Debatt

Sprid optimismen i Globala Syd och BRICS till Sverige!

Toppmötet med BRICS-organisationen i New Delhi den 12-13 september 2026 representerade hälften av världens befolkning och 40 procent av dess ekonomi. I centrum stod de elva medlemsländerna och inte hot. Länderna talar om ”win-win” och att finna former för att bygga världen ur 500 år av kolonialism, fattigdom och krig. Ett nytt system för internationella betalningar, BRICS Pay, sjösattes.I motsats till det amerikanska dollarsystemet har det ingen särskild valuta som skall vara reservvaluta. Alla valutor ska kunna användas för betalningar, som sedan kan kvittas mot varandra med en regleringsmekanism. BRICS har också den Nya utvecklingsbanken som redan framgångsrikt finansierat många stora projekt.Med det nya betalningssystemet har man nu löst detta problem, och kan nu aktivera banken för att främja samarbetet i hela Globala Syd.

Med kraftigt utökad kreditgivning för investeringar i energi- och infrastrukturprojekt. nvesteringskapital ska också kunna skjutas till i form av nationella valutor och genom garanterade investeringsplattformar för internationellt kapital. Ett stort lån ska ges till sydafrikanska projekt. Där skulle västländer som Sverige, med en ny regering och alla sina medborgare med afrikakontakter, kunna delta och sätta folk i arbete. Även Nigeria och Egypten planerar till exempel bygga egna handelsflottor för sina transporter kring Afrika. Tillsammans med Globala Syd kan vi ta itu med den pessimistiska synen på flyktingar och invandrare som delvis försvårar livet i Sverige. När länderna i Globala Syd utvecklar näringsliv och livsbetingelser genom BRICS kommer de skapa många fler attraktiva framtidsmöjligheter för deras ungdomar hemmavid.

Det är enda humana möjligheten att se till att den nya miljard unga afrikaner, som beräknas ha tillkommit år 2050, inte ska sätta sig i livsfarliga flyktingbåtar över Medelhavet men däremot kunna flyga till Europa som välbeställda turister. Sverige behöver haka på möjligheterna att delta i Globala Syds ekonomiska utvecklingsprojekt i Afrika som kommer att bli världens nya stora tillväxtregion. Det blir en mötesplats för företag och länder från hela världen. Sverige kan där finna vägar till fred och samarbete även med våra grannländer. På BRICS-mötet i New Delhi var varken Ryssland eller Iran isolerade. Putin togs emot som en rockstjärna, sa de kände indiske diplomaten M.K. Bhadrakumar i ett samtal med den norske professorn och poddaren Glenn Diesen.

När freden är säkrad behöver regeringen ta itu med den nya bostads- och bankkris som den avgående regeringen har bäddat för inför nästa år. Bostäderna måste räddas för svenska folket! Svenska staten har en låg statsskuld, ca 35 procent av BNP, men hushållen har uppmuntrats bygga upp en skuld på 5 590 miljarder kronor, motsvarande nästan hela BNP. Bostadslånen står för drygt 80 procent av denna summa. När förra regeringen såg miljoner svenskar bli känsliga för räntekostnader, manipulerade man ned inflationen och hindrade därmed räntehöjningar från Riksbanken. Inflationen minskades med 1,3 procentenheter med hjälp av halverad matmoms, sänkta lokalresekostnader och elstöd. Därför hotas de svenska bolånen av en inflations- och räntechock efter nyår då valfläsket försvinner samtidigt som räntorna i Sverige pressas uppåt av amerikanska räntehöjningar för att finansiera USA:s skenande statsskuld och gigantiska bristande spekulationsbubblor på Wall Street.

Donals Trumps och Netanyahus oprovocerade anfallskrig mot Iran har dragit i gång en ännu oavslutad enorm höjning av dieselpriser, elpriser och matpriser. Den kommande krisen för bolåneskulderna kan leda till en ny bankkris efter Kristerssons regering, likt efter Bildtregeringen, med förödande effekter på företag i hela landet. Bolånen måste skyddas från att vara bankernas krockkuddar i en bankkris. De måste flyttas ut ur bankerna till särskilda låneinstitutioner, s.k. bolånehypotek, som med statsgarantier kan ge lägre räntor och inte användas för att täcka bankernas förluster på andra lån för t.ex. spekulation. Riskerna är också stora för vanliga företag som tagit banklån.

I bankkrisen 1987-93 drevs 60.000 svenska företag i konkurs helt i onödan i konkurs, enligt Bankrättsföreningen.org. Det var denna uttaxering, ”bail-in”, från företagen som bekostade nästan hela räddningen av krisbankerna. Det värsta är att dagens EU-styrda bankräddningssystem också planerar att använda bankernas kunders tillgångar och stora bankinsättningar för att rädda bankerna. Den nya regeringen behöver därför i strid med EU-reglerna driva igenom en fullständig bankdelning där staten befriar sig från riskerna med bankernas kasinoverksamhet. Hela värdepappershandeln måste likt förr i tiden i Sverige, och i USA under Glass-Steagall-lagen, avskiljas från bankerna. Det som då blir kvar i bankerna är den samhällsviktiga affärsbanksverksamheten, dvs hantering av konton, betalningar och handelskrediter såväl som lån till värdeskapande investeringar.

Bygg Sverige! BRICS satsar på att bygga länder, därför måste en ny svensk regering inte bara skydda människor, företag och regioner från finanskraschen. Sverige behöver en utvecklingsfinansiering för att bygga bostäder, regioner, energi, kommunikationer, produktiva företag, lantbruk och modern infrastruktur. Som gamle finan(s)ministern Gunnar Sträng sa i sitt sista tal: ”Kom ihåg att ett land aldrig slutar byggas!” Sverige har möjlighet att göra som BRICS och skapa en utvecklingsbank för satsning utanför budgeten på fysisk infrastruktur. Den svenska utvecklingsbanken kan läggas under Riksgälden med finansiering från både Riksbank och kapitalmarknad (inkl. nu impotenta AP-fonder). Investeringar som ingår i stadsbudgeten måste flyttas ut till en särskild kapitalbudget skild från statens driftbudget.

Till skillnad från driftbudget behöver inte en kapitalbudget vara i balans. Fysiska statliga investeringar bildar säkerhet för upplåningen som därför kan expandera ända tills alla lediga produktionsresurser och utbildade arbetare i landet är i fullt arbete. En ny regering måste ses som en möjlighet till fred, internationellt produktivt samarbete, lösning på flyktingkriserna, på finanskrisen, på bostadskrisen, infrastrukturen underhållskris, arbetslösheten, befolkningskrisen och återskapa framtidstron.

Ulf Sandmark. Civilekonom, Schillerinstitiutet Sverige

Mats Lönnerblad, Författare, Bankrättsföreningen och Sveriges Bankunders Riksförbund

Inför vinterns inflations- och räntechock: Med bankdelning kan bolånetagarna räddas!

I själva verket är bolånetagarna bankägarnas rättslösa krockkuddar för allt från skatter till finanskriser. Staten har nämligen i den heliga nyliberala avregleringens namn givit bankägarna makten att själva bestämma räntan för bolånen. Det innebär en närmast feodal livegenskap med privat ”beskattningsrätt” på den jättelika delen av Sveriges befolkning som har bolån.

Det är rimligt att införa bankskatt mot bankernas orimliga övervinster. Problemet är att bankerna har möjligheter att överföra kostnaderna för en bankskatt till bolånen. Det gör att bankskatten kan bli en bolåneskatt som de borgerliga partierna säger. Det krävs därför mycket mer än bankskatt för att kunna rädda bolånetagarna från vinterns förprogrammerade inflations- och räntechock och se till att många familjer inte åker på bolåneräntor så de tvingas sälja sina hem till reapriser. Bolån för färdigbyggda hus måste genast bort bankerna. Nu handlar det inte bara om att samhällets resurser går till orimliga bankvinster på bolånetagarnas bekostnad, utan att bankpolitik ska gå ut på att skydda människor först, inte girighet.

Bankskatten är bara ett av bankägarnas problem som de kan lasta över på sina bolånekunder. I själva verket är bolånetagarna bankägarnas rättslösa krockkuddar för allt från skatter till finanskriser.

Staten har nämligen i den nyliberala avregleringens namn givit bankägarna makten att själva bestämma räntan för bolånen. Det innebär en närmast feodal livegenskap med privat ”beskattningsrätt” på den jättelika delen av Sveriges befolkning som har bolån. Bankernas marginal på bolånen hade hoppat upp nästan en procentenhet när bankerna inte följde efter Riksbankens räntesänkningar med motsvarande sänkning av bolånens räntor. Inte konstigt att bankerna skär guld med täljkniv. Swedbank Hypotek med över en miljon kunder. När (s) av sin girighet beskyddar Swedbank, så beskyddar de samtidigt de andra svenska bankintressenas girighet, men också hela det internationella banksystemets spekulativa lekstuga med Sveriges välfärd.

i Italien, när staten gynnar vissa företag på alla andras bekostnad. banksektorn med sina övervinster och arroganta behandling av de produktiva företagen och medborgarna.

Men massmedia i Sverige ligger lågt mot bankerna. De skulle med sin bankdelningspolitik kunna rädda bolånetagarna från att gå under i nästa bankkris eller inflationsexplosion där bankägarna räddar sig själva genom att höja bolåneräntorna. Bolånen sköttes tidigare inte av vanliga banker utan av särstående statligt garanterade bostadshypotek. Dessa kunde med statsgarantin låna ut billigt och ge låga räntor till bolånetagare och hade inga övervinster eller krav att täcka bankkasinots spekulationsförluster.. De kortsiktiga bostadslånen, s.k. byggnadskreditiven, utgör en produktiv realinvestering som ingår i bankernas uppdrag, men inte lån till det långsiktiga bostadsägandet.

Detta måste för medborgarnas skull skyddas från girighet och flyttas helt bort från bankerna till helt särstående bostadshypotek. Bankdelning innebär framför allt att de enorma riskerna med finansiell spekulation, värdepappershandeln, flyttas bort från affärsbankerna till självständiga finansbolag som får stå för sina egna risker utan de riksbanksgarantier som hela bankerna nu har. När staten befrias från att garantera spekulation minskar risken för statskonkurs för att rädda banker i den överhängande kommande gigantiska bankkrisen när dollarsystemets skuld- och spekulationsbubblor briserar. Både staten och bankerna måste i kriser använda sin finansiella styrka åt att i stället ge lån till produktiva investeringar för att bygga landet.

Chocken kommer för bolånetagarna först efter nyår då inflationen kan väntas hoppa upp 1,3 procentenheter när valfläsket försvinner. Det är samtidigt som vi kan vänta oss en kraftigt ökad global inflation på priser för olja, gas och mat av Trumps krig mot Iran och Natos krig mot Ryssland i Ukraina. Samtidigt har USA med sin skenande skuldsättning börjat få svårigheter att låna och tvingats höja sina långlåneräntor. Det gör att hela dollarsystemet är i kris och kan utösa en ny stor finanskris. När bankerna idag fritt kan skicka skatter, räntekostnader och egna spekulationsförluster vidare genom att höja räntorna till bolånetagarna kan denna inflation/räntechock leda till att många svenska familjer pga. räntebördor tvingas reaförsälja sina bostäder.

Svenskarnas stora skuldsättning för bostäder tillsammans med det extremt gynnsamma regelverket för banker, kan bli en nationell katastrof där utländska storbolag som redan gjorts i andra krisländer, billigt köper upp bostäder, företag och andra inhemska tillgångar.Det enda som kan få svenska folket att undgå detta öde är ”att köra hårt” med att genomföra en strikt bankdelning som Sverige hade innan de nyliberala bankavregleringarna började genomföras på 1980-talet. eller de borgerliga partierna. (v) kräver en bankdelningslag i sitt partiprogram men bankdelning krävs också för att de Mänskliga rättigheter och Demokrati skall kunna återupprättas i vårt land.

Ulf Sandmark. Civilekonom och ordförande för Shillersinstitutet i Sverige.

Mats Lönnerblad. Ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbud.

Strandskydd On Demand

Strandlagen är betydligt äldre än Miljöbalken. Den tillkom 1950 som ett led i att ta ifrån markägare beslutsrätt över sin mark och skapa Allemansrätten. Lagen infördes med två mot varandra stridande motiveringar. Dels ge allmänheten tillgång till stränder, dels bevara den biologiska mångfalden vid stränderna. Strandskyddslagen, som den numera heter, inför också en begränsning i exempelvis skogsvårdslagens skötselkrav.

Enkelt uttryckt kräver strandskyddet att markägaren lämnar en 1, eller 5, eller kanske 10 meter bred skogsremsa längs ett vattendrag. I verkligheten blir det en ogenomtränglig djungel av sly som varken tillåter landstigning från en båt eller ombordstigning från land. Man kan inte heller vistas i denna zon, då den dels är för snårig och sommartid vanligen ett eldorado för mygg.

Men undantag kan ges. I Värmländska Sunne kommun upptäckte man för ett trettital år sedan att turisterna beklagade att de från landsvägen E45 inte kunde se lövens långa sjö, som Fryken kallas i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Grönskan var för tät.

Att Selma inte heller såg sjön från landsvägen var inte poängen. Hon såg den från någon av de ångbåtar man på 1800-talet och fram till 1960 resa med från Kil till Torsby, med stopp i byarna längs rutten. Då såg man och kanske tjusades som Selma av den frodiga bladgrönskan längs stränderna sommartid.

Sunne kommun beslöt dock att rensa stränderna från sly på utvalda sträckor, så att bilisterna kunde se det begärliga vattenglittret medan de susade fram i 90 km/h. Länsstyrelsen gav sitt bifall, trots protester från en del markägare.

Nu kan man kanske tro att då är det bara för gles- och landsbygdskommuner att göra avsteg från strandskyddet, och exempelvis tillåta bebyggelse. Men se det går inte för sig. Hur skulle det se ut om avfolkningskommuner långt från storstäderna fick lov att tillåta bebyggelse i attraktiv miljö?

Det skulle ju kunna motverka statens önskan att koncentrera hela folket till storstäder där de inget äger och inget har att bestämma om, vilket gör dem till enkla mål för propaganda och styrning. Skogsägare, djurbönder och sommarstugeägare med önskan om en egen brygga eller utemöbler vid stranden, får vackert fortsätta knyta näven i byxfickan för att staten med lögner vill uppehålla illusionen av naturvård och tillvaratagande av allmänhetens intressen. Strandskydd, det är helt enkelt ett av byråkratin omhuldat regleringsmedel för att på egen begäran (On Demand) hålla befolkningen i schack.

Mats Jangdal

P.S.
Se även detta (1:a sidan)>>

Socioekonomiska faktorer…

Sverige har sedan decennier begåvats med en särskilt hänsynslös och svårutrotad parasit! Jag talar om den självgoda, självförhärligande byråkrati som alltid lyckas smita undan ansvar och de avsedda konsekvenserna av demokratiska beslut. I Sverige har vi byråkrati/myndigheter som felöversätter till exempel FNs deklaration om mänskliga rättigheter och EUs Vattendirektiv. Effekterna blir förödande. När felen uppdagas rättas de inte, för svenska myndigheter har aldrig fel, enligt dem själva.

Demokratin anses inte längre vara en legitim angelägenhet för medborgarna. Den är numera en exklusiv rätt för den vänsterliberala klassen – ”klägget” – och dess ständigt svällande byråkrati.

Ett slående exempel är EUs vattendirektiv som felöversatts så illa att svenska myndigheter gör en rakt motsatt tolkning av undantagen i direktivet. Den svenska tolkningen innebär att inget undantag är möjligt. Det är därför småskalig vattenkraft förbjudits och många dammar rivits ut alldeles i onödan. För i den svenska översättningen får undantag göras om vattenverksamheten är samhällsekonomiskt viktig. När det i EUs skrivning står socioekonomiskt och kulturellt värdefull. Se här>>

Små vattenkraftverk bidrar ytterst lite till den samhällsekonomiska totalen. Men lokalt och för dess ägare, socioekonomiskt, kan de vara av mycket stort värde. Likaså kan de vara av stort kulturellt och landskapsmässigt värde. Det är faktiskt märkligt att svensk offentlighet som reflexmässigt övervärderar socioekonomiska faktorer, i detta fall inte sätter något värde alls på dem. Det är nästan så man kan tro att det är ett avsiktligt sabotage.
(Ser man en chans att sätta dit den privata ägaderätten – med EU i ryggen – så tar man den.)

Som jämförelse kan vi nämna de likaledes små och var för sig, samt för samhällsekonomin irrelevanta vindkraftverken. Vid uppförandet av sådana finns det också anledning att ta – och lagar som kräver – hänsyn till lokala socioekonomiska effekter av verkens placering och utförande. Men då ägnas sådant inte heller någon uppmärksamhet.

Det hela visar sig bero på en socialistiskt präglad ideologisk grundsyn i byråkratin. Privatpersoner, medborgare, har inget värde för byråkratin. Det är staten som räknas, dess vilja skall genomdrivas till varje pris. Om det är ett patriarkalt drag liknar det i stora delar vad islam predikar, män bestämmer allt kvinnor har endast att foga sig i besluten. Fast nu, i en civilisatorisk nedgångsfas, är det mest kvinnor som belsutar och män som får foga sig…

Svenska medborgare och i synnerhet markägare och andra som sköter sig själva utan kostnad för staten, ska tvingas underkasta sig staten så att de socioekonomiskt blir beroende av staten. Precis om alla andra socioekonomiskt utsatta stackare staten hyser i sitt rymliga hjärta och sörjer för på bästa byråkratiska manér.

Sverige har i praktiken varit utan tjänstemannaansvar i 50 år, även om det i år skärpts en aning. Dessutom har Lagen om Anställningsskydd gjort tjänstemän mer eller mindre omöjliga att avskeda, hur illa de än skött sig i ämbete och på arbetsplats. Det har varit en direkt katastrof för folket, för medborgarna i konungariket Sverige.

Medborgarna avlövas bit för på varje frihet, varje möjlighet att fatta egna beslut och bära konsekvenserna för illa genomtänkta beslut. Istället har vi förbud, ibland med möjlighet att söka dispens. Lovgivaren tittar på vilket nytta ett tillstånd skulle göra för staten, inte för den sökande.

Byråkratin tar på sig att veta bäst om allt, alltid. För säkerhets skull måste byråkratin ständigt växa, så som det beskrivits av flera tidsstudiemän och managementkonsulter. Vår tid kommer av historiker i framtiden att benämnas Byråkratiåldern. De kommer förundras hur vi kunde låta byråkratin förstöra det mest framstående samhälle världen dittills skådat.

Friheten beskärs allt snabbare och hårdare i västs demokratier. Folkets demokratiska inflytande sjunker som en sten, men byråkratin har egna livbåtar och seglar obekymrat vidare. Det kan inte vara en slump. Men det måste få ett slut.

Mats Jangdal

Statens räckvidd

En fråga som ständigt dyker upp i tänkande människors tankar är, vart är vi på väg? Så också jag och i dessa tider alldeles speciellt. Jag har alltid älskat träffande ordspråk och citat. Här är ett par med bäring för denna text.

”Det är mänskligt att fela” samt ”Nöd bryter lag”. Alla förstår innebörden av dessa två, hoppas jag. Men för säkerhets skull. Vi kan alla göra fel, alla gör vi fel och tyvärr gör somliga alla fel. Det hela har dock sin naturliga förklaring i att vi är människor och därför mer eller mindre per definition inte felfria.

Att nöd bryter lag är ett viktigt juridiskt, lagtolkningsmässigt, erkännande av att ibland tvingas vi bryta mot lagen för att göra rätt. Till exempel att det kan vara rätt att skada egendom för att rädda liv, För att vi helt enkelt värderar liv högre än egendom, i regel.

Utvecklingen av såväl samhället som teknologin gör dock att man ibland undrar om dessa två av gamla erfarenheter formulerade principerna kommer gälla i en snar framtid. Vi har redan robotar som klipper gräsmattan och dammsuger hemmet. Kirurger assisteras av robotar. Inom industrin svarvar, fräser, kapar och svetsar robotar som ingen annan kan.

Det är sedan länge vanligt att alkoholister får fortsätta köra bil om de har alkolås på bilen. De flesta företag med yrkeschaufförer har alkolås på sina bussar, lastbilar och andra fordon. Ibland ställer det till förtret och dröjsmål när tekniken inte klarar att skilja rätt från fel och därför stänger av, nekar tillträde.

Alla vet att i en nödsituation kan det vara ursäktligt att en måttligt berusad person flyttar en bil, för att rädda liv eller förhindrar allvarlig skada. Den tekniska utvecklingen har redan gjort den tanken så svindlande för många människor att de helt förnekar möjligheten.

För vår egen säkerhet vill idag många demokratiska stater, sådana som i ord hyllar frihetsideal, införa omfattande digital övervakning. Med denna övervakning planerar man sedan att införa teknik som sorterar människor efter på förhand uppgjorda mallar som styr AI-robotar.

Liknande finns sedan ett par decennier infört i större mjölkbesättningar. Hela tillvaron är byggd som labyrinter med datoriserade grindar som endast låter kon gå dit hon är behörig att gå. Med förslagen om femtonminutersstäder, allomfattande övervakning, digital ID, ansiktsscanning, snabb databehandling med AI, med mera, hur kommer då våra liv skilja sig från kossornas?

Är det säkert att all denna övervakning och styrning är till för vår egen säkerhet? Kan det vara så att den är till för statens säkerhet, och bekvämlighet? Staten är mycket skicklig på propaganda. Ett av statens trix är att med propaganda göra medborgarna rädda för varandra, skapa osäkerhet. Då blir det enkelt även i den mest inbitna demokratin att få medborgarna att kräva mer övervakning och styrning av de andra människorna. Vilket naturligtvis drabbar dem som begärt detta i minst lika hög grad.

Bara detta faktum i sig är nog för att kräva mindre räckvidd för staten in i medborgarnas liv. Människornas räckvidd in i varandras privata angelägenheter måste också begränsas. Det kan inte vara rätt att två som gaddar ihop sig mot en tredje har ”demokratisk” rätt att fullständigt göra om villkoren för dennes liv.

Friheten kräver ett större personligt rum än bara det som räcker till livsuppehållandet. Typiska tecken på diktatur är att människorna inte äger sina egna liv, de tillhör staten. Sålunda tillåts inte självmord. Det är så förnedrande för den totalitära staten om folk inte vill vara kvar i dess paradis. Så vi kallar det suicid för att ge det en teknisk term som utesluter såväl alla känslor privat ägande till det egna livet.

Å andra sidan är det besvärande för den perfekta staten om människor som är vid liv har obekväma åsikter och uttrycker dem som kritik mot staten, eller blir skröpliga på ett för omvårdnadsstaten plågsamt sätt. Så samtidigt som staten för en kamp mot självmord, sänker staten trösklarna för aktiv dödshjälp, eutanasi. För vår säkerhet och själsliga frid hjälper staten till att avsluta livet för de olyckliga själarna som inte trivs här längre. Sådana med grava själsliga besvär, allvarlig sjukdom och därför ohjälpligt lidande. Då träder den barmhärtiga staten in och avslutar lidandet. Allt för vår säkerhet och med vårt allra bästa i åtanke.

Jag avslutar med ett citat från en som kämpade intill självutplåningens gräns för sin egen och sitt lands frihet. ” Friheten är ingenting värd om den inte innefattar friheten att fela.” Mahatma Gandhi.

Mats Jangdal

Vart tog våra riktiga domare vägen?

I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor. Det menar Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätt.

Nyligen har lagmannen i Göteborgs tingsrätt, det vill säga regeringens tidigare rikspolischef, dessutom lagt fram förslag att domarnas rätt att självmant begära komplettering av utredningar skall tas bort. Rikspolischefens/lagmannens förslag innebär domarnas abdikation, samt skulle leda till en övergång till det engelsk-amerikanska systemet Trial by battle.

Tanken att domaryrket kräver särskild kompetens, annorlunda än att efter direktiv fullgöra statliga utredningar, har fallit i glömska. Juristutbildningen var tidigare inriktad på att träna för en domare viktiga förmågor. En jur. kand. blev först notarie i tingsrätt. Därpå aspirant i hovrätt, följt av fyra år som yngste domare på nytt i tingsrätt samt prövades ytterligare något år i hovrätt. Den som slutligen godkändes var efter drygt åtta år berättigad att söka ordinarie domartjänst. Han/hon var då tränad i allt mänskligt, hade mött människor i nöd, hade studerat bevisproblem i många rättsfall, diskuterat med andra domare samt med försvarare och åklagare. Kunde objektivt granska en förundersökning och i samråd med parterna begära kompletteringar. Då regeringen nu utnämner domare läggs all vikt på sådant som inte har med domaruppgiften att göra, till exempel mångåriga utredningar. Eller ordförandeskap i projektledning i Domstolsverkets samarbete med Ryssland och Bulgarien eller uppdrag i Integritetsskyddsrådet vid Försvarets radioanstalt. Våra domare bör ha självständigt ansvar och inte bara se till formella regler för en tvekamp. Morddomarna mot Tomas Quick är exempel på att domarna kan abdikera från sin skyldighet att granska och i stället nöjer sig med åklagarens och försvarsadvokatens framställningar.

Hur har det kunnat bli så här?
Svaret är utnämningspolitiken.

Vid domarutnämningarna första halvåret 2012 nämndes inte en enda gång som merit utredningsmetodik med betydelsen att avse ett konkret faktum eller händelseförlopp, som skall bedömas. Den högsta posten, hovrättspresident, tillföll en av regeringens generaldirektörer. Hon utnämndes på grundval av starka rekommendationer från Regeringskansliet. Liknande bakgrund har också de andra som utnämndes.

Utnämningspolitiken visar att man inte förstår vad arbetet som domare kräver av sin utövare. I departementsarbetet försöker man förutse och påverka framtiden. För domaren gäller däremot att kunna se alla komplikationer som den enskilde ställs inför och som ingen lagstiftare kan förutse. Som någon klok man sagt, att granska ett ton information innan ett gram juridik tillämpas. Att förstå vad som sägs bakom orden, vad som inte sägs samt att genomskåda lögnerna, överdrifterna, inställsamheten. Det finns tekniker för sådant arbete.

Tingsrätternas egentliga uppgifter fordrar djupa insikter i grundläggande människokunskap och i bevisvärdering. Eftersom dessa förmågor inte behandlas i juristutbildningen innebar den tidigare domarkarriären en bättre grund för domarna än den nuvarande, där till och med erfarenheter från arbete i hyresnämnder, miljödomstolar eller statens förvaltningsdomstolar får meritera till domartjänst. Vidare fortsätter domare att arbeta för regeringen under sin tjänstgöring. Ett halvt yrkesliv i regeringens tjänst är inte en förberedelse för domarens roll som ett oberoende värn för medborgarna. Mera som språkrör gentemot undersåtar. Domare skall börja med att klarlägga vad som är bevisat och först därefter göra klart hur lagen siktar på den utredda situationen. Domaren skall alltså inte börja med att leta efter fall att tillämpa regeringens och riksdagens eller allmänhetens vilja på. Domstolsverket har som slogan att lika fall skall bedömas lika. Det är en uppmaning till domarna att stereotypera fallen, att leta efter någon minsta gemensam nämnare i sitt jämförelsearbete. Rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms olika. Av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår.

En hovrättspresident har formulerat departementstjänstemännens krav:

”Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser att det börjar bli ett problem att konkurrensen om befordrade domartjänster på attraktiva domstolsorter nu är så stor att påfallande många duktiga och lämpliga sökande ser det som hopplöst att någonsin få en sådan tjänst. Det kan i längden bli destruktivt och nedbrytande att oerhört kvalificerade personer, som tillhör toppskiktet inom juristkåren, inte har tillräckligt många befordrade tjänster att gå vidare till. Det borde enligt min mening ske en utveckling av tjänstestrukturen så att olika typer av specialisttjänster, mellanchefsposter av olika slag m.m. inrättas i domstolarna.”

Tydligt, eller hur?

Bo Severin
Pensionerad rådman i tingsrätt och tidigare tjänsteman inom regeringskansliet.

P.S.
Texten ovan är författad 2013 men är lika aktuell i dag och återpubliceras med författarens godkännande.