Håller rättssamhället på att kasta in handduken?

Ingen kan vara oberörd av gängkriminaliteten och de ständiga våldsvågorna i det s.k. utanförskapsområdena eller ”No go-zonerna” (Polisen väljer att tala om ”särskilt utsatta områden” och ”oönskade händelser”. Nyspråk som heter duga.). De är nu uppe i dryga 50 stycken enligt Polisens egen statistik från en rapport december 2015 Länk >>

 

En av de mest uppseendeväckande, jag höll på att säga sjuka, signaler vi har sett från en stat som uppenbarligen är på väg att ge upp både sitt våldsmonopol och sin plikt att skydda allmänheten från våld och brottslighet finner vi i en aktuell artikel från Göteborgsposten skriven av åklagare Thomas Ahlstrand.
Några citat:

”Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov.”
Man har alltså hittills varit inriktad på förövarnas väl och ve: de ungdomar och “barn” som varit drabbade av den allestädes närvarande och ursäktande ”sociala oron”.

Det förklarar kanske det faktum att nära nog noll personer av de som kastat sten på ambulanser eller bränt bilar i parti och minut har lagförts och än mindre fått några strängare påföljder.

Men detta är än värre:

”Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över.

Tala om defaitism! Och över allt detta tronar Löfven, Ygeman och Eliasson – samt en handlingsförlamad (i praktiken ännu) DÖ-Allians. Känns väl sådär – om vi ska vara ärliga. Staten är i uppenbart förfall. Behovet av ett annat ledarskap är akut.

Länk till artikeln >>

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse.  I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen “marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU).  Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com

Lagtrots

Enligt 16 § i Rättegångsbalkens 42:a  kapitel 16:onde paragrafen gäller bland annat följande villkor: “Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall (min kursivering) rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkande och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Parterna skall (min kursivering) innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.”

Denna lag (2005:683) är således absolut och måste sedan 2005 följas redan i tingsrätten;  i  tvistemål, där parterna ofta har diametralt helt olika uppfattningar om vad som är viktigast i varje mål för att vinna framgång.

De svenska domstolarna tvingas nu göra en korrekt sammanställning av hela målet, redan i första rättsinstans – där bägge parterna får tillstånd att yttra sig i viktiga sakfrågor och inlämnad bevisning – redan  innan huvudförhandling och hovrätten fattar beslut om att bevilja eller avslå överklagande i nästa rättsinstans.  Det finns således inte längre utrymme för det godtycke och otydligheter som tidigare funnits i många tingsrättsdomar – som jag tagit del av.

I de mål där tingsrätten försummar att göra detta begår de lagtrots som resulterar i att huvudförhandlingen inte följer EMR-reformens regler ( som återfinns i regelverket för “En modernare rättegång“)

Upprättas inte denna sammanställning kan ju domarna åsidosätta den en partens (kärandens eller  svarandens) muntliga och skriftliga bevisning i domen. När målet överklagas till nästa rättsinstans ger en bra sammanfattning den röda tråden som hovrätten kan följa som legat till grund för domslutet där de skall pröva,  om de kan bevilja prövningstillstånd.

En korrekt sammanställning hade även försäkrat bägge parterna att domarna kunna följa hela förberedelsen i förhandlingen och bättre förstå den komplexa värld som gäller för både globala företag, medelstora och mindre företag samt för handelsagenter som omfattas av EU:s direktiv som ovillkorligen måste följas av svenska domstolar, men som fortfarande inte följs i många mål.
Risken är att begäran om prövningstillstånd i komplexa mål annars blir fortsatt bristfälliga när domstolen dom  helt grundas på bara den ena partens muntliga och skriftliga bevisning och tingsrätten inte beaktar om denna bevisning har varit belastad med upprepade meneder från ena parten och försök till grova förvrängningar av fakta och händelseförlopp.

En bristfällig sammanställning i  tingsrätten  försvårar ju hovrättens möjligheter att ta till sig en “rättvis prövning” av målet enligt Europakonventionens bestämmelser, som tidigare aktivt motarbetats av både svenska regeringar  och domstolar,  men som tack vare Sveriges inträde i EU sedan 1995, återfinns som tvingande bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Domstolarnas uppgift är ju att ytterst upprätthålla rättsordningen. Domstolarna och domarna skall ju garantera att alla kan få sina rättigheter och skyldigheter  fastställda i rimlig tid  och på ett objektivt och oberoende sätt.

Detta framgår också om de jävsregler som gäller och som måste åtgärdas både i samband med rättegången redan i första instans och i samband med överklagande i alla mål.  När det gäller vilka regler som gäller för domarjäv framgår dessa i Rättegångsbalkens 4 §§ 14–15 där det framgår att det inte får föreligga något sådant särskilt i lag angivet förhållande som medför att domaren är jävig att handlägga målet och inte heller någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Även villkoren för en domares  opartiskhet  återfinns i Europakonventionens  artikel 6.

Europakonventionens tolkning av artikeln  innefattar  bestämmelser  och krav på subjektiv opartiskhet, det vill säga att domaren rent faktiskt måste vara opartisk, dels krav på objektiv opartiskhet, vilket innebär att om att objektiva  betraktare  inte får hysa något tvivel på domstolens opartiskhet.

Min egen uppfattning är att efter att i min egenskap efter många år som vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)  tagit del av ett stort antal domar där en ordentlig sammanställning saknas. En ordentlig redovisning måste därför till av  både grunder och omständigheter, redan i tingsrätten.

Ökade krav på domstolarna objektivitet måste därför ställas och det  tjänstemannaansvaret som togs bort redan 1976 måste återinföras för att alla som tvistar i domstol skall kunna erhålla “en rättvis rättegång” enligt både svensk lag och Europakonventions bestämmelser.

När ett mål som inte prövas på rätt sätt redan i första rättsinstans kan ju lagtrots uppstå  i tvistemål, om målet aldrig prövats efter det rätta grunderna eller att det inte heller finns någon riktig sammanställning innan huvudförhandling,  som parterna inte ens fått tillfälle att yttra sig om innan huvudförhandling i varje mål.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Nyhetsbrev 1-16 ute nu!

cole_thomas_the_course_of_empire_destruction_1836

Bifogat finner du första numret av MRRS nyhetsbrev. Hoppas du finner något i det av intresse!
Är du inte redan medlem så bli det, så kommer nästa nyhetsbrev per automatik i digital form per mejl. Det går också att bara prenumerera (ett sämre men ändå OK alternativ!) genom att ange e-postadressen i prenumerationsfönstret i högerkolumnen.

P.S.
Vet du någon som kan vara intresserad av vår verksamhet ladda gärna ned och mejla nyhetsbrevet till denne.

mrrs_nyhetsb1-16

Apropå den nya Medieutredningen

[vc_row][vc_column][vc_column_text]Tryckfrihetsexperten Nils Funcke såg långt 2015

”…Men när intentionerna konkretiseras av regeringens utredare Anette Novak faller fikonlövet. Då framträder ett system som i all sin nakenhet innebär en direkt politisk styrning och öppnar för än fler ingripanden mot publikation som efter Novaks uthållighetstest rangerar och inte upprätthåller en ”godtagbar kvalitet”.

”Det öppnar för godtycke och smak. Det blir tydligt när Novak inte förmår definiera kvalitet utan tar till ett cirkelresonemang om att det först vid en ”jämförelse mellan olika ansökningar och förslag ofta klargörs var gränsen för godtagbar kvalitet ska dras”.

”Som grädde på detta moras av brist på precision tänker Novak föreslå ett demokratikrav. Endast publikationer som anses inta någon, ännu ej definierad, demokratisk grundhållning ska få stöd. Anette Novak negligerar och bortser helt från förbudet i yttrandefrihetsgrundlagen mot hindrande åtgärder och kravet på etableringsfrihet.”

”För att kunna ta Alice Bah Kuhnkes högtidstal på allvar krävs att ministern avstyr Novaks fortsatta perforering av grundbultarna som bär upp yttrandefriheten. Det är sannolikt en from förhoppning eftersom Anette Novak varit obrottsligt lojal med uppdraget. Hoppet får ställas till justitieminister Morgan Johansson som har ansvaret för grundlagarna.”

”Vill samhället understödja det fria ordet ekonomiskt kan det ske genom att sänka de sociala avgifterna för bokförlag, tidningsföretag, filmskapare, webbtidningar, radio- och tv-bolag och övriga former av masskommunikation som faller in under tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Visst finns gränsdragningsproblem med ett sådant system. Men det är sannolikt enda sättet att bevara yttrandefriheten som en ögonsten i ett fritt rike.”

Läser man Anette Novaks svar från 11/12-15 så framstår hon där som hovsam och endast inriktad mot ny teknik. När nu utredningen kommer så går hon istället ”all in” med både krav på etnisk ”mångfald” och vänsterns favorit begrepp ”allas lika värde” (sistnämnda gäller dock förstås inte de anser sig vara socialkonservativa eller som hyr stora hotell för att dela ut priser till liberalkonservativa icke-socialister. De tillhör en annan kategori än de som är lika mycket värda – och ska behandlas därefter – för att nu säga det självklara…).

Som Nils Funcke säger – han som till skillnad från Anette Novak både kan och respekterar grundlagen – så är Novaks utredning ett direkt angrepp på tryckfrihetsförordningens stadgar om att staten inte får särbehandla en publikation p.g.a .innehåll. Och vad gäller uppdragsgivaren kan vi konstatera att hon i debatten med Ola Wong om museernas politisering tvår sina händer (SvD 26/10). Hon vill på intet sätt politisera kulturen, nej nej. Hon vill tvärtom hindra politisk styrning…

Men när ni hör demokratiminister Alice Bah Kuhnke prisa yttrandefriheten så minns att tal vid vita dukar är en sak och handling en annan.”

Nils Funcke tycks inte kunna få mera rätt.

Man hoppas på en debatt i seriösa media mellan honom och den oförblommerat politiserande Annette Novak – allt medan vi förväntar oss att AB Kuhnke fortsätter tar avstånd från all politisering av innehåll i statligt stödda verksamheter och medier…

För övrigt anser jag att mediastöd till privata aktörer inte ska behövas alls. Helt galet från början till slut. Inleder bara makten i frestelse att styra och ställa med det fria ordet. Det vi just nu, inte utan vämjelse, bevittnar.

Se Funckes artikel här >>

Och lite mer om Medieutredningen och de leende marodörerna här >>[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]