Månad: mars 2023

Rätten till en rättvis rättegång finns till för att skydda den enskilde och garantera en rättssäker domstolsprocess. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck både i Regeringsformen (RF) och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)  

Genom grundlagsändringen  fördes rekvisitet ”rättvis” in i bestämmelsen om rätten till en rättegång i Regeringsformen. (RF), som Sverige förbundit sig att följa. Men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Före 2010 fanns inte rekvisitet ”rättvis” med i den svenska bestämmelsen som fastställde rätten till rättegång utan skyddet gäller endast en försäkran om att var och en som stod åtalad eller önskade pröva sin sak i tvistemål hade rätt till en rättegång. Det fanns dock krav på en rättvis rättegång uppfylldes även före år 2010 i svensk rätt till följd av inkorporeringen av EKMR. Bestämmelsen om en rättvis rättegång kompletterar andra bestämmelser i RF vars syfte är att säkerställa en rättssäker domstolsprocess i vårt land.

För att uppfylla rekvisitet rättvis krävs att domstolen är opartisk och oavhängig, att rätten att bli hörd i rätten i domstol uppfylls samt att parterna är likställda i ett kontradiktoriskt förfarande. Med kontradiktoriskt förfarande – som fortfarande inte uppfylls i vårt land i många mål – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – betyder att rätten för både parter att få tillgång till allt material i form av skriftlig bevisning och vittnesförhör, som har stor betydelse för utgången av målen. samt möjligheten att kommentera materialet under både förberedelsen och huvudförhandling. Ges inte denna möjlighet att rättegången inte varit rättvis och måste i värsta fall tas om från början.

Rättegången skall ske inom skälig tid. Rekvisitet inom skälig tid tillfördes, precis som rättvis till bestämmelsen i RF genom grundlagsförändringen 2010. Även här var lagstiftarens syfte att grundlagsfästa en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av EKMR i svensk rätt. För att fastställa vad lagstiftaren menade inom skälig tid var praxis från Europadomstolen vägledande. Rättigheten att en rättegång genomförs inom skälig tid är en rättighet som ska vara berättigade till både den tilltalade och målsägande i både brottsmål och tvistemål. Båda parterna i ett mål ska vara garanterade denna rättighet, vilket alltför sällan fortfarande inte sker. Högsta domstolen (HD) har direkt uttalat att kränkningen även gäller både i fall då åtalet  gillas men också i fall där åtalet ogillas. Kravet på att en rättegång sker inom skälig tid finns till för att säkerställa rättssäkerheten för båda parterna i både brottsmål och tvistemål.

EKMR skall utgöra en minimistandard för skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att ingen stat får underskrida den miniminivån. Regeringen i den anslutna staten är skyldig att se till att den i konventionen upptagna fri – och rättigheterna följs och respekteras. Detta betyder att staternas nationella lagstiftning rättstillämpning måste överensstämma med konventionens ställda krav. Redan i lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den  1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll skall gälla som svensk lag. Genom att underteckna och godkänna ett internationellt avtal blir den ratificerande staten bunden av avtalet.

Domstolarnas och myndigheternas del betyder att den enskilde i olika mål exempelvis skall kunna göra gällande  att det föreligger jäv när man inte följer artikel 6 i EKMR. Att den som drabbas skall har rätt till att visa upp alla bevis och få tillåtelse att  förhöra de vittnen han önska åberopa i målet. I samtliga dessa fall kan den enskilde åberopa EKMR, vilket betyder att målet då återförvisas till lägre instans för förnyad prövning och konventionens krav på rättssäkerhet inte har uppfyllts enligt artikel 6. Rätten till en rättvis rättegång som tyvärr inte alltid uppfylls i våra domstolar, är grundläggande element i EKMR artikel 6:1. Där den i konventionstexten förekommer som ”fair trial”. Begreppet innebär att den som är part måste få möjlighet att på ett utförligt sätt anföra sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfyllt högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Att en part skall kunna framlägga sina bevis i en huvudförhandling är ett måste som inte alltid uppfylls i våra domstolar. Att domstolarna i vårt land anser sig vara strängt upptagna är inte ett godtagbart skäl till alla de dröjsmål som numer förekommer i våra domstolar.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Fri bevisprövning är det som gäller i svenska processrätt. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa all den bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och förhöra, de vittnen som erfordras,  för att värdet på bevisningen sedan skall kunna prövas fritt av domstolen (fri bevisvärdering) I vissa andra länder, framför allt Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. 

Genom beslut den 1 juli 1999 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottsmål kan förbättras. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 26 augusti 1999 numera före detta lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekberg till särskild utredare som genomfört grundlig utredning som förtjänas att tillämpas som den borde i våra domstolar.

För att processen ska uppfylla sin funktion menade processkommissionen som i övrigt genomfört ett mycket bra arbete att tre grundläggande krav måste uppfyllas – som enligt min mening – fortfarande inte har skett i tillräcklig utsträckning i de fall jag redan har skrivit om – säkerhet, snabbhet och billighet. 

En del av moderniseringsarbetet i utredningen för införandet av ”En modernare rättegång” (SOU 2001:103) var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt som fortfarande inte tillämpas i någon högre grad. Regleringen återfinns i 43 kap 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 §§ och 19§§, RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt  att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen som tyvärr inte tillämpas som det skall redan i första rättsinstans. Detta trots att hänvisningsinstrumentet därmed berör två av rättegångsbalkens grundläggande principer – principerna om muntlighet och omedelbarhet, och sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling.

Fri bevisföring och fri bevisprövning skall ju införas, vilket innebär att allt bevismaterial  får åberopas och beaktas. Tidigare begränsades processmaterialet genom att dom endast fick meddelas över sådant som anförts muntligen. Genom införandet av ”En modernare rättegång – reformeringen av processen som ägt rum i allmän domstol (EMR) infördes en möjlighet att ersätta muntliga framställningar med hänvisningar till handlingar, vilket innebär att domstolen kan döma även över material som inte har föredragits muntligen under huvudförhandling, vilket fortfarande inte respekteras i många underrätter.

Genom EMR kan hänvisning göras till alla typer av handlingar även om de inte utgör skriftlig bevisning i RB:s mening, exempelvis får sakkunnighetsutlåtanden från till exempel både käranden och svarande åberopas för att kunna fastställa vem som har rätt i ett tvistemål, och inte undanhållas från någon av parterna.  I förarbetena poängteras möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar förberedelsen  ges en så generell utformning från början.  

I SOU:n ”En modernare rättegång” betonas vikten av att möjligheten att hänvisa till handlingarna används så att det inte blir svårt för parter och domstolen att förstå vad som skall läggas till grund för avgörandet. Finns det avtal som reglerar vad målet handlar om får inte detta ligga till grund för en dom om inte avtalets villkor har uppfyllts. Att få kalla vittnen inför en huvudförhandling som är avgörande för att kunna styrka vem som skall vinna ett mål får ju inte förekomma i vare sig brottsmål eller tvistemål.

Editionsplikt innebär i svensk processrätt betyder skyldigheten att i en rättegång lämna in en skriftlig handling till domstolen som kan antas ha betydelse i tvistemål. Reglerna om processuell editionsplikt finns i 38 kapitel 2 § rättegångsbalken och om den materiella i 38 ja 3 § samma balk. Processuell editionsplikt får inte nekas om handlingen har betydelse som bevis i en pågående rättegång, medan den materiella gäller oberoende av en process gäller eller ej. Finns förpliktelsen – vad en edition skall innehålla – både i skriftliga avtal mellan parterna och EU:s direktiv får inte någon svensk domstol neka till att bevilja edition.

Efter minutiösa förberedelser trädde reformen ”En Modernare rättegång” i laga kraft den 1 november 2008, Reformen, som fortfarande inte följs till alla delar – redan i första rättsinstans – innebär en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet och ett nytänkande då det gäller de principer som ligger till grund för rättegångsbalken, som jag själv ställer mig mycket positiv till, eftersom att den fortfarande på samma sätt som Europarätten numera ingår i den svenska grundlagen.

Min förhoppning är därför att den nytillsatte justitieministern Gunnar Strömmer snarast ser till att all krav på ”En modernare rättegång” och ”EU-stadgan om grundläggande rättigheter”, som Sverige förbundit sig att följa redan 1995, nu uppfylls till alla delar redan i första rättsinstans så att vi kan vara stolta över det svenska rättsväsendet och att arbetet med att införa ”En modernare rättegång”och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) även i vårt land därmed inte varit förgäves.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt