”Helt rätt att flaggstången skändas”, är rubriken på SvD kultur 29/8-17.
Författaren och ”kritikern” Fredrik Sjöberg är ett typexempel på hur en person kan vara helt rätt ute i en fråga (emot statynedmonteringar) och helt snett ute i en annan fråga (positiv inför slokande flaggstång med svenska flaggan uppställd som ”konstverk” på Sergels torg). Människan är felbar särskilt när andra motiv än att finna sanningen är det som driver. Se hans text här >>
Det trista med Sjöbergs inlägg är dels hans definition av ”sverigevänner” som är direkt enfaldig och dels hans försvar för ”flaggsståndskändningen” som är ologisk.
Citat från en dam från Göteborg när flaggstången stod där; oinsatt i radikal postmoderna konstteori– och säkerligen en primitiv sverigevän: “Jag skälvde och grät när jag såg hur de hade skändat flaggan. Fruktansvärt. Jag vill inte gå förbi med mina barnbarn där längre, hur ska jag kunna förklara detta för dem?” (GP 25/8)
Låt oss ta det från början. Sjöberg menar att man inte kan vara vän med ett land (hört talas om t.ex. USA-vän?) utifrån att ”vän” ska tolkas bokstavligt som bara existerande i ”mänskliga relationer”. Men detta är förstås semantisk enfald. Många begrepp av den här typen används i överförd betydelse. I detta fall konnoterar ”vän” – vilket även en skolkande högstadieelev skulle förstå – att man är mån om och gillar Sverige som land innefattande dess självständighet som nation, dess frihetliga och demokratiska landvinningar, dess kulturarv, dess språk och dess bevarande som samhälle med en sekulär stat byggd på upplysningens idéer och med jämlikhet och fredlig konfliktlösning som några av grundvärdena. Man kan ännu enklare förstå detta genom motsatsbegreppet oikofobi d.v.s. förakt eller ringaktning av det land och miljö man har sina rötter i med påföljande likgiltighet inför om de värden jag nyss nämnt raseras genom t.ex. en extremt stor invandring av människor där många har helt andra rent motsatta kultur- och samhällsvärderingar – plus en ”normkritisk” vänster som gör allt för att gömma undan, baktala, förringa det svenska kulturarvet utifrån det enfaldiga paradigmet att integrationen underlättas om de nytillkomna får veta så lite som möjligt om det nya landets historia och grundläggande värderingar.
Att vara ”sverigevän” är i denna mening inte mindre nyanserat än att säga sig vara ”patriot” vilket Sjöberg inte tycks se på med ogillande. Hans försök att göra alla vänner av Sverige till SDare och därmed en enfaldig fördömd skara var som vi sett osedvanligt illa underbyggt och höll inte för en tämligen enkel analys. Det blev istället en uppvisning i semantiskt dravel inlindat i en brasklapp (patriotism kan varav OK).
Jag vill kunna kalla mig vän av Sverige eller sverigevän utan att behöva buntas ihop med några ”högerkrafter” eller ett pestflaggat parti eller vad som helst som vänster fantiserar ihop. Det räcker med de konnotationer jag nämnt ovan. Jesper Sjöberg vill däremot att det är nämnda negativa associationer som ”sverigevän” ska ges. Så lumpet är hans ärende. Men där gick han som vi har sett bet. Och nej, det handlar förstås inte om flaggstången, då hade den ju inte burit en svensk nationsflagga eller flagga överhuvudtaget eller för den delen kallats ”Du gamla du fria”.
Ponera att stången burit den palestinska flaggan, Turkiets eller samernas eller Kurdistans flagga. Hade det fortfarande bara varit ”flaggstången” som skändats? Svaret är givet. Sjöberg säger sig sedan med rätta gilla dikten av Björn Barlach som hyllar föremålet i fråga. Dikten slutat: ”…vid din sockel har vi knutit starka band med kärringknut”. Ändå är det enligt FS rätt att skända ”flaggstången”!? Inget hänger ihop i FS pjäs. Tomatarena haglar. Ridå.
Fredrik Sjöberg får glömma och gå vidare. Nästa gång kan det bli rätt igen. Man får varva. Vi är alla inte mer än människor.
Den konceptuelle konstnären får i sin tur sin herostratiska berömmelse genom skändning av den symbol som i grunden står för själva förutsättningen för hans frihet – så typiskt vänsteravantgard och radikal chick.
PS
Är då detta verkligen ett ärende för MRRS? Jo, absolut av den enkla anledningen att om vi inte värnar det som flaggan står för – som jag nämnde i texten ovan – och visar den heder den förtjänar så visar vi heller inte oss själva heder som medborgare. Vi bjuds in till självförakt och självhat – och ur detta kan inget gott komma. Särskilt inte när och om vi blir utsatta för aggression både inifrån från dem som vill spränga isär landet i olika etniska-/religiösa enklaver via den multikulturalistiska doktrinen (det pågår f.ö. as we speak) och utifrån genom militär och paramilitär aggression och terror. Håller vi inte ihop under vår samlande symbol – och hedrar den – så kommer vi med obönhörlig logik att falla isär.
Våra mänskliga rättigheter blir allt svårare att upprätthålla under en stat som blir alltmer försvagad under detta den påbjudna splittringens och osammanhållningens ständigt ökande tryck.
Notera. Jag angriper inte ”den konstnärliga friheten”, även om den aldrig kan ges carte blanche att i en demokrati begå olagligheter. Den här typen av postmodern vänsteragitation (som i grunden bara är en osmaklig kombination av narcissism, förakt för nationen Sverige och ren feghet) kan förstås förevisas på gallerier i sedanvanlig modernistisk stil. Har inga problem med det. Men att göra det till ett verk i det offentliga rummet är en helt annan sak, Man har passerat en gräns där andra regler gäller. Man påtvingar allmänheten en förnedrande bild av den nationella symbolen. Det är ett respektlöst totalitärt beteende i sig. Verkligt konstnärligt mod hade för övrigt hängt en dikaturfana på stången som Turkiets eller Rysslands. Då hade vi fått se på reaktioner! Men där tog det konstnärliga modet slut eller rättare sagt det fanns aldrig där från början. Det vi ser är postmodernismens uppmärksamhetstörstande patologi i sitt (förhoppningsvis) slutstadium. Jo, absolut: vårt lands kulturella och politiska elit som tillåter detta är riktigt illa däran. Det är långt gånget.