Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Det som finansanalytikerna och media  både i Sverige och utomlands har missat är att hela världen  i dag är ett stort hav av utbredd korruption och penningtvättsskandaler, som omgående måste åtgärdas. När krisbankerna faller, som jag skrivit om i flera av mina artiklar och böcker, som sker med jämna mellanrum, får allmänheten och företagen betala notan.  

När investerare börjar förlora pengar lyfter de bara ut sina riskpapper ur sina portföljer och låter andra stå för notan. Det är därför vi måste införa ett nytt ekonomisystem som handlar om bankdelning, där bankernas riskavdelningar inte längre får några bistånd när det är kris. När bankerna inte längre finner  några incitament att uppföra sig ordentligt finns det inte  längre några incitament att inte stjäla. Utan bromsklossar kastar sig många banker åter ut i en orgie av korruption och penningtvätt. Det använder sig av många olika verktyg, utan att det finns något rättsväsende som i tid kan hejda dem. Myndigheterna kommer att stå lika  maktlösa som vid tidigare bankkriser.

Under sovjettiden var Rysslands rikaste person ungefär sex gånger rikare än den fattigaste. Vid millenieskiftet  hade däremot den rikaste personen blivit 250.000 gånger rikare än den fattigaste, skriver finansmannen Bill Browder i sin bok: Mitt krig mot Putin. Låt mig därför ge några färska exempel på några storbanker i väst som redan har bötfällts för vad de ställt till med för att de hjälper olagliga spekulanter – tvätta sina pengar rena – och föra över dem till andra länder.

Credit Suisse tvingas betala böter, till New York State Department of Financial Services, för en rad brott kopplade till valutahandel. Det uppger Bloomberg News. Bankens valutahandlare har under flera års tid använt sig av olika chattforum för att sinsemellan dela med sig av konfidentiell kundinformation samt försökt samordna affärer för att manipulera valutor och referensräntor. Den schweiziska storbanken Credit Suisse är skyldig till anklagelserna om att ha hjälpt amerikaner att undanhålla miljarder dollar i skatt. Banken kommer nu att tvingas betala över 2,5 miljarder dollar (drygt 16 miljarder kronor) i böter, enligt USA:s justitiedepartement, enligt beslut i november 2022. 

Credit Suisse har nått en förlikning i Frankrike som innebär 230 miljoner euro – över 2,5 miljarder kronor – i böter för anklagelser om penningtvätt. Den schweiziska banken redovisar därför ett svagare resultat för det tredje kvartalet 2022 och tillkännager en omställningsplan inklusive kapitalanskaffning  via aktieförsäljning till ett värde av 4 miljard schweizerfranc. Men även svenska banker har brustit i tillsyn och fått betala stora böter för vad det ställt till med. I Sverige har Swedbank fått betala mest.

Swedbank AB får en varning och har betalat en sanktionsavgift på fyra miljarder kronor för allvarliga brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker. Finansinspektionen (FI) har undersökt Swedbank AB:s styrning och kontroll av åtgärder mot penningtvätt i bankens dotterbolag i Baltikum. FI:s undersökning har genomförts i samarbete med tillsynsmyndigheten i Estland. FI har dessutom undersökt bankens arbete för att motverka penningtvätt i sin svenska verksamhet. FI:s slutsats är att Swedbank har haft stora brister i arbetet med att motverka penningtvättsrisker i sin baltiska verksamhet. Banken har inte heller levt upp till kraven i penningtvättsregelverken i sin svenska verksamhet.

SEB får en anmärkning och ska betala en sanktionsavgift på 1 miljard kronor för brister i arbetet att motverka penningtvättsrisker. FI:s undersökning visar att SEB:s dotterbanker i Baltikum har varit utsatta för förhöjd risk för penningtvätt. Dels på grund av det geografiska läget, dels för att kunder med högre risk för penningtvätt stått för en ansenlig del av dotterbankernas affärsvolymer och transaktioner.FI bedömer att bankens brister under undersökningsperioden inneburit att banken inte levt upp till de krav som lagen kräver.

Nordea får också en varning. Nordea har betalat en straffavgift på 50 miljoner kronor. FI har undersökt hur Nordea har följt reglerna om penningtvätt och terrorismfinansiering, särskilt vad avser riskfyllda kundgrupper och områden. FI har även undersökt hur Nordeas interna styrning och kontroll har fungerat på detta område. FI:s utredning visar
att Nordea under flera år har haft stora brister i sitt arbete med att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bristerna har varit betydande och av systematisk karaktär samt funnits i samtliga av FI granskade områden. Nordea har därmed även brustit i sin skyldighet att upprätthålla en tillfredsställande intern styrning och kontroll. De aktuella bristerna är allvarliga. Mot bakgrund av de åtgärder banken numera vidtagit är det dock tillräckligt att meddela Nordea en varning som förenas med en straffavgift på 50 miljoner kronor.

Genom bankernas nätverk  så äger och kontrollerar bankerna i dag alla människor, företag, staten och främmande länder blivit slavar bundna av internationella bankirerna som styr ekonomin. De internationella bankirerna har lyckats att göra mer än att bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör som det ser ut som de den skapas av regeringen. Det är detta försåtliga mönster måste brytas. 30 procent av de pengar som skapas av bankerna skapas ju med hjälp av bokföringsposter som investeras för deras egen räkning.

Vad jag själv nu hoppas på att vår nya regering sätter sig in i vad som sker i vårt land och vidtar åtgärder så att åtminstone Sverige slipper de tidigare bankkriser som varit förödande för svensk ekonomi. Nu när höga elkostnader  och inflationen äter upp vår ekonomi och det råder krig i Europa gäller det att skapa ett hållbart ekonomiskt system som värnar om långsiktighet i vårt ekonomiska system i stället för den spekulationsekonomi  som för närvarande råder. Vad jag redan kunnat konstatera och redan skrivit om är vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och under den globala bankkrisen 2007–2013 och kommer att hända på nytt när nästa bankkris kommer om vi inte vidtar omedelbara åtgärdar – och skiljer mellan produktion och spekulation genom en ny svensk banklagstiftning.

Både EU-kommissionen och  enskilda äger rätten att överklaga ärenden där Sverige inte följer Europarätten eller Europakonventionen (EKMR). Men det är endast den  svenska kommissionären och svenska domstolar – i alla rättsinstanser –  som kan begära förhandsbesked  från Europadomstolen i Luxemburg.  Till Europadomstolen  i Strasbourg däremot  kan enskilda sökande, som förlorat i rättegångar eller inte fått något prövningstillstånd,  redan i andra eller tredje instansen vända sig för att få upprättelse. 

När kommissionen anser att en medlemsstat inte följer EU-lagstiftning kan den driva ett överträdelseärende mot landet i EU-domstolen. Efter en inbjudan till ett seminarium, hos Svenska institutet för europolitiska studier (Sieps), som jag deltog i 2022-10-12 presenterade forskarna Markus Johansson, och Olof Larsson, båda forskare i statsvetenskap  nya rön om de strategier parterna använder i denna typ av mål som lämnas direkt till EU-domstolen i Luxemburg. Efterlevnaden  av reglerna är en nyckel till att EU-samarbetet som borde, om de följs,  ge stora ekonomiska fördelar för unionens medborgare och företag, för dem som vinner målen. I EU-rätten finns dels tvingande principer som medlemstaternas domstolar och myndigheter måste följa, men som man inte följer i många mål jag redan skrivit om. Det gäller vad som händer i både svenska domstolar och hos myndigheter. Dels möjligheter för kommissionen att driva överträdelseärenden mot medlemsstater i sista hand, det vill säga efter att först ha fört en dialog med medlemsstaterna om hur den påstådda överträdelsen kan korrigeras.

Till EU-domstolen i Luxemburg kan kommissionen vända till till i yttersta fall för att där få svar på om medlemsländer bryter mot EU-rätten. Men frågan är vem som vinner dessa överträdelsemål: är det alltid kommissionen som överklagar till Europadomstolen i Luxemburg eller svenska domstolar som äger rätten att begära förhandsbeskid. Enskilda får klagar till Europadomstolen i Strasbourg.  Markus Johansson och Olof Larsson  använder förekomsten av att överträdelseärenden för att mäta i vilken utsträckning medlemsstaterna inte har efterlevt EU-rätten. Deras forskning bygger på antagandet att den svenska Kommissionen i princip alltid har rätt (klara fall där Kommissionen vinner), och att Kommissionen behandlar alla stater lika. Men i den undersökning som gjorts visar att Sverige i dessa fall endast vinner i 50 procent av alla fall.

Den som klagar till Europadomstolen i Strasbourg är utfallet mer än 50 procents förluster för svenska advokater som tillåts överklaga felaktiga domar i svenska domstolar. och fler ändå som aldrig får prövningstillstånd. Det är få giltiga klagomål som kommer att behandlas av domstolen. Kötiden är mycket lång. För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången skall var rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska även ske inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång är en mänsklig rättighet och även grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, där svenska domstolar inte gärna vill bli kritiserade för de fel som ofta förekommer i vårt land, både genom att inte följa Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR)

Ett exempelfall  i Mål C-185/09 som togs upp i samband med konferensen där den svenska kommissionen förlorade i EU-domstolen handlar om: För sent införlivande av direktiv. Ett brott om införlivande av det s k ”datalagringsdirektivet” ( Europaparlamentets och rådets direktiv 2006 2006/24 EG) Kommissionen hade yrkat att domstolen ska fastställa att konungariket Sverige underlåtit  att uppfylla sina skyldigheter”.  Enligt EU:s direktiv skall detta ske genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga  för att följa direktivet eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om detta”. Forskarna har systematiskt undersökt vilken variation som finns bland alla fallen och hamnar i EU-domstolen i Luxemburg och vilken typ av lagstiftning som fallen berör (fördrag, direktiv, förordning eller beslut) ? I de fall som undersökts erkänner man att man gjort fel i 37 % av fallen och argumenterar emot i 63 % av fallen.

I Italien får fall där det finns direktiv på plats men i likhet med Sverige och i många fall jag skrivit om följer inte heller Sverige inte direktiven, trots att att Sverige accepterade både EU:direktiv och Europakonventionen i och med Sveriges inträde i EU 1995. Utgångspunkten i prövning av fallen i svenska domstolar är att Sverige är skyldig att följa EU:s direktiv, men fortfarande inte gör det i många fall. Att tidigt kunna verifiera de överträdelser som begås mot både Europadomstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg har svenska myndigheter en viktig roll som inte alltid uppfylls, eftersom efterlevnade är mycket viktig.

Sverige bör vända sig till svenska domstolar redan i första instans i större utsträckning än vad som sker för att se till att vi få den rätta tillämpningen av EU-rätten – som ovillkorligen måste följas och säkerställa att efterlevnaden följs och att domstolarna tillämpas de EU-regler som gäller. Vi går mot flera förordningar som måste följas och svenska domstolar som inte är angelägna att begära förhandsbesked i tid, skulle spara både pengar och tid genom att begära förhandsbesked. Europadomstolen har i flera fall betonat att vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser, utan att det blivit någon ändring. Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid de kraftiga förseningar som sker.

För att uppnå detta mål är det tid att återinföra tjänstemannaansvaret som gäller både domstolar och andra myndigheter. Alltför ofta tar statliga och kommunala tjänstemän inte ansvar för sina beslut som får stora ekonomiska konsekvenser. Sedan socialdemokraterna på 1970-talet urholkade tjänstemannaansvaret för de beslut som de fattar är det hög tid för den nya borgerliga regeringen att återinföra det ansvaret eftersom makten utan ansvar är alldeles för stor i vårt land. konferenser med anknytning till Europarätten hur Europarätten och Europakonventionen. Min personliga slutsats är att jag blev mycket imponerad av  de bägge forskarnas presentation. Övriga deltagare i panelen bestod av namnkunniga deltagare som Christian Danielsson, chef för EU-kommissionens representation  i Sverige, Waltraud Heinrich, utredare på Kommerskollegium och Carolina Stege, kansliråd, biträdande chef, Statsrådsberedningen. Moderator var Anna Wetter Ryde, forskare i juridik på Sieps. Det enda jag saknade var att inte få ställa frågor, när varje föredragshållare talat, eftersom det bara var 10 minuter innan konferensen slutade det räckte det bara till två frågor.

Mats Lönnerblad
författare i finansrätt

I flera fall som jag skrivit om i både mina artiklar och böcker visar jag att förvaltningslagen (2017:900), som statens tjänstemän är skyldiga att följa, inte  följts i många fall.  Detta visas också av flera domar där Sverige har fällts för att inte följa Europakonventionen (EKMR), som numera ingår i den svenska lagstiftningen. 

Förvaltningslagen gäller för både handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och handläggning av förvaltningsärenden i våra svenska domstolar. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. I de ärenden jag redan skrivit om skulle myndigheten enligt § 5 i förvaltningslagen få ingripa i ett enskilt ärende endast om åtgärden kan antas leda till avsedda resultat. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas emot, vilket det gör i detta fall, som denna artikel handlar om.

I ett pågående ärende, som jag nyligen tagit del av, har ett kansliråd visat sig inte vara  vare sig opartiskt eller saklig. Han har i detta ärende agerat både osakligt och partiskt och begått allvarliga och bevisbara brott. Det har skett genom att han agerat oetiskt, omoraliskt och brottsligt genom att avsiktligt lämna vilseledande information och utlämnat paragrafer i en ekonomisk tvist i ett avgörande avtal som berör hans huvudmans (en statlig stiftelses) agerande genom att lägga beslag på aktier i ett företag som hans huvudman inte varit berättigad att förvärva, varför något förvärv aldrig borde ha gjorts på felaktiga grunder.

Den som drabbats av kanslirådets agerande har orsakats mycket stora ekonomiska skador som fortfarande inte gått att reparera. Han har vänt sig till en av den statliga stiftelsens styrelsemedlemmar och bett om hjälp att reparera skadan genom att få träffa stiftelsens nuvarande VD. I detta fall har han hänvisat till §6 i förvaltningslagen om att få hjälp, men fortfarande inte fått någon som helst hjälp med att framföra och bevisa sina ekonomiska krav till stiftelsens nuvarande styrelseordförande,  som hela tiden har hävdat att han inte har några krav, trots att det finns skriftlig bevisning – som jag tagit del av – som visar att de krav han framför är legala och borde ha beaktats utan några ytterligare dröjsmål.

Förvaltningslagen är tydlig.Enligt § 6 skall en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn til frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Den hjälp som sökande begär av regeringskansliet är ”för att tillvarata hans intressen” och som motiveras att det kansliråd, som denna artikel handlar om,  som begått uppenbara brott har skett i strid mot förvaltningslagens § 5 agerat osakligt och partiskt, i rollen som styrelseledamot och som statens representant. Han har därmed skadat den drabbades ekonomiska intressen och raserat hela hans karriär som känd innovatör och entreprenör, utan att han själv hittills kunnat försvara sina ekonomiska intressen.

Den drabbade parten begär är nu  i stället att regeringskansliet som handlägger detta ärende uppträder sakligt och opartiskt, vilket hittills enligt min uppfattning inte har skett eftersom han skyddar sin kollega och genom sin handläggning, som inkommit till  regeringskansliet och jag läst igenom,  inte följt gällande regelverk  utan i stället gynnat externa intressen och stora ekonomiska skador för den som drabbats. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. Det kansliråd som orsakat dessa stora skador har brustit i alla dessa delar och kunnat göra detta utan att straffas. 

Min egen övertygelse är därför, när riksdagsvalet nu är avklarat och vi snart får veta vem som får regeringsmakten i vårt land för de närmaste 4 åren, att den nya regeringen snarast ser till att ämbetsmannaansvaret återupprättas  med medföljande straffansvar för de statstjänstemän som bryter mot förvaltningslagen, som skett i  beskrivna ärende – och många andra fall som jag  skrivit om. Min förhoppning är därför att de ärenden, som inte redan preskriberats,  tas upp på nytt och behandlas på ett objektivt sätt.

Brottsliga gärningar som skyddas av en av regeringskansliets företrädare och som inte åtgärdas är allvarligt. Vi måste kunna lita på våra myndigheter i deras ämbetsutövning. Om de som felar grovt drabbas av ett straffansvar är det min övertygelse att vi skulle få bättre myndigheter som gör sitt jobb i stället för att, som beskrivits ovan, skydda dem som begår handlingar i strid mot gällande rätt.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Lyndon H LaRouche skulle ha fyllt 100 år den 8 september 2022. Jag kommer ihåg honom – som den filosof och lysande statsman han var – i ett USA där han kunde verka under 50 år. Han hade receptet för hur vi skulle kunnat inrätta ett nytt finanssystem, som skulle fungera i både praktiken och teorin i hela världen, men som tyvärr fortfarande inte har verkställts, eftersom världens ledande banker försöker bromsa alla reformer. 

I stället för den spekulationsekonomi som speglar den fria demokratiska världen i dag – skulle vi kunnat ha återgått till fasta växelkurser – efter mönstret från det tidigare Bretton Woods-systemet och världen skulle inte längre se ut som den gör i dag. Vad världen behöver är långsiktiga avtal och andra avtal och överenskommelser gällande både kapitalbildning och grundläggande ekonomisk infrastruktur. För att få världens ekonomi att långsiktigt fungera, måste avtalen sträcka sig över tidsrymder på femtio år eller mer för att vi skall kunna följa dessa åtaganden, menade LaRouche. Sådana överenskommelser är endast möjliga med fasta växelkurser.

Det internationella, kortsiktiga, spekulationsinriktade finans- och valutasystemet som infördes i västvärlden 1971-75 kritiserades av LaRouche redan från början, och även jag har kritiserat det i både mina artiklar och böcker. I början av tvåtusentalet ansåg LaRouche att det omöjligt kan bestå länge till. Med andra ord: Det sätt att tänka som är förhärskande i vårt land bland tongivande kretsar inom näringslivet och politiken i världen i dag, kan inte undgå att försätta hela världen i en hopplös situation, något som vi ser i dag.

Kort sagt för det första: Lyndon LaRouches förslag om en återgång till Bretton Woods-systemet, i enlighet med president Franklin Roosevelts intensioner, är modellen för den enda typ av åtgärder som kan hejda sammanbrottet på både kort och lång sikt, och samtidigt erbjuda en varaktig lösning för de följande generationerna. Det är den modell som jag själv ställt mig bakom i mina artiklar och böcker.

För det andra blir det omöjligt att hindra att hela planeten går in i en mörk tid, om vi inte lägger om bankernas förhärskande spekulationsinriktning genom att återinföra bankdelning enligt lagen Glass-Stegall som åtskilde affärsbankerna från investmentbankerna så att kreditsystemet kunde inriktas på långsiktiga produktiva investeringar i Roosevelts New Deal. Vi måste redan nu agera på det faktum att hela den allmänt vedertagna monetära teorin, så som den lärs ut på våra högskolor och universitet och praktiseras i dag, inte bara är vetenskapligt inkompetent intill absurditet, utan också utgör ett svårartat ideologiskt hinder för varje reform som skulle kunna hjälpa en ekonomi att ta sig helskinnad igenom den nu anstormande ekonomiska krisen.

Vi måste lära av Lyndon LaRouche och återknyta till president Franklin Roosevelts intentioner för att kriget mellan Ryssland och Ukraina ska ta slut. Vi måste skapa en värld präglad av partnerskap mellan självständiga suveräna nationer. Vi måste också vara medvetna om att Roosevelts intentioner representerar en uppfattning som de tongivande institutionerna på finans- och valutaområdet, och de flesta ekonomiprofessorer de senaste sextio åren, arbetat för att utplåna från minnet. Detta trots Roosevelts betydelse för att så snabbt som möjligt få slut på Andra världskriget, etablera FN-systemet och lägga grunden för en långsiktig ekonomisk återuppbyggnad.

Mest känd är LaRouche för sin 50-åriga kamp för en ny ekonomisk världsordning. Hans förslag till ett Nytt Bretton Woods, som kan ersätta, det bankrutta IMF-systemet, diskuteras för närvarande i många länder. Även i Ryssland förespråkas det av inflytelserika krafter, sedan LaRouche våren 2001 presenterade sitt förslag under en hearing i Moskva arrangerad av den ryska statsduman.

Enligt min egen uppfattning, representerar Lyndon LaRouche det ”verkliga” Amerika, både där och i resten av världen.  Han förpliktade sig till den europeiska humanismens bästa idéer och ideal som formulerades i den amerikanska självständighetsförklaringen för att vara en förebild för liknade omvälvningar i den av finansoligarkin nedtryckta gamla världen.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

Och måste därför åtgärdas politiskt.

Inför riksdagsvalet valet 2022 i september måste politikerna, från höger till vänster,  tillse att få bukt med skenande elpriser och de återkommande strömavbrott som uppkommit i vårt land. Det är politikerna själva som har sett till att sälja ut både kommunala och statliga elbolag till riskkapitalister som utnyttjar detta till att berika sig själva och höja elpriserna till astronomiska höjder utan att konsumenterna kan försvara sig. 

Vad som har hänt är ju uppenbart för alla som är intresserade av att behålla de låga elpriser som Sverige tidigare haft under nästan 70 år.  Under den tiden har Sverige haft ett av världens bästa elsystem: fossilfritt, motståndskraftigt, planerbart och till låga priser. Men den tiden är förbi.  På 1990- talet hade vi bättre överföringskapacitet, från norr till söder, än vad vi har i dag. Då kunde befintliga elkablar utnyttjas till eftersom det också fanns flera kärnkraftsverk. 

Det statliga konjunkturinstitutet  (KI) senaste prognos har också bekräftat mina tidigare debattartiklar för Medborgarrättsrörelsen  gällande Sveriges problem.  Nu  gäller det att politikerna inte gör situationen ännu värre! Det vilar ett tungt ansvar för politikerna att återställa stabiliteten på elpriserna, och se till att både allmänheten och företagen får betala rimliga elpriser, som de en gång var, men som inget parti verkar ta upp som en den viktigaste valfrågan.

Pressade hushåll kommer att drar ned på konsumtionen redan i höst och under vintern. Vi står inför ett kärvare ekonomiskt läge som vår svenska politiker fortfarande inte tycks förstå allvaret av. Framtidsutsikterna har även blivit mycket dystrare för övriga Europa genom den brist på gas och olja som föreligger. Konjunktursinstitutet skriver i sin prognos att KPIF-inflationen – som visar det förväntade inflationsmålet – väntas uppgå till 7,2 procent i år. Om vi jämför med Riksbankens inflationsmål på 2 procent förstår vi att en inflation på över 10 procent är riktigt dåligt. Plånboken kommer att bli tunnare för de flesta svenskarna utan att politikerna i något parti förmår göra någonting åt saken.

Skenande elpriser drabbar barnfamiljer utanför stan i en normalstor villa i Upplands Väsby  med en elförbrukning  på 20.000 kWh per år  får en månadskostnad på el på 2.926 kronor och pensionärsparet på landet i en äldre villa i Ludvika  med samma elförbrukning  20.000 kWh per år får också betala  samma kostnad på 2.926 kronor per månad enligt en artikel i Svenska Dagbladet näringsliv (2022-08-15)

Min uppfattning är därför att Sverige och svenska staten bör köpa tillbaka elbolagen via börsen som man redan sålt ut alldeles för billigt. Gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka. Sveriges senaste expropriationslag (1972:719) gör det omöjligt att expropriera de nuvarande elägarnas tillgångar både i Sverige och utomlands. Den enda möjligheten är att betala vad det kostar och köpa tillbaka den el som produceras i Sverige, vilket skulle vara bra på både lång och kort sikt att Sverige skulle kunna bli självförsörjande på el.

Det skulle inte heller strida mot EU-regelverk eftersom den el som produceras i Sverige då kan användas i vårt land i stället för att säljas vidare till utlandet vilket är bra för både allmänheten och företagen.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter  (2022-08-13 ) bekräftar journalisten Alfons Westerberg hur illa det är ställt med den svenska elförsörjningen när han skriver:

”Samtidigt som elpriserna skjuter i höjden i de södra delarna av landet toppar Sverige listan över Europas största elexportörer. –Om elproducenterna får bättre betalt i andra länder kommer de att försöka sälja så mycket el som möjligt där, säger råvaruanalytikern Christian Kopfer”   

Själv reagerade jag redan när Täby kommun, där jag själv bor sedan många år, sålde ut sitt elbolag till privata spekulanter och Stockholms Energi gjorde samma sak. Vad tänker egentligen politikerna på som inte värnar om Sveriges egen elförsörjning så vi befinner oss i den situation där vi är i dag? Vilket politiskt parti kommer att göra någonting åt problemet så att Sverige kan svara för sin egen elförsörjning?

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Recessionsoro och  och räntefrossa gör att de amerikanska storföretagen och techbolagen – i likhet med de svenska – numera kämpar i stark motvind. Den rusande inflationen har följts av flera stora räntehöjningar – för att de spekulativa storbankerna skall kunna betala för sina egna ekonomiska förluster, i den spekulationsekonomi vi har.
Det visar hur illa det är ställt.　

Krisen har orsakats av alltför optimistisk utlåning på grund av den spekulationsekonomi som präglar bolagens alltför optimistiska värderingar på börsen. Den börjar nu visa vad bolagen egentligen kommer att vara värda i en osäker framtid, och kommer att straffa sig. Risken för recession i både Sverige och resten av Europa är överhängande. Som vanligt blir det allmänheten och företagen som kommer att få betala notan.

Vår svenska riksbankschef, Stefan Ingves, som har suttit på sin post som riksbankschef under 16 år avgår äntligen som riksbankschef vid årsskiftet. Han har bidragit till att inflationen skjutit i höjden i vårt land. Han har varit med och fattat avgörande beslut till att föra Sverige fram till den situation där landet nu är, enligt Torbjörn Nilsson, som skriver om politik i en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv (SvD 2022-07-07).

Stefan Ingves har en bakgrund som generaldirektör för Bankstödsnämnden där han var med och gynnade de svenska bankerna på ett rättsvidrigt sätt under den bankkrisen 1987–1993 på allmänhetens och företagens bekostnad. Den svenska bankkrisen 1987–1993 är den svåraste bankkrisen som någonsin drabbat Sverige och som jag som författare och skribent i finansrätt redan skrivit om i flera av mina böcker. Bland annat i min bok Från bankkris till börskris (2003) där jag visar hur han använde sig av statliga miljarder för att rädda de svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

Om ekonomin fortsätter att gå i negativ riktning kommer riskapitalbolagen att göra gigantiska nedskrivningar och storbankerna ännu en gång tvingas få in nytt kapital för att betala för sin alltför frikostiga utlåning. Kapitalbolagens portföljbolag är betydligt hårdare belånade än börsbolagen. Om börsen fortsätter sin nedåtgående trend får riskkapitalbolagen skriva ner sina tillgångar med minst 75 procent, eftersom bankerna tillåtit dem att vara för hårt belånade. I så fall tvingas riskkapitalbolagen bryta mot sina lånevillkor och tvingas refinansiera sig, vilket blir svårt i en marknad med för att de skall kunna erhålla tillräcklig likviditet, skriver ekonomijournalisten Birgitta Forsberg och citerar finansmannen Christer Cardell i en intervju Svenska Dagbladet näringsliv (SvD 2022-07-09)

Min egen uppfattning är efter vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och vad som utlöste den globala finanskrisen 2007–2013 är det dags för den nya finansministern och den tillkommande svenska riksbankschef äntligen agerar för att få stopp på nästa stora bankkris som ingen vet hur den kommer att sluta. Det är dags att Sverige tillåts ta hand om sina egna ekonomiska problem i stället för att luta sig mot det privata bolaget Federal Reserves åtgärder för att återigen kunna rädda de spekulativa bankerna och företagen mot fortsatt kollaps som Federal Reserve vill allmänheten och företagen skall fortsätta att betala notan för medan skuldnotan i USA växer okontrollerbart.

Plundringen av USAs ekonomi genom Federal Reserve försorg är det största brottet i historien ansåg kongressledamoten Louis Mac Fadden ordförande i House Banking and Currency Comittee i ett tal redan den 10 juni 1932 – efter den stora börskraschen i USA 1929 – som fick stora och kostbara efterverkningar både i Sverige och resten av världen. Sanningen är att Federal Reserve har total makt över den amerikanska regeringen i ekonomiska frågor. En makt som de fortfarande besitter. Den skapar fortfarande och förstör regeringar i olika länder, efter behag, utan att riksbankschefer i andra länder hittills reagerat som de borde, genom att ta hand om sina egen ekonomiska problem på ett godtagbart sätt.

De internationella bankerna har lyckats att göra mer än bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som de skapats av regeringen. Denna försåtliga plan avslöjades för länge sedan av Josiah Stam, den dåvarande chefen för Bank of England. Vad den nye riksbankschefen nu måste göra är därför att se till att det bara är riksbanken i Sverige som äger rätten att skapa nya pengar. Det amerikanska banksystemet, som en gång i tiden, i likhet med Sverige erbjöd produktiva lån till industrin, för att gynna den inhemska infrastrukturen och skapa framtida exportmöjligheter har i dag blivit en gigantisk vadslagningsmaskin, enligt författaren Ellen Hodgson Brown, som är jur.dr. utbildad advokat och författare till flera böcker i detta ämne.

Ellen Hodgson Brown skriver i sin bok The Web of Debt som publicerades för första gången i mars 2008 av Third Millennium Press, USA. Hon skriver: ”I december 2007 stod uppskattningsvis 681 biljoner dollar på spel i komplexa högrisksatsningar kallade derivat – tio gånger mer än den årliga produktionen av hela världsekonomin. De här satsningarna betalas av stora amerikanska banker och görs i huvudsak med lånade pengar skapade på en datorskärm och har använts för att manipulera marknaden, plundra affärsrörelser och förstöra konkurrens ekonomi. Den federala skulden i USA har inte betalats av sedan president Andrew Jacksons dagar. Bara räntan betalas, medan kapitalbeloppen fortsätter att öka.”

Mitt recept – som jag delar med Ellen Hodgson Brown – är att det finns en väg ut ur detta träsk för att vi skall kunna undvika framtida bankkriser. De tidigare amerikanska kolonisatörerna hittade den. Det gjorde även Abraham Lincoln och några andra nationella ledare: Staten måste återta makten över penningutgivningen från bankerna. Det gäller både i Sverige, andra berörda länder och i USA. Det finns inte längre någon anledning att stötta korrupta banker och företag som ägnar sig åt spekulativ verksamhet som sätter hela banksystemet på obestånd. Lösningen på problemet är bankdelning där man skiljer på den spekulativa ekonomin från verkliga satsningar på hållbar infrastruktur så de som orsakar framtida krascher också tvingas betala för vad de ställer till med.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt