Hundra år av spekulation 1926–2026

Begreppet ”spekulationssamhälle” används ofta i den svenska samhällsdebatten av kritiker som anser att marknadsliberaliseringar, avregleringar och privatiseringar har gått för långt. De som motsätter sig denna utveckling återfinns främst bland vissa ekonomer samt sociala organisationer. De argumenterar för att grundläggande samhällsfunktioner – såsom skola, sjukvård, bostäder och pensioner – har gjorts om till marknader där privata aktörer tillåts spekulera med skattemedel eller medborgares trygghet.

De länder som vill bli världsledande inom en rad strategiska teknikområden, varav några är klassiska svenska paradgrenar, borde enligt undertecknad och sådana som civilekonomen Ulf Sandmark, istället se bankdelning som en lösning för att få skutan  på rätt bog igen.  Det omfångsrika nya Sidenvägsprojektet öppnar för stora möjligheter till nya investeringar, samarbeten över nationsgränser, utveckling och tekniska framsteg i många olika länder som borde få oss att satsa på produktion i stället för spekulation.

Nu gäller det att på rätt sätt ta tillvara den optimism som detta projekt har genererat. Nya Sidenvägen kallas officiellt Bälte & Väginitiativet (BVI) eftersom det handlar om industrialiseringsbälten på land och dessutom en sjöväg. Projektets stora mål är binda samman utvecklingsländerna  med Europa, Mellanöstern och Afrika. Tydligast syns det i Afrika, där de hittills genomförda projekten släppt lös en ny optimism över hela kontinenten.

Bankkriserna                                                                                                            Bankkrisen och den stora depressionen 1929 utlöstes i grunden av en kombination av spekulativ överhettning på aktiemarknaden, ojämn fördelning av köpkraft och svaga strukturer i banksystemet. Det påbörjades redan 1926 när övervärderingen av både aktiemarknaden bostadsmarknaden sänkte den amerikanska ekonomin på samma sätt som skett under följande bankkriser och som drabbat alla demokratiska länder.

Den 24 oktober 1929 (”Svarta torsdagen”) inleddes panikförsäljningar på Wall Street, vilket följdes av ett totalt ras dagarna därpå.  Överproduktion och låg köpkraft var två av faktorerna: lönerna hängde inte med i den snabba industriella produktionen. Vanliga arbetare och bönder hade för dålig inkomst för att kunna köpa alla varor som tillverkades, vilket ledde till företags- och bankkonkurser. Vidare hade man ett svagt banksystem: många amerikanska banker var små, oreglerade och hade lånat ut stora summor till spekulanter och jordbrukare som inte kunde betala tillbaka. När folk fick panik och stormade bankerna för att ta ut sina sparpengar (bank runs) kollapsade hundratals banker, vilket raderade ut en stor del av landets penningmängd. DSist men inte minst global sammanflätning: krisen spred sig snabbt till Europa och resten av världen eftersom den internationella handeln var starkt sammankopplad med USA och många europeiska länder var skuldsatta efter första världskriget.

Börskraschen i New York i oktober 1929 utlöste den stora depressionen, en förödande global ekonomisk kris som varade genom hela 1930-talet.
Börsras och företagskonkurser följde. Den amerikanska börsen föll med omkring 89 procent mellan 1929 och 1933. Många företag gick i konkurs och industriproduktionen sjönk med nästan hälften (47 %).

Vi har redan nämnt Bankkrisen. Hundratals banker kollapsade när spararna i panik tog ut sina pengar och lånestockarna förlorade sitt värde (till exempel kraschade över 300 banker enbart i december 1930). Den totala penningmängden minskade kraftigt. Man fick som ett ”brev på posten” Massarbetslöshet .När krisen var som djupast 1933 var omkring 13 miljoner amerikaner arbetslösa, vilket motsvarade ungefär en fjärdedel (25 %) av landets hela befolkning.

De viktigaste ekonomiska konsekvenserna i Sverige var att Sveriges export halverades under krisåren då den internationella handeln föll samman. Det svenska industriproduktionsindexet sjönk till 89 år 1932  Hög arbetslöshet följde. Arbetslösheten bland fackföreningsmedlemmar och i samhället i stort steg kraftigt och nådde omkring 20 procent. Guldmyntfot en övergavs. Via riksbankschefen Ivar Rooth övergav Sverige guldmyntfoten den 27 september 1931. Sverige drabbades visserligen av den internationella lågkonjunkturen, men nedgången var mindre utpräglad än i USA och Tyskland. Riksbankens blev en av de första centralbankerna i världen att införa en politik med fokus på inhemsk prisstabilisering och bekämpning av arbetslöshet. Vad som utlöste den största krisen i Sverige historia var i stället Kreugerkraschen som  undertecknad skrivit om i artiklar och böcker.

Kreugerkraschen

I boken om ”Kreugermordet” presenterar Lars-Jonas Ångström fakta som leder till att han konstaterar ”Det var inte självmord. Det var ett mord”. Jan Gillbergs bok ”Trippelmordet” handlar om det trefaldiga mordet på Ivar Kreuger, det fysiska mordet, karaktärsmordet och rånmordet. I ett avslutande kapitel tar författaren upp frågan vad som hade hänt ”om  Ivar Kreuger hade fått leva.” Nicola Majstrovics bok ”Sanningen bakom Kreugerkraschen: Så fälldes en svensk gigant” är resultatet av tolv års sökande efter svaret på frågan om Kreuger var en bedragare som begick självmord, eller en hederlig affärsman som mördades. Uppfattningen att Ivar Kreuger begick brott har dementeras av nästan samtliga moderna forskare som skrivit om honom.

Jag är således inte ensam att betrakta mordet på Ivar Kreuger som ett rent beställningsmord, även om det aldrig kunnat bevisas vem som utförde det eller vem som utfärdade uppdraget. Det fanns inget skäl för Ivar Kreuger att förfalska obligationer eller dylikt.
När det gäller relationen till familjen Wallenberg gick häradshövdingen Marcus Wallenberg d.ä. otvivelaktigt fram med stor hänsynslöshet efter mordet på Kreuger, för att berika sig själv och sin bank. Men det var, om uttrycket tillåts,  något ”renligt” med hans hänsynslöshet. Vad denna renlighet bestod i kan nog vare sig jag, allmänheten eller alla de aktieägare som orättfärdigt drabbades av Kreugerkraschen förstå.

I mina böcker har jag skrivit om konsekvenserna av Kreugerkoncernens konkurs för alla aktieägare och företagare och jämfört detta med vad som hände allmänheten och 60 000  skötsamma företagare under den största svenska bankkrisen 1987-1993.

Det är för många välkänt att konkursförfarandena i samband med den stora Kreugerkraschen 1932, liksom under den svenska bankkrisen 1987-1993, är den sämsta tänkbara metoden om man vill ha ut ett rimligt pris för tillgångarna i ett företag. Försäljningen av de stora aktieposterna efter mordet på Kreuger skedde brådstörtat, både under hand och via Stockholmsbörsen. Det var ju betydande aktieposter som nu skulle avyttras. Hur gick det sedan för de stora Kreugerbolagen SCA, Ericsson, Tändsticksbolaget, Grängesbergsbolaget, Boliden och Hufvudstaden? Inget av dessa stora företag var på obestånd. Aktierna i SCA hade inte belånats och upptogs i konkurs- bouppteckningen till ett värde av 28 miljoner kronor, i dagens penningvärde motsvarande 900 miljoner. Trots att Ericsson för närvarande genomgår en allvarlig kris är dess börsvärde i dag 180 miljarder kronor. Boliden börsintroducerades 1952 och värdet är i dag 78 miljarder kronor.

 Tändsticksbolaget hade grundats av Ivar Kreuger 1917 och noterades året därpå på Stockholms fondbörs. År 1930 stod Tändsticksbolaget för 60 procent av världens hela tändsticksproduktion. Fastighetsbolaget Hufvudstaden var då som nu i allt väsentligt inom de centrala delarna av Stockholms City. Börsvärdet på Hufvudstaden är i dag 27 miljarder kronor.  Vem var det då som kunde har mördat Ivar Kreuger? Svaren har varierat mellan ledande personer i Wallenbergsfären, amerikanska investerare  eller ryska kommunistpartiet.

Ryssland hade 1914 haft betydande export av tändstickor, främst till Polen och Tyskland. Sovjetunionen var under denna epok närmast ett skräckvälde. Den ryska statsledningen, med Stalin i spetsen, fruktade Ivar Kreuger och planerna på att röja honom ur vägen grundade sig också på det faktum att Ivar Kreuger och hans koncern med framgång lyckades låna ut betydande belopp till främst Frankrike, Tyskland, Polen och Italien. Detta var  starkt motiv för Josef Stalin att ”likvidera” Ivar Kreuger inte minst för att Ryssland vid denna tidpunkt var i stort behov av utländskt kapital.
Kreugers död gjorde att Sverige drogs in i  sin ditills största finanskris.

Lärdomarna från allt detta är att Sverige nu måste lära sig förstå att produktion är viktigare än spekulation. Genom att tillåta att bankerna delas upp slipper vi att betala för bankernas misslyckande i framtiden. Det kan endast ske om Sverige tar ansvar för den fortsatta utvecklingen i den nya regering som nu kommer att bildas.

Penningsystemet är inte vad det har varit. Skapandet av pengar ”har privatiserats”eller tagits över av en privat penningkartell, skriver Ellen Hodgson Brown i hennes bok The Web of Debt som publiceradses 2008 i USA. Hon är jur. dr och är utbildad advokat och författare. Förutom  mynt skapas du de mesta av våra pangar som lån vilka ges ut av privata bankinstitutioner– inklusive världens mest inflytesrika centralbank., den privatägda  amerikanska Federal Reserve.
Bankerna skapar kapitalbeloppet, det vill säga pengar som lånas ut, men de skapar inte pengarna till räntan som behövs för att betala lånen. För att de ska finnas pengar till räntan måste ständigt nya lån tas ut för att betala av lånen, vilket expanderar penningmängden, som in sin tur driver upp priserna och plundrar länderna på  pengarnas värde.Det amerikanska banksystemet och Europas, som en gång i tiden erbjöd produktiva lån till jordbruket fungerar inte längre.

Lösningen
Hur skall vi då lösa problemet ?
Svaret är enkelt och  beskrivs närmare i alla mina artiklar och böcker  Låt Riksbanken i varje land bestämma att dela upp bankerna i två delar. Den spekulativa delen av bankernas verksamhet får bankerna själva ta ansvar för. Vill bankerna spekulera och sedan misslyckas måste de försättas i konkurs. Det är inte allmänheten  och företagen som skall drabbas.  För den produktiva delen måste varje riksbank svara. Genom att prioritera produktion och bannlysa spekulation (som bankerna svarar för genom att bevilja lån som aldrig borde ha beviljas) säkras produktiva resurser.  Bankerna måste själva ansvara för sina misstag och inte som hittills låta allmänheten och skötsamma företag betala notan.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt. Ordförande i Bankrättsföreningen och  Sveriges Bankunders Riksförbund

Skydda bolånen från inflations- och räntechock i vinter

En begynnande inflations- och räntechock i världen riskerar att dominera nästa regeringsperiod Svenska regeringar har bäddat för det. Politikerna  visste att miljoner svenskar är känsliga för räntekostnader. Men i stället för att göra något åt det inför valet, manipulerade man ned inflationen och hindrade därmed räntehöjningar från Riksbanken. Inflationen minskades med 1,3 procentenheter till 0,7 procent med hjälp av halverad matmoms, sänkta kostnader för lokalresor och drivmedel samt elstöd och därmed förmåddes Riksbanken att konstgjort ligga still med styrräntan. Riksbankschefen Thedéen har påpekat att den låga inflationen till stor del beror av ”tillfälliga subventioner i form av halverad matmoms, billigare kollektivtrafik samt lägre skatt på drivmedel och el.” Om man rensar för detta ligger inflationen inte på 0,7 procent utan redan idag ”relativt nära 2 procent”, hävdade Riksbanken enligt SvD/N den 21.8 2026 sid 5.
Därför hotas de svenska bolånen av en inflations- och räntechock i olika steg efter valet och särskilt efter nyår då dessa prissänkningar ska ha försvunnit helt, samtidigt som räntorna i Sverige pressas uppåt av amerikanska räntehöjningar för att finansiera USA:s upprustning, skenande statsskuld och gigantiska bristande spekulationsbubblor på Wall Street. Även franska långräntan är nu över 5 procent. USA:s och Israels krig mot Iran och stängningen av Hormuzsundet har dragit i gång en ännu oavslutad enorm höjning av dieselpriser, elpriser och matpriser. Norges mest meriterade ekonom Öystein Olsen har varnat för en mycket värre kris:

”Då får vi se en finanskris vi aldrig sett maken till”, sa han enligt en rubrik i SvD Näringsliv den 21.9 2026. Han menade att de höga amerikanska räntorna, i kombination med USA:s stora statsskuld, kan leda till att landets långivare tappar förtroendet för landets förmåga att betala räntan på skulden.

Olsen uttryckte sig så här om var smärtgränsen går för den amerikanska statsskulden: ”Om investerare börjar känna att den gränsen närmar sig, ja då är vi nära den stora utmaningen som vi har pratat om. Då kommer riskpremierna skjuta ännu mer i höjden och det blir en negativ spiral som till slut mynnar ut i ett slags armageddon”, sa han till SvD.  Öystein Olsen har varit chef för norska riksbanken Norges Bank och basar nu över Norges gigantiska oljefond.

Amerikanska tioåriga statsobligationerna ges nu ut med mer än fem procents ränta. USA:s statsskuld i förhållande till BNP är nu ca 120 procent. Lika illa är det nu också i upprustningens Frankrike där räntan stigit kraftigt sedan juli från 3,5 procent till 4,8 procent. Statsobligationerna är finanssystemets grundbult som bolåneräntor osv. har som bottenplatta.

Risk för bolåne- och bankkris I förlängningen av en inflations- och räntechock hotar en ny bostads- och bankkris som en ny regering i Sverige omedelbart måste ta höjd för. Frågan om hur människor och företag ska kunna skyddas i finanskriser har diskuterats mycket de senaste årtiondena. I stället för att minska samhällets sårbarhet har åtgärderna gått ut på att expandera finanssystemet långt över den realekonomiska tillväxten. Precis som när alla finansbubblor brister behöver en ny regering inrikta sig på att det inte kommer att gå att rädda alla de stora pappersvärden som finns. Även om den svenska staten har en låg statsskuld på ca 35 procent av BNP, har hushållen uppmuntrats bygga upp en skuld på 5 590 miljarder kronor, motsvarande nästan hela BNP. Bostadslånen står för drygt 80 procent av denna enorma summa.

Med bankdelning väljer staten bort att ta ansvar för de bankernas spekulativt inriktade värdepappershandel för att den nödvändiga affärsbanksverksamheten ska kunna fortsätta.
När en inflations- och räntechock hotar är bankdelning nyckeln till en ekonomisk politik för att försvara välfärd med en ny regering. Svenska folkets bolån måste snarast skyddas från räntechocker med en begränsad bankdelning, där bolånen lyfts ut från bankerna och överförs till ett återupprättat system med fristående statsgaranterade bolånehypotek med minimal administration och låga räntor.

Idag är det bankerna som bestämmer räntan på bolånen och kan öka sina marginaler inte bara för att täcka sina räntehöjningar utan också andra kostnader, som exemplet med bankskatten visar.

 Vi påvisade i vintras att marginalen på bolåneräntan konstgjort hölls uppe ca en procent trots att Riksbanken hade sänkt räntan.  Det klargjordes ännu mer i valdebatten att bankerna utan diskussion om socialt ansvar är beredda att skicka statens skattekrav vidare till bolånetagarna. Man gick så långt att ”bankskatt” t.o.m. döptes om till ”bolåneskatt”.  Det visar att, om bankoligopolet är överens och banker saknar konkurrens, kan bankerna använda mycket stora delar av svenska folket som krockkuddar för att lösa problem med förluster de anser sig behöva täckning för.Det bristande sociala ansvar som finansmarknaderna uppvisat i debatten om bankskatten, genom värnandet om bankernas förment ”skäliga” vinster, innebär att bolånen kan bli krockkuddar för många fler problem som banker kan få.

Om det i en bankkris kniper för bankoligopolet, finns det inga spärrar för hur mycket av bankernas förluster som kan lastas på bolånen. Eftersom bankerna tillåts göra egna värdepappersaffärer, riskerar de mycket stora förluster på sina spekulationer i derivat och andra finansbubblor. Dessa förluster behöver banker också täckning för och det kan de lösa genom att öka sina marginaler på bolånen, som på så sätt blir bankernas krockkuddar. Det är genom bolånen som det mycket spekulationsinriktade svenska banksystemets stabilitet garanteras.I själva verket är bolånetagarna rättslösa precis som under den svenska bqankkrisen 1987- 1993. Staten har nämligen med  avregleringen av finansmarknaden givit bankägarna makten att själva bestämma räntan för bolånen. Den jättelika delen av Sveriges befolkning som har bolån är därmed i det närmaste livegna under bankernas feodala privata ”beskattningsrätt”.

Med hjälp av kontrollen över bolånen rundas de folkvalda. Det sker inte i smyg utan öppet. SvD Näringsliv hade den 25.9 2026 rubriken: ”Riksbanken förfogar över det ultimata vapnet i en maktkamp med Magdalena Andersson”. SEB:s VD Johan Torgeby citeras mena att han medvetet planerar köra över en eventuell bankskatt. Han sa ”det ligger i ’farans riktning’ att hans bank kommer att höja priset på finansiella tjänster, d.v.s. låneräntorna.”

Med makten över räntan på bolånen kan bankerna, förutom att skära guld med täljkniv, köra över varje beslut som de folkvalda i Riksdagen tar. Bolånetagarna hålls som gisslan av bankerna mot politikerna och är samtidigt bankernas krockkuddar i händelse av både skattehöjningar och finansiella kriser Bankerna kan fråntas rätten att sköta bolånen med hjälp av en begränsad bankdelning som flyttar bolånen till hypotek som enbart sköter bolån med statsgaranti och liten administration så räntan blir fast och låg.

Det finns stor kunskap i Sverige hur detta kan göras eftersom det var genom sådana bostadshypotek som Sverige skötte den tidigare långsiktiga bostadsutlåningen innan avregleringarna av finansmarknaderna. Om det behövs mer kunskap om detta kan man vända sig till Finland där man förnuftigt nog behållit systemet med bolånehypotek. Vid sidan av bolånen i framför allt städerna behövs en politisk samling för nödåtgärder för att upprätthålla vitala näringar på landsbygden. Risken är stor att en inflations- och räntechock utlöser en katastrofal utveckling även på landsbygden. Lantbruk, företag och massor av ekonomiska föreningar i stad och landsbygd är skuldsatta och riskerar att gå i konkurs så att människor kan tvingas lämna sina gårdar, hus och verksamheter. Kreditsystemen behöver ses över för att skydda långsiktiga låntagare i jordbruk och andra vitala delar av näringslivet och dess samhällsinstitutioner och infrastruktur. Det gäller särskilt fiske-, jord- och skogsbruket som står inför svåra ägarskiften och behov av stora investeringar för att trygga matförsörjning och landsbygdsutveckling. Regeringen behöver säkerställa att det finns tillgång till motsvarande statsgaranterade hypotek för långfristiga lån till jord- och skogsbruk, sjöfart, lokala kraftverk, vägar och dessa näringars infrastruktur. När boräntan får höjas av bankerna själva, kan det i en finanskris bli katastrof för massor av bolånare men också för vanliga företag som tagit banklån. De kan både få se sina räntekostnader öka och sina säkerheter nedvärderade.

Under  svenska bankkrisen 1987-93 drevs 60.000 svenska företag helt i onödan i konkurs och 400.000 riktiga jobb gick förlorade, enligt Bankrättsföreningens genomgång av tiotusentals konkursanmälningar (bankrattsforeningen.org.se). Konkurserna skyndades på genom att marknadsvärderingen plötsligt ersattes av en av staten beordrad schablonmässig nedvärdering av företagarnas fastighetstillgånger och därmed säkerheterna för företagarnas lån. Konkurserna följde när bankerna krävde omedelbar återbetalning av lånen som fråntagits sina säkerheter. Bankerna och statens ryggsäckar som Securum kunde ta över och behålla företagarnas tillgångar billigt. Det var denna uttaxering, ”bail-in”, från företagen som bekostade nästan hela räddningen av svenska krisbankerna. Även om staten slapp undan stora kostnader för bankstöd, kostade nedläggningarna av tiotusentals kreativa entreprenörers företag med åtföljande massarbetslöshet och skattebortfall desto mer.

Det värsta är att dagens EU-styrda bankräddningssystem också har lett till en svensk lagstiftning om att i nästa bankkris använda systemet med bail-in, den s.k. Cypernmodellen. Enligt denna s.k. bankresolutionslag ska bankerna, om de inte klarar sig själva, räddas genom de ska kunna beslagta bankernas kunders tillgångar.  Det kommer drabba Sveriges företag men också intresseföreningar, kommuner, stiftelser och privatpersoner. Enligt bankresolutionslagen är insättare jämförbara med bankens investerare, så banksättningar jämställs med bankernas ägarkapital som ska första smällen vid en banks förlust. En bankkris är därför farlig för företagen på många sätt, så ödesdiger att frågor måste ställas varför inte fler partier och organisationer som säger sig försvara företagen inte gjort något åt det för länge sedan. Bankdelning behövs.

 

För att rädda människor och  företag och samhälle behöver regeringen kraftigt minska riskerna i bankerna. Staten behöver befria sig och bankkunderna från risken att ruineras genom att bankerna åläggs att banta bort sin enorma kasinoverksamhet i deras värdepappershandel. En bankdelning befriar staten från risken att tvingas täcka närmast oändliga potentiella förluster för det svenska finanssystemets spekulationer ända bort till skatteparadisen i Karibien och cyberrymden. Regeringen behöver skyndsamt föreslå en fullt genomförd bankdelning som går till så att Riksbanken åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt ”Bank – och finansrörelselagen”. Vill bankerna ha del av Riksbankens bankgarantitjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att den spekulativa värdepappershandeln ägarmässigt hålls åtskild.

 Utan rätt till några riksbankspengar måste de bestämma sig om de vill fortsätta vara banker eller värdepappershandlare. Banker måste sedan helt skilja sitt ägande från den bortvalda delen. Bankdelning innebär således att de enorma riskerna med finansiellspekulation, värdepappershandeln, flyttas bort från affärsbankerna till självständiga finansbolag som får stå för sina risker utan de riksbanksgarantier som bankerna har.

 Ulf Sandmark och jag har sedan länge arbetat för att bankerna ska delas upp, ”bankdelning”, så att spekulationsverksamheterna inte blandas med den produktiva vanliga affärsbanksverksamheten och bolånen.  Det innebär banker görs till banker igen inriktade på den produktiva ekonomin, dvs kontohantering, betalningstransaktioner (inklusive kontanter), handelskrediter och företagslån. Se videon Bankdelning på en minut  kortsiktiga bostadslånen, s.k. byggnadskreditiven utgör en produktiv investering som ingår i bankernas uppdrag, samtidigt som lån till det långsiktiga bostadsägandet skyddas och flyttas helt bort från bankerna till särstående bostadshypotek. En bantad bankverksamhet gör det mycket enklare att upprätta nya banker både för främjande av lokalt näringsliv, entreprenörskap och specialändamål.

När staten befrias från att garantera spekulation minskar risken för statskonkurs för att rädda banker i den överhängande gigantiska bankkrisen när dollarsystemets skuld- och spekulationsbubblor briserar. Både staten och bankerna kan då i den stora finanskrisen använda sin finansiella styrka åt att i stället ge lån till produktiva investeringar så att bankkunder, företag, kommuner och samhällsnyttiga organisationer gemensamt kan inriktas på att bygga landet. Kreditpolitik nödvändig grund för existentiella krislösningar En svensk kreditpolitik inriktad på produktiv utveckling och folkets välfärd är nödvändig för att landet ska kunna verka för fred genom internationellt produktivt samarbete, lösa flyktingkris, finanskris, bostadskris, infrastrukturens underhållskris, arbetslöshet, befolkningskris och återskapa folkets framtidstro.

Ulf Sandmark. Ordförande i Schillerinstitutet  Sverige
Mats Lönnerblad. Ordförande i Bankrättsföreningen Sverige
och Sveriges Bankkunders  Rikförbund

Så ska den nya lagen om tjänstemannaansvar tolkas

Den nya lagen om tjänstemannansvar, som trädde i kraft 1 augusti i år, ska tolkas fundamentalt olika beroende på om den aktualiseras i ett brottmål eller i ett tvistemål. Reformens kärna är införandet av det nya gradindelade brottet missbruk av offentlig ställning (20 kap. 2 § brottsbalken). Följande gäller för de båda domstolsprocesserna.

Tolkning i brottmål (Det straffrättsliga ansvaret) I brottmål är tolkningen strikt bunden till legalitetsprincipen och de specifika brottsrekvisit som regeringen fastslagit i  i propositionen 2025/217 Krav på uppsåt (Medvetenhet): Lagen omfattar endast uppsåtliga handlingar. Det innebär att domstolen i ett brottmål helt ska bortse från vanliga mänskliga misstag, slarv, olyckliga omständigheter eller felbedömningar i otydliga regelverk. Tjänstemannen måste ha varit helt medveten om att handlingen stred mot gällande författningar och lagar som Sverige förbundit sig att följa. Vidare tillkommer syftesrekvisitet (otillbörlighet). För fällande dom räcker det inte att bara bryta mot en regel. Åklagaren måste bevisa att handlingen eller underlåtenheten gjordes i syfte att ge sig själv eller någon annan en otillbörlig förmån,eller för att otillbörligt missgynna någon vilket kan ske om en domare inte ger tillfälle att låta vittnen höras som skulle kunna avgöra brottsmålet.

Utvidgat tillämpningsområde: Till skillnad från det klassiska brottet tjänstefel (som kräver direkt myndighetsutövning), omfattar det nya brottet all offentlig tjänst eller uppdrag. Domstolen kan alltså döma anställda inom stat, kommun och region samt politiker och privatanställda som utför offentliga uppdrag (t.ex. vid skattefinansierad upphandling), även om de inte fattar direkta myndighetsbeslut. Undantag finns för interna förseelser: Domstolen ska tolka lagen så att rena interna konflikter, brott mot interna policys, kollektivavtal eller anställningsavtal faller utanför det straffbara området. Detta ska istället hanteras arbetsrättsligt.
Straffskala: Normalgraden ger böter eller fängelse i högst 2 år. Vid grovt brott (där minimistraffet skärptes i reformen) döms till fängelse i 1,5 till 6 år.

Tolkning i tvistemål i domstolar (Det civilrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret). I tvistemål prövas inte om tjänstemannen ska straffas med fängelse eller böter. Istället handlar det om skadestånd – antingen mellan en enskild/företag och staten/kommunen, eller mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det allmännas skadeståndsansvar (skadeståndslagen): Den nya brottsbalksbestämmelsen ändrar inte grundregeln att det är staten eller kommunen (det allmänna) som bär det primära ekonomiska ansvaret mot medborgarna vid felaktig hantering. En privatperson som drabbats av en tjänstemans maktmissbruk stämmer myndigheten i ett tvistemål, inte tjänstemannen personligen. Viadare har arbetsgivarens regressrätt mot tjänstemannen: om en myndighet tvingas betala skadestånd på grund av att en anställd begått det nya brottet missbruk av offentlig ställning, kan arbetsgivaren kräva pengarna tillbaka från tjänstemannen (så kallat regresskrav).

I tvistemål tolkar domstolen om den anställde har handlat i strid med sina skyldigheter i anställningen. Eftersom brottet kräver uppsåt och syftar till otillbörlig förmån, uppfylls i regel kraven på ”synnerliga skäl” i skadeståndslagen för att göra arbetstagaren personligen betalningsansvarig. Arbetsrättsliga tvister (LAS): Om tjänstemannen avskedas eller sägs upp till följd av agerandet, kan det leda till ett tvistemål i Arbetsdomstolen eller tingsrätten. Domstolen använder då den straffrättsliga fällande domen (eller bevisningen om uppsåtligt maktmissbruk) som grund för att bedöma om det förelegat laga grund för avskedande enligt lagen om anställningsskydd (LAS).

Svenska domstolar måste följa lagar och förordningar. Det är en grundläggande princip i den svenska rättsordningen att domstolarna är skyldiga att döma enligt gällande rätt. Enligt regeringsformen ska domstolarna pröva om en lag strider mot grundlagen (så kallad normprövning). Om en domstol finner att en lag strider mot en grundlag eller en överordnad författning, får den i vissa fall låta bli att tillämpa den EU-rätt: Sverige är medlem i EU, och EU-rätt har företräde framför svensk lag. Om en svensk lag strider mot direkt tillämplig EU-rätt, ska domstolen ge företräde åt EU-rätten. Objektivitet och självständighet: Domstolarna är självständiga i sitt dömande. Varken regeringen eller andra myndigheter får lägga sig i hur en domstol avgör ett enskilt fall. EU-rätt har företräde framför svensk lag.  EU-domstolen (Luxemburg) avgör EU-lagstvister, ger förhandsavgöranden, är högsta instans.

I flera fall som jag redan skrivit om har svenska domstolar vare sig följt lagar och förordningar. Det gäller både tolkningen av Avtalsrätten EU-rätten och Handelsagenturlagen. I dessa fall har man också brutit mot sitt tjänstmannaansvar vilket är straffbart. I brottsmål bär Staten och kostnaden för processen och utredningsbördan. Målsäganden behöver inte riskera sin ekonomi för att bevisningen ska säkras eller att målet skall prövas i domstol men är skyldig agera om det redan är bevisat att godkända och bevittnade avtal aldrig har följts. I ett tvistemål får målsägaren (käranden) och motparten (svaranden) stå helt på egna ben. Käranden bär hela bevisbördan som domstolen är skyldig att utreda i både mellandom och slutlig dom. Förloras målet tvingas käranden stå för hela kostnaden vilket förutsätter att domstolen prövat målet korrekt och följt gällande lagar. Om inte måste målet prövas på nytt genom anmälan till Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) och genom resning.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt