I min egenskap som medlem i Europarättsföreningen fick jag en inbjudan till ett seminarium från Sieps – en statlig myndighet vars uppgift är att ta fram forskningsbaserade analyser av europapolitiska frågor. Seminariet handlade om EU-rättens företräde framför svensk rätt och förhandsavgörande av EU-domstolen, som ägde rum 2016-09-07
Om jag inte hade vetat det redan tidigare fick jag denna dag fullt klart för mig dels att EU-rätten har företräde i svensk rätt och dels att den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsbesked från EU som finns – och faktiskt kan betraktas som en skyldighet – inte utnyttjas som den borde.
Medverkande och talare var professor Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt, vid Stockholms universitet som skrivit två välskrivna och innehållsrika rapporter kring Förhandsavgörnden av EU-domstolen. Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis under åren 2010- 2015.(Sieps 2016)
De kommentatorer som deltog i panelen var Kristina Ståhl, justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen samt Henrik Matz, ämnesråd vid Justitiedepartementet. Moderator var Anna Wetter, forskare i juridk hos Sieps.
Anledning till konferensen var Ulf Bernitz uppföljning av den tidigare rapporten i samma ämne som han också författat. Den nya rapporten utgör en vidareutveckling av den rapporten som författaren lade fram 2010 med titeln: Förhandsavgöranden av EU-domstolen. Svenska domstolars hållning och praxis (Sieps, 2010). Den byggde på en genomgång och bedömning av de 67 förhandsavgöranden som EU-domstolen meddelat på begäran av svensk domstol under perioden 1995 t.o.m. 2009.
Enligt den nya rapporten har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol. Rapporten bygger på en närmare granskning av samtliga 35 förhandsavgöranden. Den bildar basen för en granskning ämnesvis av vilka rättsfrågor som behandlats och vilka bedömningar som har gjorts, medan den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om den motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg.
Den sammanfattning som Sieps själva ställer sig är frågan om hur svenska svenska domstolar följer EUdomstolens direktiv och praxis ? Är det som beskyddare av europarätten eller väktare av den inhemska rättsordningen ?
Både Kristina Ståhl och Henrik Matz höll med Ulf Bernitz i de slutsatser som han kommit fram och som han presenterade i den nya rapporten. Kristina Ståhl hade svårt att motivera varför man ännu inte lämnar ordentliga motiveringar i de avslag till förhandsavgöranden som är obligatoriska. Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen är ju tvingade att både fråga och motivera varför man inte frågar alls, medan de lägre rättsinstanserna bör fråga i avgöranden som har bäring i EU-rätten.
Sverige fick under föregående decennium stark kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar alltför sällan hörde av sig till EU-domstolen för tolkning av EU-rätten inom ramen för förhandsavgöranden. Detta har gjort att Sverige nu tvingats rätta in sig i leden. Det har därför tillkommit en ny rättspraxis som domstolarna måste följa.
Under seminariet diskuterades därför om det under perioden 2010–2015 skett någon förändring i de svenska domstolarnas syn på att förhandsavgöranden ska begäras från EU-domstolen.
Min egen uppfattning är att de motiveringar som den högsta rättsinstansen inte är hållbara när man inte frågar och begär förhandsbesked utan måste betraktas som näramste kliché-artade standardsvar på samma sätt som när de högsta rättsinstanserna avslår prövningstillstånd, utan någon ordenlig motivering.
Min kritik när det gäller svenska domstolar gäller inte förhandsavgöranden utan när svenska domstolar inte heller bryr sig om att följa EU:s direktiv; som bevisligen har förträde framför svensk rätt, vilket är ännu mycket mer alarmerande.
Låt mig därför bara ge ett exempel som gäller handelsagenter och återförsäljare. Där finns fortfarande inte några direktiv som gäller återförsäljare och inte heller några svenska lagar som ger återförsäljare ett ordentligt skydd, Däremot finns det ordentligt skydd för handelsagenter, som redan omvandlats till svensk lag (Lag (1991: 351). Trots detta får handelsagenter inte det skydd genom direktiv som gäller.
Rådets direktiv som är från 18 december 1986 och handlar om medlemsstaternas lagar röande självständiga handelsagenter ( 86/653/EEG) Direktivet har tillkommit för att bereda handelsagenter det nödvädniga skydd som saknats mot orättfärdiga uppsägningar från huvdmän och bristande redovisning som man är skyldig de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla.
Trots detta direktiv verkar svenska domstolar inte respektera handelsagenternas rättigheter ordentligt i fall som jag tagit del av. Enligt EU-direktiv och i § 14 i den svenska lagtexten och § 14 har agenten rätt att få alla upplysningar som huvudmannen har tillgång till som agenten behöver för att kunna kontrollera sin provision. I flera rättsinstanser respekteras inte denna självklara regel, som tydligt visar EU-rättens företräde framför svensk lag.
Att inte följa EU:s direktiv och underlåtenheten från våra högsta rättsinstanser att inte ordentligt motivera varför man inte inte begär förhandsbesked visar att våra svenska domstolar i många fall vare sig uppträder som beskyddare av europarätten eller väktare av den svenska inhemska rättsordningen.
Mats Lönnerblad
Författare, vice ordförande i MRRS och skribent i finansrätt
