När medborgarrätt heter pengar

Centrum för rättvisa driver frågor som egentligen inte borde behöva drivas om vi hade haft ett sunt och väl fungerande myndighets- och rättssystem. De rättstvister de vunnit visar hur flagrant motparten – oftast svenska kommuner och myndigheter – bryter mot viktiga rättsprinciper, vare sig det är att köra över äganderätten som i Folkestafallet och andra fall (se här >> ) eller olagliga kvoteringar utifrån kompetenslösa kollektiva egenskaper som kön (se här >>).

En av de många allvarliga briserna i de svenska rättssystemet är hur svårt och kostsamt det är för allt fler medborgare att söka rättelse mot övergrepp av olika samhällsorgan. Verner von Heidenstams gamla devis Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar har tyvärr åter blivit aktuell.

I de fall som CFR drivit skulle knappast något ha kommit till rätten om inte CFR hade ställt up med resurser. Den statliga rättshjälpens inkomstgräns har inte ändrats sedan 1999, vilket innebär att  endast ca 40 % av medborgarna har rätt till rättshjälp mot kring 80 % i slutet av 1990-talet. Även beviljandet har gått ner och stannar på ca hälften av de som söker. Ofta hänvisar man i stället till människors hemförsäkringar. Sistnämnda gäller sällan till mer än en instans och de gäller inte överhuvudtaget vid överklagande av myndighetsbeslut, vilket sätter medborgaren i en prekär situation när sådana felaktiga beslut och rena övergrepp sker.

Visserligen kan en enskild söka skadestånd för fastslagna rättighetsinskräkningar av staten men JK är ytterst restriktiv med ersättningar till ostraffade svenskar och JK saknar helt möjlighet att ta upp felaktigheter som kommunerna begått – och där ligger de stora volymerna av händelser och beslut.

Samtidigt blir Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna allt mer överbelastad vilket betyder att det i praktiken är omöjligt numera för enskilda att få sin sak prövad där. En oroväckande utveckling i sig.

Det borde därför vara självklart för alla vänner av ett väl fungerande rättssamhälle att ställa sig bakom CFR:s krav på förbättringar nämligen att:

”1.Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.

2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.”

Man borde här lägga till det orimliga i JKs restriktiva policy för skadestånd när hederliga medborgare drabbas av fri- och rättighetskränkningar (utanför det kriminella området –  där är JK av någon anledning är extremt generös vid frikännanden). Det är otidigt, omotiverat och sänker respekten för JK som institution.

3. Om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad i ett fri- och rättighetsmål ska kostnaderna för rättegången kvittas och inte  som nu tvingas stå även motpartens kostnader.

Slutligen bör inkomstgränsen för rättshjälp höjas. Detta kommer att kosta en del pengar, men här om något är det angeläget med investeringar. Det finns gott om andra svarta slukhål för skattebetalarnas pengar att täppa till för att därefter föra över medel till statens kärnverksamhet.

Se hela CFRs viktiga text här >>

Facebook Comments