Om svenska domstolars oförmåga att följa Europakonventionen

Många av de svenska domar som jag tagit del av och skrivit om i mina artiklar och böcker, i egenskap av författare och skribent i finansrätt, vittnar om domstolarnas oförmåga att tänka juridiskt.  Min uppfattning är att Sverige fortfarande inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera.

Eftersom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i den följande EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, numera även ingår i den svenska lagstiftningen, är det av största vikt att EKMRs regler följs även i vårt land.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men EKMR skulle börja tillämpas i vårt land fullt ut i först i samband med Sveriges medlemskap i EU men domstolarna gör det fortfarande inte i många fall.

EKMR innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s  Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.  Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer EKMRs bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Det första fallet gäller Allard mot Sverige Ansökningsnummer 35179/97. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, Inga Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen. Samtidigt som den svenska rättvisan får en rejäl knäpp på näsan av Europadomstolen, inklusive Högsta domstolen (HD) i Sverige.

I domen konstaterar Europadomstolen att de svenska domstolarna har kränkt Allards rätt till sin egendom och att Sverige därmed brutit mot flera artiklar i ett av EKMRs tilläggsprotokoll. Målet handlar mer om en ofullkomlighet och klumpighet i det svenska systemet, än om brister som måste rättas till genom lagändringar.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots parterna uttryckt sin vilja att vänta. Genom detta beslut har Sverige kränkt EKMRs artikel 1 och artikel 8. Efter 13 års kamp får Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som 2018-07-04  ( ärende 4458-18-43). Detta ärende handlar egentligen om samma sak, där domstolarna inte följer EKMRs bestämmelser och river, enligt min uppfattning lagstridigt en fastighet, med stora ekonomiska konsekvenser för de som äger fastigheten.

Fallet handlar om vad som hände före och efter en överlåtelsehandling som träffades i Mora den 13 augusti år 2000. Det rör en överlåtelsehandling där Bjarne Norman, som var enda delägare i dödsboet efter Eskil Emanuel Engvall, överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig och omfattade alla skulder som dödsboet äger vid undertecknandet av denna handling. Vad som hände efter detta datum var att Monica Nilsson och Jan Nilsson, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard ./. Sverige 35179/97 där staten förlorade ett mål i Europadomstolen. Detta fall avgjordes anmärkningsvärt nog i Europadomstolen bara tre månader innan kronofogdens rivning av den husgrund som uppförts och vars bygglov beviljats genom två regeringsbeslut.

Likheten med Allardmålet finns också att kronofogden tillät rivningen både av Monica och Jan Nilssons husgrund och förrådsbyggnad, när det fortfarande pågick flera processer. I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer. Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 -10-28 och 1989-11-30!

Monica och Jan Nilsson tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol (Mål F 34/94) och senare i Svea hovrätt (Mål 1621/95:58) trots att rätten skulle insett att Monica Nilsson inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål.

Sammantaget är det lätt att konstatera –efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av – att hela denna process även strider mot EKMRs artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att:

Var och en skall, vid prövningen av hans rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

De brott som skett är också att proportionalitetsprincipen har inte har följts i bägge målen. Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthus i det senare fallet var felaktigt. Därför led Monica och Jan Nilsson stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar lagarna på samma sätt som i fallet med Monica och Jan Nilsson som ensam äger rätten att teckna dödsboet, men hittills inte fått rätt i sakfrågorna trots att de – enligt min uppfattning –  hela tiden haft rätt i sak.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mitt förmenande  Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Inflation i ungdomsrabatter – inte bra för någon

En av de misstänkta för bilbränderna i Göteborg nyligen “19-åringen” har nyligen dömts för narkotikabrott och GROVT vapenbrott. (Göteborgs tingsrätt B 8040-18) Enligt Vapenlagens 9 kap. 1a§ 1st är straffskalan 2–5 år. “19-åringen” fick… två månader. Men politikerna talar vitt och brett om straffskärpningar inklusive justitieminister Morgan Johansson. Men INGENTING händer. Påstående att svenska domare överutnyttjar ungdomsrabatterna är en underdrift.

Hade den kriminelle ynglingen (och andra som han) i alla fall fått minimistraffet hade han inte kunnat vara på plats bland bilbrännarna. Det kallas inkapacitering och är ett begrepp som uppenbarligen ogillas starkt av många svenska domare.

Vi har uppenbarligen ett defekt rättssystem som politikerna inte rår på. Man har haft decennier på sig och ingen av de partier som regerat under den tiden förtjänar därför en enda röst av medborgarna i valet. Detta är nämligen otroligt allvarliga saker som hotar både rättsmedvetandet, människors egendom, liv och hälsa (en sund medborgarrätt) och skickar helt fel signaler till de kriminella – och allt för att verklighetsfrämmande domare ger extrema straffrabatter till människor som istället borde få ta de fulla konsekvenserna av sin handlingar. I stället måste vi dras med denna samhällspatologi år ut och år in.

Bedrövligt. Undersök vilket parti som har en rimlig politik för att adressera detta inför valet.
Få saker är viktigare att lösa ur en medborgarrättslig synvinkel än denna svängdörrspolitik.

Lagstridigt förfarande i svenska domstolar

För mer än 17 år sedan skrev jag – som författare och skribent i finansrätt –  en mycket uppmärksammad artikel i Sundsvalls tidning (ST) med rubriken “Domstolarna sopar rättegångsfel under mattan” (ST 2000-01-09) En artikel, som blivit mycket spridd och omskriven i olika medier. Jag tror fortfarande den kan sökas på Google, för den som är intresserad av att läsa hela artikeln.

Detta skrev jag redan i inledningen av denna artikel: ”Det förekommer jäv och grova rättegångsfel redan i första rättsinstans, vilket inte är ovanligt i Sverige. Därför är det naturligt att påtala de processuella och materiella fel som begåtts, före prövningen i hovrätten. Har dessa fel begåtts i hovrätten är det Högsta domstolen (HD) som enligt rättegångsbalken är skyldig att reda ut begreppen.”

Men, med det nya begreppet “En modernare rättegång” (EMR-reformen) har det blivit allt svårare att rätta till pågående fel av domare som inte följer gällande lagstiftning, eftersom hovrätten och förvaltningsrätten numera tillåts att avvisa överklaganden till högre instans utan någon motivering alls, vilket strider både mot Europarättens direktiv och Europakonventionen, som numera ingår både i den svenska lagstiftningen och grundlagen.

Vad som hänt sedan dess har visat att det är nödvändigt att börja kräva av våra domare att de måste handla lagenligt i stället för lagstridigt. Sistnämnda har nämligen skett i alltför många fall som jag har granskat och skrivit om under åren.

Sedan år 2000 har nya prioriteringar blivit nödvändiga på grund av att våra svenska domstolar får in allt mer rättsfall:  både brottmål och tvistemål som de uppenbarligen inte klarar av att hantera. Det har förekommit både jäv och grova rättegångsfel som aldrig åtgärdas innan slutlig dom och som inte längre går att överklaga i Sverige.

Allvarliga och lagstridiga rättegångsfel, som enbart har gynnat den ena parten, riskerar att inte bli reparerade om hovrätten utan någon motivering inte ger prövningstillstånd. Även om de fel som en domare begår i strid med gällande lagstiftning  påpekas till Lagmannen i samma tingsrätt, till både Justitiekanslern (JK) eller till Justitieombudsmannen (JO) – som tydligen anser att det inte är deras sak att reparera de skador som uppkommit när domare fattar felaktigt beslut i förberedelsen av ett mål som inte följer vare sig Europarättens tydliga direktiv eller Europakonventionens bestämmelser som framgår i artikel 6.1 eller rättegångsbalken – så händer ingenting.

Det senaste beslutet som jag tagit del av från Lagmannen i en svensk domstol är det som rör en domare som anklagas för både grova rättegångsfel, jäv, och i strid med både Avtalslagen, Handelsagenturlagen, Europarättens direktiv, Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och rättegångsbalken. Lagmannen kan vare sig ingripa eller göra någonting åt saken, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.

Fallet gäller en handelsagent, med ett 10-årsavtal, som arbetat som ensam handelsagent för sin huvudman, där huvudmannen inte vare sig följt de skriftliga avtal som upprättats mellan parterna eller redovisat alla handelsagentens intäkter. Dessutom har huvudmannen kapat handelsagentens hemsida, så att handelsagenten inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och vägrat att låta handelsagenten, i strid med avtal, granska huvudmannens bokföring, vilket skapat stora ekonomiska förluster för både agenten och aktieägarna.

Både Lagmannen eller den domare som nu vill slutföra förhandlingarna i tingsrätten utan att rätta sina beslut och misstag, gör sig således skyldiga till” lagstridigt förfarande “som inte går att åtgärda trots påpekanden om vilka felaktiga beslut och rättegångsfel som begåtts redan i första rättsinstans.

Såväl JK som JO vill inte heller medverka till att vare sig granska eller sammanfatta de beslut som fattats redan i förberedelsen av detta mål vilket inneburit grova rättegångsfel och där lagmannen fått tillfälle att i olika aktbilagor granska hur felaktigt domaren agerat utan att överhuvudtaget granska vilka fel som begåtts, som såväl kärandenas revisor som bokföringsbyrå starkt reagerat emot och om Lagmannen därför borde ha rättat till omgående.

Om inte underrätterna bryr sig om att agera borde HD göra det genom att skapa prejudikatfall och klargöra vilket påföljder som väntar domare som inte följer vare sig den svenska eller europeiska lagstiftningen.

Till saken hör att denna process nu har pågått i fyra år och de rättegångsfel som skett inte har åtgärdats trots att grova rättegångsfel påpekats redan i inledningen av detta tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt