Debatt! – Sida 3

Putins brott mot mänskligheten

1954 överlämnades Krim som en symbolisk gåva till Ukraina av Chrusjtjov, själv född i Ukraina, och vid Sovjetunionens sönderfall 1991 förblev Krim en officiell del av Ukraina, men Ryssland behöll den viktiga och strategiska flottbasen vid hamnstaden Sevastopol. Nu försöker Rysslands president Vladimir Putin , trots att Ukraina är en självständig stat, att med våld och grova krigsbrott erövra hela Ukraina.

Tre andra tidigare sovjetrepubliker har haft kärnvapen – Belarus, Kazakstan och Ukraina – men de överlämnades till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall. I fredstid äger arbetet och konsultationerna om kärnvapenfrågor inom Nato som skyddar Ukraina rum i Kärnvapenplaneringsgruppen. Rysslands aggression mot Ukraina inleddes våren 2014 med den olagliga annekteringen av Krim. Redan då påbörjade Ryssland sitt krig i östra Ukraina och sina försök att destabilisera andra delar av landet. Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en oprovocerad och illegal fullskalig invasion av Ukraina.

Först på fredagen den 9 maj 2025 togs det politiska beslutet att inrätta en domstol för att granska och döma de krigsbrott som ledande företrädare för Ryssland anses gjort sig skyldiga till i Ukraina. Tribunalen skall börja sitt arbete 2026. – Denna tribunal kommer att säkerställa att de som är mest ansvariga för aggressionen mot Ukraina hålls ansvariga, sade EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas.

Många befarar att Ukraina egentligen bara är en början på en längre militär kampanj där Ryssland försöker återta platsen som en global supermakt och inte kommer att vilja ha fred inom den närmaste tiden.

I december 2021 framförde Ryssland långtgående krav på en i grunden förändrad säkerhetsordning i Europa, krav som utgår från skapandet av intressesfärer och krav på inflytande över andra staters säkerhetspolitiska val. Den fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 utgör ett vidare och synnerligen allvarligt uttryck för denna ambition. Rysslands agerande innebär ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde. Natomedlemskapet och upprustningen av det svenska försvaret är en omedelbar följd av denna insikt. Den dåvarande regeringen beslutade att ansöka om Natomedlemskap den 16 maj 2022. Beslutet bygger på en rapport från den partiöverskridande arbetsgrupp som regeringen hade tillsatt för att genomföra överläggningar om det förändrade säkerhetspolitiska läget till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i försvarsalliansen Nato och anslöt därmed till nordatlantiska fördraget vilket innebär att Sverige deltar fullt ut i Natos verksamhet och beslutsfattande. Natomedlemskapet bidrar till säkerheten och stabiliteten i vårt närområde och i Europa förbättrats avsevärt.

Pål Wrange är professor i folkrätt vid Stockholms universitet och föreståndare för Stockholm Centre for International Law and Justice. Enligt honom är Rysslands agerande i Ukraina ett tydligt exempel på aggression/anfallskrig och ett väpnat angrepp, enligt folkrätten. Detta rättfärdigar självförsvar av Ukraina och eventuella allierade. Han påpekar att Ryssland redan före det storskaliga angreppet den 24 februari begått flera grova brott mot folkrätten. Det första är ockupationen och den olagliga annekteringen av Krim. Det andra är den politiska och (dolda) militära inblandningen från 2014 i östra Ukraina, vilket enligt folkrätten är angreppskrig eller aggression.

Det ryska Erkännandet av ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk en grov kränkning av Ukrainas suveränitet. EU är oroat över den fortsatta försämringen av människorättssituationen i Ryssland. Rysslands oberättigade och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina har inneburit ett ökat förtryck i Ryssland, drastiskt begränsad åsikts- och yttrandefrihet och mediefrihet och införande av krigscensur. EU fortsätter därför att fördöma den kraftiga utvidgningen av den restriktiva lagstiftningen och det systematiska förtrycket av det civila samhället och människorättsförsvarare samt de oinskränkta tillslagen mot oberoende medier, enskilda journalister, medlemmar av den politiska oppositionen och andra kritiska röster. Om Putin skulle åtalas så skulle sannolikt varje land som är part till ICC-stadgan (123 stycken) vara skyldiga att överlämna honom till ICC, och detta hot minskar hans möjligheter att verka som president.

– När Putin avgått (om han någonsin gör det) skulle han kunna åtalas var som helst. Putin har redan begått ett aggressionsbrott, vilket också det är ett internationellt brott. Krigets lagar är de regler som gäller under en väpnad konflikt (krig). De gäller lika för alla parter, alltså både den som angriper och den som försvarar. I krigets lagar ingår den internationella humanitära rätten (IHR), nedtecknad främst i 1949 års Gènevekonvention och 1977 års tilläggsprotokoll. Svåra överträdelser av krigets lagar kan utgöra krigsförbrytelser (krigsbrott). Enligt IHR är det förbjudet att angripa civila vilket sker i stor omfattning i Ukraina Det är också förbjudet med urskillningslösa anfall som inte skiljer på militära mål och civila vilket också har skett under kriget mot Ukraina. Vissa vapen kan inte användas i områden där det finns civila utan att det blir urskillningslöst, t ex så kallade vakumbomber.

Internationella brottmålsdomstolen efterlyser Vladimir Putin som ett led i att ställa Ryssland till svars för krigsbrott i Ukraina. Den ryske ledaren måste gripas och överlämnas om han sätter sin fot i något av de 123 länder som undertecknat Romstadgan. EU uppmanar nu världens länder att samarbeta med domstolen. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag har arresteringsorder mot den ryske ledaren Vladimir Putin som anklagas för krigsförbrytelser. Domstolen anser att Putin är ansvarig för den olagliga deportationen av barn från Ukraina till Ryssland. Internationell rätt förbjuder ockuperande makt att förflytta civila från områden de bor i till andra områden.

– Barn åtnjuter ett särskilt skydd under Genèvekonventionen, sade ICC-ordföranden Piotr Hofmański i ett uttalande.

Det finns rimliga skäl att tro att Putin bär ett individuellt straffrättsligt ansvar, menar ICC. Vladimir Putin är de tredje sittande presidenten som får en arresteringsorder utfärdad mot sig av ICC. De två tidigare var Sudans Omar al-Bashir och Libyens Muammar al-Gaddafi. Även den ryska barnrättighetskommissionären Maria Lvova-Belova efterlyses av samma skäl. Enligt Ukraina har över 16 000 barn bortförts till Ryssland. Putin måste nu gripas i 123 länder Dessa länder har godkänt Romstadgan vilket innebär att dessa har skyldighet att gripa och överlämna Putin och Lvova-Belova till domstolen i Haag om de sätter sin fot i något av dem. Ryssland lämnade stadgan 2016.

EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell ser ICC:s beslut som ett första steg i processen att ställa ryska ledare till svars för de brott de beordrar, möjliggör eller begår i Ukraina.
– Europeiska unionen välkomnar och uppmuntrar ytterligare ansträngningar för att säkerställa full ansvarsskyldighet för krigsförbrytelser och de andra allvarligaste brotten i samband med Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, sade Borrell i ett uttalande. Han uppmanade alla ICC-anslutna länder att till fullo samarbeta med brottsdomstolen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Yttrandefriheten och äganderätten under ständig attack

Både yttrandefriheten och den privata äganderätten är kraftigt eroderade i Sverige. Det är den bittra frukten av decennier av socialistiskt/ statsdirigistiskt” och islamanpassat tänkande – plus miljöpartiaktivism på våra myndigheter inklusive både JK, Skogsstyrelsen och Länsstyrelserna.

Justitieministern är sannolikt medveten om problemet men förmår ändå inte vidta de radikalt förstärkande åtgärder som krävs. Nämnda socialistiska ethos sipprar liksom som ett osynligt gift från väggarna i Rosenbad och Kanslihuset och försvagar politikernas beslutskraft i dessa frågor.

Yttrandefriheten – om vi börjar med den – är under allvarlig attack inte minst genom en islamismvänlig hetslagstiftning där det märkliga >>missaktningsbegreppet får styra: ett begrepp som i princip aldrig tillämpas mot kritiker, hatare eller satiriker av kristna och knappas inte av judar heller, trots att vi där har det verkligt svårartade och ofta våldsbejakande hatet. Praxis har visat att det i praktiken bara användas mot kritik eller satir mot islam och islamska sedvänjor och symboler, vilket förstås applåderas av det muslimska brödraskapet – och därmed ären stor skam för Sverige som västerländsk sekulär stat.

Vad gäller tillståndet för den privata äganderätten, som är en grundsten i både marknadsekonomin och de enskilda medborgarnas möjlighet att bygga välstånd, så är det om möjligt ännu värre. Skogsstyrelsen inskränker skogsägares rätt att avverka pga att någon hackspett eller groda, som alls inte är utrotningshotade i ett större geografiskt perspektiv, har setts på skogsägarens mark. En fågel/djur som givetvis är i stånd att flytta om dess habitat störs. Här styr det jag kallar naturfascismen, d.v.s. ”NATUREN” som ett slags väsen sätts på en piedestal och människan kommer efter djur och insikter i en etisk värdehierarki. Detta innebär också, som en konsekvens, att människor och företag fråntas rätten att förfoga över sin privata egendom, så som man gjort sedan urminnes tider (och som är skyddat i Europakonvention/EKMR) och man fråntas därmed rätten att bygga välstånd för sig själva och samhället. Ett fråntagande som innebär en slags anti-humanism, vilket naturfascismen i grund och botten är.

Vad gör regeringen?
Så vad gör då regeringen? När det gäller de extrem långdragna tillstånden för t.ex. gruvbrytning, där välbetalda byråkrater tillåts dra benen efter sig i åratal innan de lyckas krysta fram ett beslut (då många företag har tröttnat och dragit sig ur/gått i konkurs), så händer i princip ingenting. Ebba Busch är uppenbarligen för svag gentemot denna byråkrati vilken lätt blir ”kollegor” i arbetsmiljön och därför inte angrips så hårt som den borde.

Vad gäller skogen och strandskyddet så har det tillsatts utredningar men där har man missat i direktiven för strandskyddet, vilket är en typsikt påverkan från naturfascismen.

Man är uppenbarligen också rädd för medias reaktioner om man förstärker äganderätten eftersom de stora hallstämplade medierna är djupt marinerade i Mp-aktivism och naturfascism. Återigen så blandar man ihop medierna med sina väljargrupper som inte kunde vara mer olika. Här måste regeringen visa mer stamina och ignorera alla skräniga socialister/planekonomer, paternalister, naturfascister och klimatalarmister i nämnda medier.

Claes Sjölin:
”Det verkar vara en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och Justitiekanslern och regeringen struntar i grundläggande mänskliga rättigheter (se >>denna text för exempel). Se även denna text om hur tidöregeringen ser ut att missa chansen att stärka äganderätten i grundlagen. Bedrövligt är ordet.

Sjölin om äganderätten:
”Men statsmakten måste väl ändå ha ”gjort” något efter den kritik som framförts? Jo, rätt skall vara rätt, man har tillsatt två utredningar. Den ena handlar om synen på äganderätten i skogen medan den andra skall göra en översyn av strandskydden. Vid en genomgång av direktiven till de båda utredningarna tittar dock bockfoten fram. I skogsdirektiven (”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, Dir. 2019:46) sägs uttryckligen att utredningen skall belysa hur äganderätten kan stärkas. I översynen av strandskydden (Dir. 2019:41) ingår det tvärtemot inte i utredarens uppdrag att se över hur äganderätten kan stärkas. Så här får en statsmakt inte bete sig. Äganderätten är naturligtvis lika viktig på stranden som i skogen.”

Självklart är det så, men där kom den naturfascistiska bockfoten fram. Giftet på Rosenbads väggar får effekt. Det borde det inte få. Paradigmskifte inom nämnda områden är viktigare än någonsin om inte Sverige ska bli ett anti-frihetligt bakvatten. För det kommer vi att bli ännu mer än nu om ingenting görs. Det är långt gånget.

P.S.
Brasklapp. Tro inte att en S-led regeringen skulle göra något bättre. Tvärtom det är deras politik vi i stora delar ser stadfäst. Morgan Johanson t.ex. skulle garanterat göra dessa två grundläggande rättigheter ännu svagare. Det finns alltid i hans drömmar. Magdalena Andersson nickar inställsamt. ”Go for it Morgan!”… Väljarna har vid valet 2026 att se till att detta förblir en mardröm.

Skrivelse till Tidöpartierna

Till samtliga partiledare i regeringen samt Jimmie Åkesson

Professor emeritus i ekonomi Lars Jonung hade en ytterst viktig artikel i Svenska Dagbladet den 29/4-25. Den hittas här>>

I texten framgår och beskrivs det enorma maktkomplex som Socialdemokraterna byggt upp genom decennier av medveten maktpolitik. Här kan man verkligen tala om ”den djupa staten”!

Att kartlägga detta osunda och för vänskapskorruption vidöppna maktkomplex, som allt för många medborgare är omedvetna om, borde vara en central uppgift för en ”borgerlig” regering med stödparti.

Lars Jonung:
”Det är hög tid för en ny Koncentrationsutredning med fokus på det socialdemokratiska affärskomplexet nu när vi ser hur den liberala demokratin hotas av sammanväxten av politisk och ekonomisk makt i vår värld.”

Vi i Medborgarrättsrörelsen i Sverige, som länge kämpat för ett friare och okorrumperat Sverige håller med Lars Jonung och uppmanar härmed regeringen att tillsätta nämnda utredning.

Tacksam för svar!

Vänligen

Leif V Erixell
Ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige
www.mrrs.se

____________________________

Här ett utdrag ur Lars Jonungs artikel.

”Det är hög tid att det socialdemokratiska affärskomplexet kartläggs genom en ambitiös statlig offentlig utredning byggd på etablerad samhällsvetenskaplig forskning. En sådan undersökning kräver omfattande resurser och många år av arbete. Utredningen bör ha fyra huvuduppgifter.

Först ska den kartlägga hela S-komplexets framväxt, drivkrafter och omfattning. Här ska den jämföra mönstret i några kommuner med långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav med bilden i kommuner med utdraget borgerligt styre.

I nästa steg ska utredningen beräkna storleken på det ekonomiska stöd via politiska beslut som direkt eller indirekt överförts till företag och organisationer närstående socialdemokratin. Det kommer att röra sig om enorma belopp med tanke på bland annat de subventioner som öppet getts till HSB och Riksbyggen via gynnsamma lån och räntor. Hyresgäströrelsen är ett annat exempel. Den har idag i praktiken en beskattningsrätt av hyresgäster som ger en inkomst på långt över 200 miljoner kronor årligen.

Undersökningen bör täcka hela efterkrigstiden för att ge en balanserad historisk kalkyl.   I ett tredje steg ska utredningen studera effekterna på svensk ekonomisk tillväxt av det politiska affärskomplexet. I vilken utsträckning har denna struktur påverkat vår tillväxt? Frågan är berättigad eftersom Sverige tappade i välstånd i förhållande till jämförbara länder under den senare hälften av 1900-talet, det vill säga under det långa socialdemokratiska maktinnehavet.  Slutligen, som en fjärde punkt, ska utredningen analysera om och hur den liberala demokratin kan skyddas från det korporativa system som S-partiet byggt upp. Vilka åtgärder kan stärka grunden för den liberala demokratin? En årlig och öppen redovisning för varje kommun om sambanden mellan S-partiets affärskomplex och den kommunala verksamheten vore en metod att ge väljarna information som skulle främja den lokala demokratin.

Denna fjärde punkt bör vara ett centralt avsnitt i utredningen – en punkt som aktualiserats av den politiska korruptionen i vår omvärld. Om utredningen skulle dra slutsatsen att det socialdemokratiska affärskomplexet har främjat den liberala demokratin i Sverige trots inslaget av kompiskorporativism, bör den i logikens namn föreslå hur andra politiska partier än S-partiet ska få bättre möjligheter att starta egna butiker, bensinstationer, försäkringsbolag, fackföreningar, hyresgäströrelser, begravningsbyråer, juristbyråer och så vidare. Konkurrensen mellan olika partipolitiska affärskomplex borde ju då förstärka den liberala demokratin.

Under åren 1961–1975 arbetade den statliga Koncentrationsutredningen för att kartlägga maktkoncentration och ägarstruktur inom det privata näringslivet. Den producerade inte mindre än åtta delbetänkanden liksom en rad doktorsavhandlingar under sina fjorton år.

Det är hög tid för en ny Koncentrationsutredning med fokus på det socialdemokratiska affärskomplexet nu när vi ser hur den liberala demokratin hotas av sammanväxten av politisk och ekonomisk makt i vår värld.”

Åsidosättande av skriftlig bevisning och jäv

Vad som tydligt framgår i mål T 3005–25 är att betydelsen av den skriftliga bevisningen och jävsinvändningen inte har uppmärksammats – vare sig av Uppsala tingsrätt eller Svea hovrätt – trots att det från kärandens sida framgår att både den skriftliga bevisningen och jävsfrågan visar att käranden borde ha vunnit målet redan i första instans.

Det går därför inte att påstå att skriftlig bevisning saknas, eftersom svaranden själv har medgett att parterna är överens om att den föreliggande bevisningen är korrekt. Det är helt enkelt inte möjligt att bortse från eller åsidosätta den bevisning som ingavs redan i tingsrätten och som borde ha beaktats av Svea hovrätt. Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 i rättegångsbalken föreligger jäv mot en domare om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet.

Artikel 6 i Europakonventionen (EKMR) kräver dessutom att domstolar är objektiva och opartiska – något som varken Uppsala tingsrätt eller Svea hovrätt, enligt min uppfattning, har beaktat i denna segslitna rättegång som nu ska avgöras i Högsta domstolen. Om HD inte beviljar prövningstillstånd och rättar till de grova rättegångsfel som förekommit, bör målet enligt min mening föras vidare till Europadomstolen i Strasbourg.

Om flera domare varit jäviga utgör detta ett grovt rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § punkt 4 i rättegångsbalken, vilket kan ha påverkat målets utgång. Enligt rättspraxis krävs det inte att faktisk partiskhet bevisas; det är tillräckligt att det finns omständigheter som objektivt sett är ägnade att rubba förtroendet för domstolens opartiskhet.Om domare – som i detta fall – inte bara är jäviga, utan också introducerar en ny rättslig invändning utan grund, som ingen part har anfört, och samtidigt underkänner omfattande skriftlig bevisning utan saklig motivering, bör Högsta domstolen enligt min mening återföra målet till Svea hovrätt, om inte HD själv väljer att pröva alla invändningar i sak.

– Att domstolen på eget initiativ konstruerar en ny rättsfråga utan att parterna får yttra sig är ett allvarligt brott mot den kontradiktoriska principen. Det är inte ett bevisvärderingsfel, utan ett rättsövergrepp mot käranden.

Domarjäv – rättsstatens skyddsvall. Syftet med bestämmelserna om domarjäv – enligt Högsta domstolen – är att skydda rättskipningens objektivitet och att säkerställa allmänhetens förtroende för domstolarna genom att utesluta domare från handläggningen av mål där deras förhållande till någon av parterna, eller till saken, är sådant att det kan innebära fara för partiskhet. Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Punkterna 1–9 innehåller specifika omständigheter som medför jäv. Punkt 10 är en generalklausul som anger att en domare är jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i målet. Reglerna gäller för alla domare, inklusive nämndemän.

Min bestämda uppfattning är att syftet med dessa jävsregler varken har iakttagits eller uppfyllts i detta mål.Domstolen har överskridit sin processuella kompetens I dispositiva tvistemål – som detta – gäller enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken att domstolen är bunden av parternas yrkanden och endast får pröva tvistiga omständigheter. I detta mål var det ostridigt att ett lån om 10 027 188 kronor hade lämnats, och att minst 500 000 euro hade tecknats i en nyemission. Dessa fakta accepterades av svaranden redan i tingsrätten och låg till grund för den skriftliga bevisning som även svaranden åberopat. Trots detta valde Svea hovrätt att ignorera dessa ostridiga fakta. I stället konstruerade hovrätten, utan stöd i parternas argument, en alternativ rättslig verklighet där man ifrågasätter betalningsflöden och investeringar som ingen part hade bestridit. Det innebär att domstolen överskred sin behörighet och tog över parternas roll – vilket är förbjudet enligt svensk rätt.Särskilt anmärkningsvärt är att hovrätten introducerade en ny rättslig invändning som ingen part hade framfört eller fått möjlighet att bemöta. Det är ett tydligt brott mot kontradiktionsprincipen och domstolens skyldighet att vara objektiv.När detta sker samtidigt som domare med ifrågasatt opartiskhet deltar i avgörandet, förvandlas domstolen från att vara en rättskipande instans till att bli en part i målet.

Jäv undergräver domstolens trovärdighet Enligt 4 kap. 13 § punkt 10 rättegångsbalken föreligger jäv om det finns omständigheter som objektivt sett kan rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Detta har Högsta domstolen fastslagit i NJA 2022 s. 905 (”Tekniska rådets jäv”), och principen återfinns också i artikel 6 EKMR och artikel 47 i EU:s rättighetsstadga. Europadomstolen har i bland annat Piersack v. Belgium och Micallef v. Malta betonat att även indirekta kopplingar kan undergräva förtroendet för domarens opartiskhet.Att domare med ifrågasatt oberoende dömer i ett mål är som att en fotbollsdomare dömer en match där han har kopplingar till ett av lagen – resultatet blir ifrågasatt. När domare dessutom inför nya rättsliga argument och bortser från ostridiga fakta, agerar domstolen inte längre som en neutral rättskipare. Det är detta som gör hovrättens agerande i detta mål extremt allvarligt.

Högsta domstolen måste återställa förtroendet för rättsstaten. Mot denna bakgrund har käranden begärt att Högsta domstolen undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till Svea hovrätt för ny prövning i korrekt sammansättning. Eftersom jävsinvändningen rör domare i den avgörande instansen är det fråga om så allvarliga processuella fel att Högsta domstolen bör beakta dem ex officio.

Om Högsta domstolen ändå väljer att pröva frågan inom ramen för ett beviljat prövningstillstånd, måste hovrättens dom undanröjas. Om detta inte sker, sänder HD en signal att rättssäkerheten endast gäller den starkare parten – något som aldrig får accepteras i en demokrati grundad på rättsstatens principer.

Förlängd preskriptionstid

Om preskription har avbrutits enligt 6 § genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet. Enligt 2 § preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. För skadeståndsfordringar löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen fram till dess förövarna som stulit ett företag kan bevisa att de innehar ett giltigt köpeavtal som alla parter godkänt.

Vad som hänt i ett aktuellt fall är att ett bolag tagits i beslag utan någon formell överlåtelse som godkänts av ägaren, vilket betyder att käranden i det aktuella fallet kan visa att de som tagit företaget, med både fastighet, patent och varumärken utan någon rätt och med uppsåt att tillskansa sig hela företaget utan att behöva betala en krona. Käranden har tvingats skriva på handlingar för att inte företaget skall gå i konkurs. Det skett genom, svek och tvång blir handlingarna ogiltiga om det inte finns några dokument om övertagandet skett på ett korrekt sätt som föreskrives vid köp av företag. De som stulit företaget har därmed bevisligen handlat i ond tro.

Svaranden i detta fall skulle enligt en överenskommelse tillföra vardera 10 miljoner kronor i nyemission för vardera 1/3 delägande och kostnadsfritt överlämna samtliga immateriella rättigheter (patenten, varumärken och produktkoncept) till ägaren, vilket heller aldrig har skett. Ägaren skulle fortfarande vara anställd i företaget enligt överenskommelse med de tilltänkta delägarna. Ur brev som jag tagit del av framgår: De immateriella rättigheterna skulle även i fortsättningen ägas privat av ägaren som i fortsättningen äger en tredjedel av företaget. När det gäller ägarens kapitalbehov berodde detta på att bankerna i Sverige under denna period var på obestånd och sade upp krediterna för många företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj,” Men eftersom de tilltänkta delägarna i detta fall inte hade infriat sina löften borde ägaren fortfarande kunna driva vidare sitt företag.

Den investering som de tilltänkta delägarna skulle betala som de skriftligen hade bekräftat skulle ske genom en nyemission till företaget och delas mellan de två tilltänkta delägarna. Men detta skedde aldrig – eftersom de betalade med företagets egna pengar – vilket är olagligt. De har således svikit överenskommelsen om överenskommelsen utan att informera den som fortfarande ägde hela företaget. Dessutom hade omfattande information om företagets verksamhet och ekonomi överlämnats till de potentiella delägarna som visade att bolaget aldrig varit på obestånd och alltid skött sina förpliktelser till sina bankförbindelser. Bolaget var ju en igång varande lönsam och globalt etablerat koncern. Men kuppmakarna som ville lägga beslag på hela företaget behövde bara göra en justerad substansvärdering som ledde till en vårdslös och oseriös värdering för att pressa bankerna till nedskrivning av krediter vilket också måste betraktas som ett grovt brott.

Ägaren gör gällande att dolus och culpa in contrahendo gäller som stöd för yrkat skadestånd som jag tagit del av där det bland annat framgår att delägarna aldrig ägt delar av bolaget och dessutom aldrig tillfört det utlovade kapitalet varför ägaren borde fått tillstånd till begärd upplysningsplikt hur de tilltänkta företagskaparna burit sig åt för att kunna förvärva hela företaget, vilket domstolen hittills inte beviljat. I detta fall borde ovan nämnda preskriptionstid förlängas tills svar inkommit, vilket innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från dagen avbrottet (kravbreven) ägde rum och skulden inte kunnat preskriberas. Detta kallas preskriptionsavbrott.

Om det är ett konsumentförhållande eller inte så börjar en ny tid om 10 respektive 3 år att löpa (6 § preskriptionslagen). Preskriptionstiden förlängs alltså och börjar löpa på nytt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025, vilket fortfarande inte har skett. Merparten av lagändringarna föreslås gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet – men som vid lagens ikraftträdande i detta fall ännu inte preskriberats. Genom den forensiska och tekniska utvecklingen finns numera helt andra möjligheter att klara upp äldre brott än tidigare vilket jag hoppas kan ske i detta fall.

Det är därför av stor vikt att preskriptionslagstiftningen anpassas. Den strängare syn på allvarlig brottslighet som lagstiftaren gett uttryck för under senare tid bör också avspeglas i lagstiftningen. Även den förändrade synen på brottsoffer bör få större genomslag i det preskriptionsrättsliga regelverket. Genom yrkadet editionsföreläggande bör även svenska domstolar bevilja att kärandena i dessa mål ska få ut de bevis som finns tillgängliga när kapare av livskraftiga företag påstår att ett korrekt köpeavtal skett, när det endast har skett genom en väl genomtänkt stöld som fortfarande, i många fall som jag skrivit om i mina artiklar och böcker, aldrig har avslöjats i rättslig prövning.

Upplös det klimatpolitiska rådet och skrota alla klimamål!

Det Klimatpolitiska rådet består av några professorer och ekonomer som har det gemensamt att de köpt FN-chefen Antonio Guterres klimatalarmism. Som akademiker har de därmed avsvurit sig sin popperianska vetenskapliga heder i det de inte på något sätt undersökt eller ifrågasatt de hypoteser och påståenden som präglar både FN-chefens och EU:s regleringsinflatoriska klimatpolitik. Hade de gjort det så skulle de ju inte ställt upp i rådet från början.

Eftersom ingenting EU gör för ”klimatet” har någon som helst nämnvärd effekt på det faktiska globala klimatet (se nedan), så innebär det att dessa personer inte bara har satt sin akademiska heder i pant för lite medialt inflytande och en ”grön” gloria av ”vi skyddar planeten från undergång”-typ; misstanken att de även sitter där av rent pekuniära skäl är svår att slå ifrån sig. Och ett sista motiv, som ju är bevisat i handling är för att kunna utöva pennalistisk makt mot de förnuftiga krafter som, under ständig attack och utfulning, kräver realism i klimatdebatten och ett stopp på den regelhysteri som hotar att kväva Europas välståndsutveckling och medborgarns frihet.

Ekonom missar den basala kalkylen
Rådet har en nationalekonom vid namn Olof Johansson Stenman. Denne (Mp?)-ekonom förmår dock inte göra följande enkla ekvationer vilka varje person med lite intresse och envishet kan arbeta fram, förutsatt att man inte är låst av förutfattade meningar om sakernas tillstånd.

Människan står för ca 4-6 % av alla utsläpp av det årliga flödet av växthusgaser (fluktuerar men låt oss säga 5 %), av vilka CO2 är den centrala. Resterande 95 % står naturen själv för. Av dessa 5 % står Europa för ca 7 %. 7 % av 5 % innebär att EU-länderna står för ca 0,35 % av de totala utsläppen på planeten. Omräknat till ppm (parts per million som CO2 mäts i) blir det 0.018 (0,35 % av 40 Gigaton/Gt [människans del av det totala utsläppen]: 40 x 0.0035 = 0.14 Gt CO₂ = 0.14 ÷ 7.8 [7,8 Gigaton CO2 = 1 ppm] ≈ 0.018 ppm). Detta är helt betydelselöst visavi temperaturpåverkan.

Men eftersom det är nettoeffekten av de mänskliga utsläppen som anses öka temperaturen så måste vi räkna med all 7 procenten som ”värmeeffekt”. Naturens utsläpp (de övriga 95 procenten) anses vara ”i balans” med upptaget. Klimatalarmisterna anser att de är människan som är huvudorsak till den begränsade uppvärmningen sedan ca 1850. Naturliga variationer och orsaker anses spela en marginell roll eller förnekas helt.

Vi räknar således om och finner då att om EU skulle eliminerade alla sina CO2-utsläpp i morgon dag (”netto-noll!”) så skulle effekten på CO2 i atmosfären minska med blygsamma ca 0,36 ppm i de årliga flödet: (7 % av 40 Gt: 40 x 0.07 = 2.8 Gt CO₂ = 2.8 ÷7.8 ≈ 0.36 ppm). Effekten av detta på ”klimatet”– och dess blygsamma uppvärmning (som förövrigt sker mest vintertid och på nätterna) skulle, om vi utgår från CO2-hypotesen, innebära några tusendels grader minus (ca -0.0001–0.002 °C).vilket både är helt betydelselöst och praktiskt omätbart. Och då ska det noteras att CO2s effekt är logaritmisk d.v.s dess effekt minskar ju mer som tillförs, så effekten är då sannolikt ännu mindre.

Hade nämnde ekonom gjort dessa basala kalkyler så hade han och övriga i rådet insett att de var ute i ogjort väder och mangrant avgått. Men eftersom rådet uppenbarligen inte drivs av ett vetenskapligt förhållningssätt, så borde det vara ett lätt beslut av regeringen att upplösa rådet.

Det är svårt att se vitsen med att ha ett råd som på osaklig grund agerar som piskare av regeringen, såvitt regeringen och klimatministern inte drivs av en uttalad masochism. Så länge rådet är kvar måste vi tyvärr dra slutsatsen att det är precis så det de i grund och botten är.

Men vi ska vara ett föredöme!
Det Europa gör är som sagt betydelselöst för det globala klimatet. Återstår argumentet att vi ska vara ett föredöme. Genom vår egen flagellantism så visar vi andra hur det ska gå till att ”rädda planeten”. Men nu är det så att att Kina, Indien, Ryssland och nu även USA ger tusan i hur vi späker oss här som något slags föredöme. De prioriterar sina egna länders välstånd och har säkerligen även insett det minimala problem som den ökning av ca +1 grad C som skett sedan den lilla istidens helvete före 1850 inneburit. Tvärtom ska vi vara tacksamma för att att sluppit ut ur kylan. Och som data visar i all seriös klimatforskning så har denna blygsamma uppvärmning som skett ägt rum på det norra halvklotet och mest vintertid och på nätterna. Tittar vi i empiriska data som t.ex. från EM-DAT, så finner vi inga farliga trender för olika klimathändelser och definitiv inga som på minsta sätt skulle motivera de drakoniska och från EU centraldirigerade och extremt kostsamma projekt som kalls ”den gröna omställningen”. (För en initierad faktasammanställning av klimatforskningens nuvarande tillstånd se boken ”Professionell klimatbevakning”). Ingen som helst ko på isen alltså.

Europa som föredöme? Inte på något sätt! Omvärlden utanför Europa har all all anledning, baserat på fakta och välståndsargument, att tvärtom se på Europa som ett varnande exempel.

Exit irrationalismen?
Ovanstående fakta och beräkningar visar alltså hur totalt irrationell EU:s regelhysteri är kring klimatfrågan och den ”gröna omställningen”. Den är inget annat än ett dirigistiskt försök för eurokratin och dess uppdragsgivare att dels skaffa sig mer pennalistisk makt, dels att därigenom få en anledning att öka skatteintäkterna och under tiden inbilla sig att man bär på gröna glorior. Glorior som vi nu tvingas konstatera i själva verket är gröna dumstrutar, senast sittande på investerarna i Northvolt. Irrationalism och halleluljakörer bygger förstås inte välstånd för fler än de gröna entreprenörer som ser tillfället och tar det. För övriga och samhället i stort följer endast kapitalförstöring, armod och ofrihet. Och vi har tyvärr bara sett början – om ingen radikal tillnyktring sker.

Klimatmålens umbärlighet
EU:s och Sveriges klimatmål är som visats ovan helt onödiga. Beräkningar visar att EU har producerat ca 39 000 nya regler bara under perioden 2010–2025. En stor del av dessa rör klimatfrågor. Det finns som redan indikerats inga empiriska data över klimattrender som visar att vi skulle stå inför något överhängande hot inom överskådlig framtid. En förutsättning är förstås att vi får behålla billig och pålitlig energi – ”förnybart” går därmed bort– vilket gör att vi kan anpassa oss till allt som olika väderhändelser kan innebära, även om olika extremväderhändelser, som följt oss sedan Hedenhös, alltid kommer att ställa till skador, vilka dock blir ännu värre ju fattigare vi är, vilket vi kommer att bli genom t.ex. massiva klimatregleringar och galna energisatsningar.

Som Bjorn Lomberg visat så skulle det kosta i runda tal 36,2 biljoner svenska kronor, enligt aktuell växelkursen visavi Euron, att nå EUs. klimatmål om ”netto-noll” 2050, vilket är mer än alla statliga kärnåtaganden i samtliga EU-länder tillsammans. Men även om man kan tvista om detaljer i dessa siffror så kvarstår faktum att det är astronomiska kostnader vi talar om och de kan bara betyda en sak – en säker väg, om inte till kokurs, så ett kataklysmiskt elände i Europa.

Sverige vill alltid vara en ”gold standard”…
Till yttermera visso har Sverige, sin vana trogen, inte bara följt EU:s påbud utan vridit upp dem ett snäpp till och infört ett mål om ”klimatneutralitet”till 2045 (S och Mp-regeringen). EU förestavar en minskning av ”utsläppen med 55% jämfört med 1990 års nivåer. Sverige slår till med 85 % och bröstar upp sig samtidigt som den gröna glorian/struten glöder. EU vill minska utsläppen inom transportsektorn till 90 % 2050. Sverige ska ha en helt fossilfri transportsektor till 2040 (S-Mp), vilken ingen seriös bedömare anser vara ens avlägset möjligt, än mindre nödvändigt ur klimatsynpunkt. Ändå är dessa och andra klimatmål kvar och klavbinder våra politiker.

Dags för medborgarn att vakna
Medborgarna måste börja inse med vilken liten visdom landet och EU styrs i denna fråga och göra något åt det. Det parti eller partier som nu på allvar börjar plädera för ett övergivande av dessa vansinniga klimatmål – inklusive det djupt destruktiva förbudet mot nytillverkade fossildrivna fordon – och istället sikta på en marknadsdriven teknikutveckling för att minska skadliga ämnen i luft/avgaser vatten och livsmedel kommer, förutom att bli föremål för den sedvanliga svenska utstötningsmekanismen för sanningsägare som pekar i en annan riktning än det fiskstimmet vinglar mot, att vinna alla förnuftiga medborgares gillande – och röster. Att få rätt i historieboken är heller ingen liten sak. Våga vinn!

Ursula von der Leyens ”Man on the moon moment” betyder, när allt kommer omkring och saken är genomlyst, inget annat än ett ”Tomtar på loftet- moment. Och det borde vi ha fått nog av nu. Medborgarna har alla en möjlighet att se till att det blir ett slut på galenskapen vid valet 2026 och i nästa EU-val. Tar man int de tillfällena att vrida saker och ting i rätt riktning, så får man faktiskt skylla sig själva för det garanterade bakvatten och den stagnation som man då med tvingande logik skapat för sig själva och sina barn och barnbarn.