MRRS – nu på youtube

Här>> en video från den av MRRS arrangerade EU-debatten i början av 2024.

Och här>> finner Du MRRS egen youtubekanal.
Några dolda pärlor där, bland annat en föreläsning om det kommunala självstyret, migrationen och det demokratiska underskottet som hölls i Stockholm i Mars 2017. De har en enkel teknisk kvaltet, men alla är vi barn i början. Det gäller att fokusera på innehållet…

Här finns också en viktig video om äganderätten, strandskyddet och allemansrätten som hölls av ordföranden Leif v Erixell vid stämman 27/4-17.

Återkoppla gärna med synpunkter på info@mrrs.se  eller ännu bättre kommentera konstruktivt direkt på youtube och sprid länkarna.

När självklarheter blir till stora problem

Att anlägga en brygga…

Att få anlägga en brygga på sin egen ägandes fastighet borde vara en självklarhet. Det är många gånger nödvändigt för bad och strandliv och framförallt för båtliv. Men våra politiker och horder av tjänstemän i regeringskansliet och statliga myndigheter söker sysselsättning för att motivera sin existens och fortsatt expansion av sina imperier av ofta aktivistiska tjänstemän. Med detta menas tjänstemän som har en agenda som vanligtvis går ut på att främja djur och växtlivets betingelser, absolut inte människans och definitivt inte fastighetsägarens livsbetingelser och behov. En fastighetsägare skall inte ha fler rättigheter än allmänheten är inställningen.

Ett fastighetsköp innebär stora uppoffringar av pengar, tid och möda men med förhoppningen om trevliga upplevelser. Regelverket skapat av den politiska klassen och administrerat av en kader av tjänstemän kan göra fastighetsköpet till en mardröm i värsta fall. Ibland som i det aktuella fallet med statsministerns statssekreterare på grund av reglerna som inte följts. Regler som inte borde finnas där eller i varje fall vara enklare. Fastighetsägare måste ha mer att säga till om på sin fastighet.

En av våra sympatisörer – Mats Ringborg med hustru Catharina – med fastighet på Muskö har gjort det mesta rätt men varit trakasserade av myndigheterna under mer än 10 år. Mycket tid och pengar har behövt ägnas åt saken. Ärendets gång har nu dokumenterats på ett mycket förtjänstfullt sätt så att andra kan ta del av maktens labyrinter och irrgångar.

En slutsats är klar – det behövs ett paradigmskifte som Ulf Kristersson har utlovat. Strandskyddet måste reformeras i grunden!
Några viktiga texter

Här kommer länkar till två utmärkta artiklar. En i Focus av Claes Sjölin och en i Smedjan som ges ut av Timbro. Den i Smedjan är inte helt korrekt vad gäller allemansrätten, som är en konstruktion som utvecklades från 1937 fram till 1948 i samband med införandet av lag om semester. Om detta kan man läsa i en mycket intressant och välskriven artikel författad av Gunnar Wiktorsson och publicerad i Juridisk Tidskrift. Ordet “allemansrätt” som påstås vara en urgammal sedvänja lanserades först då. Du hittar den >>här.

 Sprid gärna artiklarna till vänner, grannar och bekanta samt och använd texterna som underlag för insändare i din lokaltidning.

Myndigheter utan ansvar

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt