”Klagan över domvilla” 

I många rättsliga processer som handlar om skadeståndsanspråk i samband med tvistemål och där det förekommit grova rättegångsfel (t.ex. jäv och andra rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av målen) och målen inte längre kan överklagas, återstår endast att klaga över ”domvilla”.

Endast en mycket liten andel av alla klagomål över domvilla som kommer in till Högsta domstolen (HD) får bifall. Uppenbara fel som inte beaktas är vem som stämmer när domstolen inte förstår vad målen handlar om. Det finns i de flesta domvillosituationer, en tidsfrist över domvilla, hos tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen måste iakttagas för att få domvillan prövad av HD, prövad eller återförvisad till hovrätt eller tingsrätt.

Det är också viktigt att man anger vad det är som gör att man anser domvilla (grovt processuellt fel) har förekommit och varför det har påverkat utgången i målen. Reglerna om vilka tidsfrister som gäller och om vilka undantagsfall ett avgörande på grund av domvilla kan komma ifråga, finns bland annat i 59 kapitlet 1-5 §§ i Rättegångsbalken.

Vilka är de allvarligaste felen? Rättegångsfel är beteckningen på ett formellt fel under handläggningen av en rättegång genom att gällande regler för rättegångar såsom, rättegångsbalken, eller förvaltningsprocesslagen jämte Europarätten och Europarättens direktiv, och Europakonventionens om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som ingår i den svenska grundlagen som tyvärr inte alltid följs, i många rättegångar jag tagit del av och redan skrivit om och i vissa fall om allvarliga jävssituationer som aldrig beaktas.

Att inte veta vilken part som stämmer och vad målen borde handla om, borde föranleda omedelbar prövning av återförvisning av ett mål. Upptäcks felen först sedan överklagande skett till hovrätt åligger det hovrätten att – även utan yrkande – undanröja tingsrätts dom enligt 50 kap 28 § rättegångsbalken, vilket också kan ske om hovrätten inte ens beviljar prövningstillstånd.

Högsta domstolen har konstaterat att processer som rör tvistemål skall prövas där svaranden har sitt säte. Om den klagande lägger ner sin talan i ett mål äger han inte rätten att få samma talan prövat vid en annan domstol. Har han inte valt att överklaga sitt eget käromål där svaranden har sitt säte, äger han inte längre rätten att få den frågan avgjord av en annan domstol. Om svarande har en motfordran som han vill pröva äger käranden rätten att få sin sak prövad där motparten har sitt säte.

Men en svarande som medger att hans mål skall flyttas till den ort där kärande har sin hemvist slipper att stämma om, hans mål skall då prövas efter den stämningsansökan som redan är inlämnad i en annan domstol, utan att han behöver stämma om . Den stämningsansökan som är inlämnad i tingsrätten måste visa vilken som är huvudansvarig för stämningen, för att undanröja alla fortsatta misstag när målen flyttas till en annan domstol.

Rätten att enligt EU:s direktiv och avtal  få en rättvis rättegång åligger således domstolen där alla frågor måste bli besvarade och bevisade, och finnas med i samband i huvudförhandling i vilken domstol det än gäller i Sverige. Sker inte detta är det frågan om domvilla som måste avgöras genom en ny rättegång eller att målet överförs tillbaka till hovrätt eller tingsrätt. Rätten till att både käranden och svaranden får ta del av alla skriftliga bevis får inte heller negligeras, i samband med huvudförhandling. Rätten av att ta del av all bevis borde därför återfinnas i både avtal mellan parterna och EU:s direktiv, för att det inte skall råda några tvivel om att käranden har rätten, genom editionsföreläggande få del av alla handlingar som han behöver för att kunna presentera all bevisning.

Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen (RF) och Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap 11 § (I RF). År 2010 skedde en lagändring och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid” som skrevs in i 2 kap 11 § RF, som gäller i Sverige. Vidare har Europadomstolen i åtskilliga fall påpekat att nationella domstolar, måste tillhandahålla adekvata rättsmedel, vid kraftiga förseningar som skett i många tvistemål jag redan skrivit om.

Självfallet måste domstolen också bevilja att åberopade vittnen som någon av parterna begär skall höras i samband med huvudförhandling, därför måste både käranden och svarande får åberopa sina egna vittnen de vill höra. Det råder därför vittnesplikt i vårt land som inte få åsidosättas. När det gäller jävsfrågan gäller om respektive advokat eller domare har del i saken eller dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. I ett mål där jag själv närvarat har jag uppmärksammat att en inhyrd domare, och tidigare advokat, i hovrätten inte beviljat prövningstillstånd, bara för att den advokatbyrå där han tidigare varit ordförande samarbetat med de bägge advokater som försvarat svaranden och i övrigt samarbetat med dessa advokater i skiljeförfaranden vilket måste betraktas som uppenbart jäv.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Facebook Comments