Låt svenska folket rösta om EU:s ”räddningspaket”!

Denna text är redan publicerad i Nyheter i dag, men förtjänar en vidare spridning. Det handlar ju nämligen om en av MRRS grundfrågor – folkstyret. Är vår demokrati fullgången eller är den ett centralistiskt politikervälde med minimalt folkligt inflytande och därför i starkt behov av reformer? Frågan är förstås retorisk. Behovet av reformer för ökat folkstyre är omfattande.

//Det så kallade räddningspaketet, som EU:s regeringschefer nu klubbat igenom i Europeiska rådet, med coronapandemin som förevändning, innebär att svenska skattebetalare belastas med en hiskelig skuldbörda. Det vore därför mer lämpligt att kalla det ett skuldsättningspaket. För vi vet ingenting om dess räddande effekt på EU-ländernas ekonomier. Däremot är det hundra procent säkert att det blir en enorm skuldsättning.

7 700 miljarder i svenska kronor ska samlas i en ”återhämtningsfond”, varav ca hälften ska ges ut i bidragsform. Beräkning av bland andra chefsekonom Michael Grahn vid Danske bank ger vid handen att den påstått skicklige förhandlaren Stefan Löfven gått med på att Sverige ska betala 120–150 miljarder i rena bidrag. Detta utgör 2–3 % av BNP, som vi aldrig kan räkna hem. Varje svensk ned till minsta spädbarn blir därmed ålagd att hiva ut minst 15 000 kronor till övriga EU utan något löfte om återbäring. Och detta ovanpå alla andra skatter som regeringen har lagt på det hårt beskattade svenska folket (4:e högsta skattetrycket i världen; 10 % över OECD-genomsnittet.)

Såsom analyser av bidrag till fattiga länder har visat finns det all anledning att frukta att man genom bidragsdelen kommer att göda både korruption och projekt som aldrig borde sett dagens ljus. I EU:s fall går dessutom bidrag till länder som själva skulle kunna få fart på sina ekonomier. Den före detta EU-ambassadören Lars Anell konstaterar följande i Svenska Dagbladet 18/7 2020.

”Det är ett svårsmält faktum att de länder som i procent av BNP får allra mest inte behöver pengarna och dessutom finns i botten på Transparency Internationals korruptionsindex…“

Till detta kommer en lånedel om 3,7 BILJONER kronor. Hela ”Återhämtningsfonden” ska betalas tillbaka fram till 2058. Även detta kommer förstås att belasta det svenska folkhushållet med enorma kostnader under mycket lång tid och med en mycket osäker utväxling av investeringen (ROI). Dessutom innebär toppmötets överenskommelse att man vill införa nya centraliserade EU-skatter, som skatt på plast och på ”nätjättar” som Google och Facebook (omsättningsavgift). Även ”klimatet” har nämnts som en ny skattebas för den allt mer centralistiska EU-byråkratin.

Hela ” räddningspaketet” innebär således ett stort kliv på vägen mot en centraliserad finanspolitik inom EU, vilket i sig går på tvärs mot EU:s grundfördrag, som säkerställer nationernas finansiella självständighet och beskattningsrätt. Grundfördraget medger inte heller att medlemsländerna ska behöva ta ansvar för andra länders skulder.

Hur mycket kan EU:s konstitution smygförändras eller köras över genom en ny praxis utan att svenska väljare får säga sitt om saken? Kan man förneka ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta” utan att samma folk blir tillfrågat om saken? Var det detta som svenska folket sade ja till i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994? Knappast!

Det är inte utan att misstanken infinner sig att om nu inte medborgarna själva vill öka centralismen inom EU och minska nationernas självbestämmande, har brysseleliten nu kommit på att man kan tvångsbinda länderna samman genom den skattemässigt tacksamma ”klimat- och miljöfrågan” samt i och med ”räddningspaketet” – d v s skuldsättning. Vidare finns det skrivningar i överenskommelsen, som Stefan Löfven uppenbarligen har missat, vilka kan leda till att Sverige går miste om rabatten om 11 miljarder kr om året.  Se här>>

Oavsett hur Europeiska rådets överenskommelse ändras i detaljerna, när det manglats klart i EU-byråkratin, så kvarstår faktum: en påtvingad skuldsättning av denna omfattning liksom EU:s uppenbara förändring mot en centralistisk finansiell union, med beskattningsrätt och tveksamheterna gentemot ursprungsfördraget, kan rimligen inte smygas igenom av regering och riksdag utan folkets hörande. Det vore djupt oansvarigt och direkt respektlöst mot medborgarna – som i slutändan ska stå för notan.

Det självklara kravet blir därför: Låt svenska folket säga sitt om ”räddningspaketet”!

 

Leif V Erixell, författare och ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige, MRRS.

Ilan Sadé, partiledare för Medborgerlig Samling

Erik Lidström, författare och Tekn. Dr.

PS
Här är artikeln i Nyheter i dag.

Se även denna viktiga artikel i samma ämne.

Vi behöver en grundligt reformerad val- och statsförfattning

Det  är utmärkt att regeringen tillsatt en ny grundlagsutredning. Tyvärr är det som vanligt marginella förändringar som föreslås, om än viktiga i sig, och som främst rör domstolarnas oberoende. Se här >>

Att ta ett mer rejält omtag för att reformera den extremt centralistiska och på all reell maktdelning tömda regeringsformen från 1974 och enkammarriksdagen från 1971 vill man inte göra. Detta är både märkligt och förståeligt

Det är märkligt ur en rationell synvinkel eftersom det vid en neutral analys framgår att vår konstitution inte har levererat. De grundläggande problemen gällande centralism (obefintligt kommunalt och regionalt självstyre), öppning för lagstiftningsinflation genom dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten och ett valsystem som öppnar för osjälvständiga ”knapptryckarkompanier” är saker som man inte borde få blunda för.

Det är förståeligt eftersom det är svårt att hitta några exempel i historien på maktägande grupper som frivilligt vill låta sin makt begränsas. Inte desto mindre kan det vara nödvändigt för landet skull och då måste påtryckningar komma utifrån eller att ett eller flera partier förmår frångå det kortsiktiga egenintresset och ser till landets framtid.

Det finns enstaka politiker som visat en viss insikt; t.ex. så konstaterade Peter Eriksson från Mp i samband med den famösa DÖ-överenskommelsen att:

”Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.” – Di 29/12-2014)

…det vill säga att då bättre uppfylla definitionen på demokrati som majoritetsstyre.

Detta med de ständigt återkommande minoritetsregeringarna i Sverige (som ständigt lämnar öppningar för små extrempartier med närmast obefintligt folkligt stöd att styra och ställa) samt det närmast obefintliga inslaget av personval och en stark koppling mellan valda och deras valkretsar gör att hela den princip som vår nuvarande regeringsform bygger på, alltså folksuveränitetsprincipen, måste sättas i fråga. Den fungerar inte; saknar kopplingar till den politiska processens faktiska funktionssätt. 

Maktdelningen skulle bort

I ett utslag av politiskt högmod ansåg man för runt 50 år sedan att det var lämpligt att göra sig av med C.L. Montesquieus geniala tanke om maktdelning från ”Om lagarnas anda” från 1757 för att istället slå in på Jean-Jacques Rousseau och hans metafysiska demokratisyn där den s.k. ”Allmänviljan” skulle vara styrande – och tolkas. I Sveriges fall genom folkets valda representanter.

Nedan följer en passus från förarbetena till 1974 års regeringsform:

”Den nya grundlagen skulle över huvud taget inte konstituera ett system med krafter som balanserade varandra. I författningen borde det, enligt grundlagberedningen, komma till klart uttryck att all offentlig makt i landet primärt ligger hos folket [sic]”. – SOU 1972:15

Folksuveränitetsprincipen håller inte för granskning

Man behöver inte reflektera länge för att inse det empiriskt ohållbara i hela denna tankemodell. Ty vem tolkar och omvandlar folk- eller ”allmänviljan” till lagar? Inte är det folket utan – politikerna. Och hur vet man att det är ”folkviljan” som manifesteras i dessa hundratals- eller tusentals lagar som beslutas under t.ex. en minoritetsregering. Det vet man inte. Och kan inte veta.

Den nuvarande svenska Regeringsformen har således sin grund i ett anti-konstitutionellt, irrationellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt anses bära folkviljan i alla de beslut som fattas under en mandatperiod – och därför egentligen inte behöver någon motvikt i form av en andra kammare eller övergripande kontrollinstans som en författningsdomstol – beslut som dessutom fattas utan folkets direkta hörande via folkomröstningar.

Hela idén om att folksuveränitetsprincipen skulle råda i Sverige är vid närmare eftertanke helt utan både logik och empirisk förankring i de reella processerna. Det är en chimär, metafysik, blå dunster –  en konstitutionell falskhet.

Bättre kan vi. Till exempel att inse och erkänna att ledarskap väljs av folket och därefter agerar självständigt men måste tyglas av en frihetlig konstitution, stå till personligt ansvar vid val och underställa sig mekanismer som möjliggör eftertänksamma lagprocesser, säkrade grundläggande mänskliga rättigheter (som äganderätt och yttrandefrihet), ett effektivt ”gatsopande” rättsväsen och balanserande maktcentra på det att medborgarna kan vara trygga i sitt arbete med att i fred och frihet bygga sina liv och landets välstånd tills dess att nästa val anländer.

Förutom en författningsdomstol så skulle en andra kammare ytterligare befästa maktdelningsprincipens återinträde och välkomna segertåg inom svensk konstitutionellt tänkande och praxis.

Vad skulle då en andra kammare bestå av?

En av etablissemanget hallstämplad statsvetare Olof Ruin hade i SvD Debatt (25/4-2020) den föga geniala idén (bland andra bra idéer som skilda valdagar för kommun och riksdagsval) att en andra kammare skulle bestå av gamla avdankade politiker typ Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. För att liksom ytterligare befästa det redan mycket tunt demokratiska broiler- och politikerväldet.

En mer seriös reflektion man kan göra är att även glesare befolkade delar av landet måste ha representanter i statens högsta beslutande organ. De skulle då komma från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen (som har sina egna parlament!). Åldersgränsen höjs till 35 år i denna andra kammare. Det behövs tid  för kunskapsinhämtning och livserfarenhet – som ohotad är den bästa erfarenheten av alla. Vi måste återinföra ett inslag av excellens i de folkvalda kamrarna och komma bort från nuvarande broilersystem, kvoteringshysteri baserad på ytliga kollektiva markörer som kön eller etnicitet och istället återfinna individen, meritokratin och  ”The Content of Character”. Det är det som ska räknas. Bara det.

Och valsystemet?

Det lär inte råda något tvivel om att val i majoritetsvalkretsar där personen i första hand och inte partiet eller partiledaren är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen, samt att länken mellan väljare och valda stärks. I alla fall en av de två kamrarna bör ha detta valsystem.

Statens räckvidd?

Staten får ett tydligt begränsat mandat – en uppdragsbeskrivning i grundlagen – enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Regioner (landskapen) och kommuner får mycket mer att säga till i en federalistisk struktur enligt subsidiaritetsprincipen, vilket ger en pluralism av livsmöjligheter och en utvecklande institutionell konkurrens.

Det är dags att erkänna att 1970-talets författningsreformer var ett stort misstag eller som historikern Mikael Svanberg sagt apropå att konstitutioner normalt skaps i nationella krislägen:

”I Sverige däremot ägnades 20 år att lösa problem som de flesta var överens om inte fanns”. (Den svenska revolutionen, 2010)

Nu däremot närmar vi oss snabbt ett nationellt krisläge (oavsett pandemin som förstås förvärrar saken ytterligare). 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat: de politiskt skapade problemen är stora inom snart sagt alla samhällsområden från skola till försvar över misslyckad migrations- och integrationspolitik, usle kvalitet på lagstiftning (som t.ex gymnasielagen för afghanerna) ett ytterst ofärdigt och ineffektivt rättsväsende, urholkad äganderätt och yttrandefrihet och en allmänt usel beredskap för stora kriser. För att nu nämna något.

Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt.

Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

PS
Håller du med om ovanstående och vill ha en fördjupning så ta gärna del av >>denna litteratur.

DS
Detta inlägg har tidigare publicerats på newsvoice.se

Det goda samhället i ett enklaverat land

Om en av målbilderna för ett gott samhälle är att alla medborgare i en demokrati på någorlunda samma villkor ska kunna delta i den politiska diskussionen ”på torget” om gemensamma angelägenheter, så behöver man inte reflektera särskilt länge för att inse att ju mer diversifierat ett samhälle är språkligt, kulturellt och etniskt desto mer måste dessa centrifugala krafter balanseras av ett starkt centrum. Detta är inte minst viktigt för en nationellt verkande medborgarrätt d.v.s att både respekten för lagen och möjligheten att med framgång upprätthålla den är beroende av att våldsmonopolet respekteras, lagen kan läsas och respekteras av alla hederliga medborgare och inte via t.ex. språkproblem eller sharialagar missförstås, ignoreras alternativt aktivt motarbetas i nämnda enklaver.

Detta stod klart redan för JS Mill för över 100 år sedan när han i sin skrift Representative Government skrev:

”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en  delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”
(min. övers.)

Alternativet till detta riskerar med hög sannolikhet att bli ett Babels hus med lågt socialt kapital, pyrande etniska konflikter och stora alternativkostnader för kommunikation.
Kanske är vi redan där i Sverige?

Brottsbana som en konsekvens av utanförskap

Det finns knappt någon kriminolog som inte skulle säga att en känsla av utanförskap och bristande kontakt, tillit och koppling till majoritetssamhället är en mycket central orsak bakom den s.k. gängkriminaliteten i våra ”utsatta områden”. I t.ex. A develompental model of gang involvment (Howell et al. >>) tar man just upp sådana viktiga påverkansfaktorer som skolans och socialisationens påverkan.

Att få känna delaktighet och sammanhang och bygga en identitet med prioritet på anknytning till det omgivande samhället och dess språk, kultur och historia är av allt att döma mycket viktigt för att minska utanförskapet och därmed också rekryteringen till alternativa ”karriärval” som bygger på utanförskap och bitterhet gentemot majoritetssamhället.

Ett gemensamt språk – för identitet, arbete, lag och ordning

En central sak och som bara centrum/staten – och andra krafter som värnar JS Mills sammanhållning – kan säkerställa är ett gemensamt språk, vilket av både historiska och praktiska orsaker måste bli majoritetsspråket (majoriteten skulle aldrig acceptera något annat) vilket i sin tur betyder det språk som landet grundats i – med trådar lång tillbaka i historiens töcken. Detta språk också blir nyckeln till landets kultur och historia vilket i sin tur befordrar en gemensam referensram för både samtal och identitet.Lägg till detta att det är en av huvudnycklarna nyckel till den nationella arbetsmarknaden.
I Sveriges fall är detta naturligtvis svenskan.

Det är därför det svenska skattefinansierade hemspråkssystemet (specialundervisning på importerat “modersmål”) samt att man sorterar in barn till utländska föräldrar födda i Sverige i “svenska som andraspråk” är så olyckliga. Signalvärdet är otvetydigt: “Du ska inte bli svensk,. Behåll dina föräldrars kultur som prioritet ett!
Ett integrationspolitiskt självmål.

Se denna rörande video för hur svenskan som ”andraspråk” uppfattas av elever (och föräldrar) som uppenbarligen vill integreras och bli betraktade som svenskar men inte får det genom en benhård multikulturalistisk självmålspolitik: >>

Flerdimensionell problembild

Problemen med hemspråk eller ”modersmålsundervisning” som det numera kallas är flerfaldiga:

1 Det fjärmar barnen från de som skolan betraktar som ”riktiga” svenskar. Barnen få således indirekt den skadliga informationen att de inte tillhör denna grupp. De lyfts ur klassen för att läsa svenska som ”andraspråk”. En mångfald empiriska data visar att detta är sårande för eleverna. De blir lätt att inte uppleva sig som en av dem – ett förfrämligande.

2 ”Resultaten visar att eleverna upplever ett starkt utanförskap i relation till såväl lärare som skolans övriga elever.” Eleverna upplever att de är ”särbehandlade i mindre grupp, varvid de upplevde undervisningen som en lägre form av svenska”. (Parszyk 1999, >>).

3 ”Deras stora motivation att få tillhöra gjorde att de kämpade för att få vara kvar i gemenskapen” (Torpsten, 2008, >> ).” Fler fakta kring detta finns. 

4 Via detta fokus på ”modersmålet” tvingar skolan isär eleverna från sin svenska tillhörighet och signalerar att det land deras föräldrar kom ifrån är deras verkliga hemland. I Sverige arbetar man. Övrig lojalitet eller anknytning är inte nödvändig. Man bygger således in utanförskap och försvårar integrering och assimilering i själva pedagogiken. Ett mer självdestruktivt system för nationella sammanhållning och byggande av ett starkt socialt kapital är svårt att tänka sig.

5 Kostnaden för hela hemspråkscirkusen är svår att få fram men en lågt satt beräkning landar på runt 4 miljarder kr per år. Pengar som kunde användas till en förstärkning av svenskundervisningen för de nytillkomna medan de födda i Sverige inte längre behöver slitas från sina klasser och svensktalande kamrater.

Mera om ”hemspråket” som icke-inkludering

På Facebook fanns 2017 ett inlägg av mannen i en till Sverige inflyttad kroatisk familj. Han beskriver i inlägget den svenska skolan inför häpna läsare i hans hemland. Inläget fick stor spridning. Skribenten berättar hur familjens barn på skattebetalarnas bekostnad skjutsas till annan skola för att läsa kroatiska. På den till synes självklara frågan om man inte bör prata svenska hemma istället svarar läraren ”Inte alls. Hemma bör Ni tala Kroatiska”.

Hela denna gentemot assimilering motsatta politiken går tillbaka på den sedan länge falsifierade hypotesen (se bl.a. C.H. Rossell 1998, >>) att barnet lär sig bättre om det är ”tvåspråkigt” samt att svenska staten, d.v.s. svenska skattebetalare, har någon slags skyldighet betala för att barnet ska få behålla de invandrade föräldrarnas språk – vilket de förstås inte enligt någon rimlig etisk eller logisk princip har. Det är upp till dem. Men även om hypotesen om att det skulle finns små fördelar med påtvingar tvåspråkighet med prioritet för det invandrade  “modersmålet” gentemot majoritetsspråket, ur en teoretisk inlärningssynvinkel skulle stämma, så väger fördelarna inte upp de uppenbara integrationsmässiga nackdelarna. Och i det svenska utbildningssystemet har bevisligen inga sådana fördelar heller kunnat upptäckas med tanke på det stigande antalet ungdomar från utanförskapsområdena som (trots modersmålsundervisning) inte ens har gymnasiebehörighet. Så den “fördelen” är uppenbarligen icke-existerande. 

Om en svensk medborgare emigrerar till t.ex Japan så skulle ingen Japansk politiker ens komma på tanken att de skulle förbruka japaners skattemedel för att migranter skulle lära sig svenska med det absurda argumentet att de på så vis lättare skulle komma in i det japanska samhället eller av några andra skäl överhuvudtaget.

 

Ingen kulturförnekelse behövs

Ingen behöver förneka sitt etniska eller kulturella ursprung men alla behöver komma in under en nationell demokratisk lojalitet och anknytning vilket innebär att alla ska ges möjligheter att delta i att bygga ett bättre och mer fredligt och välmående Sverige. Känns sig svensk och vara stolt över det. Psykologisk forskning visar att ett starkt självmedvetande och stolthet över sitt sammanhang ger en större nyfikenhet och öppenhet för det främmande, så länge det inte hotar den egna identitetens värdemässiga demokratiska och jämlikhetsdrivna grundpelare. Det behövs för att inte samhället ska falla isär i etniska, religiösa och kriminella enklaver. Vi ser idag tydliga tecken på sistnämnda och den multikulturalistiska ideologin har otvetydigt en stor del i detta.

Som sagt: ju starkare de centrifugala krafterna är desto starkare måste de enande och sammanhållande vara för att hålla ihop och hindra ett sönderfall. Det är enkel logik. Vi behöver rakryggade politiker som kan och vågar ta strid mot denna relativiserande, självförnekande och splittrande ideologi liksom mot det pedagogindustriella egenintresse den genererat och istället se till både elevernas och Sveriges bästa.

I Danmark har man förstått allt detta sedan ett bra tag tillbaka, se t.ex. här:>> liksom i de allra flesta västländer. Men i Sverige har vi kolossalt svårt att frigöra oss från den multikulturalistiska drogen som sänker oss allt djupare i etnifiering, enklavering, utanförskap, kriminalitet och onödiga kostnader för rättsväsendet.

Hög tid för en tillnyktring!

PS.
När man studera litteraturen kring skattefinansierat hemspråk så blir det uppenbart hur extremt marinerad i en multikulturalistisk ideologin dessa förment objektiva språkforskare är. Deras motstånd mot en assimilerande språkpolitik bottnar mera i att man anser att de nyanlända ska behålla sin distans till majoritetssamhället (med den högst sannolika uppfattningen att om man insisterar på svenskan så stödjer man typ “nationalism” och annat, vilket i så fall avslöjar deras – föga genomtänkta – ideologiska stans) och istället omfamna sin tidigare kultur även på det språkliga planet, snare än att aktivt ledas in i omsorg om ett sammanhållet samhälle med ett gemensamt språk som är första språket för alla i Sverige. En distansering som f.ö. ofta går på tvärs mot både föräldrar och barnens naturliga (överlevnads)instinkter att passa in – utan att överge sitt kulturella bagage – och därmed få en bredare palett av livsmöjligheter i det nya landet.

”Sverige illa ute som rättsstat”

Nationalekonomen Andreas Bergh tar i en fPlus-artikel föredömligt upp det som jag själv framhävt vid ett flertal tillfällen och som alla som tänker någon minut på saken inser men som statsmakterna i dag allt mer eroderar och ifrågasätter:

Utan ett starkt äganderättsskydd känner människor inte samma ansvar för att förädla och vidareutveckla sin egendom, vilket är själva drivkraften bakom ett blomstrande företagande och ett samhälle som driver utvecklingen framåt med innovationer, resonerar han.
– Möjligheten att förr eller senare få kamma hem vinsten ger ägaren en stark drivkraft att se till att verksamheten drivs så effektivt som möjligt. Man vårdar det som är sitt och då ökar värdet, säger han.”

Vidare:

”– Politiker talar ofta om frihandel och export som förklaringen till ett lands välstånd. Men äganderätten är själva grundbulten för ett lands ekonomiska framgång. Att det finns en överenskommelse om vem som äger vad är avgörande för företagande och ett effektivt resursutnyttjande, säger han och får stöd i forskningen.”

Här har vi ett exempel på hur det barkar utför:

”– Ett medelstort brittiskt tillverkande företag med några tusen anställda ville etablera ett dotterbolag i EU, inför utträdet ur unionen. De tittade först på Sverige. Men inför etableringen blev de varse om hur staten hanterar bland annat svenska markägare, och hur staten övertar ärenden från domstolar i tillståndsprövningar – uppenbara äganderättskränkningar. De valde Danmark i stället, säger han.”

Hanteringen av Preems utbyggnad i Bohuslän är ett annat, där staten gått in och kapat ett ärende från domstolarna, som de i högtidstalen säger ska vara oberoende. En politisering av ett ärende som det anstår en diktatur. Situationen är allvarlig kanske rent av alarmerande. Affärsjuristen Claes Sjölin:
– Det är illa ute med Sverige som rättsstat. Jag ser hur både svensk grundlag och Europakonventionen allt oftare kränks i äganderättsfrågor.

Och så det där med strandrätten:

”– Som en blixt från klar himmel beslutade regeringen att utöka strandskyddet från 100 till 300 meter. Det gäller från varenda liten bäck. Flera markägare har hört av sig till mig och berättat hur rättslösa de är, både enskilda individer och företag, säger han.” Han beskriver bland annat ett fall där ett äldre par i Södertäljetrakten hade investerat sitt livs besparingar i en tomtmark, men fick se marken förlora i värde på ett ögonblick.”

Sorglig utveckling, ytterst obehagligt – och djupt samhällsdestruktivt.

Fler exempel på hur det kan gå till i utförsbacken lämnas i den nämna fPlus-artikeln som du hittar här >>

Sprid den gärna.

 

P.S.
Påminner om årsavgiften för 2020 för att kunna fortsätta kampen mot detta vansinne!

Se här för detaljer >>

 

Farhågorna bekräftade – Brå kraftigt politiserat

Brå har ju länge fått kritik för att inte ta fram relevant brottsstatistik och för att vara väldigt lyhörd för signaler från politiskt håll gällande vad man får och inte får forska om trots att det i ursprungsinstruktionen för Brå tydligt står bidra till kunskapsutvecklingen inom rättsväsendet”. Det står alltså inget om att hänsyn ska tas till “känslig” information som kan vara negativ för t.ex. den förda migrationspolitiken.  Men nu har den av falsarier uppbyggda försvarsmuren rämnat och även om personerna som deltar i rapporten från Linköpings universitet är anonyma så finns det inga som helst skäl att anta att forskarna hittat på sina rön. Men mer lär följa och en konkret visselblåsare (förmodligen pensionerad) kommer förhoppningsvis att framträda så småningom.

Här är de första artikeln >>>  (tyvärr bakom en betalvägg). Fler lär följa. Här är själva rapporten >>>. 

Hur som helst är detta en stor skandal och vittnar om en långt gången röta i statsapparaten resulterande i ett svek mot och kränkning av medborgarna som ju inte ansetts vuxna att klara av sanningsenlig information om brottsligheten baserat på etnicitet och ursprung. För det är självklart att det är det det handlar om – och inget annat.

Det är vidare allvarligt eftersom om medborgarna inte får den fulla informationen, kan man heller inte göra informerade val när det gäller att väga olika partiers politik mot varandra i ett val. Vi riskerar då att få en falsk felviktad demokrati där partier får fler röster än de har förtjänat och skulle ha fått om alla kort legat på bordet, medan andra som fått sin politik och analys bekräftad, skulle ha fått fler. Sveket är såldes dubbelt.

Inför senaste valet hjälpe jag MED – Medborgerlig samling–  med ett projekt (ej medlem idag) som gick ut på att trimma alternativt lägga ned svenska myndigheter som ansågs bära dödkött eller vara så fyllda med aktivism att en nedläggning var enda möjligheten. Jag fick Brå på min lott. Myndighet föll i den sistnämnda kategorin och det oundvikliga förslaget blev nedläggning. Du hittar min analys och förslag på vad man skulle ha istället här: Brå – LeifVE_NY Om intresse finns mera på lösningsförslag än på analysen så finns dessa på sid 5–6.

_____________________________________________

 

Stöd Medborgarrättsrörelsen i Sverige – MRRS! Tillsammans med dig kan vi stärka friheten, rättstryggheten, medborgarskapet och folkstyret i Sverige!

Årsavgiften är minimum SEK 300:- Vid SEK 5000:- eller mer blir man ständig medlem och erhåller ett stiligt diplom som tack och bekräftelse på det livslånga medlemskapet. Självklart får du stödja oss med valfritt belopp utan att bli formell medlem. Varje bidrag är välkommet!

Betala till Plusgiro 19 69 92 – 2 eller Swish1230364281 

 

Yttrandefriheten under attack

Två representanter för det fyraprocentsparti som driver socialdemokraterna framför sig i regeringen  – Miljöpartiet – har i en artikel i Expressen (>>) gått ut och redovisat hur man totalt missuppfattat den för samhällsutvecklingen och medborgarrätten så viktiga yttrandefriheten. Här nedan kommer en analys kring på vilket sätt de missförstått saken. 

Yttrandefriheten är av central betydelse för att kunna kontrollera makten och då särskilt den exekutiva politiska makten samt statens olika organ. Detta eftersom staten sitter på både lagstiftningsmakten och våldsmonopolet (visserligen svårt att tro på sistnämnda i dagens Sverige, men så är det) och dessa två instrument kan alltid missbrukas mot den i sammanhanget skyddslöse medborgaren som måste kunna höja sin röst mot missförhållanden eller rent förtryck. Lägg till detta den oundgängliga möjligheten att belysa korruption och missförhållanden överallt i samhället så att dessa fenomen inte kan bita sig fast och växa, vilka de oundvikligen gör i stater där yttrandefriheten är svag eller till stora delar i statens kontroll.

Det säger sig självt att yttrandefriheten för att vara effektiv måste vara:

a. Oberoende av den stat och de politiska partier man ska granska

b. Att yttrandefriheten i sig är vid så att inte staten och politiken kan inskränka kritik med moraliserande pseudo-argument som “missaktning” (dvs där inget hot om våld eller uppvigling förekommer).

c. Att marknaden för publicistik är så öppen och icke-monopoliserad som möjligt.

De två miljöpartisterna anför däremot följande [mina kommentarer inom klammer]:

”En hörnpelare i vår demokrati är den fria och oberoende pressen som granskar oss som har makt och beskriver vad som sker i samhället.”
[Oberoende måste förstås betyda oberoende av bidrag från den stat man ska granska! Allt annat är Orwellskt nyspråk.]

”Runt om i landet kämpar medier just nu för att överleva.”
[Fast alternativa medier frodas. Att etablerade systemvänliga medier kämpar för att överleva borde rimligen ha att göra med att de inte levererar den information medborgarna söker – som t.ex. sanningen om rättspolitikens misslyckande och migrationspolitikens effekter och kostnader.]

”Därför har regeringen stärkt mediestödet för kommersiella medier”
[Kommersiella medier är inte kommersiella om de inte kan stå på egna ben på en marknad!] ”…och beslutat om villkor som gör att public service står fortsatt starkt” [d.v.s. försöka  behålla sin förmåga att leda nyhetsurvalet och nyhetstolkningen av det som sker inom staten och politiken d.v.s. av de om finansierar dem …]

”Att stärka medierna är att stärka demokratin.”
[Fast endast om medierna kan stärka sig själva genom att appellera till läsarnas intressen och behov. Konstgjord andning via bidrag som dessutom medvetet undantar de nya icke politiskt korrekta medierna är inget annat än att ge konstgjord andning till medier som borde få lämnas åt sig själva med samma villkor som alla medier på en marknad och om de misslyckas lämna plats för det som bättre möter de behov människor har på en verklig tredje statsmakt och som kan fullfölja sitt uppdrag för yttrandefriheten utan dessa miljöpartisters övertydliga politisering.]

Vidare:

…en parlamentarisk kommitté tillsatts som ska se över om rasistiska organisationer bör förbjudas.

Med tanke på att partier, skribenter och medborgare som varit starkt kritiska till den förda migrationspolitiken inte sällan kallats för ”rasister”(eller ännu värre) bör man hysa stor oro inför denna groteska politisering av det fria ordet.

Man talar också från vänsterns och multikulturalisternas sida ofta om ”hatbudskap” vilket dock aldrig ges någon närmare definition. Man blir varse vad de menar genom att titta närmare på vad som pekas ut och det allt som oftast en bestämd och uppriktig kritik mot deras egen politik – särskilt så migrationspolitiken eller kritik, av islam eller islamska påbud mot t.ex. kvinnor vad gäller deras klädsel, värde och och beteende.

Vi behöver USAs yttrandefrihet inte Mp:s och Morgan Johanssons politiserade strypningar! Utvecklingen borde vara tvärtom mot den som initieras av den nuvarande exekutiva politiska makten.

Moderaten Henrik Sundström skriver på Nyheter idag, mycket klokt:

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet. Men hjälper det? Det tycks vara föga känt att Tyskland redan från 1920-talet hade kraftfulla lagar som förbjöd hets mot folkgrupp.

Ett hundratal åtal väcktes mot ledande nazister, men det hindrade inte partiet från att växa. Tvärtom fick processerna motsatt verkan, de snarare hjälpte nazisterna till makten.

Överhuvudtaget handlar mänskliga rättigheter om att medborgarna har rätt till en privat sfär bortom statens kontroll, och ett skydd för den enskilde från statens ingrepp i liv, frihet och äganderätt – oavsett med vilka förment goda intentioner dessa ingrepp görs.
( >>)

Amen.

PS
Miljöpartisterna skriver också: ”Vi måste också arbeta för att skapa ett samhälle där människor känner sig delaktiga och där alla barn och unga får växa upp och känna framtidstro.”
Samtidigt bedriver detta parti en exempellös alarmism kring ”klimathotet” som driver många unga människor att bli deprimerade inför framtiden. Detta är inte mindre ovärdigt och oförlåtligt när det faktiskt finns noll (0) empiriskt stöd för att denna alarmism och oror är berättigad.

Se här (>>) för en genomgång av empiriska data gällande korelationen ökade mängde koldioxid och allmänt mänskligt elände. Alarmismen är som framgår helt ogrundad.
Här en artikel som visar hur bedrägligt alarmisterna använder data för att istället blint lita på vidlyftiga och genuint osäkra projektioner om framtiden – som ständigt falsifieras (>>).

 

_____________________________________________

 

Stöd Medborgarrättsrörelsen i Sverige – MRRS! Tillsammans med dig kan vi stärka friheten, rättstryggheten, medborgarskapet och folkstyret i Sverige!

Årsavgiften är minimum SEK 300:- Vid SEK 5000:- eller mer blir man ständig medlem och erhåller ett stiligt diplom som tack och bekräftelse på det livslånga medlemskapet. Självklart får du stödja oss med valfritt belopp utan att bli formell medlem. Varje bidrag är välkommet!

Betala till Plusgiro 19 69 92 – 2 eller Swish1230364281