Beivra bristande objektivitet hos statstjänstemän! 

I flera fall som jag skrivit om i både mina artiklar och böcker visar jag att förvaltningslagen (2017:900), som statens tjänstemän är skyldiga att följa, inte  följts i många fall.  Detta visas också av flera domar där Sverige har fällts för att inte följa Europakonventionen (EKMR), som numera ingår i den svenska lagstiftningen. 

Förvaltningslagen gäller för både handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och handläggning av förvaltningsärenden i våra svenska domstolar. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. I de ärenden jag redan skrivit om skulle myndigheten enligt § 5 i förvaltningslagen få ingripa i ett enskilt ärende endast om åtgärden kan antas leda till avsedda resultat. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas emot, vilket det gör i detta fall, som denna artikel handlar om.

I ett pågående ärende, som jag nyligen tagit del av, har ett kansliråd visat sig inte vara  vare sig opartiskt eller saklig. Han har i detta ärende agerat både osakligt och partiskt och begått allvarliga och bevisbara brott. Det har skett genom att han agerat oetiskt, omoraliskt och brottsligt genom att avsiktligt lämna vilseledande information och utlämnat paragrafer i en ekonomisk tvist i ett avgörande avtal som berör hans huvudmans (en statlig stiftelses) agerande genom att lägga beslag på aktier i ett företag som hans huvudman inte varit berättigad att förvärva, varför något förvärv aldrig borde ha gjorts på felaktiga grunder.

Den som drabbats av kanslirådets agerande har orsakats mycket stora ekonomiska skador som fortfarande inte gått att reparera. Han har vänt sig till en av den statliga stiftelsens styrelsemedlemmar och bett om hjälp att reparera skadan genom att få träffa stiftelsens nuvarande VD. I detta fall har han hänvisat till §6 i förvaltningslagen om att få hjälp, men fortfarande inte fått någon som helst hjälp med att framföra och bevisa sina ekonomiska krav till stiftelsens nuvarande styrelseordförande,  som hela tiden har hävdat att han inte har några krav, trots att det finns skriftlig bevisning – som jag tagit del av – som visar att de krav han framför är legala och borde ha beaktats utan några ytterligare dröjsmål.

Förvaltningslagen är tydlig.Enligt § 6 skall en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn til frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Den hjälp som sökande begär av regeringskansliet är ”för att tillvarata hans intressen” och som motiveras att det kansliråd, som denna artikel handlar om,  som begått uppenbara brott har skett i strid mot förvaltningslagens § 5 agerat osakligt och partiskt, i rollen som styrelseledamot och som statens representant. Han har därmed skadat den drabbades ekonomiska intressen och raserat hela hans karriär som känd innovatör och entreprenör, utan att han själv hittills kunnat försvara sina ekonomiska intressen.

Den drabbade parten begär är nu  i stället att regeringskansliet som handlägger detta ärende uppträder sakligt och opartiskt, vilket hittills enligt min uppfattning inte har skett eftersom han skyddar sin kollega och genom sin handläggning, som inkommit till  regeringskansliet och jag läst igenom,  inte följt gällande regelverk  utan i stället gynnat externa intressen och stora ekonomiska skador för den som drabbats. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. Det kansliråd som orsakat dessa stora skador har brustit i alla dessa delar och kunnat göra detta utan att straffas. 

Min egen övertygelse är därför, när riksdagsvalet nu är avklarat och vi snart får veta vem som får regeringsmakten i vårt land för de närmaste 4 åren, att den nya regeringen snarast ser till att ämbetsmannaansvaret återupprättas  med medföljande straffansvar för de statstjänstemän som bryter mot förvaltningslagen, som skett i  beskrivna ärende – och många andra fall som jag  skrivit om. Min förhoppning är därför att de ärenden, som inte redan preskriberats,  tas upp på nytt och behandlas på ett objektivt sätt.

Brottsliga gärningar som skyddas av en av regeringskansliets företrädare och som inte åtgärdas är allvarligt. Vi måste kunna lita på våra myndigheter i deras ämbetsutövning. Om de som felar grovt drabbas av ett straffansvar är det min övertygelse att vi skulle få bättre myndigheter som gör sitt jobb i stället för att, som beskrivits ovan, skydda dem som begår handlingar i strid mot gällande rätt.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Språkfrågan är grundläggande för vår demokrati

En sak som det talas alldeles för lite om i valrörelsen är vikten av ett gemensamt språk som fungerar överallt i landet och på alla arbetsplatser och som faktiskt är en förutsättning för både nationell sammanhållning (d.v.s motsatsen till etnokulturell splittring/enklavering), förståelse av historien och kulturen och därmed identiteten samt inte minst själva demokratins fortlevnad.
Utan ett sådant förstör man nämligen själva förutsättningen för den livsviktiga diskussionen ”på torget” om gemensamma problem och angelägenheter. Redan J.S. Mill skrev (i Representative Democracy):

” …ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”

.
Sara Skyttedal skriver i Aftonbladet (5/9-22):
”Ett exempel är att skattebetalarna ännu står för tolktjänster inom vården för personer som vistats i Sverige i många år. Ett annat exempel märker den som nu i valtider gör ett besök i partiernas valstugor.”
Frågan är självklar:
”Men varför ska skattebetalarna finansiera valinformation på arabiska eller somaliska?”
Vidare:
”Att understryka skyldigheten att lära sig svenska bör, inte minst mot bakgrund av den massiva segregationen och de många utanförskapsområdena, väga tyngre än den dogmatiska jakten på att höja valdeltagandet. ”
”…den som inte behärskar svenska är inte heller i någon reell mening en del av det svenska samhället, och kan därför inte heller förväntas fatta ett välinformerat beslut i röstlokalen.”
.
Självklart är det så.
.
Luai Ahmed i Bulletin (5/9-22):

.
”Försök förstå att det förhåller sig så idag att 635 000 personer har beviljats svenskt medborgarskap utan några som helst krav på kunskaper i svenska, alltså nyckeln till att förstå och bli förstådd av samhället.

Det är lite som om halva Stockholms befolkning skulle utvandra till Egypten, inte lära sig arabiska, men ändå få rösträtt efter några år i landet och få vara med och bestämma hur den egyptiska regeringen ska se ut och vilka lagar som ska stiftas.”
.

Men överallt befordrar regeringen och dess samarbetspartners i riksdagen istället språkförbistringen och bygger Babels hus sten för sten (hemspråkspolitiken t.ex. är en demokratisk patologi).
Det pinsamma är att de inte tycks fatta det själva utan man tycks tro att man är progressiva. Men det finns inget progressivt med att att söndra ett land och successivt bryta ned förutsättningarna för både demokratin och den nationella sammanhållningen.

Sara Skyttedal vågar inte ta steget fullt ut men även de s.k. minoritetsspråkens lagliga rätt att få samhällsinformation och skolundervisning (!) på sina små ”dialekter” måste skrotas. Samtliga av dessa grupper kan svenska och har inga problem att kommunicera med vårt gemensamma språk. Att då medvetet förespråka både ökade kostnader, byråkrati och språklig splittring är på sista raden bara nationellt självdestruktivt. Självklart ska alla som vill prata sin dialekt/”minoritetsspråk” få göra detta med det får ske, som med alla dialekter, efter eget behov och intresse (i en spontan ordning) och inte läggas på övriga grupper som ett skattefinansierat musealt selektivt splittringsprojekt. Helt bakvänt och feltänkt.

Det blågula blocket – nej, alla partier! – borde här gå ut hårdare, för den sammanhållna framtida demokratins skull. Det här rör nämligen grundläggande demokratiska värden. Annars väntar en mörk, fattig och dyster framtid – i Babels hus. Garanterat.

Här>> är länken till Sara Skyttedals artikel.
Och här>> är länken till Luai Ahmeds text.