september 2016 – Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Angående frågan i rubriken ovanför bilden

Reflekterar riksdagens vackra och imponerande yttre det arbete som försiggår på insidan? Svaret måste bli ett nej. Det är en tydlig och beklaglig diskrepans, rent av ett motsatsförhållande.

Enkammarriksdagen från 1971 och 1974 års regeringsform har fått mycket kritik genom åren. Det har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten kvarstår. Något som inte minst påtalats i Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade till exempel inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författnings-domstol. Miljöpartiet var med på båten, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Efter DÖ-överenskommelsen har det kommit förnyad kritik mot vårt demokratiska system. Till och med en politiker från ett parti som kortsiktigt synes tjäna på DÖ, Peter Eriksson från MP, har rakryggat konstaterat att:

”Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter“. (Di 29/12-14).

Så mycket alltså för att folkmajoriteten styr i ”folksuveränitetens” stolta demokrati.

Vidare har vi frågan om ledarskap. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Rent logiskt borde detta ha sin orsak i hur politiker väljs och kommer fram i systemet. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras.

Till detta ska läggas att kandidaterna i nuvarande system ofta är utsatta för ett kvoteringsinstrument baserat på i sig helt kompetenslösa egenskaper som kön och/eller etnicitet.

Val med tyngdpunkten på personval och val i majoritetsvalkretsar där personen och inte partiet är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen. En kraftig minskning av antalet ledamöter gör också att det blir svåra att “gömma sig i kollektivet” och att det blir lättare att fatta beslut med “individuell majoritet utan låsningar kring inpiskad ideologi d.v.s. ledamöterna röstar efter förnuft och samvete och majoriteten vinner. Ledamöterna får sedan redovisa sina beslut för väljarna i en vitbok inför nästa val.

Det är också viktigt att glesare befolkade delar av landet kan representeras i statens högsta beslutande organ. I det förslag jag har tagit fram i boken “Omstart Sverige” kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Detta “råd” skulle bilda en första kammare bestående av i stort sett lika antalet representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen. Dessa har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang.

Staten bör får ett tydligt men begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger tydliga ansvarsförhållanden gentemot väljarna.

Vidare föreslår jag, liksom MRRS länge har gjort, en författningsdomstol.

Riksdagens sammansättning bör baseras på personval inom ett partiproportionerligt valsystem med förbud för kvoterade listor, eftersom dessa per definition är hindrande för en öppen och fri konkurrens om ledarskap och upplevd politisk kompetens – för att nu nämna något. Den andra kammare –Landsrådet – väljs genom majoritetsvalkretsar i respektive landskap.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Leif V Erixell
Ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

P.S.
Texten ovan bygger delvis på en artikel av författaren i Dagens samhälle 15/9-2015.
Läs mer om en centralism som helt har gått över styr här: >>

Svenska domare tvingas följa EU-rätten

Svenska domare har aldrig blivit så kritiserade för att inte följa gällande rättsregler som sedan Sverige gick med i EU. Domen som tydliggör domares tjänstefel borde få mer uppmärksamhet. Se hovrätten i Malmös mål B 680-96. Även justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid Riksmötet 2000-2001. Nyttig läsning för den som är inblandad i tvistemål.

Domen är oerhört viktig eftersom Högsta domstolen äntligen, en gång för alla, har slagit fast vilka fel en domare inte får göra sig skyldig till.

I mål B 680-96 slår hovrätten en gång för alla fast vilka fel en domare inte får göra. En rådman vid en tingsrätt i södra Sverige råkade ut för överåklagare Hans Lindbergs kritiska granskning avseende flera fall av mycket grova tjänstefel. Domen blev fastställd i Högsta domstolen (HD: B 114-99). Själva domen är på inte mindre än 200 sidor, plus bilagor. Överåklagaren har på uppdrag av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklund åtalat rådmannen för inte mindre än 29 fall av mer eller mindre mycket grova tjänstefel.

De viktigaste reglerna, som domare ovillkorligen måste följa, återfinns i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen blev inte svensk lag förrän 1995. Från och med den 1 januari 1995 gäller också EU-rätten i Sverige.

Svenska domare är även skyldiga att följa rättegångsbalken i alla mål. Desto svårare måste det vara att känna till vilka rättsregler som gäller och hur man ska döma i tvistemål, eftersom de politiska förarbetena inte längre gäller på samma sätt som tidigare, efter den 1 januari 1995.

Under de första åren efter vårt medlemskap i EU fick nästan vilka grova rättegångsfel som helst passera, utan att vare sig JO eller JK vidtog några åtgärder.

Chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundhs åtgärd att låta Hans Lindberg åtala rådmannen för tjänstefel var således mycket välkommen och efterlängtad. Det innebär att Sverige äntligen fick en ordentlig prejudikatdom på hur domare ska verka i rätten. Den dömda domaren har gjort sig skyldig till de flesta fel som en domare kan göra. Domen är således värd att studera ordentligt för alla som är inbegripna i tvistemål.

Förutom att denna omfattande dom finns tillgänglig hos hovrätten i Malmö finns hela ärendet beskrivet i Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid riksmötet 2000/01. Både boken och bilagan kan varmt rekommenderas av alla som av någon anledning befinner sig i domstolstvist, eller arbetar med tvistemål i domstol. Det gäller både advokater, jurister och domare.

Vilken bärighet har då HD:s tidigare beslut om hur underrätterna agerar på vad som hänt sedan den stora hovrättsreformen inträffade i dagens samhälle? I vårt land har alltid rättssäkerheten ansetts förutsätta att underrätterna domar ska kunna överklagas och prövas på nytt i överrätt. Men sedan EMR-reformen införts är det tydligt att hovrätten inte skall göra en omprövning, utan endast en överprövning av tingsrättens dom.

Tyngdpunkten skall ligga på den första rättsinstansen, vilket förutsätter att kvalitén håller en jämn och hög nivå – vilket tyvärr visat sig i många fall inte stämma. Tyvärr visar hovrätterna numera samma attityd som Högsta domstolen genom att inte vilja pröva målen alls i den utsträckning som krävs.

Det blir då särskilt angeläget att hovrätten skall uppmärksamma och rätta till materiella och processuella felaktigheter i tingsrättsbeslut och avgöranden vilket inte kan ske i de fall när prövningstillstånd inte beviljas. Sedan EMR reformen genomförts har mer än 150 fall där HD underkänt hovrätternas beslut att inte bevilja prövningstillstånd därför återförvisas till hovrätten för en ordentlig prövning.

Min egen uppfattning är att detta delvis beror på att tingsrätterna gör flera grundläggande fel:

Under pågående rättegångar fattar tingsrätten beslut som hindrar parterna att erhålla de bevis de har rätt att begära från motparten. Det sker genom att yrkade editionsföreläggandealltför sällan beviljas i första rättsinstans.

Dessutom är underinstanserna numera skyldiga att göra en ordentlig sammanställning av alla omständigheter och grunder i varje mål, som skall tillställas parterna och som dessa har rätt att yttra sig om – innan huvudförhandling – vilket alltför sällan förekommer.

Min förhoppning är därför att underrätterna nu tar hänsyn till den kritik som HD framför så att prövningstillsltånd beviljas i den utsträckning som är nödvändig för att Sverige skall kunna kalla sig för ett rättssäkert samhälle.

Om EU-rättens företräde framför svensk rätt

I min egenskap som medlem i Europarättsföreningen fick jag en inbjudan till ett seminarium från Sieps – en statlig myndighet vars uppgift är att ta fram forskningsbaserade analyser av europapolitiska frågor. Seminariet handlade om EU-rättens företräde framför svensk rätt och förhandsavgörande av EU-domstolen, som ägde rum 2016-09-07

Om jag inte hade vetat det redan tidigare fick jag denna dag fullt klart för mig dels att EU-rätten har företräde i svensk rätt och dels att den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsbesked från EU som finns – och faktiskt kan betraktas som en skyldighet – inte utnyttjas som den borde.

Medverkande och talare var professor Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, vid Stockholms universitet som skrivit två välskrivna och innehållsrika rapporter kring Förhandsavgörnden av EU-domstolen. Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis under åren 2010- 2015.(Sieps 2016)

De kommentatorer som deltog i panelen var Kristina Ståhl, justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen samt Henrik Matz, ämnesråd vid Justitiedepartementet. Moderator var Anna Wetter, forskare i juridk hos Sieps.

Anledning till konferensen var Ulf Bernitz uppföljning av den tidigare rapporten i samma ämne som han också författat. Den nya rapporten utgör en vidareutveckling av den rapporten som författaren lade fram 2010 med titeln: Förhandsavgöranden av EU-domstolen. Svenska domstolars hållning och praxis (Sieps, 2010). Den byggde på en genomgång och bedömning av de 67 förhandsavgöranden som EU-domstolen meddelat på begäran av svensk domstol under perioden 1995 t.o.m. 2009.

Enligt den nya rapporten har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol. Rapporten bygger på en närmare granskning av samtliga 35 förhandsavgöranden. Den bildar basen för en granskning ämnesvis av vilka rättsfrågor som behandlats och vilka bedömningar som har gjorts, medan den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om den motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg.

Den sammanfattning som Sieps själva ställer sig är frågan om hur svenska svenska domstolar följer EUdomstolens direktiv och praxis ? Är det som beskyddare av europarätten eller väktare av den inhemska rättsordningen ?

Både Kristina Ståhl och Henrik Matz höll med Ulf Bernitz i de slutsatser som han kommit fram och som han presenterade i den nya rapporten. Kristina Ståhl hade svårt att motivera varför man ännu inte lämnar ordentliga motiveringar i de avslag till förhandsavgöranden som är obligatoriska. Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen är ju tvingade att både fråga och motivera varför man inte frågar alls, medan de lägre rättsinstanserna bör fråga i avgöranden som har bäring i EU-rätten.

Sverige fick under föregående decennium stark kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar alltför sällan hörde av sig till EU-domstolen för tolkning av EU-rätten inom ramen för förhandsavgöranden. Detta har gjort att Sverige nu tvingats rätta in sig i leden. Det har därför tillkommit en ny rättspraxis som domstolarna måste följa.

Under seminariet diskuterades därför om det under perioden 2010–2015 skett någon förändring i de svenska domstolarnas syn på att förhandsavgöranden ska begäras från EU-domstolen.

Min egen uppfattning är att de motiveringar som den högsta rättsinstansen inte är hållbara när man inte frågar och begär förhandsbesked utan måste betraktas som näramste kliché-artade standardsvar på samma sätt som när de högsta rättsinstanserna avslår prövningstillstånd, utan någon ordenlig motivering.

Min kritik när det gäller svenska domstolar gäller inte förhandsavgöranden utan när svenska domstolar inte heller bryr sig om att följa EU:s direktiv; som bevisligen har förträde framför svensk rätt, vilket är ännu mycket mer alarmerande.

Låt mig därför bara ge ett exempel som gäller handelsagenter och återförsäljare. Där finns fortfarande inte några direktiv som gäller återförsäljare och inte heller några svenska lagar som ger återförsäljare ett ordentligt skydd, Däremot finns det ordentligt skydd för handelsagenter, som redan omvandlats till svensk lag (Lag (1991: 351). Trots detta får handelsagenter inte det skydd genom direktiv som gäller.

Rådets direktiv som är från 18 december 1986 och handlar om medlemsstaternas lagar röande självständiga handelsagenter ( 86/653/EEG) Direktivet har tillkommit för att bereda handelsagenter det nödvädniga skydd som saknats mot orättfärdiga uppsägningar från huvdmän och bristande redovisning som man är skyldig de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla.

Trots detta direktiv verkar svenska domstolar inte respektera handelsagenternas rättigheter ordentligt i fall som jag tagit del av. Enligt EU-direktiv och i § 14 i den svenska lagtexten och § 14 har agenten rätt att få alla upplysningar som huvudmannen har tillgång till som agenten behöver för att kunna kontrollera sin provision. I flera rättsinstanser respekteras inte denna självklara regel, som tydligt visar EU-rättens företräde framför svensk lag.

Att inte följa EU:s direktiv och underlåtenheten från våra högsta rättsinstanser att inte ordentligt motivera varför man inte inte begär förhandsbesked visar att våra svenska domstolar i många fall vare sig uppträder som beskyddare av europarätten eller väktare av den svenska inhemska rättsordningen.

Mats Lönnerblad

Författare, vice ordförande i MRRS och skribent i finansrätt

Därför behöver Sverige införa en författningsdomstol

I Visby under Almedalsveckan höll jag, i 16 juni stiftelsens regi och inför en inte allt för stor men intresserad och skärpt åhörarskara, ett anförande utifrån frågeställningen ”Behöver Sverige en författningsdomstol?”

Nedan följer en kort sammanfattning av anförandet.

För att närmare förstå varför denna frågeställning är viktig bör man ställa sig följande följdfråga:

Vem eller vilka ska se till att politikerna verkligen håller sig till grundlagen och inte utövar godtyckligt styre utifrån den rena maktviljan eller ett ”reformprogram” utifrån vilket man anser att inget får stå i vägen, inte ens mänskliga rättigheter eller noggranna juridiska kontrollprocesser?

Som exempel på den sistnämnda attityden kan man ta den tyske f.d. kommunisten och socialdemokraten Herbert Whener vilken under 1970-talet hade följande att anföra om den tyska författningsdomstolen:

”Vi tillåter inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik”.

Vad är då egentligen närmare bestämt en författningsdomstol? Det korta svaret är:

En domstol som ska se till att nya lagar som stiftas är förenliga med grundlagen/det högsta normsystemet (s.k. abstrakt normkontroll) eller att befintliga lagar gör det via efterhandskontroller (s.k. konkret normkontroll) eller både och.

Här följer nu En kort sammanfattning av nej-sidans argument och deras bärkraft:

1. Folket ska via sina valda ombud styra riket utan restriktioner

Vi kan kalla detta för den “folksuveräna” demokratisynen med rötter hos Rousseau.

”Allmänviljan” ska och kan inte känna några hinder. Motsätter du dig den ska du för allas bästa tvingas ”bli fri”.

Detta argument innebär rent logiskt att grundlagar inte behövs överhuvudtaget. De valda representanterna står ju för folkviljan och den får inte känna några fjättrar. Detta var också – tro det eller ej – en av grundtankarna med den nya regeringsformen från 1974 i vilken man efter några år av intensiv kritik faktiskt under stor möda och många svårigheter fick baxa in ett kapitel om de mänskliga rättigheterna (avslutades först 1982). De ansågs från början inte behövas! (Inte minst Gustav Petrén och den dåvarande Medborgarrättsrörelsen var pådrivande för att detta kom på plats.) Den nuvarande svenska Regeringsformen har alltså sin grund i ett anti-konstitutionellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt bär folkviljan i alla de hundratals eller tusentals beslut som fattas under en mandatperiod – mestadels utan folkets hörande – vilket naturligtvis är absurt och utan varje uns av empirisk trovärdighet.

De som på denna grund accepterar grundlagar men vidhåller att en författningsdomstol inte behövs är således ologiska hycklare. De vågar inte ta sin åsikt hela vägen utan kan acceptera grundlagar men inte någon som ser till att de efterlevs på ett effektivt sätt. De är således för en slags kulissdemokrati vilken är tydligt besläktad med totalitära ledares, som t.ex. Stalins Sovjetunion, som hade en bitvis väl skriven konstitution med diverse rättigheter – bakom vilken den ohämmade och grymma maktviljan byggde sina fängelsearkipelager och utfärdade sina mordiska arresteringsorder. Allt i ”det arbetande folkets” namn.

Enligt detta argument behövs som sagt inte grundlagar överhuvudtaget vilket lämnar fältet fritt för politiskt godtycke d.v.s. ohämmat majoritetstyranni. Det rousseanska argumentet kan därför på goda grunder avfördas som helt ohållbart utifrån empirisk ståndpunkt och som utgångspunkt för ett godtagbart skydd av de i grundlagen förankrade skyddet av de mänskliga rättigheterna och de i grundlagen i övrigt fastslagna högsta normsystemet.

2. Jurister ska inte styra politiken!

Svaret på detta från vänster vanliga påstående, som sällan eller aldrig kvalificeras, är:

Grundlagen är demokratins fundament och förankrad i demokratiskt via val eller folkomröstning. Om folket vill ha en författningsdomstol (FD) så vill den med tvingande logik också ha en kontroll av att grundlagen och de mänskliga rättigheterna respekteras. Att man därvid vill ha en från politikerna avskild juridisk expertis som kontrollerar detta kan även det anses följa av det ursprungliga demokratiska beslutet.
Av a. följer dels att det inte är jurister som styr politiken utan att det är medborgare som har beslutat att en kontrollinstans ska kontrollera vissa aspekter av politiken och dels att dessa ”jurister” inte ”styr” politiken utan utövar en kontrollfunktion över de som de facto har den exekutiva makten d.v.s., politikerna. Dessa styr och FD kontrollerar i demokratiskt beslutat ordning. Om ”juristerna” skulle ha synpunkter på en ny eller befintlig lag så innebär inte detta att de ”styr” politiken annat än att de i någon mening ”styr bort” politiken från det som efter noggrann prövning anses grundlagsvidrigt – något som i högsta grad är konstitutionellt och demokratiskt rimligt.
Är politikerna missnöjda med en skrivning i grundlagen som FD tolkar emot dem så har de all rätt att äska på en förändring av grundlagen och en skrivning där som medger de lagar som tidigare befanns strida emot densamma. FD har då att rätta sig efter detta om förändringen går igenom. Politikerna är således de som de facto styr – med medborgarna i val som sista instans – även under en författningsdomstol.
De som dömer i en FD kan och bör tillsättas utifrån noggrann demokratisk kontroll och stränga krav på genomlysning av person och dokumenterad oväld. Därigenom försvinner styrkan i “demokratiargumentet” ner till en rest utan bärkraft.

3. Det finns redan en lagprövningsrätt för svenska domstolar att pröva en lag mot grundlagen och eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – ”EU-domstolen”.

Vidare så finns det nu en praxis att nya lagförslag ska underkastas Lagrådets bedömning samt att vi har ett konstitutionsutskott.

Mot detta sista – och mest seriösa argument – kan man anföra följande:

Lagprövningsrätten är ett fall framåt, men det finns inga garantier att en domstol verkligen gör en sådan lagprövning och man får på goda grunder anta att den statsrättsliga expertisen på tingsrättsnivå och även högre upp är begränsad. Till detta ska läggas den nuvarande politiserade utnämningsmakten där domare väljs ut av regeringen, vilket i sig riskerar en domarkår med inneboende politisk anpasslighet.
Lagprövningsrätten är inte heller av abstrakt typ d.v.s. kan ske innan en lag träder i kraft – vilket om den finns kan spara mycket lidande och onödiga processer i efterhand.
Lagrådet är en vingklippt institution, helt i linje med den rousseanska grunden för vår nuvarande konstitution. RF 8 kap 21 §, sista stycket: ”Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas.”
Konstitutionsutskottet är ett partipolitisk tillsatt organ som bekant inte hart någon reell konstitutionell kontrollfunktion med sanktionsrätt.

Jag vill avsluta med ett citat av Maciej Zaremba:

”Poängen med en författningsdomstol är inte att den under gudomlig inspiration levererar det oemotsägliga svaret utan att den gör författningen levande. Att den tvingas av sitt åtagande till en rättsfilosofisk diskussion som är nyttig om inte rent av oumbärlig – för den mogna medborgerligheten.”

Slutsats

Inget av de vanligaste argumenten mot en författningsdomstol har en sådan bärkraft att de ens kommer i närheten av att stärka uppfattningen att man inte bör införa en författningsdomstol i Sverige. Tvärtom. Argumenten emot en sådan är extremt svaga utifrån den i behov av ett övergripande rättsskydd verkande medborgaren samt allmänt ur den konstitutionella demokratins perspektiv. Alla logiska och humanistiskt rimliga argument pekar tvärtom på att vi bör göra som de flesta andra konstitutionella demokratier och inför en sådan domstol – och det utan dröjsmål.

I min bok ”Omstart Sverige” har jag för övrigt ett utförligt förslag om hur detta kan gå till.

Remissvar om olaga bosättningar inlämnat

Medborgarrättsrörelsen i Sverige har nu lämnat in sitt remisssvar utifrån regeringens promemoria DS 2016:17 ärende Ju2016/04138/DOM om olaga bosättningar.

Nedan följer ett utdrag från remissvarets början. Resterande kan ses i bifogade dokument. Vi har även begärt in svar från den s.k. “oppositionen” om deras syn på dessa frågor utifrån våra synpunkter och förslag. Vi återkommer med redovisning av dessa – i den mån de inkommer.

/”Äganderättens betydelse

Äganderätten är en grundsten bland mänskliga rättigheter. Vi vet genom empiriska data för ekonomisk utveckling – och smärtsamma historiska erfarenheter – att utan en stark äganderätt inget långvarigt välstånd och heller ingen frihet och ingen yttrandefrihet. Att äga ett företag, sitt hem eller en bit mark är både en trygghet från godtycklig maktutövning från ovan och ett kapital för trygghet och oberoende. En stat som har monopol över informationsproduktionen (och således inte tillåter enskild ägande av t.ex. bokförlag eller som utöver drakonisk kontroll över det civila samhällets privata organisationer) – är som bekant inget annat än ett kvävande totalitärt samhälle.

Bakgrundsanalys

Förutom en – jämfört med andra länder i närområdet och även i världen i övrigt – extrem invandringspolitik vad gäller mängden inkommande i relation till folkmängden och den gentemot svenska medborgare släpphänta och ojämlika agerande vad gäller vissa EU-migranters sätt att agera, särskilt vid bosättningar – så är en svag lagstiftning kring den privata äganderätten en grundläggande orsak till de problem vi nu ser. Sistnämnda kan i mycket relateras till den s.k. allemansrätten vilken t.ex. tillåter intrång på annans mark, vilket i sig står i principiell motsatsställning till den grundlagsskyddade äganderätten.1) Som bland andra experten på Allemansrättens historia och konsekvenser Gunnar Wiktorsson konstaterat 2) så har regeringsformens egendomsskydd satts ur spel genom tillägget ”Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”. Inte heller rätten till hemfrid skyddas av den svenska regeringsformen, vilken den dock gör i Europakonventionen. Här finns en diskrepans och inkonsekvens som regeringen borde åtgärda – förslagsvis genom att tillsätta en utredning som tar ett samlat grepp för att harmonisera äganderätten och tillhörande hemfrid med Europakonventionen. Att inte göra detta är att medvetet fortsätta en inkonsekvent och rättsosäker politik.

1) Denna urholkning av äganderätten kan f.ö. härledas tillbaka till en medveten ideologi och politik från 1930-talet och framåt som gått under det avslöjande namnet ”funktionssocialism”.

2) Se t.ex. tidningen ”Skärgården” nr 14 sid 4.”/

Remissvar-bosatt_MRRS