Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Natten till tisdagen (2020-07-21) förvandlades EU till en union med rätt till både beskattning och upplåning med gemensam borgen. Detta gjordes för att flytta pengar från de produktiva länderna inom EU som borde satsa på den reala ekonomin – för att i stället användas till bidrag och lån till andra länder inom EU för improduktiva satsningar och bankspekulation.
Ur ekonomisk synpunkt är detta rena galenskapen.

Efter att alla länder kunnat enas efter fyra dygns toppmöte kom EU-ländernas ledare äntligen överens. Nu är alla stats-och regeringschefer inom EU tillbaka till sina länder och framhåller att just deras länder fått gehör för sina krav utan att någon av dem berättar att de berövat sina folk den exklusiva rätten att bestämma om skatter och statsupplåning. Både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Ungerns premiärminister Viktor Orban har med högtravande tal utsett sig till segrare trots att de har olika meningar om hur rättsstatsprincipen skall tolkas och trots att de eftergifter de just givit till EU-kommissionen undergräver nationella suveräniteten och realekonomin så den egna rättsstaten riskerar att radikalt ytterligare undermineras till förmån för de internationella storbankerna.

Min uppfattning är att Sverige inte är något föredöme som rättsstat. Det visade sig i hur de svenska aktieägarna behandlades under Kreugerkraschen från 1932–1938, där aktieägarna förföljdes och man lade beslag på aktierna i deras företag genom att försätta hela Kreugerkoncernen i konkurs trots att företaget aldrig varit på obestånd.

Under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 – 1993, hände samma sak där krisbankerna och staten tillät sig att nedvärdera de svenska företagarnas tillgångar, förtala entreprenörer och företagare i olika register – som jag tidigare skrivit om i flera av mina böcker för att lättare kunna lägga beslag på både företag och aktieägarnas tillgångar till bara en bråkdel av deras verkliga värde i bankernas egna och statens ”skräpkreditföretag” Securum.

Sverige har dessutom fått hård kritik av aktade jurister som överåklagare Sven Erik Alheim och Ann Ramberg, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, för betydande brister i det svenska rättssystemet och hur regeringen tillsätter domare.

EU:s ekonomiska stöd kallas för ”Coronastödet” (på engelska: Pandemic Emergency Purchase Program) och kostar totalt 750 miljarder euro, varav 390 miljarder består av bidrag och 360 miljarder i lån. Av detta får Klimatomställningsfonden 7,5 miljarder euro plus ett ”Coronatillägg” på 10 miljarder. Trots namnet saknar krisöverenskommelsen samband med Coronapandemins svårighetsgrad i olika länder – vilket framkommer att Belgien som har flest Coronadöda i Europa är fortfarande nettobidragsgivare. Det vårdinitiativ som EU-kommissionen hade föreslagit för att möta pandemin var inte viktigare än att det kapades bort i förhandlingarna.’.

De länder som skall ta emot ”Coronastödet” måste dessutom mitt i pandemin först gå med på budgetreformer dikterade av EU, villkor som för Italiens del handlar om åtstramning av pensioner, löner, rättsväsende, utbildning och sjukvård. Det innebär att EU mitt i Coronakrisen kommer att kräva försämringar för just den sociala välfärd och sjukvård som krävs för att bekämpa COVID-19. Detta för pengar som kommer tidigast om ett halvår, när ingen vet hur krisen utvecklats, och utbetalas endast i summor på 3-5 miljarder euro per år i 7 år.

Vad vi nu har inom hela EU är gemensamma lån och gemensamma skulder där de produktiva länderna tvingas ge både lån och bidrag för att ge till de länder inom EU som inte klarar sig på egen hand för att klara sin ekonomi. Men bidragen och lånen skall inte gå till realinvesteringar i infrastruktur och produktiva företag som höjer produktiviteten och därmed skattekraften och återbetalningsförmågan. De mottagande länderna kommer därmed bara få ökade skulder och mindre förmåga att lösa krisen. Bättre vore att länderna själva använde sina stora bidrag till EU för att investera i egna reala investeringar.

Samtidigt ser EU till att stödet till krisbankerna hela tiden flödar från ECB för att upprätthålla den spekulationsbubbla som de själva har varit med om att skapa. Man vägrar införa bankdelning för att begränsa spekulationen och styra om kreditgivningen till den reala ekonomin.

Som EU medborgare och skattebetalare oroar jag mig nu för unionens ekonomiska hälsa när nu en ”återhämtningsfond” på sammanlagt 1.824 miljarder euro, inklusive både budgeten och ”Coronastödet” på 750 miljarder euro, klubbats igenom i Bryssel.

Från och med nu har EU-kommissionen givits rätten att ge ut EU-obligationer för att ta upp lån åt alla EU-länderna som gemensamt går i borgen för både lån och bidrag. Lånen skall betalas tillbaka gemensamt av EU fram till år 2058 är det tänkt. Sverige har därmed bundits upp till en gemensam betalningsunion kronor utan att den svenska riksdagen och folket fick tillfälle att godkänna avtalstexten innan själva undertecknandet i Bryssel. En grundläggande förändring av EU som genomförts med ett avtal, precis som Lissabonavtalet, för att undvika en fördragsändring med krav på folkomröstningar.

Medan jag själv som författare och skribent i finansrätt är tveksam till överenskommelsen är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel bara positiva till det nya avtalet som leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar.

Förhandlingarna missköttes även av de fem sparsamma länderna, däribland Sverige, som utgjorde opposition till krisöverenskommelsen, genom att de lurades till att diskutera storleken på av lån respektive bidrag i paketet, när båda alternativen lika mycket innebar att EU-kommissionen för första gången tilläts att ta lån som att medlemsländerna tillsammans borgar för. Inte blev det bättre att de sålde sin självständighet för lite rabatter på sina medlemsavgifter.

Jag håller med framstående politiker, som Leif Pagrotsky, som var den tidigare närings-och handelsminister och statssekreteraren Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, menar att EU:s ”Coronastöd” är ett orättvist försök att rädda euron när vi i stället måste satsa våra tillgångar för att satsa på den reala ekonomin i varje land inom EU.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

När den svenska bankkrisen inträffade i Sverige (1987–1993) fick den självförvållande svenska krisen förödande effekter för både den svenska ekonomin och för allmänheten. 60 000 skötsamma företag fick vara med och betala vad krisen kostade. Medan de flesta svenska storbankerna gick relativt oskadda ur krisen.

När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs för 10 år sedan år 2008, spred sig finanskrisen över hela världen. De som levt med bägge kriserna menar att risken för en ny bankkris nu är överhängande beroende på övervärderade tillgångar i bland annat i form av bland annat överbelånade bostäder och kommersiella fastigheter.

I Sverige 2018 ser de svenska bankerna inte så mycket starkare ut innan Lehman Brothers kraschade för 10 år sedan. Då var Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter en vettlös expansion i Baltikum, skriver ekonomijournalisten och författaren Birgitta Forsberg i Svenska Dagbladet (SvD 2018-09-15).

I sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) skriver Birgitta Forsberg att de svenska bankerna knappast har lärt sig något vad som händer när det råder en svensk eller global bankkris.

I samband med att Lehmans Brothers kraschade passade Swedbank på att jaga tillväxt och höga vinster tillsammans med SEB i Baltikum och Ukraina, skriver Forsberg i sin bok. Snart skulle både Lettland och Ukraina kollapsa.  Ovanpå detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider – mitt i en finanskris. Den gången var Swedbank i akut behov av hjälp – och fick det.

Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen är att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalarnas hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll.

Svenskarnas skulder har ökat lavinartat sedan bankkrisen 1987–1993. Jag har skrivit om detta i min bok: ”Från bankkris till börskris” (2003) Den svenska bankkrisen är den svåraste ekonomiska krisen som drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder: företagarna och hela svenska folket fick stå för notan. På grund av den krisen ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder.
Räntan steg till 500 procent.

Nu varnar tunga ekonomer för en ny kris. I världens rikaste länder har skulderna sedan den senaste krisen ökat från 235 till 265 procent av BNP.  I Sverige har skenade bostadslån gjort att skulderna ökat ännu mer –från 229 procent till 275 procent enligt Finansinspektionens senaste stabiliseringsrapport. Enligt Bloomberg News är svenska bostäder mer än 60 procent övervärderade.

Kapitalförvaltaren Steve Eisman vad den som förutsåg den bolånekris som orsakade finanskraschen i USA för tio år sedan när Lehman Brothers kraschade. Steve Carell gör rollen som Eisman i den mycket sevärda filmen ”The big short” som finns tillgänglig på Netflix. Det mest chockerade för hans del under denna kris var att tillsyningsmyndigheterna inte gjorde något. De försökte inte ens skydda husägarna utan bara bankerna.

Det var precis vad som hände under den värsta krisen i Sveriges historia 1987 –1993, när staten och bankerna i stället för att rädda företagen, tillät bankerna att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder – lägga beslag på alla företagens tillgångar genom olika ”skräpkreditföretag” – trots att det var bankerna och svenska politiker som själva orsakade krisen.

”Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman Brothers”, meddelade finansminister Hank Paulson när Lehman Brothers stod inför konkursens brant. Men det var precis vad den svenska staten gjorde när det blev bankkris i Sverige.

De svenska krisbankerna kunde fortsätta som vanligt och berika sig själva med stöd från staten och sina kunders tillgångar. Bankerna fortlevnad skulle garanteras. Men 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Oskyldiga företagare tvingades begära skuldsanering, trots att det var staten och bankerna som var skyldiga till deras obeståndssituation.

Den fråga som återstår att besvara är när nästa bankkris inträffar, vilken ingen vet. Men vad vi redan vet är att när den kommer så kommer den att drabba både Sverige och resten av Europa hårt. Mycket tyder på att krisen faktisk inte är långt borta – och vi det vilka som kommer att drabbas. Det blir i första hand de bolånetagare som köpt sina bostäder alldeles för dyrt och inte längre kommer att ha råd att bo kvar. Fastighetsspekulanter borde sälja av nu, innan krisen inträffar och räntan stiger. Företagare borde också se om sitt hus innan de får se sina krediter indragna. De riskerar annars att straffas när räntan stiger, stormvindarna tilltar och krisbankerna börjar– som så många gånger tidigare – plocka vad de kan från företag och vanligt hederligt folk som naivt har trott at man i alla väder kan lita på sin bank.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Många av de svenska domar som jag tagit del av och skrivit om i mina artiklar och böcker, i egenskap av författare och skribent i finansrätt, vittnar om domstolarnas oförmåga att tänka juridiskt.  Min uppfattning är att Sverige fortfarande inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera.

Eftersom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i den följande EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, numera även ingår i den svenska lagstiftningen, är det av största vikt att EKMRs regler följs även i vårt land.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men EKMR skulle börja tillämpas i vårt land fullt ut i först i samband med Sveriges medlemskap i EU men domstolarna gör det fortfarande inte i många fall.

EKMR innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s  Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.  Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer EKMRs bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Det första fallet gäller Allard mot Sverige Ansökningsnummer 35179/97. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, Inga Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen. Samtidigt som den svenska rättvisan får en rejäl knäpp på näsan av Europadomstolen, inklusive Högsta domstolen (HD) i Sverige.

I domen konstaterar Europadomstolen att de svenska domstolarna har kränkt Allards rätt till sin egendom och att Sverige därmed brutit mot flera artiklar i ett av EKMRs tilläggsprotokoll. Målet handlar mer om en ofullkomlighet och klumpighet i det svenska systemet, än om brister som måste rättas till genom lagändringar.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots parterna uttryckt sin vilja att vänta. Genom detta beslut har Sverige kränkt EKMRs artikel 1 och artikel 8. Efter 13 års kamp får Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som 2018-07-04  ( ärende 4458-18-43). Detta ärende handlar egentligen om samma sak, där domstolarna inte följer EKMRs bestämmelser och river, enligt min uppfattning lagstridigt en fastighet, med stora ekonomiska konsekvenser för de som äger fastigheten.

Fallet handlar om vad som hände före och efter en överlåtelsehandling som träffades i Mora den 13 augusti år 2000. Det rör en överlåtelsehandling där Bjarne Norman, som var enda delägare i dödsboet efter Eskil Emanuel Engvall, överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig och omfattade alla skulder som dödsboet äger vid undertecknandet av denna handling. Vad som hände efter detta datum var att Monica Nilsson och Jan Nilsson, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard ./. Sverige 35179/97 där staten förlorade ett mål i Europadomstolen. Detta fall avgjordes anmärkningsvärt nog i Europadomstolen bara tre månader innan kronofogdens rivning av den husgrund som uppförts och vars bygglov beviljats genom två regeringsbeslut.

Likheten med Allardmålet finns också att kronofogden tillät rivningen både av Monica och Jan Nilssons husgrund och förrådsbyggnad, när det fortfarande pågick flera processer. I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer. Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 -10-28 och 1989-11-30!

Monica och Jan Nilsson tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol (Mål F 34/94) och senare i Svea hovrätt (Mål 1621/95:58) trots att rätten skulle insett att Monica Nilsson inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål.

Sammantaget är det lätt att konstatera –efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av – att hela denna process även strider mot EKMRs artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att:

”Var och en skall, vid prövningen av hans rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.”

De brott som skett är också att proportionalitetsprincipen har inte har följts i bägge målen. Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthus i det senare fallet var felaktigt. Därför led Monica och Jan Nilsson stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar lagarna på samma sätt som i fallet med Monica och Jan Nilsson som ensam äger rätten att teckna dödsboet, men hittills inte fått rätt i sakfrågorna trots att de – enligt min uppfattning –  hela tiden haft rätt i sak.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mitt förmenande  Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

För mer än 17 år sedan skrev jag – som författare och skribent i finansrätt –  en mycket uppmärksammad artikel i Sundsvalls tidning (ST) med rubriken ”Domstolarna sopar rättegångsfel under mattan” (ST 2000-01-09) En artikel, som blivit mycket spridd och omskriven i olika medier. Jag tror fortfarande den kan sökas på Google, för den som är intresserad av att läsa hela artikeln.

Detta skrev jag redan i inledningen av denna artikel: ”Det förekommer jäv och grova rättegångsfel redan i första rättsinstans, vilket inte är ovanligt i Sverige. Därför är det naturligt att påtala de processuella och materiella fel som begåtts, före prövningen i hovrätten. Har dessa fel begåtts i hovrätten är det Högsta domstolen (HD) som enligt rättegångsbalken är skyldig att reda ut begreppen.”

Men, med det nya begreppet ”En modernare rättegång” (EMR-reformen) har det blivit allt svårare att rätta till pågående fel av domare som inte följer gällande lagstiftning, eftersom hovrätten och förvaltningsrätten numera tillåts att avvisa överklaganden till högre instans utan någon motivering alls, vilket strider både mot Europarättens direktiv och Europakonventionen, som numera ingår både i den svenska lagstiftningen och grundlagen.

Vad som hänt sedan dess har visat att det är nödvändigt att börja kräva av våra domare att de måste handla lagenligt i stället för lagstridigt. Sistnämnda har nämligen skett i alltför många fall som jag har granskat och skrivit om under åren.

Sedan år 2000 har nya prioriteringar blivit nödvändiga på grund av att våra svenska domstolar får in allt mer rättsfall:  både brottmål och tvistemål som de uppenbarligen inte klarar av att hantera. Det har förekommit både jäv och grova rättegångsfel som aldrig åtgärdas innan slutlig dom och som inte längre går att överklaga i Sverige.

Allvarliga och lagstridiga rättegångsfel, som enbart har gynnat den ena parten, riskerar att inte bli reparerade om hovrätten utan någon motivering inte ger prövningstillstånd. Även om de fel som en domare begår i strid med gällande lagstiftning  påpekas till Lagmannen i samma tingsrätt, till både Justitiekanslern (JK) eller till Justitieombudsmannen (JO) – som tydligen anser att det inte är deras sak att reparera de skador som uppkommit när domare fattar felaktigt beslut i förberedelsen av ett mål som inte följer vare sig Europarättens tydliga direktiv eller Europakonventionens bestämmelser som framgår i artikel 6.1 eller rättegångsbalken – så händer ingenting.

Det senaste beslutet som jag tagit del av från Lagmannen i en svensk domstol är det som rör en domare som anklagas för både grova rättegångsfel, jäv, och i strid med både Avtalslagen, Handelsagenturlagen, Europarättens direktiv, Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och rättegångsbalken. Lagmannen kan vare sig ingripa eller göra någonting åt saken, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.

Fallet gäller en handelsagent, med ett 10-årsavtal, som arbetat som ensam handelsagent för sin huvudman, där huvudmannen inte vare sig följt de skriftliga avtal som upprättats mellan parterna eller redovisat alla handelsagentens intäkter. Dessutom har huvudmannen kapat handelsagentens hemsida, så att handelsagenten inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och vägrat att låta handelsagenten, i strid med avtal, granska huvudmannens bokföring, vilket skapat stora ekonomiska förluster för både agenten och aktieägarna.

Både Lagmannen eller den domare som nu vill slutföra förhandlingarna i tingsrätten utan att rätta sina beslut och misstag, gör sig således skyldiga till” lagstridigt förfarande “som inte går att åtgärda trots påpekanden om vilka felaktiga beslut och rättegångsfel som begåtts redan i första rättsinstans.

Såväl JK som JO vill inte heller medverka till att vare sig granska eller sammanfatta de beslut som fattats redan i förberedelsen av detta mål vilket inneburit grova rättegångsfel och där lagmannen fått tillfälle att i olika aktbilagor granska hur felaktigt domaren agerat utan att överhuvudtaget granska vilka fel som begåtts, som såväl kärandenas revisor som bokföringsbyrå starkt reagerat emot och om Lagmannen därför borde ha rättat till omgående.

Om inte underrätterna bryr sig om att agera borde HD göra det genom att skapa prejudikatfall och klargöra vilket påföljder som väntar domare som inte följer vare sig den svenska eller europeiska lagstiftningen.

Till saken hör att denna process nu har pågått i fyra år och de rättegångsfel som skett inte har åtgärdats trots att grova rättegångsfel påpekats redan i inledningen av detta tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt