Bankbubblan som spricker  

Efter den största svenska självförvållade bankkrisen genom tiderna 1987– 1993 och den globala bankkrisen som startade redan 2007, trodde väl de flesta att det inte skulle bli några fler bankkriser på ett tag. Storbankernas spekulationsraseri skulle få ett slut. Men så blev det inte. Den senaste finanskrisen 2007–2013 var, liksom den svenska, ett resultat av spekulation inom fastighetsbranschen som till slut orsakade storbanken Lehman Brothers kollaps, som i sin tur fick stora följder för allmänheten och där flera banker gick i konkurs.

Några goda råd hur storbankerna skall kunna garantera en framtid utan nya bankkriser går inte att läsa i The Economists senaste ledare (Mars 2023) med rubriken: “What´s wrong with the banks” där en av världens mest trovärdiga ekonomitidskrifter inte med ett ord berör vad man skulle kunna göras för att slippa bankkriser i fortsättningen, trots att det pågick en omfattande debatt i många Västländer inklusive Storbritannien med en tydlig lösning på vad som behöver göras för att slippa ytterligare bankkriser. Tyvärr landade EU i sitt nu gällande helt otillräckliga nya regelverk för hantering av banker i kriser där bankernas långivande kunder och i sista hand nationalstaterna skulle garantera bankernas förluster, i sanning ingen hämsko för lättsinnigt risktagande bland bankernas värdepappershandlare.

Schillerinstitutet i Sverige och i USA – och undertecknad – har i våra artiklar och böcker, i både dags– och fackpress i både Sverige och utomlands, redogjort för vad som behöver göras under flera år, vilket är bankdelning enligt Glass–Steagall-modellen. Som alla kan se idag, när bankkunder och näringsliv lider av det förnyade utbrottet av den övermogna internationella bankkrisen, fick vi den uppmärksamhet som skulle behövts. Resultatet av våra och många likasinnades ansträngningar blev i alla fall en omfattande debatt om bankdelning inom EU och i USA. Kunskapen en finansreform som bygger på bankdelning, finns till hands även om Economist och andra ekonomitidningar inte vill låtsas om det.

Det första steget i en finansreform borde ske genom fyra absolut sammanlänkande steg. Med bankerna sanerade från spekulation och nedbantade till gammaldags affärsbanker kan de användas för att hålla igång och stort börja utveckla den reala ekonomin i varje land. Därför måste bankdelning införas snarast möjligt. Bankdelning är absolut nödvändig för att kunna skydda den reala ekonomin, företagarna, staten och bostadsägarna från spekulationsbubblornas sammanbrott.

Spekulanterna har triagerats tidigare i historien. I 1930-talets början städade USA:s president Franklin Roosevelt ut spekulationerna ur bankerna med hjälp av bankdelningslagen Glass – Steagall. Det var den åtgärden som gjorde det möjligt att återstarta den amerikanska ekonomin med New Deal. En bankdelning är det enda som i de finanskollapser kan skydda och hålla igång bankernas samhällsviktiga funktioner och därmed smittskydda svenska folkets realekonomi för att slå ut på nytt av spekulationsviruset. I Sverige finns dessutom gamla klara linjer i lagstiftningen att falla tillbaka trots att vi har gått in i EU 1995 och antagit EU.s regelverk för krishantering av banker.

Den tidigare bankdelningen i Sverige som avskaffades i 1980–talets nyliberala finansreformer, dröjer kvar i lagboken. Där finns både “Bank – och finansrörelselagen” som reglerar den egentliga affärsbankverksamheten och “Lagen om värdepappersmarknaden”. Dagens gigantiska spekulationsverksamhet i vårt land bedrivs huvudsakligen inom ramen för “Lagen om värdepappersmarknaden”.

Före avregleringarna i vårt land fick bankerna inte delta i värdepappersmarknaden, som därför endast sköttes av särskilda finansbolag/investmentbanker. En återinförd bankdelning innebär att Riksbanken i Sverige åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt ”Bank – och finansrörelselagen”. Vill bankerna ha del av Riksbankens bankgarantitjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att värdepappershandeln ägarmässigt hålls åtskild, utan rätt till några riksbankspengar. Inom en månad måste de bestämma sig om de vill fortsätta vara banker eller värdepappershandlare och sedan helt skilja sitt ägande från den bortvalda delen. I en kris finns alla möjligheter att göra om systemet snabbare, innan bitarna fallit på plats i alla instanser.

”Kan alla bli lite smartare någon gång?” frågar journalisten i Svenska Dagbladet (SvD 2023-03-19) Jenny Nordberg. Hon undrar när historien bara ska sluta upp med att upprepa dåliga idéer? Under den här bankkrisen känner hon sig “onödigt vuxen medan bankerna och deras mest spelberoende aldrig behövde göra det”. Ingen orsak till panik, säger banken även denna gång, vilket fick kunderna i de kraschade bankerna att ta ut en miljon dollar i sekunden – I tio timmar på raken. Det enda svaret som bankerna vill ge är: “Vi får helt enkelt jobba lite mer. Nu med dramatiskt färre smoothies.” Vi får helt enkelt absolut inte kalla det för en “bailout”.

Men inte ens Jenny Nordberg vill ge svaret på den viktigaste frågan som både undertecknad och Schillersinstutet  redan skrivit om i åtskilliga artiklar,  nämligen hur vi skall få stopp på fortsatta bankkriser. där ombuden för de svenska bankerna inte vill svara på frågan.

Den amerikanska regeringen och EU gör nu sitt yttersta för att rädda bankerna med en ny gigantisk bailout – och hoppas att inte väljarna skall bli lika rasande som förra gången.

Socialismen för kapitalister på obestånd är förkastligt – höj kraven på bankerna anser även President Joe Biden. Jag delar hans åsikt och anser att detta måste ske genom bankdelning för att bankerna i varje land skall inrikta sin långivning på långsiktiga reala produktivitetshöjande investeringar i stället för att vi skall få uppleva flera liknade bankkriser som drabbar både allmänheten och  företagen, medan bankerna går fria. När skall vi lära oss begripa att bankmarknaden inte är en marknad som andra. Ägarna bör själva betala för riskerna när de använder spararnas pengar för spekulation i stället för långsiktiga produktiva investeringar.

Steg ett i alla finanskriser är dumhet anser DN:s ekonomikommentator Katrine Marchal i Dagens Nyheter (DN 2023 – 03 -17). Hon delar min åsikt att det inte är särskilt svårt att låta som man är väl insatt i bankvärlden. Det följer nämligen ett väl inarbetat mönster. Alla bankkriser uppstår genom våldsam spekulation där både allmänheten och företagen i varje land få betala notan.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

MRRS skriver till regeringen

MRRS har skickat en skrivelse till regeringen med ett antal rättspolitiska förslag som ligger i linje med vår verksamhet och våra stadgar.

Här är början på skrivelsen.

/Åtgärder och förslag för att stärka frihet och äganderätt för medborgare och företag samt utveckla demokratin genom förbättringar av grundlagen.

Medborgarrättsrörelsen i Sverige hoppas och tror att dessa förslag ligger i linje med regeringens syn på demokratin och dess nödvändiga utveckling i frihetlig riktning. Listan med förslag är uppdelad i allmänpolitiska förslag (A) och konstitutionella förslag till reformer (B). ”

Du hittar hela skrivelsen  här>

”Rätten till en rättvis rättegång” 

Rätten till en rättvis rättegång finns till för att skydda den enskilde och garantera en rättssäker domstolsprocess. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck både i Regeringsformen (RF) och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)  

Genom grundlagsändringen  fördes rekvisitet ”rättvis” in i bestämmelsen om rätten till en rättegång i Regeringsformen. (RF), som Sverige förbundit sig att följa. Men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Före 2010 fanns inte rekvisitet ”rättvis” med i den svenska bestämmelsen som fastställde rätten till rättegång utan skyddet gäller endast en försäkran om att var och en som stod åtalad eller önskade pröva sin sak i tvistemål hade rätt till en rättegång. Det fanns dock krav på en rättvis rättegång uppfylldes även före år 2010 i svensk rätt till följd av inkorporeringen av EKMR. Bestämmelsen om en rättvis rättegång kompletterar andra bestämmelser i RF vars syfte är att säkerställa en rättssäker domstolsprocess i vårt land.

För att uppfylla rekvisitet rättvis krävs att domstolen är opartisk och oavhängig, att rätten att bli hörd i rätten i domstol uppfylls samt att parterna är likställda i ett kontradiktoriskt förfarande. Med kontradiktoriskt förfarande – som fortfarande inte uppfylls i vårt land i många mål – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – betyder att rätten för både parter att få tillgång till allt material i form av skriftlig bevisning och vittnesförhör, som har stor betydelse för utgången av målen. samt möjligheten att kommentera materialet under både förberedelsen och huvudförhandling. Ges inte denna möjlighet att rättegången inte varit rättvis och måste i värsta fall tas om från början.

Rättegången skall ske inom skälig tid. Rekvisitet inom skälig tid tillfördes, precis som rättvis till bestämmelsen i RF genom grundlagsförändringen 2010. Även här var lagstiftarens syfte att grundlagsfästa en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av EKMR i svensk rätt. För att fastställa vad lagstiftaren menade inom skälig tid var praxis från Europadomstolen vägledande. Rättigheten att en rättegång genomförs inom skälig tid är en rättighet som ska vara berättigade till både den tilltalade och målsägande i både brottsmål och tvistemål. Båda parterna i ett mål ska vara garanterade denna rättighet, vilket alltför sällan fortfarande inte sker. Högsta domstolen (HD) har direkt uttalat att kränkningen även gäller både i fall då åtalet  gillas men också i fall där åtalet ogillas. Kravet på att en rättegång sker inom skälig tid finns till för att säkerställa rättssäkerheten för båda parterna i både brottsmål och tvistemål.

EKMR skall utgöra en minimistandard för skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att ingen stat får underskrida den miniminivån. Regeringen i den anslutna staten är skyldig att se till att den i konventionen upptagna fri – och rättigheterna följs och respekteras. Detta betyder att staternas nationella lagstiftning rättstillämpning måste överensstämma med konventionens ställda krav. Redan i lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den  1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll skall gälla som svensk lag. Genom att underteckna och godkänna ett internationellt avtal blir den ratificerande staten bunden av avtalet.

Domstolarnas och myndigheternas del betyder att den enskilde i olika mål exempelvis skall kunna göra gällande  att det föreligger jäv när man inte följer artikel 6 i EKMR. Att den som drabbas skall har rätt till att visa upp alla bevis och få tillåtelse att  förhöra de vittnen han önska åberopa i målet. I samtliga dessa fall kan den enskilde åberopa EKMR, vilket betyder att målet då återförvisas till lägre instans för förnyad prövning och konventionens krav på rättssäkerhet inte har uppfyllts enligt artikel 6. Rätten till en rättvis rättegång som tyvärr inte alltid uppfylls i våra domstolar, är grundläggande element i EKMR artikel 6:1. Där den i konventionstexten förekommer som ”fair trial”. Begreppet innebär att den som är part måste få möjlighet att på ett utförligt sätt anföra sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfyllt högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Att en part skall kunna framlägga sina bevis i en huvudförhandling är ett måste som inte alltid uppfylls i våra domstolar. Att domstolarna i vårt land anser sig vara strängt upptagna är inte ett godtagbart skäl till alla de dröjsmål som numer förekommer i våra domstolar.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Undanhållande av muntlig bevisning i huvudförhandling 

Fri bevisprövning är det som gäller i svenska processrätt. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och förhöra, de vittnen som erfordras,  för att värdet på bevisningen sedan skall kunna prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) I vissa andra länder, framför allt Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. 

Genom beslut den 1 juli 1999 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottsmål kan förbättras. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 26 augusti 1999 numera före detta lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekberg till särskild utredare som genomfört grundlig utredning som förtjänas att tillämpas som den borde i våra domstolar.

För att processen ska uppfylla sin funktion menade processkommissionen som i övrigt genomfört ett mycket bra arbete att tre grundläggande krav måste uppfyllas – som enligt min mening – fortfarande inte har skett i tillräcklig utsträckning i de fall jag redan har skrivit om – säkerhet, snabbhet och billighet. 

En del av moderniseringsarbetet i utredningen för införandet av ”En modernare rättegång” (SOU 2001:103) var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt som fortfarande inte tillämpas i någon högre grad. Regleringen återfinns i 43 kap 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 §§ och 19§§, RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt  att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen som tyvärr inte tillämpas som det skall redan i första rättsinstans. Detta trots att hänvisningsinstrumentet därmed berör två av rättegångsbalkens grundläggande principer – principerna om muntlighet och omedelbarhet, och sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling.

Fri bevisföring och fri bevisprövning skall ju införas, vilket innebär att allt bevismaterial  får åberopas och beaktas. Tidigare begränsades processmaterialet genom att dom endast fick meddelas över sådant som anförts muntligen. Genom införandet av ”En modernare rättegång – reformeringen av processen som ägt rum i allmän domstol (EMR) infördes en möjlighet att ersätta muntliga framställningar med hänvisningar till handlingar, vilket innebär att domstolen kan döma även över material som inte har föredragits muntligen under huvudförhandling, vilket fortfarande inte respekteras i många underrätter.

Genom EMR kan hänvisning göras till alla typer av handlingar även om de inte utgör skriftlig bevisning i RB:s mening, exempelvis får sakkunnighetsutlåtanden från till exempel både käranden och svarande åberopas för att kunna fastställa vem som har rätt i ett tvistemål, och inte undanhållas från någon av parterna.  I förarbetena poängteras möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar förberedelsen  ges en så generell utformning från början.  

I SOU:n ”En modernare rättegång” betonas vikten av att möjligheten att hänvisa till handlingarna används så att det inte blir svårt för parter och domstolen att förstå vad som skall läggas till grund för avgörandet. Finns det avtal som reglerar vad målet handlar om får inte detta ligga till grund för en dom om inte avtalets villkor har uppfyllts. Att få kalla vittnen inför en huvudförhandling som är avgörande för att kunna styrka vem som skall vinna ett mål får ju inte förekomma i vare sig brottsmål eller tvistemål.

Editionsplikt innebär i svensk processrätt betyder skyldigheten att i en rättegång lämna in en skriftlig handling till domstolen som kan antas ha betydelse i tvistemål. Reglerna om processuell editionsplikt finns i 38 kapitel 2 § rättegångsbalken och om den materiella i 38 ja 3 § samma balk. Processuell editionsplikt får inte nekas om handlingen har betydelse som bevis i en pågående rättegång, medan den materiella gäller oberoende av en process gäller eller ej. Finns förpliktelsen – vad en edition skall innehålla – både i skriftliga avtal mellan parterna och EU:s direktiv får inte någon svensk domstol neka till att bevilja edition.

Efter minutiösa förberedelser trädde reformen ”En Modernare rättegång” i laga kraft den 1 november 2008, Reformen, som fortfarande inte följs till alla delar – redan i första rättsinstans – innebär en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet och ett nytänkande då det gäller de principer som ligger till grund för rättegångsbalken, som jag själv ställer mig mycket positiv till, eftersom att den fortfarande på samma sätt som Europarätten numera ingår i den svenska grundlagen.

Min förhoppning är därför att den nytillsatte justitieministern Gunnar Strömmer snarast ser till att all krav på ”En modernare rättegång” och ”EU-stadgan om grundläggande rättigheter”, som Sverige förbundit sig att följa redan 1995, nu uppfylls till alla delar redan i första rättsinstans så att vi kan vara stolta över det svenska rättsväsendet och att arbetet med att införa ”En modernare rättegång”och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) även i vårt land därmed inte varit förgäves.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt