Kategori: Finans- och rättssäkerhet

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som professorerna Ulf Bernitz och Jacob W F Sundberg, som båda nyligen har avlidit, efter kreativa och händelserikt liv fyllda av en upplyst kamp för frihet och rätt. 

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Efter att ha träffat honom första gången i början av 90-talet blev  jag nyfiken på hans livsverk Jag bad till slut att få intervjua honom, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och då ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan  (Sverige redan 1952) men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995 men inte heller då har den följts i många fall.

Jacob Sundbergs förklaring  till detta är  att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i de böcker jag läst om svenskt rätssväsende framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad  den högre stående lagen säger.Vidare har det hos många juridiskt sakkunniga funnits en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad vilket tyvärr fortfarande är fallet i många rättegångar jag bevakat och skrivit om .

Under intervjun med Sundberg får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels ”Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten. Strömholm hävdade att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868-1939). Hägerström är främst ihågkommen för den rättsteoretiska uppfattning som kom att kallas ”värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde – vilket jag och många med mig betraktar som absurt.

Denna hägerströmska  filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Båda har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Ulf Bernitz och Jacob Sundbergs uppfattning att frågan vilken är att de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk rättspolitik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av. Jacob Sundberg har också reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas i vårt land.

Jacob Sundberg  har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på ”rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare. Sundberg har också gjort sig känd i den allmänna debatten som en kraftfull förespråkare  för rättssäkerhet och som en skarp kritiker av maktmissbruk från myndigheternas sida. Han engagerade sig starkt  i den uppmärksammade rättegången inför Europadomstolen i Strasbourg, som två fastighetsägare i Stockholm Sporrong och Lönnroth drev mot den svenska staten i ett mål rörande hur den då gällande lagstiftningen, kallad Lex Norrmalm avseende fastighetsexpropriering, var förenlig med Europadomstolens egendomsskydd. Europadomstolen  biföll Sporrongs och Lönnroths talan i en dom 1982.

I början av 1980-talet initierade Sundberg: Tävlingen om det Sporrong –Lönnrothska Priset, vilket sedan 2004 kallas: den Nordiska rättegångstävlingen om de Mänskliga rättigheterna. Syftet var att ge nordiska studenter en grundläggande förståelse för Europakonventionens praktiska tillämpning.

Min egen uppfattning efter att samarbetat med både professorerna Ulf Bernitz inom Europarättsföreningens ramar, där jag varit medlem sedan starten och med Jacob Sundberg är att deras betydelsefulla arbeten med att få svenska domare att acceptera Europakonventionen måste fortsätta. Därför hoppas jag det finns professorer som behärskar Europarätten och som vågar fortsätta deras stora arbeten att få Sverige att anpassa sig fullt ut till de lagar som numera gäller och som innefattar både Europdomstolens direktiv och Europakonvenstionens bestämmelser (EKMR) som nu gäller fullt ut i Sverige men som fortfarande inte följs i många av de rättegångar jag bevakat och  skrivit om i mina artiklar och böcker.

Jacobs syster Brita Sundberg-Weitman  tillträdde som ordförande i Medborgarrättsrörelsen 1994. Det var både Brita och Jacob, som hjälpte till med att väcka mitt stora intresse för både Europarätten och Europakonventionens betydelse i Sverige och att vi skulle uppnå ett rättsstatligt och humanistiskt tänkande som också skall gälla i den offentliga verksamheten. De ville att jag både skulle delta aktivt i styrelsearbetet  – och skriva artiklar i MRRs tidning –  vilket jag gjort sedan dess och fortfarande gör. Först som styrelsemedlem och sedan som vice ordförande.

Även om jag inte längre är med i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen, skriver jag fortfarande artiklar i MRRs tidning och i både dagspress och fackpress om Europarätten. Och dess direktiv om Europakonventionen och dess betydelse. Jag anser därför att vi snarast måste se till att vi snarast få fram två nya professorer i EU-rätt, som kan axla Jacob Sundbergs och Ulf Bernitz mantlar, vilket inte kan vara någon lätt uppgift, med tanke på de bägge professorerna stora betydelse hur Europarätten skall tillämpas i vårt land så att Sverige nu på allvar börja följa både EU-rätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fullt ut i våra svenska domstolar – vilket tyvärr fortfarande inte sker.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Jacob W F Sundberg, Stockholm, har avlidit i en ålder av 96 år efter ett kreativt och händelserikt liv, fyllt av en upplyst kamp för frihet och rätt. Mina tankar går till hans familj, barn och barnbarn som måste sakna sin far, morfar, farfar och gammelfarfar.

Min vän och mentor som slutade som professor emeritus tillträdde till professuren i allmän rättslära 1970. Han har varit mig behjälplig genom åren att granska flera av de artiklar jag skrivit i svensk dags- och fackpress, under mer än 30 år. Jag träffade honom 1991, under den stora bankkrisen, när Riksbanken höjde räntan till 500 procent, vilket fortfarande betraktas som den svåraste bankkrisen i Sveriges historia.

Vår vänskap varade ända fram till hans bortgång. Jacobs stora förtjänst var att han lyckades tydliggöra Europakonventionens (EKMR) betydelse i Sverige. Konventionen som ratificerades redan 1950, i Sverige den 4 februari 1952, kom att ingå i svensk lag först 1995. I väsentliga hänseende gick EKMR tvärt emot den tidigare ”svenska modellen” då de tio grundstaterna, däribland Danmark, Norge och Sverige,  ratificerades dess stadga – som de förpliktigade sig att följa.

Jacobs stora betydelse var att han lyckades förbättra det svenska rättsväsendet status, som få tidigare lyckats med. När han tillträdde ämbetet som professor i allmän rättslära var det ofrånkomligt att han skulle komma i motsättning till den kultur som utvecklats i det samtida Sverige – den svenska modellen.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som Jacob under hela sitt arbetsliv företrädde med bravur – även sedan han blivit pensionär – var byggd på respekten för den enskilda individen i dennes kamp med stat och kollektiv. En kamp som många deltog i och till slut resulterade i Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen. Genom bland annat Jacobs förtjänst, har vi fått ett helt nytt rättssystem – som Sverige alltså förbundit sig att följa och som vi kan vara stolta över.

Jakob Sundberg vare en rese inom svensk rättsutveckling. Saknade efter honom är stor men hans arbete i artklar, skrifter  och böcker finns kvar. Respekten och beundran för dess frihetliga patos kommer att leva vidare så länge det finns människor som strävar efter medborgerlig frihet och ett fungerande rättsligt skydd mot överhetens maktvilja och övergrepp.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt

Här följer en kort bibliografi över Jacob Sundbergs skrifter och böcker:

• Jacob W.F. Sundberg, Air Charter – a Study in Legal Development, Norstedts, Stockholm, 1961.
• Jacob W.F. Sundberg, Om ansvaret för fel i lejt gods, Norstedt, Stockholm, 1966.
• Jacob W.F. Sundberg, Teleologisk metod och fair play: inauguralföreläsning i allmän rättslära den 11 september 1970, Fritzes, Stockholm, 1970.
• Jacob W.F. Sundberg, The Swedish philosopher Axel Haegerstroem and his relationship to Finland’s struggle to preserve her legal order, 1899–1917, Fred B. Rothman, Littleton, Colo. 1983, ISBN 0-8377-1129-0.
• Jacob W.F. Sundberg, Fr. Eddan t. Ekelöf: repetitorium om rättskällor i Norden, Juristförlaget, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 1990, ISBN 91-7598-461-X.
• Jacob W. F. Sundberg(Författare), Fredrik G. E. Sundberg(Medarbetare), Lagen och Europakonventionen, Juristförlaget, 1992, ISBN 91-7598-542-X.
• Jacob W.F. Sundberg, Om doktrinen: avskedsföreläsning 29.9.1993, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 1993, ISBN 91-87112-98-1.
• Jacob W.F. Sundberg, High-tax imperialism, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 2000, ISBN 91-88760-24-3.
• Jacob W.F. Sundberg, Om xenofili och xenofobi och risken för fnatt: en vitbok grundad på JO:s akt 2585-2000, Institutet för offentlig och internationell rätt, Stockholm, 2002, ISBN 91-88760-35-9.
• Jacob W.F. Sundberg, Från Ekelöf till Europa: om doktrinen, det offentliga samtalet, och Europakonventionen, Hägglund, Klavreström, 2004, ISBN 91-7123-130-7.
• Jacob W.F. Sundberg, Minnen från en stormig professur: om svensk juridik och politik i det kalla krigets skugga, Hägglund/Klavrekultur, Göteborg, 2011, ISBN 978-91-7123-145-1.

Och här en länk>> till några av hans tidskriftsartiklar:
https://www.jt.se/author.asp?uid=99

 

Om våra pensioner som ”går upp i rök”  har jag skrivit flera artiklar. Bland annat i en recension av  journalisten på Svenska Dagbladet Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen. Författaren ställe bland annat frågorna: Varför går det inte att förutsäga sin pension som på ATP-tiden? Varför det är viktigt med eget sparande?  och Varför är idén med premiepensionssparandet omöjlig?

Vid ett tillfälle på ABF huset i Stockholm höll jag ett föredrag om mina egna böcker men jag var också moderator för Joel Dahlberg när han höll föredrag om sin mycket läsvärda bok om den svenska Pensionsbluffen – som jag även recenserat. Vi fick byta sal eftersom det kom så många åhörare som ville lyssna på våra föredrag. Men eftersom denna artikel handlar om hur våra pensioner regleras kan jag intyga att Joel aldrig fick några svar som var till fördel för det nuvarande pensionssystemet. Hans bok är väl värd att läsa och för den som har tur går den nog fortfarande att beställa på något antikvariat eller av Ordfront förlag.

Men vad som fortfarande gäller är att pensionssystemet är underfinansierat, och värre blir det. Både Joel Dahlberg och jag har även gått till storms mot bankerna, vilket jag fortfarande gör i mina artiklar och böcker och Joel Dahlberg i sin bok Bankbluffen. Själv har jag visat att de svenska bankernas oligopolsituation måste brytas genom bankdelning vilket fortfarande inte har skett, trots mina upprepade försök att begära att regering och riksdag måste tvinga de svenska storbankerna att betala för de bankkriser krisbankerna själva bär ansvaret för genom sin spekulativa handel. Bland annat derivathandeln. Hittills har det varit allmänheten och företagen som har stått för notan.

Vad Joel Dahlberg skriver i sin bok om pensionssystemet har redan besannats. Pensionen för en vanlig arbetstagare har redan visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men ett utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på. Det har till och med den franska presidenten Emmanuel Macron upptäckt när han lagstiftat om det nya franska pensionssystemet som är mer rättvist än det som varit. Lagen har trätt i kraft  trots våldsamma protester och där våldsverkare försökt  få honom att ta tillbaka sitt lagförslag, vilket de aldrig lyckades med. Vad vi nu måste komma tillrätta med är det orättvisa svenska pensionssystemet som framförallt drabbar de allra fattigaste.

Vad som nu har hänt i Sverige är att myndigheterna inte ens följer de regler som gäller kring hur pensioner skall utbetalas enligt EU:s regelverk som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer, vilket jag skrivit om i flera fall. Om inte ens statens tjänstepensionsverk och domare rättar sig efter EU-förordningar och direktiv EU:s direktiv utan några straffpåföljder (vilka annars kan uppgå till mångmiljonbelopp) är det illa ställt.  Tjänstemän får naturligtvis ha personliga åsikter om pensionärer, men i sin tjänsteutövning måste tjänstemän följa Europarätten, vilket de inte gör.

Enligt EU:s förordning 883/2004 skall pensionen bland annat betalas ut i det land där den tjänats in. De nationella reglerna om beräkning och värdesäkring av pension skall tillämpas vid fastställande av pensionens storlek. Den pensionsberättigade, om han eller hon önskar, kan få samtliga intjänade tjänstepensionsrätter från en och samma tidpunkt, dock tidigast från 60 år beträffande ålderspensionen. Statens tjänstepensionsverk måste därför följa det som står i artikel 6 i EU-förordningen 883/2004 i den Europeiska unionens bestämmelser, som stadgar hur pensionen skall utbetalas. De som drabbas av att svenska staten inte följer EU-förordning angående hur av utbetalning av skall gå till, måste få upprättelse. I annat fall måste felaktiga beslut från Sverige  överklagas till Europadomstolen, varvid mångmiljonbelopp i straffpåföljd för staten kan och bör utgå.

I de fall som Statens tjänstepensionsverk aldrig betalar ut statlig pension enligt förordning 883/2004 drabbas ju de pensionärer som är berättigad till pension. Det gäller bland annat i ett fall som jag nyligen tagit del av. Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst både i Sverige och i EES-landet Norge och därmed kommit upp i de tre år  som fordras för att få statlig pension men denna har ändå inte utbetalats! SPV:s hantering av detta ärende har enligt mitt förmenande brutit både mot EU-rättens artikel 6 i förordning (EG) nr 883/2004 samt den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla 1 mars 2002.

Personen i fråga har arbetat  i statlig tjänst i Sverige i nästan 3 år. Det fattas bara 14 dagar. Tillsammans med 10 månaders statlig tjänst i Norge har personen i fråga kommit upp i de tre år som behövs för att får statlig tjänst även i Sverige. Min uppfattning är att Sverige inte har förstått att tolka EU:s förordning på rätt sätt. Det har emellertid EES-landet Norge gjort där personen får statlig pension enligt EU-förordning 883/2004  och artikel 2 i den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla i mars 2002.
Det är högst rimligt att svenska myndigheter här gör en rättelse.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) måste tas på allvar. Det har flera av de svenska domstolarna, hittills inte förstått. Övergreppen mot många av de som drabbats av felaktiga domar i den civila processen (som jag skrivit om i många artiklar och böcker) har hittills inte resulterat i att varken Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern reagerat genom att pröva domar som med hög sannolikhet är felaktiga men inte gått att överklaga rättsligt. 

Utmaningarna som den svenska rättsstaten och svenska domare står inför stora problem när det gäller att tolka både Europarätten, Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv. EU:s direktiv, förordningar och lagar att inte unika bara för Sverige, utan präglar de många av de olika medlemsländerna, skriver Boel Flodgren, seniorprofessor vid institutionen  för handelsrätt, vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Hon får medhåll både från mig – som är författare och skribent i finansrätt –  och Joakim Zander, universitetslektor vid samma institution  för handelsrätt, Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Detta kommer till uttryck i en uppmärksammad debattartikel  i Dagens Nyheter (DN 2023-07-27).

Utmaningarna som den svenska staten står inför är inte unika för Sverige, utan präglar de flesta medlemsstaterna inom EU, skriver författarna till debattartikeln och bekräftar därmed det jag själv hävdat utan att hittills få något gehör från berörda myndigheter. Samtidigt spelar EU:rätten, inte minst de grundläggande rättigheterna, som fortfarande inte följs i Sverige, en allt större roll inom alla svenska rättsområden. Medan EU-rätten, redan inför Sveriges inträde i EU borde ha integreras i alla led i svensk rätt, ses den fortfarande som en svensk främmande fågel som man förbundit sig att följa, men som många svenska domare fortfarande inte följer, vilket visas i flera av de mål jag skrivit om.

För att svenska domare skall förstå och följa med i en snabbt accelererande europeisk rättsordning som Sverige förbundit sig att följa – men fortfarande inte följer i många fall – är det viktigt att  kunskaperna integreras i alla led i svensk rättstillämpning. Mitt förslag är att om de känner sig stressade av alla allvarliga brottsmål som lagras på hög, så borde de börja med att läsa Carl Lebecks bok om EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Carl Lebeck är jur. kand. och har masterexamen i juridik från Oxford University och Harward  Law School. Han är dessutom förestemanuensis i rättsvetenskap vid Högskolan i Lillehammer (Norge).

EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter , som Sverige tyvärr  fortfarande inte följer till alla delar har blivit alltmer betydelsefull i takt med EU:s växande uppgifter. Syftet med hans bok är att ge att ge ett helhetsperspektiv på EU–rättens rättighetsskydd med fokus på EU-stadgan.  Genom EU-stadgan kodifieras det rättsliga skyddet för enskilda i både i förhållande till EU och i förhållande till medlemsstaterna. Genom boken kan  domare som har till uppgift att följa EU-rätten lära sig vilka bestämmelser som gäller – och som Sverige förbundit sig att följa. Hans bok borde vara obligatorisk läsning för alla domare som sysslar med processrätt.  Den behandlar ingående förhållandet mellan EU-stadgans tillämpningsområden och medlemsstaternas roll som verkställare av EU-rätten i förhållande till de olika rättigheterna.

Om nya lagar inte längre betraktas som något som svenska domare behöver följa är Sverige illa ute, vilket redan skett i alltför många fall  Därför måste de lagar och förordningar som inte följs istället ge effekt vid en nödvändig omprövning av felaktiga rättsliga beslut där domare inte följt lagar och direktiv. De måste då se till att antingen rätta sina egna misstag – eller avgå som domare. Om nya lagar i fortsättningen inte ska riskera att drabba oskyldiga människor behöver domaryrkets status och särskilda ställning stärkas, om det är både Boel Flodgren och Joakim Zander och jag eniga. Sveriges demokrati vilar på en stolt tradition av respekt för rättsstatliga värderingar men som nu håller på att urholkas. En förändring är viktigt att få till stånd snarast möjligt. Det kan endast ske genom att de som skall granska svenska domares göranden och låtande agerar så snart de blir uppmärksammade på de grova rättegångsfel som sker och skett genom att domare inte följt gällande lagar och förordningar.

I sociala medier kritiseras domar och enskilda domare öppet, skriver författarna till debattartikeln, utan att det verkar bli någon förändring, vilket till stor del beror på att Justitieombudsmannen (JO) inte gör sitt jobb, trots alla jurister som är anställda inom denna institution. Anmälningar läggs på hög och när deras vikarierande byråchef Albert Pettersson blir kritiserad för att lägga ner ärenden svarar han skriftligen: ”att JO inte behöver motivera beslut att inte utreda en anmälan.” och att ”Justitieombudsmännen har en mycket stor frihet att välja vilka anmälningar de ska prioritera och granska”, trots att många anmälningar handlar om att svenska domstolar vare sig följer EU:s direktiv eller Europakonventionens bestämmelser  (EKMR.) JO anser tydligen att det är ”godtycke som juridisk princip som skall råda” när man vägrar rätta felaktiga domar.

Boel Flodgren och Joakim Zander anser att domarrekryteringen måste stärkas. Men det räcker inte, enligt min mening. Redan verksamma domare som inte vill ta till sig vad den nya EU-lagstiftningen innebär inte borde få döma i mål där de uppenbart saknar formell kompetens. Och när de visar sig att de vare sig följer lagar eller förordningar måste dessa mål tas om från början i en annan domstol. För att kunna utöva domaryrket med integritet och självständighet måste domaren representera djupt rotade rättsstatliga värderingar anser både jag själv Boel Flodgren och Joakim Zander. Det innebär också att det måste finnas ett tillräckligt antal skickliga jurister som söker varje ledig ordinarie domaranställning och tillräckliga anslag finns tillgängliga i all juristutbildning. Så är inte fallet i dag.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Till de rättigheter som inte kan begränsas och som har ett absolut skydd i EU-stadgan och i svenska domstolar hör rätten:  ”till en rättvis rättegång” (artikel 6 EKMR). Eftersom EU-rätten numera ingår i den svenska grundlagen är det ett absolut krav att Sverige skall kunna svara upp mot detta i sin egen rättsordning men tyvärr sker inte  detta i alltför många fall vilket jag skrivit om i många artiklar och böcker.  Det finns tyvärr flera krav som Sveriges domstolar sällan eller aldrig lever upp till.

Avgöranden inom skälig tid  (Art. 41 (1) i EU-stadgan) är ett av de krav som är en allmän rättsprincip inom EU-rätten. Detta krav, att få sin sak prövad inom rimlig tid, är bindande för alla EU:s medlemsländer men som ändå inte alltid följs i Sverige. Handläggning skall alltså alltid ske inom skälig tid (dvs man skall inte acceptera oskälig tidsutdräkt) och en rättegång som borde kunnat avgöras på ett par månader får inte ta flera år i anspråk, vilket fortfarande sker i många mål där svenska domstolar  inte följer vare sig Avtalsrätten, EU-s direktiv, Europarätten eller Den  Europeiska konventionen angående skydd för och de mänskliga  rättigheterna de grundläggande friheterna ( EKMR) och – nota bene – utan att  det blir några rättsliga påföljder för dem som felat.

Ett anat direktiv (86/653 EEG av den 18 december 1986) handlar om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter – som Sverige fortfarande inte följer i någon rättsinstans, i fall som jag skrivit om – gäller redovisning av intäkter rörande självständiga handelsagenter. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås efter att avtalet upphör, vilket inte sker. Handelsagenten skall ha rätt att få ut alla de upplysningar som krävs för detta, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till, vilket inte heller sker, trots ingångna avtal. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse till skydd för handelsagenten får inte träffas. Kan det sägas tydligare ?

Artikel 17 i EU-stadgan föreskriver i ett skydd för äganderätten; att var och en har rätt att lagligen besitta och förvärva egendom och att immateriell rätt skall vara skyddad. Det skedde tyvärr aldrig under den svenska bankkrisen 1987–1993 då de svenska krisbankerna kunde säga upp och lägga beslag på svenska företag och deras egendom, ”som inte längre passade in i storbankernas portfölj”. Skyddet för äganderätten är en integrerad del av EU-rätten och har varit så sedan länge. EU-stadgans allmänna regler innebär att det minimiskydd för äganderätten som EU-stadgan erbjuder skall vara i nivå med EKMR, vilket tyvärr inte gäller i många fall som jag skrivit om.

Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt, som varje svensk domstol måste följa i en huvudförhandling. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa den bevisning de kan få fram, vilket gäller huvudförhandling i både mellandom och slutlig huvudförhandling (så kallad fri bevisföring).  Värdet av bevisningen måste prövas fritt av domstolen (fri  bevisvärdering). I vissa  andra länder, framför allt i Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. Denna rätt har undanhållits i många fall jag skrivit om.  Se t.ex. >>här.

Justitekanslern har möjlighet att reglera felaktiga domar, beslut och vissa anspråk när de svenska domstolarna inte följer lagar och förordningar, men gör det alltför sällan.  De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att statlig myndighet (som domstolar och regeringskansliet) fattat felaktiga beslut. Min uppfattning är att de fall som denna artikel beskriver är just sådana grova rättegångsfel – ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” – som Justitiekanslern omgående måste ta tag i och bevilja skadestånd för. För att kunna göra detta måste  förstås en granskning föst ske kring vilka lagar och förordningar som domstolen brutit mot i de domslut som anmäls till JK.

Justiteombudsmannen (JO)   är en annan myndighet som granskar att myndigheter och enskilda tjänstemän följer lagar och förordningar, det vill säga om det har gått rätt till vid handläggningen av olika ärenden. JO kan göra kritiska uttalanden och föreslå att myndigheterna förbättrar sina handläggningsrutiner, men är tyvärr en tandlös myndighet,  som enligt min uppfattning måste få ökade befogenheter för att fylla sin funktion.

Kritiken som riktas mot myndighet eller enskild tjänsteman görs alldeles för sällan. Bara runt 5 till 10 procent av JO:s anmälningar leder till kritik. JO:s beslut är heller inte rättsligt bindande. Det betyder att den kritiserade myndigheten formellt sätt inte behöver rätta sig efter JO:s kritik vilket jag hoppas kan förändras snarast nu när Riksdagen redan har beslutat om att tjänstemannaansvaret på nytt kommer att införas i Sverige.

Vad jag saknat under många år är ett svenskt rättssystem som följer lagar och förordningar i den dömande verksamheten. Det gäller även tolkningen av Lagen och Europakonventionen som Professorerna  Ulf Bernitz  och Jacob W.F Sundberg skrivit om i flera av sina böcker som jag recenserat. Vad jag vänder mig mot är lagar och direktiv som fortfarande inte följs i vårt land. Europakonventionen sätter enligt min uppfattning en rättslig minimistandard på den svenska lagstiftningen och den styr först och främst vilka krav vi – oavsett politisk färg –  har rätt att ställa på lagstiftningen både inom EU och i Sverige.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

I många rättsliga processer som handlar om skadeståndsanspråk i samband med tvistemål och där det förekommit grova rättegångsfel (t.ex. jäv och andra rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av målen) och målen inte längre kan överklagas, återstår endast att klaga över ”domvilla”. Endast en mycket liten andel av alla klagomål över domvilla som kommer in till Högsta domstolen (HD) får bifall. Uppenbara fel som inte beaktas är vem som stämmer när domstolen inte förstår vad målen handlar om. Det finns i de flesta domvillosituationer, en tidsfrist över domvilla, hos tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen måste iakttagas för att få domvillan prövad av HD, prövad eller återförvisad till hovrätt eller tingsrätt. Det är också viktigt att man anger vad det är som gör att man anser domvilla (grovt processuellt fel) har förekommit och varför det har påverkat utgången i målen. Reglerna om vilka tidsfrister som gäller och om vilka undantagsfall ett avgörande på grund av domvilla kan komma ifråga, finns bland annat i 59 kapitlet 1-5 §§ i Rättegångsbalken. Vilka är de allvarligaste felen? Rättegångsfel är beteckningen på ett formellt fel under handläggningen av en rättegång genom att gällande regler för rättegångar såsom, rättegångsbalken, eller förvaltningsprocesslagen jämte Europarätten och Europarättens direktiv, och Europakonventionens om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som ingår i den svenska grundlagen som tyvärr inte alltid följs, i många rättegångar jag tagit del av och redan skrivit om och i vissa fall om allvarliga jävssituationer som aldrig beaktas. Att inte veta vilken part som stämmer och vad målen borde handla om, borde föranleda omedelbar prövning av återförvisning av ett mål. Upptäcks felen först sedan överklagande skett till hovrätt åligger det hovrätten att – även utan yrkande – undanröja tingsrätts dom enligt 50 kap 28 § rättegångsbalken, vilket också kan ske om hovrätten inte ens beviljar prövningstillstånd. Högsta domstolen har konstaterat att processer som rör tvistemål skall prövas där svaranden har sitt säte. Om den klagande lägger ner sin talan i ett mål äger han inte rätten att få samma talan prövat vid en annan domstol. Har han inte valt att överklaga sitt eget käromål där svaranden har sitt säte, äger han inte längre rätten att få den frågan avgjord av en annan domstol. Om svarande har en motfordran som han vill pröva äger käranden rätten att få sin sak prövad där motparten har sitt säte. Men en svarande som medger att hans mål skall flyttas till den ort där kärande har sin hemvist slipper att stämma om, hans mål skall då prövas efter den stämningsansökan som redan är inlämnad i en annan domstol, utan att han behöver stämma om . Den stämningsansökan som är inlämnad i tingsrätten måste visa vilken som är huvudansvarig för stämningen, för att undanröja alla fortsatta misstag när målen flyttas till en annan domstol. Rätten att enligt EU:s direktiv och avtal  få en rättvis rättegång åligger således domstolen där alla frågor måste bli besvarade och bevisade, och finnas med i samband i huvudförhandling i vilken domstol det än gäller i Sverige. Sker inte detta är det frågan om domvilla som måste avgöras genom en ny rättegång eller att målet överförs tillbaka till hovrätt eller tingsrätt. Rätten till att både käranden och svaranden får ta del av alla skriftliga bevis får inte heller negligeras, i samband med huvudförhandling. Rätten av att ta del av all bevis borde därför återfinnas i både avtal mellan parterna och EU:s direktiv, för att det inte skall råda några tvivel om att käranden har rätten, genom editionsföreläggande få del av alla handlingar som han behöver för att kunna presentera all bevisning. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen (RF) och Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap 11 § (I RF). År 2010 skedde en lagändring och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid” som skrevs in i 2 kap 11 § RF, som gäller i Sverige. Vidare har Europadomstolen i åtskilliga fall påpekat att nationella domstolar, måste tillhandahålla adekvata rättsmedel, vid kraftiga förseningar som skett i många tvistemål jag redan skrivit om. Självfallet måste domstolen också bevilja att åberopade vittnen som någon av parterna begär skall höras i samband med huvudförhandling, därför måste både käranden och svarande får åberopa sina egna vittnen de vill höra. Det råder därför vittnesplikt i vårt land som inte få åsidosättas. När det gäller jävsfrågan gäller om respektive advokat eller domare har del i saken eller dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. I ett mål där jag själv närvarat har jag uppmärksammat att en inhyrd domare, och tidigare advokat, i hovrätten inte beviljat prövningstillstånd, bara för att den advokatbyrå där han tidigare varit ordförande samarbetat med de bägge advokater som försvarat svaranden och i övrigt samarbetat med dessa advokater i skiljeförfaranden vilket måste betraktas som uppenbart jäv. Mats Lönnerblad  Författare och skribent i finansrätt