Finans- och rättssäkerhet

Rätten till en rättvis rättegång

Det är inte bara i samband med flera allvarliga brottsmål som den svenska rättvisan inte längre fungerar som den skall. Långt vanligare är att domstolarna inte bryr sig om att tillhandahålla rättvisa rättegångar i samband med ekonomiska tvistemål, för att sedan underlåta att rätta till dessa allvarliga fel i högre rättsinstans.

Efter andra världskriget avslutats bildades Europarådet för att förebygga och förhindra de rättsövergrepp i framtiden, som efter politiska beslut och de stora övergrepp som skedde i stor skala – som sedan sanktionerades av domstolarna i Tyskland – efter Hitlers makttillträde. Den Europeiska konventionen angående skydd för de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950, trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399). Men det skulle dröja enda fram till 1995 innan Europakonventionen blev svensk lag – men som fortfarande i följs i många rättegångar som jag tagit del av och skrivit om – utan att man brytt sig om att rätta till uppenbara felaktigheter som förekommer i domsluten.

Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kapitlet 11 i Regeringsformen. (RF). Det var först år 2010 lagändringen av RF tillkom i Sverige med meningen ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skäligt tid” som skrevs in i RF. Att svenska domstolar inte fungerar som de skall i bankmål – och i de många brottsmål och tvistemål jag skrivit om – är jag nog den svensk i egenskap av både författare och skribent i finansrätt som skrivit det flesta artiklar om i både riks- och lokalpress och redogjort för i flera av mina böcker.

De svenska domstolarnas handläggning av bankmål – visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen 1987 – 1993. (2 000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) I de flesta mål som jag tagit del av sedan dess visar tydligt att domstolarna fortfarande inte bryr sig om att pröva bankmål i sin helhet och på ett uppenbart sätt diskriminerar både entreprenörer, uppfinnare och handelsagenter i flera av de många tvistemål jag skrivit om.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta – vad som står i skriftliga avtal – och glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde eller förhöra vittnen som åberopas.

Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar eller att Högsta domstolen brytt sig om att pröva fallen.

Artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle där Europakonventionen (EKMR) fastställer att rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid. Syftet med artikel 6 (som fortfarande inte uppfylls i Sverige) är att den skall vara en minimirättighet som Sverige som numera är bundet av EKMR, har förpliktat sig att leva upp till.

Ytterligare en princip som gäller under artikel 6 är principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Ett kontradiktoriskt förfarande innebär att båda parterna i processen är medvetna om- och har fått kännedom om, allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet, samt båda parter har möjlighet att föra sin talan i processen.

I flera fall som jag tagit del av där domstolen velat avsluta målet till en partens nackdel utan att parterna först fått möjlighet att kommentera uppgifterna i målet och erhålla den bevisning som den en parten har rätt att ta del och som skall finnas tillgänglig enligt avtal.

Varför dröjde det enda fram till 1996 innan Sverige överhuvudtaget erkände Europadomstolens jurisdiktion och därigenom gav möjlighet att pröva svenska rättsregler förenlighet med Europakonventionen? Detta borde ju ha skett redan 1995 när Sverige inträdde som medlem i EU och införlivade EKMR med svensk rätt

Om en domstol inte uppfyller nämnda krav måste ju felet rättas till genom omprövning i en oavhängig och opartisk högra domstolsinstans. Men det förutsätter naturligtvis att den högre rättsinstansen har möjlighet att göra en fullständig omprövning av fallen och inte att enbart prövar om till exempel rättstillämpningen varit korrekt.

Detta förpliktande har Sverige försökt att undanröja genom införandet av ”En modernare rättegång. (EMR-reformen) som gör att det numera krävs prövningstillstånd i överklagandet till högre rättsinstans i både hovrätt och Högsta domstolen (HD). Vare sig hovrätt eller HD ger sedan en ordentlig motivering varför målen inte skall prövas trots att både jäv och rättegångsfel förekommit och rättsregler åsidosatts.

När det gäller misstanke om brott bör polis och åklagare reagera omgående, vilket inte längre sker. Det framgår av fallet NJA 2005 s 462. I detta fall gick det sju år mellan att företaget delgavs misstanke om brott, tills att fallet avgjordes i domstol. Numera hinner vare sig polis eller åklagare ens att utreda alla brottsmisstankar, även när skriftliga bevis föreligger och det är klargjort på vilket sätt brotten har begåtts och vem som begått brotten. I fallet NJA 2005 avgjorde HD att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i EKMR hade kränkts.

Men om vare sig brottsmål eller tvistemål prövas i högre rättsinstans har Sverige, enligt min uppfattning, utmanas både EU-rätten och Europakonventionen genom att inte längre ge de parter som har rätt till en rättvis rättegång någon möjlighet att driva sin talan vidare trots att vare sig rättsregler följts och uppenbara jäv föreligger.

Enligt praxis, NJA 2005 s 462, NJA 2007 s 584, NJA 2007 s 295 då det ansetts att en enskildes rätt till en rättvis rättegång kränkts enligt artikel 6 i EKMR. Skadestånd har delats ut då Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt EKMR.

Även i NJA 2010 s 363 prövade HD, som första instans, om staten brutit mot den enskildes rätt till rättegång inom en skälig tid vid en långsam handläggning av mål. HD har således infört principen om att en överträdelse av artikel 6 EKMR utgör en självständig grund för att en nationell domstol ska kunna dela ut skadestånd.

Min fråga är därför om svenska domstolar numera, med hjälp av EMRA-reformen vill avsluta mål i förtid, utan att ta någon hänsyn till de allvarliga rättegångsfel som numera begås redan i första rättsinstans, bara för att slippa betala skadestånd för långsam handläggning i domstol.

I så fall begår domstolen, med regeringens goda minne självmål, när rättssäkerheten setts ur spel och ytterligare försämras, så att mål inte längre prövas till alla delar, enligt både EU-rätten och Europakonventionens bestämmelser.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

När medborgarrätt heter pengar

Centrum för rättvisa driver frågor som egentligen inte borde behöva drivas om vi hade haft ett sunt och väl fungerande myndighets- och rättssystem. De rättstvister de vunnit visar hur flagrant motparten – oftast svenska kommuner och myndigheter – bryter mot viktiga rättsprinciper, vare sig det är att köra över äganderätten som i Folkestafallet och andra fall (se här >> ) eller olagliga kvoteringar utifrån kompetenslösa kollektiva egenskaper som kön (se här >>).

En av de många allvarliga briserna i de svenska rättssystemet är hur svårt och kostsamt det är för allt fler medborgare att söka rättelse mot övergrepp av olika samhällsorgan. Verner von Heidenstams gamla devis Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar har tyvärr åter blivit aktuell.

I de fall som CFR drivit skulle knappast något ha kommit till rätten om inte CFR hade ställt up med resurser. Den statliga rättshjälpens inkomstgräns har inte ändrats sedan 1999, vilket innebär att endast ca 40 % av medborgarna har rätt till rättshjälp mot kring 80 % i slutet av 1990-talet. Även beviljandet har gått ner och stannar på ca hälften av de som söker. Ofta hänvisar man i stället till människors hemförsäkringar. Sistnämnda gäller sällan till mer än en instans och de gäller inte överhuvudtaget vid överklagande av myndighetsbeslut, vilket sätter medborgaren i en prekär situation när sådana felaktiga beslut och rena övergrepp sker.

Visserligen kan en enskild söka skadestånd för fastslagna rättighetsinskräkningar av staten men JK är ytterst restriktiv med ersättningar till ostraffade svenskar och JK saknar helt möjlighet att ta upp felaktigheter som kommunerna begått – och där ligger de stora volymerna av händelser och beslut.

Samtidigt blir Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna allt mer överbelastad vilket betyder att det i praktiken är omöjligt numera för enskilda att få sin sak prövad där. En oroväckande utveckling i sig.

Det borde därför vara självklart för alla vänner av ett väl fungerande rättssamhälle att ställa sig bakom CFR:s krav på förbättringar nämligen att:

”1.Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.

2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.”

Man borde här lägga till det orimliga i JKs restriktiva policy för skadestånd när hederliga medborgare drabbas av fri- och rättighetskränkningar (utanför det kriminella området – där är JK av någon anledning är extremt generös vid frikännanden). Det är otidigt, omotiverat och sänker respekten för JK som institution.

3. Om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad i ett fri- och rättighetsmål ska kostnaderna för rättegången kvittas och inte som nu tvingas stå även motpartens kostnader.

Slutligen bör inkomstgränsen för rättshjälp höjas. Detta kommer att kosta en del pengar, men här om något är det angeläget med investeringar. Det finns gott om andra svarta slukhål för skattebetalarnas pengar att täppa till för att därefter föra över medel till statens kärnverksamhet.

Se hela CFRs viktiga text här >>

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen ”marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com

Om EU-rättens företräde framför svensk rätt

I min egenskap som medlem i Europarättsföreningen fick jag en inbjudan till ett seminarium från Sieps – en statlig myndighet vars uppgift är att ta fram forskningsbaserade analyser av europapolitiska frågor. Seminariet handlade om EU-rättens företräde framför svensk rätt och förhandsavgörande av EU-domstolen, som ägde rum 2016-09-07

Om jag inte hade vetat det redan tidigare fick jag denna dag fullt klart för mig dels att EU-rätten har företräde i svensk rätt och dels att den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsbesked från EU som finns – och faktiskt kan betraktas som en skyldighet – inte utnyttjas som den borde.

Medverkande och talare var professor Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, vid Stockholms universitet som skrivit två välskrivna och innehållsrika rapporter kring Förhandsavgörnden av EU-domstolen. Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis under åren 2010- 2015.(Sieps 2016)

De kommentatorer som deltog i panelen var Kristina Ståhl, justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen samt Henrik Matz, ämnesråd vid Justitiedepartementet. Moderator var Anna Wetter, forskare i juridk hos Sieps.

Anledning till konferensen var Ulf Bernitz uppföljning av den tidigare rapporten i samma ämne som han också författat. Den nya rapporten utgör en vidareutveckling av den rapporten som författaren lade fram 2010 med titeln: Förhandsavgöranden av EU-domstolen. Svenska domstolars hållning och praxis (Sieps, 2010). Den byggde på en genomgång och bedömning av de 67 förhandsavgöranden som EU-domstolen meddelat på begäran av svensk domstol under perioden 1995 t.o.m. 2009.

Enligt den nya rapporten har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol. Rapporten bygger på en närmare granskning av samtliga 35 förhandsavgöranden. Den bildar basen för en granskning ämnesvis av vilka rättsfrågor som behandlats och vilka bedömningar som har gjorts, medan den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om den motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg.

Den sammanfattning som Sieps själva ställer sig är frågan om hur svenska svenska domstolar följer EUdomstolens direktiv och praxis ? Är det som beskyddare av europarätten eller väktare av den inhemska rättsordningen ?

Både Kristina Ståhl och Henrik Matz höll med Ulf Bernitz i de slutsatser som han kommit fram och som han presenterade i den nya rapporten. Kristina Ståhl hade svårt att motivera varför man ännu inte lämnar ordentliga motiveringar i de avslag till förhandsavgöranden som är obligatoriska. Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen är ju tvingade att både fråga och motivera varför man inte frågar alls, medan de lägre rättsinstanserna bör fråga i avgöranden som har bäring i EU-rätten.

Sverige fick under föregående decennium stark kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar alltför sällan hörde av sig till EU-domstolen för tolkning av EU-rätten inom ramen för förhandsavgöranden. Detta har gjort att Sverige nu tvingats rätta in sig i leden. Det har därför tillkommit en ny rättspraxis som domstolarna måste följa.

Under seminariet diskuterades därför om det under perioden 2010–2015 skett någon förändring i de svenska domstolarnas syn på att förhandsavgöranden ska begäras från EU-domstolen.

Min egen uppfattning är att de motiveringar som den högsta rättsinstansen inte är hållbara när man inte frågar och begär förhandsbesked utan måste betraktas som näramste kliché-artade standardsvar på samma sätt som när de högsta rättsinstanserna avslår prövningstillstånd, utan någon ordenlig motivering.

Min kritik när det gäller svenska domstolar gäller inte förhandsavgöranden utan när svenska domstolar inte heller bryr sig om att följa EU:s direktiv; som bevisligen har förträde framför svensk rätt, vilket är ännu mycket mer alarmerande.

Låt mig därför bara ge ett exempel som gäller handelsagenter och återförsäljare. Där finns fortfarande inte några direktiv som gäller återförsäljare och inte heller några svenska lagar som ger återförsäljare ett ordentligt skydd, Däremot finns det ordentligt skydd för handelsagenter, som redan omvandlats till svensk lag (Lag (1991: 351). Trots detta får handelsagenter inte det skydd genom direktiv som gäller.

Rådets direktiv som är från 18 december 1986 och handlar om medlemsstaternas lagar röande självständiga handelsagenter ( 86/653/EEG) Direktivet har tillkommit för att bereda handelsagenter det nödvädniga skydd som saknats mot orättfärdiga uppsägningar från huvdmän och bristande redovisning som man är skyldig de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla.

Trots detta direktiv verkar svenska domstolar inte respektera handelsagenternas rättigheter ordentligt i fall som jag tagit del av. Enligt EU-direktiv och i § 14 i den svenska lagtexten och § 14 har agenten rätt att få alla upplysningar som huvudmannen har tillgång till som agenten behöver för att kunna kontrollera sin provision. I flera rättsinstanser respekteras inte denna självklara regel, som tydligt visar EU-rättens företräde framför svensk lag.

Att inte följa EU:s direktiv och underlåtenheten från våra högsta rättsinstanser att inte ordentligt motivera varför man inte inte begär förhandsbesked visar att våra svenska domstolar i många fall vare sig uppträder som beskyddare av europarätten eller väktare av den svenska inhemska rättsordningen.

Mats Lönnerblad

Författare, vice ordförande i MRRS och skribent i finansrätt