i rättsväsendet räknas domstolarna och de brottsförebyggande och utredande myndigheterna. Det innebär: Domstolar och nämnder, Brottsoffermyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Även andra myndigheter som kriminalvården, polismyndigheten, säkerhetspolisen och åklagarmyndigheten kan ha uppgifter som ligger inom rättsväsendet eller ha koppling till det. Exempel på sådana myndigheter är Rättsmedicinalverket och Kronofogdemyndigheten.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag i flera av mina böcker och i åtskilliga artiklar i både dags- och fackpress skrivit om  den rättsfientliga lagtolkningen i Sverige. Det vill säga när domstolen inte följer den befintliga lagstiftningen och den svenska grundlagen, redan i första rättsinstans. Målen borde prövas på nytt i tingsrätten efter de omständigheter jag tagit del av där det föreligger en klar bevisning på hur målen felaktigt handlagts redan i första rättsinstans. I några av dessa fall fick målen inte prövas efter sin rätta förutsättning med motiveringen att begäran om editionsföreläggande aldrig beviljades, trots domstolens skyldighet att bevilja edition.

I ett fall fick inte käranden gehör för sitt krav att få ut de handlingar som visar att ett livskraftigt företag övergick till nya ägare utan några köpeavtal och aktieöverlåtelseavtal. När målet skulle prövas i hovrätt, blev målet avvisat trots att den domare som handlagt målet var jävig och dessutom samarbetade med svarandens advokater. Käranden nekades sedan att få målet prövat redan i nästa rättsinstans och det hjälpte inte ens att få målet överklagat till Högsta domstolen som i detta fall aldrig meddelade prövningstillstånd.

Vad som visade sig i Tingsrätten i det första fallet är att de privata köpare som lagt beslag på kärandens företag aldrig köpt några aktier i det aktuella företaget -alltså  brutit mot gällande avtal i fallet. När det gäller den andra köparen, i samma fall  i det industriföretag som detta mål handlar om, var en statlig stiftelse med och lade beslag på en del av företagen. Den aktuella stiftelsen hade inte någon möjlighet till följd av gällande avtal och förordning att överhuvudtaget gör några inköp i detta bolag, vilket tingsrätten aldrig förstått.

I det andra fallet fick kärandena inte ens godkänt på sin begäran att genom editionsföreläggande få del av det bevismaterial som behövdes som svaranden var skyldig att redovisa enligt avtal – för att slutgiltigt kunna bevisa att svaranden inte följt gällande avtal. Ett fall som nu pågått i mer än 8 år  i strid med Europarätten och EU,s direktiv och som överklagats till nästa rättsinstans och fortfarande inte avgjort i vare sig andra eller tredje rättsinstans. Någon ordentlig bevisvärdering gjordes aldrig trots att Högsta domstolen fastställt att målet  handelsagentens  skulle avgöras där handelsagenten har sitt säte och att målet mot svaranden som är huvudmannen skulle avgöras där svarandens bolag hade sitt säte.

Min egen uppfattning är: att det i bägge fallen skulle gått att säkerställa lagtolkningen redan i första rättsinstansen, om hovrätten redan i målet mot de som stulit kärandens bolag utan några köpeavtal beviljats prövningstillstånd och återförvisat målet till tingsrätten. I det första fallet visade sig att det aldrig funnits något giltigt köpekontrakt varför övertagande av bolaget var olagligt, vilket skulle kunnat prövas på ett korret sätt om målet prövats på ett korrekt sätt redan i tingsrätten.

I det andra fallet som gäller en tvist mellan en handelsagent och den huvudman han företräder, skulle tingsrätten beviljat att målet skulle handläggas på ett sätt så att kärandena fick förhöra de vittnen som han åberopat och svarandens vittnen som vittnat falskt  där det dessutom är klarlagt att huvudmannen aldrig följt de bevittnade avtalen mellan parterna vilket fortfarande inte är fastställt detta mål fortfarande inte är avgjort i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen.

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt

____________________________

Artikel 24 (2022-07-07)

Editionsföreläggande i domstol 

Editionsföreläggande innebär i svensk processrätt att en domstol i ett vid vite förelägger en part att förete en viss handling eller ett visst bevis som har betydelse för målets utgång för käranden eller svaranden i en pågående brottsmål eller i tvist. Reglerna som stipulerar beviljande av editionsföreläggande finns i 38 kap 2 § rättegångsbalken och i Europarättens direktiv som numera ingår i den svenska grundlagen och i följande paragrafer.

Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äger rätten att förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. Föreläggande att förete skriftlig handling ska innehålla uppgift om var och huru handlingen ska tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom　vite　tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten får också – om det så är lämpligare förordna – att handlingen ska tillhandahållas genom　Kronofogdemyndighetens försorg.

38 Kap. Om skriftligt bevis framgår: Enligt 38 kapitlet 1 § 　Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå. Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för handlingen förete styrkt utdrag därav. 2 § föreskriver att om någon innehar en skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den, vilket inte har skett i laga ordning i flera mål som jag redan skrivit om.

Ett sätt att korta handläggningstiden i målen är om det finns laga skäl att bevilja edition. Laga skäl i tvistemål i flera fall jag redan skrivit om är om när det gäller käranden är om det gäller att fastställa om någon som påstått sig ha förvärvat aktier i ett företag undanhåller bevisning att så inte har skett. Ett annat skäl är att påstå att handlingarna i målet är hemligstämplade trots att det finns två avtal om svarandens skyldighet att låta käranden granska svarandens bokföring som finns angivit i kontraktet mellan parterna.

Vägrar tingsrätten att bevilja edition eller påstå att edition kan åberopas först efter överklagande till högre rättsinstans är de berörda domarna inne på en farlig väg som kan beivras. Målen kan pågå i evigheter om rätten till edition föreligger redan i första rättsinstans och käranden inte heller erhåller prövningstillstånd i samband med överklagande.

Det första fallet handlar om delägarskap som aldrig fullföljts i ett mål från 2012. Svaranden i detta fallet som är en statlig stiftelse äger inte rätten att förvärva aktierna i en del av det bolag man lagt beslag på och någon aktieöverlåtelse har heller aldrig godkänts av ägaren till bolaget som skapat bolaget och drivit det framgångsrikt under alla år. När käranden begärde att få utrett hur den statliga stiftelsen kunnat lägga beslag på , och sälja vidare ägarens aktier – genom editionsföreläggande så beviljades aldrig editionsföreläggandet. Ägarn förlorade i tingsrätten och målet fick aldrig prövningstillstånd i hovrätten.

I det andra fallet som handlar om – grova avtalsbrott – rör det sig om ett rena brott. Avtalen skrevs under 2008 och förlängdes 2013. Avtalsbrottet som svaranden gjort sig skyldig till skedde redan 2009 och har begåtts under 11 år, trots rättslig prövning i förberedelsen av detta mål och inlämnad bevisning, vägrar tingsrätten att ta till sig vad som skett. Lagen i detta fall gäller ju från parterna skrivit under ett skriftligt kontrakt som bägge förbundit sig att följa, men som svaranden aldrig följt under. Avtalet är bevittnat av två jurister som inte fått höras i huvudförhandlingen i målet och inte heller har editionsföreläggande beviljats, trots rätten för käranden att under 11 år granska att granska svarandens bokföring trots att det finns med i avtalen.

Lagen börjar ju gälla om hur avtal skall tolkas först när det finnes skriftliga kontrakt. Som bägge parterna undertecknat, godkänt, förpliktat sig att följa men aldrig följt. Vad bägge dessa fall där det första fallet är avgjort genom att vare sig hovrätten eller Högsta domstolen ville pröva ärenden andra fallet som är överklagat till hovrätten fortfarande inte är avgjort i slutlig rättsinstansen finns det all anledning att få klarhet i varför editionsföreläggandena i bägge fallen aldrig har beviljats.

Bägge parterna skulle ju vunnit målen redan i tingsrätten om editionsförelägganden beviljats eftersom i det första fallet skulle domstolen upptäcka att det inte finns några giltiga köpeavtal i detta mål, från de som olagligen förvärvat bolaget. I det andra fallet har svaranden brutit mot både avtalslagen, EU:s direktiv och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) (som ingår i den svenska grundlagen.)

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt

________________________

Artikel 23 (2022-01-26)

Skadeståndsanspråk mot svenska staten 

Enligt 42 kap. 8 § andra stycket i rättegångsbalken skall rätten, vid förberedelsen verka för att alla tvistefrågorna blir klarlagda, efter målets  beskaffenhet och att parterna ges rätten att ange allt som de vill åberopa i målet i både i samband med förberedelsen och i kommande huvudförhandling enligt de regler som gäller för den fria bevisprövningen som gäller i vårt land.  

Rätten ska vidare genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa alla otydligheter och ofullständigheter i de framställningar som hittills gjort från bägge parter. Denna verksamhet brukar benämnas i den processledning – som tingsrätten är förpliktigad att följa – men som man fortfarande inte följer i många tvistemål mellan parterna som jag tagit del av och redan skrivit om.

Tingsrätten har nu utlyst målet till huvudförhandling,  som artikeln i detta mål handlar om,  utan att svara på några frågor vilka lagar och bestämmelser –  som redan åberopats i detta mål som gäller hur förberedelsen i denna form av tvistemål – måste tas upp redan i förberedelsen  och handläggas för att bägge parter skall kunna erhålla ”en rättvis rättegång”  enligt den svenska avtalslagen, Europadomstolens och Europakonventionens bestämmelser,  som numera finns fastställd i den svenska grundlagen, efter Sveriges medlemskap i EU..

Det åligger tingsrätten att ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför. Slutligen bör tingsrätten vidta ytterligare åtgärder innan de slutligen kan avgöra målen i kommande huvudförhandling – som fortfarande inte har skett efter 7 års förberedelser i två tingsrätter – i ett aktuellt och pågående mål i tingsrätten, där  tingsrätten fortfarande inte förstått  att vad målet handlar om att svarande gjort sig skyldig till grova avtalsbrott som strider både mot avtalslagen, EU:s direktiv och Europakonventionen (EKMR)  och den svenska grundlagen.

Sker inte alla klargöranden i dessa frågor – redan under förberedelsen i målet kring dessa brott mot Europakonventionen – och  tingsrätten dessutom avvisar skriftlig bevisning, som klargör vilka avtalsbrott och kontraktsbrott som har begåtts –  där kärandena har  rätt att utfå ut all bevisning enligt två skriftliga avtal som tillåter käranden att granska svarandens bokföring ensam eller tillsammans med sin revisor  – som inskickats till rätten redan i stämningsansökan – som är bevittnade av jurister – Två avtal, som löper under 11 år  som bägge parterna skriftligen har godkänt,  och kärandens revisor och bokföringsbyrå tagit del av – till kärandens fördel – utgör detta grova rättegångsfel från tingsrättens sida som fortfarande inte åtgärdats.

Målet måste i så fall tas om från början eller rättas till, genom nytryck av tingsrättens sammanfattning, innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans kan äga rum.

Enligt 3 kap. 2 § 1 i skadeståndslagen ska staten ersätta för ren förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse vi myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolars handläggning av tvistemål är sådan verksamhet. 

Enligt Högsta domstolens praxis (se bland annat NJA 2005. s 462 och NJA s.584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionen (EKMR)

Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd – ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap 2 § skadeståndslagen.

Enligt artikel 6.1. i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. 

Frågan om rätten  till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det  har förekommit längre perioder av inaktivitet.

För svensk del bedömde Europadomstolen i  målet Martin Denev v. Sweden (Application no 254199/94) att en kränkning av artikel 6.1. i konventionen hade förekommit då det hade tagit regeringsrätten nästan två år att pröva frågan om prövningstillstånd. Målet var okomplicerat och dröjsmålet hade inte föranletts av sökanden. Särskild vikt lades dock vid att det rörde sig om ett mål om mönsterskydd där skyddstiden (om ansökan bifalls) endast gäller under fem år från ansökningspunkten. Den totala handläggningstiden uppgick i detta mål till tre år och nio månader.

Mina frågor som fortfarande inte har besvarats på ett tillfredsställande sätt av den tingsrätt som numera bara borde handla om kraven mot käranden för länge sedan varit föremål för avgörande från tingsrätten om vilka regler som finns i de bägge avtalen mellan parterna som fortfarande inte följts och därför borde tas upp redan i förberedelsen av målet vilket fortfarande inte har skett.

Det  gör att käranden i detta mål till slut tvingas vända sig till svenska staten för att begära ersättning genom ideellt skadestånd för de grova rättegångsfel som begåtts i den tingsrätt som numera är utsedd att utreda hela ärendet i en kommande huvudförhandling men där de grova rättegångsfel som skett,  fortfarande inte åtgärdats som sig bör.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

________________________________

Artikel 22 (2022-01-15)

Bankkris i repris 

Vad som hände under den största svenska bankkrisen genom tiderna – när det gällde de svenska storbankernas obeståndssituation och agerande under krisåren 1987-1993 – på grund av storbankernas vårdslösa kreditgivning och spekulationer, hände också under de svenska de förra krisbankernas,  senare härjningar i Baltikum.  

Denna gång handlar det penningtvätt, svarta pengar och vårdslös kreditgivning i Baltikum,  under i slutet av nittonhundratalet och i början 2000-talet- när både allmänheten och både de stora och mindre företagen i Baltikum tvingades betala notan – för vad de svenska storbankerna ställde till med på plats för att kunna erövra nya marknader i Baltikum.

För första gången uppmärksammade Finansinpektionen (FI) vad de svenska bankerna hade ställt till med i tid.  FI som aldrig bevakade storbankernas obeståndssituation i tid –  under den tidigare finanskrisen 1987 – 1993 – fick därför uppdraget att börja se över vad de svenska bankerna ställde till med i Baltikum och deras omfattande spekulationsaffärer. FI som har till uppgift att övervaka finansmarknaden i Sverige,  börjar äntligen att vakna upp ur sin långvariga Törnrosasömn.

Först ut var Handelsbanken att straffas. Handelsbanken fick en anmärkning redan 2015-05-19 och tvingades betala 35 miljoner i böter. Handelsbanken hade inte följt penningtvättsreglerna. Banken hade inte gjort riskbedömningar av alla sina kunder eller hämtat in tillräcklig information om sina kunder och deras affärsrelationer. Bankens system för att granska transaktioner har också varit bristfällig. Det var därför Handelsbanken fick en straffavgift.

i samma veva varnas Nordea och fick betala 50 miljoner i straffavgift. Även Nordea har haft stora brister i sitt arbete med att motverka penningtvätt. För deras del har det inneburit att den som har velat tvätta pengar eller finansiera terrorism med stor sannolikhet kunnat göra det utan att Nordea haft möjligthet att upptäcka det. Därför varnades banken redan 2015 och fick betala den högsta möjliga straffavgiften redan på den tiden.

Påföljden blev kännbar för bankerna även om det aldrig, till en början utfärdades något straffansvar för ledningarna i de tongivande svenska bankerna. Sedan uppmärksammades  Swedbank som 2016-05-09 där Finansinspektionen beslutade att Swedbank fick betala en särskild avgift med 3 miljoner kronor för underlåtenhet att föra fullständiga förteckningar över personer  som hade tillgångar till insiderinformation som rörde banken.

Sedan fick  Swedbank ytterligare en varning och fick betala en sanktionsavgift  på fyra miljarder kronor för allvarliga brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker 2020-03-19.

Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) fick betala en avgift för sen flaggning  och fick en anmärkning  för att för sent  ha anmält ändring av sitt innehav av aktier i Creades AB. SEB fick böta  600.000 kronor 2015-06-03. Och SEB fick ytterligare en anmärkning från Finansinspektionen och fick betala en sanktionsavgift på 1 miljard kronor för brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker i Baltikum.

Eftersom varje bankkris uppträder på nytt i nya skepnader och länder är det viktigt att vi skall åtminstone få till stånd bankdelning i Sverige och att de svenska bankerna tvingas upphöra med sin omfattande spekulationsverksamhet.

I dag utgör reell valuta (mynt och sedlar) bara en liten del av Sveriges totala penningmängd. Resterande procenten existerar bara som dataposter på datorskärmar, och alla dessa pengar skapas av banker i form av lån. En del av de pengar som skapas av de svenska bankerna sker med hjälp av bokföringsposter som investeras i deras egen räkning.

Det svenska banksystemet som en gång i tiden erbjöd produktiva lån till företag och industrin, har i dag blivit en gigantisk vadslagningsmaskin. De internationella bankirerna har lyckats att göra mer än bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i stället penningmängden samtidigt som de gör så att det ser ut som den skapas av regeringen.

De högrisksatsningar som sker i dag kallas för derivat – tio gånger mer än den årliga produktionen i hela världsekonomin. De här satsningarna betalas av bankerna och görs i huvudsak med lånade pengar skapade på en datorskärm.

Derivat kan och har använts till att manipulera marknaden, plundra affärsrörelser och förstöra konkurrenters ekonomi. I motsats till vad som allmänt tros vara sant, så är det inte den krypande inflationen orsakade av att regeringar på ett oansvarigt sätt trycker upp pengar. Den är orsakad av banker som expanderar  penningmängden genom spekulation och vårdslös utlåning.

Det finns en väg ut ur detta träsk. Staterna måste återta makten över penningutgivningen från bankerna och införa bankdelning. Först nu har risken för de svenska storbankernas chefer  blivit riskabelt hög, enlig en ledare av PM Nilsson i Dagens Industri ( DI  2022-01-05). Han skriver att det numera är risken för penningtvätt som håller bankcheferna vakna på nätterna och att de riskerar åtal om de inte sköter sig.

Hittills är det bara ledningen för Danske Bank och Swedbank som står åtalade. Men vad händer med cheferna för de andra storbankerna som misskött sig i grunden i Baltikum ? Åtalet mot Birgitte Bonnessen, sätter ljuset på flera problem som bankerna brottas med. Åtalet väcker också frågan om affärsverksamheten i Baltikum, där endast Bonnessen ställs till svars, varför inte de andra bankcheferna – som också misskött sig i nästan lika hög grad-  men fått frisedel för deras misskötsel och hittills sluppit undan med egna privata processer, för vad de stora skador de ställt till med.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

________________________________________

Artikel 21 (2021-11-28)

Skäl för ny tillsyn av svenska domstolar 

Det budgetalternativ som i november (2021-11-24) godkänts av Sveriges Riksdag  innefattar beslut från M, KD och SD som Gunnar Strömmer (M) skriver om i Dagens Industri (DI 2021-11-18) Det ger också stöd för att Sverige måste börja värna den liberala demokratin när det gäller förstärkningar av domstolarna i den svenska rättsstaten. Därför känns det  ännu mer angeläget att en ny tillsyn av svenska domstolars verksamhet omgående påbörjas. 

Eftersom jag själv som både författare och skribent i finansrätt skrivit om Europarättens tillämpning under ett kvarts sekel, i 8 av mina böcker och i både dags-och fackpress och dessutom är medlem i Europarättsföreningen sedan starten och fortfarande skriver artiklar för den svenska Medborgarrättsrörelsen, (MRRs) där jag tidigare varit medlem  i styrelsen – under ett kvarts sekel – anser jag hur viktigt det är att Sverige följer Europarätten, vilket inte har skett i många rättegångar jag redan närvarat vid och skrivit om.

I ett fall som jag skrivit om redan tidigare beviljade hovrätten inte ens prövningstillstånd i ett mål som från svarandens sida förekommer både jäv, mened och falska påståenden och förfalskade urkunder som gjorde att de som stal kärandens företag kom undan med totalt 300 miljoner kronor i ett välskött företag, som sedan raskt kunde säljas vidare medan grundaren till företaget inte ens fick en krona. När målet sedan överklagades till Högsta domstolen Meddelade domstolen bara utan någon motivering för de som hade stulit hans företag utan att förvärva en enda aktie som grundaren fortfarande ägde.

”Högsta domstolen, som lämnar yrkandet om förhandsavgörandet utan bifall, meddelar inte prövningstillstånd . Hovrättens avgörande står därmed fast.” 

Domstolarnas uppgift är ju ytterst att upprätthålla rättsordningen. Domstolarna och domarna ska ju garantera att alla kan få sina rättigheter och skyldigheter fastställda  på ett objektivt och oberoende sätt vilket inte skedde vid prövningen av målet eftersom det även förekom ett fragrant fall av jäv när en av domarna  varit medlem i samma advokatbyrå som de bägge försvarsadvokaterna i målet.

Det får ju således inte föreligga något sådant särskilt i lag angivet förhållande som medför att domaren är jävig att handlägga målet och inte heller någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroende till hans eller hennes opartiskhet.

Även opartiskhet återfinns i artikel 6 Europakonventionen som ett av de kriterier som krävs för en rättvis rättegång. Med Europadomstolens tolkning av artikeln innefattar också bestämmelser  ett krav på dels subjektiv opartiskhet, dvs att domaren renat faktiskt är opartisk, dels ett krav på objektiv opartiskhet, vilket innebär att objektiv betraktare  inte får hysa något tvivel om domstolens opartiskhet.

Under överklagan punkt två i detta mål har käranden anmält domaren som jävig.  Hovrättsrådet är dessutom ledamot för ICC:s skiljedomskommitté, tillsammans med svarandens bägge ombud.

”Delikatessjäv” (från franskan délicatesse) ”grannlagenhet”, ”ömtålighet, ”grannlagenhetsjäv”, är den mest opreciserade formen av jäv (behörighetshinder) för beslutsfattare  eller föredragande tjänsteman  att handlägga ett visst ärende i offentlig förvaltning. Delikatessjäv kan föreligga om det i övrigt finns särskild omständighet  som är ägna att rubba förtroendet till beslutfattarens opartiskhet i detta ärende. Det är en generalklausul för situationer som denna där bristande objektivitet  kan befaras, t ex särskilda personliga eller ekonomiska relationer som i detta fall råder mellan handläggaren  och svarandens försvarare.

När det dessutom framkommer  att flera av svarandens vittnen som åberopats vilket  huvudförhandlingen i målet – där flera av svarandens vittnen gjort sig skyldiga till mened råder det inte någon tvekan om att Högsta domstolen skulle ha återförvisat målet till Hovrätten för förnyad prövning om man anser att man inte själva ville ta tag i ärendet.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

____________________________________

Artikel 20 (2021-10-04)

Kraven på effektivt domstolsskydd måste stärkas

Svenska institutet för europeiska studier (Sieps) har gjort en sammanfattning i en ny rapport (Rapport 2021:3) som tydliggör hur viktigt det är att alla medlemsländer följer Europakonventionen och Europadomstolens förhandsbesked, domslut och direktiv. Kravet på en ”rättvis rättegång” och ett förbättrat domstolsskydd måste stärkas.

Dessa krav från den Europeiska unionen (EU) – som fortfarande inte uppfylls i Sverige till alla delar – markerar ett nytt skede inom EU – som gäller alla EU:s rättsstater – och utgör ett grundläggande juridiskt bindande värde i EU:s rättsordning.

Detta värde slås fast i artikel 2 i EU-fördraget och får ett konkret och rättssäkert uttryck i artikel 9.1 andra stycket i EU-fördraget: ”Medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten”. Vilket för närvarande fortfarande inte sker i Sverige, redan i den andra rättsinstansen som inte tar upp vissa mål som strider mot EU-rätten och Europakonventionen (EKMR) som skulle ha prövats i en högre rättsinstans.

EU-domstolen klargör bland annat att nationella myndigheter har en negativ såväl som positiv skyldighet att respektera EU:s krav på oberoende domstolar samt att inte sänka nivån på detta områden – som har skett i många fall jag redan skrivit om – i både artiklar och i mina böcker.

EU-domstolens avgörande innebär också en skyldighet från Sveriges och de andra medlemsstaternas sida  att avstå från lagändringar som undergräver rättsstatsprincipen, som skett genom att utan någon ordentlig motivering och på lösa grunder inte tillåter prövning i andra rättsinstans. Nationella domstolar får inte heller tillämpa regler om domares personliga ansvar, utan garantier för att de ska kunna stå emot yttre påtryckningar som innehåller felaktiga rättsliga beslut.

Låt mig därför få visa vad som redan har skett i ett svenskt fall där ett företag råkat illa ut eftersom hela hans bolag blivit kapat och bara de immateriella rättigheterna var värda 100 miljoner kronor när denna kapning skedde och företaget kunde säljas vidare för cirka 325 miljoner kronor av de som stulit hans företag, med bolagets egna medel utan att behöva betala en krona.

Sveriges dåvarande innovations- och näringsminister Mikael Damberg introducerade i en stort uppslagen kampanj i Dagens Industri (DI den 23 och 24 mars 2016) . Tillsammans med generaldirektörerna Charlotte Brogren, Vinnova och Susanna Ås Sivborg Patent och Registreringsverket (PRV) informerade man om att små och medelstora företags bristande kunskap om de immateriella tillgångarna värde nu skulle avhjälpas.

Näringsdepartementet hade kommit fram till att dessa tillgångar ibland utgör 80 procent av ett företags marknadsvärde. För denna kunskapsspridning investerar departementet cirka 80 miljoner kronor som Vinnova och PRV skulle dela på under fyra år.

Samtidigt pågick en rättsprocess i Stockholms tingsrätt mot en statlig stiftelse som lagt beslag på en del av kärandens bolag som jag tidigare skrivit om. Svaranden och de som stulit hans företag hade kommit överens om att de immateriella tillgångarna i ett hemligt avtal skulle överföras kostnadsfritt från kärandens hundraprocentigt ägda moderbolag.

Det operativa bolaget skulle de nya ägarna ta över för substansvärdet. Det vill säga ”skrotvärdet”, för en krona. När marknadsvärdet uppgick till 175 miljoner kronor. Den fråga som jag då ställer mig är av vilken anledning de immateriella tillgångarna utgör 80 procent av företagets värde?

Det är enligt min uppfattning ett oseriöst dubbelspel av Mikael Damberg när han senare försvarar den statliga stiftelsen övertagande av en del av kärandens bolag, utan att förvärva en enda aktier i bolaget, och inte heller svarar på brev sedan käranden anmält övergreppen till näringsdepartementet. Mikael Damberg är enligt min uppfattning helt enkelt inte trovärdig när han inte kan städa upp i sitt departement och stoppa den pågående tvisten.

I detta fall har käranden straffats för han grundat ett globalt företag som skapat tiotusentals manår i sysselsättning, miljarder i exportintäkter och miljarder till det svenska samhället. Än i dag är de som ”kapade” hans företag utan att betala en krona sålts vidare till ett utländskt bolag för cirka 325 miljoner kronor som än i dag tillämpar företagets produktprogram baserat på kärandens immateriella tillgångar.

Vad som hände när käranden skulle överklaga beslutet till hovrätten, var att en nyanställd advokat som tidigare varit de två advokaterna som försvarar svaranden och varit ordförande i samma advokatfirma, dessutom samarbetar med de två advokaterna i förlikningsärenden vägrat pröva målet i hovrätten, utan att läsa igenom målet eller ge någon motivering varför.

Såväl EU-domstolen som Europakonventionen (EKMR) arbetar globalt för att juridiken skall försäkra alla människors likhet inför lagen och motverka partisk och jävig behandling som jag skildrar i denna artikel. EU vill motverka när lagens företrädare står på fel sida av rättvisan i stället för att tillämpa det regelverk som finns i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Den rättegång jag kortfattat redogör för i denna artikel sammanfattar att rättegången mot den statliga stiftelsen vare sig har skett framför en opartisk domstol. Jävsbestämmelsen finns i rättegångsbalken 4 kap 13 §. Att den domare som utan motivering avvisat detta mål redan i Svea hovrätt, och visar att han inte ens läste igenom målet innebär också att han därmed rubbar förtroendet för den domstolens objektivitet.

Mats Lönnerblad　
Författare och skribent i finansrätt

____________________________________

Artikel 19 (2021-08-16)

Sverige följer inte EU:s gemensamma lagar

Det som håller ihop EU-länderna är EU:s lagar som är tvingande för människor, företag och myndigheter i medlemsstaterna. Det innebär ett långtgående övernationellt samarbete  för länder som fortfarande är självständiga, skriver Annika Ström Melin i en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN 2021-08-09) 

Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter – Hon skriver inte vad som händer i Sverige – utan bara, i likhet med flertalet av sina journalistkollegor, om vad som händer i andra  länder som när regeringen i Budapest struntar i EU-domstolens beslut som innebär att en del av Ungerns flyktingpolitik bryter mot unionens regler.

Eller det senast fallet som hon nämner i sin artikel i DN är diciplinära kammaren i Polens högsta domstolen, sedan EU-domstolen i somras beordrat Polen att lägga ner den kritiserade kammaren. Men jag,  som är författare och skribent i finansrätt under ett kvarts sekel, är förvånad när hon inte nämner med ett ord om vad som händer med alla brott mot EU:s lagar och regler som sker i Sverige och det stora behovet av att Europakonventionens följs i den svenska avtalsrätten, EU:s direktiv och skadeståndslagen. 

Det är  Europarätten som avgör hur den svenska skadeståndslagen skall tolkas – och det är unionens gemensamt beslutande regler som gäller, om det uppstår en krock med den nationella lagstiftningen. För att ett skadeståndsanspråk ska kunnas göra gällande mot en skadevållare krävs att en ansvarsgrund föreligger, att en skada uppkommit och att det föreligger adekvat kausalitet mellan de den ansvarsgrundande handlingen och skadan vilket måste beaktas redan under av domstolen redan förberedelsen av målen redan i  tingsrätten, där domstolen är att ta fasta på alla kränkningar i strid mot skadeståndslagen och sakfrågor, även vad som sker under förberedelsen under pågående process och i huvudförhandlingen.

Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv kan det därför framstå som naturligt att skadeståndsfordringen anses tillkommen först vid den tidpunkten då fordringen kan göras gällande mot skadevållaren, men så är inte fallet. I stället är det alla de skadegörande handlingarna,  som utgör startpunkten för beräkning av preskriptionstiden som i Sverige är 10 år. Skadestånd och Europakonventionen (EKMR) innebär att den vars rättigheter har rätt till ersättning för den skada och de skadeståndsanspråk  som uppstått  genom både skadevållaren och svenska staten agerande att inte följa Europarätten i våra domstolar.

I takt med att Europadomstolens arbetsbörda blivit allt tyngre har principen som subsidiaritet blivit allt viktigare. Av artikel 1 i Europakonventionen fram att det primärt  är konventionsstaterna själva som ska tillse i åtnjutande av de fri -och rättigheter som skyddas genom Europakonventionen. Vidare kommer detta till uttryck, dels i artikel 13, som stadgar rätten till effektiva rättsmedel, som tyvärr inte följs i Sverige i många mål som jag redan skrivit om, trots att Europadomstolen understryker  vikten av att konventionsstaterna säkerställer att effektiva rättsmedel tillhandahålls samt att dess är effektiva på så sätt att de ska kunna  resultera  i adekvat gottgörelse för de kränkningar som sker i våra domstolar.

Kravet på effektiva rättsmedel uppfylls inte i Sverige i många mål jag redan skrivit om. Artikel 13 i Europakonventionen har följande betydelse:

 ”Var och en, vars i denna konvention fri och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövningen av offentlig myndighet.” 

Enligt artikel 13 ska Sverige tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att pröva kränkningar av konventionsrättigheterna. Tillsammans med artikel 35 är denna artikel central för att föstå förhållandet mellan Europakonventionen och de nationella rättssystemen. Om Sveriges rättsmedel var mer omfattande skulle färre klagomål anhängiggöras vid Europadomstolen vilket skulle leda till att trycket på Europadomstolen skulle minska. Såväl Justitiekanslern (JK) som Justitieombudsmannen (JO) skulle kunna medverka till att domstolen fullföljer sina uppgifter som sig bör, vilket tyvärr fortfarande inte sker trots alla anmälningar som sker mot svenska domstolar som inte följer Europakonventionens bestämmelser.

Min uppfattning är att Sverige snarast och på nytt borde införa tjänstemannaansvaret för både domare och statliga tjänstemän. Något som fortfarande inte har skett trots alla anmälningar mot domares och statliga tjänstemäns tillkortakommande till både JK och JO som i de flesta fall jag tagit del av inte  rättats till.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

Artikel 18 (2021-07-15)

Undanhållande av bevisfakta

Omedelbarhetsprincipen måste tillämpas korrekt i svenska domstolar,  vilket tyvärr inte skett i många mål jag tagit del av och redan skrivit om i mina böcker och i flera artiklar i både dagspress och fackpress.   

Rättens dom får ju bara grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen enligt 17 kap 2 § i rättegångsbalken för tvistemål och 30 kap 2 § för brottsmål, vilket förutsätter att undanhållande av bevisfakta från domstolens sida  eller någon av parterna – som är avgörande för målens utgång – inte får förekomma.

Detta förutsätter också att bägge parterna tillåts ta del av alla sakförhållande mellan parterna och den bevisning som finns  tillgänglig i målen som därför måste få användas i samband med huvudförhandling,  om de bevis som avvisats  är avgörande för målets utgång.

Får bevisen inte användas bara för att domstolen inte tillåtit framtagning av de bevis inför en huvudförhandling – som finns tillgängliga – måste som regel hela målet tas om från början. Det är således domstolens skyldighet att vidarebefordra inskickade aktbilagor till motparten för yttrande-  som har betydelse för målens utgång – och inte försöka undanhålla bevis eller avbryta förberedelsen av målet innan alla fakta kommit fram. 

Rätten får enligt omedelbarhetsprincipen endast fästa avseende vid bevisfakta som direkt iakttagits av rätten under huvudförhandingen eller bevisfakta som man kan sluta sig till från vad som direkt iakttagits. Om en part framför något under förberedelsen får alltså inte rätten ta hänsyn till detta om det inte upprepas under huvudförhandlingen. Principen syftar till att rätten ska ha bra förutsättningar att få överblick och kunna värdera hela bevismaterialet i ett sammanhang.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den som skall höras finns tillgänglig enligt kap 3 § i rättegångsbalken .

Ett par konsekvenser av omedelbarhetsprincipen är att rätten inte får grunda dom på vad som antecknats i protokollet från huvudförhandlingen – domen måste grundas på vad som direkt iakttagits – och inte heller på vad den enskilda domaren har för privat kunskap från utanför sin yrkesutövning (med undantag för s.k. notoriska fakta)

Fri bevisföring och bevisvärdering.

I svensk rätt har vi något som kallas för fri bevisföring, vilket är en princip kommer till uttryck i 35 kap 1 § Rättegångsbalken Fri bevisföring innebär att det i princip inte finns några begränsningar för vilka källor som får användas som bevis. I en rättegång kan parterna därför åberopa i princip allt, som tillåter parterna att ta del av de fakta som  enligt avtal går att  åberopa som bevis.

Även om vi har fri bevisföring i svensk rätt så innebär det så klart inte att alla bevis anses lika starka. Ofta talar man om lågt eller högt bevisvärde för att beskriva hur starkt ett bevis är. I slutändan är det upp till domstolen att fritt avgöra vilket bevisvärde ett åberopat bevis har i en rättegång. Även denna princip kommer till uttryck i 35 kap 1 § Rättegångsbalken  och kallas för fri bevisvärdering. 

I flera mål som jag tagit del av undanhåller svenska domstolar bevisfakta som är avgörande för utgången i i både brottsmål och tvistemål, vilket inte borde få förekomma.  

Låt mig därför ge några exempel: Ett företag som blev kapat fick aldrig sitt mål prövat i hovrätten, trots att kaparna inte förvärvat några aktier i bolaget vilket är avgörande för vem som är ägare till bolaget. När bolagskaparna sedan sålde företaget vidare för mer än 300 miljoner, fick den verklige ägaren 1 krona, som han skickade tillbaka. I detta mål som jag följt i rätten, förlorade ägaren sitt företag i tingsrätten,  eftersom både försvarsadvokaterna och vittnen vittnat falskt, vilket borde ha prövats i hovrätten.

När målet sedan skulle prövas i hovrätten blev det nobben eftersom en av hovrättens beslutsfattare  tidigare i sitt tidigare arbete varit ordförande i den advokatbyrå där bägge försvarsadvokaterna arbetade och samarbetade med bägge advokaterna  i den skiljedomstol  som drivs av Stockholms Handelskammare. Ett tydligt fall av jäv som domstolen aldrig brydde sig om att ta hänsyn till har jag aldrig tidigare upplevt!

I ett annat mål som fortfarande inte prövats i huvudförhandling i tingsrätten,  försöker den fd lagmannen undanhålla alla bevisfakta som är inlämnade redan i förberedelsen av målet, men som inte får användas i kommande huvudförhandling. Trots att den fd lagmannen frånträtt ärendet på uppmaning av kärandena,  har den nya referenten tvingats ta över målet i stället för att återförvisa målet för förnyad prövning i en annan domstol eftersom flera inlagor som skickats in till domstolen aldrig tagit upp till prövning i en mellandom som skett.

Min uppfattning är att undanhållande av bevisfakta från någon av parterna eller domstolen i en huvudförhandling inte bör tillåtas om de kan antas vara avgörande för utfallet i målet och inte heller kan vägras att tas upp i vare sig tingsrätt eller hovrätt om klagande dessförinnan redan i förberedelsen av målet påpekat det orimliga i att undanhålla både förhör med bägge parter och den bevisning som borde funnits tillgänglig i målet vilket framgår i detta fall i avtalen mellan parterna som godkänts och bevittnats av bägge parter.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

______________________

Artikel 17 (2021-06-22)

Domare bryter mot domareden

En domared är en ed som en ledamot i en svensk domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra  som lagfaren domare. Eden avläggs med försäkran på heder och samvete inför domstolen eller rättens ordförande. I gammaldags formuleringar försäkrar man att skall skall döma så rättvist som möjligt och aldrig ta några ovidkommande hänsyn. 

Man lovar också att inte sprida ut eller tala om för andra sådant som förekommit vid rättegången och som inte skall bli offentligt, till exempel vad som sagts vid rättens enskilda överläggning. Den som svär eden lämnar genom domareden långgående försäkringar om att de i sin dömande verksamhet skall tillämpa de svenska rättsreglerna och inte låta sig påverkas av var de politiskt hör hemma. Domareden regleras i 4 kap. 11 § Rättegångsbalken och lyder:

Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig  lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saken göra, som saklös är, eller den  saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som vill rätta gå, eller andra rådslag rättten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla. 

Redan i mitten av 70-talet tog den dåvarande statsministern Olof Palme  bort statstjänstemännens ämbetsmannaansvar som fungerat väl under många år och straffat de statliga ämbetsmän  som som inte följer lagar och förordningar. Nu vare sig erkänner eller straffas statstjänstemän som begår allvarliga brott. Det senaste exemplet jag redan skrivit om i en ledare är en statlig stiftelse som utan att äga några aktier lagt beslag på en tredjedel av ett framgångsrikt världsföretag.

Nu överväger man också att ta bort domareden, om det inte redan skett ?  När det gäller advokater är det tydligt att ingen advokat får främja orätt, då straffas han med böter eller uteslutning från Sveriges advokatsamfund. Men när det gäller korrupta domare har jag tagit del av åtskilliga domslut där det visar sig att Sverige har domare som inte fälls för grova jäv eller andra brott mot domareden som begås  i svenska domstolar.

En av de viktigaste åtagandena är därför att domareden följs och enär dess innehåll är viktigt. Domareden, som alla domare sedan 1734 fått svära gäller således fortfarande.  Men om domarlagsutredningen (SOU 2011:42) får som den vill ska eden avskaffas och ersättas med en själlös uppräkning av tomma ord, vilket vore en stor förlust.

Domarlagen handlar ju om att vi har rätt att ställa krav på våra svenska domare. Uppfylls inte dessa krav bör domare förlora sin tjänst och straffas. Precis som advokater som främjar orätt. Jag har konkreta exempel på en domare och f.d. T.f. Lagman som inte uppfyller grundläggande krav och snarast både avskedas och byta yrke.

Den fråga jag ställer till domarlagsutredningen är vilka krav ni bör ställa på Sveriges domarkår ? Vill ni tillåta att domare inte ens läser igenom undertecknade och bevittnade avtal mellan parterna som stipulerar vad som sker i ett kontraktsförhållande mellan två parter ? Redan i Magnus Erikssons landslag   fick domare lova och försäkra på på heder och samvete ” i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige  än den rike” och att ”aldrig lag vränga och orätt främja”

Vill verkligen domarlagsutredningen att både statstjänstemän och domare skall slippa undan när de vare sig respekterar sitt ämbetsmannaansvar eller följer de riktlinjen som domareden innefattar och vars villkor framgår av Avtalslagens och Europarätten – som numera ingår i grundlagen  – och rättegångsbalkens bestämmelser ?

Advokatsamfundets diciplinnämnd och Domstolseden utgör stommen i det svenska rättssamhället för att bevara den svenska rättssamhället. Rättsstaten byggs på mer än ord. Mitt förslag är därför att ni behåller eden som den är i stället för att fria domare från sitt ansvar i sitt ämbetsutövande. När jag senast gick in och googlade på domareden  den 4 juni 2021 såg jag att forfarande fanns kvar i sin ursprungliga form.
Låt det så förbli !

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

Artikel 16 (2021-05-27)

En misslyckad domstolsreform 

Reformen En modernare rättegång, EMR, trädde i kraft den 1 november 2008 (prop. 2004/05:131) i Sverige. Dess syfte var att skapa bättre förutsättningar för ett modernare rättegångsförfarande som skulle leva upp till kraven på rättssäkerhet och effektivitet.  

EMR var tänkt att innebära ökade möjligheter för domstolarna att anpassa handläggningen av målen utifrån vad som är mest ändamålsenligt och lämpligt i de enskilda fallen. Dessutom tydliggjorde reformen hovrättens överprövande funktion, bland annat genom att formerna för bevisupptagning förändrades och systemet med prövningstillstånd utvidgades, vilket fortfarande inte har skett som det var tänkt.

 Det gäller hovrättens beslut i hovrätten att inte bevilja prövningstillstånd när det gäller prövning av både felaktiga mellandomar och domslut i många fall som jag tagit del av – utan någon som helst  motivering  där tingsrätten undanhållit väsentlig bevisning, i sina domskäl, vilken som är den verkliga ägaren till ett drabbat bolag som blivit plundrat på alla sina tillgångar och vilka förpliktelser som inte har uppfyllts som bägge parter godkänt och som står i avtalen.

 De nya bestämmelserna skulle också medföra förbättrade möjligheter för användning av teknik i domstolarna. En utvärdering som jag gjort visar att det övergripande syftet med EMR inte har uppnåtts och att reformen heller inte slagit väl ut. Sedan den 1 april 2016 gäller därför nya bestämmelser som syftar  till att förbättra domstolsprocessen (prop.2015/16:39) vilket fortfarande inte  har uppnåtts i många av de mål jag tagit del av.

De processrättsliga verktyg som tillkommit genom EMR-reformen har därför forfarande inte fått fullt genomslag, vilket jag skrivit om i flera debattartiklar i Medborgarrörelsens (MRR:s ) egen tidning. För att hovrätterna ska kunna leva upp till verksamhetsmålen för den dömande verksamheten och de förväntningar som finns på att målen ska avgöras inom rimlig till och med kvalitet, krävs därför att Europarättens och rättegångsbalkens regler tillämpas fullt ut på ett sätt som lagstiftaren har avsett, vilket fortfarande inte sker, i de många rättegångar jag bevistat för att sedan kunna skriva om i min egenskap av skribent i finansrättsliga frågor.

När det gäller hänvisning till bevisning är ju syftet att hänvisning till handlingar i ett mål är att göra handlingar till processmaterial utan utan att dessa skall behöver läggas fram i muntlig form vid en huvudförhandling. Det kan konstateras i motiven att detta varit möjligt ända sedan EMR-reformens ikraftträdande, vilket vare sig skett i flera av de tvistemål jag redan skrivit om som även gäller lagakraftvunna domar både när det gäller både mellandomar och i huvudförhandling. I de mål jag skrivit om har såväl tingsrätt som hovrätt inte brytt sig om att läsa igenom den skriftliga bevisning som åberopats i målen, som skulle gett ett annorlunda resultat.

För att hänvisning till bevisning ska kunna tillämpas fordras att rätten läser igenom all bevisning vilket inte skett i många mål och dessutom förhindrat att bevis kan inlämnas i tid genom att inte beakta, att både avtalslagen och EU:s direktiv måste följas.

Parterna måste ju beredas möjlighet att få ge synpunkter på frågan om hänvisning till den bevisning som domstolen inte ens tar upp i förberedelsen av målen. Genom att att bevisning läggs fram genom hänvisning måste ju både tingsrätt och hovrätt beakta den bevisning som skulle finnas tillgänglig i domskälen i både tingsrätt och hovrätt.Hänvisning till bevisning innebär ju att rättens möjlighet att ta del av och värdera bevisning måste förbättras. Men i flera mål har både tingsrätt och hovrätt har hindrat parterna från att lägga fram den bevisning, som skulle förändra utgången av målen, vilket jag ser som helt oacceptabelt.

Den fråga som då uppkommer är i vilka fall det är lämpligt med hänvisning till skriftlig bevisning ? Hänvisning  till skriftlig bevisning förutsätter ofta – om det inte är fråga om handlingar i begränsad omfattning – att vissa förklaringar och läsanvisningar lämnas till den part som åberopar bevisningen. Det ligger därför i partens intresse att lyfta fram det som anses nödvändigt  för prövningen av bevisvärderingen skall komma till stånd. En klar och tydlig bevisuppgift underlättar förberedelsearbetet inför  en huvudförhandling för alla inblandade.

Det förutsätter  att domstolen i både brottsmål och tvistemål respekterar innehållet i både avtal och Europarättens bestämmelser och vilken rätt parterna har att åberopa de skriftliga bevis som borde finnas tillgängliga enligt skriftliga avtal och EU:s direktiv men som inte följts. I sådana fall betyder detta att allvarliga rättegångsfel begåtts av den domstol som  vare sig tillåter förhör med de inblandade eller att underlåter att tillåta de bevis som måste rekvireras, enligt skriftliga avtal som åberopats i målen. Sker inte  detta  måste hela rättegången tas om från början, vilket både tingsrätt och hovrätt försöker förhindra, för att slippa stå i skamvrån när målet skall prövas i en högre rättsinstans eller inför Europadomstolen.

Syftet med EMR-regleringen är ju att domstolarna  även ska kunna avgöra  mål efter de skriftliga handlingar och alla omständigheter  som måste fram innan huvudförhandling för att parterna skall kunna erhålla en ”rättvis rättegång”. Ett fortsatt utbyte av erfarenheter mellan domstolar, åklagare och advokater angående tillämpningen av europarätten och rättegångsbalkens bestämmelser bör därför ske i syfte att åstadkomma bättre och med ändamålsenliga rättegångar.

Vad EMR-reformen syftar på att det vid sammanställningen innan huvudförhandling skall bägge parternas yrkanden och vilka bevis som åberopats tydligt framgå. Sker inte detta är hela syftet med EMR reformen misslyckad – om tingsrätten, som sker i många mål jag tagit del av,  inte redan i första instans klargör vilka bevis och förhör som skall medges för  bägge parterna, för att hovrätten sedan sedan  skall kunna ta ställning till hur målet skall prövas i andra rättsinstans.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________________

Artikel 15 (2021-01-13)

Kuppen bakom Kreugerkraschen avslöjad

Den 29 april 2019 blev jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt inbjuden som ordförande och moderator till en utfrågning i Tändstickspalatset i Stockholm – för att deltagarna slutgiltigt skulle kunna utreda sanningen – vad som orsakade Kreugerkraschen, och vilka ekonomiska konsekvenser kraschen fick, för både Sverige och alla länder som var inblandade.

Tändstickspalatset är en exklusiv kontorsbyggnad på Trädgårdsgatan 15 i centrala Stockholm. Huset beställdes av entreprenören och finansmannen Ivar Kreuger, och ritades av arkitekten Ivar Tengbom. Det är ett påkostat byggnadsverk skapat av en lång rad av Sveriges främsta formgivare, konstnärer och hantverkare, bland dem Isaac Grünewald, Carl Milles, Carl Malmsten, Simon Gate och Elsa Gullberg.

Huset blev helt färdigbyggt i november 1928, knappt fyra år före Kreugerkraschen. Tändstickspalatset symboliserar i dag Kreugerkoncernens uppgång och fall. År 2018 köptes byggnaden av Anders Bodin. En lokal som rymde alla deltagare ställdes gratis till vårt förfogande. Alla deltagare blev också bjudna på lunch i samband med konferensen.

Kuppmakarna (= en del av utredningskommissionen) bakom Kreugergruppens iscensatta fallissemang 1932 var den största enskilda ekonomiska krasch som drabbat den moderna Sverige fram till denna tidpunkt. Om man hade redovisat statsobligationer på drygt 400 miljoner svenska kronor och aktier på närmare 100 miljoner kronor, skulle aldrig konkursen inträffat. Varför dessa inte redovisades är det ingen som vill svara på. Vid tiden före mordet på Ivar Kreuger står det klart alla de omedelbara betalningskraven var uppfyllda. Andra superstora tillgångar, som t ex Boliden (som medvetet nedklassades av bland annat Dagens Nyheter) hade kunnat lösa alla likviditetsproblem.

Bakom Kreuger & Tolls ekonomiska ställning vid tiden för mordet på Ivar Kreuger låg inga svindlerier från Ivar Kreugers sida. Inte ens påståendet om utnyttjandet av ”italienska obligationer” har visat sig riktigt. Att hitta på ”svindlare” leder kuppmakarna lättare till att berika sig själva och dessutom få allmänheten att tro på begreppet ”självmord”, vilket leder till ytterligare kursras.

Vid utfrågningen i samband med konferensen framkom Ivar Kreuger skulle ha förfalskat obligationer var osant. Det framkom att ”de italienska obligationerna” som trycktes på uppdrag av kuppmakarna var förfalskade. Det fanns ju äkta obligationer som kuppmakarna gömde undan. För emission av en giltig emission fordrades ju beslut av det italienska parlamentet.

Det står numera klart att mordet på Ivar Kreuger var ett beställningsmord. Ivar Kreuger hade utestängt Sovjetunionen från de viktigaste exportmarknaderna för Sovjetunionens tändsticksförsäljningar till Tyskland och Polen. Den ryska statsledningens, med Stalin i spetsen, och deras fruktan för Ivar Kreuger, och planer att röja honom ur vägen grundade sig på att Kreuger lyckades låna ut betydande belopp till både Frankrike, Tyskland och Polen och på samma sätt till Italien.

Sanningen bakom Kreugerkraschen, Tryck och Förlag AB 2014, är resultatet av Författaren, filmfotografen och journalisten Nikola Majstrovics 12 års sökande efter svaret på frågan om Kreuger var en bedragare som begick självmord, eller en en hederlig affärsman som mördades. Boken ger en bra bild och sammanfattar tidigare även forskningsresultat om Ivar Kreugers liv och verk.

Det var Civilingenjören, Industrinestorn Carl af Ugglas, som hade initierat och sammankallat till konferensen. Han inledde med en presentation av Ivar Kreuger, innan frågestunden kunde börja. De inbjudna deltagarna hade olika uppfattningar, både vad det var som hade hänt men var samtidigt samstämmiga om att det aldrig hade bevisats att Ivar Kreuger var den bedragare, som han beskyllts för att vara. Det var heller ingen av deltagarna som kunde visa att Ivar Kreuger inte hade blivit mördad eller förneka den stora betydelsen av hans livsverk och entreprenörskap både i Sverige och utomlands.

När det gäller det påstådda självmordet hänvisar Majstrovic till Lars Jonas Ångströms bok: Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin & Blomquist förlag i samarbete med tidningen Den Svenska Marknaden 1990). Ångström kunde bevisa hur och varför Ivar Kreuger mördades. Det berodde på att han försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullgöra sina åliggande, vilket skulle få mycket långgående och ödesdigra konsekvenser och de i de egna leden som bedragit honom skulle stå inför sitt avslöjande.

Nikola Majstrovic åberopar även i sin bok om Kreugerkraschen, bland annat till författaren Sven Olof Arlebäck som har en tvärvetenskaplig filosofie doktorsexamen i aktiebolagsrätt, företagsekonomi och ekonomisk historia. I Arlebäcks bok: Kreugerkraschen. Storbankernas verk ? (Wallgårds förlag, år 2000) Arlebäck har vid sidan av sitt arbete som företagskonsult ägnat sig åt forskning kring Ivar Kreuger sedan 1970-talet.

Sven Olof Arlebäck skriver att granskningsmännen som skulle granska konkursen efter Kreugerkraschen, tog sig en helt annan uppgift än de kallats in och betalades för. De presenterade en balansräkning, där alla tillgångar ifrågasattes, men alla krav (skulder) accepterades. Arlebäck anser också det är anmärkningsvärt att ingen fram till hösten 1999 kunnat få del av de så kallade Kreugerarkivet, utan justitieministerns godkännande.

Vidare saknas i arkivet en synnerligen vital handling, nämligen styrelsens i Kreuger & Tolls reservation till framlagd konkursstat. Det finns därför all anledning att misstänka att arkivet är tillrättalagt för att ge eftervärlden ett så gott betyg som möjligt av konkursförvaltarens avsiktligt bristfälliga insatser.

Ivar Kreuger mördades lördagen den 12 mars 1932 i sin förhyrda lägenhet i Paris. En bristfällig polisutredning, vars dokumentation försvunnit, rubricerade döden på basis av muntliga uppgifter från Kreugers sekreterare Karin Bökman som självmord, när det i själva verket var mord.

En biträdande lokal läkare (ej rättsläkare) rekommenderade obduktion, vilket den svenske ambassadören förnekade, och sade att den skulle utföras i Sverige. I Stockholm förbereddes en obduktion av Rättsmedicinska rådet, genom Erik Karlmark som vid en studie utbrister: ”Detta är inget självmord – det är ett mord”.

Då ringer strax landhövding Nils Edén och stoppar olagligen den förberedda obduktionen, av en anledning som aldrig går att fastställa, eftersom handlingarna är försvunna.

Det är numera bevisat att Ivar Kreuger stacks ihjäl och sedan sköts med ett löst skott så att det skulle se ut som självmord. Det fanns ingen kula som inte gått genom kroppen. Den pistol som användes var en Browning 9 mm armémodell – ett kraftigt vapen som skulle gått genom kroppen på Kreuger om så hade skett. Det var därför Sverige till varje pris ville undvika obduktion för att kunna påstå att det var ett självmord.

I Stockholm förberedd obduktion av Ivar Kreugers husläkare stoppades av landshövding Nils Edén, av anledning som aldrig gått att fastställa, eftersom aktuella handlingar är försvunna.

De stora vinnarna i Kreuger & Tolls konkurs blev Handelsbanken, advokaten Hugo Stenbeck som tidigare företrätt Ivar Kreuger men bytt sida, samt Wallenbergsfären. De stora förlorarna som vanligt de svenska och utländska aktieägarna som fick se alla sina aktier nedvärderade. Till förlorarna måste även räknas Skandbanken som var Ivar Kreugers ”husbank”.

I samband med konferensen kring Kreugers död kan jag konstatera att det knappas kunde föreligga några svindlerier från Ivar Kreugers sida. Inte ens påstående om utnyttjande av ”italienska obligationer” har visat sig riktigt, vilket också framgår av Kreuger & Tolls bokföring. Vi kan kan vara överens om med både Nikola Majstrovic, Lars Jonas Ångström och Sven Olof Arlebäck att det snarare var Ivar Kreuger som blev svindlad och inte svindlade några andra.

Min egen uppfattning efter konferensen är att de nu blivit slutgiltigt bevisat vilken stor entreprenör och statsman Ivar Kreuger verkligen var. – ”Det är definitivt ingen tillfällighet att man kallar honom för mellankrigsperiodens Marshall, vilket vidare överträffar den Marshall hjälp den ekonomiska hjälp som bland annat Tyskland fick efter andra världskriget.

Genom den hjälp han ordnat till olika stater i Europa genom att låna pengar i USA, och lånade upp dem som statslån, det är i dagens läge mellan 30 och 40 miljarder”, säger Sven Olof Arlebäck, som blivit intervjuad av Nicola Majstrovic i samband med utgivningen av hans egen bok.

– ”Ivar Kreuger är initiativtagare till det som andra senare fick glädje av att utnyttja. Han var givetvis den störste vi haft på finansområdet och hade han fått stöd i stället för den farsartade attacken så hade det hela ordnats upp och hade han fått slutföra sitt arbete hade Sverige haft en ännu mer blomstrande finanssituation än vi har i dag”, säger den kände advokaten Henning Sjöström.

Tore Fredin, som forskat om Kreuger och följt Kreugerkoncernens utveckling tillägger: – ”Ivar Kreuger personliga utveckling på 1920-talet talar för ett ansvarstagande som var bortom det snäva företagandet och vinstmaximerandet till en person som tar större ansvar både för den nationella och internationella politiska utvecklingen”

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur Ivar Kreuger kunde bli så förtalad i både Sverige och utomlands av de skrupelfria affärsmän som lade beslag på alla hans tillgångar och dessutom fängslade många som hjälpt Ivar Kreuger att utveckla sitt affärsimperium när den bevisning som lagts fram från början av 90-talen i de många böcker jag själv läst om Ivar Kreugers liv och gärning och de uppgifter som framkom under heldagskonferens nu visar att han var helt oskyldig.

Det förtjänar att påpekas att inga av den stora mängd företag som ingick i jättekoncernen/ Holding som Kreuger & Toll samt Imco ägde gick i konkurs. Svenska staten och tillät bankerna att nedvärdera alla tillgångar och godkänna alla fordringar utan någon ordentlig granskning skedde på samma sätt som under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, nästan ett sekel senare. De stora förlorarna den gången var också alla de företagare och aktieägarna som fick som helt orättfärdigt alla sina aktier nedvärderade och tillgångar beslagtagna. Ett hundratal av de drabbade tog sina egna liv på grund av kuppmakarna och det svenska bankväsendets olagliga agerande i samband med Kreuegerkonkursen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_________________________________________________________

Artikel 14 (2020-12-15)

Valutasvin(n)

Bitcoin Code är en av internets största bluffar som marknadsförs världen över med falska annonser med kända personer som påstås ha blivit rika. Nu har Dagens Nyheters granskade reporter Mattias Carlsson avslöjat (DN Ekonomi 2020- 12-03) att ett svenskägt bolag i London i det dolda drivit egna versioner av Bitcoin Code och flera andra liknande varumärken för att driva in kunder till finansbolag på Cypern.

Största enskilda ägare till bolaget är den svenska techmiljardären Henrik Persson Ekdahls bolag Optimizer Invest, skriver Mattias Carlsson. Flera svenskar framträder i filmer där de vittnar om hur investeringen via en bitcoinsajt har gjort dem rika. Men inget de säger är sant. De som frivilligt medverkar har fått betalt för att läsa upp ett manus.

De annonser som jag själv tagit del av på nätet handlar om lyckade affärer med Bitcoin som aldrig ägt rum. Här följer två hetsande exempel: Specialrapport 1: ”Peter Forsbergs senaste investering förbluffar experterna och storbankerna är livrädda.” Specialrapport 2: ”Björn Borgs senaste investering förbluffar experterna och storbankerna är livredda.”

Vad är då Bitcoin ? Bitcoin är världens största kryptovaluta. Den distribueras via internet och hanteras genom globala plånböcker. En fördel med valutan är att det är snabbt enkelt och billigt att skicka pengar vart som helst i världen. En nackdel är att plånboken kan  bli hackad och att det inte går att handla i vanliga affärer med denna valuta, vare sig i Sveriges eller utomlands. Jag prövade själv genom att fråga mig fram hos Akademibokhandeln, Hemköp, en välkänd restaurang i Stockholm och Pressbyrån, om jag kunde handla med bitcoin i stället för med kort eller kontanter. Svaren var nekande.

En viktig skillnad mot vanliga valutor är att det inte är någon centralbank eller organisation som ligger bakom bitcoin, utan ansvaret är utspritt över en stor mängd datorer över hela världen genom så kallad blockkedjeteknik. Värdet på Bitcoin varierar kraftigt. Den senaste rejäla kraschen skedde för 3 år sedan. I december 2017 kostade en bitcoin 129.000 kronor; två månader senare hade den fallit till 69.000 kronor. Källa: Svenska Bitcoinföreningen.

Nu är riskviljan åter på topp skriver Henning Eklund i Svenska Dagbladet (SvD 2020-12-09) Riskviljan är åter på topp – då rusar kryptovalutan bitcoin. Världens mest kända kryptovaluta har haft ett mycket starkt år och rusat närmare 140 procent, skriver Eklund. En förklaring finns hos riksbankschef Stefan Ingves och hans kollegor – en annan hos en marknad som är mer och mer sugen på risk.

I själva verket handlar det om finansbolag som erbjuder konsumenter riskfyllda valutaspekulationer i bitcoin. Inte sällan döljer sig ett regelrätt bedrägeri bakom, och de investerade pengarna stjäls från första stund, anser DN-reporten Mattias Carlsson. DN:s  granskning visar att åtminstoe 11 av 19 sajter gör reklam för och länkar användare till kraftigt åsidosatta bitcoinsajter såsom Bitocin Revolution, Bitcoin Code och Bitcoin Billionaire.

Vad som är allvarligt är att svenska godtrogna pensionärer och pensionssparare har fått sina livslagna i spillror av hänsynslösa bitcoinbedragare, som med löften om hög avskastning fått dem att satsa allt de ägde – och mer därtill.

Men allt var en bluff, visar DN:s granskning. Med hjälp av en källa inne i Bedrägerifabriken, Milton Group i Kiv, Ukraina, har Dagens Nyheter kunnat avslöja verksamheten sin drabbat tusentals offer i över 50 länder. Falska annonser i sociala medier med kända personer som påstås ha blivit rika genom investeringar i bitcoin lurar människor över hela världen. I ett stort internationellt grävsamarbete  har DN kunnat avslöja bolaget bakom annonserna – Ads Inc Media från San Diego i USA.

Min uppfattning är att vi måste ta avstånd från spekulationsekonomin, som jag varnat för i flera av mina artiklar, och lära oss att hushålla med de resurser, de tillgångar som finns. Spekulationsvaluta är ingen tillgång utan måste snarast beskrivas som en förlustaffär på både lång och kort sikt. Den enda vinsten tillfaller de som ägnar sig åt dessa skumraskaffärer i form av pyramidspel. Vi lever i en ekonomi där läran och hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet för de  flesta av oss.

De valutasvin som tjänar på dessa affärer måste avslöjas och de värdelösa bitcoin som inte ens går att handla för i en affärer, måste förbjudas. Varför inte myndigheterna, i repektive land redan reagerat kraftfullt mot de när dessa bluffafärer avslöjas för att höja värdet på bitcoin är en gåta.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_________________________________________________

Artikel 13 (2020-08-31)

Använd Riksgäldslån för infrastruktursatsningen

Nästan ingen talar om den stora omstarten som krävs efter den finanskris som håller på att utlösas av coronakrisen. Det skriver Ulf Sandmark, ordförande i Schillerinstitutet i Sverige och Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt.

Nästan ingen talar om att de statliga stödåtgärderna till näringslivet är småpotatis, jämfört med Riksbankens stödåtgärder till finansmarknaderna, stödåtgärder som inte har gått till den reala ekonomin, utan mest synts i form av börsuppgången. Den enorma ökningen av centralbankernas balansräkningar innebär att man skapar den likviditet som man anser krävs genom vad som är de moderna motsvarigheterna till sedeltryckning. USA:s centralbank Fed gav i år ut 3 biljoner dollar bara under perioden mitten av mars till slutet av maj. Nästan alla kan förstå att detta är ohållbart och att uppgiften är därför att göra en omstart för en betydligt större ekonomisk kris – en ny finanskris.

Det är dags att prioritera satsningar som kan höja produktiviteten i den fysiska ekonomin eftersom de finansiella satsningarna mest fungerar som pyramidspel med krav på allt större likviditetsstöd. Det är således inte pengar som saknas, utan sådant ger värde och säkerhet åt valutan. Sverige behöver därför nu inriktas på att kunna öka investeringarna i F&U, infrastruktur och bostäder med ca 700 miljarder kronor per år, för att komma upp till en andel av ekonomin som investeringarna hade innan Sverige, liksom Västvärlden, slutade byggas på 1970-talet i spåren av upplösningen av finanssystemet från Bretton Woods.

För ett land, precis som för en entreprenör, är det visioner genomförda med beslutsamhet och hårt arbete som skapar värden. Visionerna är ännu viktigare i en kris, när det inte går att fortsätta som förut. För att vara intressanta och meningsfulla behöver de höra samman med mänsklighetens gemensamma stora visioner. Just nu samlas mänskligheten i en global mobilisering att ta fram vaccin och botemedel för covid-19 med den mest enastående forskningssatsning, som lyfter mänsklighetens kunskaper att bota många fler sjukdomar och skapa en modern hälsovård i hela världen – den så kallade Hälsosidenvägen.

Mänskligheten samlas också från öst till väst för att lösa fusionskraftens gåta med slutmonteringen av forskningsreaktorn ITER i södra Frankrike. Men högst spänns visionerna i mänsklighetens gemensamma rymdprojekt att bygga industrier på månen och även komma till mars. Och höga visioner betyder förverkligande av spetsteknologier som radikalt kan förbättra situationen på jorden och öka produktiviteten genom applicering av de vetenskapliga genombrotten i effektivare maskiner och arbetsmetoder. Högre produktivitet gör samhället renare och människovänligare om finansiella överskott styrs till att byta ut gamla maskiner och inte till finansbubblor.

Omstarten behöver ta till vara möjligheten att arbeta på denna högre produktivitetsnivå genom att skapa vad man kan kalla en nationell infrastrukturplattform på en mer avancerad teknisk nivå ifråga om hastigheter och precision. Svenska satsningar på mänsklighetens stora forskningsprojekt behöver kopplas med utbyggnad av de industrikluster och branscher som arbetar med biovetenskaper, högre energitäthet, rymdteknik och annan spetsteknologi. Högre energitäthet och kostnadssänkande ny teknik motverkar inflation och skapar ökad säkerhet för nationens skuldsättning även om dessa satsningar blir mycket stora.

Sverige har redan förutsättningar för en stor rymdindustri inte bara genom Rymdbolaget och raketuppskjutningsbasen Esrange, utan även genom Volvo, Saab, Ericsson, Telia och tusentals andra företag. Sverige har också en lösning på frågan om ersättningen av de gamla kärnkraftverken och en potentiell ny jätteindustri med professor Janne Wallenius genialiska minireaktor Blykalla, som i serieproduktion kan byggas på två år och köras på plats med en trailer.

Om visionerna prioriteras bli storleken på investeringar inte en tyngande skuld utan ett mått på samhällets kapitalstock och framtidssatsningar. Det är anledningen till att staten bör placeras statens infrastrukturinvesteringar i en särskild kapitalbudget, och inte jämföra dem med statens kostnader för driften. Det är nödvändigt eftersom stora infrastrukturinvesteringar i en gemensam budget riskerar att tränga ut andra nödvändiga statsutgifter som inte får minska när samhället byggs ut.

För att få till en omstart krävs en stor volym på investeringar så hela samhället och särskilt ungdomen mobiliseras. Produktiviteten kan då höjas drastiskt eftersom projekten snabbare bli färdiga och stötta varandras effektivitet. Vad som sätter gränserna för antalet projekt och investeringarnas storlek blir då landets byggkapacitet och tillgång till utbildad arbetskraft – inte budgetutrymmet.

Det var så New Deal genomfördes av amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt för att ta USA ur depressionen. Principerna att börja från statens visioner och näringslivets kapacitet och kompetens att utvecklas går tillbaka till USA:s första finansminister Alexander Hamilton som också skapade USA:s första Nationalbank, en utvecklingsbank, för att ge ut statliga krediter för att finansiera den ekonomiska återuppbyggnaden efter befrielsekriget mot Storbritannien. Viktiga nationella infrastrukturprojekt igångsattes. Det första var fyrsystemet för sjöfarten. Industrier startades, valutan stabiliserades och hela krigsskulden kunde snart återbetalas.

Sverige kan i dag bäst tillämpa det hamiltonska kreditsystemet genom att använda Riksgälden som utvecklingsbank. Riksgäldslån som redan använts för finansiering av projekt som, Arlandabanan, Öresundsbron, Botniabanan, broarna i Motala och Sundsvall, och föreslås av Energimyndigheten kunna användas till 100 procent för att finansiera vissa nya kraftledningar.

Enligt budgetlagen har ”Riksgäldskontoret som uppdrag att agera som statens internbank, att ta upp lån och förvalta statsskulden samt att ge statliga garantier och krediter. När Riksgäldskontoret lånar upp pengar för den svenska statens räkning görs det genom försäljning av statspapper, huvudsakligen obligationer. Riksgäldskontoret erbjuder även lån till statliga myndigheter på marknadsmässiga villkor baserat på Riksgäldskontorets upplåningskostnader på kapitalmarknaden. Efter beslut hos regeringen och bemyndigande av riksdagen har myndigheter, statliga bolag och även andra aktörer möjlighet att låna i Riksgäldskontoret.” … Lånen kan sedan ”betalas tillbaka inom ramen för befintliga skatter och avgifter.”

Enligt infrastrukturpropositionen från 2012 kan ”lån i Riksgäldskontoret utgöra finansiering av investeringsutgifter under förutsättning att de slutliga kostnaderna inte beräknas komma att belasta statsbudgeten eller den offentliga sektorns finansiella sparande. Detta innebär att lånen ska återbetalas med intäkter som uppstår som en direkt följd av att investeringen görs.

Riksdagen kan göra avsteg från denna princip och fatta beslut om finansiering med lån eller någon annan finansieringsmetod för de delar som behöver finansieras med anslag. Anledningen kan vara att minska risken för att projektens framdrift hindras på grund av finansieringsproblem ett visst år, eller för att minska belastningen på infrastrukturanslaget de år då kostnaderna är som störst. (Sverigeförhandlingen, SOU 2016_03, sid. 133–138)

Den kris som Sverige nu har att lösa med de stora summor som krävs, är just en sådan situation där ett sådant avsteg kan göras ”för att minska risken för att projektens framdrift kan hindras” och ”minska belastningen på infrastrukturanslagen”. Riksgäldens obligationer kan köpas av Riksbanken via marknaden eller direkt. Det innebär att Sverige, vid sidan av den helt otillräckliga kapitalmarknaden, har en mekanism till hands för att omedelbart, även om det är finanskris, börja öka finansieringen av infrastruktur och bostadsbyggande med 700 miljarder kr per år. Riksbankens likviditetsutgivning till bankerna visar att det inte är i beloppen gränsen ligger. Gränsen utgörs av den faktiska byggkapaciteten som idag är helt otillräcklig för att klara en sådan ökning, men allt som finns kan sättas i fullt arbete och med en massiv mobilisering av yrkesutbildning och kapacitetsutbyggnad kan nationsbygget ta ytterligare fart.

En avgörande del av New Deal var lagen Glass-Steagall om bankdelning som Roosevelt lät införa. Den gjorde det möjligt att skilja bort statens ansvar för bankernas spekulationsverksamheter, så att statens kreditutrymme kunde inriktas på de fysiska projekten och att sätta landet i arbete. I alla upprop idag för ett New Deal är det nästan ingen som talar om den oundgängliga bankdelningen som kan göra bankerna till affärsbanker igen.

Om bankerna återinriktas från värdepappershandel till företagslån, kan även bankväsendet användas av Riksbanken för att ge lån till mindre och medelstora företag så att de enorma affärsmöjligheterna som skapas av infrastrukturutbyggnaden kan fångas upp och hela landet sättas i arbete – på sikt med en miljon nya produktiva jobb. Riksgäldslån kan understöda detta genom direkta lån till Almi, Svensk Exportkredit och speciallåneinstitut för olika branscher, liksom till särskilda projektbolag för större projekt.

Med hjälp av Riksgäldslån har Sverige en chans att bygga framtidens moderna infrastruktur som radikalt kan förbättra produktionsmöjligheterna och säkra välfärden. Det skulle göra det möjligt för Sverige att knyta samman landet inte bara med bredband utan med ett verkligt höghastighetstågsnät med magnetdrivning och även med grannländerna genom de nya tunnlar som behövs under Öresund och en fast förbindelse till Finland via Åland.

Hela Norden skulle kunna integreras med det Transeuropeiska transportnätverket och det globala BeltandRoad. Med Riksgäldslån och kapitalbudgetering hindrar inte dessa stora projekt annan nödvändig infrastrukturutbyggnad för lokala persontransporter, näringslivets godstransporter, med mera.

De gamla flaskhalsarna kan åtgärdas snabbare och en ny infrastrukturplattform kan snabbare komma på plats. Det stora svenska nationsbygget från rekordåren, fast vackrare och i hela landet, kan komma igång igen med en visionärt inriktad omstart finansierad genom Riksgäldslån.

Ulf Sandmark
Civilekonom och ordförande i Schillerinstitutet i Sverige

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_________________________________

Artikel 12 (2020-07-10)

Morden som skakade Sverige: Palme och Kreuger
– två nationaltrauman som förblir mysterier

I min bok Från bankkris till börskris (2003) redogör jag bland annat för motiven att mörda Ivar Kreuger den 12 mars 1932, ett mord som fortfarande är ouppklarat. Likaså förblir det brutala mordet på Sveriges statsminister Olof Palme, som författaren och journalisten Thomas Pettersson skrev om 2018 i boken ”Den osannolika mördaren”, ouppklarat.

Statsministern Olof Palme mördades i centrala Stockholm den 28 februari 1986. Bägge morden är fortfarande ouppklarade beroende på misslyckanden redan från dag ett från utredningsledare, polis och åklagare. Vad gäller Palmemordet har den senast utsedda åklagaren Krister Petersson och spaningsledaren Hans Melander, efter drygt 34 år, beslutat sig för att lägga ner hela ärendet, men samtidigt pekat ut vem som enligt deras mening mördade Olof Palme.

Detta har skett efter cirka 600 miljoner i kostnader från 1986 fram tills i dag. Exklusive kostnaderna från tidigare rättegångar mot den felaktigt misstänkte Christer Petterson som blev friad i Svea Hovrätt. Hans Melander och Krister Petersson pekar nu ut ”Skandiamannen” Stig Engström som skyldig.

Eftersom Stig Engström avled år 2000 går han inte att åtala. Det går inte heller att visa på vare sig motiv eller vilken teknisk bevisning som skulle kunna åberopas i en rättegång. Men både Olof Palmes son, Mårten Palme, och den förre statsministern Ingvar Carlsson – som efterträdde Palme efter mordet – är nu övertygade om att Stig Engström är den skyldige och är tacksamma för att granskningen av Palmemordet därmed avslutas i samband med den stora slutredovisningen onsdagen 2020-06-10.

I det material som presenterades finns vare sig mordvapen, annan teknisk bevisning eller tydliga motiv. Den slutsats Petersson drar är hämtad från dåvarande länspolismästaren Hans Holmér som redan 1986 – 1987 pekade ut Stig Engström och organisationen PKK som tänkbara mördare. PKK-spåret ledde till att 22 personer greps, men samtliga befinns oskyldiga och släpptes senare. Stig Engström avskrevs också, trots att han bevisligen hade befunnit sig på mordplatsen och ljugit om vad han gjorde.

Thomas Persson, lärare, författare och journalist, utkom med boken Den osannolika mördaren 2018 (Offside Press) samt ett långt reportage i fyra delar i Magasinet Filter, där han pekade ut Stig Engström som skyldig. För boken fick han Guldspaden som är Sveriges främsta pris för grävande journalistik. Motivet till varför Palme, som var älskad av sina partivänner och hatad av sina motståndare, mördades skulle vara hans politiska åsikter. Men det går fortfarande inte att bevisa.

Motivet till varför Sveriges störste entreprenör och företagare genom tiderna, finansmannen Ivar Kreuger, mördades är däremot klarlagt. Kreuger hade försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullgöra sina åligganden, vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser, och de i de egna leden som bedragit honom stod inför sitt avslöjande, skriver Lars Jonas Ångström i sin bok ”Därför mördades Ivar Kreuger” (Sellin & Blomquist förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden 1990)

Vad som är tydligt i fallet Ivar Kreuger är att de som skötte konkursen spred vilseledande information för att påverka priset på Kreugers tillgångar. Men hittills har ingen fällts trots den massiva förtalskampanjen mot Ivar Kreuger och hans verksamhet direkt efter mordet.

Två av Sveriges största tidningar, Dagens Nyheter och Göteborgsposten, spred vid flera tillfällen under 1920- och 30-talen ren desinformation. Vikten av att kunna påverka allmänheten via massmedia hade SEB-sfären klart för sig ganska tidigt och Marcus Wallenberg drog sig inte för att direkt som indirekt söka påverka tidningarna och förse dem med material som han själv kontrollerat, skriver Lars-Jonas Ångström.

Karaktärsmordet på Ivar Kreuger inleddes bara timmar efter att det stod i Dagens Nyheter att Kreuger skjutit sig efter att ha drabbats av nervsammanbrott. Kreuger skulle i ett avskedsbrev ha förklarat: ”Jag orkar inte mer”. Men hela historien om ”avskedsbrevet” visade sig vara en bluff, skriver författaren och förläggaren Jan Gillberg i sin bok ”Trippelmordet” (DSM Dokument nr 4, 2007)

Kostnaden för utredningen hur och vem som mördade Ivar Kreuger redovisades aldrig. Svenska staten slapp betala: det var allmänheten och aktieägarna som fick stå för notan genom att orättfärdigt få sina tillgångar nedvärderade och beslagtagna på samma sätt som under den svenska bankkrisen 1987- 1993, som jag skrivit om i flera av mina böcker.

Jag själv, Jan Gillberg, Lars-Jonas Ångström och Sven Olof Arlebäck har i våra böcker visat att Ivar Kreuger var solvent när han mördades samtidigt som hans företag besatt enastående utvecklingsmöjligheter. Nu kunde hans fiender lägga beslag på alla hans tillgångar för bara en bråkdel av deras verkliga värde. Om Ivar Kreuger kan man först som sist säga: Ingen svensk har varit först så hyllad och beundrad, sedan så skamligt förtalad och förljugen efter att han blivit mördad. För sina enastående framgångar fick han plikta med sitt liv.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt

____________________________________

Artikel 11 (2020-05-27)

Återta makten över pengautgivningen

Stater och politiker måste ta tillbaka makten över penningutgivningen från bankerna och inte tillåta dem att skapa ”luftpengar”. Annars kommer kriser och bubblor att fortsätta drabba vanliga låntagare och skötsamma företag, skriver Mats Lönnerblad

Peter Sundborg, som arbetar med en licentiatavhandling om arbetarrörelsens historia, har skrivit en mycket bra  artikel i Sundsvalls tidning om att det är låntagarna som drabbas när bostadsbubblan på nytt riskerar att spricka på grund av Corona-pandemin.

Men problemen är mycket större än han anar, eftersom EU i dag håller på att raseras av att de nya medlemsländerna inte följer de grundläggande regler som en gång byggde upp EU. Även de skötsamma företagen i Europa riskerar att drabbas, ännu mer nu genom att högerextrema krafter motarbetar EU på alla plan.

Det är fortfarande inte många politiker och sakkunniga som känner till att när en bank lämnar ett lån, lägger den bara till lånebeloppet till låntagarens inlåningskonto i banken. Pengarna tas inte från någon annans insatta pengar; de betalades inte dessförinnan in till banken av någon. Det är nya pengar som många gånger används enbart för spekulation av låntagaren.

Samtidigt som detta händer saknar EU förmåga att straffa medlemsstater som bryter mot de principer som unionen bygger på. Vad vi behöver är ett EU som arbetar för medborgarna och inte för storbanker och kartellföretag.Dublinförordningen lägger en orimligt stor börda på länder som Italien, dit migranter först anländer till EU.

Det dominerande landet i EU är Tyskland, och den dominerande politiska alliansen i Tyskland – mellan det kristdemokratiska partiet (CDU) och de bayerska kristdemokraterna (CSU) – fungerade så länge det inte fanns något betydande parti till höger om CSU i Bayern, skriver finansmannen George Soros i boken ”Till försvar för det öppna samhället” (översättning Peter Staffansson, Natur & Kultur).

Detta förändrades med framväxten av det högerextrema Alternativ för Tyskland (AFD). I delstatsvalet i september 2018 gjorde CSU sitt sämsta valresultat på över 60 år, och AFD kom in i det bayerska parlamentet. Även i Storbritannien hindrar en förlegad partistruktur folkviljan från att komma till sitt rätta uttryck.

Italien befinner sig i en liknande belägenhet. EU begick ett fatalt misstag 2017 när man valde att strikt tillämpa Dublinförordningen, som lägger en orimligt stor börda på länder som Italien, dit migranter först anländer till EU. Detta drev Italiens i huvudsak Europavänliga och immigrationsvänliga väljare i armarna på antieuropeiska Lega Nord och Femstjärnerörelsen 2018.

Tyvärr styrs de mellanstatliga samarbetena ofta av partiledarnas egenintressen, och man agerar motståndare till allt vad EU står för. Europeiska folkpartiet (EPP) är enligt George Soros den största syndaren, vilket bevisas av att man fortsätter låta den ungerske premiärministern Viktor Orbáns parti Fidesz ingå i gruppen för att kunna behålla sin majoritet och kontrollera fördelningen av toppjobb inom EU.

Det första steget, enligt Soros, för att skydda Europa är att erkänna vilket allvarligt hot dessa utgör. Det andra är att väcka den sovande Europavänliga majoriteten och mobilisera den för att försvara EU:s grundläggande värderingar. Annars kan drömmen om ett enat Europa bli tjugoförsta århundradets mardröm.

Soros beskriver helt riktigt de ödesdigra problemen med EU. I stället för att vara ett förbund av jämlikar har eurosamarbetet delats upp i två klasser, långivare och låntagare, vilket nu gör att hela EU riskerar att falla samman eftersom länderna inte följer de ursprungliga idéerna bakom den inre marknaden.

Medlemsstaternas största misstag är att överlåta rätten att skapa pengar åt bankerna. Min uppfattning är att EU också måste erkänna sina misstag. När Euron introducerades slog myndigheterna rentav fast att statsobligationer var riskfria. Kommersiella banker behövde inte sätta av något buffertkapital för att täcka sina innehav av statsobligationer. Europeiska Centralbanken (ECB) accepterade alla statsobligationer på lika villkor. Detta skapade ett osunt incitament för kommersiella banker att köpa upp de svagare regeringarnas skulder för att kunna tjäna vad som i slutändan bara blev några få baspunkter, eftersom räntorna på statsobligationer konvergerades till praktiskt taget noll.

I ett utvecklat land som Sverige, med egen valuta, finns ingen konkursrisk om Sverige inte går med i en bankunion där de ingående länderna tvingas dela på alla risker. Men genom att ge upp och överlåta till bankerna att ge ut pengar, som ingen medlemsstat faktiskt kontrollerar, satte medlemsstaterna inom EU sig själva i samma sits som länder i tredje världen som lånar i främmande valuta.

President Abraham Lincoln återvände under det amerikanska inbördeskriget till det koloniala systemet med pengar som ges ut av staten till fromma för allmänheten och de seriösa företagen. Men han blev mördad, och bankirerna återvann kontrollen över penningmaskinen, skriver Ellen Hodson Brown i sin bok ”Bankerna och skuldnätet” )översättning Peter Pettersson, Anachos förlag)

Vad både EU och svenska staten borde göra är att återta makten över penningutgivningen från bankerna. Då skulle vi inte ha några allvarliga bankkriser längre, där allmänheten och de skötsamma företagen får betala notan varje gång bankerna missköter sig, både i Sverige och globalt.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

________________________________

Artikel 10 (2019-02-26)

GÖR OM OCH GÖR RÄTT !

Enligt Regeringsformen får ingen lag eller föreskrift meddelas i strid med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR) . Sedan den 1 januari 1995 gäller EKMR som svensk lag (lag 1994:1219)

År 1995 var också det år som Sverige gick med i Europeiska unionen (EU)  gjorde att Sverige kände sig tvingade att  inkorporera EKMR i den svenska lagen  1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap  kap 11 RF. År 2010  skedde en lagändring av RF och meningen ”En rättvis rättegång ska genomföras rättvis och inom skälig tid”. Rätten till en rättvis rättegång fastställs också i artikel 6 i EKMR.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle. Rättigheten är en garanti för att upprätthålla rättssäkerheten och säkerställa att var och en har möjlighet att få sina rättigheter prövade i domstol. Det är EU:s direktiv och denna rättighet som inte följs i Sverige i många domstolsärenden som jag tagit del av och skrivit om.

Det gäller också de många bedrägerier och förmögenhetsbrott  som aldrig utreds av polis och åklagare och därför  inte blir föremål för någon domstolsprövning alls. Nyligen fick jag bekräftat att en undersökning visar att av 700 bedrägerier var det  bara ett  bedrägeri som utretts på ett korrekt sätt av polis i Sverige, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt med vilka mått man än mäter.

Förutom EKMR   ingår också EU:s direktiv och lagar som ovillkorligen måste följas, men som fortfarande inte följs av våra svenska domstolar.  Låt mig därför bara ta ett exempel som gäller självständiga handelsagenter – vars direktiv från EU gäller i hela Europa – men som inte följs i Sverige.

En handelsagent som varit verksam sedan år 2000 och hade några av Sveriges största företag som kunder –  bytte huvudman år efter 8 år,  för att expandera sin verksamhet till andra länder. Han bildade ett bolag och gick med i handelsagenternas eget förbund för att förvissa sig om vilka lagar som gällde och vilka förpliktelser som såväl huvudmannen som agenten var förpliktiga till att följa.

Vid årsskiftet 2008 omsatte han ensam 10 miljoner kronor och skrev först på ett femårsavtal med sin nya huvudman som sedan omförhandlades till ett 10-års avtal. Avtalet förpliktade huvudmannen att låta agenten tillsammans med sin revisor granska huvudmannens bokföring en gång per år för att kunna kontrollera om den redovisade provisionen stämde.

När han bad om att få kontrollera huvudmannens bokföring redan i inledningen av samarbetet blev svaret att detta var företagshemligheter. För att få  bekräftat att en kund som han redan hade hade  anlitade huvudmannen direkt i strid med avtal, trots att det var agenten som fått offertförfrågan från kunden.  För att få saken avgjord omgående och i enlighet med artikel 6 i EKMR och svensk lagstiftning gick han då  till domstol.

Sakfrågan som omgående  kunde ha avgjorts i svensk domstol har fortfarande inte avgjort i någon rättsinstans, trots att agenten från början haft rätt i sakfrågan enligt både EU-rätten och svensk lag. Vad som nu hänt under förberedelsen av denna process är att huvudmannen kapat agentens hemsida så att han inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och hotas nu av konkurs.

För att få rätt till en rättvis rättegång anmälde då missnöje mot den aktuella domaren i målet. Trots begärda editionsföreläggande, anmälan till polis, åklagare, JK, JO, Statens Ansvarsnämnd och Kommerskollegium har ingen av dessa instanser prövat den missnöjesanmälan, med utgångspunkt vad som står i avtalet mellan parterna eller vad både EU-rätten stipulerar och hur snabbt ett ärende skall avgöras i våra domstolar,  för att agenten skall kunna erhålla en rättvis rättegång redan i första rättsinstans och inom rimlig tid.

Vad som gäller för rättegångsfel i Sverige som fortfarande inte följs är: ”Upptäcks felet under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felet rättas till. Därefter får hela rättegången tas om från  början”

Min uppfattning efter att ha tagit del av många ärenden som jag skrivit om i mina böcker och åtskilliga artiklar är därför att Sverige inte längre kan tänka bort EU-rätten och agera som att EU domstolens domar inte gäller i Sverige i flera fall som jag tagit del av Min uppfattning är även att det är en grundläggande princip att EU:s lagar och direktiv måste följas och att vad som framgår av EKMR respekteras i vårt land när det gäller tidsåtgången för en rättegång.

I detta fall har en rättegång som kunde avgjort på 3 månader tagit mer än 4 år i anspråk utan att målet kunnat prövas efter sina rätta förutsättningar i någon rättsinstans. Uppgiften för både polis åklagare och svenska domstolar är att tolka EU:s lagstiftning och se till att den följs och tillämpas på samma sätt i alla EU-länder och EU-institutioner, vilket enligt min uppfattning inte sker i Sverige.

Vad står det då i avtalet mellan parterna mellan huvudmannen och hans agent ? Tingsrätten har redan konstaterat att ursprungsavtalet  som är daterat redan 2008- 06-11 är ett handelsagenturavtal.  I ursprungsavtalet framgår tydligt att granskning av huvudmannens, att rätta utbetalningar skett, sker på plats hos huvudmannen av agenten personligen eller hans revisor en gång per år.

Förlängningen av detta avtal gäller från 2014-01-01 fram till 2019-12-31 där det visar sig att huvudmannen självmant återgått till de regler som gäller i ursprungsavtalet, vilket tingsrätten fortfarande inte uppmärksammat i vare sig en mellandom eller hur målet skall handläggas i fortsättningen.  Trots detta finns angivet av agenten  i flera  aktbilagor. Varför även motiveringen för en mellandom i detta ärende är helt felaktig, men fortfarande inte åtgärdats. .

Vad säger rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter som finns översatt till svenska i Lag (1991:351 om handelsagentur ?

Under artikel 12 framgår att: ”Handelsagenten skall ha rätt att kräva att få alla de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna som huvudmannen har tillgång till och som han behöver för att kontrollera storleken på sin provision. Avvikelse från 2 till men för handelsagenten får inte   träffas.”

Kan det sägas tydligare ? Min fråga är därför varför editionsförelägganden som begärts  redan i inledningen av denna tvist aldrig har beviljats trots överklagande i alla rättsinstanser och missnöjesanmälan i samma ärende aldrig beaktas när en domare undanhåller alla de bevis som gör att klagande skall kunna erhålla för att erhålla en rättvis rättegång redan in tingsrätten.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

____________________________

Artikel 9 (2019-02-26)

Varför utreds inte förmögenhetsbrott ordentligt i Sverige?

Förmögenhetsbrott som innebär stora ekonomiska skador för dem som oförskyllt drabbas, blir allt vanligare i Sverige. De utreds sällan i den omfattning som är nödvändig. Det gäller både i våra domstolar, myndigheter och hos polis och åklagare.

Under ett kvarts sekel, i min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag skrivit hundratals artiklar i riks- lokal och fackpress och i flera av mina böcker om hur både framgångsrika företagare och privatpersoner som fått sina företag kapade eller deras kunder blivit  kidnappade – aldrig fått någon upprättelse, trots att de haft rätt i sak.

De direkta konsekvenserna för att brott som aldrig utreds ordentligt i vare sig brottsmål eller tvistemål bör  anmälas till de statsanställda i högre befattningar och borde  prövas av deras arbetsgivare, Justitiekanslern (JK) eller Riksdagens ombudsmän (JO).

Missnöjesanmälan som innefattar både jäv och rättegångsfel borde även kunna överklagas och utredas ordentlig i domstol – redan innan huvudförhandling –om inte domstolen följer befintliga lagar redan i första rättsinstans.  Även Statens ansvarsnämnd  tar emot anmälningar om anställda inom stat och förvaltning som inte sköter sig  – men däremot inte klagomål från enskilda personer.

I såväl mina böcker som i flera publicerade artiklar har jag namngivit de personer som jag anser skyldiga till att begått allvarliga förmögenhetsbrott, men där förövarna vunnit i domstol bara för att målet aldrig prövats på ett objektivt sätt och i alla delar av målet. När målen anmälts till polis och åklagare har – i många mål jag tagit del av – aldrig några förundersökningar inletts.

Låt mig därför med två exempel visa hur det kan gå till: Vad det första målet handlar om är hur en statlig stiftelse lagt beslag på 1/3 av aktierna utan att inköpa en enda aktie, vilket stiftelsens ledning vare sig vill medge eller visa upp sina påstådda inköpta aktier med ett utdrag ur aktieboken.

När domstolen inte beviljar editionsföreläggande förlorade entreprenören  1/3  av sitt ägande i det företag han skapat  redan i tingsrätten och får i stället betala både sin advokat och motpartens advokat cirka 4 miljoner i rättegångskostnader. Hovrätten beviljade inte prövningstillstånd. Entreprenören och företagaren fick 1 krona (!) för sitt företag som han själv skapat. Kronan betalade han tillbaka. Hela företaget såldes därefter vidare till utlandet för cirka 300 miljoner kronor!

När ärendet anmäls till JK beviljades ingen prövning. När ärende gick vidare till  JO uppmanar myndigheten, i stället för att utreda ärendet att stiftelsen är skyldig att följa förvaltningslagen genom att mottaga besök och besvara mejl, vilket aldrig gjordes när det gäller stiftelsens förvärv av aktierna i företaget, vilket alltså skedde utan att man ägde några aktier eller kunde uppvisa aktieinnehavet i en aktiebok.

I ett annat fall har handelsagenten blivit berövad både sina kunder (i strid med ett 10-årigt samarbetsavtal) och förnekats den provision han haft rätt till enligt avtal. Trots att agenten skall få granska sin huvudmans bokföring i enlighet med både EU-rätten och svensk lag, så medger domstolen inte denna rätt.

För att kunnat erhålla den bevisning som erfordras innan att målet tas upp behövs en lagenlig granskning av huvudmannens bokföring, men tingsrätten beviljar inte detta. Missnöjesanmälan har lämnats i tid  men fortfarande har inte domstolen granskat detaljerna i anmälan trots överklagan till både hovrätt och Högsta domstolen (HD).

Därefter har det ena fallet har anmälts till Statens Ansvarsnämnd som bara hänvisar  till  JK och JO. Fallet har även anmälts till såväl Bolagsverket, JK  och JO  vilka inte vidtagit några åtgärder alls.

De som drabbas av dessa brott är framgångsrika som entreprenörer och handelsagenter som kan uppvisa bevisbara resultat och innehar materiella tillgångar som är betydande. Det första fallet  som gäller en uppfinnare och entreprenör har redan avgjorts i domstol, trots att företagaren aldrig fått någon prövning i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen och målet bevisligen aldrig avgjorts på ett korrekt sätt i tingsrätten..

Fallet som handlar om en handelsagent som blivit berövad av alla sina kunder har anmälts till Statens Ansvarsnämnd vilka som sagt bara hänvisar till JK och JO. Bägge fallen har anmälts till såväl JK som JO utan åtgärd från deras sida.

Mot den bakgrunden ifrågasätter jag både JK och JO:s verksamhet eftersom det är undanhållande av bevisning i våra domstolar och bristfällig granskning som gör att de som har rätt i sak ändå förlorar i många av de mål jag tagit del av. Detta har skett sedan EMR- reformen (En modernare rättegång) implementerats och hovrätten inte längre behöver motivera ordentligt varför man inte beviljar prövningstillstånd. Vad dessa  bägge fall visar är  att domstolen som säger  sig sig kunna lagen,  inte vet hur den skall tillämpas, vilket är ett allvarligt problem som måste åtgärdas.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

Artikel 8 (2019-01-05)

.

Anmälan för missnöje med domstolsbeslut

.

Vad denna artikel handlar om är hur svenska företag nekas rätten till en rättvis rättegång i många tvistemål. Mål som jag tagit del av och redan skrivit om. Jag vill här ge ett exempel på detta. Det handlar om Digital Print Center Sverige och Digital Print Center Europe AB (DPC) som verkat som handelsagent under 17 år som är käranden i ett mål som  pågått under mer än 4 år i såväl Stockholms och Uddevalla tingsrätter och som fortfarande inte kunnat avgöras i första rättsinstans.

.

Rätten till en rättvis rättegång  i detta mål har undanhållits käranden redan från inledningen av rättegången genom att rådmannen Arne Åkerström  i Uddevalla tingsrätt inte tillåtit att vidarebefordra tillkommande krav mot svaranden till deras juridiska ombud och samtidigt inte reagerat för de övergrepp mot DPC som DPC:s huvudman – Jet Print Storbilder AB (Jet Print) – gjort sig skyldig till direkt efter att avtalet upprättats och samarbetet påbörjats och även under pågående förberedelse i Uddevalla tingsrätt. Inte heller har han brytt sig om att göra en korrekt  tolkning av avtalet mellan parterna vad både svensk lag, rättegångsbalken och Europarätten stipulerar i detta ärende och vilka ekonomiska konsekvenser det fått för kärandena.

Rättegången  kunde avgjorts på 3 månader om käranden bara tillåtits granska Jet Print bokföring redan från inledningen av denna tvist i enlighet med Europarätten och svensk rätt. Rätten till en rättvis rättegång i detta ärende avser  bland annat undanhållande av skriftliga bevis och att käranden aldrig erhållit en provision på 30 procent – som är en förutsättning för avtalet mellan parterna.

Vägran från rådmannen Arne Åkerström består också i att inte tillåta käranden förhöra svarandens anställda  och DPC:s kunder redan från inledningens av samarbetet – och samtidigt undanhålla alla bevis. Avtalet mellan parterna måste betraktas som ett tydliga fall av avtalsbrott från Jet Print- som DPC kunnat bevisa först efter ett antal år sedan vi erhållit ett stort arbete för en av  DPC:s kunder som Jet Print lagt beslag på trots att bolaget/kunden var kund hos kärandena –  och offertförfrågan ställts till DPC och inte Jet Print!

Vad missnöjet med Arne Åkerström handlar om är att Uddevalla tingsrätt genom nämnde rådman vare sig respekterat ingående bevittnade avtal mellan parterna, Europeisk rätt och svensk rätt samt vilka konsekvenser detta får för inför kommande huvudförhandling där vi har bevisbördan, men där kärandena inte tillåts granska Jet Prints bokföring, för att erhålla de bevis företaget har rätt att få ut enligt avtal och lag.

Yrkanden som tillkommit från kärandena är därför att samtliga fakturor och orderbekräftelser i nummerordning sedan samarbetet mellan DPC och Jet Print inleddes översändes till kärandena innan huvudförhandling så de vet vilka ytterligare vittnen och vilken bevisning som kan åberopas. Detta har dock heller inte har hörsammats av Åkerström som i stället för domare agerar som försvarsadvokat för  svaranden.
Stämningsansökan baserar sig på avtalet mellan parterna och dess förlängning vilket bevisligen aldrig har följts av svaranden Jet Print från 2009-01-01 oc  förlängningen av detta  avtal fram till  2019-12-31 som stipulerar att kärandena skall äga rätten att varje år få granska Jet Prints bokföring.

Avtalet är ett 10-årsavtal där rådmannen Arne Åkerström vägrar att låta kärandena  granska Jet Prints bokföring eller förhöra de vittnen som kärandena  önskar åberopa i detta mål. Vad som sedan har  hänt under förberedelsen av denna rättegång är att svaranden under pågående rättegång kapat kärandenas  gemensamma hemsida så att kärandena  inte längre kan bedriva någon verksamhet alls varför DPC fakturerat Jet Print för uteblivna intäkter som Jet Print mottagit med som Arne Åkerström inte heller beaktat.

Jet Print har tvingat bort kärandena från att fullfölja avtalet genom att att ta bort telefonförbindelsen mellan DPC och Jet Print samt erkänt att man kan utbetala 30 procent i provision till sina andra kunder signera orderbekräftelser i strid med överenskommelser vilka stipulerade att detta skulle ske i vårt/DPCs namn.
Uddevalla tingsrätt har konstaterat att kärandena arbetat som självständig handelsagent redan i ursprungsavtalet och i förlängningen av detta har Jet Print återgått till ursprungsavtalet.
Av Europarådets direktiv (86/653/EEG) av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar förande självständiga handelsagenter framgår av artikel 12 §2 att handelsagent skall ha rätt att kräva att få all de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till och som han behöver.

Detta framgår också av den svenska agenturlagen från 1990/91:63 i § 14. Arne Åkerström hela tiden nekat oss att granska Jet Prints bokföring , trots att detta är den viktigaste punkten enligt både EU-rätten och den svenska lagstiftningen och avtalet mellan parterna. Rådmannen Arne Åkerström hävdar att företagen inte äger denna rätt att erhålla de bevis företagen anser de  har rätt att få ut – trots att de redan från början av denna process hävdat denna rätt – och kärandena haft giltig ursäkt för att underlåta  att åberopa alla andra omständigheter i samband med stämningen, eftersom Jet Print stora övergrepp även skett under pågående förberedelser i målet.

Inte heller har Åkerström innan förberedelsen avslutats gjort en skriftlig sammanställning som innehållet av alla yrkanden som uppkommit genom Jet Prints lagstridiga åtgärder mot DPC  under processens gång. Kärandena har därmed inte fått tillfälle att yttra oss över en komplett sammanställning innan det som stipuleras i en huvudförhandling enligt lag. (42:16 rättegångsbalken) och EMR-reformen.

Regel om materiell edition anger att editionsföreläggandet kan grundas på rättsförhållandet mellan parter, vilket följaktligen innebär att föreläggandet kan grundas på civilrättsliga föreskrifter  i avtalet med Jet Print – som kärandena åberopat i åtskilliga aktbilagor – vilka klargör att DPC skall erhålla 30 procent i provision och att avtalet, som gäller fram till 2019-12-31, vilket Jet Print aldrig har följt – vilket redan har intygats av både bolagets revisor och bokföringsbyrå i två inlagor som översänts till Uddevalla tingsrätt.

Kärandena har  även  påpekat att det tema för mellandom som genomförts varit helt meningslöst, eftersom avtalen löper  fram till 2019-12-31 utan borde i stället handla om rätten att granska Jet Prints bokföring.  De skriftliga avtalen ger ju inte Jet Print rätten att säga upp avtalet i förtid. Jet Print har ju lagt ner sin  egen fordran mot DPC,  redan innan ärende kom upp i Stockholms tingsrätt för att sedan på Jet Prints begäran överförts till Uddevalla tingsrätt.

En domare måste förstå vad ett tvistemål  mål handlar om innan referenten i målet fattar beslut och hur förberedelsen skall slutföras, vilket aldrig skett i Mål T 391-15. Vad kärandena kunnat bevisa i detta mål är ju att Jet Print aldrig följt det skriftliga avtalet mellan parterna: att alla orderbekräftelser skall ske i kärandenas namn enligt inlämnade bevis, att Jet Print måste anpassa sin prissättning så att kärandena kunnat erhålla 30 procent i provision och att granskning av Jet Prints bokföring skall kunna ske varje år, för att kärandena skall kunna kontrollera om vilka kunder som ringt in direkt till Jet Print som handelsagenten varit i kontakt med

Till sist har kapningen av DPC:s hemsida, som skett under själva förberedelsen, betytt att kärandena  inte kan bedriva någon verksamhet alls. Det är utifrån dessa kriterier som målet måste prövas redan i första rättsinstans, enligt min uppfattning och enligt de jurister jag talat med,  så att kärandena skall kunna erhålla en rättvis rättegång redan i första rättsinstans.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_____________________________

.

Artikel 7 (2018-10-09)

SVENSKA DOMSTOLAR TROTSAR EU-RÄTTEN

Principen om fri bevisföring i vårt land – enligt rättegångsbalken RB 35:1 – framgår i generalklausulen RB 35:1 med följande lydelse att: ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat”.

Vilken bevisning som käranden och svaranden har rätt att få tillgång i både brottsmål och tvistemål och åberopa redan i första rättsinstans till framgår av både avtalslagen, Europarätten och Europakonventionen. (EKMR)

Låt mig därför  ge bara ett konkret exempel där svenska domstolar inte följer EU-rätten i tvistemål som handlar om såväl EU-rätten som rättegångsbalkens 38 kapitlet 2 §  i rättegångsbalken som följer att den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse i målet är skyldig att företa den, vilket gäller för käranden och svarande i både brottsmål och tvistemål.

Avvisning av bevisning, mot bakgrund av den fria bevisföringen och Europarättens ställning i Sverige över svensk lag, äventyras ju om domstolarna vare sig följer rättegångsbalken eller EU-rätten.  I rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter framgår att svenska domstolar åsidosätter både svensk lag och EU-rätten när det gäller frågan om avtalsförhållande mellan huvudmannen och handelsagenten.

I detta fall har en handelsagent efter 8 års arbete som sådan bytt samarbetspartner till en ny huvudman. Avtalet med den nya huvudmannen är ett 10-årsavtal som garanterar hur redovisningen skall ske och att huvudmannen är skyldig, att tillåta granskningen av huvudmannens bokföring en gång per år. Avtalet som godkänts och bevittnats av bägge parter stipulerar att så skall ske. Överenskommelse har också skett att huvudmannen skall orderbekräfta alla ordrar i agentens namn  – vilket aldrig har skett.

Eftersom den nya huvudmannen redan från inledningen av samarbetet – trots avtal – nekat agenten att granska huvudmannens bokföring med hänvisning till att detta handlar om ”företagshemligheter”, vilket föranledde en stämning i Stockholms tingsrätt mot huvudmannen när han upptäckte att huvudmannen inte redovisat kunder  som redan anlitat agenten i andra sammanhang.

Efter fyra års onödigt processande vidhåller huvudmannen att han äger rätten att förbjuda agenten att granska hans bokföring, trots att tingsrätten konstaterat att agenten har varit agent för huvudmannen redan i inledningen av samarbetet mellan parterna.

Vad som nu händer är att den domare som är utsedd att leda huvudförhandlingen säger sig dela huvudmannens uppfattning, vilket strider både mot avtalets formulering som bägge parter godkänt och EU-rätten.

När sedan frågan om avvisning av detta tvistemål överklagas i alla  i alla rättsinstanser anser både hovrätt och Högsta domstolen (HD) att någon granskning av huvudmannens bokföring inte är inte behövs, trots att det är handelsagenten som har bevisbördan.

Men sedan handelsagenten genom att domstolen vare sig följer avtalslagen, EU-rätten  eller Europakonventionen genom en resningsansökan, väljer HD till slut att skicka tillbaka agentens missnöjesanmälan till hovrätten.

Den fråga som då återstår att besvara sedan handelsagenten – genom begäran av att få granska huvudmannens bokföring via både editionsföreläggande  handräckning och särskild handräckning i  såväl hovrätt som HD  – inte beviljats detta i någon rättsinstans är att utreda är  vad EU-rätten säger i samma fråga. Den till svenska översatta Handelsagenturlagen gäller nämligen som lag också i vårt land. Där föreskrivs följande i rådets direktiv artikel 12 punkt 2 och 3:

”Handelsagenten skall ha rätt att kräva att få alla de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till och som han behöver för att kontrollera storleken på den provision han är berättigad till. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelser från punkt 1 och 2 men till men för handelsagenten får inte träffas.”

Rådets direktiv och dess översättning till svenska har åberopats i åtskilliga aktbilagor utan att någon rättsinstans brytt sig om att tolka ordalydelsen i varet sig det skriftliga avtalet mellan parterna, överenskommelser hur redovisningen skall ske vare sig i avtalet mellan parterna eller efter EU-rättens bestämmelser vilket betyder att svarande hittills inte heller erhållit någon ”rättvis förberedelse” i denna rättegång vilken har pågått i fyra år utan att någon rättsinstans brytt sig om att tolka vilket bevisning kärandena i detta mål har rätt att utfå enligt både avtalslagen, EU- rätten och Europakonventionen.

Mot bakgrund av den fria bevisföringen och EU-rätten är det min uppfattning att man inte behöver vara författare och skribent i finansrätt för att förstå att det ren rättsligt  inte går att avvisa bevisningen redan i tingsrätten.

Granskningen av huvudmannens bokföring borde ha skett för  länge sedan och godkänts av domstolen redan genom begäran om inskickade editionsförelägganden, handräckning och särskild handräckning. Hur det går när hovrätten genom HD:s försorg tvingas ta ställning till samma missnöjesanmälan på nytt genom den beviljade resningsansökan återstår att se.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt.

______________________________

.

Artikel 6 (2018-09-06)

Sagan om bankkrisen

Det stora dramat i den stora svenska bankkrisen inträffade slutet av krisen 1992, skriver ledarskribenten Gunnar Jonsson i en uppmärksammad ledarartikel i Dagens Nyheter. (DN 2018-07-04)

I sin välformulerade ledarartikel skriver Jonsson  hur  valutamarknaderna satte hård press på den svenska kronan, vars fasta växelkurs ännu var en dogm. Ytterst få ifrågasatte att den skulle försvaras till sista blodsdroppen, skriver han. Riksbanken höjde räntan i olika omgångar och nådde ofattbara 500 procent i september 1992.

Regeringen och socialdemokraterna tvingades göra upp om två omfattande krispaket. Statsfinanserna måste akutbehandlas,  som den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis hade krävt. De borgerliga accepterade  att höja skatterna, socialdemokraterna att skära i bidrag och välfärd. Kronan attackerades ändå. I november fick kursen flyta förs första gången sedan 30-talet. Ekonomin vacklade fortfarande. Samförståndet vissnade  snabbt .

I valrörelsen 1994 skyllde Ingvar Carlsson bankkrisen på Carl Bildt och det fortsatte socialdemokraterna med i åratal. Fast det inte var sant. Det socialdemokratiska maktinnehavet från mitten av 80-talet var en dyster affär, fylld av misstag. Först genom att devalvera sig ur problemen vilket i början var bra för exporten. Budgetunderskotten växte. Inflationen var hög. Tillväxten skral. Sysselsättningen prioriterades men lönerna skenade och eldade på priserna.

Enligt mitt förmenande – som jag också redogjort för i flera av mina böcker och i både dags- och fackpress –  sprack bubblan redan hösten 1987,  3 år innan Carl Bildt blev statsminister.  Fastighetsmarknaden började bli överbelånad, låntagare och och banker blev allt hårdare trängda och  effekterna spred sig och hela ekonomin riskerade att kapsejsa, vilket den till slut gjorde,  när de svenska bankerna inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningskrav.

Vad som hände då kan hända på nytt. I  mycket större omfattning. Världsekonomin är dåligt rustad för att hantera en ny global bankkris. Sverige ligger på risigt till. Den 15 september är det 10 år sedan Lehman Brothers ansökte om konkurs. Banken hade varit en stor spelare på den amerikanska bolånemarknaden då amerikanarna inte kunde betala sina lån när räntorna steg. Den amerikanska staten valde att inte rädda den misskötta banken.

Krisen spred sig eftersom ingen visste vem som satt på de dåliga bolånen som hade spritts till resten av världen. Den gången tvingade centralbankerna världen över att sänka sina styrräntor låga nivåer. I Sverige har Stefan Ingves, som är chef för Riksbanken, sett till att styrräntan varit under noll i över två års tid.

Vad som händer just nu i vårt land är att allt  fler bostadsköpare som köpt bostadsrätter  eller villor till allt för höga priser,  tack vare den låga räntan,  riskerar att hamna i samma skuldfälla som skedde under den stora bankkrisen 1987–1993 när räntan höjs. Dessutom göms skulderna i nyproducerade bostadsrätter undan så att många som redan förvärvat bostadsrätter kan råka dubbelt illa ut genom det gemensamma ansvaret att tvingas gemensamt kunna betala för alla bostadsrättens skulder.

I äldre bostadsrättsföreningar är skuldsättningen betydligt lägre. I vårt land ligger snittbelåningen för alla bostadsrätter sammantagna på 5.500 kronor per kvadratmeter , att jämföra med i snitt 14.000 kronor per kvadratmeter för nyproduktion. I dag har många nybyggda bostadsrättsföreningar dubbelt så hög skuldsättning, och i vissa fall  till och med tre gånger så hög som genomsnittet, vilket är en oroande utveckling.

I dag visar det sig redan att små och medelstora företag har svårt att få lån eftersom bankerna prioriterad storföretagen, trots att de minde företagen utgör 90 procent av alla framtidsföretag. Den ekonomiska utvecklingen visar att alla de stora dramatiska finanskriserna inte kommer att upphöra – om inte åtgärder vidtas.De som inträffade 1987  och 1997, fram till utbrottet av den globala finanskrisen 2007–2008 beror ju på att Bretton Woodssystemet övergavs.

Att avskaffa systemet med fasta växelkurser,  koppla loss dollarn från guldet ,  vilket skedde den 15 augusti 1971 var det som  innebar slutet för  Bretton Woods-systemet. Min uppfattning är således att vi måste införa ett nytt Bretton Woods-system för att skydda oss från framtida finanskriser. Om västvärlden håller fast vid den monetaristiska politik som för närvarande råder i världen riskerar vi att ofrånkomligt att gå in i en ny mörk tidsålder med en hotande ny fascism, om vi inte inför en ny ekonomisk världsordning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

______________

.

Artikel 5 (2018-08-06)

.

Fejkad företagsbesiktning

Företagsbesiktning, eller due diligence, är en arbetsprocess och metod för att samla in och analysera information om företag inför ett företagsförvärv eller andra strategiska förändringar. Den engelska termen, due diligence (ungefär ”skälig aktsamhet”) visar vad som krävs för att en sådan arbetsprocess skall kunna utföras på ett lagligt sätt, så att ingen av parterna som ingår i processen skadas ekonomiskt eller blir utsatta för brott.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag skrivit om många sådana ”företagsöverlåtelser” (rena kapningar av företag) genom åren– affärer som kunnat ske helt olagligt och utan något straffansvar –  mot innovatörer och entreprenörer som blivit avlurade sina företag för en spottstyver och samtidigt förlorat alla sina immateriella tillgångar och rättigheter utan att vare sig domstolar, polis och åklagare agerat.

Bland annat skedde dessa så kallade ”överlåtelser”, många gånger helt utan grund under såväl Kreugerkraschen som under den svenska bankkrisen 1987–1993, vilket jag skrivit om i många av mina publicerade artiklar i både fackpress, storstadspress och lokalpress och i flera av mina böcker:bland annat i min senaste uppmärksammade bok: Pyramidspel (2009).

En företagsbesiktning innebär i första hand att ta fram ett objektivt beslutsunderlag som måste framföras till ledningen i både de säljande och köpande företaget och tjänar i andra hand som ett förhandlingsstöd i avtalsförhandlingen mellan parterna.

Bland de företagsförvärv som jag skrivit om i mina böcker figurerar både stora och små företag. De har kunnat nedvärderas utan att man tagit någon hänsyn till värdet av de immateriella tillgångarna som ofta utgör 80 % av ett företags marknadsvärde.

De värsta exemplen skedde under den självförvållade svenska bankkrisen när krisbankerna, under den största bankkrisen i Sveriges historia, försökte och även lyckades förvärva Nobelindustrier och andra både större och mindre företag till bara en bråkdel av företagens verkliga värde.

Samma sak gäller flera stora fastighetsbolag som slumpades bort och bara några år senare såldes vidare med mycket stor förtjänst genom statliga Securum och andra statliga och privata så kallade ”skräpkreditbolag” som växte upp som svampar under slutet av bankkrisen i början av 1990-talet.

Låt mig därför ta ett exempel som handlar om två bolag och en statlig stiftelse som i strid mot förvaltningsavtalet blivit delägare i en framgångsrik industrikoncern. Ledamoten i denna statliga stiftelse, tillika kansliråd inom näringsdepartementet hade avsiktlig strukit paragrafer i förvaltningsavtalet för att dölja ett olovligt förfogande av aktier i en koncern; allt för att stiftelsen skulle kunna lägga beslag på en tredjedel av företagets alla aktier och tillgångar. De beslutar sig alltså för att överta alla aktier i ett igång varande industriföretag som arbetar på en global marknad.  Den statliga stiftelsen har ej kunnat visa något som helst förvärvsavtal som gäller förvärvet av 30 000 aktier i det välskötta företaget. Den statliga stiftelsen blev part i ett hemligt affärsupplägg genom vilket samtliga immateriella rättigheter och immateriella tillgångar (marknadsvärde ca 100 miljoner kronor) skulle överföras. Upplägget var att aktierna skulle förvärvas för 1 krona vilket skedde genom en fejkad företagsbesiktning (inte direkt due diligence!) Koncernen blev således kapad på grund av utpräglad vänskapskorruption, särintressen och bristande respekt och förståelse för grundaren och entreprenörens rätt till sin egendom enligt Europakonventionens artikel 1.

De två företagsbankerna som varit inblandade i denna process, har efter skadeståndstalan tagit sitt ansvar och ingått förlikningar, vilket resulterade i viss ersättning och upprättelse på grund av deras medverkan i denna suspekta affär. De 3 ”bovarna” som lade beslag på hela företaget har dock tillsammans inte erlagt en enda krona trots att industrikoncernens marknadsvärde var cirka 175 miljoner kronor och de kunde snart sälja det vidare med en mycket högre vinst.

Till saken hör att den statliga stiftelsen finns till för att främja den industriella tillväxten i Sverige – som lyder under näringsdepartementet – och den får inte förvärva företag, varför den tredjedel av industrikoncernens värde som tillföll stiftelsen skedde helt olagligt. När det gäller de övriga två tredjedelarna har grundaren till företaget anmält att vad som avgjorde målet i domstol var att advokaterna använt sig av brukande av falsk urkund i bevishänseende och förfalskning av urkund, vilket vare sig advokatsamfundet, polis åklagare, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) såg som någon grund för att vidta åtgärder.

Advokaten som företrädde stiftelsen hade som bevisning åberopat som en så kallade ”värdering av bolaget” och att det var grundaren själv som upprättat denna i avsikt att hävda företaget helt saknade värde, vilket inte heller var sant och kunde motbevisas. Av domskälen som jag tagit del av var det dessa falska påståenden som kunde motbevisas, men som aldrig gick att överklaga  enär hovrätten avvisade hela målet och inte beviljade omprövning, utan att ange några skäl, så att målet följaktligen inte kunde överklagas till Högsta domstolen (HD). ”Köparna” behövde inte betala en krona för koncernen eftersom de medvetet lurade de två bankerna att koncernen inte var värt ett öre, vilket snart visade sig var helt osant.

Vad som saknas i detta mål är att domstolen, där jag hade tillfälle att följa förhandlingen på plats, är en ordentlig analys av de enskilda bevisen i samband med bevisprövningen, vilket aldrig skedde i tingsrätten. Mot den bakgrunden borde målet ha prövats i sin helhet i hovrätten vilket tyvärr aldrig skedde.

Principen om hur bevisprövningen skall gå till återfinns ju i 35:1, 1 stycket i Rättegångsbalken (RB). Där sägs att rätten efter samvetsgrann prövning av alla som förekommit, ska avgöra vad i målet som är bevisat. Beträffande det första kriteriet sägs i motiven till 35:1 i RB att domaren inte får grunda sitt avgörande på rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Domarens övertygelse måste vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra förståndiga personer, vilket jag vågar påstå inte har skett i denna process.

Med hänsyn till hur betydelsefull domskrivningen är som kontrollstation, och hur ofta det brister i domstolens redovisning hur bevis värderas menar jag att både hovrätten och kammarrätten inte har rätt att avvisa en överprövning i andra rättsinstans, utan några som helst genomtänkta domskäl, vilket strider både mot Europakonventionen och EU-s direktiv.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

_______________________________

Artikel 4 (2018-03-19):

Nordeas flytt minskar risken i det svenska banksystemet

När Nordea nu har beslutat att flytta huvudkontoret till Finland så minskar de svenska storbankernas andel av Sveriges BNP kraftigt. Ändå fortsätter banksystemet via bankgarantin vara en stor risk för skattebetalarna och det behöver åtgärdas, skriver Mats Lönnerblad och Ulf Sandmark.

Riksbanken skrev om Nordeas flytt i sin stabilitetsrapport: ”Om detta sker kommer det svenska banksystemets tillgångar minska från omkring 400 procent till knappt 300 procent av BNP, men kommer även fortsättningsvis vara betydande i relation till Sveriges ekonomi. För Finland kommer motsvarande siffra att öka från omkring 200 procent till drygt 400 procent av BNP.”

Men den svenska bankgarantin omfattar mycket större affärer än så, eftersom derivaten inte är medräknade i dessa siffror. Enligt Nordeas årsredovisning för år 2017 uppgick derivaten i nominella värden till svindlande 7 495 miljarder euro, motsvarande 74 000 miljarder kronor. Men derivaten deklareras i denna balansräkning endast till 46 miljarder euro, alltså 0,6 procent av detta värde, vilket nästintill är försumbart.

Derivaten är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel. Bankernas värderingar av i synnerhet derivat av typen nivå 3 ifrågasätts starkt av många experter, eftersom sådana derivat inte har något marknadsvärde.

Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den EU-styrda svenska bankkrishanteringslagen, eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Balansräkningens tillgångar tillsammans med derivaten gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 80 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP. Den summan lyfts nu äntligen av från de svenska skattebetalarnas garanti till storbankerna.

Men även om den delen lyfts bort kan Sverige inte fortsätta att skydda sig på detta sätt. Då skulle även de andra bankerna behöva skickas iväg utomlands. Vad som krävs är att skattebetalarnas risk begränsas på annat sätt.

Det går att göra genom att staten minskar de typer av bankaffärer som garanteras. Staten behöver bara skydda betalningar, konton, företagskrediter och handelskrediter, det vill säga det som är affärsbanksverksamheten så att den reala ekonomin kan fungera.

Den gigantiska värdepappershandeln med derivat, fondhandel och bankernas egenhandel kan skötas av bankerna på egen risk. Även långivning till bostäder bör stoppas i en separat säck för att skydda bostadsägarna från att behöva betala förluster på bankernas spekulation i värdepapper.

En delning av bankerna innebär en återgång till den uppdelning av finansmarknaden i banker, finansbolag och bostadshypotek som gällde tidigare och tjänade oss väl genom att skapa stabilitet i bankerna.

Kan EU:s bankunion vara ett alternativ och en framkomlig väg till en bankdelning? Riksbanken varnar försiktigt men i otvetydiga ordalag för denna väg när de i stabilitetsrapporten skriver:

“Vid en flytt kommer huvudansvaret för Nordeas tillsyn, resolution och insättningsgaranti att flytta från svenska myndigheter till Finland och den så kallade bankunionen, med ett minskat inflytande för svenska resolutions- och tillsynsmyndigheter. Det kan konstateras att den europeiska bankunionen ännu inte är helt färdigställd. Den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM), där ECB ansvarar för tillsynen av de största bankerna, och den gemensamma resolutionsnämnden (SRM), finns förvisso på plats.

Den gemensamma resolutionsfonden kommer emellertid att byggas upp över tid och ansvaret för att täcka resolutionskostnader ligger fortfarande i hög grad på det enskilda landet. De deltagande länderna har inte heller enats om vem som ska utgöra slutlig garant för fonden. Slutligen är det gemensamma europeiska insättningsgarantisystemet inte på plats. Det innebär att Finland tills vidare blir den yttersta garanten för Nordeas alla inlåningskunder.”

Problemet är att den fond som skall finnas till hand inom bankunionen för att rädda banker är minimal i förhållande till de europeiska storbankernas verksamheter, så det blir i alla fall ländernas skattebetalare som får fylla på för att täcka upp krispaket för de obegränsade garantierna för de systemviktiga bankerna. Dessutom föreslår EU-kommissionen att samma bankräddningsfond skall omvandlas till en Europeisk valutafond och användas för allehanda andra stora utgifter i EU.

Således är inte heller EU:s bankunion något reellt och verksamt alternativ till den säkerhet som en bankdelning skulle ge som resultat.

Mats Lönnerblad
författare och skribent i finansrätt

Ulf Sandmark
civilekonom och journalist

__________________________

Artikel 3 (2018-02-21):

Egenmäktigt förfarande och olovligt förfogande

Egenmäktigt förfarande är i svenska rätt ett tillgreppsbrott enligt 8 kapitlet  8 § Brottsbalken. Olovligt förfogande i Sverige ett brott, som upptas i brottsbalken, 10 kapitlet 4 §. Brottet består i att någon  som fått egendom i besittning vidtar åtgärd – varigenom någon berövas sin ägande- eller säkerhetsrätten till egendomen.

Utan att det blivit några allvarligare straffpåföljder för de svenska krisbankerna för de brott som de begick såväl under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 eller för de brott som några av de svenska storbankerna begick mot sina företagskunder  i Baltikum, bara några decennier senare, som jag själv tidigare  utförligt har redogjort för i olika artiklar i dag-och fackpress och i flera av mina böcker, som handlar om ekonomi och juridik, där jag redan kunnat påvisa att företagarna förlorar de flesta mål där bankerna och staten är involverade.

Vad som tidigare hänt kommer att hända på nytt – om ingenting görs för att försvara entreprenörer och företagare – genom att börja tillämpa redan befintlig lagstiftning. Genom stölder av företag och dess immateriella tillgångar som vare sig utreds av polisen eller åklagare riskerar företagare att förlora sina tillgångar varje gång det uppstår en ny bankkris eller att konjunkturen viker.

En företagare som drabbats hårt är Börje Ramsbro. Genom stölden  av hans företag System 3 R förlorade han både företaget och alla immateriella tillgångar med ett totalt marknadsvärde på 175 miljoner kronor. I detta fall anser jag att även  den statliga stiftelsen Industrifonden är medskyldig.

Industrifonden är ju en stiftelse som skall gynna den svenska företagsamheten i stället för att medverka till att brott begås. Stiftelsen står under kontroll av Näringsdepartementet, som därmed är involverad i stölden av hans livsverk. Genom falsk bevisbar skriftlig och muntlig bevisning som jag tagit del av  kunde han inte försvara sin rätt till ägandet av  sitt bolag och sina immateriella tillgångar i tingsrätten i vare sig tingsrätt, (Mål 7855-12) hovrätt eller Högsta domstolen.

Om Sverige vill fortsätta att kalla sig för ett rättssamhälle borde man även kunna förvänta sig att en statlig  stiftelse och en myndighet – i detta fall Vinnova – ska  respektera och följa gällande lagstiftning, regeringsbeslut, förordningar och avtal.

Enligt min uppfattning  har inte detta skett i  fallet med System 3 R. Industrifonden var dessutom förhindrad att äga aktier enligt förordning SFS  1993:31 ( förordning om finansiering  genom stiftelse Industri- och nyföretagarfonden.)  Dessutom förelåg ett avtal mellan det då av staten 50 procent ägda Företagskapital och Industrifonden som förhindrade förvärv av aktier i System 3 R. Trots detta tilldelades Industrifonden  av de som hade kapat hans företag 30.000 aktier i dotterbolaget System 3 R International till priset av 1 krona.

Det verkliga marknadsvärdet av aktieposten uppgick till 58 miljoner kronor. Industrifonden har inte någon gång kunna uppvisa något förvärvsavtal av dessa aktier.

När sedan målet skulle prövas i Stockholms tingsrätt är det enligt min uppfattning, ställt utom allt tvivel,  att tingsrätten avgivit ett domstol som inte ens uppfyller de elementära kraven enligt EMR- reformens (En Modernare rättegång) bestämmelser.

När målet sedan överklagades till både hovrätt och Högsta domstolen beviljades aldrig prövningstillstånd.

Enligt vad som framgår av de handlingar som jag tagit del av har Börje Ramsbro inte bara blivit bestulen på sin företagsgrupp System 3 R. Han har dessutom bestraffats av staten och rättssamhället genom att Stockholm  tingsrätt inte förstår att tolka bevisvärdet av de immateriella tillgångarnas ekonomiska värde och betydelse.

Den negativa inställning som både staten och rättssamhället visar i många ekonomiska processer som jag tagit del av och skrivit om visat för en bristande förståelse för innovatörers och entreprenörers verklighet.

Vad de som kapat såväl Börje Ramsbros företagsgrupp och immateriella tillgångar gjort sig skyldiga till anser jag består både i avtalsbrott, egenmäktigt förfarande och olovligt förfogande. Brott som sällan utreds ordentligt i tvistemål och när de sedan anmäls till polis och åklagare inte utreds alls i de många av de anmälningar till polisen jag tagit del av.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

____________________________

Artikel 2 (2018-02-02):

Regeringsformens krav på prövningstillstånd – vad krävs för en rättvis rättegång?

Varför krävs inte alltid prövningstillstånd i andra instans i Sverige, frågar sig Eric Bylander  i en artikel Juridiska föreningens tidning.  Han är  Jur. dr. och universitetslektor i processrätt vid Uppsala universitet I denna artikel, vill jag försöka, med anledning av två rättsprocesser som jag redan skrivit om, besvara några av hans frågeställningar.

Eric Bylanders utmärkta bakgrundsbeskrivning som jag till en del återger – visat på de krav  på prövningstillstånd innebär att en högre domstolsinstans – efter en inledande begränsad prövning, beslutar om ett mål eller ärende som har överklagats dit ska underkastas en mer omfattande prövning, som kan leda till ett nytt avgörande i sak, skriver Bylander.

Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd är desamma för alla olika mål och ärendetyper för vilka krav på på sådant tillstånd har uppställs; däremot skiljer de sig mellan instanserna. Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt stadgas i 49 kap 14 § rättegångsbalken (RB) som lyder:

Prövningstillstånd ska meddelas om:

1. Det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit fram till (ändringsfall)

2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit fram till (granskningsfall)

3.  Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatfall) eller:

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagande (extraordinära fall)

Nuvarande grunder för att bevilja prövningstillstånd i ledet mellan hovrätt och Högsta domstolen stadgas i 54 kapitlet 10 § Rättegångsbalken (RB) stadgas i, som här med tillägg  enligt ovan lyder:

Prövningstillstånd får meddelas endast om:

1. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens) eller:

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraodinära fall) Om prövningstillstånd fordras i två eller flera  likartad mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.

För dem som läser igenom skälen för prövningstillstånd är det  självklart att prövningstillstånd skall beviljas i hovrätten i de fall som framkommer under rubriken för överklagande till hovrätten i: ändringsfall, granskningsfall, prejudikatfall eller extraordinära fall. 

Prövningstillstånd i Högsta domstolen är mer begränsat. De två rättsfall som jag beskriver innefattar  alla dessa fall för prövningstillstånd i såväl hovrätt som Högsta domstolen.  Låt mig därför få berätta om dessa två fall där alla dessa begrepp sammanfaller och där vare sig hovrätt eller Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd och där  bägge fallen både är anmälda till JO och med begäran om resning inskickats till Högsta domstolen:

1.  Det första fallet handlar om en framgångsrik entreprenör och företagare, som sålde sin produktkoncept på en global marknad genom sina egna marknadsbolag, som fick alla sina immateriella tillgångar och företaget beslagtaget – utan vare sig några skriftliga avtal – och stämde svaranden på betydande belopp.

Målet i tingsrätten pågick i cirka 3 år. Men prövades aldrig på ett korrekt sätt i tingsrätten, som inte förstod  att bolaget skulle få övertas till slaktvärdet (1 krona) trots att de som övertog företaget efter några år  kunde sälja det vidare för mer än 300 miljoner kronor.

När sedan målet  överklagats till Svea Hovrätt beviljades aldrig prövningstillsånd; eftersom den advokat som utnämnts till hovrättsråd, varit ordförande i det advokatföretag som försvarade svaranden och desssutom är kolleger i ICC Sweden skiljedomskommitté. Ett tydligt fall av jäv redan i i hovrätten och där tingsrätten heller var rustade att värdera framlagd bevisning genom en korrekt bevisvärdering.

2. Det andra fallet har också pågått i 3 år och handlar också om en framgångsrik handelsagent och egen företagare  sedan 1966, som sedan år 2000 arbetar som självständig handelsagent. I samband med att han önskade expandera sin verksamhet bröt han efter 8 års samarbete med sin tidigare huvudman, med en bevisad omsättning på 10 miljoner kronor och kundkrets som inlämnats till  tingsrätten  och namnet på några av de nya  kunder han införskaffat. Han knöt därför kontakt med en ny huvudman för att få större resurser: genom ett nytt underskrivet och bevittnat ursprungsavtal och förlängningsavtal omfattande en period på 10 år.

Vad tingsrätten inte förstod var att avtalet med huvudmannen stipulerade en ersättning på 30 procent som aldrig utbetalades. Efter mellandom i målet erkände huvudmannen att det funnit utrymme på 30 procent; men han anpassade sina priser till denna nivå eftersom han från början handlat i ond tro och ville beslagta alla handelsagenten kunder redan i inledningen av samarbetet.

Handelsagenten blev därför tvingad att gå ner i ersättning till 15 procent, för att få någon ersättning över huvudtaget, vilket skedde under hot ocker och tvång, som handelsagenten redan meddelat i tingsrätten.

När sedan handelsagenten upptäckte att huvudmannen även bröt överenskommelsen att redovisa alla agentens kunder till handelsagenten där nya uppdrag tillkommit var måttet rågat – handelsagenten stämde huvudmannen i Stockholms tingsrätt.

Detta skedde när handelsagenten upptäckte att han inte ens fått ersättning för alla sina kunder, vilket huvudmannen kunnat dölja genom att orderbekräfta alla uppdrag i sitt eget namn, vilket ekonomichefen i bolaget erkände i samband med mellandom  i målet.

Den muntliga och skriftliga bevisning som inlämnats i målet i samband med mellandom, visar att huvudmannen orderbekräftat alla handelsagentens inkommande uppdrag i strid med överenskommelse och att man,  trots avtalen,   inte heller redovisat alla kunder.

Huvudmannen vann målet i tingsrätten i samband med mellandom med uppgiften om att trots att tingsrätten bekräftat att handelsagenten var handelsagent i ursprungsavtalet inte längre var detta i förlängningen av detta avtal som gäller fram till den 31.12. 2019, vilket agenten bevisat genom att huvudmannen på eget bevåg återgått till ursprungsavtalet i förlängningen av detta avtal och dessutom beslagit alla agentens kunder utan att redvisa någon provision överhuvudtaget, sedan huvudmannen sagt upp avtal i förtid, men ändå tillåtit sig att behålla och utnyttja agentens kunder för egen räkning.

Trots all bevisning som inlämnats i målet som också visar att handelsagenten inte fått sin begäran om editionsföreläggande och handräckning beviljad av tingsrätten och Kronofogdemyndigheten , blev vare sig begäran om överprövning i vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljad.

Med sådana svenska domstolar, som inte läser igenom alla handlingar, och inte förmår sig att tolka skriftliga och undertecknade avtal förstår jag att det inte går att få  rätt i våra domstolar trots att avtal och skriftliga förpliktelser bevisligen aldrig redovisats på ett korrekt sätt.

Det gäller både det första och andra fallet där det finns inlämnad och tydlig bevisning. I första fallet att företagaren äger sina egna materiella tillgångar, vilket tingsrätten inte vill förstå.

 I det andra fallet, där det finns tydliga avtal och inlämnad skriftlig bevisning som visar vilket provision handelsagenten har rätt att utfå och   vilken tidsperiod såväl ursprungsavtalet som i förlängningen av detta avtal gäller – vilka kunder handelsagenten arbetat med tidigare och vilka nya kunder som handelsagenten införskaffat som  hvudmannen är skyldig att redovisa och anpassa sig till vilket huvudmannen aldrig gjort och där tingsrätten fortfarande vägrar medge editionsföreläggande och handräckning, trots inlämnad bevisning.

Mitt svar till Eric Bylander är att svenska domstolar i dag inte läser igenom och analyserar på ett korrekt sätt – vad som förekommit i rätten och och de bevisuppgifter som inlämnats och endast utgår från vad ena parten påstår utan att beakta de bevisuppgifter som lämnats till rätten i den utsträckning som är nödvändig för att fatta riktiga beslut i tvistemål. Något som bara inlämnad resningsansökan eller inlämnad ansökan till JO kan förändra sedan några prövningstillstånd vare sig godkänts av hovrätt eller Högsta domstolen.

Det är därför det enligt min egen uppfattning alltid behövs ordentliga prövningstillstånd – både i hovrätt och tingsrätt – som beaktar alla viktiga omständigheter i målen och  inte bara utgår från den ena partens uppfattning, för att parterna skall kunna erhålla en rättvis rättegång.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

__________________________

Artikel 1 (2017-04-25):

Nordea överlåter sina risker på svenska folket

De som minns vad som hände under den ”hemmagjorda svenska bankkrisen 1987–1993” – den största ekonomiska bankkrisen i Sveriges historia – kommer ihåg att Nordeas föregångare Nordbanken var en av de banker som räddades av staten. Nu väntar en ännu större bankkris som knappast någon vill förstå omfattningen av.

Nordea var redan mycket stort innan banken vid årsskiftet 2017,  utan någon som helst förvarning, slog ihop alla sina dotterbanker i våra grannländer med den svenska moderbanken. Det innebar att banken överlät risken till Sverige att stå med Svarte Petter i handen, ännu en gång, och få betala för hela notan för insättargarantin för dessa länders Nordeabanker, när kollapsen på nytt drabbar Nordea med full kraft. Men Nordea är en s.k. systemviktig bank så Sveriges betalansvar begränsar sig ju inte bara till att ta på sig risken att betala insättargarantin;  utan till hela bankens tillgångsmassa, som uppgår till 161 procent av BNP.

Till detta kommer Nordeas derivataffärer som vid årsskiftet uppgick till svindlande 72.000 miljarder kronor. Derivaten tillsammans med de 1,61 gånger BNP som tillgångarna utgör, gör att Nordeas affärer sammanlagt är 18 gånger Sveriges BNP. Det behövs inte mer än att 0,1 procent av dessa affärer går fel för att svenska staten (läs: allmänheten) och fr.a. bankens företagskunder måste ut med närmare hundra miljarder kronor för att på nytt rädda Nordea. Banken tar upp mindre än en procent av sina nominella derivatvärden i balansräkningen.

Om inte regeringen redan nu vidtar ordentliga åtgärder för att undvika att behöva betala för Nordeas svindlande affärer, riskerar hela Sverige, när nästa bankkris kommer, en fullständig ekonomisk kollaps som bara kan sluta med statskonkurs.

Det är kunskapen om vad som en gång hände Nordeas föregångare, som riskerar att med besked hända på nytt, som påkallar att en bankdelning snarast genomdrivs för alla svenska banker, för att minska de stora risker man utsätter svenska folket för.

 I Sverige har man uppmärksammat att det barocka i att det är bankernas egna riskvärderingar av sin egen utlåning som ligger till grund för hur mycket kapitaltäckning bankerna behöver. Ännu har det inte uppmärksammats i Sverige att detsamma gäller de betydligt större summor som derivaten utgör. Bankerna tillåts att själva värdera sina derivattillgångar till ”verkligt värde”.

Nordea skriver i sin egen årsredovisning för 2016 (sid 94) om svårigheterna att värdera sina finansiella instrument: ”… om noterade priser inte finns tillgängliga fastställs det verkliga värdet med hjälp av lämplig värderingsmetod. Värderingsmetodens lämplighet, inklusive en bedömning om noterade priser eller teoretiska priser ska användas, övervakas regelbundet. Värderingsmetoderna kan variera från enkel analys av diskonterade kassaflöden till komplexa optionsvärderingsmodeller.

Värderingsmodellerna har utformats så att observerbara marknadspriser och kurser används som indata i förekommande fall, men även ej observerbara modellparametrar kan användas.” Detta gäller särskilt derivat på nivå 3 där värderingsmetoden är ”baserad på icke observerbara marknadsdata.”

Den ledande italienska finanstidningen ”Il Sole 24 Ore” har utlöst en debatt om detta med den europeiska bankunionens finansinspektion SSM. Tidningen intervjuade chefer på SSM redan 2014 som berättade att varken centralbankerna eller SSM beräknar värden på nivå 3 derivat eftersom man ”saknade kompetensen för det”. En teamchef på SSM, Ian Shipley, sa då att ”de enda som kan använda modeller som gör att man kan säkerställa värden för balansräkningar är amerikanska investmentbanker, från Goldman Sachs till Morgan Stanley, som själva har skapat produkterna och sålt dem till europeiska banker. Men att blanda in dem innebär en potentiell intressekonflikt.”

Nu (2017) hävdar SSM att man har skaffat sig kompetensen att värdera derivaten av typen Nivå 3, men flera ekonomer som uttalat sig in ”Il Sole” avfärdar detta, eftersom de stresstest som SSM genomför på bankerna fortfarande inte inkluderar några sådana riskvärderingar.

Myndighetskontrollen i av derivaten är också mycket svag i USA. Aitan Goelman, chefen för kontrollavdelningen på övervakningsmyndigheten CFTC, avgick i februari i år i protest mot bristande resurser. De har inte möjlighet att finna särskilt många misstänkta handelsmönster bland de 325 miljonerna kontrakt som registreras varje dag. Goelman sa till Reuters den 24.3 att ”det finns mycket mer manipulationer, insiderhandel och pyramidbedrägerier på marknaden än som åtalas. ” Ändå är det på denna marknad som EU:s banker hämtar sina modeller för värderingar av avancerade derivatprodukter av typen nivå 3.

Derivat av typen nivå 3 saknar marknadspris eftersom de inte har någon marknad. En bankexpert, som våra uppgiftslämnare talat med, sa att derivaten är så giftiga (”toxic”) att transaktioner bara kan förekomma bilateralt baserat på tro. I själva verket är deras värde noll men banker tillåts värdera dem enligt sin egen modell. Vid slutet på år 2016 hade Nordea värderat sina derivat av typen nivå 3 till 13.300 milarder kr.

Nordeas ordförande Björn Wahlroos hotar att lämna Sverige, och flytta Nordeas huvudkontor till utlandet bara för att banken skall betala 6 miljarder till en bankräddningsfond. Han är ute i ogjort väder eftersom denna summa måste betraktas som rena kaffepengar, jämfört med de risker han överlåter på Sverige.

Finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig till SvD Näringsliv att om Nordea flyttar så ”minskar risken för svenska skattebetalare den dagen det blir en krasch”. Men bankdelning är ett bättre sätta att minska risken med Nordea. Den del av den nuvarande banken som ägnar sig åt derivataffärer och annan högriskverksamhet blir då avskilda från Nordea. Kvar blir Nordeas affärsbankverksamhet, vars mycket mindre risk är möjlig för staten att hantera. Banken kan då stanna i Sverige, utan att hela landets ekonomi äventyras,

De drastiskt minskade riskerna i Nordea och de andra svenska bankerna skulle också frigöra stora summor kapital för investeringar i den svenska ekonomin. Nu läggs allt större fonder på hög för att balansera bankernas ökade risker. Enbart den bankräddningsfond som Wahlroos inte vill betala till, ” resolutionsreserven”, uppgår nu till 23 miljarder kr. Till valutarreserven lånades 250 miljarder kr in extra för att täcka riskerna med bankernas utlandsupplåning. Även i bankerna samlas döda pengar onödigtvis på hög för att täcka allt mer uppskruvade krav på kapitaltäckning. Med bankdelningens drastiskt minskade risker i banksystemet frigör mycket av detta nu döda kapital.Soliditeten i ekonomin kan i stället för pengar på hög sökas i en växande realekonmi.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt

Ulf Sandmark, civilekonom och journalist