Sverige sviker rättsstatsprincipen

Natten till tisdagen (2020-07-21) förvandlades EU till en union med rätt till både beskattning och upplåning med gemensam borgen. Detta gjordes för att flytta pengar från de produktiva länderna inom EU som borde satsa på den reala ekonomin – för att i stället användas till bidrag och lån till andra länder inom EU för improduktiva satsningar och bankspekulation.
Ur ekonomisk synpunkt är detta rena galenskapen.

Efter att alla länder kunnat enas efter fyra dygns toppmöte kom EU-ländernas ledare äntligen överens. Nu är alla stats-och regeringschefer inom EU tillbaka till sina länder och framhåller att just deras länder fått gehör för sina krav utan att någon av dem berättar att de berövat sina folk den exklusiva rätten att bestämma om skatter och statsupplåning. Både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Ungerns premiärminister Viktor Orban har med högtravande tal utsett sig till segrare trots att de har olika meningar om hur rättsstatsprincipen skall tolkas och trots att de eftergifter de just givit till EU-kommissionen undergräver nationella suveräniteten och realekonomin så den egna rättsstaten riskerar att radikalt ytterligare undermineras till förmån för de internationella storbankerna.

Min uppfattning är att Sverige inte är något föredöme som rättsstat. Det visade sig i hur de svenska aktieägarna behandlades under Kreugerkraschen från 1932–1938, där aktieägarna förföljdes och man lade beslag på aktierna i deras företag genom att försätta hela Kreugerkoncernen i konkurs trots att företaget aldrig varit på obestånd.

Under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 – 1993, hände samma sak där krisbankerna och staten tillät sig att nedvärdera de svenska företagarnas tillgångar, förtala entreprenörer och företagare i olika register – som jag tidigare skrivit om i flera av mina böcker för att lättare kunna lägga beslag på både företag och aktieägarnas tillgångar till bara en bråkdel av deras verkliga värde i bankernas egna och statens “skräpkreditföretag” Securum.

Sverige har dessutom fått hård kritik av aktade jurister som överåklagare Sven Erik Alheim och Ann Ramberg, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, för betydande brister i det svenska rättssystemet och hur regeringen tillsätter domare.

EU:s ekonomiska stöd kallas för “Coronastödet” (på engelska: Pandemic Emergency Purchase Program) och kostar totalt 750 miljarder euro, varav 390 miljarder består av bidrag och 360 miljarder i lån. Av detta får Klimatomställningsfonden 7,5 miljarder euro plus ett “Coronatillägg” på 10 miljarder. Trots namnet saknar krisöverenskommelsen samband med Coronapandemins svårighetsgrad i olika länder – vilket framkommer att Belgien som har flest Coronadöda i Europa är fortfarande nettobidragsgivare. Det vårdinitiativ som EU-kommissionen hade föreslagit för att möta pandemin var inte viktigare än att det kapades bort i förhandlingarna.’.

De länder som skall ta emot ”Coronastödet” måste dessutom mitt i pandemin först gå med på budgetreformer dikterade av EU, villkor som för Italiens del handlar om åtstramning av pensioner, löner, rättsväsende, utbildning och sjukvård. Det innebär att EU mitt i Coronakrisen kommer att kräva försämringar för just den sociala välfärd och sjukvård som krävs för att bekämpa COVID-19. Detta för pengar som kommer tidigast om ett halvår, när ingen vet hur krisen utvecklats, och utbetalas endast i summor på 3-5 miljarder euro per år i 7 år.

Vad vi nu har inom hela EU är gemensamma lån och gemensamma skulder där de produktiva länderna tvingas ge både lån och bidrag för att ge till de länder inom EU som inte klarar sig på egen hand för att klara sin ekonomi. Men bidragen och lånen skall inte gå till realinvesteringar i infrastruktur och produktiva företag som höjer produktiviteten och därmed skattekraften och återbetalningsförmågan. De mottagande länderna kommer därmed bara få ökade skulder och mindre förmåga att lösa krisen. Bättre vore att länderna själva använde sina stora bidrag till EU för att investera i egna reala investeringar.

Samtidigt ser EU till att stödet till krisbankerna hela tiden flödar från ECB för att upprätthålla den spekulationsbubbla som de själva har varit med om att skapa. Man vägrar införa bankdelning för att begränsa spekulationen och styra om kreditgivningen till den reala ekonomin.

Som EU medborgare och skattebetalare oroar jag mig nu för unionens ekonomiska hälsa när nu en “återhämtningsfond” på sammanlagt 1.824 miljarder euro, inklusive både budgeten och ”Coronastödet” på 750 miljarder euro, klubbats igenom i Bryssel.

Från och med nu har EU-kommissionen givits rätten att ge ut EU-obligationer för att ta upp lån åt alla EU-länderna som gemensamt går i borgen för både lån och bidrag. Lånen skall betalas tillbaka gemensamt av EU fram till år 2058 är det tänkt. Sverige har därmed bundits upp till en gemensam betalningsunion kronor utan att den svenska riksdagen och folket fick tillfälle att godkänna avtalstexten innan själva undertecknandet i Bryssel. En grundläggande förändring av EU som genomförts med ett avtal, precis som Lissabonavtalet, för att undvika en fördragsändring med krav på folkomröstningar.

Medan jag själv som författare och skribent i finansrätt är tveksam till överenskommelsen är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel bara positiva till det nya avtalet som leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar.

Förhandlingarna missköttes även av de fem sparsamma länderna, däribland Sverige, som utgjorde opposition till krisöverenskommelsen, genom att de lurades till att diskutera storleken på av lån respektive bidrag i paketet, när båda alternativen lika mycket innebar att EU-kommissionen för första gången tilläts att ta lån som att medlemsländerna tillsammans borgar för. Inte blev det bättre att de sålde sin självständighet för lite rabatter på sina medlemsavgifter.

Jag håller med framstående politiker, som Leif Pagrotsky, som var den tidigare närings-och handelsminister och statssekreteraren Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, menar att EU:s “Coronastöd” är ett orättvist försök att rädda euron när vi i stället måste satsa våra tillgångar för att satsa på den reala ekonomin i varje land inom EU.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Oroande tystnad kring bristande rättstillämpning av EKMR

 

EU-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950. Men det skulle dröja ända fram till 1995 innan EU-rätten som EKMR  införlivades i den svenska lagstiftningen. Den följs dock fortfarande inte i många fall som jag tagit del av.

 

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men att tillämpa dessa grundläggande konventionsregler var något som Sverige ända fram till 1995 inte ville höra talas om. Tyvärr följer svenska domstolarna fortfarande inte konventionen i många brott- och  tvistemål. Något som jag tagit upp i många artiklar och i flera av mina böcker.

Den svenska professor som har betytt mest för  införlivandet av EKMR i den svenska lagstiftningen är prof. em. Jacob W F Sundberg som under hela sin gärning inom Institutet för offentlig och internationell rätt och i sin egenskap professor i allmän rättslära – som han tillträdde 1970 – arbetat och argumenterat för att Sverige skulle införliva och tillämpa EKMR i den svenska lagstiftningen.

Jacob Sundberg  kämpade för att Sverige skulle följa de minimikrav som EKMR kräver men som Sverige vägrade att införliva i lagstiftning och följa i många mål jag tagit del av – och där Sverige också har fällts. Och det finns tyvärr många nya fall där Sverige fortfarande inte följer Europakonventionen. När Sverige gick med i EU 1995 beslutade riksdagen att svenska lagar ska anpassas efter EU-lagarna, men gör det fortfarande inte i många domstolsärendet jag tagit del av och skrivit om och detta alltså trots att Sverige ska anpassa sin lagstiftning  till EU-rätten och inte ha lagar som på ett uppenbart sätt strider mot EU:s regler och direktiv.

I Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter är bara ett exempel på direktiv som Sverige inte följer. Handelsagenturlagen ger i detta sammanhang handelsagenten denna rätt att granska sin huvudmans bokföring som även framgår av Lag (1991:351 om handelsagentur). Denna självklara rätt, som gäller i både Sverige och EU för alla handelsagenter, tillämpas inte i våra domstolar som den borde göra.

Regeringen anser, enligt Thomas Persson som jag intervjuat i denna fråga och är ordförande i Samiska Rättsförbundet,  att  erkännandet av Europarätten och Europakonventionen bara utgör en folkrättslig förpliktelse “mot andra fördragsstater”, men inte inom Sverige, därför tror man att man inte heller behöver följa handelsagenturlagen i Sverige, även om den numera införlivats i den svenska lagstiftningen.

Genom Regeringsformen 2:23 ges rättigheten inte det grundläggande status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen har, enligt Persson, blivit lag genom SFS 1994:1219. Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagande ska genom genom lagtolkning  och eller med rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till “lex posterior resp. lex specialis” Lex posterior = ny lagstifnting kan ges företräde framför gammal. Lex specialis = Inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten.

Innebörden av propositionen i jämförelsen med RF 11:14 (1974 är alltså att särlagstiftningen ska ges företräde framför konventionstexten och Europadomstolens praxis. Svensken kan således inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater.

EU:s fördrag, som man forfarande inte följer till alla delar, kan jämföras med grundlagar i ett land. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att domstolarna i EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur besluten ska gå till.

När Sverige och de andra EU-länderna sam EU:s  institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri-och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri -och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan, som var just de rättigheter som Sverige vägrade följa fram till 1995 och som man i vissa fall fortfarande inte följer.

Den som anser sig ha blivit  behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet. Upptäcks felen under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felen rättas till – vilket tyvärr sker alldeles för sällan.

Det är här som Sverige brister eftersom de missnöjesanmälningar som sker och som påpekas mycket sällan beaktas. Vad gör man då när vare sig EU-rätten eller EKMR tillämpas som sig bör i Sverige? Det är denna fråga som jag vill ha svar på men ingen vill besvara. De granskande myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) tiger. Den statliga ansvarsnämnden anser sig inte heller behörig att granska de fall som kommer upp i aktuella brotts-och tvistemål.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer är en av grundpelarna för EU-samarbetet. Regelverket för den fria rörligheten inom EU är omfattande och ständigt växande samtidigt som det ska tolkas och tillämpas av nationella administrationer i 31 EU/EES-länder.

Det händer därför att hinder mot den fria rörligheten uppstår som bland annat beror på att domare  tillämpar EU-rätten på fel sätt eller inte bryr sig om vad EU-rätten omfattar, trots att den åberopas i domstol, eller anmäls till polis och åklagare. Hur detta kan komma sig beror nog på att “tjänstemannaansvaret” försvann i Sverige redan under 70-talet, vilket gör det nästan omöjligt att kritisera domare, polis och åklagare som vare sig följer EU-rätten eller Europakonventionen i sin ämbetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

EU:s lagar och regler går före svensk rätt

I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till,  som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet,  som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.

Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.

Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar  som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt  fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.

Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag,  är det EU-lagen som gäller.

Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som  på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.

Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten.  Högsta rättsinstans är  skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.

EU:s  fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.

Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.

En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.

Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel,  men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.

Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.

Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet  med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.

Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol  i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

BLUFFSTOPP i BROTTSMÅL OCH TVISTEMÅL

Genom Sveriges medlemskap i EU (1995) har Sverige fått ett helt nytt rättssystem – som tyvärr inte följs i många rättegångar och det gäller både brottsmål och tvistemål vilket jag tagit del av och skrivit om vid ett flertal tillfällen.

I många fall kan advokater obehindrat spela Bluffstopp – visa upp falska kort –  som aldrig granskas av våra domstolar oavsett om det är sant eller falskt. Korten läggs med baksidan uppåt. Domare sitter i regel tysta, ställer inte några frågor. Säger de ”Pass” accepteras det falska kortet eftersom det aldrig synas.

Då förlorar insända rättsutlåtanden från professorer, inlämnad bevisning och avtal som visar hur de skulle ha dömt i målet i värde. Om en spelare tror att den andra spelaren fuskar så får han säga “Bluffstopp” och vänder upp det senaste spelade kortet. Får han då rätt avslöjas bluffen och domstolen är tvungen att rätta sig efter bevisning och avtal.

Direktiven i vårt nya rättssystem innefattar både Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och hur mål skall handläggas. Och  efter de nya lagar som tillkommit genom Europadomstolens direktiv.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Konventionen som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft 3 september 1953. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterande av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Under alla år har Sverige försökt att undanhålla EKMR i den svenska lagstiftningen, men tvingades till slut att acceptera den tillsammans med Europadomstolens nya lagar efter Sveriges medlemskap i EU 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kap 11 § i Regeringsformen (RF). Men det var först år 2010 som det skedde en lagändring av RF utifrån reformen: “En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid”

Europadomstolen har i flera fall som jag granskat betonat vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid kraftiga förseningar, vilket nästan aldrig sker i vårt land.

Artikel 6 i EKMR fastställer den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång (“fair hearing”). Bestämmelsen är tillämplig på fall som gäller tvister om en enskilds civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser om brott. Artikel 6 är en ovillkorlig rättighet, vilket betyder att den inte får inskränkas av nationella domstolar, men som fortfarande sker i de exempel jag tar upp.

För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig som att rättegången även ska ske inom skälig tid. För att detta skall fungera krävs en kontradiktoriskt förfarande. Det innebär rätten för båda parter att få tillgång till allt material under förberedelsen samt möjligheten att kommentera materialet under rättegången vilket alltför sällan sker.

Ett kontradiktoriskt förfarande innebär också att den föredragande domaren i varje tvistemål ser till att både parterna i processen är medvetna om och har fått kännedom om allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet samt att båda har möjlighet att föra sin talan i processen. I Bauman mot Frankrike ansåg Europadomstolen att förfarandet inte varit kontradiktoriskt – vilket tyvärr alltför ofta sker även i Sverige utan att någon reagerar.

Det innebär att med den nya EMR-reformen (En Modernare Rättegång) måste följas redan i första rättsinstans: där det som förekommer under förberedelsen av målet är av största betydelse. Om nya omständigheter inträffar under förberedelsen som har bärighet i målet måste dessa kunna belysas av bägge parter. Sker inte detta måste det ske en missnöjesanmälan redan innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans.

När HD i Nytt juridiskt arkiv (avdelning 1 sidan 893) bedömde om en domstol agerat opartiskt och varit oavhängig,  tolkade domstolen in bestämmelsen i svensk lagstiftning om jäv och använde sig av artikel EKMR som underlag vid tolkningen. EKMR användes således som tolkningsunderlag av HD men följs genomgående fortfarande inte av de lägre rättsinstanserna.

Ett exempel på en uppenbar jävsfråga som jag redan skrivit om handlar om ett tvistemål i tingsrätten som jag följt på plats, där kärande fick fel – genom att målet aldrig prövades av hovrätten – eftersom den som beslutade att inte ge prövningstillstånd tidigare varit advokat och dessutom samarbetade med svarandens bägge advokater i olika förlikningsärenden. Han har dessutom varit ordförande i den advokatbyrå som representerade svarande i målet!  Vilket måste betraktas som ett tydligt fall av jäv vilket dock vare sig hovrätt eller HD brytt sig om att vare sig anmärka på eller stävja.

I detta tvistemål visade det sig ett den som lagt beslag på en tredjedel av kärandens företag – som var part i målet – inte kunde uppvisa vare sig köpeavtal eller aktieinnehav, vilket är ett allvarligt brott som ingen domstol fortfarande kunnat ta ställning till ordentligt. Det beror enbart på att när kärandena begärde editionsföreläggande i denna fråga beviljade aldrig tingsrätten detta och hovrätten beviljade aldrig prövningstillstånd.

Vad som sker i dag är bristande bevisprövning i våra domstolar, vilket gör att erfarna advokater kan spela bluffpoker i förberedelsen av många mål jag tagit del av. Domstolarna reagerar inte och tillåter sig dessutom att undanhålla bevisning som parterna aldrig får tillgång till som även framkommer i uppenbara brott mot avtal vilket i sin tur gör att parterna aldrig får någon rättvis rättegång: det  försvårar överklaganden och gör att en rättvis rättegång inte kan komma till stånd genom att målen prövas i strid med både Europarätten och EKMR och svensk lag.

Vad som nu sker är advokater i strid med Advokatsamfundets stadgar ostraffat ” kan främja orätt” och att domare inte längre kan fråntas sitt ”tjänstemannaansvar” – vilket är förödande för vårt svenska rättssystem eftersom vare sig regering eller regering reagerar på vad som sker i våra svenska domstolar. Det är hög tid att man gör det (liksom den spå kallade oppositionen)!
Här finns mycket att göra och ställa till rätta innan vi fullt ut kan kalla Sverige en välfungerande rättstat och ett medborgartillvänt rättssamhälle.

Mats Lönnnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Urgröpt rättssäkerhet

Polisen, domstolarna, statliga och kommunala myndigheter blir bara sämre. Alla är överens om att det finns allvarliga problem. Men ingen gör något åt de grundläggande problemen. ”Polismyndigheten har inte gjort någon samlad analys av vilka resurser som skulle kräva för att infria ambitionerna” konstaterar statskontoret i en nyligen framlagd rapport.

Samma förhållande råder inom domstolsväsendet där överklagande av mål inte längre tas på allvar, vilket jag själv framfört i åtskilliga artiklar och flera av mina böcker. Jag påpekar och ifrågasätter också varför många mål som överklagas till högre rättsinstans aldrig prövas i nästa rättsinstans. Frågan varför domstolarna avvisar överklaganden i andra rättsinstans utan någon motivering, är det ingen som vill förklara. Varför vare sig EU-rätten eller Europakonventionen (EKMR) fortfarande inte följs i vårt land i många mål som jag tagit del av är en gåta som ingen ansvarig vill utreda.

10 000-tals villainbrott sker varje år i vårt land utan att majoriteten av alla inbrott någonsin får någon ordentlig förundersökning och därmed blir uppklarade. Utländska ligor kan härja fritt, och stöldgods förs ut ur landet utan att vare sig Tullverket eller Polisen agerar för att förhindra detta –  som för närvarande sker i stor skala tack vara dessa underlåtelser.

När det gäller polisen handlar det inte bara om mycket pengar, utan om något mycket värre: “Polisen har en dysfunktionell organisation”, skriver Dagens Nyheter i sin ledare (DN 2018-10-16) Statskontoret konstaterar att i sin nya rapport – som är en slutredovisning över polisens stora omorganisation – att centrala delar fortfarande inte fungerar som den skall och “att en urgröpt polisväsende ger urgröpt rättssäkerhet.”

I fall där ekobrottslingar lägger beslag på hela företag utan att kunna uppvisa några ordentliga förvärvsavtal tillåter domstolarna inte att bevilja begäran om editionsförelägganden som är nödvändiga för att de rättmätiga ägarna – som har bevisbördan – skall få upprättelse i domstol. Det handlar om rättegångar som aldrig verkar ta slut och till slut upphör utan att någon av förövarna döms för de allvarliga brott som skett.

Vad som behövs är återinförandet av tjänstemannaansvar som försvann 1976. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare dömdes i domstol övergick till att bedömas internt hos berörda myndigheter som disciplinärenden. Det finns stora svagheter i detta förfarande –  i synnerhet vad gäller allmänhetens tilltro – till våra statliga och kommunala myndigheter.

I dag finns det inte många domare som döms vare sig för  jäv eller lagstridigt förfarande – även omn det de facto som skett. Kommuner kan struntar i att följa beslut som fattas av högsta rättsinstans – de lagförs inte. Poliser som utöver mer våld en lagen kräver straffas inte. Det torde därför vara rimligt att den som begår fel utkrävs rättsligt ansvar och får ett lämpligt straff. Detta kan stärka den svenska rättsstaten och ge den rättstrygghet och även öka förtroendet för både polis och domstolsväsendet och för de statliga och kommunala myndigheterna och skulle gynna de enskilda personer som drabbas av felaktig myndighetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

STORMVARNING

När den svenska bankkrisen inträffade i Sverige (1987–1993) fick den självförvållande svenska krisen förödande effekter för både den svenska ekonomin och för allmänheten. 60 000 skötsamma företag fick vara med och betala vad krisen kostade. Medan de flesta svenska storbankerna gick relativt oskadda ur krisen.

När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs för 10 år sedan år 2008, spred sig finanskrisen över hela världen. De som levt med bägge kriserna menar att risken för en ny bankkris nu är överhängande beroende på övervärderade tillgångar i bland annat i form av bland annat överbelånade bostäder och kommersiella fastigheter.

I Sverige 2018 ser de svenska bankerna inte så mycket starkare ut innan Lehman Brothers kraschade för 10 år sedan. Då var Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter en vettlös expansion i Baltikum, skriver ekonomijournalisten och författaren Birgitta Forsberg i Svenska Dagbladet (SvD 2018-09-15).

I sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) skriver Birgitta Forsberg att de svenska bankerna knappast har lärt sig något vad som händer när det råder en svensk eller global bankkris.

I samband med att Lehmans Brothers kraschade passade Swedbank på att jaga tillväxt och höga vinster tillsammans med SEB i Baltikum och Ukraina, skriver Forsberg i sin bok. Snart skulle både Lettland och Ukraina kollapsa.  Ovanpå detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider – mitt i en finanskris. Den gången var Swedbank i akut behov av hjälp – och fick det.

Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen är att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalarnas hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll.

Svenskarnas skulder har ökat lavinartat sedan bankkrisen 1987–1993. Jag har skrivit om detta i min bok: “Från bankkris till börskris” (2003) Den svenska bankkrisen är den svåraste ekonomiska krisen som drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder: företagarna och hela svenska folket fick stå för notan. På grund av den krisen ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder.
Räntan steg till 500 procent.

Nu varnar tunga ekonomer för en ny kris. I världens rikaste länder har skulderna sedan den senaste krisen ökat från 235 till 265 procent av BNP.  I Sverige har skenade bostadslån gjort att skulderna ökat ännu mer –från 229 procent till 275 procent enligt Finansinspektionens senaste stabiliseringsrapport. Enligt Bloomberg News är svenska bostäder mer än 60 procent övervärderade.

Kapitalförvaltaren Steve Eisman vad den som förutsåg den bolånekris som orsakade finanskraschen i USA för tio år sedan när Lehman Brothers kraschade. Steve Carell gör rollen som Eisman i den mycket sevärda filmen “The big short” som finns tillgänglig på Netflix. Det mest chockerade för hans del under denna kris var att tillsyningsmyndigheterna inte gjorde något. De försökte inte ens skydda husägarna utan bara bankerna.

Det var precis vad som hände under den värsta krisen i Sveriges historia 1987 –1993, när staten och bankerna i stället för att rädda företagen, tillät bankerna att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder – lägga beslag på alla företagens tillgångar genom olika “skräpkreditföretag” – trots att det var bankerna och svenska politiker som själva orsakade krisen.

“Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman Brothers”, meddelade finansminister Hank Paulson när Lehman Brothers stod inför konkursens brant. Men det var precis vad den svenska staten gjorde när det blev bankkris i Sverige.

De svenska krisbankerna kunde fortsätta som vanligt och berika sig själva med stöd från staten och sina kunders tillgångar. Bankerna fortlevnad skulle garanteras. Men 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Oskyldiga företagare tvingades begära skuldsanering, trots att det var staten och bankerna som var skyldiga till deras obeståndssituation.

Den fråga som återstår att besvara är när nästa bankkris inträffar, vilken ingen vet. Men vad vi redan vet är att när den kommer så kommer den att drabba både Sverige och resten av Europa hårt. Mycket tyder på att krisen faktisk inte är långt borta – och vi det vilka som kommer att drabbas. Det blir i första hand de bolånetagare som köpt sina bostäder alldeles för dyrt och inte längre kommer att ha råd att bo kvar. Fastighetsspekulanter borde sälja av nu, innan krisen inträffar och räntan stiger. Företagare borde också se om sitt hus innan de får se sina krediter indragna. De riskerar annars att straffas när räntan stiger, stormvindarna tilltar och krisbankerna börjar– som så många gånger tidigare – plocka vad de kan från företag och vanligt hederligt folk som naivt har trott at man i alla väder kan lita på sin bank.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt