Ny skrift om strandskyddet!

Skriften Strandskyddet, så fungerar det i praktiken är nu klar och finns att köpa på Bokus.
Du hittar den här >>

Skriften har tagits fram för att informera om – som titeln säger – hur illa det fungerar i praktiken. Den redovisar bland annat ett antal fall, så som de har upplevts av tomtägarna. Vidare redovisas ett dussintal kommentarer som framförts i debattartiklar och brev till ansvariga politiker. Skriften avslutas med förslag på reformer.

Skriften är nu under distribution till opinionsbildare och politiker samt givetvis till den nu pågående utredningen om strandskyddet som var en del av januariöverenskommelsen (”Jöken”).

Strandskyddet handlar i grunden om äganderätten. Att kunna förfoga och råda över egendom inom rimliga gränser. Det handlar inte om allmänhetens tillgång till stränder. Självklart skall det finnas stränder tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Det innebär dock INTE att ALLA stränder skall vara tillgängliga för allmänheten. Hemfrid måste respekteras liksom en fastighetsägares rätt att inom gällande regelverk kunna disponera sin mark utan särregler för strandnära mark.

Det anförs alltid att strandskyddet syftar till att bevara goda betingelser för växt- och djurliv. Det finns säkert en och annan situation där ett sådant argument är relevant men det går inte att hävda det som generell regel. Det måste i så fall i varje fall påvisas av myndigheterna att sådana förhållanden föreligger. Kort sagt, strandskyddet måste reformeras i grunden vilket utvecklas vidare både i skriften och i den text som följer nedan.

Bengt Holmgren
Ordf. Nätverket Rätt Strandskydd

_________________________________

Därför måste strandskyddet reformeras i grunden

Inledning

Nätverket Rätt Strandskydd har i dagarna publicerat en skrift med titel Strandskyddet – så fungerar det i praktiken.  Syftet med skriften är att med konkreta exempel belysa hur strandskyddsreglerna tillämpas av tjänstemän i kommuner och länsstyrelser.

Alf Svensson förbjuds av Trelleborgs kommun att klippa sin gräsmatta. Claes Sjölin får inte strandskyddsdispens för ett båthus som han har renoverat till ursprungligt skick. Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att privata bryggor ska vara tillgängliga för allmänheten. Ett par på Vättersö i Stockholms skärgård får inte bygga en brygga på sin egen sjötomt. Claes Fellbom kämpade i 14 år för att få behålla en byggnad som han gjort något större än den han fått tillstånd till – och fick samtidigt försvara sig i sex processer som kommunen inlett mot honom – och som kommunen alla förlorade.
Om dessa fall – och många fler – kan man läsa i den ovannämnde skriften.

Det handlar om hur tjänstemän agerar egenmäktigt, godtyckligt, maktfullkomligt och rättsstridigt, och synbarlige utan kontroll – och utan att behöva ställas till ansvar. Enskilda medborgare drabbas, både ekonomiskt och psykisk, och konsekvensen blir oundvikligen att förtroendet för rättssystemet urholkas.

I vår skrift har vi inkluderat två avsnitt som mer specifikt behandlar denna problematik – ett med titeln ”Tjänstemannaaktivister sätter sig över lagen” och ett med titeln ”Aktivism bland tjänstemän hotar förtroendet för staten”. I den senare citeras en artikel i nyhetstjänsten fPlus, enligt vilken radikala miljöaktivister sitter på ledande positioner i en fjärdedel av Sveriges kommuner.
Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser är representanter för rättsstaten och måste agera som sådana – med oväld, opartiskhet, saklighet och kompetens och i enlighet med lagarna. Om de inte gör det måste ansvar kunna utkrävas.

De nuvarande bestämmelserna om ansvar för tjänstemän tillkom 1975 och innebar i praktiken att tjänstemannaansvaret avskaffades.

Riksdagen har i ett tillkännagivande ställt sig bakom vad Konstitutionsutskottet har anfört om ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar genom ett utvidgat straffansvar för tjänstefel. De fall som redovisas i vår skrift visar tydligt hur angeläget det är att regeringen agerar i enlighet med Riksdagens uppmaning.

I tjänstemannaansvaret ingår att hantera ärenden utan onödig fördröjning. JO har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot länsstyrelsen i Stockholm för extremt långa handläggningstider när det gäller dispenser från strandskyddet. I vissa fall var handläggningstiderna längre än tre år.

Utredningen om strandskydd som tillsattes sommaren 2019 (se nedan) måste komma med förslag som garanterar legitimitet, lagenlighet och rättssäkerhet och som förhindrar egenmäktigt agerande från enskilda tjänstemäns sida. Tjänstemän i kommuner och länsstyrelser måste t ex ges tydliga anvisningar att börja iaktta proportionalitetsprincipen, som ju finns inskriven i miljöbalken –”att en inskränkning i den enskildes rätt att använda mark eller vatten ….får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses”.

Stockholms tingsrätt har i nyligen slagit fast ”att en proportionalitetsbedömning ska göras i varje enskilt fall vid en inskränkning av den enskildes fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter.” Att en domstol nu uttalar sig på detta vis är mycket betydelsefullt.

Bristen på legitimitet

Utredningen om strandskyddet som regeringen tillsatte sommaren 2019 har bl a fått i uppgift att ”utvärdera den nuvarande strandskyddslagstiftningen med avseende på hur ändamålsenlig, effektiv och legitim dess tillämpning är i olika delar av Sverige”.
Strandskyddet är behäftat med en grundläggande brist på legitimitet som hänger samman med att skyddets negativa konsekvenser för andra samhällsintressen har förbisetts. Det handlar t ex om strandområdens betydelse för näringslivsutveckling och för möjligheterna att bygga bostäder i för människor attraktiva områden. Andra centrala samhällsintressen som undergrävs av strandskyddet är naturligtvis äganderätten, och vikten av att i en rättsstat skydda den enskilde från godtycklig maktutövning.

Mark- och miljööverdomstolen och äganderätten

Mark- och miljööverdomstolen (Svea hovrätt) har i några viktiga avgöranden nyligen slagit fast att ”utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning som ska göras inom ramen för en intresseavvägning enligt 7 kap 25 § miljöbalken måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden….är mycket starkt”.
Konsekvensen blir att en teoretisk allmänhets förmodade intresse av att beträda privatägd strandskyddat mark alltid ges företräde framför en fastighetsägares självklara intresse av att råda över sin egendom. Det som är normalt, och för de allra flesta människor naturligt – att en fastighetsägare har rådighet över det han äger – gäller inte på strandskyddsområdet. Även om man säger sig tillämpa proportionalitetsprincipen blir slutresultatet alltid att den enskilde förlorar.
Det kan hävdas att domstolen när den gör denna prioritering enbart följer lagen och dess förarbeten. Men vad är det som säger att domstolen inte skulle kunna ge det grundlagsfästa egendomsskyddet större vikt i det enskilda fallet, trots allemansrätten? Vad är det som säger att det allmänna intresset av tillgång till strandområden alltid ”måste” vara ”mycket starkt”?

Det sätt som domstolen i konsekvensens namn prioriterar ned äganderätten skapar misstro mot rättssystemet och är djupt allvarlig med tanke på äganderättens fundamentala betydelse i det svenska samhällsbygget. Förhållandet illustreras av följande citat från ett av de ovannämnda avgörandena: ”Även om platsen för den sökta dispensen såvitt framkommit inte hyser några högre naturvärden och, med hänsyn till bl a topografi, är något avskild från vattnet får det allmänna intresse som strandskyddet representerar anses väga tyngre än xx intresse av att få uppföra en jaktstuga på fastigheten”. ”Får anses”? Man undrar vad som ligger bakom detta ställningstagande. Att topografin är sådan att en allmänhet sannolikt aldrig kommer att vilja röra sig i området saknar enligt domstolen betydelse. Detta är en av egendomligheterna i hur strandskyddet tillämpas.
Klart är att domen står i strid med det allmänna rättsmedvetandet och med en rimlig tolkning av proportionalitetsprincipen. Vad vinner det allmänna på avslaget? Och vad förlorar fastighetsägaren som bara vill bygga en jaktstuga? Den enskildes rättigheter negligeras. Och domen kan inte överklagas.

I en annan dom har mark- och miljööverdomstolen hittat på ett annat argument för att säga nej till en dispens: ”Av betydelse är också att strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället verkar vara av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Även om en dispens i det enskilda fallet inte förefaller skada syftet med strandskyddet kan enskilda dispenser sammantaget ändå få en betydande negativ inverkan på tillgången till stränder för friluftsliv och djur- och växtliv”.
Resonemanget är milt uttryckt inte helt glasklart. Enskilda dispenser kan sammantaget få en betydande negativ inverkan på tillgång till stränder, även om den dispensen som ärendet gäller inte förefaller skada syftet med strandskyddet. ”Kan få betydande negativ inverkan?” Vad grundar sig denna bedömning på? Man målar upp ett hypotetiskt scenario av ett otal dispensansökningar avseende samma plats och tar detta scenario till intäkt för att säga nej.

Intrycket är att domstolen på förhand bestämt sig för att säga nej till dispens och att det nu gällde att hitta ett bra argument – eller i varje fall ett argument. Inte heller denna dom går att överklaga.
Domstolens inställning i dessa frågor står i strid med en av rättsstatens grundprinciper, nämligen att medborgarna ska skyddas från godtycklig maktutövning. Och i den ovannämnda domen från Stockholms tingsrätt slås fast att ”en nekad dispens ska ses som ett ingrepp i egendomsskyddet”. Detta är ett synnerligen viktigt och välkommet konstaterande, med tanke på hittillsvarande praxis.
Hur går allt detta ihop? Och hur har det kunnat bli så här?  Möjligen handlar det om att Hovrätten vägleds av vad man uppfattar vara en politisk prioritering.

Utredningen

När strandskyddsutredningens förslag behandlas får regering och riksdag en möjlighet att reformera strandskyddet så att det blir legitimt, ändamålsenligt och rättssäkert. Det räcker inte med att lappa och laga på det existerande systemet, något som blir följden om man bara håller sig till riktlinjerna i utredningsdirektiven.

Vad som krävs är ett helhetsgrepp på hur staten ska se på användningen av Sveriges strandområden – för näringslivsutveckling, inte minst besöksnäring, bostäder, och rekreation. Enskildas ägande och rådighet till strandnära mark får inte inskränkas på det sätt som sker med nuvarande lagstiftning. Full hänsyn ska tas till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att slå vakt om egendomsskyddet är, med regeringsformens ord, ett ”angeläget allmänt intresse”.

Vägledning kan sökas i vad regeringen själv har anfört i den nyligen tillsatta utredningen om skogen – ”syftet med utredningen är att värna och stärka den privata äganderätten till skogen genom att stärka rättssäkerheten för markägare och företag, och säkerställa att de får ekonomisk kompensation” .… ”inskränkning i äganderätten måste vara förenlig med proportionalitetsprincipen”, och ”rättssäkerheten ska stärkas för markägare och företag”. Bl a måste följande frågor besvaras:

  •  Är en ”teoretisk” allmänhets obegränsade tillgång till strandområden viktigare än möjligheterna till näringslivsutveckling och attraktivt boende för många människor?
  • Är ”obrutna strandlinjer” viktigare än en levande skärgård med bofast befolkning?
  • Är allmänhetens tillgång till stränder viktigare än en fastighetsägares rätt till ostört privatliv/hemfrid och rådighet över sin egendom?
  • Finns andra sätt att främja allmänhetens intresse av tillgång till naturområden?
  • I vilken utsträckning utnyttjar allmänheten möjligheterna att beträda strandskyddat privatägt område?
  • Ska privata bryggor vara allemansrättsligt tillgängliga?
  • Är det politiskt acceptabelt att tjänstemän i kommuner och länsstyrelser fortsätter att agera på ett sätt som undergräver förtroendet för rättsstaten?

Den särskilda utredaren bör inte tveka att ta sig an dessa grundläggande legitimitetsproblem. Om hon inte gör det kommer utredningen att ha ett begränsat värde.

Egendomsskyddet och allemansrätten i regeringsformen

Egendomsskyddet är synbarligen starkt i regeringsformen (”vars och ens egendom är tryggad …etc”). Men skyddet rycks undan direkt genom det omstridda tillägget (i samma paragraf) att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrives ovan”.
Detta stadgande är vägledande för Sveriges domstolar, hur svårtolkat det än är. I en dom från juli 2012 anför mark- och miljödomstolen (Nacka tingsrätt), som skäl för att inte bevilja en strandskyddsdispens, att ”allemansrätten gäller oberoende av det egendomsskydd som följer av grundlag”.

Detta är inte rimligt. Allemansrätten finns inte definierad i lag utan utgör enbart en statligt fastställd sedvänja som domstolar och myndigheter har att uttolka. Egendomsskyddet rycks undan på ett sätt som är oförenligt med kraven på rättssäkerhet och med Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som är svensk lag.

I boken ”Den grundlagsskyddade myten” skriver Gunnar Wiktorsson följande: ”Det är som sagt tvivelaktigt om de kohandlande partierna, särskilt socialdemokraterna, visste vad införandet /i grundlagen/ av allemansrätten verkligen innebar”.

Riksdagen har i ett tillkännagivande uppmanat regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över och stärka det grundlagsreglerade egendomsskyddet. En sådan kommitté måste få i uppdrag att se över grundlagens hänvisning till allemansrätten.

Mats Ringborg

Strandskyddet – ren och skär konfiskation

Här följer hela texten på en artikel från helahelsingland.se den 22/6.

Strandskyddet måste reformeras i grunden. Varför skall djur och växter ha företräde framför människan i just detta område som kan sträcka sig 300 m från strandlinjen? Det framställs som om detta område är synnerligen speciellt. Jag har 60 års erfarenhet av sådan mark och kan konstatera att det inte är något speciellt med den, skriver Bengt Holmgren i en replik till Per-Olof Erickson.

Per-Olof Erickson, Naturskyddsföreningen i Gävle, säger i sitt inlägg i denna tidning [se här >>] sig vara beredd till strid för strandskyddet för att det inte skall urholkas ytterligare.

Strandskyddet har inte urholkats utan genomgått successiva skärpningar och är nu helt orimligt. Vad är egentligen strandskyddet? Det låter ju bra att något skall skyddas. Men vad det handlar om är att frånta ägare av strandnära mark rådighet över sin mark. Han får inget göra. Allmänheten samt djur och växtliv skall skyddas från den som äger marken.

Självklart skall det finnas tillgång till stränder för allmänheten. Detta tillgodoses i de flesta områden genom allmänningar som avsatts för detta ändamål när uppstyckning för bebyggelse skedde. Vid behov skall ytterligare mark kunna förvärvas för att komplettera.

Det är helt orimligt att som nu anse att allmänheten skall ha tillträde till alla stränder. På privat ägd mark skall fastighetsägaren åtnjuta hemfrid. Detta innebär att allmänheten inte får vistas inom syn och hörhåll. Vidare skall ägare av strandnära mark ha samma rätt som andra fastighetsägare att uppföra byggnader och anlägga t.ex. en brygga. Och en brygga är ofta en nödvändighet för att kunna förtöja en båt och för badliv.

Vad det i grunden handlar om är respekt för äganderätten. ”Strandskyddet” handlar inte om att skydda stränder, det handlar om ren och skär konfiskation. Inte av äganderätten till marken utan till dess innehåll. Med nuvarande regelverk får en obebyggd fastighet inte bebyggas vilket i praktiken gör den helt värdelös. För att allmänheten skall kunna nyttja den och inte störas av ägaren!

Ett argument som framhålls är att livsvillkoren för djur och växter inte får förändras. Men varför skall djur och växter ha företräde framför människan i just detta område som kan sträcka sig 300 m från strandlinjen? Det framställs som om detta område är synnerligen speciellt. Jag har 60 års erfarenhet av sådan mark och kan konstatera att det inte är något speciellt med den. Det finns dock säkert något undantag.

Äganderätten är en grundsten i vårt samhällsbygge och en förutsättning för det unika välstånd som vi alla kunnat komma i åtnjutande av. Äganderätten måste till varje pris värnas. Det har under de senaste 100 åren varit utsatt för ständiga attacker som i stor utsträckning kunnat avvärjas.

Strandskyddet måste reformeras i grunden.

Bengt Holmgren
Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Nätverket Rätt Strandskydd”

P.S.
Du hittar originalartikeln här >>

Strandskyddet är orimligt – gör om lagen!

Strandskyddet är orimligt – gör om lagen – skriver Can Savran och därmed göra det möjligt att bygga vid stränder i glesbygd. Det kan man bara hålla med om. Men det finns ett annat argument, nämligen att strandskyddet strider mot både grundlagen och den Europeiska Konventionen för de Mänskliga Rättigheterna (EKMR). Regeringsformen 2 kap. 15§ säger bl.a. ”Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”.

Äganderätten är helt grundläggande för det samhällsskick vi har och som varit så framgångsrikt. Därför är skrivningen i Regeringsformen 2 kap. 15§ för skydd av äganderätten viktig. Men ett tillägg har gjorts varvid ”allemansrätten” har överordnats skyddet för äganderätten.

Hur detta har kunnat ske? En regelrätt konfiskation av fastighetsägares förfogande till att i vissa fall egendomen blivit värdelös. En förklaring är att vänstern i Sverige har liten eller ingen respekt för ägandet. Så här skrev Ingvar Carlsson i Tiden 1989: ”Svensk socialdemokrati fann i sin praktiska politik ganska snabbt, att det oftast gick att erövra bestämmanderätt utan att ändra den formella äganderätten.” Socialdemokratins Sverige har därmed grovt och medvetet brutit mot Europakonventionen avseende markägares rättigheter. Vad har borgerliga partier gjort? Vilka har svikit? Vilka är beredda att återställa egendomsskyddet?

Självklart skall det finnas stränder för det rörliga friluftslivet men det måste finnas en balans mellan det rörliga och fasta friluftslivet. Och respekt för äganderätten. Och respekt för EKMR som fastslår att begränsning av ägarens disposition av sin mark skall vara nödvändig, ändamålsenlig och proportionerlig.

Bengt Holmgren

Nätverket Rätt Strandskyddat
Äganderättsombudsman för Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Ostört privatliv – skall man ha rätt till det?

Vad är en rimlig ordning vad gäller rätten att få vara i fred? Hemfrid kallas det med juristspråk. Så här säger lagen:

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter. Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter. Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.

Det låter bra vid första påseendet! Rätten att få vara ostörd i sitt ”hem” är en viktig och grundläggande rättighet. Och ”hem” är inte enbart byggnad utan omfattar även ”gård”, dvs den mark man nyttjar runt sina byggnader. Denna rätt är skyddad i den Europeiska Konventionen för Mänskliga Rättigheter (EKMR). Skyddet i svensk lagstiftning är dock svagt och under fortlöpande urholkning.

Via lagstiftning och framförallt sina myndigheter håller staten på att i praktiken reducera hemfriden till en zon om storleksordningen 10 meter (!!!) runt huvudbyggnaden. Detta sker genom att föreskriva en s.k. tomtplats (som numera är 1500 m2 på strandnära mark). Innebörden av detta är att mark utanför dessa 10 m – ”tomtplatsen” är ”allemansrättsligt tillgänglig”. Det innebär att allmänheten har rätt att beträda all mark utanför tomtplatsen. Stängsel och grindar runt en fastighet som hindrar allmänheten att beträda fastigheten är inte tillåtna. Vänder sig en utomstående till myndigheterna med påpekande om detta tvingas fastighetsägaren att riva/ta bort stängslet.

En fastighetsägare skall på sin mark ha rätt till en rimlig hemfridszon och om han så väljer att stängsla in densamma.

Det är synnerligen angeläget att åtgärder i form av lagstiftning vidtages för att säkerställa rätten till hemfrid och ostört privatliv på egen mark. Allmänheten skall vistas utom syn- och hörhåll från byggnader. I öppen terräng kan detta innebära 100 meter eller mer.

Förutom en önskan, ett behov och en rätt att få vara ostörd finns ett behov av skydd som motiverar stängsel och grindar på avstånd från byggnation. Det kan handla om risk för inbrott, kidnappning och snokande i privatliv (”paparazzi”).

Eftersom numera s.k. drönare utrustade med kamera är vanligt förekommande måste hemfridszonen definieras även vertikalt (vara tredimensionell). Det finns nu en dom att drönarkameror skall vara tillståndspliktiga. En sådan dom är ingen ursäkt för att inte inkludera detta i lagen om hemfrid. Tillstånd skall krävas av fastighetsägaren även om ett tillstånd erhållits enligt kameraövervakningslagen.

­

Även myndigheter skall respektera och underställas hemfridsreglerna. Vill myndighet ha tillträde skall detta ske med fastighetsägarens samtycke. Givetvis kan tillträde ske utan sådant samtycke om det är fara för liv och/eller egendom (t.ex. eldsvåda). I övriga fall skall det ske med de regler som gäller för husrannsakan.

Brev med ovanstående innehåll har skickats till partiledare med fråga om hur ditt parti ser på detta, och vad är du och ditt parti beredda att göra för att stärka rätten till hemfrid enligt ovan.

Bengt Holmgren
Talesperson för äganderättsfrågor
Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Absurt: rännil i skogen gav strandskydd

I fyra år förhindrades Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin egen ensligt belägna skogstomt. På tomten, som familjen Ardefeldt köpte 2011, löper nämligen en bäckfåra. Det handlar om en liten rännil, som är 20 centimeter bred och dessutom till viss del uttorkad. Men den lilla fåran var tillräcklig för att byggplanerna skulle hindras av strandskyddet.

Hösten 2014 ändrades lagstiftningen för att man lättare skulle kunna ge undantag från strandskyddet vid små vattendrag utan nämnvärd betydelse. Det fanns motsträviga röster, såsom Vänsterpartiet och Världsnaturfonden, men annars rådde tämligen bred samsyn om att dåvarande regelverk kunde få absurda konsekvenser. Som i Patrik Ardefelts fall.

Men Länsstyrelsen tillämpade ändå inte möjligheten till undantag.

Centrum för rättvisa engagerade sig i fallet i våras. Och i veckan kom utslaget från Länsstyrelsen i Dalarna. Strandskyddet upphävs på fastigheten.

En liten seger, kan tyckas. Men många bäckar små…

Slutet gott, allting gott skulle man kunna tycka och tro. Och kanske det nu är slut efter fyra år och fastighetsägaren kan bygga sin fäbod. Men – kommunen kan överklaga. Det kan även diverse föreningar som Naturskyddsföreningen. Och det finns flera instanser kvar. Det kan bli dyrt och ta många år till att få ärendet avgjort. Mycket glädjande är att Centrum för Rättvisa (CfR) börjat engagera sig och hjälper de som drabbats av strandskyddets orimliga konsekvenser.

Kanske man skall se det som ljuspunkt. Men fallet illustrerar hur orimligt strandskyddet är. Samtidigt blottlägger den ett avgrundsdjup av brist påkompetens och sunt förnuft hos myndigheterna. Hur kan någon med förnuftet i behåll komma på något så dumt? Och låta det så förbli i årtionden? Strandskyddet handlar inte om skydd av djur och -växtliv. Detta är snömos för att legitimera konfiskation av mark. Helt i linje med vänsterns politik att ta från de som har. Man tål inte ojämlikhet. Och genomföra i små steg för att det inte skall märkas för mycket. Men istället för att attackera absurditeter måste man angripa systemet.

Strandskyddet måste avvecklas i sin nuvarande form och ersättas med system som tillgodoser det allmänna intresset att det skall finns tillgång till stränder men samtidigt fullt ut respekterar äganderätten. Under rubriken “Myndigheter nonchalerar Skogsägares egendomsskydd enligt regeringsformen och Europakonventionen” kommenterar Göran Bergström på Frihetsportalen det regelverk som skall styra och hur detta nonchaleras. In-lägget återges nedan i sin helhet men kan läsas på Frihetsportalen genom att klicka härEn mycket god nyhet är att att utredaren Charlotta Riberdahl har fått sparken efter sitt famösa uttalande, läs här.

Bengt Holmgren
Nätverket Rätt Strandskydd, Medborgarrättsrörelsen i Sverige