Kategori: Styrelsens blogg

Strandlagen är betydligt äldre än Miljöbalken. Den tillkom 1950 som ett led i att ta ifrån markägare beslutsrätt över sin mark och skapa Allemansrätten. Lagen infördes med två mot varandra stridande motiveringar. Dels ge allmänheten tillgång till stränder, dels bevara den biologiska mångfalden vid stränderna. Strandskyddslagen, som den numera heter, inför också en begränsning i exempelvis skogsvårdslagens skötselkrav.

Enkelt uttryckt kräver strandskyddet att markägaren lämnar en 1, eller 5, eller kanske 10 meter bred skogsremsa längs ett vattendrag. I verkligheten blir det en ogenomtränglig djungel av sly som varken tillåter landstigning från en båt eller ombordstigning från land. Man kan inte heller vistas i denna zon, då den dels är för snårig och sommartid vanligen ett eldorado för mygg.

Men undantag kan ges. I Värmländska Sunne kommun upptäckte man för ett trettital år sedan att turisterna beklagade att de från landsvägen E45 inte kunde se lövens långa sjö, som Fryken kallas i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Grönskan var för tät.

Att Selma inte heller såg sjön från landsvägen var inte poängen. Hon såg den från någon av de ångbåtar man på 1800-talet och fram till 1960 resa med från Kil till Torsby, med stopp i byarna längs rutten. Då såg man och kanske tjusades som Selma av den frodiga bladgrönskan längs stränderna sommartid.

Sunne kommun beslöt dock att rensa stränderna från sly på utvalda sträckor, så att bilisterna kunde se det begärliga vattenglittret medan de susade fram i 90 km/h. Länsstyrelsen gav sitt bifall, trots protester från en del markägare.

Nu kan man kanske tro att då är det bara för gles- och landsbygdskommuner att göra avsteg från strandskyddet, och exempelvis tillåta bebyggelse. Men se det går inte för sig. Hur skulle det se ut om avfolkningskommuner långt från storstäderna fick lov att tillåta bebyggelse i attraktiv miljö?

Det skulle ju kunna motverka statens önskan att koncentrera hela folket till storstäder där de inget äger och inget har att bestämma om, vilket gör dem till enkla mål för propaganda och styrning. Skogsägare, djurbönder och sommarstugeägare med önskan om en egen brygga eller utemöbler vid stranden, får vackert fortsätta knyta näven i byxfickan för att staten med lögner vill uppehålla illusionen av naturvård och tillvaratagande av allmänhetens intressen. Strandskydd, det är helt enkelt ett av byråkratin omhuldat regleringsmedel för att på egen begäran (On Demand) hålla befolkningen i schack.

Mats Jangdal

P.S.
Se även detta (1:a sidan)>>

Sverige har sedan decennier begåvats med en särskilt hänsynslös och svårutrotad parasit! Jag talar om den självgoda, självförhärligande byråkrati som alltid lyckas smita undan ansvar och de avsedda konsekvenserna av demokratiska beslut. I Sverige har vi byråkrati/myndigheter som felöversätter till exempel FNs deklaration om mänskliga rättigheter och EUs Vattendirektiv. Effekterna blir förödande. När felen uppdagas rättas de inte, för svenska myndigheter har aldrig fel, enligt dem själva.

Demokratin anses inte längre vara en legitim angelägenhet för medborgarna. Den är numera en exklusiv rätt för den vänsterliberala klassen – ”klägget” – och dess ständigt svällande byråkrati.

Ett slående exempel är EUs vattendirektiv som felöversatts så illa att svenska myndigheter gör en rakt motsatt tolkning av undantagen i direktivet. Den svenska tolkningen innebär att inget undantag är möjligt. Det är därför småskalig vattenkraft förbjudits och många dammar rivits ut alldeles i onödan. För i den svenska översättningen får undantag göras om vattenverksamheten är samhällsekonomiskt viktig. När det i EUs skrivning står socioekonomiskt och kulturellt värdefull. Se här>>

Små vattenkraftverk bidrar ytterst lite till den samhällsekonomiska totalen. Men lokalt och för dess ägare, socioekonomiskt, kan de vara av mycket stort värde. Likaså kan de vara av stort kulturellt och landskapsmässigt värde. Det är faktiskt märkligt att svensk offentlighet som reflexmässigt övervärderar socioekonomiska faktorer, i detta fall inte sätter något värde alls på dem. Det är nästan så man kan tro att det är ett avsiktligt sabotage.
(Ser man en chans att sätta dit den privata ägaderätten – med EU i ryggen – så tar man den.)

Som jämförelse kan vi nämna de likaledes små och var för sig, samt för samhällsekonomin irrelevanta vindkraftverken. Vid uppförandet av sådana finns det också anledning att ta – och lagar som kräver – hänsyn till lokala socioekonomiska effekter av verkens placering och utförande. Men då ägnas sådant inte heller någon uppmärksamhet.

Det hela visar sig bero på en socialistiskt präglad ideologisk grundsyn i byråkratin. Privatpersoner, medborgare, har inget värde för byråkratin. Det är staten som räknas, dess vilja skall genomdrivas till varje pris. Om det är ett patriarkalt drag liknar det i stora delar vad islam predikar, män bestämmer allt kvinnor har endast att foga sig i besluten. Fast  nu, i en civilisatorisk nedgångsfas, är det mest kvinnor som belsutar och män som får foga sig…

Svenska medborgare och i synnerhet markägare och andra som sköter sig själva utan kostnad för staten, ska tvingas underkasta sig staten så att de socioekonomiskt blir beroende av staten. Precis om alla andra socioekonomiskt utsatta stackare staten hyser i sitt rymliga hjärta och sörjer för på bästa byråkratiska manér.

Sverige har i praktiken varit utan tjänstemannaansvar i 50 år, även om det i år skärpts en aning. Dessutom har Lagen om Anställningsskydd gjort tjänstemän mer eller mindre omöjliga att avskeda, hur illa de än skött sig i ämbete och på arbetsplats. Det har varit en direkt katastrof för folket, för medborgarna i konungariket Sverige.

Medborgarna avlövas bit för på varje frihet, varje möjlighet att fatta egna beslut och bära konsekvenserna för illa genomtänkta beslut. Istället har vi förbud, ibland med möjlighet att söka dispens. Lovgivaren tittar på vilket nytta ett tillstånd skulle göra för staten, inte för den sökande.

Byråkratin tar på sig att veta bäst om allt, alltid. För säkerhets skull måste byråkratin ständigt växa, så som det beskrivits av flera tidsstudiemän och managementkonsulter. Vår tid kommer av historiker i framtiden att benämnas Byråkratiåldern. De kommer förundras hur vi kunde låta byråkratin förstöra det mest framstående samhälle världen dittills skådat.

Friheten beskärs allt snabbare och hårdare i västs demokratier. Folkets demokratiska inflytande sjunker som en sten, men byråkratin har egna livbåtar och seglar obekymrat vidare. Det kan inte vara en slump. Men det måste få ett slut.

Mats Jangdal

En fråga som ständigt dyker upp i tänkande människors tankar är, vart är vi på väg? Så också jag och i dessa tider alldeles speciellt. Jag har alltid älskat träffande ordspråk och citat. Här är ett par med bäring för denna text.

”Det är mänskligt att fela” samt ”Nöd bryter lag”. Alla förstår innebörden av dessa två, hoppas jag. Men för säkerhets skull. Vi kan alla göra fel, alla gör vi fel och tyvärr gör somliga alla fel. Det hela har dock sin naturliga förklaring i att vi är människor och därför mer eller mindre per definition inte felfria.

Att nöd bryter lag är ett viktigt juridiskt, lagtolkningsmässigt, erkännande av att ibland tvingas vi bryta mot lagen för att göra rätt. Till exempel att det kan vara rätt att skada egendom för att rädda liv, För att vi helt enkelt värderar liv högre än egendom, i regel.

Utvecklingen av såväl samhället som teknologin gör dock att man ibland undrar om dessa två av gamla erfarenheter formulerade principerna kommer gälla i en snar framtid. Vi har redan robotar som klipper gräsmattan och dammsuger hemmet. Kirurger assisteras av robotar. Inom industrin svarvar, fräser, kapar och svetsar robotar som ingen annan kan.

Det är sedan länge vanligt att alkoholister får fortsätta köra bil om de har alkolås på bilen. De flesta företag med yrkeschaufförer har alkolås på sina bussar, lastbilar och andra fordon. Ibland ställer det till förtret och dröjsmål när tekniken inte klarar att skilja rätt från fel och därför stänger av, nekar tillträde.

Alla vet att i en nödsituation kan det vara ursäktligt att en måttligt berusad person flyttar en bil, för att rädda liv eller förhindrar allvarlig skada. Den tekniska utvecklingen har redan gjort den tanken så svindlande för många människor att de helt förnekar möjligheten.

För vår egen säkerhet vill idag många demokratiska stater, sådana som i ord hyllar frihetsideal, införa omfattande digital övervakning. Med denna övervakning planerar man sedan att införa teknik som sorterar människor efter på förhand uppgjorda mallar som styr AI-robotar.

Liknande finns sedan ett par decennier infört i större mjölkbesättningar. Hela tillvaron är byggd som labyrinter med datoriserade grindar som endast låter kon gå dit hon är behörig att gå. Med förslagen om femtonminutersstäder, allomfattande övervakning, digital ID, ansiktsscanning, snabb databehandling med AI, med mera, hur kommer då våra liv skilja sig från kossornas?

Är det säkert att all denna övervakning och styrning är till för vår egen säkerhet? Kan det vara så att den är till för statens säkerhet, och bekvämlighet? Staten är  mycket skicklig på propaganda. Ett av statens trix är att med propaganda göra medborgarna rädda för varandra, skapa osäkerhet. Då blir det enkelt även i den mest inbitna demokratin att få medborgarna att kräva mer övervakning och styrning av de andra människorna. Vilket naturligtvis drabbar dem som begärt detta i minst lika hög grad.

Bara detta faktum i sig är nog för att kräva mindre räckvidd för staten in i medborgarnas liv. Människornas räckvidd in i varandras privata angelägenheter måste också begränsas. Det kan inte vara rätt att två som gaddar ihop sig mot en tredje har ”demokratisk” rätt att fullständigt göra om villkoren för dennes liv.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor privat ägande till det egna livet.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor som privat ägande till det egna livet.

Å andra sidan är det besvärande för den perfekta staten om människor som är vid liv har obekväma åsikter och uttrycker dem som kritik mot staten, eller blir skröpliga på ett för omvårdnadsstaten plågsamt sätt. Så samtidigt som staten för en kamp mot självmord, sänker staten trösklarna för aktiv dödshjälp, eutanasi. För vår säkerhet och själsliga frid hjälper staten till att avsluta livet för de olyckliga själarna som inte trivs här längre. Sådana med grava själsliga besvär, allvarlig sjukdom och därför ohjälpligt lidande. Då träder den barmhärtiga staten in och avslutar lidandet. Allt för vår säkerhet och med vårt allra bästa i åtanke.

Jag avslutar med ett citat från en som kämpade intill självutplåningens gräns för sin egen och sitt lands frihet. ” Friheten är ingenting värd om den inte innefattar friheten att fela.” Mahatma Gandhi.

Mats Jangdal