Myndigheter utan ansvar

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Om förhör och vittnen i domstol i huvudförhandling  

Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottsmål och tvistemål. 

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera år – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:    

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om yttrandefriheten

Det finns en ofta missförstådd distinktion mellan lagar och “hets och hatretorik”. Sistnämnda rör situationer när medborgare anses bryta mot det sociala kontraktet: att man inte yttrar sig med  tillräckligt “god ton”.  Lagar kring detta kan innebära inskränkningar av yttrandefriheten och blir ofta föremål för en berättigad debatt. Lagstiftning som riktar sig mot yttranden som är sammankopplade med  tydliga brott som bedrägeri, förtal, mened, utpressning och spioneri utgör däremot inte inskränkningar av någons yttrandefrihet, skriver Andrew Doyle i boken: Yttrandefriheten och varför den spelar roll.  

Den populäre programledaren  Andrew Doyle är författare, dramatiker och journalist och politisk satiriker från Nordirland. Han har tidigare skrivit för den fiktiva karaktären Jonathan Pie. Skapat poeten Titanie McGrath och har nyligen författat böckerna Free Speech and  The New Puritans. Under en lång tid har han dessutom återkommande turnerat i Storbritannien med sin stand up show Friendly Fire. Han har också grundat en scen för stand up i London – Comedy Unleashed. Andre Doyle har doktorsexamen i renässanslitteratur från University of Oxford, där han också arbetade som stipendierad föreläsare. Han var tidigare gästforskare vid Queen´s University i Belfast.

Det fria ordet dör när befolkningarna blir alltför självbelåtna och till freds och tar sina friheter för givna, skriver Doyle. Han hänvisar till  John Milton som  år 1644 författade ett elegant försvar för yttrandefriheten som han döpte till Areopagfitica,, ett våldsamt motangrepp på det brittiska, i juni året innan antagna ”Licensing Act”. En lag som föreskrev att alla tryckta texter skulle föreläggas en censor innan det publicerades. Halvvägs genom sin skrifter erinrar sig Milton ett möte nära Florens med den åldrade Galileo Galilei under perioden när denne satt i husarrest under den spanska inkvisitionen. Astronomens brott bestod i att han ”tänkte på astronomi på ett annat sätt än de franciskanska och dominikanska censorerna”.

Galileis astronomiska studier hade övertygat honom om riktigheten i teorin om jordens rörelse runt solen. Talande nog försvarade inte Milton Galileis åsikter – vid den här tidpunkten var det en farlig åsikt – men han kände sig klart förorättad av de här auktoriteterna som ville se världens fritänkare bestraffade och skambelagda. Efter upplysningstiden i väst har man inte sett med blida ögon på hybrisen hos dem som i likhet med Galileis inkvisitorer, utser sig själva till domare över vad som är tillåtet att säga och tänka offentligt. Deras auktoritet var helt avhängig deras både fördomar och maktpositioner.  Våra tiders yttrandefrihetsskeptiker kännetecknas av en liknande tendens till att förväxla självbelåtenhet  med ofelbarhet. Om inte annat  är Galileis livshistoria en kraftfull påminnelse om yttrandefrihetens betydelse, skriver Doyle.

Goda människor bör inte överge sin övertygelser, bara för att onda människor gör anspråk på dem, skriver Doyle vidare. Det fria ordet är ju demokratins kärna. Utan yttrandefriheten existerar inga andra friheter. Den avskys av tyranner eftersom den ger kraft och mod till deras fjättrade undersåtar. Det var ju inte förrän tryckpressens uppfinning under mitten av 1400-talet och den efterföljande friheten att sprida en ny humanistisk kultur som yttrandefriheten återuppstod i Europa. Kampen för yttrandefrihet nådde sin höjdpunkt under den franska revolutionen i och med 1789 års Deklaration om människans och medborgarens rättigheter i vilken det ”det fria utbudet av idéer och uppfattningar” stadsfästes som en av de mest värdefulla mänskliga rättigheterna. Efter 1933  års maktövertagande, upphävde Adolf Hitlers symtomatiskt flertalet mänskliga rättigheter genom att begränsa den personliga friheten och rätten till fri åsiktsbildning, inklusive pressfriheten.

Det  finns goda skäl till att författare av romaner skildrar tyranniska regimer som först och främst fientligt inställda till yttrandefriheten. Det räcker med att tänka på de styrande partiets införande av ”nyspråk” i George Orwells 1984 eller ”brandmännen” i Ray Bradburys Fahrenheit 451, som ivrig söker genom husen på jakt efter böcker att bränna. Framsteg låter sig bara göra när dissidenterna blir lyssnade på, skriver Doyle. ”Om frihet betyder någonting alls”, skrev Orwell ”betyder det rätten att berätta för människor vad de inte vill höra”. Detta innebär ju inte att alla avvikande åsikter till sin natur är progressiva utan bara att vi, om vi endast utsätter oss för nuets vedertagna sanningar, dömer oss själva till evig stagnation.

John Stuart Mill  skriver i boken om friheten (1859) om faran som följer  av att lägga ut vår moraliska agens på entreprenad, till massans förmodade klokskap. Mill förstod att vår yttrandefrihet inte bara hotas av statens maktmissbruk, utan också vad han beskrev som ”den förhärskande åsiktens och  känslans tyranni”. Hans avhandling är ett övertygande brandtal för individens företrädesrätt. Johanna Williams skriver i sin bok Academic Freedom in an Age of Conformity (2016) att ”personlig frihet är en förutsättning för både kritiken av vedertagen kunskap och sökande efter ny”. Språket är mäktigt. Ända sedan antikens dagar har de största tänkarna förstått att bra idéer är värdelösa om argumenten för dem är dåligt framställda. Retoriken definieras bäst som ”övertalningens konst”, en tradition som sträcker sig tillbaka till antika Greklands attiska oratorer och Ciceros arbeten under den Romerska republikens dagar.

De senaste århundradens minnesrika politiska tal; från Gettyburgstalet (1863) till Martin Luther Kings berömda ”Jag har en dröm” (1963) har byggt vidare på det kulturella arvet, anser Doyle. Milton exemplifierar med den spanska inkvisitionen och hur deras censurhandlingar, trots den uttalade föresatsen att rensa världen från irrläror, snart kom att inkludera ”alla ämnen som inte föll dem på läppen” (jämför dagens woke-vänster och dess agerande för att få bort oönskade åsikter genom att få personer som yttrar dem avstängda – “cansellerade ” från social medier, avskedade från sina arbeten m.m.) . När det gäller att definiera vad som utgör oacceptabla yttranden är föreställningen om den äkta objektiviteten en illusion. Det gäller särskilt en debattklimat där, som vi har sett, också termer som ”fascist”  eller “rasist” har blivit helt frikopplade från sina ursprungliga definitioner.

Michel Foucaults övertygelse om sambandet mellan språk och makt har oftast betraktats som grunden för dagens diskurser om ”maktstruktur” som dominerar samhället. I den här modellen är  språket inte bara ett komunikationsverktyg, utan ett vapen som de mäktiga använder för att behålla sitt herravälde. Det är därför de som stödjer censur ofta hävdar att obegränsad yttrandefrihet leder till en ”normalisering” eller legitimering av hatiska och våldsbejakande åsikter, som Andrew Doyle redan varit inne på. Det gäller inte bara förolämpningar eller kränkningar, utan också – och det är det farliga –  åsikter som strider mot den allmänt rådande uppfattningen. Många av oss har redan sett TV-inslagen med upprörda demonstranter brännandes exemplar av Salman Rushdies  roman Satansverserna när den boken kom ut.

Andrew Doyle skriver sin  bok Yttrandefriheten och varför den spelar roll med värme och stor kunskap om yttrandefrihetens betydelse: hur viktig den är för vår frihet och demokrati och hur mycket den  betyder i länder där tyranner kväver alla kritiska åsikter och där oskyldiga, som bara vill ha den frihet som ensamt kan leda till välstånd och medborgerlig värdighet, straffas för att de använder den rättighet som vi naivt tar för given.

För oss som lever i en demokrati kan vi inte ta något för givet utan istället noga övervaka att det lagliga utrymme vi har för yttrandefriheten inte minskas av en överhet  – och olika regressiva och totalitära rörelser – som helst vill slippa att få kritik.

Vi har all anledning att känna en en stor tacksamhet gentemot dem som kämpat för vår yttrandefrihet och inte minst till dem som fortsätter försvara den mot de angrepp som aldrig tycks upphöra.

Mats Lönnerblad

Bokens  titel:  Yttrandefriheten och varför den spelar roll
Författare: Andrew Doyle
Förlag: Nopolar Publishing
Översättning: Öyvind Vågen

Skyddet för de mänskliga rättigheterna måste stärkas 

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som professorerna Ulf Bernitz och Jacob W F Sundberg, som båda nyligen har avlidit, efter kreativa och händelserikt liv fyllda av en upplyst kamp för frihet och rätt. 

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Efter att ha träffat honom första gången i början av 90-talet blev  jag nyfiken på hans livsverk Jag bad till slut att få intervjua honom, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och då ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan  (Sverige redan 1952) men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995 men inte heller då har den följts i många fall.

Jacob Sundbergs förklaring  till detta är  att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i de böcker jag läst om svenskt rätssväsende framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad  den högre stående lagen säger.Vidare har det hos många juridiskt sakkunniga funnits en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad vilket tyvärr fortfarande är fallet i många rättegångar jag bevakat och skrivit om .

Under intervjun med Sundberg får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels “Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten. Strömholm hävdade att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868-1939). Hägerström är främst ihågkommen för den rättsteoretiska uppfattning som kom att kallas “värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde – vilket jag och många med mig betraktar som absurt.

Denna hägerströmska  filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Båda har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Ulf Bernitz och Jacob Sundbergs uppfattning att frågan vilken är att de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk rättspolitik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av. Jacob Sundberg har också reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas i vårt land.

Jacob Sundberg  har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på “rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare. Sundberg har också gjort sig känd i den allmänna debatten som en kraftfull förespråkare  för rättssäkerhet och som en skarp kritiker av maktmissbruk från myndigheternas sida. Han engagerade sig starkt  i den uppmärksammade rättegången inför Europadomstolen i Strasbourg, som två fastighetsägare i Stockholm Sporrong och Lönnroth drev mot den svenska staten i ett mål rörande hur den då gällande lagstiftningen, kallad Lex Norrmalm avseende fastighetsexpropriering, var förenlig med Europadomstolens egendomsskydd. Europadomstolen  biföll Sporrongs och Lönnroths talan i en dom 1982.

I början av 1980-talet initierade Sundberg: Tävlingen om det Sporrong –Lönnrothska Priset, vilket sedan 2004 kallas: den Nordiska rättegångstävlingen om de Mänskliga rättigheterna. Syftet var att ge nordiska studenter en grundläggande förståelse för Europakonventionens praktiska tillämpning.

Min egen uppfattning efter att samarbetat med både professorerna Ulf Bernitz inom Europarättsföreningens ramar, där jag varit medlem sedan starten och med Jacob Sundberg är att deras betydelsefulla arbeten med att få svenska domare att acceptera Europakonventionen måste fortsätta. Därför hoppas jag det finns professorer som behärskar Europarätten och som vågar fortsätta deras stora arbeten att få Sverige att anpassa sig fullt ut till de lagar som numera gäller och som innefattar både Europdomstolens direktiv och Europakonvenstionens bestämmelser (EKMR) som nu gäller fullt ut i Sverige men som fortfarande inte följs i många av de rättegångar jag bevakat och  skrivit om i mina artiklar och böcker.

Jacobs syster Brita Sundberg-Weitman  tillträdde som ordförande i Medborgarrättsrörelsen 1994. Det var både Brita och Jacob, som hjälpte till med att väcka mitt stora intresse för både Europarätten och Europakonventionens betydelse i Sverige och att vi skulle uppnå ett rättsstatligt och humanistiskt tänkande som också skall gälla i den offentliga verksamheten. De ville att jag både skulle delta aktivt i styrelsearbetet  – och skriva artiklar i MRRs tidning –  vilket jag gjort sedan dess och fortfarande gör. Först som styrelsemedlem och sedan som vice ordförande.

Även om jag inte längre är med i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen, skriver jag fortfarande artiklar i MRRs tidning och i både dagspress och fackpress om Europarätten. Och dess direktiv om Europakonventionen och dess betydelse. Jag anser därför att vi snarast måste se till att vi snarast få fram två nya professorer i EU-rätt, som kan axla Jacob Sundbergs och Ulf Bernitz mantlar, vilket inte kan vara någon lätt uppgift, med tanke på de bägge professorerna stora betydelse hur Europarätten skall tillämpas i vårt land så att Sverige nu på allvar börja följa både EU-rätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fullt ut i våra svenska domstolar – vilket tyvärr fortfarande inte sker.


Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Jacob W.F. Sundberg in memoriam

Jacob W F Sundberg, Stockholm, har avlidit i en ålder av 96 år efter ett kreativt och händelserikt liv, fyllt av en upplyst kamp för frihet och rätt. Mina tankar går till hans familj, barn och barnbarn som måste sakna sin far, morfar, farfar och gammelfarfar.

Min vän och mentor som slutade som professor emeritus tillträdde till professuren i allmän rättslära 1970. Han har varit mig behjälplig genom åren att granska flera av de artiklar jag skrivit i svensk dags- och fackpress, under mer än 30 år. Jag träffade honom 1991, under den stora bankkrisen, när Riksbanken höjde räntan till 500 procent, vilket fortfarande betraktas som den svåraste bankkrisen i Sveriges historia.

Vår vänskap varade ända fram till hans bortgång. Jacobs stora förtjänst var att han lyckades tydliggöra Europakonventionens (EKMR) betydelse i Sverige. Konventionen som ratificerades redan 1950, i Sverige den 4 februari 1952, kom att ingå i svensk lag först 1995. I väsentliga hänseende gick EKMR tvärt emot den tidigare ”svenska modellen” då de tio grundstaterna, däribland Danmark, Norge och Sverige,  ratificerades dess stadga – som de förpliktigade sig att följa.

Jacobs stora betydelse var att han lyckades förbättra det svenska rättsväsendet status, som få tidigare lyckats med. När han tillträdde ämbetet som professor i allmän rättslära var det ofrånkomligt att han skulle komma i motsättning till den kultur som utvecklats i det samtida Sverige – den svenska modellen.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som Jacob under hela sitt arbetsliv företrädde med bravur – även sedan han blivit pensionär – var byggd på respekten för den enskilda individen i dennes kamp med stat och kollektiv. En kamp som många deltog i och till slut resulterade i Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen. Genom bland annat Jacobs förtjänst, har vi fått ett helt nytt rättssystem – som Sverige alltså förbundit sig att följa och som vi kan vara stolta över.

Jakob Sundberg vare en rese inom svensk rättsutveckling. Saknade efter honom är stor men hans arbete i artklar, skrifter  och böcker finns kvar. Respekten och beundran för dess frihetliga patos kommer att leva vidare så länge det finns människor som strävar efter medborgerlig frihet och ett fungerande rättsligt skydd mot överhetens maktvilja och övergrepp.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt

Här följer en kort bibliografi över Jacob Sundbergs skrifter och böcker:

  • Jacob W.F. Sundberg, Air Charter – a Study in Legal Development, Norstedts, Stockholm, 1961.
  • Jacob W.F. Sundberg, Om ansvaret för fel i lejt gods, Norstedt, Stockholm, 1966.
  • Jacob W.F. Sundberg, Teleologisk metod och fair play: inauguralföreläsning i allmän rättslära den 11 september 1970, Fritzes, Stockholm, 1970.
  • Jacob W.F. Sundberg, The Swedish philosopher Axel Haegerstroem and his relationship to Finland’s struggle to preserve her legal order, 1899–1917, Fred B. Rothman, Littleton, Colo. 1983, ISBN 0-8377-1129-0.
  • Jacob W.F. Sundberg, Fr. Eddan t. Ekelöf: repetitorium om rättskällor i Norden, Juristförlaget, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 1990, ISBN 91-7598-461-X.
  • Jacob W. F. Sundberg(Författare), Fredrik G. E. Sundberg(Medarbetare), Lagen och Europakonventionen, Juristförlaget, 1992, ISBN 91-7598-542-X.
  • Jacob W.F. Sundberg, Om doktrinen: avskedsföreläsning 29.9.1993, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 1993, ISBN 91-87112-98-1.
  • Jacob W.F. Sundberg, High-tax imperialism, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 2000, ISBN 91-88760-24-3.
  • Jacob W.F. Sundberg, Om xenofili och xenofobi och risken för fnatt: en vitbok grundad på JO:s akt 2585-2000, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 2002, ISBN 91-88760-35-9.
  • Jacob W.F. Sundberg, Från Ekelöf till Europa: om doktrinen, det offentliga samtalet, och Europakonventionen, Hägglund, Klavreström, 2004, ISBN 91-7123-130-7.
  • Jacob W.F. Sundberg, Minnen från en stormig professur: om svensk juridik och politik i det kalla krigets skugga, Hägglund/Klavrekultur, Göteborg, 2011, ISBN 978-91-7123-145-1.

Och här en länk>> till några av hans tidskriftsartiklar:
https://www.jt.se/author.asp?uid=99

Pensionsbluffen 

 

Om våra pensioner som ”går upp i rök”  har jag skrivit flera artiklar. Bland annat i en recension av  journalisten på Svenska Dagbladet Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen. Författaren ställe bland annat frågorna: Varför går det inte att förutsäga sin pension som på ATP-tiden? Varför det är viktigt med eget sparande?  och Varför är idén med premiepensionssparandet omöjlig?

Vid ett tillfälle på ABF huset i Stockholm höll jag ett föredrag om mina egna böcker men jag var också moderator för Joel Dahlberg när han höll föredrag om sin mycket läsvärda bok om den svenska Pensionsbluffen – som jag även recenserat. Vi fick byta sal eftersom det kom så många åhörare som ville lyssna på våra föredrag. Men eftersom denna artikel handlar om hur våra pensioner regleras kan jag intyga att Joel aldrig fick några svar som var till fördel för det nuvarande pensionssystemet. Hans bok är väl värd att läsa och för den som har tur går den nog fortfarande att beställa på något antikvariat eller av Ordfront förlag.

Men vad som fortfarande gäller är att pensionssystemet är underfinansierat, och värre blir det. Både Joel Dahlberg och jag har även gått till storms mot bankerna, vilket jag fortfarande gör i mina artiklar och böcker och Joel Dahlberg i sin bok Bankbluffen. Själv har jag visat att de svenska bankernas oligopolsituation måste brytas genom bankdelning vilket fortfarande inte har skett, trots mina upprepade försök att begära att regering och riksdag måste tvinga de svenska storbankerna att betala för de bankkriser krisbankerna själva bär ansvaret för genom sin spekulativa handel. Bland annat derivathandeln. Hittills har det varit allmänheten och företagen som har stått för notan.

Vad Joel Dahlberg skriver i sin bok om pensionssystemet har redan besannats. Pensionen för en vanlig arbetstagare har redan visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men ett utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på. Det har till och med den franska presidenten Emmanuel Macron upptäckt när han lagstiftat om det nya franska pensionssystemet som är mer rättvist än det som varit. Lagen har trätt i kraft  trots våldsamma protester och där våldsverkare försökt  få honom att ta tillbaka sitt lagförslag, vilket de aldrig lyckades med. Vad vi nu måste komma tillrätta med är det orättvisa svenska pensionssystemet som framförallt drabbar de allra fattigaste.

Vad som nu har hänt i Sverige är att myndigheterna inte ens följer de regler som gäller kring hur pensioner skall utbetalas enligt EU:s regelverk som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer, vilket jag skrivit om i flera fall. Om inte ens statens tjänstepensionsverk och domare rättar sig efter EU-förordningar och direktiv EU:s direktiv utan några straffpåföljder (vilka annars kan uppgå till mångmiljonbelopp) är det illa ställt.  Tjänstemän får naturligtvis ha personliga åsikter om pensionärer, men i sin tjänsteutövning måste tjänstemän följa Europarätten, vilket de inte gör.

Enligt EU:s förordning 883/2004 skall pensionen bland annat betalas ut i det land där den tjänats in. De nationella reglerna om beräkning och värdesäkring av pension skall tillämpas vid fastställande av pensionens storlek. Den pensionsberättigade, om han eller hon önskar, kan få samtliga intjänade tjänstepensionsrätter från en och samma tidpunkt, dock tidigast från 60 år beträffande ålderspensionen. Statens tjänstepensionsverk måste därför följa det som står i artikel 6 i EU-förordningen 883/2004 i den Europeiska unionens bestämmelser, som stadgar hur pensionen skall utbetalas. De som drabbas av att svenska staten inte följer EU-förordning angående hur av utbetalning av skall gå till, måste få upprättelse. I annat fall måste felaktiga beslut från Sverige  överklagas till Europadomstolen, varvid mångmiljonbelopp i straffpåföljd för staten kan och bör utgå.

I de fall som Statens tjänstepensionsverk aldrig betalar ut statlig pension enligt förordning 883/2004 drabbas ju de pensionärer som är berättigad till pension. Det gäller bland annat i ett fall som jag nyligen tagit del av. Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst både i Sverige och i EES-landet Norge och därmed kommit upp i de tre år  som fordras för att få statlig pension men denna har ändå inte utbetalats! SPV:s hantering av detta ärende har enligt mitt förmenande brutit både mot EU-rättens artikel 6 i förordning (EG) nr 883/2004 samt den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla 1 mars 2002.

Personen i fråga har arbetat  i statlig tjänst i Sverige i nästan 3 år. Det fattas bara 14 dagar. Tillsammans med 10 månaders statlig tjänst i Norge har personen i fråga kommit upp i de tre år som behövs för att får statlig tjänst även i Sverige. Min uppfattning är att Sverige inte har förstått att tolka EU:s förordning på rätt sätt. Det har emellertid EES-landet Norge gjort där personen får statlig pension enligt EU-förordning 883/2004  och artikel 2 i den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla i mars 2002.
Det är högst rimligt att svenska myndigheter här gör en rättelse.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt