Ingen som jag känner i vårt land har försvarat skyddet för de mänskliga rättigheterna i Norden lika konsekvent och långsiktigt som Jacob Sundberg.
Jacob Sundberg har varit chef för Institutet för offentlig och internationell rätt och dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet 1970–1993. Han hade uppdrag som professor vid utländska universitet och har bland annat också hunnit med att starta och länge leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om de mänskliga rättigheternas tillämpning.
Därför blev jag nyfiken på hans livsverk och bad att få intervjua honom i maj 2016, vilket jag fick eftersom jag själv skrivit om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker och ifrågasatt varför konventionen inte har efterlevts i Sverige. Detta trots att alla Europarådets 21 medlemsstater ratificerade den för länge sedan – Sverige redan 1952 men utan att tillämpa den i den omfattning som borde ha gjorts. Numera ingår konventionen som lag i EU-rätten men blev lag i Sverige först 1995.
Sundbergs förklaring är att det inte varit politiskt korrekt att följa dessa grundläggande bestämmelser; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under många år ansett att politik går före juridik. Även i böcker jag läst framkommer att svenska domares lojalitet i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad lagen säger. Och att det hos många juridiskt sakkunniga finns en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren varit politiskt dirigerad.
Under intervjun får jag klart för mig att det finns två skolor kring hur lagstiftningen skall tolkas. Dels “Uppsalaskolan” där Stig Strömholm varit en stark företrädare som f d professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning än min egen och Sundbergs när det gäller enskildas talan mot staten.Strömholm hävdar att samhällets intressen är viktigare än individens, en filosofi som också är Axel Hägerströms (1868 – 1939). Hägerström är främst ihågkommen för den värdeteoretiska uppfattningen som kom att kallas “värdenihilism” med innebörden att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde.
Denna filosofi har delats av Carl Lidbom; tidigare verksam inom det socialdemokratiska partiet, och justitieministern Lennart Geijer. Bägge har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning kunnat strunta i Europakonventionen, eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.
Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten, vilket är motsatsen till Jacob Sundbergs uppfattning att frågan om de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk politik. Om denna tolkning har det varit ganska tyst fram till nu när Sverige har Europakonventionen som lag. Under tiden har den enskilde förlorat i domstol mot staten i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av.
Jacob Sundberg har reagerat i flera av dessa processer och till slut avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas. Han har betytt mycket för att de grundläggande friheterna, bland annat religionsfriheten, äganderätten och kravet på “rättvisa rättegångar”, äntligen fick råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare.
/Denna text har tidigare införts i Sundsvalls tidning 2016-08-26
Facebook Comments