Månad: februari 2021

Den grundläggande frågan…

Allt fler kloka människor inser samma sak. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Inte bara f.d. chefen för Riksrevisionsverket  Inga-Britt Ahlenius med god inblick i statens olika defekter och irrgångar förordar en grundlagsreform. Flera andra även juridiskt skolade tycker likadant. Även själva talmannen äskar på viktiga reformer liksom juridiskt skolade politiker.

Varför är konstitutionen i ett demokratiskt land viktig? Av flera skäl. De främsta är att det sätter ramarna för det politiska beslutsfattandet, sätter hämsko på det politiska godtycket och säkrar de grundläggande mänskliga rättigheterna från makthungriga politiker i deras dagliga arbete. Ett parti som svepts in i maktens korridorer av en tillfällig opinion ska inte enkelt kunna omstöpa landet och kullkasta rättigheter som de inte anses sig behöva för att skapa sitt utopia. Historiska exempel på detta beteende lär inte behöva redovisas. Såldes är maktdelning och grundlagssäkrade rättigheter oundgängliga för frihetens, välståndets och demokratins bevarande. För att åstadkomma allt detta har samhällsfilosofiska guldkorn under stor möda vaskats fram ur mineralbäddarna från forna civilisationer och samhällen. Den viktigaste, förutom särskilt skyddade rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt, är maktdelningsprincipen. Den innebär att inte en enda institution – som den svenska riksdagen – ska ha all makt utan den ska balanseras av andra institutioner som en författningsdomstol och ytterligare en kammare, men även ett regionalt och kommunalt självstyre. Lägg till detta den alltid osäkra men ytterst viktiga ”tredje statsmakten” – en frihetlig och medborgartillvänd ”press”.

Ledarskapet är a och o
Även det sätt på vilket politisk ledarskap väljs är av största betydelse. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras i det svenska valsystemet.  Man talar om ”folkstyre” i portalparagrafen på vår regeringsform men  vårt nuvarande valsystem med färdiga listor kontrollerade av en lite klick partiledare (och inte sällan baserade på i sig kompetenslösa kriterier som etnicitet eller kön) lämnar mycket lite utrymme för medborgarna att välja på person och därmed utkräva personligt ansvar efter utfört värv. Dessa ”knapptryckarkompanier” måste således bort.

Hur?
Här inställer sig förstås frågan: kommer vår nuvarande politiska klass att initiera ändringar som gör att de själva riskerar att berövas sin (illa brukade) makt? Säkerligen inte.

Här krävs en ny folkrörelse och partier som kommer underifrån och bär denna fråga, vilket sannerligen inte blir lätt eftersom dessa frågor upplevs som ”svåra.” och därmed inga ”valvinnare”. Fast i grunden är de ganska enkla, bara man förstår varför vi behöver reformera grundlagarna. En bättre kvalitet på ledarskapet, som inte ständigt sätter landet i stora problem, t.ex.vad gäller el-försörjning och migrationspolitikens samhällskonsekvenser, torde vara en viktig komponent för att får folk att inse att frågan är brännande och kräver handling.

Lappad och lagad men ändå defekt
Grundlagsreformerna från 1970-talet har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått. Detta har påtalats i t.ex. Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade även inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. Man hade en bred majoritet där även Miljöpartiet ingick, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Minoritetsregeringar och ”folkstyret”
Sveriges konstitution är mycket väl anpassat till minoritetsstyre (RF 6 kap.) samtidigt som 1:a paragrafen i Regeringsformen säger att vår demokrati bygger på ”folkstyre”. Ytterligare en contradiction in terms som präglar hela den, ur en frihetlig och demokratisk maktdelningssynpunkt ytterst svaga Regeringsformen från 1974.

Några åtgärder
Enmansvalkretsar (”first past the post”) där alla kandidater till den politiska makten – och inte bara partiledarna – är tvungna att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för partiledningen. Med det föreslagna valsystemet skulle förmodligen bara ”fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval” (länk>>).

En annan risk med ett partikollektivistiskt system av nuvarande typ är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras genom en populationseffekt.  Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag – presenterat i boken Omstart Sverige – kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Den blir då förutom riksdagen en andra kammare och består av representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen, som i sin tur har egna parlament. Landskapen har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. En verklig susidiaritetsprincip införs.

Staten (de två kamrarna) bör får ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Inga-Britt-Ahlenius idé om en fristående institution som (inte tillsätts av regeringen) som granskar statsråden är ytterligare en högst rimlig komponent i reformeringen.

Detta är bara några av de saker som behöver göras om Sverige inte ska förvandlas till en tredjerangsnation med svåra inre problem och ett accelererande förfall genom etnisk enklavering, tung kriminalitet, inskränkta rättigheter, energibrist och ett fallande välstånd.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. En frihetlig och frigörande förnyelse av vårt konstitutionella system brådskar – och därefter en efterlängtad omstart.

 

P.S.
Detta inlägg har även publicerats här >>

Stärk medborgarmakten!

Våra politiker, i nästan alla partier, ser sig som våra förmyndare, med obegränsad tillgång till våra inkomster. Grundlagen ger ingen övre gräns för skatteuttaget. Makten har i alldeles för stor omfattning överlåtits till en politisk elit som medborgarna kan tillsätta eller avsätta endast vart fjärde år.

Genom den svenska grundlagen och regeringsformen delegeras makt och befogenheter inom de ramar som grundlagen ställer upp. Detta innebär långtgående befogenheter för regering och riksdag. Riksdagens ledamöter har tillsatts genom allmänna val där medborgarna har att välja mellan ett antal partier med omfattande program som medborgarna i de allra flesta fall har vaga begrepp om.

Är det rimligt att delegera befogenheter under en så lång tid som fyra år eller borde medborgarna kunna gripa in och be att få ett ord med i laget? Det kan finnas frågor där den allmänna opinionen står i strid med de åtgärder som regeringen vidtager. Det kan t.ex. vara så att regeringen utgörs av en koalition med ett litet parti som får gehör för udda förslag för att inte det större partiet ska tappa makten. Här vore det rimligt att medborgarna skulle kunna gripa in (genom att få tillräckligt många underskrifter på en petition) och kräva en folkomröstning i frågan. På liknande sätt kan det finnas frågor som bekymrar medborgarna men där inga åtgärder vidtages av regeringen. Medborgarna borde då genom en folkomröstning kunna kräva att regeringen agerar. Folkomröstning ska vidare vara obligatorisk vid förändringar i författningen.

Ett annat område för obligatoriska folkomröstningar gäller skatteområdet. ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta” heter det men är det så när ombud får agera utan hörande av medborgarna?

Det som präglar det nuvarande systemet är ständiga förändringar och utökningar som gör det i praktiken omöjligt för medborgarna att ha kunskap om hur skatterna tas ut. Det är givetvis en allvarlig brist. Den bristande transparensen är inte i första hand en oavsiktlig följd av de ständiga förändringarna utan även av att man avsiktligt försöker dölja förändringar för medborgarna och göra dessa svåra att förstå.

Folkomrösta om alla stora skatteförändringar

Transparens och enkelhet måste vara ett grundkrav i en demokrati för att medborgarna ska kunna fullgöra sin rätt att genom sina röster tillsätta de som ska styra riket! Om sättet att ta ut skatter är komplicerat och dessutom ständigt ändras blir det omöjligt att förstå systemet och således ha en välgrundad uppfattning.

För att råda bot på detta borde alla beslut om ökade skattesatser och införande av nya skattebaser bli föremål för folkomröstning. Resultatet skulle bli ett betydligt enklare system som inte kommer att ändras så ofta vilket leder till att medborgarnas kunskap om vad som gäller förbättras.

Vidare borde lånefinansiering av statsutgifter utöver en viss ram – och därmed statsskuldens storlek – kräva godkännande av medborgarna genom en folkomröstning. Detta kan kompletteras med en regel om att om landet hamnar i en akut krissituation, vilket riksdagens båda kamrar har fastställt med kvalificerad majoritet, så får upplåningsramen utökas utan hörande av medborgarna.

För att en demokrati ska fungera behövs informerade och intresserade medborgare. Val vart fjärde år signalerar att de inte ska bry sig, andra sköter det åt dem. Med folkomröstning som ett viktigt instrument i författningen erbjuds medborgarna att med jämna mellanrum ta ställning till regeringens förslag samt via initiativ få möjlighet att träda in i beslutsprocessen.

Detta sätt att styra ett land har prövats i ett enda land i världen med mycket stor framgång, nämligen Schweiz. Ett land som består av fyra olika språkområden som genom sin geografi och topografi inte varit lättstyrt. Vi borde lära av dem, ta efter det goda exemplet – men göra vår egen svenska ”mix” enligt förslagen ovan.

Hur skulle man kunna introducera detta i Sverige så att det inte blir för krångligt, komplicerat och dyrt? Det beskrivs >>här.