Skyddet för de mänskliga rättigheterna måste stärkas 

Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som professorerna Ulf Bernitz och Jacob W F Sundberg, som båda nyligen har avlidit, efter kreativa och händelserikt liv fyllda av en upplyst kamp för frihet och rätt. 

Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.

Efter att ha träffat honom första gången i början av 90-talet blev  jag nyfiken på hans livsverk Jag bad till slut att få intervjua honom, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och då ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan  (Sverige redan 1952) men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995 men inte heller då har den följts i många fall.

Jacob Sundbergs förklaring  till detta är  att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i de böcker jag läst om svenskt rätssväsende framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad  den högre stående lagen säger.Vidare har det hos många juridiskt sakkunniga funnits en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad vilket tyvärr fortfarande är fallet i många rättegångar jag bevakat och skrivit om .

Under intervjun med Sundberg får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels “Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten. Strömholm hävdade att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868-1939). Hägerström är främst ihågkommen för den rättsteoretiska uppfattning som kom att kallas “värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde – vilket jag och många med mig betraktar som absurt.

Denna hägerströmska  filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Båda har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Ulf Bernitz och Jacob Sundbergs uppfattning att frågan vilken är att de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk rättspolitik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av. Jacob Sundberg har också reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas i vårt land.

Jacob Sundberg  har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på “rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare. Sundberg har också gjort sig känd i den allmänna debatten som en kraftfull förespråkare  för rättssäkerhet och som en skarp kritiker av maktmissbruk från myndigheternas sida. Han engagerade sig starkt  i den uppmärksammade rättegången inför Europadomstolen i Strasbourg, som två fastighetsägare i Stockholm Sporrong och Lönnroth drev mot den svenska staten i ett mål rörande hur den då gällande lagstiftningen, kallad Lex Norrmalm avseende fastighetsexpropriering, var förenlig med Europadomstolens egendomsskydd. Europadomstolen  biföll Sporrongs och Lönnroths talan i en dom 1982.

I början av 1980-talet initierade Sundberg: Tävlingen om det Sporrong –Lönnrothska Priset, vilket sedan 2004 kallas: den Nordiska rättegångstävlingen om de Mänskliga rättigheterna. Syftet var att ge nordiska studenter en grundläggande förståelse för Europakonventionens praktiska tillämpning.

Min egen uppfattning efter att samarbetat med både professorerna Ulf Bernitz inom Europarättsföreningens ramar, där jag varit medlem sedan starten och med Jacob Sundberg är att deras betydelsefulla arbeten med att få svenska domare att acceptera Europakonventionen måste fortsätta. Därför hoppas jag det finns professorer som behärskar Europarätten och som vågar fortsätta deras stora arbeten att få Sverige att anpassa sig fullt ut till de lagar som numera gäller och som innefattar både Europdomstolens direktiv och Europakonvenstionens bestämmelser (EKMR) som nu gäller fullt ut i Sverige men som fortfarande inte följs i många av de rättegångar jag bevakat och  skrivit om i mina artiklar och böcker.

Jacobs syster Brita Sundberg-Weitman  tillträdde som ordförande i Medborgarrättsrörelsen 1994. Det var både Brita och Jacob, som hjälpte till med att väcka mitt stora intresse för både Europarätten och Europakonventionens betydelse i Sverige och att vi skulle uppnå ett rättsstatligt och humanistiskt tänkande som också skall gälla i den offentliga verksamheten. De ville att jag både skulle delta aktivt i styrelsearbetet  – och skriva artiklar i MRRs tidning –  vilket jag gjort sedan dess och fortfarande gör. Först som styrelsemedlem och sedan som vice ordförande.

Även om jag inte längre är med i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen, skriver jag fortfarande artiklar i MRRs tidning och i både dagspress och fackpress om Europarätten. Och dess direktiv om Europakonventionen och dess betydelse. Jag anser därför att vi snarast måste se till att vi snarast få fram två nya professorer i EU-rätt, som kan axla Jacob Sundbergs och Ulf Bernitz mantlar, vilket inte kan vara någon lätt uppgift, med tanke på de bägge professorerna stora betydelse hur Europarätten skall tillämpas i vårt land så att Sverige nu på allvar börja följa både EU-rätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fullt ut i våra svenska domstolar – vilket tyvärr fortfarande inte sker.


Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Facebook Comments