Pensionsbluffen 

 

Om våra pensioner som ”går upp i rök”  har jag skrivit flera artiklar. Bland annat i en recension av  journalisten på Svenska Dagbladet Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen. Författaren ställe bland annat frågorna: Varför går det inte att förutsäga sin pension som på ATP-tiden? Varför det är viktigt med eget sparande?  och Varför är idén med premiepensionssparandet omöjlig?

Vid ett tillfälle på ABF huset i Stockholm höll jag ett föredrag om mina egna böcker men jag var också moderator för Joel Dahlberg när han höll föredrag om sin mycket läsvärda bok om den svenska Pensionsbluffen – som jag även recenserat. Vi fick byta sal eftersom det kom så många åhörare som ville lyssna på våra föredrag. Men eftersom denna artikel handlar om hur våra pensioner regleras kan jag intyga att Joel aldrig fick några svar som var till fördel för det nuvarande pensionssystemet. Hans bok är väl värd att läsa och för den som har tur går den nog fortfarande att beställa på något antikvariat eller av Ordfront förlag.

Men vad som fortfarande gäller är att pensionssystemet är underfinansierat, och värre blir det. Både Joel Dahlberg och jag har även gått till storms mot bankerna, vilket jag fortfarande gör i mina artiklar och böcker och Joel Dahlberg i sin bok Bankbluffen. Själv har jag visat att de svenska bankernas oligopolsituation måste brytas genom bankdelning vilket fortfarande inte har skett, trots mina upprepade försök att begära att regering och riksdag måste tvinga de svenska storbankerna att betala för de bankkriser krisbankerna själva bär ansvaret för genom sin spekulativa handel. Bland annat derivathandeln. Hittills har det varit allmänheten och företagen som har stått för notan.

Vad Joel Dahlberg skriver i sin bok om pensionssystemet har redan besannats. Pensionen för en vanlig arbetstagare har redan visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men ett utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på. Det har till och med den franska presidenten Emmanuel Macron upptäckt när han lagstiftat om det nya franska pensionssystemet som är mer rättvist än det som varit. Lagen har trätt i kraft  trots våldsamma protester och där våldsverkare försökt  få honom att ta tillbaka sitt lagförslag, vilket de aldrig lyckades med. Vad vi nu måste komma tillrätta med är det orättvisa svenska pensionssystemet som framförallt drabbar de allra fattigaste.

Vad som nu har hänt i Sverige är att myndigheterna inte ens följer de regler som gäller kring hur pensioner skall utbetalas enligt EU:s regelverk som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer, vilket jag skrivit om i flera fall. Om inte ens statens tjänstepensionsverk och domare rättar sig efter EU-förordningar och direktiv EU:s direktiv utan några straffpåföljder (vilka annars kan uppgå till mångmiljonbelopp) är det illa ställt.  Tjänstemän får naturligtvis ha personliga åsikter om pensionärer, men i sin tjänsteutövning måste tjänstemän följa Europarätten, vilket de inte gör.

Enligt EU:s förordning 883/2004 skall pensionen bland annat betalas ut i det land där den tjänats in. De nationella reglerna om beräkning och värdesäkring av pension skall tillämpas vid fastställande av pensionens storlek. Den pensionsberättigade, om han eller hon önskar, kan få samtliga intjänade tjänstepensionsrätter från en och samma tidpunkt, dock tidigast från 60 år beträffande ålderspensionen. Statens tjänstepensionsverk måste därför följa det som står i artikel 6 i EU-förordningen 883/2004 i den Europeiska unionens bestämmelser, som stadgar hur pensionen skall utbetalas. De som drabbas av att svenska staten inte följer EU-förordning angående hur av utbetalning av skall gå till, måste få upprättelse. I annat fall måste felaktiga beslut från Sverige  överklagas till Europadomstolen, varvid mångmiljonbelopp i straffpåföljd för staten kan och bör utgå.

I de fall som Statens tjänstepensionsverk aldrig betalar ut statlig pension enligt förordning 883/2004 drabbas ju de pensionärer som är berättigad till pension. Det gäller bland annat i ett fall som jag nyligen tagit del av. Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst både i Sverige och i EES-landet Norge och därmed kommit upp i de tre år  som fordras för att få statlig pension men denna har ändå inte utbetalats! SPV:s hantering av detta ärende har enligt mitt förmenande brutit både mot EU-rättens artikel 6 i förordning (EG) nr 883/2004 samt den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla 1 mars 2002.

Personen i fråga har arbetat  i statlig tjänst i Sverige i nästan 3 år. Det fattas bara 14 dagar. Tillsammans med 10 månaders statlig tjänst i Norge har personen i fråga kommit upp i de tre år som behövs för att får statlig tjänst även i Sverige. Min uppfattning är att Sverige inte har förstått att tolka EU:s förordning på rätt sätt. Det har emellertid EES-landet Norge gjort där personen får statlig pension enligt EU-förordning 883/2004  och artikel 2 i den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla i mars 2002.
Det är högst rimligt att svenska myndigheter här gör en rättelse.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Omprövning av rättsliga beslut 

Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) måste tas på allvar. Det har flera av de svenska domstolarna, hittills inte förstått. Övergreppen mot många av de som drabbats av felaktiga domar i den civila processen (som jag skrivit om i många artiklar och böcker) har hittills inte resulterat i att varken Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern reagerat genom att pröva domar som med hög sannolikhet är felaktiga men inte gått att överklaga rättsligt. 

Utmaningarna som den svenska rättsstaten och svenska domare står inför stora problem när det gäller att tolka både Europarätten, Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv. EU:s direktiv, förordningar och lagar att inte unika bara för Sverige, utan präglar de många av de olika medlemsländerna, skriver Boel Flodgren, seniorprofessor vid institutionen  för handelsrätt, vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Hon får medhåll både från mig – som är författare och skribent i finansrätt –  och Joakim Zander, universitetslektor vid samma institution  för handelsrätt, Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Detta kommer till uttryck i en uppmärksammad debattartikel  i Dagens Nyheter (DN 2023-07-27).

Utmaningarna som den svenska staten står inför är inte unika för Sverige, utan präglar de flesta medlemsstaterna inom EU, skriver författarna till debattartikeln och bekräftar därmed det jag själv hävdat utan att hittills få något gehör från berörda myndigheter. Samtidigt spelar EU:rätten, inte minst de grundläggande rättigheterna, som fortfarande inte följs i Sverige, en allt större roll inom alla svenska rättsområden. Medan EU-rätten, redan inför Sveriges inträde i EU borde ha integreras i alla led i svensk rätt, ses den fortfarande som en svensk främmande fågel som man förbundit sig att följa, men som många svenska domare fortfarande inte följer, vilket visas i flera av de mål jag skrivit om.

För att svenska domare skall förstå och följa med i en snabbt accelererande europeisk rättsordning som Sverige förbundit sig att följa – men fortfarande inte följer i många fall – är det viktigt att  kunskaperna integreras i alla led i svensk rättstillämpning. Mitt förslag är att om de känner sig stressade av alla allvarliga brottsmål som lagras på hög, så borde de börja med att läsa Carl Lebecks bok om EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Carl Lebeck är jur. kand. och har masterexamen i juridik från Oxford University och Harward  Law School. Han är dessutom förestemanuensis i rättsvetenskap vid Högskolan i Lillehammer (Norge).

EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter , som Sverige tyvärr  fortfarande inte följer till alla delar har blivit alltmer betydelsefull i takt med EU:s växande uppgifter. Syftet med hans bok är att ge att ge ett helhetsperspektiv på EU–rättens rättighetsskydd med fokus på EU-stadgan.  Genom EU-stadgan kodifieras det rättsliga skyddet för enskilda i både i förhållande till EU och i förhållande till medlemsstaterna. Genom boken kan  domare som har till uppgift att följa EU-rätten lära sig vilka bestämmelser som gäller – och som Sverige förbundit sig att följa. Hans bok borde vara obligatorisk läsning för alla domare som sysslar med processrätt.  Den behandlar ingående förhållandet mellan EU-stadgans tillämpningsområden och medlemsstaternas roll som verkställare av EU-rätten i förhållande till de olika rättigheterna.

Om nya lagar inte längre betraktas som något som svenska domare behöver följa är Sverige illa ute, vilket redan skett i alltför många fall  Därför måste de lagar och förordningar som inte följs istället ge effekt vid en nödvändig omprövning av felaktiga rättsliga beslut där domare inte följt lagar och direktiv. De måste då se till att antingen rätta sina egna misstag – eller avgå som domare. Om nya lagar i fortsättningen inte ska riskera att drabba oskyldiga människor behöver domaryrkets status och särskilda ställning stärkas, om det är både Boel Flodgren och Joakim Zander och jag eniga. Sveriges demokrati vilar på en stolt tradition av respekt för rättsstatliga värderingar men som nu håller på att urholkas. En förändring är viktigt att få till stånd snarast möjligt. Det kan endast ske genom att de som skall granska svenska domares göranden och låtande agerar så snart de blir uppmärksammade på de grova rättegångsfel som sker och skett genom att domare inte följt gällande lagar och förordningar.

I sociala medier kritiseras domar och enskilda domare öppet, skriver författarna till debattartikeln, utan att det verkar bli någon förändring, vilket till stor del beror på att Justitieombudsmannen (JO) inte gör sitt jobb, trots alla jurister som är anställda inom denna institution. Anmälningar läggs på hög och när deras vikarierande byråchef Albert Pettersson blir kritiserad för att lägga ner ärenden svarar han skriftligen: ”att JO inte behöver motivera beslut att inte utreda en anmälan.” och att ”Justitieombudsmännen har en mycket stor frihet att välja vilka anmälningar de ska prioritera och granska”, trots att många anmälningar handlar om att svenska domstolar vare sig följer EU:s direktiv eller Europakonventionens bestämmelser  (EKMR.) JO anser tydligen att det är ”godtycke som juridisk princip som skall råda” när man vägrar rätta felaktiga domar.

Boel Flodgren och Joakim Zander anser att domarrekryteringen måste stärkas. Men det räcker inte, enligt min mening. Redan verksamma domare som inte vill ta till sig vad den nya EU-lagstiftningen innebär inte borde få döma i mål där de uppenbart saknar formell kompetens. Och när de visar sig att de vare sig följer lagar eller förordningar måste dessa mål tas om från början i en annan domstol. För att kunna utöva domaryrket med integritet och självständighet måste domaren representera djupt rotade rättsstatliga värderingar anser både jag själv Boel Flodgren och Joakim Zander. Det innebär också att det måste finnas ett tillräckligt antal skickliga jurister som söker varje ledig ordinarie domaranställning och tillräckliga anslag finns tillgängliga i all juristutbildning. Så är inte fallet i dag.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om grundläggande rättigheter – som inte följs

Till de rättigheter som inte kan begränsas och som har ett absolut skydd i EU-stadgan och i svenska domstolar hör rätten:  ”till en rättvis rättegång” (artikel 6 EKMR). Eftersom EU-rätten numera ingår i den svenska grundlagen är det ett absolut krav att Sverige skall kunna svara upp mot detta i sin egen rättsordning men tyvärr sker inte  detta i alltför många fall vilket jag skrivit om i många artiklar och böcker.  Det finns tyvärr flera krav som Sveriges domstolar sällan eller aldrig lever upp till.

Avgöranden inom skälig tid  (Art. 41 (1) i EU-stadgan) är ett av de krav som är en allmän rättsprincip inom EU-rätten. Detta krav, att få sin sak prövad inom rimlig tid, är bindande för alla EU:s medlemsländer men som ändå inte alltid följs i Sverige. Handläggning skall alltså alltid ske inom skälig tid (dvs man skall inte acceptera oskälig tidsutdräkt) och en rättegång som borde kunnat avgöras på ett par månader får inte ta flera år i anspråk, vilket fortfarande sker i många mål där svenska domstolar  inte följer vare sig Avtalsrätten, EU-s direktiv, Europarätten eller Den  Europeiska konventionen angående skydd för och de mänskliga  rättigheterna de grundläggande friheterna ( EKMR) och – nota bene – utan att  det blir några rättsliga påföljder för dem som felat.

Ett anat direktiv (86/653 EEG av den 18 december 1986) handlar om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter – som Sverige fortfarande inte följer i någon rättsinstans, i fall som jag skrivit om – gäller redovisning av intäkter rörande självständiga handelsagenter. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås efter att avtalet upphör, vilket inte sker. Handelsagenten skall ha rätt att få ut alla de upplysningar som krävs för detta, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till, vilket inte heller sker, trots ingångna avtal. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse till skydd för handelsagenten får inte träffas. Kan det sägas tydligare ?

Artikel 17 i EU-stadgan föreskriver i ett skydd för äganderätten; att var och en har rätt att lagligen besitta och förvärva egendom och att immateriell rätt skall vara skyddad. Det skedde tyvärr aldrig under den svenska bankkrisen 1987–1993 då de svenska krisbankerna kunde säga upp och lägga beslag på svenska företag och deras egendom, ”som inte längre passade in i storbankernas portfölj”. Skyddet för äganderätten är en integrerad del av EU-rätten och har varit så sedan länge. EU-stadgans allmänna regler innebär att det minimiskydd för äganderätten som EU-stadgan erbjuder skall vara i nivå med EKMR, vilket tyvärr inte gäller i många fall som jag skrivit om.

Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt, som varje svensk domstol måste följa i en huvudförhandling. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa den bevisning de kan få fram, vilket gäller huvudförhandling i både mellandom och slutlig huvudförhandling (så kallad fri bevisföring).  Värdet av bevisningen måste prövas fritt av domstolen (fri  bevisvärdering). I vissa  andra länder, framför allt i Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. Denna rätt har undanhållits i många fall jag skrivit om.  Se t.ex. >>här.

Justitekanslern har möjlighet att reglera felaktiga domar, beslut och vissa anspråk när de svenska domstolarna inte följer lagar och förordningar, men gör det alltför sällan.  De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att statlig myndighet (som domstolar och regeringskansliet) fattat felaktiga beslut. Min uppfattning är att de fall som denna artikel beskriver är just sådana grova rättegångsfel – ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” – som Justitiekanslern omgående måste ta tag i och bevilja skadestånd för. För att kunna göra detta måste  förstås en granskning föst ske kring vilka lagar och förordningar som domstolen brutit mot i de domslut som anmäls till JK.

Justiteombudsmannen (JO)   är en annan myndighet som granskar att myndigheter och enskilda tjänstemän följer lagar och förordningar, det vill säga om det har gått rätt till vid handläggningen av olika ärenden. JO kan göra kritiska uttalanden och föreslå att myndigheterna förbättrar sina handläggningsrutiner, men är tyvärr en tandlös myndighet,  som enligt min uppfattning måste få ökade befogenheter för att fylla sin funktion.

Kritiken som riktas mot myndighet eller enskild tjänsteman görs alldeles för sällan. Bara runt 5 till 10 procent av JO:s anmälningar leder till kritik. JO:s beslut är heller inte rättsligt bindande. Det betyder att den kritiserade myndigheten formellt sätt inte behöver rätta sig efter JO:s kritik vilket jag hoppas kan förändras snarast nu när Riksdagen redan har beslutat om att tjänstemannaansvaret på nytt kommer att införas i Sverige.

Vad jag saknat under många år är ett svenskt rättssystem som följer lagar och förordningar i den dömande verksamheten. Det gäller även tolkningen av Lagen och Europakonventionen som Professorerna  Ulf Bernitz  och Jacob W.F Sundberg skrivit om i flera av sina böcker som jag recenserat. Vad jag vänder mig mot är lagar och direktiv som fortfarande inte följs i vårt land. Europakonventionen sätter enligt min uppfattning en rättslig minimistandard på den svenska lagstiftningen och den styr först och främst vilka krav vi – oavsett politisk färg –  har rätt att ställa på lagstiftningen både inom EU och i Sverige.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt