Finans- och rättssäkerhet

Förlängd preskriptionstid

Om preskription har avbrutits enligt 6 § genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet. Enligt 2 § preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. För skadeståndsfordringar löper preskriptionsfristen från tidpunkten för den skadegörande handlingen fram till dess förövarna som stulit ett företag kan bevisa att de innehar ett giltigt köpeavtal som alla parter godkänt.

Vad som hänt i ett aktuellt fall är att ett bolag tagits i beslag utan någon formell överlåtelse som godkänts av ägaren, vilket betyder att käranden i det aktuella fallet kan visa att de som tagit företaget, med både fastighet, patent och varumärken utan någon rätt och med uppsåt att tillskansa sig hela företaget utan att behöva betala en krona. Käranden har tvingats skriva på handlingar för att inte företaget skall gå i konkurs. Det skett genom, svek och tvång blir handlingarna ogiltiga om det inte finns några dokument om övertagandet skett på ett korrekt sätt som föreskrives vid köp av företag. De som stulit företaget har därmed bevisligen handlat i ond tro.

Svaranden i detta fall skulle enligt en överenskommelse tillföra vardera 10 miljoner kronor i nyemission för vardera 1/3 delägande och kostnadsfritt överlämna samtliga immateriella rättigheter (patenten, varumärken och produktkoncept) till ägaren, vilket heller aldrig har skett. Ägaren skulle fortfarande vara anställd i företaget enligt överenskommelse med de tilltänkta delägarna. Ur brev som jag tagit del av framgår: De immateriella rättigheterna skulle även i fortsättningen ägas privat av ägaren som i fortsättningen äger en tredjedel av företaget. När det gäller ägarens kapitalbehov berodde detta på att bankerna i Sverige under denna period var på obestånd och sade upp krediterna för många företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj,” Men eftersom de tilltänkta delägarna i detta fall inte hade infriat sina löften borde ägaren fortfarande kunna driva vidare sitt företag.

Den investering som de tilltänkta delägarna skulle betala som de skriftligen hade bekräftat skulle ske genom en nyemission till företaget och delas mellan de två tilltänkta delägarna. Men detta skedde aldrig – eftersom de betalade med företagets egna pengar – vilket är olagligt. De har således svikit överenskommelsen om överenskommelsen utan att informera den som fortfarande ägde hela företaget. Dessutom hade omfattande information om företagets verksamhet och ekonomi överlämnats till de potentiella delägarna som visade att bolaget aldrig varit på obestånd och alltid skött sina förpliktelser till sina bankförbindelser. Bolaget var ju en igång varande lönsam och globalt etablerat koncern. Men kuppmakarna som ville lägga beslag på hela företaget behövde bara göra en justerad substansvärdering som ledde till en vårdslös och oseriös värdering för att pressa bankerna till nedskrivning av krediter vilket också måste betraktas som ett grovt brott.

Ägaren gör gällande att dolus och culpa in contrahendo gäller som stöd för yrkat skadestånd som jag tagit del av där det bland annat framgår att delägarna aldrig ägt delar av bolaget och dessutom aldrig tillfört det utlovade kapitalet varför ägaren borde fått tillstånd till begärd upplysningsplikt hur de tilltänkta företagskaparna burit sig åt för att kunna förvärva hela företaget, vilket domstolen hittills inte beviljat. I detta fall borde ovan nämnda preskriptionstid förlängas tills svar inkommit, vilket innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från dagen avbrottet (kravbreven) ägde rum och skulden inte kunnat preskriberas. Detta kallas preskriptionsavbrott.

Om det är ett konsumentförhållande eller inte så börjar en ny tid om 10 respektive 3 år att löpa (6 § preskriptionslagen). Preskriptionstiden förlängs alltså och börjar löpa på nytt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025, vilket fortfarande inte har skett. Merparten av lagändringarna föreslås gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet – men som vid lagens ikraftträdande i detta fall ännu inte preskriberats. Genom den forensiska och tekniska utvecklingen finns numera helt andra möjligheter att klara upp äldre brott än tidigare vilket jag hoppas kan ske i detta fall.

Det är därför av stor vikt att preskriptionslagstiftningen anpassas. Den strängare syn på allvarlig brottslighet som lagstiftaren gett uttryck för under senare tid bör också avspeglas i lagstiftningen. Även den förändrade synen på brottsoffer bör få större genomslag i det preskriptionsrättsliga regelverket. Genom yrkadet editionsföreläggande bör även svenska domstolar bevilja att kärandena i dessa mål ska få ut de bevis som finns tillgängliga när kapare av livskraftiga företag påstår att ett korrekt köpeavtal skett, när det endast har skett genom en väl genomtänkt stöld som fortfarande, i många fall som jag skrivit om i mina artiklar och böcker, aldrig har avslöjats i rättslig prövning.

Sluta göda storbankerna !

I böckerna ”The Web of Debt” och ”The Public bank Solution” – skriver författaren och ekonomijournalisten Ellen Hodgson Brown – om både bakgrunden till den och den prekära situation som de internationella storbankerna, som har sig själva att skylla, befinner sig i dag. Hon har tillämpat sig sina kunskaper både som domstolsadvokat, forskare och författare inom det globala penningområdet.

Ellen Brown borde få nobelpriset för hennes genomarbetade teorier hur man skall undvika framtida finansiella finanskriser och i stället för den vilda spekulationen som i dag helt dominerar den internationella marknaden. Vi måste satsa på långsiktiga investeringar i ny och varaktig infrastruktur. Hon förklarar varför varje Riksbank borde kunna bestämma över sitt eget lands ekonomi. Den vildsinta spekulationen måste upphöra. Hur vi skall kunna nå välståndet varje land, måste vara det viktigaste, i stället för den spekulations-

ekonomi som för närvarande präglar de demokratiska västländerna. I dag har företagen stora svårigheter att expandera sin verksamhet. Vi drabbas ju av återkommande bankkriser som följd. Till stor skada både för de serösa företagen, fastighetsägarna och allmänheten som vid varje tillfälle får betala kostnader vad varje bankkris kostar medan bankerna går fria.

Vad som händer både i världen och i Sverige har jag själv skrivit om, i min egenskap som författare och skribent i finansrätt och en av grundarna och ordförande i Bankrättsföreningen sedan starten, och i men egenskap som ordförande i Sveriges bankkunders Riksförbund. Det har tagit lång tid för att få gehör för mina synpunkter, trots alla mina egna artiklar och böcker i samma ämne. Sverige tillhör ju inte den inre klubben, inom det globala banknätverket, trots att Riksbankens ställning som en riktig centralbank härstammar från 1897, då den första Riksbankslagen gav den exklusiva rätten att ge ut banksedlar. När kontanterna var det vanligaste betalmedlet var bankerna tvungna att låna dessa pengar av Riksbanken. Mellan 1990 och 2015 blev det 8,4 miljarder i utdelning till statskassan. Denna inkomstkälla har numera nästan upphört. Den svenska Riksbanken tvingas i stället låna av bankerna.

För att få ordning på vår ekonomiska framtid kom först den 27 februari 2025 en välskriven debattartikel i Svenska Dagbladet (SvD) hur man skall komma tillrätta med tillväxten och Sveriges framtida ekonomi, genom att genom att subventionera statliga pengar, inte privata banker som jag själv redan skrivit om i både mina artiklar och böcker. Både den tidigare generaldirektören i Finansinspektionen Martin Andersson, Peter Englund, professor emeritus i finansiell ekonomi, Handelshögskolan i Stockholm och John Hassler professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, delar min uppfattning hur man måste stoppa det orättfärdiga miljardflödet till bankerna där det numera är de svenska storbankerna själva tillverkar nya pengar som de sedan själva lånar ut pengar till både allmänheten och företag i stället för att låna dessa pengar från den svenska riksbanken till sin utlåning.

Bankirerna har som framgår av Ellen Browns böcker börjat göra mer än att bara kontrollera penningmängden. I dag skapar de i själva verket penningmängden, samtidigt som de gör så att det ser ut som den skapas av regeringen. Denna försåtliga plan avslöjades av Sir Josiah Stamp, chef för Bank of England och den näst rikaste mannen i Storbritannien på 1920 talet. Det moderna banksystemet tillverkar pengar hur tomma intet. I Sverige har kontanthanteringen nästan upphört. Det är svårt att göra affärer för den som inte har några kontanter att tillgå, varför jag hoppas att vi i stället snarast möjligt återgår till det gamla betalsystemet. I dagens USA skapar inte staten pengar längre.

De pengar som skapas i USA sker genom den privata företaget Federal Reserve, som lånar ut dem till staten. Reell valuta (mynt och dollarsedlar) utgör tillsammans mindre än 3 procent av USA:s penningmängd. De andra 97 procenten existerar bara som dataposter på datorskärmar, och alla dessa pengar skapade av banker i form av lån. Sverige riskerar nu att hamna i samma fälla som Amerika. Det amerikanska banksystemet, som en gång i tiden erbjöd produktiva lån till både industrin och jordbruket, har i dag blivet en gigantisk vadslagningsmaskin. Det är den situation som Sverige nu verkar gå in när både kontanter och Riksbankens lån till bankerna försvinner. Det finns ju en väg ut ur detta ekonomiska träsk, skriver Ellen Brown. De tidiga amerikanska kolonisatörerna hittade den, så gjorde även Abraham Lincoln och några andra nationella ledare. Det är att staten på nytt återtar makten i varje land återtar penningutgivningen från bankerna, vilket också debattörerna i SvD önskar, när de ser hur Sveriges ekonomi haltar.

Vårt penningsystem är ju inte längre vad man fått oss att tro att det är. Det har skett genom att skapandet av pengar har tagits över av en privata penningkarteller. Ellen Browns böcker nystar upp den felaktiga hanteringen i vårt nuvarande penningsystem på som ingen annan har gjort före henne. Bankerna skapar ju bara kapitalbeloppet, det vill säga pengar som lånas ut. Men de skapar inte pengarna till räntan som behövs för att betala av lånen. För att det skall finnas pengar till räntan, måste ständigt nya lån tas ut vilket expanderar penningmängden, som i sin tur driver upp priserna och plundrar dig på dina pengars värde. I själva verket anser Ellen Brown, utifrån sin omfattande, att den huvudsakliga källan till bankrån inte är maskerade män som plundrar bankkassörernas kassalådor, utan de påfallande missbruket av beviljande av kredit till kriminella manschettprydda tjänstemän, vilket vi snarast borde göra någonting åt genom att på nytt ge ut sedlar som betalningsmedel.

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt

Angående Meborgarrättsrörelsen i Sveriges 50-årsjubileum

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit, utan finns kvar vilket framgår av den nypublicerade boken (2024) med anledning av MRRS 50-årsjubileum, som nu går att beställa från Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Se en video om boken här>>

Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser. Det skulle dröja ända fram till den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften ( En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum.

Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt

Skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre;

Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t e x på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället.

I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna.

En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg både Gustaf Petrén och undertecknad.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot..

Fruktan för principiell lagstiftning

Det andra skälet som Petrén och Åsbrink anger till att Sverige helst vill stå utanför det internationell rättsliga samarbetet är att det hos oss finns en gammal lagstiftningstradition som ogärna accepterar ”principiellt” avfattade lagar. Alla lagar bör i stället vara sådan att varje tänkbart, under lagen fallande rättsfall är förutsett i själva lagtexten. Så fullständigt och exakt kan naturligtvis svårligen medborgerliga fri – och rättigheter formuleras.

Slutligen verkar många svenska domare och politiker frukta att med den vaga lagteknik som principiellt uttryckta medborgerliga fri – och rättigheter innebär, kräver att speciella domstolar måste inrättas för att i förekommande fall uttolka rättigheterna och övervaka att de respekteras.

Europakonventionen har som bekant en egen rättslig struktur. Den ställer svenska domstolar och myndigheter inför uppgiften att självständigt tillämpa Europakonventionens brett formulerade artiklar om rättighetsskydd och den härpå baserade omfattande rättspraxis från Strasbourgdomstolen.

Avsaknad av domstolskontroll

Bortsett från tryck – och yttrandefriheten har ju Sverige sedan länge haft ett svagt inhemskt skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt kännetecknat av en huvudsaklig avsaknad av en fungerande inhemsk domstolskontroll. Därför finns fortfarande lika starka behov av en svensk medborgarrättsrörelse, som när Gustaf Petrén startade verksamheten.

Som jag ser saken är det största problemet för Sveriges vidkommande, när det gäller såväl EG-rättens som Europakonventionens tillämpning, att såväl HD som Regeringsrätten använder sig av bekvämlighetsprincipen när det gäller att pröva viktiga mål. Under 10-årsperioden 1995 – 2004 begärde HD endast förhandsbesked i fem fall och Regeringsrätten i 14 fall, trots att högsta rättsinstansen är skyldig att inhämta förhandsbesked i tveksamma fall som rör EG-rätten som har direkt effekt. Därför har EU – kommissionen inom ramen för sin roll som gemenskapsrättens väktare ingripit kraftfullt mot vad den uppfattar som obenägenhet från de svenska högsta domstolsinstansernas sida att begära förhandsavgöranden från EG – domstolen.

I en artikel om kommissionens ingripande mot de svenska högsta instansernas obenägenhet att begära förhandsavgörande, skriver Ulf Bernitz, att Kommissionen t o m hotat med att föra fördragsbrottstalan mot Sverige inför EG-domstolen enligt artikel 226 EGF. Kommissionen tillställde svenska staten (”Konungariket Sverige”) den 13 oktober 2004 ett motiverat yttrande i ärendet enligt artikel 226 EGF.

Mot bakgrunden och att vare sig HD eller Regeringsrätten fortfarande motiverar sina avslag ordentligt, är det av utomordentligt stor vikt att Medborgarrättsrörelsen i Sverige fortsätter sitt arbete i Gustaf Petréns anda, genom att nagelfara svenska domstolars verksamhet i såväl brottsmål som tvistemål.

Mats Lönnerblad

Författare och skribent i finansrätt

Laglöst ledarskap

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste decennierna genom allt sämre lagstiftning har varit fokus för Medborgarrättsrörelsen. Advokaten Lennart Hane (1931–2010) tillhörde de mest aktiva i styrelsen för MRR fram till sin död den 10 december 2010. Så som tidigare vice ordförande i MRRS har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är aktuella. Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner. En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall.

Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa. Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift. Att det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” och efter den nya författningen 1974 statsråd i Olof Palmes regering 1969 – 1975. Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat regeringspartiets syn på lagarbetet ända sedan 50-talet, och gjort att vad Sverige mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna. För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning. Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättssystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen. För att förstå vad laglöshet innebär måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler. Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen. En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställighetsprincipen (SOU 1941:9, SOU 1984:9, NJA 1977 s 393) som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas. Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning. Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Myndigheter utan ansvar

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Om förhör och vittnen i domstol i huvudförhandling

Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottsmål och tvistemål.

Medtilltalande och målsägande får dock inte höras som vittne. Enligt 36 kapitlet 17 § i Rättegångsbalken (RB) inleder den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk kan förlängas under flera år – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör JO och JK, utifrån ovanstående, se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig ”praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt