Beivra bristande objektivitet hos statstjänstemän! 

I flera fall som jag skrivit om i både mina artiklar och böcker visar jag att förvaltningslagen (2017:900), som statens tjänstemän är skyldiga att följa, inte  följts i många fall.  Detta visas också av flera domar där Sverige har fällts för att inte följa Europakonventionen (EKMR), som numera ingår i den svenska lagstiftningen. 

Förvaltningslagen gäller för både handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och handläggning av förvaltningsärenden i våra svenska domstolar. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. I de ärenden jag redan skrivit om skulle myndigheten enligt § 5 i förvaltningslagen få ingripa i ett enskilt ärende endast om åtgärden kan antas leda till avsedda resultat. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas emot, vilket det gör i detta fall, som denna artikel handlar om.

I ett pågående ärende, som jag nyligen tagit del av, har ett kansliråd visat sig inte vara  vare sig opartiskt eller saklig. Han har i detta ärende agerat både osakligt och partiskt och begått allvarliga och bevisbara brott. Det har skett genom att han agerat oetiskt, omoraliskt och brottsligt genom att avsiktligt lämna vilseledande information och utlämnat paragrafer i en ekonomisk tvist i ett avgörande avtal som berör hans huvudmans (en statlig stiftelses) agerande genom att lägga beslag på aktier i ett företag som hans huvudman inte varit berättigad att förvärva, varför något förvärv aldrig borde ha gjorts på felaktiga grunder.

Den som drabbats av kanslirådets agerande har orsakats mycket stora ekonomiska skador som fortfarande inte gått att reparera. Han har vänt sig till en av den statliga stiftelsens styrelsemedlemmar och bett om hjälp att reparera skadan genom att få träffa stiftelsens nuvarande VD. I detta fall har han hänvisat till §6 i förvaltningslagen om att få hjälp, men fortfarande inte fått någon som helst hjälp med att framföra och bevisa sina ekonomiska krav till stiftelsens nuvarande styrelseordförande,  som hela tiden har hävdat att han inte har några krav, trots att det finns skriftlig bevisning – som jag tagit del av – som visar att de krav han framför är legala och borde ha beaktats utan några ytterligare dröjsmål.

Förvaltningslagen är tydlig.Enligt § 6 skall en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn til frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Den hjälp som sökande begär av regeringskansliet är ”för att tillvarata hans intressen” och som motiveras att det kansliråd, som denna artikel handlar om,  som begått uppenbara brott har skett i strid mot förvaltningslagens § 5 agerat osakligt och partiskt, i rollen som styrelseledamot och som statens representant. Han har därmed skadat den drabbades ekonomiska intressen och raserat hela hans karriär som känd innovatör och entreprenör, utan att han själv hittills kunnat försvara sina ekonomiska intressen.

Den drabbade parten begär är nu  i stället att regeringskansliet som handlägger detta ärende uppträder sakligt och opartiskt, vilket hittills enligt min uppfattning inte har skett eftersom han skyddar sin kollega och genom sin handläggning, som inkommit till  regeringskansliet och jag läst igenom,  inte följt gällande regelverk  utan i stället gynnat externa intressen och stora ekonomiska skador för den som drabbats. Grunderna för god förvaltning är ju legalitet, objektivitet och proportionalitet. Det kansliråd som orsakat dessa stora skador har brustit i alla dessa delar och kunnat göra detta utan att straffas. 

Min egen övertygelse är därför, när riksdagsvalet nu är avklarat och vi snart får veta vem som får regeringsmakten i vårt land för de närmaste 4 åren, att den nya regeringen snarast ser till att ämbetsmannaansvaret återupprättas  med medföljande straffansvar för de statstjänstemän som bryter mot förvaltningslagen, som skett i  beskrivna ärende – och många andra fall som jag  skrivit om. Min förhoppning är därför att de ärenden, som inte redan preskriberats,  tas upp på nytt och behandlas på ett objektivt sätt.

Brottsliga gärningar som skyddas av en av regeringskansliets företrädare och som inte åtgärdas är allvarligt. Vi måste kunna lita på våra myndigheter i deras ämbetsutövning. Om de som felar grovt drabbas av ett straffansvar är det min övertygelse att vi skulle få bättre myndigheter som gör sitt jobb i stället för att, som beskrivits ovan, skydda dem som begår handlingar i strid mot gällande rätt.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Facebook Comments