STORMVARNING

När den svenska bankkrisen inträffade i Sverige (1987–1993) fick den självförvållande svenska krisen förödande effekter för både den svenska ekonomin och för allmänheten. 60 000 skötsamma företag fick vara med och betala vad krisen kostade. Medan de flesta svenska storbankerna gick relativt oskadda ur krisen.

När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs för 10 år sedan år 2008, spred sig finanskrisen över hela världen. De som levt med bägge kriserna menar att risken för en ny bankkris nu är överhängande beroende på övervärderade tillgångar i bland annat i form av bland annat överbelånade bostäder och kommersiella fastigheter.

I Sverige 2018 ser de svenska bankerna inte så mycket starkare ut innan Lehman Brothers kraschade för 10 år sedan. Då var Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter en vettlös expansion i Baltikum, skriver ekonomijournalisten och författaren Birgitta Forsberg i Svenska Dagbladet (SvD 2018-09-15).

I sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) skriver Birgitta Forsberg att de svenska bankerna knappast har lärt sig något vad som händer när det råder en svensk eller global bankkris.

I samband med att Lehmans Brothers kraschade passade Swedbank på att jaga tillväxt och höga vinster tillsammans med SEB i Baltikum och Ukraina, skriver Forsberg i sin bok. Snart skulle både Lettland och Ukraina kollapsa.  Ovanpå detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider – mitt i en finanskris. Den gången var Swedbank i akut behov av hjälp – och fick det.

Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen är att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalarnas hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll.

Svenskarnas skulder har ökat lavinartat sedan bankkrisen 1987–1993. Jag har skrivit om detta i min bok: “Från bankkris till börskris” (2003) Den svenska bankkrisen är den svåraste ekonomiska krisen som drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder: företagarna och hela svenska folket fick stå för notan. På grund av den krisen ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder.
Räntan steg till 500 procent.

Nu varnar tunga ekonomer för en ny kris. I världens rikaste länder har skulderna sedan den senaste krisen ökat från 235 till 265 procent av BNP.  I Sverige har skenade bostadslån gjort att skulderna ökat ännu mer –från 229 procent till 275 procent enligt Finansinspektionens senaste stabiliseringsrapport. Enligt Bloomberg News är svenska bostäder mer än 60 procent övervärderade.

Kapitalförvaltaren Steve Eisman vad den som förutsåg den bolånekris som orsakade finanskraschen i USA för tio år sedan när Lehman Brothers kraschade. Steve Carell gör rollen som Eisman i den mycket sevärda filmen “The big short” som finns tillgänglig på Netflix. Det mest chockerade för hans del under denna kris var att tillsyningsmyndigheterna inte gjorde något. De försökte inte ens skydda husägarna utan bara bankerna.

Det var precis vad som hände under den värsta krisen i Sveriges historia 1987 –1993, när staten och bankerna i stället för att rädda företagen, tillät bankerna att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder – lägga beslag på alla företagens tillgångar genom olika “skräpkreditföretag” – trots att det var bankerna och svenska politiker som själva orsakade krisen.

“Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman Brothers”, meddelade finansminister Hank Paulson när Lehman Brothers stod inför konkursens brant. Men det var precis vad den svenska staten gjorde när det blev bankkris i Sverige.

De svenska krisbankerna kunde fortsätta som vanligt och berika sig själva med stöd från staten och sina kunders tillgångar. Bankerna fortlevnad skulle garanteras. Men 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Oskyldiga företagare tvingades begära skuldsanering, trots att det var staten och bankerna som var skyldiga till deras obeståndssituation.

Den fråga som återstår att besvara är när nästa bankkris inträffar, vilken ingen vet. Men vad vi redan vet är att när den kommer så kommer den att drabba både Sverige och resten av Europa hårt. Mycket tyder på att krisen faktisk inte är långt borta – och vi det vilka som kommer att drabbas. Det blir i första hand de bolånetagare som köpt sina bostäder alldeles för dyrt och inte längre kommer att ha råd att bo kvar. Fastighetsspekulanter borde sälja av nu, innan krisen inträffar och räntan stiger. Företagare borde också se om sitt hus innan de får se sina krediter indragna. De riskerar annars att straffas när räntan stiger, stormvindarna tilltar och krisbankerna börjar– som så många gånger tidigare – plocka vad de kan från företag och vanligt hederligt folk som naivt har trott at man i alla väder kan lita på sin bank.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

 

Multikulturalismen står i motsättning till en hållbar medborgarrätt

Sara Skyttedal:

”Målet för integrationspolitiken bör inte vara parallella strukturer som existerar bredvid varandra, utan en gemensam svensk samhällsgemenskap.”

Men detta – hör och häpna – är en synpunkt som inte delas av majoriteten av riksdagspartierna. De flesta partier hänger fast vid multikulturalismen kanske tills de själva får känna på något av det hat, bränder och våld som har tillåtits odlas i många av våra ”utsatta” områden d.v.s. de geosociala konsekvenserna av en relativiserande multikulturalism (det är f.ö. polisen och de hederliga medborgarna som är utsatta inte områdena i sig) – om de ändrar sig ens då. Falsk idealism och verklighetsförträngning är svårbotade.

”Människor har inte bara materiella behov. Vi behöver också social gemenskap för att utvecklas. Därför måste vi också diskutera det sociala och kulturella utanförskapet.”

”Det offentliga har dessutom stimulerat segregationen med skattefinansierade bidrag till förortskultur. Bidragen har i vissa fall gått till organisationer med rent extremistiska agendor som förklarat krig mot samhällets institutioner. ”

Här några värden som måste tillåtas köra över den stadfästa multikulturalismen. Den har sedan länge passerat bäst före datum.

”Sverige är en rättsstat och makten utgår från folket. Lagstiftningen är sekulär. Sharia kommer aldrig att upphöjas till lag. Sverige är en demokrati. Här kommer det inte att finnas något kalifat. I Sverige råder åsiktsfrihet och pressfrihet. Människor får uttrycka obekväma och impopulära åsikter. Ingen person, ingen tro, ingen gud är fri från att kritiseras. I Sverige råder religionsfrihet. I Sverige råder jämställdhet mellan män och kvinnor. Ingen har rätt att kontrollera någon annans livsval eller val av kärlekspartner.”

Men det Sara Skyttedal borde lägga till är att dessa värden – förutom grundläggande språkkunskap och kunskap om konstitutionen – måste skrivas under på genom en ed av den som söker medborgarskap i Sverige. Medborgarskapet är nämligen det som definierar medborgarrätten i ett land och själva grundrekvisitet för den efterfrågade samhällsgemenskapen.

Detta är centralt för landets framtid. De partier som inte ställer upp på detta förtjänar faktiskt inte en enda röst i valet.

PS
Du hittar Skyttedals eminenta artikel här >>

 

Medborgarrätt – en definition (Förvaltningshistorisk ordbok)
“De rättigheter och förmåner som medborgarna i en stat bör ha. Syftet är att skydda individernas integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.”

 

Skattemedel till islamistiska organisationer

Återigen visar det svenska systemet, med bidrag från skattemedel till förment ideella organisationer, sitt fula tryne. Media har rapporterat om det senast fallet. Du hittar det här >>
Går man till myndigheten MUCF så hittar man mängder med liknande och än värre exempel över tid.
I den högst rimliga kritik som riktas mot detta så ser man inte mycket av den enda rimliga lösningen: nämligen att stat och kommun helt slutar ge bidrag till politiska och religiösa organisationer av den enkla anledningen att de är – gissa vad – ideella. De ska således klara sig på sina medlemmars engagemang och de medel de kan utvinna från det civila samhället. Svårare än så är det inte (plus att alla ideella föreningars ekonomi måste redovisas på uppmaning i det att utländska bidrag från diktaturstater ej blir tillåtna.)
Men istället fasthåller inkompetenta politiker vid sin rätt att leka alla goda gåvors givare och välja vilka föreningar som ska få stöd, vilket i sig förstås öppnar för politisering, utnyttjande av skattemedel och korruption. På en principiell nivå binder nuvarande system upp det civila samhället vid staten på samma sätt som totalitära stater gör.
Om det kan man säga mycket men det har inget med ideella föreningar att göra – och inte heller med det civila samhällets (nödvändiga) spontana frihetliga ordning.
Tvärtom det är ett sjukt system som måste ändras. Nu.