Regler för domarjäv 

Domare kan vara jävig enligt 4 kap 13 § rättegångsbalken. Dessa jävsregler tillämpas i första hand endast för domare men de har stor påverkan på jävsreglerna i samhället i övrigt. Om det föreligger särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet – och inga rättelser sker från någon beslutsfattare redan i tingsrätten – bör målet tas om från början i en annan domstol. 

Förutom självklara jävsbestämmelser – t.ex. när domaren själv är part i målet, närstående med någon part, tidigare tagit befattning med målet – återfinns i 13 § första stycket 10 en bestämmelse om s. k. delikatessjäv. Stadgandet lyder “domare är jävig att handlägga mål om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägna att rubba förtroende till hans opartiskhet i målet.”  

En sådan uppenbar omständighet är när domaren medverkar till stupstocksföreläggande genom att undanhålla alla bevis i ett mål, så att kärandena vare sig får tillgång till dessa bevis och inte får använda några av dessa bevis i samband med vare sig mellandom eller huvudförhandling. Om domaren  nekar till att kärandena får förhöra svaranden om vilka bevis som finns tillgängliga får redovisas i en huvudförhandling som är avgörande för målets utgång, måste hela käromålet tas om från början i en annan domstol,  om inga rättelser sker redan i tingsrätten. 

I prövning av jävsfråga får inte domaren delta med mindre rätten inte är domför utan honom och annan domare inte utan tidsutdräkt kan ersätta honom, Vid anmälan om jäv mot en domare bedöms och avgörs den alltså i första instans i praktiken genom prövning av beslut av en annan domare – rådman eller lagman – i domarens egen domstol eller från en närliggande domsaga som har utsetts till uppgiften av hovrätten. 

Allt oftare tar jag-  i min egenskap av författare och skribent i finansrätt – emot uppgifter från olika drabbade anmälare att detta förfarande  innebär en inbyggd risk för kollegial lojalitetssituation, dvs en form av ny “jävssituation” med brist på, eller helt avsaknad av, förtroende  för den jävsprövande domstolens objektivitet, där den lokala domstolen i stället för att beordra att målet skall tas om från början i en annan domstol, låter saken hela saken helt enkelt bero och inte tillåter att de bevis som borde finnas tillgängliga, enligt felaktiga beslut från tingsrätten inte ens får tas upp i huvudförhandlingen 

Rättens beslut över jävsfrågan är oftast inte motiverat, varför jävsfrågan inte föranleder något som helst ansvar från den domare som saboterat hela målet handläggning genom att genom stupstockförelägande aldrig slutföra förberedelsen i målet samtidigt som referenten  tillåter sig att låta stupstocksföreläggandet bestå trots att den aktuella domaren som gjort sig skyldig till både tjänstefel och jäv själv väljer att avstå från deltagandet i huvudförhandlingen. Tyvärr är det så att inte heller hovrätt eller Högsta domstolen på ett tydligt motiverar sina sina avslag på överklaganden av beslut där underrätten  på falska grunder prövar jävsfrågan. 

Enligt lagen skall jävsfrågan behandlas skyndsamt. Trots detta händer det att slutliga avgöranden av anmälan kan dröja mer än ett år. Jag har tagit del av mål där jävsfrågan efter sex år (!) fortfarande inte tydligt behandlas i tingsrätten vilket på ett uppenbart sätt strider mot Europarätten om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR).  

Detta är orimligt. Eftersom alla sakfrågorna som skulle behandlats redan i förberedelsen av målet vilar på att jävsfrågorna avgjort på ett korrekt sätt redan i förberedelsen av målet och att tingsrätten inte tillåter att ta upp alla sakfrågorna i målet som är avgörande för målens utgång strider både mot Avtalslagen, Europarätten och Rättegångsbalken..  

Det måste naturligtvis naturligtvis vara så att sakfrågorna kring den uppkomna jävssituationen måste kunna gå att utse en annan handläggare av sakfrågorna i de aktuella målen.Om någon annan handläggare aldrig utses från den lokala domstolen måste målen omgående flyttas till en annan domstol. 

Något som inte uppmärksammats tillräckligt, men som generellt tillämpas är att vad som sagts, är att den anmälan men från anmälningarna och överklaganden mot den aktuella frikända domaren  utan att någon annan domare vare sig i tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen läst betydelsen av de felaktiga beslut som fattats i förberedelsen av målen gör att den part som drabbats inte heller kommer få någon “rättvis rättegång”. 

Detta blir för den part som orättfärdigt drabbats  både stötande och belastande. Därför anser jag det är bäst att målet tas om från början om inga rättelser sker med ordentliga motiveringar. Ett särskilt problem som uppstår när  det förekommer uppenbart jäv är ju när samtliga domare vid en tingsrätt anmäls för jäv om inga rättelser sker hos den lokala domstolen som brustit i handläggningen av målen. 

Jävssituationen i våra domstolar och konsekvenserna av detta har diskuterats alldeles för lite. Enligt min mening bör rättelser ske omgående och en översyn komma till stånd av reglerna om jäv. En sådan översyn bör ha som mål att skapa ett regelsystem som både tillvaratar berättigande intresse av att målen genomförs utan jäv och garanterar en “rättvis rättegång”.  

En sådan garanti saknas fortfarande i svenska domstolar ! 

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

EU-lagens företräde i Sverige 

Sverige har sedan 1995 förbundit sig att  anpassa sin lagstiftning  till EU-rätten och följa Europakonventionen  om de mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna (EKMR) och inte ha lagar  som strider mot EU:s direktiv och regler, som vare sig domstolarna, Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) tyvärr  i många fall fortfarande inte följer i vårt land.  

Ibland händer det att en svensk lag och en EU-lag står emot varandra. Då är det EU-lagen som gäller, vilket framgår av RF 2 kap, 19 §. Det innebär att EU-rätten har företräde framför svensk lagstiftning.

 Den som betytt mest i Sverige för att vi skall följa Europakonventionen i Sverige är Professor em. Jacob W.F. Sundberg. Jag intervjuade honom för första gången torsdagen den 2016-06-19 efter Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) 1995. Det blev en helsida i Sundsvalls tidning 2016-08-26 med rubriken: “Ett starkare skydd för mänskliga rättigheter.”

Jag träffar honom på nytt den 2021-06-05 för att vi tala om vad som hänt i Sverige sedan Sverige gick med i EU. Följer svenska domstolar EU:s lagar och regler? Möte sker några veckor innan Sundberg skall fylla 94 år en 29 maj 2021. Han verkar lika pigg och intellektuellt mångsidig som förra gången vi träffades. Vad gäller frågan om Sveriges följsamhet mot Europakonventionen slår han fast att Sverige i många fall fortfarande, trots vårt medlemsskap i EU och grundlagens skrivning, inte följer EU:s regelverk, vilket han förstås beklagar.

EU:s fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur beslutet ska gå till. EU-domstolen hjälper till med att tolka EU:s lagar och regler. Sverige som medlemsland kan hamna hamna i EU-domstolen om vi inte följer EU:s lagar och regler.

När Sverige och de andra EU-länderna samt EU:s institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri- och rättigheter med utgångspunkt från mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan.

Stadgan är uppdelad i sju avdelningar och spänner över en mängd olika frågor: Från förbud mot dödsstraff och tortyr till skydd av personuppgifter och rätten till utbildning. Den som anser sig ha blivit behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet.

Sundbergs tillträde till professuren i Allmän rättslära i Stockholm skedde mitt under den värsta epoken präglad av studentupproret i Paris. Karakteristiskt för den tidens socialistiska studentmentalitet var en allmän nedvärdering av advokater och domare. Resultatet  blev att Sundberg på eget initiativ inrättade  en ny juridikkurs som innefattade övningen: ”Sporrong–Lönnroth” där Sverige fälldes för brott mot EKMR. Han ledde personligen kursen om hur denna konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall tolkas, under 20 år.

Kursen var inriktad på att stärka advokater och domares roll genom att de få dem inse vikten av att följa Europakonventionen när den svenska rättvisan brister. Han bidrog så småningom till att i sin kurs inkludera deltagare från alla de fem nordiska länderna. Han bidrog också till att Sverige gick med i EU och tvingades skriva in Europarätten och Europakonventionen i den svenska grundlagen.

Den pedagogiska metoden i Sporrong Lönnroth-kurserna som Jacob Sundberg inledde kunde t.o.m. åstadkomma en avgörande förändring av det svenska rättssystemet , nämligen skadeståndsrätten. År 2000 stämde Pehr Lundgren svenska staten  med yrkande och skadestånd för dröjsmål med prövningen, eftersom Europakonventionen numera är svensk lag och det därmed, jämlikt med artikel 6, förelåg laglig grund för svensk domstol att utdöma idéellt skadestånd för konventionsbrott. I HD tillerkändes slutligen Lundgren skadestånd med 800.000 kronor jämte ränta, i ett mål som pågått i mer än fem år och som rörde ett konkursärende.

I ett annat pågående mål  DNR 2021- 1117 – som handlar om ett tvistemål som skulle kunna avgöras på tre månader men pågått i sex år – har käranden överklagat målet till Högsta domstolen  och även anmält målet till Justitiekanslern för att få frågan prövad om det rimliga i att en domare i ett mål inte brytt sig om att i förberedelsen av målet att följa avtalslagen, EU:s  direktiv, Europakonventionen EU:rätten. Käranden har därför begärt idéellt skadestånd av staten genom JK och bett att målet måste tas om från början. Men där försvarar sig den nuvarande JK med att denna typ av mål inte kan handläggas av JK utan det måste ske genom enskilt åtal. JK:s beslut går heller inte att överklaga.

Justitiekanslerns bedömning är att så länge målet är under rättslig prövning kan det inte fastställas om det förekommit några brister, trots att bristerna tydligt framgår i en mellandom som redan vunnit laga kraft, och som tydligt visar hur stora bristerna är; brister som gör att käranden kommer att bli rättslös inför huvudförhandlingen. Därför borde hela målet tas om från början.

I detta fall verkar det som att inte Justitiekanslern tagit del av NJA 2003, s 217  där Högsta domstolen tog ett viktigt steg – som även Jacob Sundberg tidigare skrivit om. I nämnda dom menade HD att i vissa  fall är det nödvändigt att frågan om ekonomisk ersättning prövas här i Sverige för att Europakonventionens krav på ett effektivt rättsmedel skall bli uppfyllt. I detta avgörande (alltså NJA 2003 s 217), så gjorde man ett viktigt vägledande uttalande: nämligen att enligt traktatsrättsliga principer måste skadeståndsrättsliga principer här i Sverige tolkas fördragskonformt.

Europadomstolen slår ju fast: svensk domstol ska utdöma skadestånd vid konventionsbrott. Ersättning skall ju utgå för sådan ekonomisk och idéell skada som härrör sig från kränkningar av konventionen. Men svenska domstolar  synes generellt inte tagit till sig denna slutsats vare sig i överklaganden eller i prövning i HD! Därför är Grand Chambers avgörandet i T.R och K.M mot Storbritannien (dom 10.5. 2001) mycket välkommet,  en dom som JK borde ta till sig i stället för att avvisa de många mål som man hittar på olika orsaker till för att inte pröva.

Vad Jacob Sundberg visat är ju att Sverige, sedan vi blivit medlemmar i EU, måste lära sig att stå för sin egen rättsordning och när den brister måste det kunna ske rättelser, vilket tyvärr inte skett i många ärenden som jag själv tagit del av när jag agerat som vice ordförande för Medborgarrättsrörelsen i Sverige – sedan ett kvarts sekel – och sedan jag avgick från styrelsen fortfarande skriver artiklar i MRRS medlemstidning, i mina böcker och i både svensk fackpress och dagspress om.

Mats Lönnerblad
Författare och och skribent i finansrätt

Justitiekanslern (JK) och Justieombudsmannen (JO) sköter inte sina uppgifter

För att visa att det inte bara är enstaka fall vill jag berätta om två  ärenden, som jag tagit del av, där vare sig JK eller JO skött sig som de borde. I ett av ärendena till JO, som föredragits av Johannes Aronsson där också byråchefen Dan Johansson har deltagit i beredningen, framgår det att ingen av dem gjort en ordentlig prövning av vad hela ärendet handlar om, trots att det finns tydliga skriftliga bevis för allt som skett. Det gäller  bland annat en anmälan Regeringskansliet och Näringsdepartementet.

Det är i princip bara myndigheter och deras anställda som står under JO:s tillsyn. Eftersom det inte framgår vad eller vem JO anser inte skulle ha felat i nämnda fall vill jag i min egenskap av ordförande i såväl Bankrättsföreningen (som hjälper företagare) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (som hjälper allmänheten) berätta vad JO inte förstått.

I ärende Dnr 1770-2021 till Justitieombudsmannen (JO), med beslut från 2021-04-07, har Regeringskansliet helt enkel åsidosatt ett förvaltningsavtal och en förordning som de själva medverkat till. Detta har drabbat en företagare, entreprenör och uppfinnare genom förseelser som de själva medverkat till.  Något som denne företagare under inga omständigheter borde behöva acceptera som både samhällstillvänd medborgare och skattebetalare. Motparter i avtalet var bland annat Stiftelsen Småföretagarfonden och Stiftelsen Industrifonden som bägge är inblandande genom att lägga beslag på en tredjedel av entreprenörens företag utan tillstånd att förvärva några aktier i bolaget – vilket redan är bevisat – utan att det skett några rättelser.

Vad som är bevisat i detta fall är att någon fullmakt aldrig lämnats till någon part eller person. Ej heller har entreprenören tecknat något aktieöverlåtelseavtal med någon part. Något förvärv har således aldrig skett vilket granskarna borde ha upptäckt. Dessutom var såväl Småföretagarfonden som Industrifonden inte tillåtna att överta eller förvärva några aktier från entreprenörens bolag, vilket aldrig utredarna förstått och vare sig Regeringskansliet eller Näringsdepartementet ens velat utreda.

Det betyder att JO:s granskning borde ha omfattat vem som i själva verket äger hela bolaget, vilket entreprenören fortfarande gör eftersom inga aktier har överlåtits. Men varken Näringsdepartementet eller Regeringskansliet ser till att klargöra vad som självfallet måste ske för att ett avtal om ett förvärv av ett bolag ska vara giltigt och få laga kraft. I detta fall kapades företaget som efter några år såldes vidare för ca 350 miljoner kronor.

Det andra exemplet på stora brister i myndighetsutövningen gäller Justitiekanslern (JK) – och beslut som har prövats av handläggaren Lisa Nilhelm. Dnr 2021-1117, från 2021-02-15, och 2021-02-25 och beslut Dnr 2021-1598 från 2021-04-15 – handlar egentligen  om samma ärende.

JK:s beslut, som inte går att överklaga, handlar om en försumlig domare som anmälts för att vare sig följa Avtalslagen, Europarätten eller EU:s direktiv eller den svenska grundlagen i vars stadgar det framgår att denna typ av ärenden är  JK:s skyldighet att granska inom ramen för befintlig lagstiftning.

Varför görs då inte heller granskningar som innebär skadestånd för svenska staten när den aktuella domaren i ett aktuellt mål misskött hela målet från början? Justitiekanslern (JK) är den myndighet som har till syfte att kontroller att andra myndigheter (som domare Sveriges domstolar) efterlever lagar och andra författningar vilket inte har skett i detta ärende.

Käranden, som är handelsagent har begärt att JK skall agera genom att besluta om skadestånd från staten eftersom rättegången pågått under sex år och fortfarande inte kunnat avgöras i någon rättsinstans eftersom svaranden vägrar följa avtalet mellan parterna och domstolen inte agerar så att handelsagenten tillåts granska svarandens bokföring enligt avtal.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är felaktigt eftersom det är JK:s uppgift att granska svenska domares agerande, både i förhållande till Europarätten som ingår i förhållande till avtalslagen vilken ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring varje år, ensam eller tillsammans med sin revisor.

Upptäcks sådana fel under pågående rättegång i första rättsinstans i tingsrätten måste felen rättas till. Därefter måste hela rättegången tas om från början. Det borde ha skett redan efter första överklagandet till högre rättsinstans men har fortfarande inte skett!

Vad gäller det tvåpartsavtal som träffats mellan parterna som inlämnats redan i början av denna tvist framgår också att avtalen gäller under 11 år, som ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring, vilket domaren avvisat och genom en felaktig mellandom skrivit att  avtalet ifråga skulle vara preskriberat.

Ett av bägge parter godkänt 11-årsavtal, där svarandet återgått till ursprungsavtalet redan före det andra avtalet trädde i kraft kan ju inte preskriberas! I artikel 6 i den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna framgår också att ett mål måste avgöras inom rimlig tid.

Justitiekanslern (JK) borde därför ha godkänt kärandens skadeståndsanspråk mot staten eftersom vare sig domstolen eller svaranden aldrig följt vare sig avtal och undanhållit all granskning av svarandens redovisning som käranden äger rätt att granska. Den felaktiga mellandomen går ju inte att överklaga eftersom såväl hovrätt som Högsta domstolen aldrig prövat mellandomens giltighet på ett korrekt sätt.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är därför uppenbart felaktigt, eftersom domstolens beslut att inte tillåta kärandens bevisning som skulle skett genom att granska svarandens bokföring, som begärts redan innan målet blev föremål för prövning och i samband med inledningen av denna rättegång.

Dokumenten som finns om såväl JO:s som JK:s tillsyningsverksamhet och behandling av personuppgifter är således diskriminerande och innebär att såväl JO som JK äger rätten att avvisa pågående ärenden, som man enligt lagstiftning äger rätten att granska.

Den fråga som då uppkommer är hur detta kan ske utan att vare sig JK eller JO genomför en ordentlig prövning. Svar: hur dessa myndigheter tillåts diskriminera de sökande går att finna i information om JK:s och JO: tillsyningsverksamhet som diskriminerar de sökande och hindrar de flesta att få en ordentlig prövning. De senaste dokumenten upprättades för JK under den period som Anna Skarhed var Justitiekansler. Det är de anställda vid JK och JO som utformat texten. Informationen lämnas för att beskriva att och hur deras tillsyningsuppdrag är diskriminerande.

Anledningen till den uteblivna granskningen är att JK och JO, med hänsyn till de begränsningar som gäller för tillsyningsuppgiften, beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av de anmälningar som inkommit. Någon ytterligare skriftväxling kan därför inte påräknas.

Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) har skapat ett regelverk för att slippa pröva ärenden som känns obekväma för svenska staten och som strider mot befintliga lagstiftningen som talar om hur domare skall följa lagen i olika ärenden. Det syftar till att det inte skall gå att utreda vad som hänt när domare inte följer lagen och hovrätten inte beviljar prövningstillstånd i Sverige.

Mitt förslag till såväl den nuvarande Justitiekanslern Mari Heidenborg och Stf. justitieombudsmannen Lilian Wiklund är att ni omgående avskaffar de diskriminerande handläggningen som i dag sker hos både JK och JO. Det kan inte vara rimligt att anmälningar som innefattar brott mot avtal och lagstiftning inte prövas efter sina rätta förutsättningar.

Om inte detta sker kommer dessa två ärenden att anmälas vilket kommer att få avgöra om JK och JO äger rätten att diskriminera prövningen av ärenden där det finns tydliga skriftliga bevis för att vare sig JK eller JO aldrig prövat ärenden efter deras rätta förutsättningar.

Om vare sig JO eller JK vill ändra taktik föreslår jag i stället att Mari Heidenborg och Lilian Wiklund avgår och att bägge dessa myndigheter läggs ner och att Sverige äntligen får en Författningsdomstol som gör skäl för sitt namn och som redan finns i resten av Europa och är till för att granska den typ av ärenden som i dag inkommer till både JK och JO.

Övriga anställda inom både JK och JO kan ju söka andra befattningar inom rättsväsendet för att korta ner kötiderna för alla inkommande arbeten som för närvarande aldrig avgörs i tid och enligt Europarättens bestämmelser som Sverige fortfarande inte följer.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Sverige sviker rättsstatsprincipen

Natten till tisdagen (2020-07-21) förvandlades EU till en union med rätt till både beskattning och upplåning med gemensam borgen. Detta gjordes för att flytta pengar från de produktiva länderna inom EU som borde satsa på den reala ekonomin – för att i stället användas till bidrag och lån till andra länder inom EU för improduktiva satsningar och bankspekulation.
Ur ekonomisk synpunkt är detta rena galenskapen.

Efter att alla länder kunnat enas efter fyra dygns toppmöte kom EU-ländernas ledare äntligen överens. Nu är alla stats-och regeringschefer inom EU tillbaka till sina länder och framhåller att just deras länder fått gehör för sina krav utan att någon av dem berättar att de berövat sina folk den exklusiva rätten att bestämma om skatter och statsupplåning. Både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Ungerns premiärminister Viktor Orban har med högtravande tal utsett sig till segrare trots att de har olika meningar om hur rättsstatsprincipen skall tolkas och trots att de eftergifter de just givit till EU-kommissionen undergräver nationella suveräniteten och realekonomin så den egna rättsstaten riskerar att radikalt ytterligare undermineras till förmån för de internationella storbankerna.

Min uppfattning är att Sverige inte är något föredöme som rättsstat. Det visade sig i hur de svenska aktieägarna behandlades under Kreugerkraschen från 1932–1938, där aktieägarna förföljdes och man lade beslag på aktierna i deras företag genom att försätta hela Kreugerkoncernen i konkurs trots att företaget aldrig varit på obestånd.

Under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 – 1993, hände samma sak där krisbankerna och staten tillät sig att nedvärdera de svenska företagarnas tillgångar, förtala entreprenörer och företagare i olika register – som jag tidigare skrivit om i flera av mina böcker för att lättare kunna lägga beslag på både företag och aktieägarnas tillgångar till bara en bråkdel av deras verkliga värde i bankernas egna och statens “skräpkreditföretag” Securum.

Sverige har dessutom fått hård kritik av aktade jurister som överåklagare Sven Erik Alheim och Ann Ramberg, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, för betydande brister i det svenska rättssystemet och hur regeringen tillsätter domare.

EU:s ekonomiska stöd kallas för “Coronastödet” (på engelska: Pandemic Emergency Purchase Program) och kostar totalt 750 miljarder euro, varav 390 miljarder består av bidrag och 360 miljarder i lån. Av detta får Klimatomställningsfonden 7,5 miljarder euro plus ett “Coronatillägg” på 10 miljarder. Trots namnet saknar krisöverenskommelsen samband med Coronapandemins svårighetsgrad i olika länder – vilket framkommer att Belgien som har flest Coronadöda i Europa är fortfarande nettobidragsgivare. Det vårdinitiativ som EU-kommissionen hade föreslagit för att möta pandemin var inte viktigare än att det kapades bort i förhandlingarna.’.

De länder som skall ta emot ”Coronastödet” måste dessutom mitt i pandemin först gå med på budgetreformer dikterade av EU, villkor som för Italiens del handlar om åtstramning av pensioner, löner, rättsväsende, utbildning och sjukvård. Det innebär att EU mitt i Coronakrisen kommer att kräva försämringar för just den sociala välfärd och sjukvård som krävs för att bekämpa COVID-19. Detta för pengar som kommer tidigast om ett halvår, när ingen vet hur krisen utvecklats, och utbetalas endast i summor på 3-5 miljarder euro per år i 7 år.

Vad vi nu har inom hela EU är gemensamma lån och gemensamma skulder där de produktiva länderna tvingas ge både lån och bidrag för att ge till de länder inom EU som inte klarar sig på egen hand för att klara sin ekonomi. Men bidragen och lånen skall inte gå till realinvesteringar i infrastruktur och produktiva företag som höjer produktiviteten och därmed skattekraften och återbetalningsförmågan. De mottagande länderna kommer därmed bara få ökade skulder och mindre förmåga att lösa krisen. Bättre vore att länderna själva använde sina stora bidrag till EU för att investera i egna reala investeringar.

Samtidigt ser EU till att stödet till krisbankerna hela tiden flödar från ECB för att upprätthålla den spekulationsbubbla som de själva har varit med om att skapa. Man vägrar införa bankdelning för att begränsa spekulationen och styra om kreditgivningen till den reala ekonomin.

Som EU medborgare och skattebetalare oroar jag mig nu för unionens ekonomiska hälsa när nu en “återhämtningsfond” på sammanlagt 1.824 miljarder euro, inklusive både budgeten och ”Coronastödet” på 750 miljarder euro, klubbats igenom i Bryssel.

Från och med nu har EU-kommissionen givits rätten att ge ut EU-obligationer för att ta upp lån åt alla EU-länderna som gemensamt går i borgen för både lån och bidrag. Lånen skall betalas tillbaka gemensamt av EU fram till år 2058 är det tänkt. Sverige har därmed bundits upp till en gemensam betalningsunion kronor utan att den svenska riksdagen och folket fick tillfälle att godkänna avtalstexten innan själva undertecknandet i Bryssel. En grundläggande förändring av EU som genomförts med ett avtal, precis som Lissabonavtalet, för att undvika en fördragsändring med krav på folkomröstningar.

Medan jag själv som författare och skribent i finansrätt är tveksam till överenskommelsen är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel bara positiva till det nya avtalet som leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar.

Förhandlingarna missköttes även av de fem sparsamma länderna, däribland Sverige, som utgjorde opposition till krisöverenskommelsen, genom att de lurades till att diskutera storleken på av lån respektive bidrag i paketet, när båda alternativen lika mycket innebar att EU-kommissionen för första gången tilläts att ta lån som att medlemsländerna tillsammans borgar för. Inte blev det bättre att de sålde sin självständighet för lite rabatter på sina medlemsavgifter.

Jag håller med framstående politiker, som Leif Pagrotsky, som var den tidigare närings-och handelsminister och statssekreteraren Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, menar att EU:s “Coronastöd” är ett orättvist försök att rädda euron när vi i stället måste satsa våra tillgångar för att satsa på den reala ekonomin i varje land inom EU.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Oroande tystnad kring bristande rättstillämpning av EKMR

 

EU-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950. Men det skulle dröja ända fram till 1995 innan EU-rätten som EKMR  införlivades i den svenska lagstiftningen. Den följs dock fortfarande inte i många fall som jag tagit del av.

 

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men att tillämpa dessa grundläggande konventionsregler var något som Sverige ända fram till 1995 inte ville höra talas om. Tyvärr följer svenska domstolarna fortfarande inte konventionen i många brott- och  tvistemål. Något som jag tagit upp i många artiklar och i flera av mina böcker.

Den svenska professor som har betytt mest för  införlivandet av EKMR i den svenska lagstiftningen är prof. em. Jacob W F Sundberg som under hela sin gärning inom Institutet för offentlig och internationell rätt och i sin egenskap professor i allmän rättslära – som han tillträdde 1970 – arbetat och argumenterat för att Sverige skulle införliva och tillämpa EKMR i den svenska lagstiftningen.

Jacob Sundberg  kämpade för att Sverige skulle följa de minimikrav som EKMR kräver men som Sverige vägrade att införliva i lagstiftning och följa i många mål jag tagit del av – och där Sverige också har fällts. Och det finns tyvärr många nya fall där Sverige fortfarande inte följer Europakonventionen. När Sverige gick med i EU 1995 beslutade riksdagen att svenska lagar ska anpassas efter EU-lagarna, men gör det fortfarande inte i många domstolsärendet jag tagit del av och skrivit om och detta alltså trots att Sverige ska anpassa sin lagstiftning  till EU-rätten och inte ha lagar som på ett uppenbart sätt strider mot EU:s regler och direktiv.

I Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter är bara ett exempel på direktiv som Sverige inte följer. Handelsagenturlagen ger i detta sammanhang handelsagenten denna rätt att granska sin huvudmans bokföring som även framgår av Lag (1991:351 om handelsagentur). Denna självklara rätt, som gäller i både Sverige och EU för alla handelsagenter, tillämpas inte i våra domstolar som den borde göra.

Regeringen anser, enligt Thomas Persson som jag intervjuat i denna fråga och är ordförande i Samiska Rättsförbundet,  att  erkännandet av Europarätten och Europakonventionen bara utgör en folkrättslig förpliktelse “mot andra fördragsstater”, men inte inom Sverige, därför tror man att man inte heller behöver följa handelsagenturlagen i Sverige, även om den numera införlivats i den svenska lagstiftningen.

Genom Regeringsformen 2:23 ges rättigheten inte det grundläggande status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen har, enligt Persson, blivit lag genom SFS 1994:1219. Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagande ska genom genom lagtolkning  och eller med rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till “lex posterior resp. lex specialis” Lex posterior = ny lagstifnting kan ges företräde framför gammal. Lex specialis = Inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten.

Innebörden av propositionen i jämförelsen med RF 11:14 (1974 är alltså att särlagstiftningen ska ges företräde framför konventionstexten och Europadomstolens praxis. Svensken kan således inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater.

EU:s fördrag, som man forfarande inte följer till alla delar, kan jämföras med grundlagar i ett land. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att domstolarna i EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur besluten ska gå till.

När Sverige och de andra EU-länderna sam EU:s  institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri-och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri -och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan, som var just de rättigheter som Sverige vägrade följa fram till 1995 och som man i vissa fall fortfarande inte följer.

Den som anser sig ha blivit  behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet. Upptäcks felen under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felen rättas till – vilket tyvärr sker alldeles för sällan.

Det är här som Sverige brister eftersom de missnöjesanmälningar som sker och som påpekas mycket sällan beaktas. Vad gör man då när vare sig EU-rätten eller EKMR tillämpas som sig bör i Sverige? Det är denna fråga som jag vill ha svar på men ingen vill besvara. De granskande myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) tiger. Den statliga ansvarsnämnden anser sig inte heller behörig att granska de fall som kommer upp i aktuella brotts-och tvistemål.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer är en av grundpelarna för EU-samarbetet. Regelverket för den fria rörligheten inom EU är omfattande och ständigt växande samtidigt som det ska tolkas och tillämpas av nationella administrationer i 31 EU/EES-länder.

Det händer därför att hinder mot den fria rörligheten uppstår som bland annat beror på att domare  tillämpar EU-rätten på fel sätt eller inte bryr sig om vad EU-rätten omfattar, trots att den åberopas i domstol, eller anmäls till polis och åklagare. Hur detta kan komma sig beror nog på att “tjänstemannaansvaret” försvann i Sverige redan under 70-talet, vilket gör det nästan omöjligt att kritisera domare, polis och åklagare som vare sig följer EU-rätten eller Europakonventionen i sin ämbetsutövning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

EU:s lagar och regler går före svensk rätt

I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till,  som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet,  som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.

Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.

Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar  som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt  fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.

Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag,  är det EU-lagen som gäller.

Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som  på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.

Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten.  Högsta rättsinstans är  skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.

EU:s  fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.

Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.

En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.

Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel,  men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.

Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.

Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet  med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.

Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol  i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt