EU och det svenska valet

 

Både EU:s och svenska politiker sitter hårt fast i The Consensus trap.

Det är inget konstigt med att EU tappar fart i världskonkurrensen: förfallet och stagnationen är inbyggt i själva systemet men de som styr det förmår inte reformera det, eftersom de har personliga fördelar av det och reformeringsmekanismerna utifrån är för svaga (vilket den maktägande klassen sett till). Klassiska markörer för civilisationer i förfall.

”Förmågan att experimentera, misslyckas och snabbt korrigera kursen en avgörande konkurrensfördel. Konsensusmekanismerna verkar i motsatt riktning: ju fler som investerat prestige, karriär och pengar i den rådande ordningen, desto svårare blir den att ifrågasätta [Läs EU:s företags-, miljö-, migrations- och klimatpolitik].

”Att EU:s centrala roll som förändringsmotståndare än i denna dag inte diskuteras offentligt är i en mening penibelt – men samtidigt ett skolboksexempel på konsensusproblemets styrka.”

”Här spelar C en särskild roll. Partiet har alltmer blivit en hemvist för den urbana administrationskast som är djupt förankrad i EU-modellen och dess tilltro till ständigt mer överstatlig styrning. Den moraliska självsäkerheten är så stor att viljan att pröva modellens faktiska resultat [helt] lyser med sin frånvaro.”

”Ännu har inte ett enda riksdagsparti på allvar börjat ifrågasätta om den ständiga centraliseringen undergrävt och fortsätter att undergräva just den demokratiska närhet, ekonomiska frihet och snabbfotade pragmatism som en gång gjorde Sverige och Norden så enastående framgångsrika.”

Detta är enligt min mening det helt avgörande och mest solida beviset på att vi har en politisk klass i Sverige (inkl .SD) som sitter hårt fast i konsensusfällan både vad gäller EU och ”klimatet”. För utomstående, ned till typ 7-åringar, kan ju enkelt se att EU:s centralistiska och regleringshysteriska maktkoloss är alltmer livsfarlig både för tillväxt och vårt urgamla nationella självbestämmande (nu nermalt till en patetisk rest) men nämnda klass säger ändå inte halv sju.

De sitter som gjutna i konsensusfällan, men tycks till på köpet inte fattat att de gör det. Och våra hallstämplade medier ställer förstås inte de kritiska frågor som borde ligga i deras arbetsuppgift men som de blankt struntar i för att få glida med i och frottera sig med nämnda kakistokratiska klass.

Och vad är lösningen? Mer av korrigerande demokrati och maktdelning snarare än mindre. Förstås. USA har fattat det och Schweiz har fattat det.

De senaste opinionsundersökningar i Sverige visar ju att folket redan LÖST regeringsfrågan. Det är därför otroligt märkligt att inte alla Tidöpartier driver på stenhårt för ett extraval. Istället menar Ulf Kristersson att det vore ett ”misslyckande”. Tvärtom min gode Ulf! Tänk en gång till. Den klass du tillhör behöver mer syre utifrån inte mindre! Skärpning.

”I folkomröstningarnas Schweiz kan väljarna regelbundet ifrågasätta och korrigera även sådant som den politiska klassen redan enats om. Är det verkligen någon som tror att det är en slump att den ständiga omprövningens Schweiz också tillhör Europas mest politiskt stabilaste, mest innovativa och rikaste länder?”

Just det.
Draw your conclusions for God’s sake.

P.S.
Här är länken till citaten i texten.

Facebook Comments

Författare: Leif V Erixell

Författare samt kultur- och samhällsdebattör. Grundad i de samhällsfilosofiska klassikerna: Locke, Montesquieu, Constant, F A Hayek, Karl Popper m.fl. Hans senaste böcker är Om den civila freden, Omstart Sverige samt nu senast Den svenska statsideologin och Samhällspolitisk ordbok (finns i internetbokhandeln). Samtliga på Nordberghs förlag. Ordförande för MRRS sedan 2016.