Medborgarrättsrörelsen i Sverige – MRRS
På din sida för frihet och folkstyre
Innan man försvårar ändringar av grundlagen bör man först skapa en verkligt frihetlig och medborgartillvänd grundlag. Den senaste grundlagsutredningen kommer med en del bra förslag kring rättsväsendet men det är otillräckligt. Mer måste göras för att röja ut resterna av de kollektivistiska, anti-meritokratiska, äganderättsfientliga, centralistiska och paternalistiska paragraferna i grundlagarna från 1970-talet.
Du hittar förslagen från MRRS här>>.
MRRS har skickat en skrivelse till regeringen med ett antal rättspolitiska förslag som ligger i linje med vår verksamhet och våra stadgar.
Här är början på skrivelsen.
/Åtgärder och förslag för att stärka frihet och äganderätt för medborgare och företag samt utveckla demokratin genom förbättringar av grundlagen.
Medborgarrättsrörelsen i Sverige hoppas och tror att dessa förslag ligger i linje med regeringens syn på demokratin och dess nödvändiga utveckling i frihetlig riktning. Listan med förslag är uppdelad i allmänpolitiska förslag (A) och konstitutionella förslag till reformer (B). ”
Du hittar hela skrivelsen här>
Karl Marx hade föreställningen att ett samhälles kultur inklusive dess religion ska ses som en effekt av materiella förhållanden snarare än en unikt drivande orsak till förändring. Kulturen grundas i produktivkrafterna (verktyg, maskiner och dess kunskapsmässiga organisering) och produktionsförhållandena (relationer mellan ägare och arbetare, vem som har ”makten”).
Ovanpå dessa materiella krafter skapas det som han kallade den ideologiska ”överbyggnaden” (filosofi, konst, religion, och liknande) vars grundfunktion, enligt Marx, är att stödja och stärka dem som har den ”reella” och ”materiella” makten. Det är således ekonomiska realiteter som styr exempelvis konst- och idéproduktionen och inte tvärtom, det vill säga idéer och ideologier – ”överbyggnaden” – kan inte forma den materiella verkligheten utan produktivkrafterna och produktionsförhållandena styr.
Denna teori har fått mycket kritik genom åren och en närmare analys gör den ohållbar, inte minst genom Karl Marx egna idéer som ju klart påverkade samhället, (trots att de inte kan härledas till något maktägande materiellt förhållande); exempelvis genom allt mänskligt elände och all den ofrihet de producerat, inklusive påverkan på både produktivkrafterna och produktionsförhållandena via dess applicering i praktisk politisk handling; och detta trots att enligt Marx överbyggnaden (till vilken, med Marx egen logik, hans verk tillhör) alltid syftar till att vara den reella ”materiella” makten behaglig.
Det är vidare så, enligt Marx, att när det sker förändringar i produktivkrafterna, via exempelvis uppfinningar, det vill säga idéarbete, som ju per definition kan hota den existerande maktens/kapitalismens etablerade makt- och rofferisystem, så ändras även produktionsförhållandena, vilket endast kan förklaras med att idéer styr de materiella krafterna. Vilket innebär att Karl Marx materialism är falsifierad av hans eget idéarbete inklusive det uppfyllda syftet med hans skriverier – att förändra världen.
Betyder det då att materiella förhållanden inte alls påverkar idéer och överbyggnad? Nej, det vore mycket konstigt. Marx hade en poäng med att de materiella förhållandena, det vill säga miljön och naturen i vilken man befinner sig, påverkar ”överbyggnaden”, men då i dialog med människor i den befintliga kulturen. Sistnämndas artefakter, såsom redskap, berättelser, böcker, artiklar, konst, museer och så vidare, plus den omgivande ”materiella” naturen, ställer den kreativa människan inför vissa fakta/idéer/estetik som den har att förhålla sig till och som sedan tolkas på olika sätt inom den aktuella kulturen – och dess inneboende möjligheter.
Det första och primära sättet att förhålla sig till sin omgivning är att bearbeta naturen för sin överlevnad (naturstadiet) men då krävs det en idé om hur man ska göra det (trial and error/försök och misslyckanden + nya försök = evolutionens metod). Naturen kommer inte att tala om det. Det andra är att försöka förbättra möjligheterna, förbi ren överlevnad, till större välstånd vilket bland annat betyder redskapsutveckling – genom idéarbete. Under tiden skapas (genom kreativt tänkande) symboler, berättelser, riter, religion och konst som förklarar världen och, av överlevnadsskäl, håller samman gruppen i en gemensam kultur och identitet.
De tre världarna
Karl Poppers teori om tre världar hjälper oss att förstå denna universellt verkande mänskliga samhälleliga, tillblivelse- och utvecklingsprocess.
Värld 1 är ”naturen” i vid mening där resurser för vår överlevnad hämtas och som påverkar om och hur vi kan överleva dess förhållanden (temperaturer, tillgång till vatten och liknande.).
Värld 2 är enkelt uttryckt vår hjärna och i den inneslutna världsbilden: hur vi tänker och känner om naturen, livet och döden, våra minnen och upplevelser. Här finns även känslor för och tolkningen av våra mänskliga relationer samt inte minst internaliseringen och tolkningen av de kulturartefakter, inklusive konst, kunskapsarv och eventuell vetenskap som vi både oundvikligen exponeras för och aktivt söker upp – i värld 3.
Värd 3 är det mänskliga ”samhället”: världen av mänskliga artefakter (utanför vårt sinne); allt från teknologi som flygplan och datorer till dramer av Shakespeare, arkitektur och samhällsfilosofiska traktat av just exempelvis Karl Marx men även (lägger jag till) de mänskliga relationer vi ser och uppfattar mellan människor i vårt samhälle och inom värld 3 i stort och i historien, så långt vi kan överblicka.
Den ontologiska cirkulationen
Den mänskliga arten överallt där den uppträder och bildar små stammar eller hela civilisationer, bygger sina samhällen genom en ständig interaktion mellan dessa tre nämnda världar/poler. I centrum för denna process står, naturligt nog, det mänskliga av evolutionen utvecklade och påverkade, mänskliga tänkandet (värld 2). Ergo: kreativitet och idéskapande är, genom en process av trial end error/försök och nya försök, med tvingande logik upphovet till all mänsklig förändring både av naturen – som i sig förändras både av sin egen dynamik och genom mänsklig påverkan – och av den mänskliga kulturen/samhället (värld 3).
Det Karl Popper underförstår men som vi bör skriva ut är att det finns en värld till. Vi kan kalla den värld 4, som är en värld av mänskliga handlingar. Vi kan ha hur briljanta idéer som helst som skulle kunna förändra och förbättra välden (och mindre briljanta idéer som skulle göra den sämre för den delen, om de omsattes i handling), men om dessa inte i handling skrivs ut och hamnar i värld 3 och förr eller senare ageras på, så händer inget i samhället, som ju är en kombination av värld 1 (naturen), värld 2 (det levande mänskliga sinnet ”the mind”) och värld 3 (kulturen/samhället), således måste vi få in en primus motor i triaden för att få den i rörelse och det är värld 4, världen av mänskliga handlingar.
Vi får då följande flödesschema :
Sverige och den politiska världen
Om vi nu snävar in perspektivet och vänder oss till Sverige och den svenska politiska “klassen” bestående av valda partier och deras av partierna – inte folket – valda representanter, så kan vi analysera vilka idéer och ideologier som varit styrande (värld 3) i den praktiska politiken genom politisk handling (värld 2 och 4). Vi finner då att allt sedan 1960-talets slut så har, vad man med en generell term kan kalla vänsteridéer, varit dominerande även hos förment ”borgerliga” partier.
Vi kan se det i allt från primitiv kollektivism i form av exempelvis kvoteringspolitik (antagandet att en viss procentsats av könsdelar eller etnicitet inom en verksamhet är ekvivalent med ”rättvisa” istället för att hävda en strikt meritokrati med tillhörande juridisk jämlikhet), till en gentemot västliga upplysningsvärden och liberala grundprinciper relativiserande multikulturalism, en irrationell klimat- och energipolitik, en gentemot förövaren omvårdande politik inom rättsväsendet (med tillhörande lagstiftning) samt en postmodern anti-auktoritativ skolpedagogik för att nu nämna några av de komponenter som jag i min senast bok valt att, med en sammanfattande beteckning, kalla den svenska statsideologin, vilket för övrigt också är titeln på boken.
Kan vi förstå vad som påverkat våra politiker och samtidigt visa fram de för frihet och välstånd destruktiva effekterna av nämnda idéer/ideologier så kan vi också, utifrån en frihetlig humanism och kreativt idéarbete, föreslå åtgärder för att förhindra det förfall och den negativa utveckling på många områden som Sverige uppvisat de senaste ca 50 åren. Ett flertal sådana åtgärder och förslag finns i nämnda bok.
P.S.
Boken finns i internetbokhandeln men kan också fås något billigare direkt från förlaget, >>här.
Ovanstående artikel finns också på Bulletin, du hittar den >>här.
Det är tveklöst så att den svenska domarkåren i många fall är både svårt distanserad från den folkliga rättsuppfattningen och politiserad på ett djupt bekymmersamt sätt: inte minst genom den av Anne Ramberg >>Hilda-infekterade Domarnämnden (som sållar fram förslag till domare) och dels genom regeringens slutliga utnämning utifrån dessa förslag, men även utifrån det minimala folkliga inflytande som finns på både val av polischefer, domare och i själva dömandet (via avsaknaden av medborgarjurys).
”Betydligt fler domare bör rekryteras från andra juridiska professioner som t.ex. advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän. De ska ha en gedigen praktisk yrkesbakgrund, vilken kan borga för livserfarenhet och andra kunskaper än de som kan inhämtas inom domstolsvärlden. En sådan reform skulle både gagna rättssäkerhet och förnuft.”
Och här ett förslag som liknar det jag har i min bok >>Omstart Sverige (även om det i boken är mer detaljerat och uttömmande). Domarutnämningar bör i möjligaste mån fråntas politiskt inflytande.
”Domare borde i stället utses av ett domarkollegium underställt riksdagen. Denna myndighet bör också bestämma domarnas löner och ekonomiska förmåner. Domarkollegiets ledamöter kan lämpligen bestå av erfarna, välrenommerade jurister och kan exempelvis utses av landets hovrättspresidenter, juridiska fakulteter och företrädare för några andra rättsvårdande myndigheter. På så sätt förstärks domstolarnas självständighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten, d.v.s. riksdag och regering.”
Läs hela artikeln i Dagens Juridik >>här.
Se även Erik Lidströms eminenta analys med tillhörande förbättringsförslag >>här.
En sak som det talas alldeles för lite om i valrörelsen är vikten av ett gemensamt språk som fungerar överallt i landet och på alla arbetsplatser och som faktiskt är en förutsättning för både nationell sammanhållning (d.v.s motsatsen till etnokulturell splittring/enklavering), förståelse av historien och kulturen och därmed identiteten samt inte minst själva demokratins fortlevnad.
Utan ett sådant förstör man nämligen själva förutsättningen för den livsviktiga diskussionen ”på torget” om gemensamma problem och angelägenheter. Redan J.S. Mill skrev (i Representative Democracy):
” …ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”
.
”Försök förstå att det förhåller sig så idag att 635 000 personer har beviljats svenskt medborgarskap utan några som helst krav på kunskaper i svenska, alltså nyckeln till att förstå och bli förstådd av samhället.
Det är lite som om halva Stockholms befolkning skulle utvandra till Egypten, inte lära sig arabiska, men ändå få rösträtt efter några år i landet och få vara med och bestämma hur den egyptiska regeringen ska se ut och vilka lagar som ska stiftas.”
.
Men överallt befordrar regeringen och dess samarbetspartners i riksdagen istället språkförbistringen och bygger Babels hus sten för sten (hemspråkspolitiken t.ex. är en demokratisk patologi).
Det pinsamma är att de inte tycks fatta det själva utan man tycks tro att man är progressiva. Men det finns inget progressivt med att att söndra ett land och successivt bryta ned förutsättningarna för både demokratin och den nationella sammanhållningen.
Sara Skyttedal vågar inte ta steget fullt ut men även de s.k. minoritetsspråkens lagliga rätt att få samhällsinformation och skolundervisning (!) på sina små ”dialekter” måste skrotas. Samtliga av dessa grupper kan svenska och har inga problem att kommunicera med vårt gemensamma språk. Att då medvetet förespråka både ökade kostnader, byråkrati och språklig splittring är på sista raden bara nationellt självdestruktivt. Självklart ska alla som vill prata sin dialekt/”minoritetsspråk” få göra detta med det får ske, som med alla dialekter, efter eget behov och intresse (i en spontan ordning) och inte läggas på övriga grupper som ett skattefinansierat musealt selektivt splittringsprojekt. Helt bakvänt och feltänkt.
Det blågula blocket – nej, alla partier! – borde här gå ut hårdare, för den sammanhållna framtida demokratins skull. Det här rör nämligen grundläggande demokratiska värden. Annars väntar en mörk, fattig och dyster framtid – i Babels hus. Garanterat.