Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Det är mänskligt att fela. Ingen människa är fullkomlig. Men när man befinner sig i en juridisk maktposition – med förmågan att i både förberedelser och slutförhandlingar i olika  domstolsförhandlingar förändra människors liv – är det viktigt att inte upprepa sina fel – och att det finns en oberoende instans, som för närvarande inte existerar i vårt land,  som kan ställa de ansvariga  till straffsvars,  för vad de gjort sig skyldiga till. Det gäller både advokater och domare. 

Advokater kan tillåta sig att ljuga både förberedelsen och i slutförhandlingar,  utan att straffas. eftersom dom alltid kan hänvisa till vad deras klienter påstår, som gör allt för att vinna en process. Det gäller i både brottsmål och tvistemål.

Domare kan uppträda jävigt, och tillåta sig att begår allvarliga rättegångsfel  i både förberedelsen och  i sina domslut utan att någon ställs till straffansvar . Det gäller i både Högsta domstolens och Högsta förvaltningsrättens ledamöter och hovrätt och kammarrätt som utan att bevilja prövningstillstånd, och utan att ens motivera när de kommit fram till ett felaktiga beslut, genom att inte meddelar prövningstillstånd.

I flera fall har jag, i min egenskap som skribent i finansrätt, under ett kvarts sekel, följt flera stora rättegångar på plats i våra domstolar, och sett hur oskyldiga människor straffas både ekonomiskt och genom långa fängelsestraff för att både advokater och domare varit jäviga – utan att någon myndighet reagerar – för de uppenbart falska påståenden – som är lätt att bevisa – som gjorts i domstol.

När det gäller mord, räcker det inte att döma på enbart indicier, utan det måste finnas konkreta bevis, när någon döms till livstids fängelse för ett brott som han eller hon aldrig begått. Ändå sker detta då och då. Det senaste exemplet är  utpekandet av Skandiamannen  som mördare av Olof Palme, först sedan han avlidit, och inte längre kan försvara sig.

Den enda förklaringen till hur detta kan ha skett beror på att Palmeutredningen tagit alldeles för lång tid att utreda, och måste betraktas som Sveriges genom tidernas dyraste mordutredning och att man nu till varje pris vill lägga ner hela utredningen, vilket till slut också har skett.

Det är lagen som stiftar reglerna i både brottsmål och tvistemål. De advokater och domare i vårt land som fortfarande inte följer vare sig Europarätten eller den svenska avtalslagen – som skett i många mål som jag redan skrivit om – följer inte heller gällande regler – som aldrig beaktas, trots att både Europarätten och Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv  numera ingår i den svenska grundlagen, vilket betyder att de som drabbas aldrig erhåller någon ”rättvis rättegång”.

När mål överklagas till högre rättsinstans är det de lägre instanserna som numera digitalt är skyldig att översända alla aktbilagor till högre rättsinstans. Sker inte detta, måste ju överklagandena bli ogiltiga eftersom de högra rättsinstanserna aldrig får en riktig bild av vad som inträffat om felen som domstolen gör blir uppenbara redan i förvaltningsrätten eller i tingsrätten,

Om tingsrätten, till exempel inte följer lagen om överföringen av mål från en tingsrätt till en annan åligger är det ju tingsrättens skyldighet  att vidarebefordra alla handlingar från den ursprungliga stämningen, om det inte gäller ett helt nytt mål, vilket inte skett i ett aktuellt mål som efter 7 års förberedelser fortfarande inte är avgjort i någon rättsinstans.

Vid olagliga förvärv av delar eller hela privata företag begås det ofta många allvarliga fel som aldrig åtgärdas. Det gäller förvärv från statliga stiftelser – som tillåts lägger beslag på delar eller hela företag – utan några giltiga avtal –  Jag har exempel på ett stiftelse som förbundit sig att svara för kostnader, om man felaktigt förvärvar ett företag,  trots att det gäller totalt förbud mot att förvärva privata företag. Stiftelsen i fråga vägrar att lämna tillbaka aktierna i företaget – som man heller aldrig har förvärvat – vilket strider mot både lagstiftningen och gällande förbud för stiftelsen ifråga.

Trots att den som på detta sätt blivit av med sitt företag – som fortfarande är världsledande inom sin egen sektor och att den tidigare ägaren till hela företaget  både visat och styrkt att stiftelsen i fråga aldrig gjort något giltigt övertagande, är denna tvist fortfarande inte löst trots flera års process både i domstol och utanför domstolen.

I denna process, som jag följt i rätten sedan starten har den statliga stiftelsen tillsammans med två andra köpare genom avtal sinsemellan – utan ägarens kännedom –  kunnat förvärva 10 procent av aktierna i ett välskött företag och även av de återstående 90 procent av aktierna och tillskansa sig hela ägandet av det aktuella bolaget, utan att förvärva en enda aktie !

Varje gång det är finanskris i vårt land sker det stora förändringar av ägarsidan i bolag, utan att det finns någon instans som kan rätta de fel som uppkommer. Därför måste straffansvar och tjänstemannansvaret genast återställas.

Riksdagen har beslutat att tjänstemannaansvaret  ska återinföras, men i praktiken händer ingenting. Det öppnar för att tjänstemän kan styra utan straffrättsligt ansvar. Det var ju riksdagsledamöterna själva – som våren 2018 – enhällig röstade igenom en motion från Moderaterna, att tjänstemannaansvaret på nytt måste införas i offentlig förvaltning. Det gamla togs bort 1976 och det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning” som fortfarande inte beaktas i Sverige i den utsträckning som det borde.

Bakgrund 

Under den hemmagjorda svenska bank-och finanskrisen 1987–1993 – som jag som företagare, författare och skribent i  finansrätt tidigare skrivit om i flera av mina böcker och många artiklar – likviderade Sverige 60.000 friska företag när det var de svenska krisbankerna som var på obestånd. 400.000 jobb gick förlorade. De nervösa bankerna utgick från företagens bokförda tillgångar och om dessa inte visade tillräcklig säkerhet för lämnade krediter försattes företagen i konkurs eller panterna togs in.

Ingen hänsyn togs till den utvecklingspotential som många av dessa företag hade. Ingen domstol brydde sig om att det fanns immateriella tillgångar i den löpande verksamheten som ofta utgjorde de dominerande tillgångarna, eftersom dessa inte var upptagna i bokföringen. Rättegångarna avlöste varandra enligt löpandebandprincipen. Tvåtusen rättegångar mot den dåvarande Nordbanken, bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst.

Kränkning i artikel 1 i Europakonventionen (EKMR) 

På den tiden var Sverige  fortfarande inte medlem i EU. Regeringen tillät de krisbanker som var på obestånd att,  i stället för att själva begära sig  i konkurs, försätta sina företagskunder i konkurs. Detta borde inte längre gå att göra eftersom Sverige numera konstaterat hur stort värdet är i de immateriella tillgångarna och inte minst genom genom Sveriges accept av Europakonventionen (EKMR)  som stipulerar:

”Envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intres och under de förutsättningar som angivas i lag av folkrättens allmänna grundsatser…” 

Det finns olika sätt att kränka artikel 1 som inte längre boerde tolereras i vårt land. Ett exempel är uppenbara brott mot avtalslagen som jag redan skrivit om där undertecknade och bevittnade avtal skrivna av kunniga jurister sedan aldrig följts, vilket orsakar stora ekonomiska förluster för de som drabbas.  I sådana fall gäller det att domstolarna – när det uppstår en ekonomisk tvist skall följa Europarätten och EU:s direktiv och måste kunna ställas till  svars för de avtalsbrott som begås –och inom en rimlig tid – vilket tyvärr inte beaktats i många mål jag skrivit om.

Följer inte domstolarna de bestämmelser som finns i  avtalslagen, Europarätten (som numera finns med i den svenska grundlagen) eller EU:s direktiv blir ju den som drabbas oskyldigt av med sin både sin egendom och sina inkomster, utan att kunna försvara sig i domstol vilket är ett uppenbart brott mot artikel 1. 

Det finns andra fall, som jag också skrivit om, som rör ogiltiga förvärv av hela aktiebolag. Finns det inga kontrakt, som visar att aktieöverlåtelser har skett och att avtalen godkänts av alla parterna, finns det heller ingen affärsuppgörelse utan det som har skett utgör en uppenbara kränkning av artikel 1. En fysisk person i rollen som innovatör, entreprenör och ägare till de juridiska  tillgångarna i ett bolag (såväl materiella som immateriella) har rätt till att att dessa tillgångar skall lämnas okränkta, vilket tyvärr fortfarande inte sker många fall, vilket jag skrivit om vid ett flertal tillfällen.

Artikel 6 – Rätten till en rättvis rättegång. 

Att inte bevilja prövningstillstånd i hovrätt eller kammarrätt där samtliga dispenskrav  är uppfyllda och att inte besluta om att uppta ett mål till omprövning i dessa fall kränker den sökandes rätt  till en ”rättvis rättegång”. Artikel 6 klargör tydligt:

” Var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse ,för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag…” 

Här brister många svenska domstolar i både kunskap och stringens. Jag har skrivit om flera fall där domstolen inte beviljat prövningstillstånd utan att referenten i målen ens förstått vad målet handlar om. Jag har skrivit om flera fall där mål som bara skulle kunna avgöras på några månader tagit flera år i anspråk och det utan att den aktuella domaren förstått vad målet handlar om, vilket också strider mot artikel 6.

Artikel 45- Skäl för domar och beslut 

I alla de fall där hovrätten lämnar avvisande beslut utan några som helst motiveringar är min uppfattning att det måste ske någon form av överprövning av hovrättens beslut eftersom man uppenbarligen inte följer artikel 45 EKMR. Hur skall annars parterna kunna ta ställning till vilka vidare åtgärder som måste vidtas när prövningen  bara lämnar efter sig stora frågetecken ? Felaktiga domslut måste ju rättas till  genom omprövning i högre instans enligt gällande lagstiftning vilket alltså numera inte sker i många mål jag tagit del av.

Sammanfattning 

Sverige påstår sig  vara en demokratisk rättsstat. Sverige måste därför börja uppfylla kraven för att tillämpa Europarättens regler och direktiv enligt ovan. När det gäller de immateriella rättigheterna som svenska domstolar inte tog någon hänsyn till under den tidigare hemmagjorda bankkrisen har det skett en total omvärdering av många företags verkliga värden.

Efter en omfattande kritik verkställde Näringsdepartementet en utredning (SOU 2015:16) – som många svenska domstolar fortfarande inte känner till eller bryr sig om – vilken bl.a. ville göra domstolarna och företagen medvetna om att de immateriella tillgångarna kan utgöra så mycket som 80 procent av ett företags marknadsvärde !

Svensk demokrati är sårbar och ingenting kan längre tas för givet i vårt land. Annie Lööf (C) och Linda Modig (C) delar min uppfattning om vad som måste göras (DN 2021-08-30)  Det första är att värna Sveriges grundlag med en författningsdomstol som jag redan skrivit om som styrelsemedlem i Medborgarrättsrörelsen i Sverige – under ett kvarts sekel – och  i åtskilliga publicerade artiklar i både dags och fackpress.

Domstolarnas oberoende behöver stärkas och domarna måste sluta med sina extraknäck när de inte ens hinner med alla de mål som behöver avgöras i tid.  Domstolarnas oberoende är en förutsättning för att alla skall behandlas lika inför lagen och garanteras en oberoende  och rättssäker rättegång. Dessutom anser jag, liksom nämnda centerpartister, att det behövs en författningsdomstol med uppgift att kontrollera om lagar som strider mot grundlagen (där Europarätten numera ingår)  och som har befogenhet att förklara lagar ogiltiga som inte överensstämmer med Europarätten, Europakonventionen och EU:s direktiv.

Sveriges liberala demokrati står stark men våra demokratiska och rättsstatliga institutioner – och därmed de rättigheter de skyddar – är fortfarande alltför sårbara. När de svenska domstolarna fortfarande inte lärt sig att anpassa sig till de grundläggande rättigheter och skyldigheter som Europakonventionen utgör, så måste detta skyndsamt åtgärdas för att vi på nytt får ett svenskt rättssystem som håller måttet.
Det gäller både brottsmål och tvistemål.

Serien utspelar sig i en rättssal där före detta domaren, Judy Sheindlin delar ut domar. I varje varje program tar sig Judy an flera mindre rättsfall, där utgången inte handlar om liv och död. Hennes något udda stil och återkommande visdomsord har nått stora framgångar. Många personer i liknande serier försökt kopiera hennes rättframma stil. Ingen har lyckats. 

Judith Susan Sheindlin, född som Blum den 21 oktober 1942 i New York  är en amerikansk familjerättsdomare och författare men mest känd som ” Judge Judy” i realityserien Judys domstol. Sheindlin föddes i Brooklyn och studerade vid Washington College of Law och i New York Law School .  Judith Sheindlin blev så småningom åklagare  inom familjerätt och 1982 blev hon utsedd till domare av New Yorks borgmästare. Fyra år senare blev hon domare i familjerätten på Manhattan. Judys domstol (originaltitel: Judge Judy) är en realityserie  där autentiska civilrättsliga rättegångsfall behandlas av domaren Judith Sheindlin. Hennes domslut fungerar som bindande skiljedomar. Programmet har spelats in sedan 1996. Serien distribueras och sänds av CBS. I Sverige sänds serien fortfarande på kanal sju och har redan pågått i 25 säsonger.  

Hon blev först känd för allmänheten genom ett inslag i programmet 60 Minutes 1993. År 1996 publicerades hennes första bok, Don’t Pee on My Leg and Tell Me It’s Raining (Harper Collins förlag) och samma år startade hennes eget tv-program,  Judys domstol. Programmet blev populärt och 2005 skrev hon på kontrakt för ytterligare fyra säsonger. År 2006 fick hon en stjärna på Hollywood Walk of Fame. År 2013 var hon den högst betalda tv-personligheten i USA, med en inkomst på 47 miljoner dollar/ år för Judys domstol, vilket motsvarade 900 000 dollar/arbetsdag, då hon arbetade 52 dagar/år.  

Hennes domstolsförhandlingar sker klockan 05.00 varje morgon och får mig att i bland gå upp lyssna på Judge Judy på kanal 7. Hon är enastående i  hur hon klarar av att vara både  advokat, domare, förhörsledare och åklagare i samma roll och lyckas med sin uppgift i de skiljedomar – där hon ensam klarar av att avge cirka 4 domar på en timme i olika rättsfall, för att innan dess läst igenom parternas inlägg i både brottsmål och tvistemål för att kunna  avge de skiljedom i belopp på högst 5.000 dollar som bägge parter förbundit sig att följa för att tillåtas medverka i rättegången. 

Vad kan då svenska domare lära av domare Judy  ? Det första är att läsa igenom inlagorna ordentligt från bägge parter redan i förberedelsen och innan huvudförhandling, så att domstolen kan göra sig en klar bild av vad målet handlar om. Det andra är att i förberedelsen av målet gå igenom alla inlagor – inte avbryta förberedelsen – innan alla sakfrågorna är ordentligt belysta. Det tredje är att beakta och tillåta all bevisning som är avgörande för  målets utgång. I Sverige är det ju fri bevisprövning som gäller som inte tillämpas som den borde i Uddevalla tingsrätt. Att bara lägga målen på hög gagnar ingen och strider dessutom mot Europarätten. Det framgår av tidningen Bohuslänningen som nyligen utsett Uddevalla tingsrätt till Sveriges sämsta domstol i detta avseende. Låt mig därför få berätta hur vissa domare inom Uddevalla tingsrätt arbetar:  

 Mened och jäv beivras inte i Uddevalla tingsrätt.  Upptäcker ombuden att vittnen och advokater ljuger måste målet åtminstone prövas i ytterligare en rättsinstans för att rättelser sker och de skyldiga straffas,  vilket alltför sällan sker i vårt land. Dessutom måste målet tas om från början och inte rättelser sker av någon annan beslutsfattare redan i första rättsinstans. Sverige har ju tagit bort tjänstemannaansvaret för våra domare redan under mitten av 1970-talet som göra att dagens domare tror sig kunna härja fritt utan att straffas. Som författare och skribent i finansrätt är jag nog den svensk som deltagit i mer rättegångar som observatör – än någon annan svensk –  under ett kvarts sekel i min som medlem i Europarättsföreningen där jag varit medlem sedan starten och som skribent i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige där jag verkat under ett kvarts sekel. 

Att avvisa all bevisning, när tingsrätten som i ett fall jag tagit del av undanhåller alla bevisning i målet som skett i ett protokoll som jag tagit del av från 2017-05-03 kan aldrig godkännas när rätten inte tillåter den bevisning parterna en gång skriftligen har godkänt och har tillgång till. 

Vad som göra Judge Judy så framgångsrik är ju att hon förberett sig väl innan huvudförhandling, vilket inte kan sägas om många svenska domare i flera mål jag redan skrivit om. Låt mig därför förklara bara i ett  tvistemål varför både brottsmål och tvistemål i ett mål kan tar så lång tid i anspråk i vårt land:   

I ett tvistemål som inlämnades till Stockholms tingsrätt redan 2014, var det  svaranden inlett tvisten genom Kronofogdemyndigheten med att påstå att kärandena var skyldig svaranden stora belopp. Målet togs upp i Stockholms tingsrätt. Svaranden tog strax tillbaka hela sin fordran, utan några förbehåll, men försökte ändå komma åt kärandena försätta kärandena i konkurs, genom att påstå att kärandena undanhållit sin momsredovisning genom att inte betala moms, vilket inte stämde och sedan på nytt skriva om den redan avskrivna skulden i Uddevalla tingsrätt som inte har med målet att göra.  

Målet flyttades först från Stockholm till Nacka tingsrätt, där kärandena förlorade,  gick upp i Svea hovrätt där kärandena på nytt förlorade.  Men kärandena vann i Högsta domstolen genom att kunna bevisa att momsen hade betalats in. Svaranden som redan hade tagit  tillbaka alla sina fordringsanspråk, men yrkade att kärandenas krav mot svarande i stället kulle överföras till Uddevalla tingsrätt. 

Samma mål flyttades till Uddevalla tingsrätt, där käranden tvingades att stämma om trots att han godkänt flytten och det hade räckt med att målet bara överfördes. Vad samma mål som först var föremål i Stockholms tingsrätt handlade om var att kärandens huvudman inte respekterat ingående skriftliga avtal som bägge parter godkänt och undertecknat där det också framgick att käranden kunde ha ytterligare skadeståndskrav som senare som var en följd av det allvarliga intrånget i kärandens verksamhet på grund av den tidsåtgång detta mål hittills tagit. Svaranden hade ju – trots påminnelser inte redovisat underlag för all fakturering – på ett korrekt sätt.  Justering uppåt kan ske först sedan käranden erhållit editionsunderlag och fått granska svarandens bokföring enligt avtal det avtal som inskickats till Stockholms tingsrätt redan år 2014 som två domare i Uddevalla tingsrätt inte tillät. 

När det gäller skadeståndets storlek – efter fem års arbete enligt avtal nr 1 beräknade käranden  redan år 2014 att svaranden lagt beslag på kunder som utan utan kärandes vetskap och inte redovisat alla underlag i tid eller överhuvudtaget, och underlåtit att redovisa alla uppdrag.  Uppdrag som huvudmannen själv lagt beslag på. Därför begärde käranden att direktiv 86/653/EEG om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter – där det finns fastställt hur avgångsvederlag skall beräknas som åberopades redan i stämningsansökan från 2014. Men vad som nu tillkommer är undanhållna vinster för käranden under 11 år (!) och att svaranden under själva förberedelsen kapat kärandenas gemensamma hemsida så kärandena inte kan bedriva någon verksamhet alls och att svaranden dessutom orderbekräftat alla uppdrag i eget namn. 

Att det föreligger ett handelsagenturförhållande mellan käranden och svarande , framgår av såväl avtal 1 och 2 vilket bekräftats av avtal ett av Uddevalla tingsrätt. Här inleds tvisten på nytt med domarens påstående att tvisten skulle vara preskriberad i avtal trots att det i avtalet framgår att avtal 2 är en förlängning av föregående avtal som gäller under 11 år, och således inte alls kan vara preskriberat, som domaren i en mellandom påstår och vägrar rätta till inför både mellandom och kommande huvudförhandling. 

Till skillnad mot hur Judge Judy arbetar där hon alltid frågar vilka bevis som parterna åberopar tillåter sig vissa svenska domare att undanhålla alla bevis som har betydelse för målets utgång. Det har skett  i flera rättegångar jag tagit del av och redan skrivit om.  

Det gäller även detta mål i Uddevalla tingsrätt, där den aktuella domaren inte bara avvisar alla bevis utan vad som står i det avtal mellan parterna som inskickats till Stockholms tingsrätt redan år 2014. Den berörda domaren avvisar också kommande förhör med svarandens anställda medan svaranden kommer att tillåtas vittna i den kommande huvudförhandlingen. 

Den berörda domaren som tidigare varit referent  avvisar också att kapningen av kärandenas hemsida yrkande som bevisligen kapats av svaranden och ordersystem skall återställas enligt avtal och som gör att både kärandens bolag utan  också både kärandenas aktbilaga  där kärandenas bokföringsbyrå och revisor skriftligen redogör för hur svaranden på ett flagrant sätt brutit mot det för bägge parterna skriftliga avtalet.  

Vad som hör till saken är att kärandena inte blivit ordentligt uppsagd i vare sig det första eller andra avtalet och att avgångsvederlag skall betalas först sedan avtalen upphört eftersom avtal nr 2 fortfarande gäller. Den granskning av svarandens bokföring som skall ske en gång per år tillsammans med kärandens revisor har ju aldrig skett genom att två olika domare i Uddevalla tingsrätt avvisat editionsförlägganden som är godkända av bägge parter och skall ske under hela avtalstiden.  

Låt mig först få säga att under ett kvarts sekel som jag skrivit om finansrättsliga frågor har jag intervjuat och skrivit om både advokater och domare och professorer som sköter sina uppdrag som de skall jag ser därför de domare i Uddevalla tingsrätt och de domstolar som fortfarande inte sköter sig som de borde som allvarliga, undantag som måste beivras.  

Fler domare borde följa Judge Judys exempel. Svenska domare  i alla rättsinstanser borde inte tillåts ha alla dessa sidouppdrag, som göra att de inte hinner med sitt eget arbete. Tjänstemannaansvaret borde gälla för  alla domare och jäv beivras redan i första rättsinstans. I flera fall som jag bevittnat har domare somnat och när målet skall avgöras i huvudförhandling blir en ny domare som inte varit med om förberedelsen utsedd att leda förhandlingen. Domare som inte följer vare sig Avtalslagen, Europarätten eller Rättegångsbalken borde avskedas utan några avgångsvederlag. Därför föreslår jag att åtminstone några regeringsmedlemmar och riksdagsmän borde lyssna på hur Judge Judy agera och ta till sig hur svenska domare borde återupprätta förtroendet för svenska domstolar var rykte är skadat i grunden, utan att någon i regeringen eller ansvariga tjänstemän som har till uppgift att granska svenska domstolar vill förändra det som sker. 

 Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Domare kan vara jävig enligt 4 kap 13 § rättegångsbalken. Dessa jävsregler tillämpas i första hand endast för domare men de har stor påverkan på jävsreglerna i samhället i övrigt. Om det föreligger särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet – och inga rättelser sker från någon beslutsfattare redan i tingsrätten – bör målet tas om från början i en annan domstol. 

Förutom självklara jävsbestämmelser – t.ex. när domaren själv är part i målet, närstående med någon part, tidigare tagit befattning med målet – återfinns i 13 § första stycket 10 en bestämmelse om s. k. delikatessjäv. Stadgandet lyder ”domare är jävig att handlägga mål om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägna att rubba förtroende till hans opartiskhet i målet.”  

En sådan uppenbar omständighet är när domaren medverkar till stupstocksföreläggande genom att undanhålla alla bevis i ett mål, så att kärandena vare sig får tillgång till dessa bevis och inte får använda några av dessa bevis i samband med vare sig mellandom eller huvudförhandling. Om domaren  nekar till att kärandena får förhöra svaranden om vilka bevis som finns tillgängliga får redovisas i en huvudförhandling som är avgörande för målets utgång, måste hela käromålet tas om från början i en annan domstol,  om inga rättelser sker redan i tingsrätten. 

I prövning av jävsfråga får inte domaren delta med mindre rätten inte är domför utan honom och annan domare inte utan tidsutdräkt kan ersätta honom, Vid anmälan om jäv mot en domare bedöms och avgörs den alltså i första instans i praktiken genom prövning av beslut av en annan domare – rådman eller lagman – i domarens egen domstol eller från en närliggande domsaga som har utsetts till uppgiften av hovrätten. 

Allt oftare tar jag-  i min egenskap av författare och skribent i finansrätt – emot uppgifter från olika drabbade anmälare att detta förfarande  innebär en inbyggd risk för kollegial lojalitetssituation, dvs en form av ny ”jävssituation” med brist på, eller helt avsaknad av, förtroende  för den jävsprövande domstolens objektivitet, där den lokala domstolen i stället för att beordra att målet skall tas om från början i en annan domstol, låter saken hela saken helt enkelt bero och inte tillåter att de bevis som borde finnas tillgängliga, enligt felaktiga beslut från tingsrätten inte ens får tas upp i huvudförhandlingen 

Rättens beslut över jävsfrågan är oftast inte motiverat, varför jävsfrågan inte föranleder något som helst ansvar från den domare som saboterat hela målet handläggning genom att genom stupstockförelägande aldrig slutföra förberedelsen i målet samtidigt som referenten  tillåter sig att låta stupstocksföreläggandet bestå trots att den aktuella domaren som gjort sig skyldig till både tjänstefel och jäv själv väljer att avstå från deltagandet i huvudförhandlingen. Tyvärr är det så att inte heller hovrätt eller Högsta domstolen på ett tydligt motiverar sina sina avslag på överklaganden av beslut där underrätten  på falska grunder prövar jävsfrågan. 

Enligt lagen skall jävsfrågan behandlas skyndsamt. Trots detta händer det att slutliga avgöranden av anmälan kan dröja mer än ett år. Jag har tagit del av mål där jävsfrågan efter sex år (!) fortfarande inte tydligt behandlas i tingsrätten vilket på ett uppenbart sätt strider mot Europarätten om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR).  

Detta är orimligt. Eftersom alla sakfrågorna som skulle behandlats redan i förberedelsen av målet vilar på att jävsfrågorna avgjort på ett korrekt sätt redan i förberedelsen av målet och att tingsrätten inte tillåter att ta upp alla sakfrågorna i målet som är avgörande för målens utgång strider både mot Avtalslagen, Europarätten och Rättegångsbalken..  

Det måste naturligtvis naturligtvis vara så att sakfrågorna kring den uppkomna jävssituationen måste kunna gå att utse en annan handläggare av sakfrågorna i de aktuella målen.Om någon annan handläggare aldrig utses från den lokala domstolen måste målen omgående flyttas till en annan domstol. 

Något som inte uppmärksammats tillräckligt, men som generellt tillämpas är att vad som sagts, är att den anmälan men från anmälningarna och överklaganden mot den aktuella frikända domaren  utan att någon annan domare vare sig i tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen läst betydelsen av de felaktiga beslut som fattats i förberedelsen av målen gör att den part som drabbats inte heller kommer få någon ”rättvis rättegång”. 

Detta blir för den part som orättfärdigt drabbats  både stötande och belastande. Därför anser jag det är bäst att målet tas om från början om inga rättelser sker med ordentliga motiveringar. Ett särskilt problem som uppstår när  det förekommer uppenbart jäv är ju när samtliga domare vid en tingsrätt anmäls för jäv om inga rättelser sker hos den lokala domstolen som brustit i handläggningen av målen. 

Jävssituationen i våra domstolar och konsekvenserna av detta har diskuterats alldeles för lite. Enligt min mening bör rättelser ske omgående och en översyn komma till stånd av reglerna om jäv. En sådan översyn bör ha som mål att skapa ett regelsystem som både tillvaratar berättigande intresse av att målen genomförs utan jäv och garanterar en ”rättvis rättegång”.  

En sådan garanti saknas fortfarande i svenska domstolar ! 

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

För att visa att det inte bara är enstaka fall vill jag berätta om två  ärenden, som jag tagit del av, där vare sig JK eller JO skött sig som de borde. I ett av ärendena till JO, som föredragits av Johannes Aronsson där också byråchefen Dan Johansson har deltagit i beredningen, framgår det att ingen av dem gjort en ordentlig prövning av vad hela ärendet handlar om, trots att det finns tydliga skriftliga bevis för allt som skett. Det gäller  bland annat en anmälan Regeringskansliet och Näringsdepartementet.

Det är i princip bara myndigheter och deras anställda som står under JO:s tillsyn. Eftersom det inte framgår vad eller vem JO anser inte skulle ha felat i nämnda fall vill jag i min egenskap av ordförande i såväl Bankrättsföreningen (som hjälper företagare) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (som hjälper allmänheten) berätta vad JO inte förstått.

I ärende Dnr 1770-2021 till Justitieombudsmannen (JO), med beslut från 2021-04-07, har Regeringskansliet helt enkel åsidosatt ett förvaltningsavtal och en förordning som de själva medverkat till. Detta har drabbat en företagare, entreprenör och uppfinnare genom förseelser som de själva medverkat till.  Något som denne företagare under inga omständigheter borde behöva acceptera som både samhällstillvänd medborgare och skattebetalare. Motparter i avtalet var bland annat Stiftelsen Småföretagarfonden och Stiftelsen Industrifonden som bägge är inblandande genom att lägga beslag på en tredjedel av entreprenörens företag utan tillstånd att förvärva några aktier i bolaget – vilket redan är bevisat – utan att det skett några rättelser.

Vad som är bevisat i detta fall är att någon fullmakt aldrig lämnats till någon part eller person. Ej heller har entreprenören tecknat något aktieöverlåtelseavtal med någon part. Något förvärv har således aldrig skett vilket granskarna borde ha upptäckt. Dessutom var såväl Småföretagarfonden som Industrifonden inte tillåtna att överta eller förvärva några aktier från entreprenörens bolag, vilket aldrig utredarna förstått och vare sig Regeringskansliet eller Näringsdepartementet ens velat utreda.

Det betyder att JO:s granskning borde ha omfattat vem som i själva verket äger hela bolaget, vilket entreprenören fortfarande gör eftersom inga aktier har överlåtits. Men varken Näringsdepartementet eller Regeringskansliet ser till att klargöra vad som självfallet måste ske för att ett avtal om ett förvärv av ett bolag ska vara giltigt och få laga kraft. I detta fall kapades företaget som efter några år såldes vidare för ca 350 miljoner kronor.

Det andra exemplet på stora brister i myndighetsutövningen gäller Justitiekanslern (JK) – och beslut som har prövats av handläggaren Lisa Nilhelm. Dnr 2021-1117, från 2021-02-15, och 2021-02-25 och beslut Dnr 2021-1598 från 2021-04-15 – handlar egentligen  om samma ärende.

JK:s beslut, som inte går att överklaga, handlar om en försumlig domare som anmälts för att vare sig följa Avtalslagen, Europarätten eller EU:s direktiv eller den svenska grundlagen i vars stadgar det framgår att denna typ av ärenden är  JK:s skyldighet att granska inom ramen för befintlig lagstiftning.

Varför görs då inte heller granskningar som innebär skadestånd för svenska staten när den aktuella domaren i ett aktuellt mål misskött hela målet från början? Justitiekanslern (JK) är den myndighet som har till syfte att kontroller att andra myndigheter (som domare Sveriges domstolar) efterlever lagar och andra författningar vilket inte har skett i detta ärende.

Käranden, som är handelsagent har begärt att JK skall agera genom att besluta om skadestånd från staten eftersom rättegången pågått under sex år och fortfarande inte kunnat avgöras i någon rättsinstans eftersom svaranden vägrar följa avtalet mellan parterna och domstolen inte agerar så att handelsagenten tillåts granska svarandens bokföring enligt avtal.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är felaktigt eftersom det är JK:s uppgift att granska svenska domares agerande, både i förhållande till Europarätten som ingår i förhållande till avtalslagen vilken ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring varje år, ensam eller tillsammans med sin revisor.

Upptäcks sådana fel under pågående rättegång i första rättsinstans i tingsrätten måste felen rättas till. Därefter måste hela rättegången tas om från början. Det borde ha skett redan efter första överklagandet till högre rättsinstans men har fortfarande inte skett!

Vad gäller det tvåpartsavtal som träffats mellan parterna som inlämnats redan i början av denna tvist framgår också att avtalen gäller under 11 år, som ger handelsagenten rätten att granska svarandens bokföring, vilket domaren avvisat och genom en felaktig mellandom skrivit att  avtalet ifråga skulle vara preskriberat.

Ett av bägge parter godkänt 11-årsavtal, där svarandet återgått till ursprungsavtalet redan före det andra avtalet trädde i kraft kan ju inte preskriberas! I artikel 6 i den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna framgår också att ett mål måste avgöras inom rimlig tid.

Justitiekanslern (JK) borde därför ha godkänt kärandens skadeståndsanspråk mot staten eftersom vare sig domstolen eller svaranden aldrig följt vare sig avtal och undanhållit all granskning av svarandens redovisning som käranden äger rätt att granska. Den felaktiga mellandomen går ju inte att överklaga eftersom såväl hovrätt som Högsta domstolen aldrig prövat mellandomens giltighet på ett korrekt sätt.

Beslutet att avvisa handelsagentens yrkande om ideellt skadestånd är därför uppenbart felaktigt, eftersom domstolens beslut att inte tillåta kärandens bevisning som skulle skett genom att granska svarandens bokföring, som begärts redan innan målet blev föremål för prövning och i samband med inledningen av denna rättegång.

Dokumenten som finns om såväl JO:s som JK:s tillsyningsverksamhet och behandling av personuppgifter är således diskriminerande och innebär att såväl JO som JK äger rätten att avvisa pågående ärenden, som man enligt lagstiftning äger rätten att granska.

Den fråga som då uppkommer är hur detta kan ske utan att vare sig JK eller JO genomför en ordentlig prövning. Svar: hur dessa myndigheter tillåts diskriminera de sökande går att finna i information om JK:s och JO: tillsyningsverksamhet som diskriminerar de sökande och hindrar de flesta att få en ordentlig prövning. De senaste dokumenten upprättades för JK under den period som Anna Skarhed var Justitiekansler. Det är de anställda vid JK och JO som utformat texten. Informationen lämnas för att beskriva att och hur deras tillsyningsuppdrag är diskriminerande.

Anledningen till den uteblivna granskningen är att JK och JO, med hänsyn till de begränsningar som gäller för tillsyningsuppgiften, beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av de anmälningar som inkommit. Någon ytterligare skriftväxling kan därför inte påräknas.

Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) har skapat ett regelverk för att slippa pröva ärenden som känns obekväma för svenska staten och som strider mot befintliga lagstiftningen som talar om hur domare skall följa lagen i olika ärenden. Det syftar till att det inte skall gå att utreda vad som hänt när domare inte följer lagen och hovrätten inte beviljar prövningstillstånd i Sverige.

Mitt förslag till såväl den nuvarande Justitiekanslern Mari Heidenborg och Stf. justitieombudsmannen Lilian Wiklund är att ni omgående avskaffar de diskriminerande handläggningen som i dag sker hos både JK och JO. Det kan inte vara rimligt att anmälningar som innefattar brott mot avtal och lagstiftning inte prövas efter sina rätta förutsättningar.

Om inte detta sker kommer dessa två ärenden att anmälas vilket kommer att få avgöra om JK och JO äger rätten att diskriminera prövningen av ärenden där det finns tydliga skriftliga bevis för att vare sig JK eller JO aldrig prövat ärenden efter deras rätta förutsättningar.

Om vare sig JO eller JK vill ändra taktik föreslår jag i stället att Mari Heidenborg och Lilian Wiklund avgår och att bägge dessa myndigheter läggs ner och att Sverige äntligen får en Författningsdomstol som gör skäl för sitt namn och som redan finns i resten av Europa och är till för att granska den typ av ärenden som i dag inkommer till både JK och JO.

Övriga anställda inom både JK och JO kan ju söka andra befattningar inom rättsväsendet för att korta ner kötiderna för alla inkommande arbeten som för närvarande aldrig avgörs i tid och enligt Europarättens bestämmelser som Sverige fortfarande inte följer.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt