Den globala ekonomiska lösningen på dagens kris  

Lyndon H LaRouche skulle ha fyllt 100 år den 8 september 2022. Jag kommer ihåg honom – som den filosof och lysande statsman han var – i ett USA där han kunde verka under 50 år. Han hade receptet för hur vi skulle kunnat inrätta ett nytt finanssystem, som skulle fungera i både praktiken och teorin i hela världen, men som tyvärr fortfarande inte har verkställts, eftersom världens ledande banker försöker bromsa alla reformer. 

I stället för den spekulationsekonomi som speglar den fria demokratiska världen i dag – skulle vi kunnat ha återgått till fasta växelkurser – efter mönstret från det tidigare Bretton Woods-systemet och världen skulle inte längre se ut som den gör i dag. Vad världen behöver är långsiktiga avtal och andra avtal och överenskommelser gällande både kapitalbildning och grundläggande ekonomisk infrastruktur. För att få världens ekonomi att långsiktigt fungera, måste avtalen sträcka sig över tidsrymder på femtio år eller mer för att vi skall kunna följa dessa åtaganden, menade LaRouche. Sådana överenskommelser är endast möjliga med fasta växelkurser.

Det internationella, kortsiktiga, spekulationsinriktade finans- och valutasystemet som infördes i västvärlden 1971-75 kritiserades av LaRouche redan från början, och även jag har kritiserat det i både mina artiklar och böcker. I början av tvåtusentalet ansåg LaRouche att det omöjligt kan bestå länge till. Med andra ord: Det sätt att tänka som är förhärskande i vårt land bland tongivande kretsar inom näringslivet och politiken i världen i dag, kan inte undgå att försätta hela världen i en hopplös situation, något som vi ser i dag.

Kort sagt för det första: Lyndon LaRouches förslag om en återgång till Bretton Woods-systemet, i enlighet med president Franklin Roosevelts intensioner, är modellen för den enda typ av åtgärder som kan hejda sammanbrottet på både kort och lång sikt, och samtidigt erbjuda en varaktig lösning för de följande generationerna. Det är den modell som jag själv ställt mig bakom i mina artiklar och böcker.

För det andra blir det omöjligt att hindra att hela planeten går in i en mörk tid, om vi inte lägger om bankernas förhärskande spekulationsinriktning genom att återinföra bankdelning enligt lagen Glass-Stegall som åtskilde affärsbankerna från investmentbankerna så att kreditsystemet kunde inriktas på långsiktiga produktiva investeringar i Roosevelts New Deal. Vi måste redan nu agera på det faktum att hela den allmänt vedertagna monetära teorin, så som den lärs ut på våra högskolor och universitet och praktiseras i dag, inte bara är vetenskapligt inkompetent intill absurditet, utan också utgör ett svårartat ideologiskt hinder för varje reform som skulle kunna hjälpa en ekonomi att ta sig helskinnad igenom den nu anstormande ekonomiska krisen.

Vi måste lära av Lyndon LaRouche och återknyta till president Franklin Roosevelts intentioner för att kriget mellan Ryssland och Ukraina ska ta slut. Vi måste skapa en värld präglad av partnerskap mellan självständiga suveräna nationer. Vi måste också vara medvetna om att Roosevelts intentioner representerar en uppfattning som de tongivande institutionerna på finans- och valutaområdet, och de flesta ekonomiprofessorer de senaste sextio åren, arbetat för att utplåna från minnet. Detta trots Roosevelts betydelse för att så snabbt som möjligt få slut på Andra världskriget, etablera FN-systemet och lägga grunden för en långsiktig ekonomisk återuppbyggnad.

Mest känd är LaRouche för sin 50-åriga kamp för en ny ekonomisk världsordning. Hans förslag till ett Nytt Bretton Woods, som kan ersätta, det bankrutta IMF-systemet, diskuteras för närvarande i många länder. Även i Ryssland förespråkas det av inflytelserika krafter, sedan LaRouche våren 2001 presenterade sitt förslag under en hearing i Moskva arrangerad av den ryska statsduman.

Enligt min egen uppfattning, representerar Lyndon LaRouche det “verkliga” Amerika, både där och i resten av världen.  Han förpliktade sig till den europeiska humanismens bästa idéer och ideal som formulerades i den amerikanska självständighetsförklaringen för att vara en förebild för liknade omvälvningar i den av finansoligarkin nedtryckta gamla världen.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

De skenande elpriserna är ett politiskt haveri

Och måste därför åtgärdas politiskt.

Inför riksdagsvalet valet 2022 i september måste politikerna, från höger till vänster,  tillse att få bukt med skenande elpriser och de återkommande strömavbrott som uppkommit i vårt land. Det är politikerna själva som har sett till att sälja ut både kommunala och statliga elbolag till riskkapitalister som utnyttjar detta till att berika sig själva och höja elpriserna till astronomiska höjder utan att konsumenterna kan försvara sig. 

Vad som har hänt är ju uppenbart för alla som är intresserade av att behålla de låga elpriser som Sverige tidigare haft under nästan 70 år.  Under den tiden har Sverige haft ett av världens bästa elsystem: fossilfritt, motståndskraftigt, planerbart och till låga priser. Men den tiden är förbi.  På 1990- talet hade vi bättre överföringskapacitet, från norr till söder, än vad vi har i dag. Då kunde befintliga elkablar utnyttjas till eftersom det också fanns flera kärnkraftsverk. 

Det statliga konjunkturinstitutet  (KI) senaste prognos har också bekräftat mina tidigare debattartiklar för Medborgarrättsrörelsen  gällande Sveriges problem.  Nu  gäller det att politikerna inte gör situationen ännu värre! Det vilar ett tungt ansvar för politikerna att återställa stabiliteten på elpriserna, och se till att både allmänheten och företagen får betala rimliga elpriser, som de en gång var, men som inget parti verkar ta upp som en den viktigaste valfrågan.

Pressade hushåll kommer att drar ned på konsumtionen redan i höst och under vintern. Vi står inför ett kärvare ekonomiskt läge som vår svenska politiker fortfarande inte tycks förstå allvaret av. Framtidsutsikterna har även blivit mycket dystrare för övriga Europa genom den brist på gas och olja som föreligger. Konjunktursinstitutet skriver i sin prognos att KPIF-inflationen – som visar det förväntade inflationsmålet – väntas uppgå till 7,2 procent i år. Om vi jämför med Riksbankens inflationsmål på 2 procent förstår vi att en inflation på över 10 procent är riktigt dåligt. Plånboken kommer att bli tunnare för de flesta svenskarna utan att politikerna i något parti förmår göra någonting åt saken.

Skenande elpriser drabbar barnfamiljer utanför stan i en normalstor villa i Upplands Väsby  med en elförbrukning  på 20.000 kWh per år  får en månadskostnad på el på 2.926 kronor och pensionärsparet på landet i en äldre villa i Ludvika  med samma elförbrukning  20.000 kWh per år får också betala  samma kostnad på 2.926 kronor per månad enligt en artikel i Svenska Dagbladet näringsliv (2022-08-15)

Min uppfattning är därför att Sverige och svenska staten bör köpa tillbaka elbolagen via börsen som man redan sålt ut alldeles för billigt. Gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka. Sveriges senaste expropriationslag (1972:719) gör det omöjligt att expropriera de nuvarande elägarnas tillgångar både i Sverige och utomlands. Den enda möjligheten är att betala vad det kostar och köpa tillbaka den el som produceras i Sverige, vilket skulle vara bra på både lång och kort sikt att Sverige skulle kunna bli självförsörjande på el.

Det skulle inte heller strida mot EU-regelverk eftersom den el som produceras i Sverige då kan användas i vårt land i stället för att säljas vidare till utlandet vilket är bra för både allmänheten och företagen.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter  (2022-08-13 ) bekräftar journalisten Alfons Westerberg hur illa det är ställt med den svenska elförsörjningen när han skriver:

“Samtidigt som elpriserna skjuter i höjden i de södra delarna av landet toppar Sverige listan över Europas största elexportörer. –Om elproducenterna får bättre betalt i andra länder kommer de att försöka sälja så mycket el som möjligt där, säger råvaruanalytikern Christian Kopfer”   

Själv reagerade jag redan när Täby kommun, där jag själv bor sedan många år, sålde ut sitt elbolag till privata spekulanter och Stockholms Energi gjorde samma sak. Vad tänker egentligen politikerna på som inte värnar om Sveriges egen elförsörjning så vi befinner oss i den situation där vi är i dag? Vilket politiskt parti kommer att göra någonting åt problemet så att Sverige kan svara för sin egen elförsörjning?

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Skatt är en frihetsfråga

Den fjärde versen i Internationalen har textraden: ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”.  Socialdemokraterna brukar som bekant sjunga detta musikstycke under 1 maj men även under kongresser. Dock hörs sällan eller aldrig just denna vers. Förklaringen är enkel. Socialdemokraterna har sedan länge tagit avstånd från tanken bakom versen: att en beskattning av folket minskar deras frihet i samma takt som statens och byråkratins ökar. Skattetrycket är således en medborgarrättslig frihetsfråga, men den går numera på tvärs mot den socialdemokratiska idén om ”det starka samhället” d.v.s en paternalistisk, allvetande och mästrande överhetsstat.

Numera finns inga spår av denna i Internationalen nedlagda frihetsdrift i Socialdemokraternas politik. Istället är det empiriskt korrekt att konstatera att Socialdemokraterna numera bara har ett mantra:

Skatter är till för att höjas, kostnader är till för att vara kvar.

Det finns nämligen miljarder på miljarder att spara i en offentlig sektor som dignar av byråkrati och antalet myndigheter kan skäras ned till minst hälften (se t.ex. MED:s program, här >>) utan att det märks ett dugg för medborgarna (tvärtom luften blir lättare att andas). ”Biståndet” är ett svart hål, (se t.ex. här >> . och här>> ) t.ex. kan skäras ned till hälften minst. Med mera, med mera.

”De senaste mandatperioderna har de rödgröna höjt 46 skatter. Ändå vill de ta in ännu högre summor från oss. Varför är det så förtvivlat svårt för dem att dra ner på utgifter och lägga av med slöseri?” 

Så mycket går att göra, som sagt:

”Skärp kraven på de som lever på bidrag, så att fler kommer i jobb. Att så hiskeligt många som 1,3 miljoner inte är självförsörjande är fräckt mot alla som tvingas betala för ekonomisk bistånd eller står för arbetslösas sjukvård. Kostnaden för utanförskapet är minst 270 miljarder kronor årligen. ”

(Citaten ovan är från denna text >>  )

Men nej, nej. Här ska inte skäras i några kostnader!

Nya pålagor ska det vara! Nu senast för att stärka försvaret.

Socialdemokraterna borde med sin medborgarmotvända politik rimligen hänga på gärdsgårn istället för att vara med och tävla om regeringsmakten. Att de inte är det är ett kraftigt underbetyg både till våra ”granskande medier” och den del av väljarkåren som går omkring med proppar i öronen och skygglappar vid ögonen och låter sig ledas som fån av nämnda medier i deras totalt misslyckade roll som tredje statsmakt: den makt som borde vara på medborgarnas sida mot maktens korruption och slöseri men som istället sitter i knät på samma makt och ammas av den.

Många uppfattar med rätta att det idag finns ett skattegap. En diskrepans mellan hur mycket som betalas in och hur mycket som det offentliga levererar.” (Läs mer här>> )

Detta borde bli uppenbart för många fler, som sedan drar konsekvenserna av sina nya insikter i september. Ett fortsatt oansvarigt och rutinmässigt pungslående av svenska folket och dess företag är inte och har aldrig varit ett recept för frihet och välstånd.

Tvärtom.

Recessionsoro i spekulationsekonomin

Recessionsoro och  och räntefrossa gör att de amerikanska storföretagen och techbolagen – i likhet med de svenska – numera kämpar i stark motvind. Den rusande inflationen har följts av flera stora räntehöjningar – för att de spekulativa storbankerna skall kunna betala för sina egna ekonomiska förluster, i den spekulationsekonomi vi har.
Det visar hur illa det är ställt.
 

Krisen har orsakats av alltför optimistisk utlåning på grund av den spekulationsekonomi som präglar bolagens alltför optimistiska värderingar på börsen. Den börjar nu visa vad bolagen egentligen kommer att vara värda i en osäker framtid, och kommer att straffa sig. Risken för recession i både Sverige och resten av Europa är överhängande. Som vanligt blir det allmänheten och företagen som kommer att få betala notan.

Vår svenska riksbankschef, Stefan Ingves, som har suttit på sin post som riksbankschef under 16 år avgår äntligen som riksbankschef vid årsskiftet. Han har bidragit till att inflationen skjutit i höjden i vårt land. Han har varit med och fattat avgörande beslut till att föra Sverige fram till den situation där landet nu är, enligt Torbjörn Nilsson, som skriver om politik i en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv (SvD 2022-07-07).

Stefan Ingves har en bakgrund som generaldirektör för Bankstödsnämnden där han var med och gynnade de svenska bankerna på ett rättsvidrigt sätt under den bankkrisen 1987–1993 på allmänhetens och företagens bekostnad. Den svenska bankkrisen 1987–1993 är den svåraste bankkrisen som någonsin drabbat Sverige och som jag som författare och skribent i finansrätt redan skrivit om i flera av mina böcker. Bland annat i min bok Från bankkris till börskris (2003) där jag visar hur han använde sig av statliga miljarder för att rädda de svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

Om ekonomin fortsätter att gå i negativ riktning kommer riskapitalbolagen att göra gigantiska nedskrivningar och storbankerna ännu en gång tvingas få in nytt kapital för att betala för sin alltför frikostiga utlåning. Kapitalbolagens portföljbolag är betydligt hårdare belånade än börsbolagen. Om börsen fortsätter sin nedåtgående trend får riskkapitalbolagen skriva ner sina tillgångar med minst 75 procent, eftersom bankerna tillåtit dem att vara för hårt belånade. I så fall tvingas riskkapitalbolagen bryta mot sina lånevillkor och tvingas refinansiera sig, vilket blir svårt i en marknad med för att de skall kunna erhålla tillräcklig likviditet, skriver ekonomijournalisten Birgitta Forsberg och citerar finansmannen Christer Cardell i en intervju Svenska Dagbladet näringsliv (SvD 2022-07-09)

Min egen uppfattning är efter vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och vad som utlöste den globala finanskrisen 2007–2013 är det dags för den nya finansministern och den tillkommande svenska riksbankschef äntligen agerar för att få stopp på nästa stora bankkris som ingen vet hur den kommer att sluta. Det är dags att Sverige tillåts ta hand om sina egna ekonomiska problem i stället för att luta sig mot det privata bolaget Federal Reserves åtgärder för att återigen kunna rädda de spekulativa bankerna och företagen mot fortsatt kollaps som Federal Reserve vill allmänheten och företagen skall fortsätta att betala notan för medan skuldnotan i USA växer okontrollerbart.

Plundringen av USAs ekonomi genom Federal Reserve försorg är det största brottet i historien ansåg kongressledamoten Louis Mac Fadden ordförande i House Banking and Currency Comittee i ett tal redan den 10 juni 1932 – efter den stora börskraschen i USA 1929 – som fick stora och kostbara efterverkningar både i Sverige och resten av världen. Sanningen är att Federal Reserve har total makt över den amerikanska regeringen i ekonomiska frågor. En makt som de fortfarande besitter. Den skapar fortfarande och förstör regeringar i olika länder, efter behag, utan att riksbankschefer i andra länder hittills reagerat som de borde, genom att ta hand om sina egen ekonomiska problem på ett godtagbart sätt.

De internationella bankerna har lyckats att göra mer än bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som de skapats av regeringen. Denna försåtliga plan avslöjades för länge sedan av Josiah Stam, den dåvarande chefen för Bank of England. Vad den nye riksbankschefen nu måste göra är därför att se till att det bara är riksbanken i Sverige som äger rätten att skapa nya pengar. Det amerikanska banksystemet, som en gång i tiden, i likhet med Sverige erbjöd produktiva lån till industrin, för att gynna den inhemska infrastrukturen och skapa framtida exportmöjligheter har i dag blivit en gigantisk vadslagningsmaskin, enligt författaren Ellen Hodgson Brown, som är jur.dr. utbildad advokat och författare till flera böcker i detta ämne.

Ellen Hodgson Brown skriver i sin bok The Web of Debt som publicerades för första gången i mars 2008 av Third Millennium Press, USA. Hon skriver: “I december 2007 stod uppskattningsvis 681 biljoner dollar på spel i komplexa högrisksatsningar kallade derivat – tio gånger mer än den årliga produktionen av hela världsekonomin. De här satsningarna betalas av stora amerikanska banker och görs i huvudsak med lånade pengar skapade på en datorskärm och har använts för att manipulera marknaden, plundra affärsrörelser och förstöra konkurrens ekonomi. Den federala skulden i USA har inte betalats av sedan president Andrew Jacksons dagar. Bara räntan betalas, medan kapitalbeloppen fortsätter att öka.”

Mitt recept – som jag delar med Ellen Hodgson Brown – är att det finns en väg ut ur detta träsk för att vi skall kunna undvika framtida bankkriser. De tidigare amerikanska kolonisatörerna hittade den. Det gjorde även Abraham Lincoln och några andra nationella ledare: Staten måste återta makten över penningutgivningen från bankerna. Det gäller både i Sverige, andra berörda länder och i USA. Det finns inte längre någon anledning att stötta korrupta banker och företag som ägnar sig åt spekulativ verksamhet som sätter hela banksystemet på obestånd. Lösningen på problemet är bankdelning där man skiljer på den spekulativa ekonomin från verkliga satsningar på hållbar infrastruktur så de som orsakar framtida krascher också tvingas betala för vad de ställer till med.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt