Kategori: Styrelsens blogg

Sverige har sedan decennier begåvats med en särskilt hänsynslös och svårutrotad parasit! Jag talar om den självgoda, självförhärligande byråkrati som alltid lyckas smita undan ansvar och de avsedda konsekvenserna av demokratiska beslut. I Sverige har vi byråkrati/myndigheter som felöversätter till exempel FNs deklaration om mänskliga rättigheter och EUs Vattendirektiv. Effekterna blir förödande. När felen uppdagas rättas de inte, för svenska myndigheter har aldrig fel, enligt dem själva.

Demokratin anses inte längre vara en legitim angelägenhet för medborgarna. Den är numera en exklusiv rätt för den vänsterliberala klassen – ”klägget” – och dess ständigt svällande byråkrati.

Ett slående exempel är EUs vattendirektiv som felöversatts så illa att svenska myndigheter gör en rakt motsatt tolkning av undantagen i direktivet. Den svenska tolkningen innebär att inget undantag är möjligt. Det är därför småskalig vattenkraft förbjudits och många dammar rivits ut alldeles i onödan. För i den svenska översättningen får undantag göras om vattenverksamheten är samhällsekonomiskt viktig. När det i EUs skrivning står socioekonomiskt och kulturellt värdefull. Se här>>

Små vattenkraftverk bidrar ytterst lite till den samhällsekonomiska totalen. Men lokalt och för dess ägare, socioekonomiskt, kan de vara av mycket stort värde. Likaså kan de vara av stort kulturellt och landskapsmässigt värde. Det är faktiskt märkligt att svensk offentlighet som reflexmässigt övervärderar socioekonomiska faktorer, i detta fall inte sätter något värde alls på dem. Det är nästan så man kan tro att det är ett avsiktligt sabotage.
(Ser man en chans att sätta dit den privata ägaderätten – med EU i ryggen – så tar man den.)

Som jämförelse kan vi nämna de likaledes små och var för sig, samt för samhällsekonomin irrelevanta vindkraftverken. Vid uppförandet av sådana finns det också anledning att ta – och lagar som kräver – hänsyn till lokala socioekonomiska effekter av verkens placering och utförande. Men då ägnas sådant inte heller någon uppmärksamhet.

Det hela visar sig bero på en socialistiskt präglad ideologisk grundsyn i byråkratin. Privatpersoner, medborgare, har inget värde för byråkratin. Det är staten som räknas, dess vilja skall genomdrivas till varje pris. Om det är ett patriarkalt drag liknar det i stora delar vad islam predikar, män bestämmer allt kvinnor har endast att foga sig i besluten. Fast  nu, i en civilisatorisk nedgångsfas, är det mest kvinnor som belsutar och män som får foga sig…

Svenska medborgare och i synnerhet markägare och andra som sköter sig själva utan kostnad för staten, ska tvingas underkasta sig staten så att de socioekonomiskt blir beroende av staten. Precis om alla andra socioekonomiskt utsatta stackare staten hyser i sitt rymliga hjärta och sörjer för på bästa byråkratiska manér.

Sverige har i praktiken varit utan tjänstemannaansvar i 50 år, även om det i år skärpts en aning. Dessutom har Lagen om Anställningsskydd gjort tjänstemän mer eller mindre omöjliga att avskeda, hur illa de än skött sig i ämbete och på arbetsplats. Det har varit en direkt katastrof för folket, för medborgarna i konungariket Sverige.

Medborgarna avlövas bit för på varje frihet, varje möjlighet att fatta egna beslut och bära konsekvenserna för illa genomtänkta beslut. Istället har vi förbud, ibland med möjlighet att söka dispens. Lovgivaren tittar på vilket nytta ett tillstånd skulle göra för staten, inte för den sökande.

Byråkratin tar på sig att veta bäst om allt, alltid. För säkerhets skull måste byråkratin ständigt växa, så som det beskrivits av flera tidsstudiemän och managementkonsulter. Vår tid kommer av historiker i framtiden att benämnas Byråkratiåldern. De kommer förundras hur vi kunde låta byråkratin förstöra det mest framstående samhälle världen dittills skådat.

Friheten beskärs allt snabbare och hårdare i västs demokratier. Folkets demokratiska inflytande sjunker som en sten, men byråkratin har egna livbåtar och seglar obekymrat vidare. Det kan inte vara en slump. Men det måste få ett slut.

Mats Jangdal

En fråga som ständigt dyker upp i tänkande människors tankar är, vart är vi på väg? Så också jag och i dessa tider alldeles speciellt. Jag har alltid älskat träffande ordspråk och citat. Här är ett par med bäring för denna text.

”Det är mänskligt att fela” samt ”Nöd bryter lag”. Alla förstår innebörden av dessa två, hoppas jag. Men för säkerhets skull. Vi kan alla göra fel, alla gör vi fel och tyvärr gör somliga alla fel. Det hela har dock sin naturliga förklaring i att vi är människor och därför mer eller mindre per definition inte felfria.

Att nöd bryter lag är ett viktigt juridiskt, lagtolkningsmässigt, erkännande av att ibland tvingas vi bryta mot lagen för att göra rätt. Till exempel att det kan vara rätt att skada egendom för att rädda liv, För att vi helt enkelt värderar liv högre än egendom, i regel.

Utvecklingen av såväl samhället som teknologin gör dock att man ibland undrar om dessa två av gamla erfarenheter formulerade principerna kommer gälla i en snar framtid. Vi har redan robotar som klipper gräsmattan och dammsuger hemmet. Kirurger assisteras av robotar. Inom industrin svarvar, fräser, kapar och svetsar robotar som ingen annan kan.

Det är sedan länge vanligt att alkoholister får fortsätta köra bil om de har alkolås på bilen. De flesta företag med yrkeschaufförer har alkolås på sina bussar, lastbilar och andra fordon. Ibland ställer det till förtret och dröjsmål när tekniken inte klarar att skilja rätt från fel och därför stänger av, nekar tillträde.

Alla vet att i en nödsituation kan det vara ursäktligt att en måttligt berusad person flyttar en bil, för att rädda liv eller förhindrar allvarlig skada. Den tekniska utvecklingen har redan gjort den tanken så svindlande för många människor att de helt förnekar möjligheten.

För vår egen säkerhet vill idag många demokratiska stater, sådana som i ord hyllar frihetsideal, införa omfattande digital övervakning. Med denna övervakning planerar man sedan att införa teknik som sorterar människor efter på förhand uppgjorda mallar som styr AI-robotar.

Liknande finns sedan ett par decennier infört i större mjölkbesättningar. Hela tillvaron är byggd som labyrinter med datoriserade grindar som endast låter kon gå dit hon är behörig att gå. Med förslagen om femtonminutersstäder, allomfattande övervakning, digital ID, ansiktsscanning, snabb databehandling med AI, med mera, hur kommer då våra liv skilja sig från kossornas?

Är det säkert att all denna övervakning och styrning är till för vår egen säkerhet? Kan det vara så att den är till för statens säkerhet, och bekvämlighet? Staten är  mycket skicklig på propaganda. Ett av statens trix är att med propaganda göra medborgarna rädda för varandra, skapa osäkerhet. Då blir det enkelt även i den mest inbitna demokratin att få medborgarna att kräva mer övervakning och styrning av de andra människorna. Vilket naturligtvis drabbar dem som begärt detta i minst lika hög grad.

Bara detta faktum i sig är nog för att kräva mindre räckvidd för staten in i medborgarnas liv. Människornas räckvidd in i varandras privata angelägenheter måste också begränsas. Det kan inte vara rätt att två som gaddar ihop sig mot en tredje har ”demokratisk” rätt att fullständigt göra om villkoren för dennes liv.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor privat ägande till det egna livet.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor som privat ägande till det egna livet.

Å andra sidan är det besvärande för den perfekta staten om människor som är vid liv har obekväma åsikter och uttrycker dem som kritik mot staten, eller blir skröpliga på ett för omvårdnadsstaten plågsamt sätt. Så samtidigt som staten för en kamp mot självmord, sänker staten trösklarna för aktiv dödshjälp, eutanasi. För vår säkerhet och själsliga frid hjälper staten till att avsluta livet för de olyckliga själarna som inte trivs här längre. Sådana med grava själsliga besvär, allvarlig sjukdom och därför ohjälpligt lidande. Då träder den barmhärtiga staten in och avslutar lidandet. Allt för vår säkerhet och med vårt allra bästa i åtanke.

Jag avslutar med ett citat från en som kämpade intill självutplåningens gräns för sin egen och sitt lands frihet. ” Friheten är ingenting värd om den inte innefattar friheten att fela.” Mahatma Gandhi.

Mats Jangdal

Vi har en övertro på formella meriter, vad vi en gång lärde oss i skolan, skriver Erik Lidström och förordar en mer demokratisk ordning för myndighetspersoner att visa sin duglighet.

Jag skrev nyligen [i Bulletin] tre krönikor om hur rättsväsendet kan demokratiseras. En sådan demokratisering vilar lämpligen på tre beprövade byggstenar: 1) en framlottad jury för att avgöra skuldfrågan, 2) personvalda tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer på lokal nivå, och 3), på nationell nivå, domare, åklagare och polischefer som nomineras av till exempel vår monark och som sedan granskas och utfrågas, inför kameror, av Konstitutionsutskottet och därefter tillsätts eller förkastas.

En huvudsaklig invändning jag ser är att sådant skulle innebära godtycke eller populism, och att istället ”experter” bör tillsätta sådana tjänster, i enlighet med ”meriter” och andra ”objektiva kriterier”.

Detta synsätt förefaller mig baserat på en inte så lite naiv auktoritetstro. Det låter som en världsbild som ibland tillskrivs ”duktiga flickor” i skolan, att lära sig vad magistern säger, sitta tyst och stilla, räcka upp handen och svara på frågor i klassrummet, svara rätt på provet och få höga betyg.

Att tillsätta höga tjänstemän enligt liknande processer, oavsett hur sofistikerade, är tyvärr ingen garanti för vare sig kompetens eller objektivitet. Skälen till detta är flera.

För det första, vad kunskap är. Du kanske har lärt dig något i skolan om säg Gustav II Adolf eller drottning Kristina. Några fakta som du bär med dig sedan du var 12 år gammal, som i ett prydligt litet paket. Du kan också ha lärt dig något när du läste tre terminer historia på universitet.

Om du nu går och läser ny och gammal litteratur, svensk och utländsk, om säg 5 000 tättskrivna sidor om personen och epoken ifråga, litteratur som varken är tillrättalagd för skolan eller för universitetets grundkurser, så kommer du att bilda dig en helt annan uppfattning. Den förmenta kunskap du bar med dig kanske inte en finns med i det nya du lärt dig.

Tyvärr är klockartron på den prydliga kunskapen Kunskap™ utbredd. Ett exempel är tron på ”vad vetenskapen säger”, Sådant uttalas ofta av personer som omöjligt kan begripa mycket av denna vetenskap.

Inte för inte har brittiska The Royal Society, grundat 1660, mottot Nullius in verba, ungefär, lita inte på någons ord. Gör istället ett experiment, gräv djupare, och, om du kan undvika det, lita inte på någon påstådd auktoritet. Fysikern Richard Feynman formulerade det som att Vetenskap är övertygelsen om att experter är okunniga.

För det andra, hur avgör man hur väl någon kommer att sköta ett jobb? Under mer än 50 år har man inom IT försökt hitta metoder för att bedöma detta. Man har prövat med betyg, olika former av intervjuer, antagningsprov och mycket annat. Tyvärr är resultatet mycket magert. Det är ofta endast när någon faktiskt sätts att utföra ett arbete som man ser hur väl han eller hon presterar.

Sedan 1960-talet har man dessutom funnit att prestationen för personer med samma formella meriter varierar med en faktor om över 20. Samma sak finner man inom många andra områden, som poliser, basebollspelare, advokater, och så vidare.

För det tredje har vi frågan om objektivitet. Är vi människor kapabla till det? Det är mycket tveksamt. Som David Hume skrev i A Treatise of Human Nature (1740):

Förnuftet är, och bör endast vara våra känslors slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan roll än på att tjäna och lyda dem.

Hur vi värderar de fakta vi har tillgång till, hur vi väljer ut de fakta vi beaktar och hur vi värderar de fakta vi betraktar som trovärdiga beror av sådant som våra åsikter, vår kultur och våra känslor. Daniel Kahneman skriver i princip samma sak i sin bok Tänka, snabbt och långsamt.

För det fjärde har vi möjligheten att människor fuskar, ljuger och bedrar. Ohederlighet sträcker sig från små vita lögner till de grövsta brott som människan är kapabel till. Ett exempel på att slira på sanningen är att The Royal Societynumera gömt sitt motto Nullius in verba på sin hemsida; man får verkligen leta efter det.

The Royal Society är idag inte längre ekonomiskt självständigt utan beror av statliga forskningspengar. Sådana flödar endast om mottagaren undviker att uttrycka skepsis gentemot vad politiker önskar höra.

Politiker idag önskar allmänt att det predikas att av människan förorsakad global uppvärmning kommer att leda till en katastrof. Vad varje disputerad forskare ska veta, att endast den är vetenskapsman som är skeptiker, rimmar illa med dagens vana att svartmåla just skeptiker.

Det finns ett femte, i Sverige närmast okänt skäl till att vara skeptisk till så kallade experter och till påstådd objektivitet. Sverige har sedan kanske tusen år varit ett homogent land där ”vi” styr. Tyskar har förtryckts av makten, fransmän och engelsmän likaså. De flesta länder har drabbats av blodiga, långvariga inbördeskrig där de stridande parterna har mördat och förtryckt, ofta med rättsväsendet som verktyg.

Inte Sverige. Trots allt nymodigt tal om ”herrarna” som ska ha påtvingat ”folket” sin vilja så har svenska folket nästan mangrant stött vad våra kungar och riksdagar har drivit som politik. Stödet för forna lagar var massivt. Endast små minoriteter, som romer, judar och katoliker, drabbades av förföljelse. Och återigen inte alls av ”makten” ensam utan av nästan alla.

Vatten, eld och staten vet inte vad barmhärtighet är, är ett albanskt ordspråk som ”does not compute” i Sverige. Staten är ju ”vi”, ”tillsammans”, och nu när vi dessutom har demokrati så är det ju ännu mer ”vi”. Tror vi.

Rättsväsendet i sig har alltid känt till dessa problem. Ända sedan den romerska republikens tid, sedan omkring 2 500 år, är de bättre varianterna därför konfrontatoriska. Åklagare och försvarsadvokater drabbar offentligt samman inför rätten, en tredje part som avgör skuldfråga och eventuellt straff.

Om människor kunde vara objektiva så skulle inget sådant behövas. Polisen skulle undersöka, en domare döma, dessutom utan att någon insyn skulle behövas. Vi låter experter välja ut de mest lämpade domarna, säger åt dem att vara objektiva, och så löser sig allt.

För den som söker objektiva experter, var finner ni dessa i kedjan väljare, riksdag, förhandlingar om ny regering, regering med justitieminister, tillsättande av medlemmar i Domarnämnden, rangordning av domare och utnämning av domare?

Quis custodiet ipsos custodes? Vem övervakar övervakarna? formulerade den romerske tänkaren och satirikern Juvenal (ca 60–130 e.Kr.) en del av problemet. Eller som min kapten i lumpen sade: ”Förtroende är bra, men kontroll är mycket, mycket bättre”.

Anne Ramberg, Advokatförbundets förra ordförande, som hänvisade till Hanif Bali som en brun råtta, förstår allt detta. Annars skulle hon inte ha firat att hennes nätverk Hilda och Ruben fått majoritet i Domarnämnden.

Domare, åklagare och polischefer som tillsätts enligt andra kriterier än idag skulle gradvis, baserat på identiskt samma lagar, utveckla en radikalt annorlunda rättspraxis än den medlemmarna i Hilda och Ruben producerar.

För att ta ett konkret exempel så blev en man angripen av en inbrottstjuv med en busshammare. Han försvarar sig med en mopedhjälm. Tingsrätten friar den angripne, men hovrätten dömer honom till fem års fängelse och till miljonskadestånd för att han i sin kamp på liv och död utdelat ett slag för mycket. Expressen skriver: ”’Verklighetsfrånvänt”, säger en anhörig. “Båda domar är juridiskt riktiga”, säger en straffrättslektor.

Med andra domare i hovrätten skulle det ha blivit ett frikännande där också, ett frikännande som dessutom skulle ha bidragit till gällande rättspraxis. Den som tror på experters förmågor och människans möjlighet till objektivitet bör inte kunna försvara ens existensen av hovrätter och Högsta domstol. I synnerhet ifall nämndemännen avskaffas och endast en utbildad jurist dömer i tingsrätten så skulle enligt ett sådant resonemang de högre nivåerna inte behövas.

Skulle vi tillsätta tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer genom personval så skulle vi strax se vilka bland dessa formellt kompetenta personer som faktiskt sköter sysslan väl.

När så inte fallet är den demokratiska lösningen också väl beprövad, antingen att inte välja om dem vid mandatperiodens slut eller att återkalla dem via en revokation, via vad som på engelska kallas för en ”recall election”.

En sådan brukar kunna framtvingas genom en namninsamling. Om en viss andel av väljarna, säg minst 5 procent, skriver på en sådan petition så framtvingas ett nyval. För den som är intresserad var detta något som nyligen drabbade en åklagare i San Fransisco.

Erik Lidström

Styrelsemedlem MRRS, Teknologie doktor och författare till böckerna >>Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras och >>Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande.