Nej, utflyttning av myndigheter ökar inte statens legitimitet

När man tar del av regerings planer på att flytta ut myndigheter torgfört av civilminister Ardalan Shekarabi i P1 idag, så kan man inte låta bli att undra över den intellektuella nivån hos denna grupp av maktmänniskor.

 

 

INGET av de argument man nämner för utflyttning av statliga myndigheter håller för granskning.

1. ”Statens legitimitet ökar” om myndigheter flyttas ut i runt om i landet. Detta är förstås rent nys. Legitimiteten ökar när staten sköter sina KÄRNFUNKTIONER som rättsväsende, polis och försvar samt undviker att stänga servicekontor av olika slag som skattekontor och polisstationer. Men det handlar det inte om utan här ska myndigheter som Strålsäkerhetsmyndigheten – som inte har någon direkt inverkan på lokal nivå – flytta. Det hela är dessutom direkt förolämpande mot de medborgare som verkligen saknar t.ex. poliser i sina områden där alltså statens kärnverksamheter på det mest pinsamma sätt fallerar: ”legitimiteten” MINSKAR alltså samtidigt som Shekarabi med semantisk geggamoja påstår att den kommer att öka. Ridå.

2. ”Anknytningen till staten ökar”. Den ökar förstås inte p.g.a. den svaga rättsstaten – som verkligen kan öka den ”emotionella anknytningen” – men som nu tvärtom minskar. Dels säger man att det INTE handlar om sysselsättning så det argumentett faller också på lokal nivå. Vidare saknas i de flesta fall ”anknytning” till myndigheter som inte har några medborgerliga serviceorgan som t.ex. Skatteverket har.

3. ”Ökad effektivitet”. Det är är nästan det sämsta argumentet. Det finns förstås en anledning till att kunskapsintensiva myndigheter ligger i en huvudstad där det finns en stor tillgång till kvalificerad personal vilket kan vara extremt svårt att dels hitta ute i mindre städer dels få befintlig personal att flytta, vilket innebär stora och potentiellt allvarliga störningar i myndigheternas arbete. Dessutom innebär ett kluster av myndigheter stora möjligheter till synergieffekter i form av enkelt samarbete och möten.

4. Lägg till detta dessa flyttar kommer att kosta stora pengar, som kunde ha lagts på statens kärnfunktioner – d.v.s. att stärka statens legitimitet.

5. Stefan Löfven talar om att “minska centralismen” men han förstår inte ens begreppet. Centralism innebär inte lokalisering av myndigheter utan statens makt visavi kommuner och regioner d.v.s. hur maktdelningen i en stat ser ut – och där viker inte regeringen en tum. Inte tu tal om att öka/förverkliga det kommunala eller regionala självstyret utifrån en sund subsidiaritetsprincip.

Summa summarum. Vi har en regering vars intellektuella kvalifikationer tycks stå i omvänd proportion till deras förmåga att producera semantiskt, och i detta fall direkt samhällsmenligt dravel.

 Att skända vår enda samlande symbol

”Helt rätt att flaggstången skändas”, är rubriken på SvD kultur 29/8-17.

Författaren och ”kritikern” Fredrik Sjöberg är ett typexempel på hur en person kan vara helt rätt ute i en fråga (emot statynedmonteringar) och helt snett ute i en annan fråga (positiv inför slokande flaggstång med svenska flaggan uppställd som ”konstverk” på Sergels torg). Människan är felbar särskilt när andra motiv än att finna sanningen är det som driver. Se hans text här >>

Det trista med Sjöbergs inlägg är dels hans definition av ”sverigevänner” som är direkt enfaldig och dels hans försvar för ”flaggsståndskändningen” som är ologisk.

Citat från en dam från Göteborg när flaggstången stod där; oinsatt i radikal postmoderna konstteori– och säkerligen en primitiv sverigevän: “Jag skälvde och grät när jag såg hur de hade skändat flaggan. Fruktansvärt. Jag vill inte gå förbi med mina barnbarn där längre, hur ska jag kunna förklara detta för dem? (GP 25/8)

Låt oss ta det från början. Sjöberg menar att man inte kan vara vän med ett land (hört talas om t.ex. USA-vän?) utifrån att ”vän” ska tolkas bokstavligt som bara existerande i ”mänskliga relationer”. Men detta är förstås semantisk enfald. Många begrepp av den här typen används i överförd betydelse. I detta fall konnoterar ”vän” – vilket även en skolkande högstadieelev skulle förstå – att man är mån om och gillar Sverige som land innefattande dess självständighet som nation, dess frihetliga och demokratiska landvinningar, dess kulturarv, dess språk och dess bevarande som samhälle med en sekulär stat byggd på upplysningens idéer och med jämlikhet och fredlig konfliktlösning som några av grundvärdena. Man kan ännu enklare förstå detta genom motsatsbegreppet oikofobi d.v.s. förakt eller ringaktning av det land och miljö man har sina rötter i med påföljande likgiltighet inför om de värden jag nyss nämnt raseras genom t.ex. en extremt stor invandring av människor där många har helt andra rent motsatta kultur- och samhällsvärderingar – plus en ”normkritisk” vänster som gör allt för att gömma undan, baktala, förringa det svenska kulturarvet utifrån det enfaldiga paradigmet att integrationen underlättas om de nytillkomna får veta så lite som möjligt om det nya landets historia och grundläggande värderingar.

Att vara ”sverigevän” är i denna mening inte mindre nyanserat än att säga sig vara ”patriot” vilket Sjöberg inte tycks se på med ogillande. Hans försök att göra alla vänner av Sverige till SDare och därmed en enfaldig fördömd skara var som vi sett osedvanligt illa underbyggt och höll inte för en tämligen enkel analys. Det blev istället en uppvisning i semantiskt dravel inlindat i en brasklapp (patriotism kan varav OK).

Jag vill kunna kalla mig vän av Sverige eller sverigevän utan att behöva buntas ihop med några ”högerkrafter” eller ett pestflaggat parti eller vad som helst som vänster fantiserar ihop. Det räcker med de konnotationer jag nämnt ovan. Jesper Sjöberg vill däremot att det är nämnda negativa associationer som ”sverigevän” ska ges. Så lumpet är hans ärende. Men där gick han som vi har sett bet. Och nej, det handlar förstås inte om flaggstången, då hade den ju inte burit en svensk nationsflagga eller flagga överhuvudtaget eller för den delen kallats ”Du gamla du fria”.

Ponera att stången burit den palestinska flaggan, Turkiets eller samernas eller Kurdistans flagga. Hade det fortfarande bara varit ”flaggstången” som skändats? Svaret är givet. Sjöberg säger sig sedan med rätta gilla dikten av Björn Barlach som hyllar föremålet i fråga. Dikten slutat: ”…vid din sockel har vi knutit starka band med kärringknut”. Ändå är det enligt FS rätt att skända ”flaggstången”!? Inget hänger ihop i FS pjäs. Tomatarena haglar. Ridå.

Fredrik Sjöberg får glömma och gå vidare. Nästa gång kan det bli rätt igen. Man får varva. Vi är alla inte mer än människor.

Den konceptuelle konstnären får i sin tur sin herostratiska berömmelse genom skändning av den symbol som i grunden står för själva förutsättningen för hans frihet – så typiskt vänsteravantgard och radikal chick.

PS
Är då detta verkligen ett ärende för MRRS? Jo, absolut av den enkla anledningen att om vi inte värnar det som flaggan står för – som jag nämnde i texten ovan – och visar den heder den förtjänar så visar vi heller inte oss själva heder som medborgare. Vi bjuds in till självförakt och självhat – och ur detta kan inget gott komma. Särskilt inte när och om vi blir utsatta för aggression både inifrån från dem som vill spränga isär landet i olika etniska-/religiösa enklaver via den multikulturalistiska doktrinen (det pågår f.ö. as we speak) och utifrån genom militär och paramilitär aggression och terror. Håller vi inte ihop under vår samlande symbol – och hedrar den – så kommer vi med obönhörlig logik att falla isär.

Våra mänskliga rättigheter blir allt svårare att upprätthålla under en stat som blir alltmer försvagad under detta den påbjudna splittringens och osammanhållningens ständigt ökande tryck.

Notera. Jag angriper inte ”den konstnärliga friheten”, även om den aldrig kan ges carte blanche att i en demokrati begå olagligheter. Den här typen av postmodern vänsteragitation (som i grunden bara är en osmaklig kombination av narcissism, förakt för nationen Sverige och ren feghet) kan förstås förevisas på gallerier i sedanvanlig modernistisk stil. Har inga problem med det. Men att göra det till ett verk i det offentliga rummet är en helt annan sak, Man har passerat en gräns där andra regler gäller. Man påtvingar allmänheten en förnedrande bild av den nationella symbolen. Det är ett respektlöst totalitärt beteende i sig. Verkligt konstnärligt mod hade för övrigt hängt en dikaturfana på stången som Turkiets eller Rysslands. Då hade vi fått se på reaktioner! Men där tog det konstnärliga modet slut eller rättare sagt det fanns aldrig där från början. Det vi ser är postmodernismens uppmärksamhetstörstande patologi i sitt (förhoppningsvis) slutstadium. Jo, absolut: vårt lands kulturella och politiska elit som tillåter detta är riktigt illa däran. Det är långt gånget.

Vad kan vi lära av IT-skandalen?

Nu när de politiska och mediala stormvindarna börjar lägga sig kring IT-haveriet hos Transportstyrelsen kan man försöka se saken ur ett bredare demokratiskt och konstitutionellt perspektiv. Följande punkter kan då destilleras fram.

• Kvalitén på ledarskapet inom den statliga förvaltningen. Hur tillsätts dess chefer/GD:ar generellt: på visad ledarskapsförmåga och områdeskompeten där lojaliteten ligger hos de medborgare man ska tjäna och myndigheten i sig eller är det politiska förläningar med osunda lojalitetsband till den utnämnande makten och oklar eller minimalt dokumenterad kompetens för uppgiften?

Frågan är uppenbart retorisk. Allt sedan mitten av 1970-talet har de politiska förläningarna ökat inom staten. Grundlig kompetens för uppgiften och en karriär inom organisationen är numera mycket sällan för att inte säga aldrig grund för en generaldirektörstillsättning. Ett belysande exempel är SMHI: Alf Nyberg satt som GD 1955–1977. Han var fil. dr med en avhandling inom meterologi och blev ”statsmeteorolog” m.m. Han efterträddes 1977 av Lars Ag journalist och Tv-producent (!) och sedermera statssekreterare inom kommunikations- och utbildningsdepartementen. Med rätt partifärg bar det av till SMHI. Han i sin tur efterträddes av en LO-byråkrat, son efterträddes av en moderat statssekreterare, som efterträddes av den aktuella Maria Ågren som läst ”samhällsbyggnadsteknik” och som sedan uppenbarligen fångades upp av den kollektivistiska kvoteringsplanen vad gäller chefer i staten (och statsråd i regeringen). Efter en sejour på Naturvårdsverket blev hon alltså sedan tilldelad Transportstyrelsen.

”Under Marias tid på Transportstyrelsen har det inte gjorts någon analys av vad som är skyddsvärt i de system som man har outsourcat” ! (Ur Säpos förhörsprotokoll dnr 2016-1937-38) Ytterligare ett citat från samma rapport: ”Reagerade du inte när du såg rubriken “avsteg från gällande lagstiftning”? Maria svarar att hon inte är jurist så hon reagerade inte på så sätt. Hon uppger att ibland får man göra avsteg och ibland inte och hon utgick från att när avsteget var skrivet som det var så innebar det att man fick göra det”…

Vad vi borde lära av detta är att ett undermåligt ledarskap alltid riskerar att komma tillbaks och slå utnämnaren i ansiktet. Vi kan kalla det den politiserade utnämningspolitikens bumerangeffekt. Den är inte bara farlig för de makthungriga centralpolitiker som är rädda för självständiga och kompetenta GD:ar utan också för medborgarna genom undermålig tjänsteleverenas (svensk polis av idag kan tas som ytterligare ett exempel på detta). Det anti-meritokratiska paradigmet kan, som vi sett, också riskera själva rikets säkerhet. Att köra över meritokratin vare sig det är med hjälp av politiserade utnämningar eller kvoteringspolitik är alltid destruktivt för ett samhälle och måste självklart upphöra. Ett nytt bättre system måste komma på plats som fullt ut respekterar skrivningen i RF 12 kap 5 § som faktiskt stadgar att man endast får fästa avseende ”vid sakliga grunder, som förtjänst och skicklighet”. Hade vi haft en författningsdomstol i landet så hade faktiskt regeringens ansvariga kunna dras inför skranket p.g.a. misstänkt grundlagsbrott i ett flertal fall. Förutom en defekt utnämningsprocess i staten kan vi alltså lägga frånvaron av en kraftfull kontrollmakt i form av en författningsdomstol till de konstitutionella bristerna i vårt demokratiska system.

• New Public Management har letat sig in nästa varje vrå av svensk offentlig förvaltning och det har ett pris. Regelverken blir ett kamouflage för brister i personligt ansvarstagande och ledarskap. Som professor Göran Arnqvist skriver (SvD 29/1-17) i en mycket viktig artikel: ”Delar av det offentliga Sverige håller på att implodera.[…]… faktum är att ett antal offentliga organ i dag odlar en oförmåga att utföra sin kärnverksamhet, vare sig det handlar om myndighetsutövning, utbildning, forskning, förvaltning, museal verksamhet eller vård och omsorg. Detta är en välkänd och skadlig sidoeffekt av New Public Management (NPM) vilken uppstår då politiskt tillsatta chefer och andra externt rekryterade ledare förväntas kraftfullt linjestyra en verksamhet de egentligen inte alls förstår.” (Se punkt ett om tillsättningarna). Till andra negativa effekter hör att stödverksamheter som informationsavdelning och varumärkesbyggande/värdegrundsharvande tar över och prioriteras framför kärnverksamhet samt ” den förödande brist på tillit inom organisationen som ofta är ett resultat av NPM.”

NPM behöver således utmönstras som administrativt system inom offentlig sektor till förmån för ett återinförande av branschkompetens och personligt ansvar och ett kapande av de byråkratiska fjättrarna. Man måste rekryterade ledare som äger en gedigen erfarenhet av kärnverksamheten och en kompetens inom det egentliga arbete som organet är satta att utföra. Nämnda stödverksamheter kommer då att förpassas till sekundär nivå där de hör hemma. Som Göran Almqvist säger: ”Ett klokt ledarskap kan inte fås genom den flora av dyra utbildningar som konsultfirmor ger vid svenska herrgårdar, utan måste bygga på gedigen erfarenhet av kärnverksamheten och internt mentorskap.”

• Personligt ansvar och straffsatser. Vad är rikets säkerhet värd? Åklagaren valde att jämföra grov försummelse med hemlig uppgift med ”skadegörelse” (vilket som brottskategori i princip aldrig hotar rikets säkerhet) samt utdömde det, med tanke på den skada som har skett, löjeväckande beloppet om SEK 70.000. Åklagaren har fått berättigad kritik för att inte driva ärendet i en domstolsprocess. Men det är uppenbart att 19 kap. § 9 speglar en ganska skrämmande likgiltighet för den skada som ett röjande av en sådan uppgift kan ha. Böter eller 1 år för detta (och bara det dubbla under krigstid!) är häpnadsväckande lågt. Att jämföra straffet med skadegörelse är ett hån mot den skada som medborgare och institutioner riskerar att drabbas av. Här måste det till en ordentlig straffskärpning.

• Outsourcing. IT-skandalen på Transportstyrelsen sätter sökarljuset på den naiva, okunniga för att inte säga likgiltiga syn på integritetsfrågor från många svenska myndigheter har haft kopplade både till den personliga integriteten hos medborgarna och rikets säkerhet. Kombinera detta med ledarskapskrisen och NPM och vi har alla anledning att vara oroliga för hur mycket främmande makt känner till och kan skada oss och landet när en fientligt inställd makt väl bestämmer sig för det. Här borde istället Säpo, FRA och andra nationella skyddsinstitutioner få styra vilka uppgifter och register som måste lagras i svenska väl skyddade servrar (på svenskt territorium) och till dessa kopplade IT-system samt ha full kontroll på dessa.

• Slutligen så har IT-skandalen satt fingret på den konstitutionella defekten att regeringen inte behöver ha aktivt stöd av en majoritet i parlamentet . Detta leder till så märkliga effekter som att regeringschefen som är de yttersta ansvar för både tillsättningar av GD och ministrar som underlåter att informera, slipper ta det ansvaret för att ett antal partier i ”oppositionen” intalar sig själva att en minoritetsregering ligger i deras intresse. De ytterst ansvarige kan på detta vis leda landet med bristande kompetens utan att tvingas ta det yttersta ansvaret och avgå i en misstroendeförklaring. Att låta en minoritet av de röstande utgöra underlag i en regering är dessutom direkt motsatt själva demokratins idé som faktiskt innebär att majoriteten ska styra. Här behövs en ny skrivning i grundlagen.

Summa summarum så finner vi att det finns ett antal dels övergripande konstitutionella defekter och dels ett antal lagstiftnings- och policydefekter. Här finns en hel de att göra vad gäller reformeringen av det svenska statssystemet – med en påföljande om- och nystart.

PS
(Läs hela Göran Arnkvists viktiga artikel här >>)