MRRS har angett sitt remisssvar om förändringar av vissa författningar

Promemorians hela titel är:“Anpassningar av de fastighetsrättsliga, associationsrättsliga, transporträttsliga och immaterialrättsliga författningarna till dataskyddsförordningen”. Ds 2017:19.”

Här nedan återges MRRS svar i sin helhet.

2017-09-07

Regeringskansliet

Remissvar Ju2017/05124/L1 – Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) har inget av uppenbar vikt att erinra mot de föreslagna anpassningarna av de fastighetsrättsliga, associationsrättsliga, transporträttsliga och immaterialrättsliga författningarna till dataskyddsförordningen. Vår bedömning är att de är balanserade med hänsyn taget till dataskyddsförordningens krav och svensk rättspraxis. De innebär inte heller några omfattande förändringar i existerande rätt.

Vad som ligger utanför den direkta remissfrågan, men som ändå är av vikt, är dataskyddsförordningen i sig. Kring denna förordning vill vi ta tillfället i akt att lämna följande kommentarer:

  • Dataskyddsförordningen begränsar kraftigt möjligheten för privata entiteter att sätta upp och hålla sökbara register kring personer. Sådana är i praktiken endast möjliga att hålla om de antingen bygger på direkta och fortlöpande uppdaterade medgivande från de registerförda, eller om de fyller ett syfte som är uppenbart av allmänt intresse. Vidare begränsas medlemsländernas möjligheter att hålla register, bortsett från om syftet är brottsbekämpning eller samhällelig säkerhet. Samtidigt undantas EU:s organ och byråer från kraven. Detta innebär i praktiken en försvagning av privata entiteters och medlemsstaters möjlighet att föra register till förmån för registerhållning på övernationell nivå, och en förskjutning av makten över att definiera samhällsnytta från den enskilde till staten och överstatliga institutioner.
  • Register fyller en viktig roll för att skapa ömsesidig tillit och gynna utbyte av varor och tjänster. Det är inte uppenbart när ett register börjar föras exakt vilka framtida nyttor för enskilda eller det allmänna som kan komma ut från registret. Dataskyddsförordningen begränsar möjligheten till nya registertyper och därmed framtida potentiell samhällsnytta från att uppkomma. Den innebär därmed en innovationsbegränsning som drabbar EU:s medborgare negativt relativt andra jurisdiktioner där sådan registerhållning är tillåten, och riskerar att minska den totala framtida samhällsnyttan.
  • Värdet av att värna personlig konfidentialitet skall således vägas mot den förskjutning i makt från den enskilde medborgaren till staten som lagstiftningen innebär. För ett fritt samhälle med decentraliserat beslutsfattande är fri informationsinsamling och informationshantering central. På samma sätt kan den statliga makten endast granskas om information går att göra tillgänglig och analyseras av privata entiteter.
  • Exakt hur dataskyddsförordningen kommer att uttolkas av de olika medlemsländerna och av EU:s organ är ännu inte tydligt för någon. Det är därför av högsta vikt att tolkningar görs som minimerar risken för förstatligande av informationshantering och begränsningar i informationsanalys av privata entiteter. Avvägningen mellan personlig integritet och personlig frihet att inhämta information är komplex och svår, och kräver att väl genomförda intresseavvägningar fortlöpande görs.

Med vänlig hälsning

Anders Borg                                                        Leif V Erixell
Styrelseledamot i MRRS                             Ordf. MRRS

En dålig dag på jobbet

Kevinfallet har blottlagt brister i det svenska rättssystemet – så stora att förundersökningen nu ska återupptas. Rimligen kommer den att fokusera på vilka fel enskilda personer kan ha begått. En angelägen uppgift men den räcker inte. Också processen som sådan måste granskas. Var den rättssäker?

I artikel 6 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter anges vad som krävs i detta avseende. Enligt den gäller att ”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.”

Sverige blev 1995 medlem i EU och då förband vi oss att följa denna konvention. Under visst motstånd skulle det visa sig. För rätten till en opartisk prövning inbegrep även myndighetsbeslut som vi var vana vid kunde fattas utan insyn. Det skulle faktiskt dröja ända till 1998, efter det att Sverige fällts åtskilliga gånger av Europadomstolen, som vi fick en lagstiftning i harmoni med artikel 6. Då gavs nämligen svenska medborgare en rätt att överklaga myndighetsbeslut.

Men var inte polisens beslut att peka ut de båda pojkarna som Kevins banemän ett myndighetsbeslut? Var då inte den omständigheten att de inte kunde få sin sak prövad ett brott mot artikel 6?

Här har hävdats att andra lagar och regler gripit in. Men ska då det tolkas såsom att de mänskliga rättigheterna som formuleras i artikel 6 vid behov kan sättas ur spel.

I så fall en allvarlig ståndpunkt. För vi kan alla ha en dålig dag på jobbet. Det gäller även myndighetspersoner. Då måste det finnas ett finmaskigt kontrollsystem som hindrar deras missbedömningar från att få genomslag i besluten. Det är detta sammanhang som nödvändigheten av att det finns en opartisk instans med uppgift att ompröva och överpröva beslut ska ses.

Vi bör också utrusta oss med en sund skepsis gentemot vetenskapliga gurus. Forskning kan inte användas som underlag för en rättslig bedömning om vi ska tro Stanfordprofessorn Jeff Strnad. Med argumentet att forskning är en färskvara och ändras hela tiden.

Är det av slapphet som regering och riksdag inte säkerställt att de nödvändiga kontrollinstanserna funnits på plats? I Kevinfallet hade det räckt att den prövning av bevisen – bevistalan – som fanns gjorts tvingande. Bakom lyckta dörrar om så krävts. Och att regler funnits som garanterat minderårigas rätt till försvar.

För detta förtjänar regering och riksdag kritik. I viss mån kan dessa demokratins väktare gottgöra sina försummelser genom att snarast ändra reglerna för skadestånd så att även den som fått sitt rykte förstört ges en rejäl ersättning – inte bara den som frihetsberövats. Lägg till detta krav på en offentlig ursäkt från statens sida. Då har vi fått en bättre balans mellan statens rätt att utöva sina befogenheter och medborgarens rätt till upprättelse när staten handlat fel.

Denna artikel har även publicerats i Sydsvenska Dagbladet. Se här >>

Kallelse årsstämma MRRS

Kallelse och föredragningslista till Medborgarrättsrörelsens stämma 27 april 2017

Tid: 18.00  | Anmäl dig på: info@mrrs.se

Styrelsen kallar härmed medlemmarna till ordinarie stämma torsdagen den 27 april 2017
Landstingshuset, Mälarsalen, Kungsholmen Stockholm. Närmaste T-banestation: Rådhuset. Karta >>

Medborgarrättsrörelsens årsmöte, inleds med anförande av Gustav Hemming, centerpartistiskt landstingsråd med ansvar för Miljö-, skärgård och regionplanering som har varit mycket aktiv i debatten om strandskyddet.  Därefter kommer ordföranden för MRRS Leif V Erixell att hålla ett kortare anförande om riktningen framåt med fokus på författningsfrågor/“operativsystemet”.

Stämman ska sedan avhandla av stadgarna fastlagda punkter i följande föredragningslista:

1. Stämmans öppnande

2. Val av stämmoordförande och -sekreterare samt en justerare jämte stämmoordf.

3. Kallelsens godkännande

4. Fastställande av röstlängd

5. Styrelsens årsredovisning 2016

6. Revisorernas berättelse

7. Fastställande av resultat- och balansräkning

8. Styrelsens ansvarsfrihet

9. Förslag till stadgeändring: Se punkt 15 nedan.

10. Val av ordförande (jämna år)

11. Fastställande av antal styrelseledamöter

12. Val av styrelseledamöter

13. Val av två revisorer

14. Val av valberedning

15. Motionsbehandling: Att formellt ändra namnet i förtydligande syfte från “Medborgarrättsrörelsen” till
“Medborgarrättsrörelsen i Sverige” förkortat MRRS.

16. Anmälningsärenden

17. Stämmans avslutande

Välkomna!

Styrelsen

P.S.
Årsredovisningen har postas ut till alla medlemmar tillsammans med kallelsen den 10/4-17.

Gäller inte sanningsprincipen i svenska domstolar?

Att domar har rättskraft är en självklarhet som regleras i rättegångsbalken (1942:740). I  tvistemål framgår detta i 17 kapitlet 11 § och avseende brottsmål i 30 kapitlet 9 §. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Men vad händer då om käranden eller svaranden vinner –  brottsmål eller tvistemål – genom att ljuga eller förfalska inlämnade handlingar?

Min uppfattning är:  att begå mened i domstol eller förfalska inlämnade handlingar borde ge fängelsestraff. En uppfattning som inte verkar slagit igenom i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD) , vilket framgår i flera mål som jag tagit del av och skrivit om. I hovrätten sker detta numera genom att bara avvisa överklagandet  i HD  inte lämna prövningstillstånd eller genom att inte återföra målet till hovrätten för en fullständig omprövning.

När sedan HD även avvisar resningsansökningar får den som förlorat på grund av osanna partsinlagor eller förfalskade inlagor aldrig någon “rättvis” rättegång”(artikel 6:1) enligt Den Europeiska Konventionen om det mänskliga rättigheterna och grundläggande friheternas( Europakonventionens)  bestämmelser, som numera ingår i svensk lag.

Om ett mål inte prövas efter sina verkliga omständigheter  i svenska domstolar-  i minst en rättsinstans – riskerar ju den som blivit utsatt för brott aldrig någon chans till prövning i vare sig i hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed bryter domstolen mot den regel som säger att ett mål skall prövas i två rättsinstanser,  om det finns anledning, vilket gäller både stora och små mål.

Låt mig därför få berätta om två ärenden, som aldrig prövats efter sin rätta omständigheter.

Det ena målet handlar om en talan mot en statlig stiftelse, som tillkommit för att hjälpa företagare. Omständigheterna faller under brottsbalken. Tvistevärdet är cirka 58 miljoner kronor. Målet gäller bevisning av falsk urkund, mened från inkallade vittnen och därför en begäran om återförvisning av målet för prövningstillstånd och fullständig omprövning.

Urkundsförfalskningen har genomförts för att dölja företagets verkliga marknadsvärde på 175 miljoner kronor. Resultatet i tingsrätten har blivit ett domslut som  grundat sig på att företaget helt skulle sakna värde. Det handlar således om grov förfalskning. Målet borde därför falla väl inom ramen för prövningstillstånd.

Eftersom  målet aldrig prövades i hovrätten överklagades beslutet till HD som aldrig återförvisade målet. Även den första inlämnade resningsansökan med begäran om återförvisning av målet till hovrätten har  avvisats.

Det andra målet gäller ett konkursärende. Till ett konkursbo räknas – såväl enligt äldre konkurslag (2 kapitlet 27 §) , vilket är tillämpligt i detta mål, som enligt den nya konkurslagen (3 kapitlet 3 §) – att all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet skall kunna utmätas.

Enligt 49 § femte stycket i konkurslagen om mervärdeskatt får fordran på överskjutande ingående skatt ej utmätas. Följaktligen ingick inte bolagets skattefordran i konkursboet.

Utbetalning av skatten har inte skett under konkursen utan först flera år efter konkursens avslutande. Utbetalningen har kommit till stånd först efter talan av handelsbolagets delägare. Konkursboet har icke på sätt i 1 kapitlet 22 § i den äldre övertagit denna talan varför skatten borde återbetalats till handelsbolagets delägare.

I själva konkursprocessen gjorde konkursförvaltaren bedömningen att skatteprocessen i länsrätten inte skulle tillföra konkursboet några medel. Av detta framgår otvetydigt att konkursbolaget inte övertagit handelsbolagets talan i mervärdeskattemålet.

Redan vid de inledande förhandlingarna i länsrätten – i själva momsärendet – klargjorde rättens ordförande att konkursboet inte var part i målet. Ändå lade konkursförvaltaren i ett senare skede beslag på hela beloppet.

I detta ärende som handelsbolaget begärt resning i vid flera tillfällen framgår bland annat att konkursförvaltaren hittade på skulder som inte fanns i handelsbolaget. Han tog även upp ett  lån som redan var återbetalt. Allt detta framgick av handelsbolaget kassaböcker. Värdet på handelsbolagets pant togs inte upp i slutredovisningen. Banken informerade inte heller tingsrätten om att det fanns ordentliga säkerheter  för lånen.

Trots konkursförvaltarens alla försök att bevisa att konkursbolaget var på obestånd, visade konkursboupptäckningen upp ett överskott på 529.355 kronor och 25 öre, som i själva verket var betydligt högre. Handelsbolaget borde därför aldrig försatts i konkurs.

Mot den bakgrunden var handelsbolaget inte ens var konkursmässigt borde delägarna i detta handelsbolaget – enligt sanningsprincipen – fått upprättelse för länge sedan och konkursförvaltaren –  enligt min uppfattning – åtalats och straffats för vad han ställde till med.

I praxis har faktiskt HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Det har skett genom rättsfallet NJA 2010 sidan 295 när det  gäller orubblighetsprincipen. Detta har fått till konsekvens att sanningsprincipen tunnats ut och inte tillåts slå  igenom på samma sätt som tidigare, trots att sanningsprincipen – enligt min uppfattning –  borde vara en grundläggande princip för  den svenska domstolens uppfattning om hur alla mål skall hanteras.

I de fall där domstolens avgörande är materiellt oriktiga och det finns starka skäl ifrågasätta avgörandens riktighet borde det svenska rättssystemet korrigera dessa felaktigheter genom att bevilja överklaganden och resningar i en helt annan utsträckning än vad som sker i dag. Annars  riskerar hela det svenska rättssystemet att förlora sin legitimitet.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Får domare och polis verkligen undanhålla bevisning?

 

Frågan är faktiskt berättigad, hur orimlig den vid en första anblick ändå kan låta i en svensk kontext. Det skriver Mats Lönnerblad, mångårig författare och skribent i finansrätt.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag  i flera böcker refererat till olika fall där detta har skett. Det har skapat orimliga juridiska och ekonomiska konsekvenser för både käranden och svaranden som drabbats, och det i både brottmål och tvistemål, när deras ärenden hanterats av svenska domstolar.

Låt mig först i tre aktuella ärenden visa vilka regler som gäller och vilka konsekvenser detta  får. Det ställer jag i kontrast till vilka regler som gäller enligt Europadomstolen, alltså regler som trädde i kraft redan den 3 september 1953. Sverige som nation har försökt slippa att förbinda sig att följa Europakonventionens bestämmelser, trots att Sverige ratificerade Europakonventionens bestämmelser 4 februari 1952. Konventionen införlivades i vår lagstiftning först den 1 januari 1995.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stipulerar i artikel 6 att “rätten till en rättvis rättegång” utgör en av de mest grundläggande rättigheterna, vilket bland annat innebär rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid. Men det sker inte i Sverige. Svenska domstolar har även låtit jäv, mened, rättegångsfel och undanhållande och förvanskning av bevis passera ostraffat, och det i flera fall som jag tagit del av, och skrivit om.

En annan grundläggande regel och princip som inte följs handlar om avtalslagen, och då närmare bestämt den som  säger att avtal skall hållas, pacta sunt servanda.

Låt mig därför kortfattat berättat vad som skett i tre fortfarande pågående mål.

Det första målet har pågått i mer än två år, genom alla rättsinstanser, och är både ett brottmål och ett tvistemål. Ärendet anmäldes till Justitiekanslern, som beslutade att inte vidta några åtgärder.

Fortfarande har målet inte kunnat prövas i sin helhet. Detta beror på att kärandesidan, genom att inte tillåtas granska bevisningen i målet, som svarandesidan dock har tillgänglig, inte kunnat slutföra sin talan. Och det problemet uppstod redan i första rättsinstans, trots att det finns ett skriftligt avtal som undertecknats och bevittnats av bägge parterna, om hur denna granskning skall ske.

Det skriftliga avtalet mellan parterna stipulerar att kärandena har rätt att själva, eller tillsammans med bolagets revisor, granska motpartens bokföring varje år. Svarandens  bokföring utgör den viktigaste bevisningen i detta mål.

Den  allvarligaste delen av målet – som anmälts  till polisens bedrägerirotel – handlar om hur kärandena drabbats av svarandens kriminella handlingar, och på grund av detta inte längre kan bedriva någon verksamhet överhuvudtaget.

Svaranden har erkänt brott. När kärandena vill få brottet bekräftat, via polisens bedrägerirotel, vilket borde kunna ske genom ett enkelt telefonsamtal med svaranden, inkom ett svar från polisen den 7 mars 2017: “Vi har tyvärr inte en enda handläggare ledig. Samtliga sitter med frihetsberövade personer och de har företräde“.

Det andra målet som pågått  mer än tre år i tingsrätten är både ett brottmål och tvistemål där käranden redan förlorat målet, i första rättsinstans, på grund av att svarandens ombud förfalskat ett dokument, vilket utgör den viktigaste bevisningen i målet. Målet är överklagat till hovrätten som beslutat att inte meddelat prövningstillstånd, ett beslut som i sin tur överklagats till Högsta domstolen för domvilla.

Handläggningen är också anmäld till Justitiekanslern som hittills inte vidtagit några åtgärder.

Den polis som skulle utreda ärendet informerade käranden, på ett vänligt och korrekt sätt, att detta ärende låg utanför hennes specialområde, som närmare bestämt utgjordes av droghandel och småbrott. Men istället för att vidarebefordra handläggningen till en sakkunnigt mer lämpad polis vidtog hon inte några som helst åtgärder, utan valde istället att avskriva brottmålet.

Det är lätt att likna bägge dessa domstolsprocesser med det som beskrivs i Franz Kafkas roman Processen, eller med en annan term från litteraturen, Moment 22. Det har blivit en evig rundgång i våra domstolar. Den fråga som jag, och flera andra journalister och skribenter, ställer oss är helt enkelt varför vi inte har kommit längre i vårt moderna samhälle?

De nya bestämmelserna och reglerna som trädde i kraft med reformen En modernare rättegång, eller genom Europakonventionen, följs fortfarande inte av våra domstolar, där både brottmål och tvistemål kan få pågå i evigheter.

Det tredje målet som pågått under fem år handlar om både brottmål och tvistemål där svarandena efter fem år till slut fått rätt i sak, och där anklagelserna om brott varit både felaktiga och grundlösa och allvarlig skadat de som anklagats för detta brott ekonomiskt.

Några av de felaktigt anklagade har drabbats hårt, genom att inte kunna arbeta under hela den tid rättegången hittills pågått. Den friande domen i målet överklagades för övrigt aldrig till hovrätten. Samma fall handläggs nu som tvistemål. Det är det största tvistemål mot flera parter som någonsin pågått i Sverige. Målet beräknas vara klart i första rättsinstans någon gång runt midsommar.

Min uppfattning är att både svaranden och käranden skall behandlas lika och inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i inget av dessa tre pågående mål har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Författare och skribent i finansrätt

Identitetspolitiken hotar rättsstaten

Det talas mycket om identitetspolitik i vår tid. Men vad är det egentligen? Wikipedia säger så här: ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.

Jaha? Är detta då en helt enkelt en invändningsfri kamp för de eftersatta minoriteterna i samhället. Det beror på vilka medel som används.

Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Rika knösar får inte tala för fattiga arbetare. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde på bidrag från en kapitalist (Friedrich Engels) var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Det är bara att slänga Das Kapital, om man tillhör den fanatiska sortens identitetspolitiska förespråkare.

Identitetspolitik innebär dessutom ofta krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män bland förskolelärarna osv.

I en demokrati är det förstås OK att i yttrandefrihetens namn bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering eller positiv särbehandling efter identitet för studieplatser och tjänster är rena dynamiten. Om vi börjar lagstifta, innebär det slutet för den västerländska demokratiska rättsstaten.

För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.

För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning, arbete och karriär är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av individerna själva eller av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim vid ansökan om veterinärutbildning, om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Här finns mycket att göra!

Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december 2014 var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del av pengarna. Så skulle det kunna bli på många områden.

Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.

Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa och styrka sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi kanske kan stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?

Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.

Sverige kommer i detta fall alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra. Tillförlitlig registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram. Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är duktig på att upprätta register.

Så det gäller att se upp och inte acceptera lagstiftad kvotering eller positiv särbehandling. Som demokrater bör vi naturligtvis stödja opinionsbildning mot fördomar och diskriminering av minoritetsgrupper i vårt samhälle. Men det gäller att kunna skilja mellan de två, ty den första varianten för oss till Orwells 1984, den västerländska rättsstatens undergång.