Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste decennierna genom allt sämre lagstiftning har varit fokus för Medborgarrättsrörelsen. Advokaten Lennart Hane (1931–2010) tillhörde de mest aktiva i styrelsen för MRR fram till sin död den 10 december 2010. Så som tidigare vice ordförande i MRRS har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är aktuella. Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner. En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall.

Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa. Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift. Att det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” och efter den nya författningen 1974 statsråd i Olof Palmes regering 1969 – 1975. Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat regeringspartiets syn på lagarbetet ända sedan 50-talet, och gjort att vad Sverige mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna. För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning. Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättssystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen. För att förstå vad laglöshet innebär måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler. Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen. En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställighetsprincipen (SOU 1941:9, SOU 1984:9, NJA 1977 s 393) som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas. Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning. Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:319) .

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottsmål och tvistemål. 

Medtilltalande och  målsägande får dock inte höras som vittne.  Enligt 36 kapitlet  17 § i Rättegångsbalken (RB)  inleder  den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma  villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk  kan förlängas under flera år – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:    

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan  beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör  JO och JK, utifrån ovanstående,  se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig ”praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som professorerna Ulf Bernitz och Jacob W F Sundberg, som båda nyligen har avlidit, efter kreativa och händelserikt liv fyllda av en upplyst kamp för frihet och rätt. 

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Efter att ha träffat honom första gången i början av 90-talet blev  jag nyfiken på hans livsverk Jag bad till slut att få intervjua honom, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och då ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan  (Sverige redan 1952) men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995 men inte heller då har den följts i många fall.

Jacob Sundbergs förklaring  till detta är  att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i de böcker jag läst om svenskt rätssväsende framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad  den högre stående lagen säger.Vidare har det hos många juridiskt sakkunniga funnits en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad vilket tyvärr fortfarande är fallet i många rättegångar jag bevakat och skrivit om .

Under intervjun med Sundberg får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels ”Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten. Strömholm hävdade att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868-1939). Hägerström är främst ihågkommen för den rättsteoretiska uppfattning som kom att kallas ”värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde – vilket jag och många med mig betraktar som absurt.

Denna hägerströmska  filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Båda har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Ulf Bernitz och Jacob Sundbergs uppfattning att frågan vilken är att de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk rättspolitik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av. Jacob Sundberg har också reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas i vårt land.

Jacob Sundberg  har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på ”rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare. Sundberg har också gjort sig känd i den allmänna debatten som en kraftfull förespråkare  för rättssäkerhet och som en skarp kritiker av maktmissbruk från myndigheternas sida. Han engagerade sig starkt  i den uppmärksammade rättegången inför Europadomstolen i Strasbourg, som två fastighetsägare i Stockholm Sporrong och Lönnroth drev mot den svenska staten i ett mål rörande hur den då gällande lagstiftningen, kallad Lex Norrmalm avseende fastighetsexpropriering, var förenlig med Europadomstolens egendomsskydd. Europadomstolen  biföll Sporrongs och Lönnroths talan i en dom 1982.

I början av 1980-talet initierade Sundberg: Tävlingen om det Sporrong –Lönnrothska Priset, vilket sedan 2004 kallas: den Nordiska rättegångstävlingen om de Mänskliga rättigheterna. Syftet var att ge nordiska studenter en grundläggande förståelse för Europakonventionens praktiska tillämpning.

Min egen uppfattning efter att samarbetat med både professorerna Ulf Bernitz inom Europarättsföreningens ramar, där jag varit medlem sedan starten och med Jacob Sundberg är att deras betydelsefulla arbeten med att få svenska domare att acceptera Europakonventionen måste fortsätta. Därför hoppas jag det finns professorer som behärskar Europarätten och som vågar fortsätta deras stora arbeten att få Sverige att anpassa sig fullt ut till de lagar som numera gäller och som innefattar både Europdomstolens direktiv och Europakonvenstionens bestämmelser (EKMR) som nu gäller fullt ut i Sverige men som fortfarande inte följs i många av de rättegångar jag bevakat och  skrivit om i mina artiklar och böcker.

Jacobs syster Brita Sundberg-Weitman  tillträdde som ordförande i Medborgarrättsrörelsen 1994. Det var både Brita och Jacob, som hjälpte till med att väcka mitt stora intresse för både Europarätten och Europakonventionens betydelse i Sverige och att vi skulle uppnå ett rättsstatligt och humanistiskt tänkande som också skall gälla i den offentliga verksamheten. De ville att jag både skulle delta aktivt i styrelsearbetet  – och skriva artiklar i MRRs tidning –  vilket jag gjort sedan dess och fortfarande gör. Först som styrelsemedlem och sedan som vice ordförande.

Även om jag inte längre är med i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen, skriver jag fortfarande artiklar i MRRs tidning och i både dagspress och fackpress om Europarätten. Och dess direktiv om Europakonventionen och dess betydelse. Jag anser därför att vi snarast måste se till att vi snarast få fram två nya professorer i EU-rätt, som kan axla Jacob Sundbergs och Ulf Bernitz mantlar, vilket inte kan vara någon lätt uppgift, med tanke på de bägge professorerna stora betydelse hur Europarätten skall tillämpas i vårt land så att Sverige nu på allvar börja följa både EU-rätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fullt ut i våra svenska domstolar – vilket tyvärr fortfarande inte sker.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt