För mer än 17 år sedan skrev jag – som författare och skribent i finansrätt – en mycket uppmärksammad artikel i Sundsvalls tidning (ST) med rubriken “Domstolarna sopar rättegångsfel under mattan” (ST 2000-01-09) En artikel, som blivit mycket spridd och omskriven i olika medier. Jag tror fortfarande den kan sökas på Google, för den som är intresserad av att läsa hela artikeln.
Detta skrev jag redan i inledningen av denna artikel: ”Det förekommer jäv och grova rättegångsfel redan i första rättsinstans, vilket inte är ovanligt i Sverige. Därför är det naturligt att påtala de processuella och materiella fel som begåtts, före prövningen i hovrätten. Har dessa fel begåtts i hovrätten är det Högsta domstolen (HD) som enligt rättegångsbalken är skyldig att reda ut begreppen.”
Men, med det nya begreppet “En modernare rättegång” (EMR-reformen) har det blivit allt svårare att rätta till pågående fel av domare som inte följer gällande lagstiftning, eftersom hovrätten och förvaltningsrätten numera tillåts att avvisa överklaganden till högre instans utan någon motivering alls, vilket strider både mot Europarättens direktiv och Europakonventionen, som numera ingår både i den svenska lagstiftningen och grundlagen.
Vad som hänt sedan dess har visat att det är nödvändigt att börja kräva av våra domare att de måste handla lagenligt i stället för lagstridigt. Sistnämnda har nämligen skett i alltför många fall som jag har granskat och skrivit om under åren.
Sedan år 2000 har nya prioriteringar blivit nödvändiga på grund av att våra svenska domstolar får in allt mer rättsfall: både brottmål och tvistemål som de uppenbarligen inte klarar av att hantera. Det har förekommit både jäv och grova rättegångsfel som aldrig åtgärdas innan slutlig dom och som inte längre går att överklaga i Sverige.
Allvarliga och lagstridiga rättegångsfel, som enbart har gynnat den ena parten, riskerar att inte bli reparerade om hovrätten utan någon motivering inte ger prövningstillstånd. Även om de fel som en domare begår i strid med gällande lagstiftning påpekas till Lagmannen i samma tingsrätt, till både Justitiekanslern (JK) eller till Justitieombudsmannen (JO) – som tydligen anser att det inte är deras sak att reparera de skador som uppkommit när domare fattar felaktigt beslut i förberedelsen av ett mål som inte följer vare sig Europarättens tydliga direktiv eller Europakonventionens bestämmelser som framgår i artikel 6.1 eller rättegångsbalken – så händer ingenting.
Det senaste beslutet som jag tagit del av från Lagmannen i en svensk domstol är det som rör en domare som anklagas för både grova rättegångsfel, jäv, och i strid med både Avtalslagen, Handelsagenturlagen, Europarättens direktiv, Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och rättegångsbalken. Lagmannen kan vare sig ingripa eller göra någonting åt saken, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.
Fallet gäller en handelsagent, med ett 10-årsavtal, som arbetat som ensam handelsagent för sin huvudman, där huvudmannen inte vare sig följt de skriftliga avtal som upprättats mellan parterna eller redovisat alla handelsagentens intäkter. Dessutom har huvudmannen kapat handelsagentens hemsida, så att handelsagenten inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och vägrat att låta handelsagenten, i strid med avtal, granska huvudmannens bokföring, vilket skapat stora ekonomiska förluster för både agenten och aktieägarna.
Både Lagmannen eller den domare som nu vill slutföra förhandlingarna i tingsrätten utan att rätta sina beslut och misstag, gör sig således skyldiga till” lagstridigt förfarande “som inte går att åtgärda trots påpekanden om vilka felaktiga beslut och rättegångsfel som begåtts redan i första rättsinstans.
Såväl JK som JO vill inte heller medverka till att vare sig granska eller sammanfatta de beslut som fattats redan i förberedelsen av detta mål vilket inneburit grova rättegångsfel och där lagmannen fått tillfälle att i olika aktbilagor granska hur felaktigt domaren agerat utan att överhuvudtaget granska vilka fel som begåtts, som såväl kärandenas revisor som bokföringsbyrå starkt reagerat emot och om Lagmannen därför borde ha rättat till omgående.
Om inte underrätterna bryr sig om att agera borde HD göra det genom att skapa prejudikatfall och klargöra vilket påföljder som väntar domare som inte följer vare sig den svenska eller europeiska lagstiftningen.
Till saken hör att denna process nu har pågått i fyra år och de rättegångsfel som skett inte har åtgärdats trots att grova rättegångsfel påpekats redan i inledningen av detta tvistemål.
Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
Facebook Comments