Debatt!

Strandskydd On Demand

Strandlagen är betydligt äldre än Miljöbalken. Den tillkom 1950 som ett led i att ta ifrån markägare beslutsrätt över sin mark och skapa Allemansrätten. Lagen infördes med två mot varandra stridande motiveringar. Dels ge allmänheten tillgång till stränder, dels bevara den biologiska mångfalden vid stränderna. Strandskyddslagen, som den numera heter, inför också en begränsning i exempelvis skogsvårdslagens skötselkrav.

Enkelt uttryckt kräver strandskyddet att markägaren lämnar en 1, eller 5, eller kanske 10 meter bred skogsremsa längs ett vattendrag. I verkligheten blir det en ogenomtränglig djungel av sly som varken tillåter landstigning från en båt eller ombordstigning från land. Man kan inte heller vistas i denna zon, då den dels är för snårig och sommartid vanligen ett eldorado för mygg.

Men undantag kan ges. I Värmländska Sunne kommun upptäckte man för ett trettital år sedan att turisterna beklagade att de från landsvägen E45 inte kunde se lövens långa sjö, som Fryken kallas i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Grönskan var för tät.

Att Selma inte heller såg sjön från landsvägen var inte poängen. Hon såg den från någon av de ångbåtar man på 1800-talet och fram till 1960 resa med från Kil till Torsby, med stopp i byarna längs rutten. Då såg man och kanske tjusades som Selma av den frodiga bladgrönskan längs stränderna sommartid.

Sunne kommun beslöt dock att rensa stränderna från sly på utvalda sträckor, så att bilisterna kunde se det begärliga vattenglittret medan de susade fram i 90 km/h. Länsstyrelsen gav sitt bifall, trots protester från en del markägare.

Nu kan man kanske tro att då är det bara för gles- och landsbygdskommuner att göra avsteg från strandskyddet, och exempelvis tillåta bebyggelse. Men se det går inte för sig. Hur skulle det se ut om avfolkningskommuner långt från storstäderna fick lov att tillåta bebyggelse i attraktiv miljö?

Det skulle ju kunna motverka statens önskan att koncentrera hela folket till storstäder där de inget äger och inget har att bestämma om, vilket gör dem till enkla mål för propaganda och styrning. Skogsägare, djurbönder och sommarstugeägare med önskan om en egen brygga eller utemöbler vid stranden, får vackert fortsätta knyta näven i byxfickan för att staten med lögner vill uppehålla illusionen av naturvård och tillvaratagande av allmänhetens intressen. Strandskydd, det är helt enkelt ett av byråkratin omhuldat regleringsmedel för att på egen begäran (On Demand) hålla befolkningen i schack.

Mats Jangdal

P.S.
Se även detta (1:a sidan)>>

Tvingande lagar måste följas

Riksdagen har beslutat om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar genom det nya brottet” missbruk av offentlig ställning”. Det är nu infört i brottsbalken och gäller från den 1 augusti 2026. Lagen gäller alla anställda och uppdragstagare inom stat, kommun och region, inklusive domare och politiker. Om svenska domstolar inte följer en tvingande lagstiftning av denna typ eller andra grundläggande rättsprinciper leder detta till att en dom kan överklagas till högre instans och att staten kan bli skadeståndsskyldig eller – som en slutsation – att Sverige fälls i internationella organ.

Konsekvenser på nationell nivå betyder ändring eller upphävande: En felaktig dom kan överklagas till en högre rättsinstans som hovrätt eller Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, för att rättas till. En enskild person som drabbas av att en domstol bryter mot tvingande rätt – exempelvis EU-rätten eller Europakonventionen – kan kräva skadestånd av Svenska staten. Om en domare eller tjänsteman med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot sin tvingande plikt, kan det prövas som tjänstefel eller det nya brottet missbruk av offentlig ställning. Om svensk lag eller en dom i svensk domstol strider mot tvingande EU-rätt har EU-rätten företräde, och domstolen är skyldig att lämna den stridande svenska regeln utan avseende.

EU-kommissionen kan stämma Sverige inför EU-domstolen om landet systematiskt bryter mot EU-förpliktelser, vilket kan leda till höga böter. Om konventioner (som Europakonventionen (EKMR) åsidosätts kan avgöranden fällas av Europadomstolen, vilket innebär kritik mot Sverige och krav på upprättelse för den drabbade. En domare som grovt eller upprepat åsidosätter sina skyldigheter skall anmälas till Statens ansvarsnämnd, vilket kan leda till disciplinpåföljd som varning eller löneavdrag, eller i extremt allvarliga fall avskedande, om personen visat sig uppenbart olämplig. Domare i Sverige har ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel.

Vi kan som ett exempel ta när en domstol åsidosätter tvingande regler om kundstock och lojalitet i lagen om handelsagentur. Handelsagenturlagen stadgar att Huvudmannen är skyldig att handla lojalt och redligt mot handelsagenten och inte kränka dennes berättigade kundkrets eller ensamrätt. Bestämmelser om provision och efterföljande ersättningar är tvingande till agentens fördel och kan inte avtalas bort. Ett grovt rättegångsfel kan i detta fall vara (hämtat från verkligheten) att det föreligger anmärkningsvärda brister i domstolens handläggning av processen, exempelvis att en part inte fått komma till tals och åberopa sina bevis som är avgörande för målets utgång, som att höra vittnen som kan styrka att handelsagenten agerat lojalt i rättsfall där huvudmannen vare sig följt godkända och bevittnade avtal.

När det gäller en domstols utdragna handläggningstid kan detta inte skyllas på målet har kunnat överklagas till högre rätt eller vilken specifik instans som gjort fel, utan på den enskilda domarens ansvar att följa gällande processregler.

Enligt svensk lag kan en domare som grovt åsidosätter sina skyldigheter dömas för tjänstefel oavsett målets överklagbarhet. Domstolen är alltid skyldig att driva ett mål framåt mot ett avgörande inom skälig tid, oavsett parternas agerande. Om en domare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot lagen och fördröjer ett mål avsevärt genom att t.ex. inte tillåta vittnen att höras som kan avgöra målet kan det prövas som att tjänstefel begåtts enligt Brottsbalken. Justitieombudsmannen (JO) granskar oskäligt långa handläggningstider och kan inleda förundersökning mot ansvariga domare.

Den viktigaste delen i det tjänstemannaansvaret som träder i kraft den 1 augusti 2026 är införandet av brottet missbruk av offentlig ställning, ett breddat tillämpningsområde som inte bara gäller myndighetsutövning utan all offentlig verksamhet, samt en skärpning av minimistraffet för grovt tjänstefel Införandet av 20 kap. 2 § BrB för att täcka in oönskade beteenden som inte ryms under det traditionella tjänstefelsansvaret. Den bredare tillämpning en gäller vid utövandet av offentlig tjänst, offentliga uppdrag eller annan offentlig verksamhet (till skillnad från tjänstefel som kräver strikt myndighetsutövning). Det är straffbart om man med uppsåt bryter mot lag eller författning för att gynna sig själv eller någon annan, eller för att otillbörligt missgynna någon.

En domare som inte följer lagar och förordningar riskerar böter eller fängelse i högst två år riskerar och för grovt brott fängelse från ett år och sex månader upp till sex år. Detta gäller både anställda och uppdragstagare i stat, kommun och region samt förtroendevalda politiker. Minimistraffet för grovt tjänstefel höjs till fängelse i ett år och sex månader.

Att kraftfullare motverka korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan inom den offentliga sektorn är viktigt och den nya lagen är ett välkommet nytt verktyg för att göra just det. Om t.ex. en domstol försöker avvisa mål som aldrig prövats korrekt i någon domstol och som inte gått att överklaga på grund av att domstolen aldrig prövat hela målet korrekt redan i första rättsinstans, gör sig domstolen skyldig till grova rättegångsfel eftersom alla människor äger rätten till en ”rättvis rättegång.”

Civilisationen och ingenjörskonsten

Jag har mer och mer kommit till insikten att det som gör att civilisationer förtvinar och dör är oftast inte en invasion från ”barbarer” utan genom inbördes stridigheter (som i.o.f.s. kan triggas av ett stort inflöde av ”fredliga” men kulturfrämmande element), där eliter främjar sig från folkflertalet, suger ut dess resurser, förtrycker frihet och företagsamhet och eroderar civilsationes gemensamma ethos. Lägg därtill kompetensinfarkter inom olika områden – och särskilt så inom ingenjörskonsten – och fallrepet är nära.

Romarna, som exempel, var mästerliga ingenjörer med sina akvedukter, vägar, badpalats och annat. Det är sådant som får en civilisation att rulla och folk att acceptera det gällande styret. Men börjar infrastrukturen att svikta, underhållet utebli och till slut vattnet att sina, är slutet nära. När ingenjörerna tappar i kunskap och talang (genom t.ex korruption och flum inom utbildningen samt byråkratisering och dåliga incitament för företagande och innovation) är vi alla illa ute.

Jag skulle kunna skriva en längre essä om detta men jag lät istället AI generera en bild (klicka på den för att förstora).

Socioekonomiska faktorer…

Sverige har sedan decennier begåvats med en särskilt hänsynslös och svårutrotad parasit! Jag talar om den självgoda, självförhärligande byråkrati som alltid lyckas smita undan ansvar och de avsedda konsekvenserna av demokratiska beslut. I Sverige har vi byråkrati/myndigheter som felöversätter till exempel FNs deklaration om mänskliga rättigheter och EUs Vattendirektiv. Effekterna blir förödande. När felen uppdagas rättas de inte, för svenska myndigheter har aldrig fel, enligt dem själva.

Demokratin anses inte längre vara en legitim angelägenhet för medborgarna. Den är numera en exklusiv rätt för den vänsterliberala klassen – ”klägget” – och dess ständigt svällande byråkrati.

Ett slående exempel är EUs vattendirektiv som felöversatts så illa att svenska myndigheter gör en rakt motsatt tolkning av undantagen i direktivet. Den svenska tolkningen innebär att inget undantag är möjligt. Det är därför småskalig vattenkraft förbjudits och många dammar rivits ut alldeles i onödan. För i den svenska översättningen får undantag göras om vattenverksamheten är samhällsekonomiskt viktig. När det i EUs skrivning står socioekonomiskt och kulturellt värdefull. Se här>>

Små vattenkraftverk bidrar ytterst lite till den samhällsekonomiska totalen. Men lokalt och för dess ägare, socioekonomiskt, kan de vara av mycket stort värde. Likaså kan de vara av stort kulturellt och landskapsmässigt värde. Det är faktiskt märkligt att svensk offentlighet som reflexmässigt övervärderar socioekonomiska faktorer, i detta fall inte sätter något värde alls på dem. Det är nästan så man kan tro att det är ett avsiktligt sabotage.
(Ser man en chans att sätta dit den privata ägaderätten – med EU i ryggen – så tar man den.)

Som jämförelse kan vi nämna de likaledes små och var för sig, samt för samhällsekonomin irrelevanta vindkraftverken. Vid uppförandet av sådana finns det också anledning att ta – och lagar som kräver – hänsyn till lokala socioekonomiska effekter av verkens placering och utförande. Men då ägnas sådant inte heller någon uppmärksamhet.

Det hela visar sig bero på en socialistiskt präglad ideologisk grundsyn i byråkratin. Privatpersoner, medborgare, har inget värde för byråkratin. Det är staten som räknas, dess vilja skall genomdrivas till varje pris. Om det är ett patriarkalt drag liknar det i stora delar vad islam predikar, män bestämmer allt kvinnor har endast att foga sig i besluten. Fast nu, i en civilisatorisk nedgångsfas, är det mest kvinnor som belsutar och män som får foga sig…

Svenska medborgare och i synnerhet markägare och andra som sköter sig själva utan kostnad för staten, ska tvingas underkasta sig staten så att de socioekonomiskt blir beroende av staten. Precis om alla andra socioekonomiskt utsatta stackare staten hyser i sitt rymliga hjärta och sörjer för på bästa byråkratiska manér.

Sverige har i praktiken varit utan tjänstemannaansvar i 50 år, även om det i år skärpts en aning. Dessutom har Lagen om Anställningsskydd gjort tjänstemän mer eller mindre omöjliga att avskeda, hur illa de än skött sig i ämbete och på arbetsplats. Det har varit en direkt katastrof för folket, för medborgarna i konungariket Sverige.

Medborgarna avlövas bit för på varje frihet, varje möjlighet att fatta egna beslut och bära konsekvenserna för illa genomtänkta beslut. Istället har vi förbud, ibland med möjlighet att söka dispens. Lovgivaren tittar på vilket nytta ett tillstånd skulle göra för staten, inte för den sökande.

Byråkratin tar på sig att veta bäst om allt, alltid. För säkerhets skull måste byråkratin ständigt växa, så som det beskrivits av flera tidsstudiemän och managementkonsulter. Vår tid kommer av historiker i framtiden att benämnas Byråkratiåldern. De kommer förundras hur vi kunde låta byråkratin förstöra det mest framstående samhälle världen dittills skådat.

Friheten beskärs allt snabbare och hårdare i västs demokratier. Folkets demokratiska inflytande sjunker som en sten, men byråkratin har egna livbåtar och seglar obekymrat vidare. Det kan inte vara en slump. Men det måste få ett slut.

Mats Jangdal

Statens räckvidd

En fråga som ständigt dyker upp i tänkande människors tankar är, vart är vi på väg? Så också jag och i dessa tider alldeles speciellt. Jag har alltid älskat träffande ordspråk och citat. Här är ett par med bäring för denna text.

”Det är mänskligt att fela” samt ”Nöd bryter lag”. Alla förstår innebörden av dessa två, hoppas jag. Men för säkerhets skull. Vi kan alla göra fel, alla gör vi fel och tyvärr gör somliga alla fel. Det hela har dock sin naturliga förklaring i att vi är människor och därför mer eller mindre per definition inte felfria.

Att nöd bryter lag är ett viktigt juridiskt, lagtolkningsmässigt, erkännande av att ibland tvingas vi bryta mot lagen för att göra rätt. Till exempel att det kan vara rätt att skada egendom för att rädda liv, För att vi helt enkelt värderar liv högre än egendom, i regel.

Utvecklingen av såväl samhället som teknologin gör dock att man ibland undrar om dessa två av gamla erfarenheter formulerade principerna kommer gälla i en snar framtid. Vi har redan robotar som klipper gräsmattan och dammsuger hemmet. Kirurger assisteras av robotar. Inom industrin svarvar, fräser, kapar och svetsar robotar som ingen annan kan.

Det är sedan länge vanligt att alkoholister får fortsätta köra bil om de har alkolås på bilen. De flesta företag med yrkeschaufförer har alkolås på sina bussar, lastbilar och andra fordon. Ibland ställer det till förtret och dröjsmål när tekniken inte klarar att skilja rätt från fel och därför stänger av, nekar tillträde.

Alla vet att i en nödsituation kan det vara ursäktligt att en måttligt berusad person flyttar en bil, för att rädda liv eller förhindrar allvarlig skada. Den tekniska utvecklingen har redan gjort den tanken så svindlande för många människor att de helt förnekar möjligheten.

För vår egen säkerhet vill idag många demokratiska stater, sådana som i ord hyllar frihetsideal, införa omfattande digital övervakning. Med denna övervakning planerar man sedan att införa teknik som sorterar människor efter på förhand uppgjorda mallar som styr AI-robotar.

Liknande finns sedan ett par decennier infört i större mjölkbesättningar. Hela tillvaron är byggd som labyrinter med datoriserade grindar som endast låter kon gå dit hon är behörig att gå. Med förslagen om femtonminutersstäder, allomfattande övervakning, digital ID, ansiktsscanning, snabb databehandling med AI, med mera, hur kommer då våra liv skilja sig från kossornas?

Är det säkert att all denna övervakning och styrning är till för vår egen säkerhet? Kan det vara så att den är till för statens säkerhet, och bekvämlighet? Staten är mycket skicklig på propaganda. Ett av statens trix är att med propaganda göra medborgarna rädda för varandra, skapa osäkerhet. Då blir det enkelt även i den mest inbitna demokratin att få medborgarna att kräva mer övervakning och styrning av de andra människorna. Vilket naturligtvis drabbar dem som begärt detta i minst lika hög grad.

Bara detta faktum i sig är nog för att kräva mindre räckvidd för staten in i medborgarnas liv. Människornas räckvidd in i varandras privata angelägenheter måste också begränsas. Det kan inte vara rätt att två som gaddar ihop sig mot en tredje har ”demokratisk” rätt att fullständigt göra om villkoren för dennes liv.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor privat ägande till det egna livet.

Å andra sidan är det besvärande för den perfekta staten om människor som är vid liv har obekväma åsikter och uttrycker dem som kritik mot staten, eller blir skröpliga på ett för omvårdnadsstaten plågsamt sätt. Så samtidigt som staten för en kamp mot självmord, sänker staten trösklarna för aktiv dödshjälp, eutanasi. För vår säkerhet och själsliga frid hjälper staten till att avsluta livet för de olyckliga själarna som inte trivs här längre. Sådana med grava själsliga besvär, allvarlig sjukdom och därför ohjälpligt lidande. Då träder den barmhärtiga staten in och avslutar lidandet. Allt för vår säkerhet och med vårt allra bästa i åtanke.

Jag avslutar med ett citat från en som kämpade intill självutplåningens gräns för sin egen och sitt lands frihet. ” Friheten är ingenting värd om den inte innefattar friheten att fela.” Mahatma Gandhi.

Mats Jangdal

Vart tog våra riktiga domare vägen?

I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor. Det menar Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätt.

Nyligen har lagmannen i Göteborgs tingsrätt, det vill säga regeringens tidigare rikspolischef, dessutom lagt fram förslag att domarnas rätt att självmant begära komplettering av utredningar skall tas bort. Rikspolischefens/lagmannens förslag innebär domarnas abdikation, samt skulle leda till en övergång till det engelsk-amerikanska systemet Trial by battle.

Tanken att domaryrket kräver särskild kompetens, annorlunda än att efter direktiv fullgöra statliga utredningar, har fallit i glömska. Juristutbildningen var tidigare inriktad på att träna för en domare viktiga förmågor. En jur. kand. blev först notarie i tingsrätt. Därpå aspirant i hovrätt, följt av fyra år som yngste domare på nytt i tingsrätt samt prövades ytterligare något år i hovrätt. Den som slutligen godkändes var efter drygt åtta år berättigad att söka ordinarie domartjänst. Han/hon var då tränad i allt mänskligt, hade mött människor i nöd, hade studerat bevisproblem i många rättsfall, diskuterat med andra domare samt med försvarare och åklagare. Kunde objektivt granska en förundersökning och i samråd med parterna begära kompletteringar. Då regeringen nu utnämner domare läggs all vikt på sådant som inte har med domaruppgiften att göra, till exempel mångåriga utredningar. Eller ordförandeskap i projektledning i Domstolsverkets samarbete med Ryssland och Bulgarien eller uppdrag i Integritetsskyddsrådet vid Försvarets radioanstalt. Våra domare bör ha självständigt ansvar och inte bara se till formella regler för en tvekamp. Morddomarna mot Tomas Quick är exempel på att domarna kan abdikera från sin skyldighet att granska och i stället nöjer sig med åklagarens och försvarsadvokatens framställningar.

Hur har det kunnat bli så här?
Svaret är utnämningspolitiken.

Vid domarutnämningarna första halvåret 2012 nämndes inte en enda gång som merit utredningsmetodik med betydelsen att avse ett konkret faktum eller händelseförlopp, som skall bedömas. Den högsta posten, hovrättspresident, tillföll en av regeringens generaldirektörer. Hon utnämndes på grundval av starka rekommendationer från Regeringskansliet. Liknande bakgrund har också de andra som utnämndes.

Utnämningspolitiken visar att man inte förstår vad arbetet som domare kräver av sin utövare. I departementsarbetet försöker man förutse och påverka framtiden. För domaren gäller däremot att kunna se alla komplikationer som den enskilde ställs inför och som ingen lagstiftare kan förutse. Som någon klok man sagt, att granska ett ton information innan ett gram juridik tillämpas. Att förstå vad som sägs bakom orden, vad som inte sägs samt att genomskåda lögnerna, överdrifterna, inställsamheten. Det finns tekniker för sådant arbete.

Tingsrätternas egentliga uppgifter fordrar djupa insikter i grundläggande människokunskap och i bevisvärdering. Eftersom dessa förmågor inte behandlas i juristutbildningen innebar den tidigare domarkarriären en bättre grund för domarna än den nuvarande, där till och med erfarenheter från arbete i hyresnämnder, miljödomstolar eller statens förvaltningsdomstolar får meritera till domartjänst. Vidare fortsätter domare att arbeta för regeringen under sin tjänstgöring. Ett halvt yrkesliv i regeringens tjänst är inte en förberedelse för domarens roll som ett oberoende värn för medborgarna. Mera som språkrör gentemot undersåtar. Domare skall börja med att klarlägga vad som är bevisat och först därefter göra klart hur lagen siktar på den utredda situationen. Domaren skall alltså inte börja med att leta efter fall att tillämpa regeringens och riksdagens eller allmänhetens vilja på. Domstolsverket har som slogan att lika fall skall bedömas lika. Det är en uppmaning till domarna att stereotypera fallen, att leta efter någon minsta gemensam nämnare i sitt jämförelsearbete. Rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms olika. Av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår.

En hovrättspresident har formulerat departementstjänstemännens krav:

”Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser att det börjar bli ett problem att konkurrensen om befordrade domartjänster på attraktiva domstolsorter nu är så stor att påfallande många duktiga och lämpliga sökande ser det som hopplöst att någonsin få en sådan tjänst. Det kan i längden bli destruktivt och nedbrytande att oerhört kvalificerade personer, som tillhör toppskiktet inom juristkåren, inte har tillräckligt många befordrade tjänster att gå vidare till. Det borde enligt min mening ske en utveckling av tjänstestrukturen så att olika typer av specialisttjänster, mellanchefsposter av olika slag m.m. inrättas i domstolarna.”

Tydligt, eller hur?

Bo Severin
Pensionerad rådman i tingsrätt och tidigare tjänsteman inom regeringskansliet.

P.S.
Texten ovan är författad 2013 men är lika aktuell i dag och återpubliceras med författarens godkännande.