Inflation i undermåliga lagar

Socialdemokraternas likgiltighet för rättsstatens krav på maktdelning, skydd av mänskliga rättigheter som äganderätten och en noga genomtänkt och övervägd lagstiftning går långt tillbaka. Östen Undéns värdenihilism och Carl Lidboms ”lidbommeri” är några milstolpar; så även regeringsformen från 1974 som de flesta seriösa statsrättsfilosofer på goda grunder anser var ett centralistiskt hafsverk.[1] En regeringsform som på ett uppseendeväckande sätt bröt mot den maktdelningsprincip som så väl tjänat de folk som infört den inklusive det svenska från i alla fall 1809 och framåt – även om den alltid varit svagare här än i t.ex. USA. En grundlag som det efter dess införande lappats lagats och lagats på utan att man därför fått någon nämnvärd styrsel på den. Tvärtom. Portalparagrafen om det kommunala självstyret har urholkats med ett antal gummiparagrafer (bl.a. 14 kap 2 §) och paragrafen om en tvingande multikulturalism (1 kap, 2 § sista stycket) utgör ett allvarligt hot mot nationen och själva dess fortlevnad.

Dessa lagstiftare skjuter gärna från höften för att gå någon högljudd men oftast väldigt liten opinion till mötes (t.ex. Mp eller radikalfeminister/Fi) i ett försök att vinna taktiska politiska poänger, trumfa igenom vissa minoriteters utopistiska samhällsexperiment samt på sista raden: kunna behålla makten en liten stund till. Om lagarna i fråga verkligen behövs ur ett straffrättsligt perspektiv (samtyckeslagen) eller ens uppfyller rudimentära krav på hur en lagtext bör vara utformad (privilegielagen för afghanerna, som nu med Centerpartiets stöd tyck gå igenom!) är uppenbarligen irrelevant. Här gäller andra motiv – se ovan; ofta, som en överslätande ursäkt, kallade ”politiska”. Att till exempel Lagrådet anser att lagen om särskilda privilegier för vissa migrantgrupper utan asylskäl [!] har nått gränsen …”för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” är inget Morgan Johansson & Co bryr sig det minsta om. Ett ”köttben” till Mp går före en sund lagstiftning – och därmed före Sveriges bästa.

Lagförslaget om att begränsa ”vinster i välfärden” anser samma Lagråd (det närmaste vi kommer en författningsdomstol – inte oviktig men tandlös, precis som S och Alliansen vill ha det) utmärks av att man inteanalyserat vilka konsekvenser förslaget skulle få.” !

Och så samtyckeslagen. Massakrerad av både Lagråd och Advokatsamfundet. Men vad gör det när den radikalfeministiska lobbyn vill ha ytterligare symboliska slag i luften mot ”mannen”/”patriarkatet”. Då biter inga argument, hur än genomtänkta. Morgan Johansson framhärdar. Tyvärr tycks riksdagens majoritet även här vara på samma linje som regeringen.

Likadant med ”Barnkonventionen”: höga jurister har konstaterat dess inkompatibilitet med gällande lagstiftning, risk för godtyckliga bedömningar p.g.a. luddiga skrivningar och en allmän brist på stringens Den saknar “den precision som svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar är vana vid” (Kammarkollegiet). Det har till och med iakttagits att införlivar vi den så riskerar vi också införliva ett islamskt sharia-tänkande i svensk lag. Citat ur konventionen:  “Sådan omvårdnad kan bl.a. innefatta placering i fosterhem eller kafalah i islamisk rätt

Jag rekommenderar starkt att läsa Medborgarrättsprisvinnaren Rebecca Weidmo Uvells text om detta. Du hittar den här >> 

Men vad hjälper allt detta när högljudda marginella grupper som barnombudsmannen och andra som bara måste ha in den för att den innehåller ordet ”barn”. Det räcker uppenbarligen för dem. Alla komplikationer i övrigt blir sekundära. Återigen symbolpolitik.

Det är ytterst oroande att man bara rullar ut dessa lagar med en sådan likgiltighet för deras konsekvenser. Paradoxalt nog kan detta innebära att politikerna avhänder sig makt till juristerna eftersom man lämnar ett sådant stort tolkningsutrymme på grund av lagförslagens undermåliga konstruktion – för att inte tala om de övriga destruktiva konsekvenser som kan uppstå, t.ex. när det gäller eller företag inom välfärdssektorn (”vinster i välfärden”).

Och så har vi förslaget om att kriminalisera sexköp utomlands. Så här säger bland annat Lagrådet i sin sågning av regeringens förslag: ”För varje steg som Sverige tar i riktning mot en uppluckring av den internationellt accepterade grundprincipen om krav på dubbel straffbarhet påverkas Sveriges möjligheter att värna rätten att bestämma över vilket handlande på svensk mark som ska kunna bestraffas” Lagrådet exemplifierar med att en stat ”där abort är kriminaliserat skulle – om landet stoppade kravet på dubbel straffbarhet – kunna åtala personer som genomfört abort på svenskt sjukhus. På liknande sätt skulle en stat där homosexuella relationer är kriminaliserade kunna döma över homosexuella handlingar i Sverige

Anna Dahlberg, Expressen:
”Det är ironiskt att en regering som har gjort ordning och reda till sitt mantra lägger fram så många hafsverk att Lagrådet tvingas ryta ifrån att gränsen är nådd.”

Fast det där med ”ordning och reda” sprack ju redan 2015 när både gränserna och våra hjärtan skulle öppnas. Nu fulländas detta svek med förslaget om särskilda privilegier för de som inte har laglig rätt att stanna i landet. Hade regeringen varit en styrelse för ett stort företag hade aktieägarna kallat på en stämma och bytt ut ledningen på stående fot. Den ökar ju inte bolagets värde, håller sig inte till styrdokumenten och stärker inte varumärket.

Medborgarnas stämma är i september. Då måste ansvar att utkrävas, annars måste vi nog börja tala om en slags dödsdrift bland väljarna. Hoppas verkligen att vi slipper göra det.

 

 

 

 

 

 

 

[1] Visst, även de borgerliga partierna var med på den nya RF från 1974. Och ser man till det stora röda partiets förslag i modernare tider så följer Alliansens beteende tyvärr detta modus – man ageras i mycket som s-light. Detta är lätt att se i de förslag som beskrivits ovan, som ehuru rättsvidriga, ändå till stora delar se ut att gå igenom med Alliansens stöd.

Varför diskrimineras den enskildes rätt i Sverige ?

Europarådets  konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, från 1950 ratificerades av Sverige redan den 11 januari 1952, men blev i sin helhet en del av svensk rätt först år  1995, i samband med Sveriges inträde i EU. För den som är intresserad vad som hänt: Läs proposition 1993:94, 114

För att ta reda på hur Europakonventionen regler nu tillämpas i Sverige tog jag  kontakt med Thomas Persson som är egen företagare och numera även verkar som arbetande styrelseordförande  för Samiska Rättsförbundet.  Han har tidigare också  varit verksam i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRs) där jag själv tidigare och under ett kvarts sekel varit verksam i styrelsen. Under de senaste åren som vice ordförande.

Thomas Persson konstaterar att Egendomsskyddet i Sverige står mot allmänhetens intressen till fri disposition.  När det gäller äganderättsskyddet –som  jag skrivit om i flera artiklar och i mina böcker –  delar jag Perssons åsikt att den enskilde fortfarande inte åtnjuter  något större grundlagsskydd, mot det allmännas anspråk på hans tillgångar, när den ikläds formen av beslut om skatt och andra tvångsåtgärder.

Som ett exempel kan  allmän marksocialisering i Sverige gå till på så sätt, att allt markinnehav påläggs en sträng statsskatt, som får erläggas på så sätt att den skattskyldige avstår en viss del av sin jord till staten som betalning av debiterad skatt. Efter 10 års skattebetalningar av detta slag kan den skatteskyldige ursprungliga jordägarens mark ha helt övergått till staten.

Den svenska staten är ett av de länder som nu, genom revision av FN´s råd för de Mänskliga rättigheterna (MR),  fått rekommendation för att säkra och förstärka dessa rättigheter för de svenska medborgarna. Thomas Persson menar att Sverige sedan 1995  och redan långt innan Europakonventionen blev svensk lag, undanhållit  svenska folket dessa grundläggande rättigheter.

Enligt Persson, innebär detta att regeringen fortfarande anser att dessa rättigheter och erkännandet av Europakonventionen endast utgör en folkrättslig förpliktelser mot andra stater, inte mot den enskilde. Han frågar sig hur detta kan försvaras ? Hur en prövning av en kränkning av den enskildes kan utgöra en regeringsfråga ?

Genom regeringsformen (RF 2:23) ges enligt Perssons uppfattning konventionsrättens inte grundlagens status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen blir då i stället lag genom Svensk författningssamling (SFS 1994:1219) Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagandena ska ske genom lagtolkning och/eller rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till: “lex posterior respektive  lex Specialis“. Lex Posterior = ny lagstiftning kan ges företräde framför gammal lag.  Lex Specialis = inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten. Svensken kan således fortfarande inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater, menar Persson.

Vad detta innebär för Sveriges vidkommande har den svenska regeringen själv kunnat konstatera i sitt  strategidokument (sidan 16) att “svensk domstolsprövning och tillsyn inte i sig är en garanti för säkerställande av respekt för de konventionsåtaganden som kan aktualiseras vid en prövning eller tillsyn.”

Thomas Persson hävdar att regeringen medvetet undanhåller de konventionsrättsliga åtaganden  för den svenske  medborgaren. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men troligen finns en rädsla från regeringens sida att medborgaren kan utgöra en fara för den svenska staten. Jag kan hålla med Persson att detta kan vara en av förklaringarna: att svenska regeringar sedan 1970-talet konsekvent motarbetat viktiga inslag av medborgarrätt i vårt land.(Jämför med den tidigare ordförande i Medborgarrättsrörelsen , Regeringsrådet Gustaf Petréns välgrundade motstånd mot grundlagsreformen 1974.)

Problemet med att följa befintlig lagstiftning uppstår ju i många rättegångar som jag själv tagit del av och skrivit om när den enskilde vill föra en allvarlig kränkning för prövning i domstol. Vad som gäller är ju att de lägre rättsinstanserna kan begära förhandsbesked från EU-domstolen medan högsta rättsinstans är skyldiga att rådfråga EU-domstolen i dessa ärenden , vilket alltför sällan sker.

Den svenska medborgaren kan således  inte lita på att erhålla en rättvis rättegång (artikel 6.1) Ej heller följer Sverige fortfarande  praxis genom att begära förhandsbesked i alla de fall där förhandsbesked krävs. Genom att inte tillämpa Europakonventionens bestämmelser,  som sig bör i våra svenska domstolar, blir domsluten ihåliga och ofta motstridiga. Jag håller således med Persson att systemet får effekten att klagande part inte ska överleva prövningen på grund av den tid som varje mål tar i anspråk i vårt land, vilket på ett uppenbart sätt strider mot bestämmelsen att alla medborgare skall vara berättigade till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid – utan att domstolarna hörsammar detta.

Vad som även stipuleras i Europakonventionen artikel (6 b)  är att parterna skall åtnjuta tillräcklig tid  och möjlighet att bereda sitt försvar, vilket motarbetas direkt av svenska domstolar i de fall där käranden genom,  stupstocksföreläggande,  inte får tillgång till den bevisning han/hon har rätt till enligt både avtal och EU:s direktiv som införlivats i den svenska lagstiftningen, vilket inte innebär någon rättvis rättegång.

Eller domstolen nekar till att käranden/svaranden får förhöra eller låta förhöra vittnen (6 d), som åberopas mot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda omöjliggör en rättvis rättegång.

Den sista fråga som Thomas Persson ställer till mig är vem som skall svara för alla de konkreta rättsförluster som sker i Sverige på grund av att Sverige fortfarande inte följer Europakonventionens  bestämmelser ? Sverige har ju under snart ett kvarts sekel  valt att inte till fullo tillämpa Europakonventionens genomslag, fullt ut?S verige har ju under ett kvarts sekel valt att inte tillfullo tillämpa Europakonventionen med direkt effekt här hemma.

Det svar jag ger Thomas är att när Europadomstolen väljer att döma i ett mål, och ger svaranden eller käranden rätt i sak, där det visar sig den skadelidande fredan från  början haft rätt i sak , sker detta när alla svenska möjligheter att få en rättvis i ett mål i svenska domstolar är utdömda.

Därför borde enligt min uppfattning, mål som avgjorts i Europadomstolen  i Strasbourg ha ett betydligt större prejudikatvärde  än i de fall när det visat sig att  Högsta domstolen (HD) dömt fel i samma ärende som  betraktas som prejudikatärenden – eller vägrat pröva sakfrågorna på nytt i högsta svenska rättsinstans.

Men det är något som man fortfarande inte har förstått i vårt land genom att inte betrakta Europadomstolens domslut som prejudikat  i Sverige, även om Sverige nu tvingas följa Europadomstolens beslut.

För den svenska medborgaren har tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna en avgörande betydelse. Inte minst hur dessa rättigheter inte hanteras på ett korrekt sätt inom det svenska rättssystemet, exempelvis:

– Tillträde till domstol

– Rättvis rättegång (i Sverige är fri bevisning ett problem)

– Effektivt förfarande (tid, fråga)

– Direkt effekt (här och nu)

– Följsamhet till Europarätten (förhandsbesked och praxis)

Inom alla dessa områden har tillämpningen av Europarätten i det svenska systemet medfört avsevärda rättsförluster för medborgaren under närmare ett kvarts sekel, efter Sveriges inträde i EU.

Dessa förluster har stärkt den rådande  svenska maktstrukturen och medfört att domstolarna blivit alltmer ofria i förhållande till den styrande makten samtidigt domarna känt  sig fria att tillämpa lagtolkningen efter sitt eget gottfinnande. Detta kan inte accepteras i en demokratisk stat som Sverige som borde  sträva efter ett fungerande rättssystem.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Nytt nummer av Medborgarrätt 2.0 ute nu!

Ur innehållet:

Vad innebar egentligen förslaget till ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagarna?

Rebecca Weidemo Uvells Medborgarrättspris

Nämndemannasystemet vid vägs ände

Om behovet av en författningsdomstol

PS

Glöm inte att anmäla dig till stämman den 26/4 kl. 18.00 centralt i Stockholm då du bl.a kan lyssna till Rebecca WU ta emot MRRS-priset samt hålla ett anförande i en viktig samhällsfråga (OBS! även icke-medlemmar är välkomna!) Kom redan kl. 17.00 om du vill vara med på seminariet om  strandskyddet. Anmäl dig snarast på: info@mrrs.se Du får då närmare information om lokalen.

MRRS_1-18_OK_

Strandskyddet är orimligt – gör om lagen!

Strandskyddet är orimligt – gör om lagen – skriver Can Savran och därmed göra det möjligt att bygga vid stränder i glesbygd. Det kan man bara hålla med om. Men det finns ett annat argument, nämligen att strandskyddet strider mot både grundlagen och den Europeiska Konventionen för de Mänskliga Rättigheterna (EKMR). Regeringsformen 2 kap. 15§ säger bl.a. ”Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”.

Äganderätten är helt grundläggande för det samhällsskick vi har och som varit så framgångsrikt. Därför är skrivningen i Regeringsformen 2 kap. 15§ för skydd av äganderätten viktig. Men ett tillägg har gjorts varvid ”allemansrätten” har överordnats skyddet för äganderätten.

Hur detta har kunnat ske? En regelrätt konfiskation av fastighetsägares förfogande till att i vissa fall egendomen blivit värdelös. En förklaring är att vänstern i Sverige har liten eller ingen respekt för ägandet. Så här skrev Ingvar Carlsson i Tiden 1989: ”Svensk socialdemokrati fann i sin praktiska politik ganska snabbt, att det oftast gick att erövra bestämmanderätt utan att ändra den formella äganderätten.” Socialdemokratins Sverige har därmed grovt och medvetet brutit mot Europakonventionen avseende markägares rättigheter. Vad har borgerliga partier gjort? Vilka har svikit? Vilka är beredda att återställa egendomsskyddet?

Självklart skall det finnas stränder för det rörliga friluftslivet men det måste finnas en balans mellan det rörliga och fasta friluftslivet. Och respekt för äganderätten. Och respekt för EKMR som fastslår att begränsning av ägarens disposition av sin mark skall vara nödvändig, ändamålsenlig och proportionerlig.

Bengt Holmgren

Nätverket Rätt Strandskyddat
Äganderättsombudsman för Medborgarrättsrörelsen i Sverige