Debatt!

Felaktiga domslut och grova rättegångsfel måste beivras

I  Sverige motverkas grova rättegångsfel främst genom ordinarie rättsmedel som överklagande och resning. Om dessa inhemska instanser inte ger rättelse kan Svenska staten ställas till svars för skadestånd, eller gör att ärendet kan anmälas till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) Justitieombudsmannen (JO)  och Justitiekanslern. Följande konkreta tillvägagångssätt och instanser kan nu användas för att agera mot felaktigheter i det svenska rättsväsendet:  Tjänstemannaansvaret som nu har återinförts den 16 april 2026 och skärpts för att stärka skyddet mot maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan där bland annat både svenska domstolar och kommuner gör sig skyldiga till. Detta sker genom det nya brottet ”missbruk av offentlig ställning” samt höjda minimistraff för grovt tjänstefel som sker hos både domstolar myndigheter och kommuner,

Tjänstemannaansvaret kriminaliserar uppsåtliga brott mot lagar och regler för att uppnå otillbörliga förmåner eller missgynna andra, och omfattar både statliga, kommunal verksamhet  och vissa privatanställda. Lagrådet vägrade först att  svara på varför lagen inte införts tidigare,  trots riksdagens beslut, när jag riktade frågan direkt till Lagrådet. Då riktade  Lagrådet  istället juridisk kritik mot hur förslaget formulerats. Lagrådet  menade att lagtexten gav för stort tolkningsutrymme och riskerade att bli otydlig och svårtillämpad, vilket kunde skapa rädsla och tystnadskultur inom offentlig sektor.  Trots omfattande kritik från fackförbund och Lagrådet röstade Sveriges riksdag den 15 juni 2026 igenom propositionen för att möta medborgarnas krav på ett tydligare individuellt ansvarsutkrävande som nu gäller som lag i vårt land..

Regeringens proposition 2025/26: 217  och en detaljerad kritik från Lagrådet finns nu att läsa direkt via  Lagrådets yttrande,  om att ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar har införts. Lagrådet beviljade ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar den 13 april 2026  Prop. 2025/26:217. Allmänheten har ett berättigat krav på att offentlig verksamhet som för nu visar att utskottet ställer sig bakom förslaget om utökat straffrättsligt ansvar  för offentliganställda vilket nu även gäller domstolar som inte följer tvingande lagar och förordningar.vilket betyder att Sverige nu visar vägen för att all offentlig makt skall utgå från folket och inte från de som innehar den juridiska och ekonomiska makten i vårt land även om vi fortfarande inte har någon större direktdemokrati att tala om.

Begäran om att Svea hovrätt snarast återförvisar Mål 8683-26 eftersom ingen domstol hittills prövat frågan varför avtal som godkänts som aldrig följts och vittnen som aldrig fått höras vilket strider mot tvingande lagar som Sverige förbundit sig att följa som skulle förändrat en hel rättegång där käranden som är handelsagent  först vunnit i Stockholms tingsrätt där huvudmannen via Kronofogden yrkat att detta målet skulle ogillas ändå prövades  efter svaranden överklagande till Högsta domstolen och huvudmannen tog tillbaka alla sina krav och i den domstol målet mot huvudmannen flyttades sedan till den ort där huvudmannen har sitt säte i Uddevalla.

Lagstiftningen om utökat tjänstemannaansvar innebär att det straffrättsliga ansvaret skärpts och att ett nytt brott, missbruk av offentlig ställning, införts i brottsbalken. För domare innebär detta följande: En ny bestämmelse gör det straffbart att med uppsåt, i strid med lag eller annan författning, vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i syfte att otillbörligt gynna eller missgynna någon. Detta kan exempelvis aktualiseras vid domstolstrots eller om en domare medvetet frångår gällande rätt för att gynna en part genom att inte pröva betydelsen av godkända och bevittnade avtal. Minimistraffet för grovt tjänstefel har skärpts till fängelse i ett år och sex månader. Straffet för missbruk av offentlig ställning är böter eller fängelse i upp till två år, och vid grovt brott fängelse mellan ett och ett halvt och sex år. Reformen syftar till att motverka korruption, jäv och maktmissbruk. Den understryker domarens skyldighet att följa objektivitetsprincipen och döma efter saklighet och opartiskhet.[

För ordinarie domare gäller dock alltjämt det grundlagsskyddade anställningsskyddet, vilket innebär att de inte kan avsättas eller skiljas från sin tjänst hur som helst, utan endast om de genom grovt åsidosättande visat sig uppenbart olämpliga. Tjänstemannaansvaret handlar uteslutande om hur statliga och kommunala tjänstemän utför sitt arbete, och huruvida de begår brott som exempelvis tjänstefel. Tjänstefel är ett straffbart tjänsteansvar för domaren vid uppsåtlig eller oaktsam lagöverträdelse i myndighetsutövning, medan ett grovt rättegångsfel är ett formellt handläggningsfel som kan leda till att domen rivs upp (domvilla). Att domstolen förbiser ett avtal i sin sakprövning är i första hand ett materiellt fel som ska överklagas.

Om en domare medvetet eller av oaktsamhet är partisk och enbart gynnar den ena parten, är det en fråga om tjänstefel enligt 20 kap. 1 § Brottsbalken.  Det strider direkt mot grundläggande principer om en rättvis rättegång. Opartiskhet är ett grundkrav. Enligt svensk lag har domstolen en skyldighet att agera helt opartiskt och sakligt. Domaren får inte ta ovidkommande hänsyn eller otillbörligt gynna någon part.  Om en domare är partisk kallas det för jäv. En domare som misstänks vara jävig måste omedelbart anmäla detta, vilket aldrig har skett i Mål T 391-15. Om en domare agerar partiskt under en förhandling eller dömer därefter, betraktas det som ett rättegångsfel. Det innebär att den berörda parten kan överklaga domen och i många fall få den ogiltigförklarad så att målet prövas på nytt av en annan domare vilket nu måste ske.

Om en domare medvetet eller av oaktsamhet åsidosätter sin opartiskhet måste  det leda till åtal för tjänstefel, och i mycket allvarliga fall leda till att domaren skiljs från sin tjänst. Men vad Svea hovrätt nu måste pröva om det kan vara rimligt att en domare struntar i att både följa det regelverk som gäller enligt avtalslagen, handelsagenturlagen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Täby 2026-06-14

Schweiz är världens mest kända exempel på direktdemokrati

Utöver att välja representanter till parlamentet kan medborgarna stifta eller riva upp lagar direkt via folkomröstningar. Folket röstar ofta i regionala och nationella frågor flera gånger per år. Min uppfattning är att Schweiz är det land som bäst försvarar sina företagare och är att bra exempel på maktdelning där presidenten byts ut vart 4:e år. Schweiz har ingen enskild president som styr landet eller sitter i fyra år. Makten delas istället av en regering (Förbundsrådet) med sju jämställda ledamöter. Parlamentet utser årligen en av dessa rådsledamöter till förbundspresident för ett ettårigt uppdrag. Efter sitt år som president återgår personen till att leda sitt ordinarie departement på samma villkor som tidigare.

Det finns inte heller någon mandatbegränsning på fyra år för regeringsmedlemmarna, utan de väljs om av parlamentet vart fjärde år och kan sitta så länge de blir omvalda. De unika reglerna och strukturerna för det schweiziska presidentskapet fungerar i detalj enligt följande: Vicepresidenten tar traditionellt över presidentskapet nästkommande år, och uppdraget roterar mellan de sju ledamöterna i enlighet med deras tjänstetid (senioritet). Presidenten är primus inter pares (den främste bland likar) och har ingen vetorätt eller makt att fatta beslut över de andra ledamöterna i regeringen. Eftersom titeln rullar runt bland de sju medlemmarna är det mycket vanligt att samma person blir förbundspresident flera gånger under sin tid i regeringen.

Schweiz försvarar sin fria företagsamhet genom en medveten strategi med låga skatter, omfattande direkt demokrati, decentraliserat självstyre och strikt politisk neutralitet. Det fria näringslivet skyddas främst genom fyra grundpelare: Låg regleringsbörda och skatter: Staten håller byråkrati och inblandning i ekonomin till ett minimum, vilket underlättar företagande, innovation och global handel vilket i mitt tycke gör  att Schweiz  gått om Sverige där den europeiska omvärlden i tvingar medborgarna ser till att hålla sig undan krig och gör allt för att behålla  en stabil ekonomi, när  omvärlden som i dag inom hela Europa lider av krig och kaos och demokratiska länder inom EU tvingas upprusta för att kunna försvara sina intressen mot Ryssland folkmord i Ukraina där  presidenten Vladimir Putin är åtalad för de grova krigsbrott han begår i sina försök att återerövra hela Ukraina.

Schweiz har en betydligt starkare ekonomi och mer välmående  än Sverige. Schweiz har högre BNP per capita, mycket lägre arbetslöshet och en extremt låg inflationstakt. Detta har resulterat i att den schweiziska levnadsstandarden och köpkraften i dag är avsevärt högre än den svenska. Schweiz domstolsväsende präglas starkt av landets federala uppbyggnad och delas in i tre nivåer: kommunal, kantonal (delstatlig) och federal.

Eftersom Schweiz är en civilrättslig rättsstat är domstolarna i första hand tillämpare av följa gällande skrivna lagar, som inte alltid följs i Sverige , snarare än att skapa prejudikat.

Schweiz är en respekterad rättsstat och med direktdemokrati. Makten ligger nära folket och mänskliga rättigheter respekteras överlag. Landet har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter .

Att Schweiz har dragit ifrån Sverige ekonomiskt sedan 1980-talet beror främst på fundamentala skillnader i skattetryck, kapitalmarknader och institutionella strukturer. Medan Sverige expanderade den offentliga sektorn, höll Schweiz fast vid en fri marknad. Det är något som jag anser svenska medborgare måste tänka på när vi närmar oss höstens riksdagsval. Vilket parti man röstar på är ju vilket parti, som vill landets bästa, och ser till att den stagnation som Sverige nu befinner oss i upphör. För att stärka svensk ekonomi bör politiker och näringsliv börja med att fokusera på att säkra en stabil och billig elförsörjning, minska regelbördan och korta handläggningstiderna för företag, reformera kompetensförsörjningen för att matcha arbetsmarknadens behov, samt reformera den dysfunktionella bostadsmarknaden,  för att underlätta rörlighet och rekrytering.

Min egen uppfattning är Sveriges ekonomi måste förbättras dramatiskt och att  2026 års budgetproposition måste reformeras, för att skapa en bättre samhälle  när  det i vårt land  behövs närmare 95 miljarder kronor som anvisats till utgiftsområdet,  för rättsväsendet och  för att möta behovet av ökade resurser och fler fängelseplatser. Sveriges ekonomi och rättsväsende har under en längre tid utmanats av lågkonjunktur och kriminalitet. För att förstå helhetsbilden är det viktigt att väga dessa områden mot varandra när vi lägger våra röster i höstens val.

Tal på swexitdagen

Detta tal höls av ordf. för MRRS på Swexitdagen på Sergelstorg den 9 maj, 2026.

”Jag heter Leif V Erixell och är ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Vi är en ideell förening helt utan kopplingar till politiska partier. Vi är en helt självständig kraft i den svenska opinionsbildningen.

Vi arbetar för att stärka den svenska demokratin genom ökat folkstyre och att stärka grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt.

Varför vi är här idag är för att stå upp för den svenska demokratin som ju de facto krymper i sin beslutanderätt för varje dag som går till förmån för de större länderna i EU och det enorma byråkratiska – och som en aggressiv cancer växande – maktkomplexet i Bryssel, ur vars labyrinter det ständigt strömmar kostsamma och för den svenska och europeiska ekonomin och vårt välstånd och frihet, destruktiva lagar och regleringar.

Det är klart att vi ska ha ett samarbete med Europa och det var ju det som svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994.

Tullfrihet, jättebra. Fritt kulturellt utbyte. Jättebra. Polisärt samarbete för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet. Jättebra.

Men vad har eurokraterna i Bryssel och de stora länderna i Europa med hur vi hanterar fisket i Bottenviken, hur vi hanterar vargstammen, vad vi gör med våra – för beredskap, natur och företag livsviktiga – mindre vattenkraftverk, vårt skogsbruk, hur vi hanterar frågan om ”klimatet” och vilka som ska sitta i våra företags styrelsen (där man nu kräver kvotering)?  Förstås ingenting ur ett svenskt demokratiskt perspektiv.

Det har man inte med att göra i Bryssel eftersom i Sverige ska det vara svenska folket som bestämmer. Det står ju faktiskt grundlagen, första paragrafen:” ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Och det betyder att den inte ska utgår från Bryssel. Punkt.

EU-medlemskapet är ur denna synvinkel faktiskt inget annat än ett grundlagsbrott. Sedan hjälper det inte att man smugit in ett antal paragrafer, som knappt någon svensk fått ta ställning till i ett val som försöker nullifiera denna portalparagraf som 6 § 10 kapitlet där man överlåtit all beslutande rätt som inte rör statsskickets grunder till EU. Fullständigt häpnadsväckande att man lyckats smuggla in en sådan paragraf i grundlagen i princip helt utan debatt inför en valrörelse och ännu mindre en särskild folkomröstning i saken, vilket i en demokrati värd namnet bode varit självklart.

Överger man den principen – att i Sverige bestämmer svenska folket genom sina ombud över Sverige –  vilket vår politiska klass tyvärr har gjort – så förtjänar man att kallas en fiende till den svenska demokratin. Och det är ingen åsikt det är ett faktum. Beräkningar visar att runt 50 % av de lagar och förordningar som tas i riksdagen har sitt ursprung i EU och samma sak – och sannolikt ännu mer – i  kommunerna.

Låt os alltså slå fast: att krympa de domäner över vilka den svenska demokratin har beslutanderätt är demokratifientligt visavi det svenska folket och vår demokrati. Per definition.  Det går inte att komma runt.

Svenska folket har heller aldrig någonsin sagt ja till den smygande maktöverföringen till centralisterna i EU som vår politiska klass låtit ske.

Att denna succesiva maktöverföring har varit demokratisk godkänt av folket i någon verklig och djupare mening, är helt enkelt inte sant. Väljarna har liksom i en slags naivt förtroende trott att våra politiker verkligen skulle värnande det nationella självbestämmandet, allt skulle ju bli så bra. Men nu drygt 30 år efter folkomröstningen så vaknar vi upp till det sorgliga faktum att det förtroendet har man tyvärr svikit.

Det är också helt uppenbart att EU för länge sedan skrotat den princip, den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man sade skulle rädda det nationella självbestämmandet. Makten skulle stanna på de nivå som berördes av den sade man. EU skulle bara ta det som de enskilda länderna inte kunde hantera själva.

Och hur blev det? Nära nog ingenting är längre kvar av det nationella självbestämmande och därmed av den svenska demokratins omfång, dvs. den har krympt och fortsätter att krympa i takt med att regleringsfloden fortsätter att välla in.

Man talade t.ex. om att någon beskattningsrätt skulle EU aldrig få, inte en chans! Men nu ligger det skarpa förslag på bordet att man ska börja införa en EU skatt på företagen för att kunna finansiera alla de megalomaniska feltänkta projekt man drivit igenom som t.ex. coronafonden.

Den enorma och ständigt svällande EU-budgeten, (till vilka vi för övrigt är nettoinbetalare d.v.s vi betalar mycket mer än vi får tillbaka i den planekonomiska snurran), räcker inte längre för EU-kolossen omätliga hunger efter nya resurser. Det är rätt skrämmande faktiskt hur långt det har gått sedan 1994.

Jag avrunda med att kommentera en artikel i Aftonbladet idag som har rubriken ”Den som inte firar EU idag är en idiot”. Man blir så trött…

Alltså: Definierar man att demokrati i ett land är lika med nationellt självbestämmande – antingen via folkomröstningar som i Schweiz eller via ombud som i den representativa demokratin – och om man respekterar portalparagrafer i grundlagen som slår fast folkstyre och att man inte vill bli en dörrmatta för andra länder och en centralistisk utrikesbaserad byråkrati, vad är man då? Jo, då är man en äkta och sann svensk demokrat. Så vem är en idiot här egentligen?
Ni vet svaret.

Jag vill sluta med en uppmaning att stödja Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Gå in på hemsidan mrrs.se och stöd oss i kampen för att bevara och stärka den svenska demokratin. Vi behöver verkligen en demokratisk Omstart i det här landet! Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tack för ordet.

 

 

 

Gäller lagen lika för alla i Sverige ?

Denna och sammanhängande frågor tas upp i boken: Medborgaren och rättssystemet som nyligen publicerats. En bok som är väl värd att begrunda och läsa. Boken – som är en antologi– ger en bra analys, utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv, skriven av i ämnet av profilerade och insatta skribenter och författare.

 

Svaren som ges i dessa frågor kan säkert förvåna en del. Många akuta problem läggs i dagen som måste adresseras för att vi på allvar ska kunna kalla Sverige för en väl fungerande frihets- och medborgartillvänd rättsstat.

Hur är det nu med ”vardagsbrotten” eller brott eller anklagelser om brott eller förseelser som rör grundläggande rättigheter som äganderätten och yttrandefriheten eller de notoriskt  svårbevisade sexualbrotten ? Hur utreder man jakt- och skattebrotten ? Kan vi i dessa fall räkna med en ”rättvis rättegång” ?

Förordet till boken Medborgaren och rättssystemet är skriven av Medborgarrättsrörelsens ordförande Leif V Erixell som berättar om bokens innehåll och upplägg. Den första delen av boken ger tydliga exempel på uppenbara felaktigheter i rättssystemet. Den andra delen är lösningsinriktad. Den ger exempel på uppenbart felaktiga och orimliga domar – och vad som kan göras förminska dessa felaktigheter,  vilket  gör att boken blir mycket läsvärd. Det är exempel på bristfälliga  processer för bevisvärdering, jäv och aktivism hos domare, åklagare och advokater; allt sådant som hotar den enskildes rättssäkerhet, samt utifrån detta hitta sätt att i stället öka rättssäkerheten i vårt land som gör denna bok mycket intressant att ta del av.

Sverige är ökänt för långa handläggningstider som står i strid med Europakonventionen bestämmelser som Sverige har förbundit sig att följa, men fortfarande inte följer. Vi har  dubbelt så lång tid från häktning till dom redan i första rättsinstans. Ju mer utdragna processer desto större lidande för alla brottsoffer,  skriver Erixell i sitt förord.

Om dessa problem gäller brottsmål så är situationen ännu värre när det gäller miljö – och avverkningstillstånd för de medborgare som driver företag. Här står själva väldståndsutvecklingen på spel eftersom kapitaliseringar riskerar att utebli och många arbetstillfällen flyttas till andra länder med mer förtroendeingivande tillståndsprocesser. De flesta svenska medborgare som blir utsatta för ”vardagsbrott” får tyvärr aldrig någon upprättelse i vårt land.

Problem uppstår också med resningsansökan  i högre rätt. Numera gäller det i Sverige att få prövningstillstånd i hovrätten. Att få resning i Högsta domstolen är mycket svårt och det råder långa väntetider ( sex månader) eftersom svenska domare, vilket inte tillåts i många andra länder tillåts jobba extra i många andra ärenden och förlikningsärenden, utanför domstolen, bara några procent av överklaganden till Högsta domstolen kan därför beaktas.

Många advokater menar att det ibland verkar att HD är mer intresserade att kollegialt  skydda domare i lägre rätt än att ge tid och objektivt ge uppmärksamhet som en resningsansökan förtjänar. EMR- eformen ”En modernare rättegång” som trädde i kraft den 1 novvember 2008 (prop 2004/05:131 i Sverige. Dess syfte var att skapa bättre förutsättningar för ett modernare rättegångsförfarande i Sverige misslyckades.

Vad EMR- reformen visar är att sammanställningen innan huvudförhandling skall bägge parternas yrkanden och bevis som åberopas tydligt framgå vilket både tingsrätt och hovrätten många gånger misslyckas med att ta upp. Sker inte detta är hela syftet med EMR-reformen misslyckad – om tingsrätten, som sker i många fall och förhör måste medges för bägge parterna i en process, för att hovrätten sedan skall kunna ta ställning till hur målet skall prövas i andra rättsinstans, vilket inte alltid sker. Varför krävs aldrig prövningstillstånd i andra rättsinstans i Sverige frågar sig Eric Bylander i en artikel  i Juridiska föreningens tidning  i Sverige. Han är Jur.dr. och universtitetslektor  I Uppsala universtitet.

Kafkas roman Processen (skriven 1914 -1915) har blivit en symbol för hur den lilla människan fastnar i ett rättssystem som han inte begriper och där allt vad rättskänsla och rättssäkerhet för den enskilde medborgaren är som bortblåst. Tursamt nog har vi inte detta rättssystem i Sverige på en generell basis. Däremot kan i enskilda fall som skildras i denna bok  – den som kommit i kläm i rättssystemet och ofrivilligt hamnat i en rättsbyråkrati som är omöjligt rå på känna vad Kafka visar i sin bok. Sanningen är eftersom misstag begås i det svenska rättssystemet där oskyldiga anhålls och bedöms felaktig ( och då i bästa fall får upprättelse) eller döms för saker som i upplysningens och yttrandefrihetens namn borde vara lagliga (som får kritisera  felaktiga domslut)  borde uppmärksammats i  många fler fall än vad som för närvarande sker.

Vad man bör veta om uttrycket ”Likhet inför lagen” är att det inte går att fastslå begreppet. Ursprunget till principen  om ”lagen lika för alla” kan inte fastslås med säkerhet men vi kan ändå hitta en möjlighet i atenaren Perikles så kallades begravningstal hållet 431 före Kristus. I detta berömda tal prisar han Atens demokratiska konstitution. Staden beskrivs som en förebild där lag, meriter och jämlikhet – mellan dem som är medborgare – samverkar för att garantera rättvisa i privata tvister, ha öppen tillgång till offentlig service ( inklusive möjligheten att inneha offentliga ämbeten vilket kan ses som en tidig formulering av det i dag vi kallar för likhet inför lagen.  Principen för likhet inför lagen borde enligt min mening betraktas i dag som en rättsstatens mest grundläggande normer.

Denna bok är av yttersta vikt för att både inse de grava problemen i svenskt rättsväsende och få exempel på konkreta reformer som skulle ställa saker och till rätta. Den borde finnas i varje frihetligt inriktad medborgares hand och där fungera som ett potent instrument för att ställa de ansvariga för systemets brister och defekter till ansvar.

Mats Lönnerblad

 

Bokens titel: Medborgaren och rättssystemet – en analys utifrån ett frihetligt medborgarperspektiv. Hittas bl.a. >>här.
Förlag: Nordberghs förlag.

Grova rättegångsfel i Sverige som måste beivras

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i  Sverige,  under 40 år som ordförande  från starten,  för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson,  som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

 

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare  och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om,  men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på  frågan varför,  när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara  på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt  bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra    tjänstemannaansvaret  i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför  avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala  mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt –  och om då inte Högsta domstolen (HD)  heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.
Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada  på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Tolkningen av godkända handelsagenturavtal

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.