Debatt! – Sida 2

Gäller lagen lika för alla i Sverige ?

Denna och sammanhängande frågor tas upp i boken: Medborgaren och rättssystemet som nyligen publicerats. En bok som är väl värd att begrunda och läsa. Boken – som är en antologi– ger en bra analys, utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv, skriven av i ämnet av profilerade och insatta skribenter och författare.

Svaren som ges i dessa frågor kan säkert förvåna en del. Många akuta problem läggs i dagen som måste adresseras för att vi på allvar ska kunna kalla Sverige för en väl fungerande frihets- och medborgartillvänd rättsstat.

Hur är det nu med ”vardagsbrotten” eller brott eller anklagelser om brott eller förseelser som rör grundläggande rättigheter som äganderätten och yttrandefriheten eller de notoriskt svårbevisade sexualbrotten ? Hur utreder man jakt- och skattebrotten ? Kan vi i dessa fall räkna med en ”rättvis rättegång” ?

Förordet till boken Medborgaren och rättssystemet är skriven av Medborgarrättsrörelsens ordförande Leif V Erixell som berättar om bokens innehåll och upplägg. Den första delen av boken ger tydliga exempel på uppenbara felaktigheter i rättssystemet. Den andra delen är lösningsinriktad. Den ger exempel på uppenbart felaktiga och orimliga domar – och vad som kan göras förminska dessa felaktigheter, vilket gör att boken blir mycket läsvärd. Det är exempel på bristfälliga processer för bevisvärdering, jäv och aktivism hos domare, åklagare och advokater; allt sådant som hotar den enskildes rättssäkerhet, samt utifrån detta hitta sätt att i stället öka rättssäkerheten i vårt land som gör denna bok mycket intressant att ta del av.

Sverige är ökänt för långa handläggningstider som står i strid med Europakonventionen bestämmelser som Sverige har förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer. Vi har dubbelt så lång tid från häktning till dom redan i första rättsinstans. Ju mer utdragna processer desto större lidande för alla brottsoffer, skriver Erixell i sitt förord.

Om dessa problem gäller brottsmål så är situationen ännu värre när det gäller miljö – och avverkningstillstånd för de medborgare som driver företag. Här står själva väldståndsutvecklingen på spel eftersom kapitaliseringar riskerar att utebli och många arbetstillfällen flyttas till andra länder med mer förtroendeingivande tillståndsprocesser. De flesta svenska medborgare som blir utsatta för ”vardagsbrott” får tyvärr aldrig någon upprättelse i vårt land.

Problem uppstår också med resningsansökan i högre rätt. Numera gäller det i Sverige att få prövningstillstånd i hovrätten. Att få resning i Högsta domstolen är mycket svårt och det råder långa väntetider ( sex månader) eftersom svenska domare, vilket inte tillåts i många andra länder tillåts jobba extra i många andra ärenden och förlikningsärenden, utanför domstolen, bara några procent av överklaganden till Högsta domstolen kan därför beaktas.

Många advokater menar att det ibland verkar att HD är mer intresserade att kollegialt skydda domare i lägre rätt än att ge tid och objektivt ge uppmärksamhet som en resningsansökan förtjänar. EMR- eformen ”En modernare rättegång” som trädde i kraft den 1 novvember 2008 (prop 2004/05:131 i Sverige. Dess syfte var att skapa bättre förutsättningar för ett modernare rättegångsförfarande i Sverige misslyckades.

Vad EMR- reformen visar är att sammanställningen innan huvudförhandling skall bägge parternas yrkanden och bevis som åberopas tydligt framgå vilket både tingsrätt och hovrätten många gånger misslyckas med att ta upp. Sker inte detta är hela syftet med EMR-reformen misslyckad – om tingsrätten, som sker i många fall och förhör måste medges för bägge parterna i en process, för att hovrätten sedan skall kunna ta ställning till hur målet skall prövas i andra rättsinstans, vilket inte alltid sker. Varför krävs aldrig prövningstillstånd i andra rättsinstans i Sverige frågar sig Eric Bylander i en artikel i Juridiska föreningens tidning i Sverige. Han är Jur.dr. och universtitetslektor I Uppsala universtitet.

Kafkas roman Processen (skriven 1914 -1915) har blivit en symbol för hur den lilla människan fastnar i ett rättssystem som han inte begriper och där allt vad rättskänsla och rättssäkerhet för den enskilde medborgaren är som bortblåst. Tursamt nog har vi inte detta rättssystem i Sverige på en generell basis. Däremot kan i enskilda fall som skildras i denna bok – den som kommit i kläm i rättssystemet och ofrivilligt hamnat i en rättsbyråkrati som är omöjligt rå på känna vad Kafka visar i sin bok. Sanningen är eftersom misstag begås i det svenska rättssystemet där oskyldiga anhålls och bedöms felaktig ( och då i bästa fall får upprättelse) eller döms för saker som i upplysningens och yttrandefrihetens namn borde vara lagliga (som får kritisera felaktiga domslut) borde uppmärksammats i många fler fall än vad som för närvarande sker.

Vad man bör veta om uttrycket ”Likhet inför lagen” är att det inte går att fastslå begreppet. Ursprunget till principen om ”lagen lika för alla” kan inte fastslås med säkerhet men vi kan ändå hitta en möjlighet i atenaren Perikles så kallades begravningstal hållet 431 före Kristus. I detta berömda tal prisar han Atens demokratiska konstitution. Staden beskrivs som en förebild där lag, meriter och jämlikhet – mellan dem som är medborgare – samverkar för att garantera rättvisa i privata tvister, ha öppen tillgång till offentlig service ( inklusive möjligheten att inneha offentliga ämbeten vilket kan ses som en tidig formulering av det i dag vi kallar för likhet inför lagen. Principen för likhet inför lagen borde enligt min mening betraktas i dag som en rättsstatens mest grundläggande normer.

Denna bok är av yttersta vikt för att både inse de grava problemen i svenskt rättsväsende och få exempel på konkreta reformer som skulle ställa saker och till rätta. Den borde finnas i varje frihetligt inriktad medborgares hand och där fungera som ett potent instrument för att ställa de ansvariga för systemets brister och defekter till ansvar.

Mats Lönnerblad

Bokens titel: Medborgaren och rättssystemet – en analys utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv. Hittas bl.a. >>här.

Förlag: Nordberghs förlag.

Grova rättegångsfel i Sverige som måste beivras

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i Sverige, under 40 år som ordförande från starten, för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson, som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om, men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på frågan varför, när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra tjänstemannaansvaret i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt – och om då inte Högsta domstolen (HD) heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.

Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Tolkningen av godkända handelsagenturavtal

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

Betydelsen av Ukrainas självständighetsavtal (1994)

Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser och att avstå från att använda militärt våld eller ekonomiskt tvång. Avtalet ses nu som ett exempel på brutna löften, från Ryssland, eftersom Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 var direkta brott mot dessa utfästelser. Detta har undergrävt förtroendet för liknande internationella säkerhetsgarantier globalt. Vänskapsfördraget mellan Ryssland och Ukraina (1997) är formellt känt som ”Fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap”, fastställde detta avtal principerna om strategiskt partnerskap, ömsesidigt erkännande av befintliga gränser och respekt för territoriell integritet.

Rysslands ockupation och annektering av Krim är en fas i en konflikt om halvön Krims nationella status. Konflikten trappades upp i slutet av februari 2014, efter att demonstrationer i huvudstad Kiev lett till att presidenten Viktor Janukovvtj flytt landet. Den politiska majoriteten i landets parlament tippade i hans frånvaro över i oppositionens favör. Den rysktalande befolkningsmajoriteten i Krim hade i stora drag varit lojal med presidenten Viktor Janukovytj.I slutet på februari iscensattes ett politiskt uppror i autonoma republiken Krim där de upproriska fått assistans från Ryssland som militärt intervenerat – mer eller mindre öppet – i konflikten. Rysk militär (som genom avtal haft en flottbas på halvön ) hade deltagit i militärinsatser över hela Krim, där den ryska svarta havsflottan beslagtog och intog flera ukrainska militärbaser. Krimregimen stoppade de ukrainskspråkiga TV -kanalernas sändningar.

Krims parlament deklarerade den Autonoma republiken Krims självständighet 11 mars 2014, vilket endast erkändes av Ryssland, varefter man ombildade sig till Republiken Krim (som även inkluderade staden Sevastopol ) . Republiken Krim och staden Sevastopol blev efter en folkomröstning annekterade av Ryssland den 18 mars 2014, som två separata enheter i landet. Västvärlden menade att folkomröstningen som låg till grund för detta bröt mot folkrätten och därmed var olaglig. 27 mars röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution där den fördömde Rysslands annektering av Krim och Sevastopol. Den nya regimen i Kiev försatte Ukrainas försvarsstyrkor i höjd beredskap. Observatörer från OSSE sändes till Ukraina vid ett flertal tillfällen under krisen men förvägrades tillträde till Krim av Ryssland.

Ukraina bad om hjälp från Nato, som med Sveriges hjälp under mars år 2014 sände spaningsflygplan till sina östra gränsområden för att ”övervaka situationen”. Efter ryska belägringar och stormningar av ukrainska militärbaser utrymdes dessa av ukrainsk personal/militär under månadens lopp. Ukrainsk militär blev beskjutna men ska inte ha skjutit tillbaka, i många fall eftersom de saknade aktiv stridsledning från sina överordnade. I februari 2015 publicerade den icke-statskontrollerade ryska dagstidningen Novaja Gazetas uppgifter som gjorde gällande att både Rysslands annektering av Krim och en befarad/möjlig motsvarighet av den ukrainska delen av Donetsbäckenet skulle varit planerad sedan början av januari 2014.

För första gången sedan andra världskriget hade en Ryssland försökt att erövra och annektera Ukraina som Ryssland tidigare förbundit sig att godkänna vara ett självständigt land. Omvärlden reagerade kraftigt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och mot flera tidigare internationella avtal.

USA:s nuvarande president Donald Trump och Vladimir Putins ”hemliga” fredsplan har nu publicerats av brittiska The Telegraph. Listan innehåller långtgående krav på både Ukraina och Ryssland för att avsluta kriget. USA sätter nu press på Ukraina för ett slut på kriget innan nyår. Dokumentet består av 28 punkter och beskriver hur en möjlig uppgörelse mellan länderna skulle se ut. Ukrainas suveränitet ska fastställas, men landet förväntas kraftigt styra om sin säkerhetspolitik. Enligt planen får Ukraina inte gå med i Nato, inga utländska trupper får stationeras i landet och militären ska begränsas till 600 000 soldater. Ukraina ska dessutom avstå långdistansvapen som kan nå ryska städer. Donald Trump möter ännu ett internt uppror. Flera republikaner visar öppet sitt missnöje med fredsplanen. ”President Trumps plan är en styggelse”, skriver ledamoten Don Bacon på X.

Under måndagen 2025 -12- 08 genomfördes möten kring Ukraina i både London och Bryssel. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj hade ett möte i London med Storbritanniens premiärminister Keir Strarmer, Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Zelenskyj flög sedan till Bryssel för att måndag kväll träffa Nato-chefen Mark Rutte Europeiska rådets ordförande António Costa och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Freden dröjer eftersom Ryssland inte vill ge upp sina erövringsplaner på att erövra hela Ukraina. Medan Donald Trump går Putins ärenden vill nu hela Europa stötta Ukraina, vilket förhoppningsfullt kan leda till en varaktig fred.

Jimmie Åkesson har rätt – vänstern bör inte ges veto mot frihetliga ändringar i grundlagen

Det är ett stort underbetyg till de borgerliga partiernas analysförmåga att de inte insett att vår nuvarande regeringsform (RF) i det stora hela är en produkt av socialdemokraternas och vänsterliberalers syn på staten och att vänsterideologiska bråte finns inlagt i var och varannan paragraf – något som inte bör permanentas.

Som jag och Medborgarrättsrörelsen i Sverige har skrivit >>tidigare så möter RF inte de rimliga krav man kan ställa på en frihetlig, nationellt sammanhållande, meritokratisk och medborgartillvänd konstitution.

Lite historik

Som bekant så planerades och tillkom RF i slutet den socialdemokratiskt styrda statsmaktens tillväxtperiod då den ”demokratiska socialismen” (socialism via successiv lagstiftning – enligt principen ”de små stegens tyranni”) stod i zenit. Den nattväktarstat vi hade i början av 1900-talet kom att bli en paternalistisk överhets- och socialstat (medborgaren skulle tas om hand av det offentliga ”från vaggan till graven”).

Staten gick från ett skatteupptag på cirka 10 procent vid 1900-talets början till över 50 procent som mest och nu runt 40 procent av BNP, och med en samtidig tillväxt av myndigheter och offentlig byråkrati till tidigare aldrig skådade nivåer.

Man kan med goda skäl kalla detta den på den demokratiska socialismen byggda paternalistiska socialstaten. När denna stod på sin höjdpunkt i början av 1970-talet – och genererade ett så högt skattetrycket att stora företag som IKEA flydde landet – beslöt den politiska klassen att genomföra en radikal grundlagsreform. Allt detta speglas i många av RF:s paragrafer.

Att då, i praktiken, ge vänsterblocket veto mot alla försök att reformera RF i mer frihetlig och meritokratisk och icke-multikulturalistisk riktning, är otroligt märkligt – och ett historiskt misstag. Efter den föreslagna ändringen som ju kräver 2/3 majoritet i den andra omröstningen av en grundlagsändring efter ett val, så behöver vänsterblocket (S,V och MP) tillsammans komma ned på 30 % av mandaten eller mindre i riksdagen, vilket under överskådlig tid måste betraktas som utopiskt.

Några exempel på det vänsterideologiska bråte som nämnts ovan

Det kommunala självstyret (subsidiaritetsprincipen) är eliminerat.Trots att det i RF: portalparagraf står att landet ska styras genom just kommunalt självstyre har man genom 14 kap 3 § dödförklarat den paragrafen genom att skriva in att kommunala självstyret kan inskränkas, även om en sådan inte bör ”…gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Har man ett ändamål (som exempelvis att ta skattemedel från välskötta kommuner och ge till misskötta) så är det fritt fram. Här har centralismen således upphävt den sista resten av verklig vertikal maktdelning.
En andra kammare – verklig maktdelning – saknas
Sveriges konstitution är extrem centralistisk – precis som alla socialistiska stater och totalitärt inriktade stater, som av en händelse, är. Den geniala idén om maktdelning fick sitt mest pregnanta uttryck i Charles-Louis de Secondat Montesquieus skrifter som föreskriver maktdelning i staten med motivet att dels undvika despoti från en enda maktnivå och dels göra lagstiftningsprocessen trögare och mer genomtröskad så att förhastad och undermålig av tillfälliga opinionsstormar frampiskad lagstiftning bättre kan undvikas, saknar helt praktisk tillämpning i Sverige. Därför är skapandet av en andra kammare en högst rimlig reform men de centralistiska Socialdemokraterna och vänstern skulle aldrig acceptera en sådan högst rimlig och viktig reform men det verkar de borgerliga tycka är helt okej. Märkligt.
Anti-meritokrati och kollektivistisk identitetspolitik.
Så här står det i 2 kap. 13 §: ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.”
Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen, ändå kunna diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Som professor Lotta Westerhäll sagt så innebär detta ”…de facto att grundlagen tillåter diskriminerande föreskrifter, som syftar till att främja jämställdhet.” Att ha en grundlag som genom vänsterideologisk kvoteringspolitik tillåter diskriminering p.g.a. kön torde vara en pinsamhet som borgerliga förment ”meritokratiska” politiker inte borde tolerera bli fastlåst i grundlagen.
Ogenomtänkt demokratism
I 1 kap 2 § står: ”Det allmänna [d.v.s. staten] ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
Detta är som bäst okunnigt och som sämst ett medvetet sätt att förbereda för ett korporativistisk alt. socialistisk maktövertagande. Hur då?
Demokratins grundläggande funktion och motivering är att de som innehar makten över våldsmonopolet ska kunna bytas ut utan inbördeskrig. Detta är den funktion som är den mest centrala och viktiga i demokratins existensberättigande. Därefter kommer möjligheten till öppen och genomlysande debatt kring lagstiftningen baserad på yttrandefrihet och en fungerande tredje statsmakt. Det finns däremot inget som säger att demokratins beslutsformer (majoritetsbeslut via konstanta omröstningar inom eller utom beslutande församlingar) är den enda rimliga och eftersträvansvärda organisationsformen i ett fritt samhälle. Det så viktiga näringslivet använder sig sällan av dessa beslutsformer. Där finns en tydlig hierarki bestående av ägandets prioritet (de som står risken via sina investeringar i tid och pengar). Det finns stiftelser och föreningar ned till familjer som fattar beslut på en mängd olika sätt. Utifrån nuvarande skrivning 1 kap 2 § så skulle det kunna låta så här vid en socialistisk majoritet i riksdagen: ”Med stöd av grundlagen anser vi att ett politiskt övertagande av det och det företaget/organisationen är rätt och riktigt – i avsikt att demokratisera dess organisationsform – eftersom det är i linje med demokratins idéer, som enligt grundlagen ska vara vägledande inom samhällets alla områden.” Ridå.
Den paternalistiska statens penetrering av den privata sfären och den enskilda människans agens

I 1 kap. 2 § andra stycket kan vi läsa:
“Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” Det är förstås helt rimligt att staten ska sträva efter att genom inre rättstrygghet och skydd mot yttre hot samt goda incitament för näringsverksamhet ge alla människor i riket förutsättningar att följa sina drömmar och utveckla sin potential. Att däremot statens mål skulle var den enskildes “personliga välfärd”, vilken han eller hon endast själv kan definiera, är både orimligt och ovärdigt; ska staten alltså förbruka och portionera ut pengar/resurser för att medborgaren ska kunna uppnå ”personlig välfärd” i vilken rimligen dennes personliga och kulturell utveckling måste ingå? Vad skiljer detta från ett totalitärt samhälle som vill styra individens liv in i mista detalj? Svar: ingenting. Och ska staten verkligen “trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Finns det något samhälle någonstans där det inte finns en rätt att bo någonstans eller en rätt att arbeta förutsatt hederlighet? Detta ska då skiljas från garanterandet av arbete och bostad, vilket förstås ingen stat kan göra (men som ändå indikeras av grundlagen), givet att man inte har en totalitär kontroll av bostads- och arbetsmarknaden och knappast ens då. ”God förutsättningar för hälsa”. Ja, okej, om staten via lagar och regler kan stävja miljöförstöring så är väl detta adekvat men skrivningen indikerar ändå styrning av människors livsval. Det är inte statens roll under en frihetlig konstitution. Men detta paternalistiskt-socialistiska bråte vill de borgerliga nu låsa fast i grundlagen för överskådlig tid.
Multikulturalismens är grundlagsfäst
Allt fler underkänner multikulturalismen som en hållbar idé för ett sammanhållet samhälle, men borgerligheten tycker uppenbarligen att det är en jättebra idé att permanenta denna vänsterideologi i grundlagen.

Multikulturalismens kärna kan sammanfattas med att alla kulturer har ”lika värde”. Den svenska kan inte anses ha företräde. Inte ens i Sverige. Kulturer som lider under ett klan- och hederstänkande som vi lämnade bakom oss för många århundraden sedan ska därmed inte bara beredas plats i vårt samhälle på samma nivå som den svenska, de ska också i sin separatism aktivt understödjas med sådant som statsbidrag till icke-svenska kulturföreningar och skattefinansierad hemspråksundervisning, där svenskan klassas som ett “andraspråk” – i Sverige. Denna splittringspolitik går på tvärs med tanken om nationell sammanhållning inom en pluralism av kulturell olikhet, sammanfattat i devisen ” E pluribus unum”/”av många en”.

John Stuart Mill skrev i boken Representativ Democracy: ”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, inte kan skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”

”Men multikulturalismen är i RF stadfäst genom formuleringen i 1 kap. 2 §:
”…etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”

Detta innebär de facto att riksdagen har byggt in en etnisk och kulturell splittring i själva grundlagen. Självklart ska olika kulturyttringar och språkliga variationer få finnas, men de får då som alla lokala och regionala dialekter och språkliga egenheter utvecklas av egen kraft och på eget initiativ i en civil spontan ordning. Det finns ingen frihetlig och nationellt sammanhållande princip (däremot är det klockren vänsterideologisk identitetspolitik) som säger att staten ska “främja” vissa representanter för kulturell, språklig och etnisk separatism. Det är att bygga in splittring och konflikt i själva konstitutionen och dessutom öppna för att fler än de grupper som nu definierats som privilegierade minoritetsgrupper kommer att kräva samma privilegier – tills Babels hus är ett faktum – och J S Mills farhågor besannats.

Är det verkligen så att Ni vill låsa detta i grundlagen för överskådlig tid M, L och KD?

P.S.
Se även >>detta som är ytterligare ett grundlagshaveri av regeringen.
Tyvärr. Man hade hoppas på mer insikt i dessa frågor.

Medborgarrättsrörelsen i Sverige försvarar din frihet

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (dåvarande MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit. Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser i många fall som jag skrivit om. Det skulle dröja ända sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum. Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt är ett av skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre; Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t.ex. på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället. I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna. En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot. Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Medtilltalande och målsägande får dock inte höras som vittne. Enligt 36 kapitlet 17 § i Rättegångsbalken (RB) inleder den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk kan förlängas under flera decennier – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör JO och JK, utifrån ovanstående, se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Vad jag vill visa är hur viktigt det är att domstolar och myndigheter följer lagar och förordningar, vilket inte har skett i många av de exempel som jag skriver om i mina många artiklar i dags- och fackpress och i denna bok. Lagar och förordningar måste följas. Alla stater som har ratificerat konventioner om internationell humanitär rätt är juridiskt bundna att följa reglerna i dessa och måste göra allt i sin makt för att respektera och säkerställa respekt för den humanitära rätten. Det handlar om de regler som Sverige måste följa men fortfarande inte följer. Sådana regler kallas lagar eller förordningar. De så kallade förordningsmotiv kan läsa om regeringens motivering till varför förordningen behövs och måste följas.

Om vare sig tingsrätt, hovrätt, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) vill ta upp grova rättegångsfel, som begåtts av domare i våra svenska domstolar eller myndigheter som gör att – de som blivit utsatta har förlorat sina rättigheter, alldeles i onödan – är det enligt den 3:e § i Rättegångsbalken (RB) Högsta domstolen (HD) som första domstol som är skyldig att ta upp dessa mål för slutgiltigt avgörande.

Begäran om att en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, dvs. som inte längre kan överklagas, ska undanröjas på grund av att det i processen har förekommit ett grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av beslut eller en rättegång. Om det dessutom finns skriftliga bevis som inte fått åberopas i själva rättegången som skriftlig bevisning kan svenska staten bli skadeståndsskyldig för den skada som den förlorade parten orsakats på grund av den felaktiga utgången av målet. Hänsyn till skadans storlek får då preciseras, för hur lång tid processandet tagit, alldeles i onödan.