Ännu en socialistisk stat kraschlandar

Vad är frihet värd utan äganderätt? Inte mycket, ty hur ska du kunna uttrycka politisk kritik om du inte tillåts äga medlen för att göra det? Och hur ska incitament skapas för företagande och innovation om du inte får ha kontroll, legalt skydd för och bestämmanderätt över din egendom och dina investeringar? Hur ska korrekta priser på en marknad kunna sättas utifrån tillgång och efterfrågan om inte enskilda företag (med ägande av sina resurser) med sin spridda och lokala information får finnas?  Hur kan ens en demokrati existera utan äganderätt  när som vi sett yttrandefriheten inte får fritt utrymme? Frågan är redan besvarad. Det är därför all kommunism och socialism är och förblir en återvändsgränd eller rättare sagt en dyster väg mot ekonomiskt förfall, fattigdom, ofrihet, korruption och mordiskt förtryck.

Nu ser vi det igen i Venezuela.

Så glöm aldrig:

”Jonas Sjöstedt gratulerade den nu diktatoriske Maduro till valsegern 2013. Åsa Linderborg hånade liberaler som varnade för föregångaren Chávez angrepp på demokratin.” ”Vänsterpartiet vill avskaffa den privata äganderätten även här. Den ståndpunkten borde kritiseras betydligt oftare och hårdare än vad som sker i dag – exempelvis när Löfven stolt markerar att (V) till skillnad från ett visst annat parti är “anständigt”.

Det finns ingen anständighet i att vilja rasera en av grundpelarna för det fria samhället. Det finns ingen anständighet i att försvara totalitära idéer och sedan rycka på axlarna när de urartar i förtryck. Det är höjden av oanständighet – och var och en som gör det borde också lastas för det.”

Precis så. Men i Sverige kommer dessa politiska idioter (en spade är en spade) oftast undan med sin oanständighet genom en depriverad, okunnig och vänstermarinerad kultur- och mediamiljö.

PS

Några skulle med visst fog vilja ersätta oanständighet med ondskefullhet. Det är nämligen höjden av djävlighet att vilja rasera ett helt samhälle för att med maktens brutala näve införa ett samhällssystem som en normalbegåvad person efter en kort analys inser måste barka åt, just det – helvete.

Här är en länk till den citerade artikeln >>

EU:s lagar och regler går före svensk rätt

I min egenskap av medlem i den svenska Europarättsföreningen blev jag 2019-01-25 inbjuden att delta i ett seminarium som Forskningsavdelningen för Europarätt inbjudit mig till,  som leddes av professor Ulf Bernitz vid Stockholms universitet,  som moderator och där rådgivaren Magnus Schmauch, Finanspektionen och Justitierådet Thomas Bull från Högsta förvaltningsdomstolen medverkade som talare.

Vad seminariet handlade om för förhandsavgörande från Europadomstolen i Luxemburg och rätten till en rättvis rättegång.

Under ett kvarts sekel har jag själv skrivit om ett stort antal Europarättsliga frågor i både riks- lokal – och fackpress. Nu behövde jag få ordentliga svar varför Sverige så ofta bryter mot EU:s lagar, utan att det blir några påföljder för domstolar  som bryter mot EU:s regelverk och hur länder kan gå helt  fria som bryter mot EU:s bestämmelser och fördrag.

Medlemsländerna kan ju hamna i EU-domstolen om de inte följer EU:s lagar och regler, vilket tyvärr alltför sällan sker. Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen, som också klargör att EU:s lagar gäller framför medlemsländernas nationella lagar och regler. Om svensk lag står i strid med en EU-lag,  är det EU-lagen som gäller.

Enligt EU-fördragen är det medlemsländernas myndigheter och domstolar som har huvudansvaret för hur EU-lagstiftningen tillämpas. Det är endast nationella domstolar som kan upphäva nationella beslut och som kan ersätta för de förluster som  på grund av överträdelser av EU-lagstiftningen – som till exempel tvistemål där domstolen inte följer EU:s fördrag – åsamkats en medborgare eller ett företag.

Vad som klargjordes under seminariet är att för den som anser sig felbehandlad kan man vända sig till domstolen i egna landet medan underrätterna bör fråga EU-domstolen till råd i frågor som rör EU-rätten.  Högsta rättsinstans är  skyldig att vända sig till EU-domstolen i fall där Sverige bryter mot EU-rätten.

EU:s  fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara kan ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns i fördragen.

Magnus Schmauchs föredrag handlade om hur det förhåller sig med skyldigheten att begära förhandsavgörande i EU-domstolen i tvister både mellan länder, privatpersoner och företagare. Hans slutsats är att det finns goda förutsättningar att bättre integrera europarättslig prejudikatbildning än vad som hittills skett i vårt land.

En förutsättning för att detta ska kunna ske är att lagstiftare och underrätter börjar se EU-domstolen som den huvudsakliga prejudikatinstansen i detta sammanhang.

Justierådet Thomas Bull – som tidigare gjort sig känd för sina synpunkter – berättade att runt 8000 anställda anmäls varje år för tjänstefel,  men bara en handfull blir fällda. Han menade att ingenting görs år alla tjänstefel som begås i vårt land, vilket enligt mitt förmenande beror på att tjänstmannansvaret togs bort från lagstiftning i mitten av sjuttiotalet. Han framhöll vidare ur viktigt det är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ( EKMR) följs i vårt land, vilket inte heller sker i många fall jag tagit del av, och som inte heller rättas till i någon rättsinstans.

Under de senaste åren har EU-domstolen utvecklat kriterierna för när det enligt unionsrätten krävs att en nationell (högsta) domstol skall begära förhandsavgörande, medan Europadomstolen utvecklat domstolarnas skyldighet enligt Europakonventionen att motivera sitt ställningstagande när ett förhandsavgörande inte begärs.

Seminariet lyckades ställa dessa rättskällor bredvid varandra och gav en övergripande och åskådligt bra bild hur systemet  med förhandsavgöranden från EU-domstolen är avsett att tillämpas idag, bland annat med rätten till en rättvis rättegång.

Tyvärr klargjordes aldrig de rättsliga påföljderna ordentligt för dem som bryter mot EU:s fördrag och regelverk, men hur EU-rätten skall tolkas och i vilka sammanhang blev mycket bra belyst av bägge talarna under själva seminariet, vilket jag upplevde som mycket positivt och lärorikt. Likande seminarier borde enligt min mening genomföras för varje svensk domstol  i avsikt att öka kunskapen hos de alltför många domare som ännu inte förstått att tillämpa EU-rätten fullt ut.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

BLUFFSTOPP i BROTTSMÅL OCH TVISTEMÅL

Genom Sveriges medlemskap i EU (1995) har Sverige fått ett helt nytt rättssystem – som tyvärr inte följs i många rättegångar och det gäller både brottsmål och tvistemål vilket jag tagit del av och skrivit om vid ett flertal tillfällen.

I många fall kan advokater obehindrat spela Bluffstopp – visa upp falska kort –  som aldrig granskas av våra domstolar oavsett om det är sant eller falskt. Korten läggs med baksidan uppåt. Domare sitter i regel tysta, ställer inte några frågor. Säger de ”Pass” accepteras det falska kortet eftersom det aldrig synas.

Då förlorar insända rättsutlåtanden från professorer, inlämnad bevisning och avtal som visar hur de skulle ha dömt i målet i värde. Om en spelare tror att den andra spelaren fuskar så får han säga “Bluffstopp” och vänder upp det senaste spelade kortet. Får han då rätt avslöjas bluffen och domstolen är tvungen att rätta sig efter bevisning och avtal.

Direktiven i vårt nya rättssystem innefattar både Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) och hur mål skall handläggas. Och  efter de nya lagar som tillkommit genom Europadomstolens direktiv.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Konventionen som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft 3 september 1953. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterande av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgörande måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Under alla år har Sverige försökt att undanhålla EKMR i den svenska lagstiftningen, men tvingades till slut att acceptera den tillsammans med Europadomstolens nya lagar efter Sveriges medlemskap i EU 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kap 11 § i Regeringsformen (RF). Men det var först år 2010 som det skedde en lagändring av RF utifrån reformen: “En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid”

Europadomstolen har i flera fall som jag granskat betonat vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid kraftiga förseningar, vilket nästan aldrig sker i vårt land.

Artikel 6 i EKMR fastställer den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång (“fair hearing”). Bestämmelsen är tillämplig på fall som gäller tvister om en enskilds civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser om brott. Artikel 6 är en ovillkorlig rättighet, vilket betyder att den inte får inskränkas av nationella domstolar, men som fortfarande sker i de exempel jag tar upp.

För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig som att rättegången även ska ske inom skälig tid. För att detta skall fungera krävs en kontradiktoriskt förfarande. Det innebär rätten för båda parter att få tillgång till allt material under förberedelsen samt möjligheten att kommentera materialet under rättegången vilket alltför sällan sker.

Ett kontradiktoriskt förfarande innebär också att den föredragande domaren i varje tvistemål ser till att både parterna i processen är medvetna om och har fått kännedom om allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet samt att båda har möjlighet att föra sin talan i processen. I Bauman mot Frankrike ansåg Europadomstolen att förfarandet inte varit kontradiktoriskt – vilket tyvärr alltför ofta sker även i Sverige utan att någon reagerar.

Det innebär att med den nya EMR-reformen (En Modernare Rättegång) måste följas redan i första rättsinstans: där det som förekommer under förberedelsen av målet är av största betydelse. Om nya omständigheter inträffar under förberedelsen som har bärighet i målet måste dessa kunna belysas av bägge parter. Sker inte detta måste det ske en missnöjesanmälan redan innan huvudförhandling och redan i första rättsinstans.

När HD i Nytt juridiskt arkiv (avdelning 1 sidan 893) bedömde om en domstol agerat opartiskt och varit oavhängig,  tolkade domstolen in bestämmelsen i svensk lagstiftning om jäv och använde sig av artikel EKMR som underlag vid tolkningen. EKMR användes således som tolkningsunderlag av HD men följs genomgående fortfarande inte av de lägre rättsinstanserna.

Ett exempel på en uppenbar jävsfråga som jag redan skrivit om handlar om ett tvistemål i tingsrätten som jag följt på plats, där kärande fick fel – genom att målet aldrig prövades av hovrätten – eftersom den som beslutade att inte ge prövningstillstånd tidigare varit advokat och dessutom samarbetade med svarandens bägge advokater i olika förlikningsärenden. Han har dessutom varit ordförande i den advokatbyrå som representerade svarande i målet!  Vilket måste betraktas som ett tydligt fall av jäv vilket dock vare sig hovrätt eller HD brytt sig om att vare sig anmärka på eller stävja.

I detta tvistemål visade det sig ett den som lagt beslag på en tredjedel av kärandens företag – som var part i målet – inte kunde uppvisa vare sig köpeavtal eller aktieinnehav, vilket är ett allvarligt brott som ingen domstol fortfarande kunnat ta ställning till ordentligt. Det beror enbart på att när kärandena begärde editionsföreläggande i denna fråga beviljade aldrig tingsrätten detta och hovrätten beviljade aldrig prövningstillstånd.

Vad som sker i dag är bristande bevisprövning i våra domstolar, vilket gör att erfarna advokater kan spela bluffpoker i förberedelsen av många mål jag tagit del av. Domstolarna reagerar inte och tillåter sig dessutom att undanhålla bevisning som parterna aldrig får tillgång till som även framkommer i uppenbara brott mot avtal vilket i sin tur gör att parterna aldrig får någon rättvis rättegång: det  försvårar överklaganden och gör att en rättvis rättegång inte kan komma till stånd genom att målen prövas i strid med både Europarätten och EKMR och svensk lag.

Vad som nu sker är advokater i strid med Advokatsamfundets stadgar ostraffat ” kan främja orätt” och att domare inte längre kan fråntas sitt ”tjänstemannaansvar” – vilket är förödande för vårt svenska rättssystem eftersom vare sig regering eller regering reagerar på vad som sker i våra svenska domstolar. Det är hög tid att man gör det (liksom den spå kallade oppositionen)!
Här finns mycket att göra och ställa till rätta innan vi fullt ut kan kalla Sverige en välfungerande rättstat och ett medborgartillvänt rättssamhälle.

Mats Lönnnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Nytt nummer av Medborgarrätt 2.0

God fortsättning!

Har du missat det sista numret för 2018 av Medborgarerätt,  så finner du det här >>

 

Schweiz “riksdag”

 


 

Gå med i eller förnya ditt medlemskap i MRRS! 
Årsavgiften är minimum SEK 175:- Vid SEK 5000:- eller mer blir man ständig medlem och erhåller ett stiligt diplom som tack och bekräftelse på det livslånga medlemskapet.

Betala till Plusgiro 19 69 92 – 2 eller Swich: 1230364281
Ny medlem? Se här >>

Hög tid för en konstitutionell reform

Den 19 december skrev jag på Facebook att talmanen har fallerat. Jag avsåg då att den långsamhet med vilken han har skött statsministervalet inte var rimlig. Han hade enkelt kunna sätta upp en tredje statsministerkandidat före jul (Annie Lööf stod på tur) för att sedan tvinga partierna till ett avgörande inför den fjärde direkt efter nyår.

Men tittar man på regeringsformens text, så inser man att valet borde ha avgjorts ännu tidigare. Det står nämligen i RF 6:4 att statsministerfrågan ska prövas inom 4 dagar. Om första förslaget till statsminister förkastas ska det göras fyra försök till och det är uppenbart att lagstiftaren här inte gett talmannen mandat för att driva detta under lång tid. Det vore helt ologiskt givet de första fyra dagarna. Som statsvetaren Jan Karlberg skriver i en debattartikel på SVT Opinion 4/1-19 ”Det är matematiskt enkelt – fyra gånger fyra är sexton dagar.”

Att det har tagit så lång tid är för att talmannen låst sig vid en annan betydligt mer perifer skrivning där det står att talmannen ska kalla ”företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen.”

Det tolkar alltså talmannen Norlén som att han kan sitta på regeringsfrågan i månader. Det är en helt orimlig tolkning givet RF 6:4 och 6:5. Särskilt eftersom det står tydligt i 4§ att: ” Förkastar riksdagen talmannens förslag, ska förfarandet enligt 4 § upprepas (d.v.s.omröstning inom fyra dagar!)

Talmannen har gett expeditionsministären tid att ta tvivelaktiga beslut
Men eftersom Sverige inte har någon författningsdomstol som kan avgöra eller driva på saken saken, så fortsätter långbänken långt in i januari, med en hel del onödiga och destruktiva konsekvenser som t.ex att socialdemokraterna – expeditionsministären till trots – smugit in en ny kontroversiell person i Högsta Domstolen (nuvarande JO) som gjort sig känd för att inte ta konstitutionella krav på tjänstemäns oväld på allvar, t.ex. i fallet med UD tjänstemännen som vill försäkra sig om rätt värdegrund vid ett regeringsskifte av vilka minst en av dem baktalade/brunsmetade ledarsidorna.se – som hade avslöjat dem. Vid anmälan lämnade JO denna utan åtgärd. Läs mer om detta här >>

Vidare har den enligt regeringsformen påbjudet passiva expeditionsministären varit högst aktiv genom att skriva på ett omdiskuterat FN-avlat om migration ”Global Compact”. Allt detta hade kunnat förhindras – i alla fall gjorts efter en öppen diskussion – vid en snabbare regeringsprocess enligt RF 6:4–5.

Vad göra?
Hur kan vi då undvika detta i framtiden? Karlberg är inne på samma linje som jag själv varit  vid flera tillfällen som en del i en konstitutionell reform (”Omstart Sverige”): nämligen att införa att nytt valsystem. Det nuvarande har nått vägs ände.

”Med ett rakt personvalssystem med fasta valkretsar skulle Sverige få starkare riksdagsmajoriteter i färre, bredare och större partier, eftersom varje valkrets bara väljer en företrädare. Och med en återgång till treåriga valperioder skulle de valda bättre representera folkets vilja i tiden.
Då skulle landet snabbt kunna ledas av en regering efter ett val. Det stärker folkviljans genomslag – vilket är vad demokrati i grunden handlar om.”

Och det är också i grunden vad MRRS handlar om, att verka för ett  ”folkstyre vars författning bygger på maktdelningslärans principer”

På väg mot en konstitutionell reform
I dag har detta folkstyre i mångt och mycket förfallit till ett elitistiskt partiledarstyre där folket mest är ett besvärligt bihang som dessutom har fräckheten att rösta på partier som inte vill bevara status quo – i t.ex. migrationsfrågan – och som därför måste mobbas ut.

Personligen tror jag att kombination av proportionerligt valsystem till riksdagen – med ett större inslag av personval – innefattande majoritetskrav på godkännande av statsministern (inte bara tolerans av denne) i kombination med en andra kammare byggd på personval i  majoritetsvalkretsar enligt Karlbergs förslag skulle ge de bästa från båda systemen.

Den som efter denna höst inte anser att landet behöver en konstitutionell reform måste anses ha en minimal talang för politisk analys. Tråkigt nog riskerar sådana personer – och vi måste nog konstatera att de är ganska många – genom sin röstning i val bevara ett system som så uppenbart behöver reformeras.

Känner du någon sådan så be dem gärna läsa denna och nedan inlänkade artiklar. Med rätt kunskap och motivation kan nog de flesta ändra sin inställning och på sikt kan en ”folkrörelse” startas för en nödvändig förändring. Ett konvent fört en konstitutionell reform av de som är bildade i frågan kunde vara första steget.

Vad gäller motivationen så torde ”hands on”- erfarenhet av pågående förfall inom både rättstrygghet (från bristande respekt för äganderätten till skjutningar på öppen gata) och ekonomisk utveckling (Sverige har ett av de sämsta BNP-talen per capita i Europa) vara en viktig pådrivare.*

Förfallet och problemen är rent logiskt kopplat till ett undermåligt politiskt ledarskap över tid, som i sin tur är knutet till både valsystem och vår konstitutions uppbyggnad – som tyvärr i mångt och mycket är ett fuskbygge ur medborgarrättslig synvinkel. Hög tid för en totalrenovering.

Det finns dock mycket att bygga på och hämta inspiration ifrån t.ex. den amerikanska konstitutionen, Schweiz, 1809 års reform, den tidigare tvåkammarriksdagen samt varför inte Upplandslagen från 1296…

”Lag är stadgad och stiftad allt folket till ledning, både rika och fattiga,
och till åtskillnad mellan rätt och orätt. Lag skall iakttagas och hållas,
de fattiga till skydd, de fridsamma till frid, men de våldsamma till
skräck och näpst. Lag skall vara de rättrådiga och kloka till heder, men
de vrånga och okloka till rättelse. Land skall byggas med lag och ej
med våldsgärningar. Ty då går det landet väl, när lag följes. ”

https://www.svt.se/opinion/franvaro-av-regering-ar-en-konstitutionell-kris?fbclid=IwAR21N0RuRsxtZgDdmn1WOVFOEnr2S0deXa-42iG4c_8PblYHgp1VWg8iirI

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sverige-behoever-en-konstitutionell-reform-18239

*Källa IMF.