Mats Lönnerblad

Varför diskrimineras den enskildes rätt i Sverige ?

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, från 1950 ratificerades av Sverige redan den 11 januari 1952, men blev i sin helhet en del av svensk rätt först år 1995, i samband med Sveriges inträde i EU. För den som är intresserad vad som hänt: Läs proposition 1993:94, 114

För att ta reda på hur Europakonventionen regler nu tillämpas i Sverige tog jag kontakt med Thomas Persson som är egen företagare och numera även verkar som arbetande styrelseordförande för Samiska Rättsförbundet. Han har tidigare också varit verksam i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRs) där jag själv tidigare och under ett kvarts sekel varit verksam i styrelsen. Under de senaste åren som vice ordförande.

Thomas Persson konstaterar att Egendomsskyddet i Sverige står mot allmänhetens intressen till fri disposition. När det gäller äganderättsskyddet –som jag skrivit om i flera artiklar och i mina böcker – delar jag Perssons åsikt att den enskilde fortfarande inte åtnjuter något större grundlagsskydd, mot det allmännas anspråk på hans tillgångar, när den ikläds formen av beslut om skatt och andra tvångsåtgärder.

Som ett exempel kan allmän marksocialisering i Sverige gå till på så sätt, att allt markinnehav påläggs en sträng statsskatt, som får erläggas på så sätt att den skattskyldige avstår en viss del av sin jord till staten som betalning av debiterad skatt. Efter 10 års skattebetalningar av detta slag kan den skatteskyldige ursprungliga jordägarens mark ha helt övergått till staten.

Den svenska staten är ett av de länder som nu, genom revision av FN´s råd för de Mänskliga rättigheterna (MR), fått rekommendation för att säkra och förstärka dessa rättigheter för de svenska medborgarna. Thomas Persson menar att Sverige sedan 1995 och redan långt innan Europakonventionen blev svensk lag, undanhållit svenska folket dessa grundläggande rättigheter.

Enligt Persson, innebär detta att regeringen fortfarande anser att dessa rättigheter och erkännandet av Europakonventionen endast utgör en folkrättslig förpliktelser mot andra stater, inte mot den enskilde. Han frågar sig hur detta kan försvaras ? Hur en prövning av en kränkning av den enskildes kan utgöra en regeringsfråga ?

Genom regeringsformen (RF 2:23) ges enligt Perssons uppfattning konventionsrättens inte grundlagens status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen blir då i stället lag genom Svensk författningssamling (SFS 1994:1219) Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagandena ska ske genom lagtolkning och/eller rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till: ”lex posterior respektive lex Specialis”. Lex Posterior = ny lagstiftning kan ges företräde framför gammal lag. Lex Specialis = inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten. Svensken kan således fortfarande inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater, menar Persson.

Vad detta innebär för Sveriges vidkommande har den svenska regeringen själv kunnat konstatera i sitt strategidokument (sidan 16) att ”svensk domstolsprövning och tillsyn inte i sig är en garanti för säkerställande av respekt för de konventionsåtaganden som kan aktualiseras vid en prövning eller tillsyn.”

Thomas Persson hävdar att regeringen medvetet undanhåller de konventionsrättsliga åtaganden för den svenske medborgaren. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men troligen finns en rädsla från regeringens sida att medborgaren kan utgöra en fara för den svenska staten. Jag kan hålla med Persson att detta kan vara en av förklaringarna: att svenska regeringar sedan 1970-talet konsekvent motarbetat viktiga inslag av medborgarrätt i vårt land.(Jämför med den tidigare ordförande i Medborgarrättsrörelsen , Regeringsrådet Gustaf Petréns välgrundade motstånd mot grundlagsreformen 1974.)

Problemet med att följa befintlig lagstiftning uppstår ju i många rättegångar som jag själv tagit del av och skrivit om när den enskilde vill föra en allvarlig kränkning för prövning i domstol. Vad som gäller är ju att de lägre rättsinstanserna kan begära förhandsbesked från EU-domstolen medan högsta rättsinstans är skyldiga att rådfråga EU-domstolen i dessa ärenden , vilket alltför sällan sker.

Den svenska medborgaren kan således inte lita på att erhålla en rättvis rättegång (artikel 6.1) Ej heller följer Sverige fortfarande praxis genom att begära förhandsbesked i alla de fall där förhandsbesked krävs. Genom att inte tillämpa Europakonventionens bestämmelser, som sig bör i våra svenska domstolar, blir domsluten ihåliga och ofta motstridiga. Jag håller således med Persson att systemet får effekten att klagande part inte ska överleva prövningen på grund av den tid som varje mål tar i anspråk i vårt land, vilket på ett uppenbart sätt strider mot bestämmelsen att alla medborgare skall vara berättigade till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid – utan att domstolarna hörsammar detta.

Vad som även stipuleras i Europakonventionen artikel (6 b) är att parterna skall åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att bereda sitt försvar, vilket motarbetas direkt av svenska domstolar i de fall där käranden genom, stupstocksföreläggande, inte får tillgång till den bevisning han/hon har rätt till enligt både avtal och EU:s direktiv som införlivats i den svenska lagstiftningen, vilket inte innebär någon rättvis rättegång.

Eller domstolen nekar till att käranden/svaranden får förhöra eller låta förhöra vittnen (6 d), som åberopas mot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda omöjliggör en rättvis rättegång.

Den sista fråga som Thomas Persson ställer till mig är vem som skall svara för alla de konkreta rättsförluster som sker i Sverige på grund av att Sverige fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser ? Sverige har ju under snart ett kvarts sekel valt att inte till fullo tillämpa Europakonventionens genomslag, fullt ut?S verige har ju under ett kvarts sekel valt att inte tillfullo tillämpa Europakonventionen med direkt effekt här hemma.

Det svar jag ger Thomas är att när Europadomstolen väljer att döma i ett mål, och ger svaranden eller käranden rätt i sak, där det visar sig den skadelidande fredan från början haft rätt i sak , sker detta när alla svenska möjligheter att få en rättvis i ett mål i svenska domstolar är utdömda.

Därför borde enligt min uppfattning, mål som avgjorts i Europadomstolen i Strasbourg ha ett betydligt större prejudikatvärde än i de fall när det visat sig att Högsta domstolen (HD) dömt fel i samma ärende som betraktas som prejudikatärenden – eller vägrat pröva sakfrågorna på nytt i högsta svenska rättsinstans.

Men det är något som man fortfarande inte har förstått i vårt land genom att inte betrakta Europadomstolens domslut som prejudikat i Sverige, även om Sverige nu tvingas följa Europadomstolens beslut.

För den svenska medborgaren har tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna en avgörande betydelse. Inte minst hur dessa rättigheter inte hanteras på ett korrekt sätt inom det svenska rättssystemet, exempelvis:

– Tillträde till domstol

– Rättvis rättegång (i Sverige är fri bevisning ett problem)

– Effektivt förfarande (tid, fråga)

– Direkt effekt (här och nu)

– Följsamhet till Europarätten (förhandsbesked och praxis)

Inom alla dessa områden har tillämpningen av Europarätten i det svenska systemet medfört avsevärda rättsförluster för medborgaren under närmare ett kvarts sekel, efter Sveriges inträde i EU.

Dessa förluster har stärkt den rådande svenska maktstrukturen och medfört att domstolarna blivit alltmer ofria i förhållande till den styrande makten samtidigt domarna känt sig fria att tillämpa lagtolkningen efter sitt eget gottfinnande. Detta kan inte accepteras i en demokratisk stat som Sverige som borde sträva efter ett fungerande rättssystem.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Hoten mot rättsstaten Sverige

Min personliga uppfattning är att svenska domare måste börja lära sig, inte bara enskilda bestämmelser, utan också tolkningsprincipen och systematiken – för att förstå och följa både Europakonventionens bestämmelser och EU:s direktiv.

Miniminivån är i så motto att man inte får understiga de krav som enligt Europakonventionen gäller för ”en rättvis rättegång.” Han man rätt till prövning i två rättsinstanser får inte detta tillämpas godtyckligt som sker i dag efter införandet av EMR-reformen (En modernare rättegång) eftersom Sverige redan har tre rättsinstanser.

Varför Sverige fortfarande inte tillämpar bestämmelserna i Europakonventionen, trots ratificeringen 1952 av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och det grundläggande friheterna (Europakonventionen) i många mål som jag tagit del av – som numera ingår i den svenska grundlagen sedan Sverige inträde i Den Europeiska Unionen (EU) 1995 – är en gåta för mig.

Därför borde det finnas en högsta rättsinstans av typen författningsdomstol som tillämpar en abstrakt normprövning vilket innebär att man även kan klaga på en lag. Men för att kunna få denna prövning måste man själv vara ett offer. Därför borde det också enligt min mening finnas en högsta rättsinstans som skall övervaka att rättstillämpningen följs på ett korrekt sätt i våra domstolar.

För att få veta varför svenska domstolar vare sig följer Europakonventionen eller EU:s direktiv i många fall jag tagit del av och skrivit om i mina böcker, tog i början av januari 2018 kontakt med advokaten Jan Södergren som hösten 2017, tillsammans med kommentatorn, professor Karin Åhman och moderatorn Professor Ulf Bernitz anordnade ett seminarium kring: ”Europakonventionen och dess subsidiaritet – Båda sidor av myntet” dit jag i min egenskap av medlem i Europarättsföreningen var inbjuden. Temat var bland annat varför man fortfarande inte tillämpade Europakonventionen som man borde i Sverige.

Bland annat behandlades detta ämne som även Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, när det gäller de anmärkningsvärda utvisningsbesluten av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd i vårt land. Sverige har i slutet på 2017 inte mindre än 39 mål som skall avgöras av Europadomstolen, de flesta gäller asylärenden.

Det är intressant att notera att exempelvis Svenskt näringsliv redan har räknat ut att arbetskraftsinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller högkvalificerade yrken utan allt för IT-specialister, kockar bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer eller städare.

Jan Södergren är inte kategorisk. Han medger att man får göra inskränkningar i rättigheterna; men i så fall måste de vara både lagliga och förutsägbara och ha ett legitimt syfte och framför allt var proportionerliga. Fallerar det på något av dessa tre punkter begår domstolen en överträdelse mot alla materiella artiklar i Europakonventionen och i unionens lagar.

EMR-reformen ger klagande rätt till prövning i två rättsinstanser – men inte i tvistemål – bara om det inte gäller mened, eller bland annat bevisbara brott som: urkundsförfalskning, avtalsbrott eller jäv Om vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljar omprövning och det kan styrkas falsk skriftlig och muntlig bevisning, då skall resning beviljas för omprövning av målet i hela dess vid enligt lagrum nedan:

Om resning RB 58 kap. 1 § p 2-3

”§ 1 Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas:

§ 2 Om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig, eller tolk angivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan hava inverkan på utgången;

§ 3 om omständigheten eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopats och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; ”

Vad jag själv reagerar mot är domstolarnas fortsatta illvilja mot att följa Europakonventionens bestämmelser som framgår av Lagrådets svar på regeringens lagrådsremiss: Skadestånd och Europakonventionen:

Lagrådet är emot kodifiering och hittills gällande praxis avseende skadestånd på konventionsrättslig grund och anser att rättsbildningen på området i sin helhet bör anförtros och domstolarna. Som skäl anför Lagrådet:

”Europakonventionen i första hand av Europadomstolen. Emellertid är det i det närmaste en omöjlig uppgift att åstadkomma en lagreglering som överensstämmer med Europadomstolens praxis . Den domstolen synes inte ha ambitionen att utarbeta en praxis som står sig över tiden.”

Lagrådet har, enligt min mening, helt fel eftersom Europadomstolens praxis redan har visat sig fungera och tillämpas i de flesta länder som ingår i EU.

Regeringens ovilja att inrätta en författningsdomstol i Sverige innebär i klartext att regeringen själva anser sig få besluta om en lag kan anses tillämpligt i Sverige som diskriminerar den som drabbas, när en författningsdomstol i Sverige kunna hjälpa till med att undanröja dessa problem som uppstår när redan stiftade lagar eller felaktiga domslut – som drabbar oskyldiga företag och människor – måste betraktas som lagvidriga.

De största hoten mot rättsstaten i Sverige på allvar är, enligt min uppfattning, domarna själva som inte följer gällande lag, Europakonventionen och EU:s direktiv och den svenska socialdemokratiska regeringen och dess lagrådet som inte bryr sig om att kontroller hur rättstillämpningen fungerar i vårt land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Rätten till en rättvis rättegång

Det är inte bara i samband med flera allvarliga brottsmål som den svenska rättvisan inte längre fungerar som den skall. Långt vanligare är att domstolarna inte bryr sig om att tillhandahålla rättvisa rättegångar i samband med ekonomiska tvistemål, för att sedan underlåta att rätta till dessa allvarliga fel i högre rättsinstans.

Efter andra världskriget avslutats bildades Europarådet för att förebygga och förhindra de rättsövergrepp i framtiden, som efter politiska beslut och de stora övergrepp som skedde i stor skala – som sedan sanktionerades av domstolarna i Tyskland – efter Hitlers makttillträde. Den Europeiska konventionen angående skydd för de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950, trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399). Men det skulle dröja enda fram till 1995 innan Europakonventionen blev svensk lag – men som fortfarande i följs i många rättegångar som jag tagit del av och skrivit om – utan att man brytt sig om att rätta till uppenbara felaktigheter som förekommer i domsluten.

Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kapitlet 11 i Regeringsformen. (RF). Det var först år 2010 lagändringen av RF tillkom i Sverige med meningen ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skäligt tid” som skrevs in i RF. Att svenska domstolar inte fungerar som de skall i bankmål – och i de många brottsmål och tvistemål jag skrivit om – är jag nog den svensk i egenskap av både författare och skribent i finansrätt som skrivit det flesta artiklar om i både riks- och lokalpress och redogjort för i flera av mina böcker.

De svenska domstolarnas handläggning av bankmål – visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen 1987 – 1993. (2 000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) I de flesta mål som jag tagit del av sedan dess visar tydligt att domstolarna fortfarande inte bryr sig om att pröva bankmål i sin helhet och på ett uppenbart sätt diskriminerar både entreprenörer, uppfinnare och handelsagenter i flera av de många tvistemål jag skrivit om.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta – vad som står i skriftliga avtal – och glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde eller förhöra vittnen som åberopas.

Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar eller att Högsta domstolen brytt sig om att pröva fallen.

Artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle där Europakonventionen (EKMR) fastställer att rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid. Syftet med artikel 6 (som fortfarande inte uppfylls i Sverige) är att den skall vara en minimirättighet som Sverige som numera är bundet av EKMR, har förpliktat sig att leva upp till.

Ytterligare en princip som gäller under artikel 6 är principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Ett kontradiktoriskt förfarande innebär att båda parterna i processen är medvetna om- och har fått kännedom om, allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet, samt båda parter har möjlighet att föra sin talan i processen.

I flera fall som jag tagit del av där domstolen velat avsluta målet till en partens nackdel utan att parterna först fått möjlighet att kommentera uppgifterna i målet och erhålla den bevisning som den en parten har rätt att ta del och som skall finnas tillgänglig enligt avtal.

Varför dröjde det enda fram till 1996 innan Sverige överhuvudtaget erkände Europadomstolens jurisdiktion och därigenom gav möjlighet att pröva svenska rättsregler förenlighet med Europakonventionen? Detta borde ju ha skett redan 1995 när Sverige inträdde som medlem i EU och införlivade EKMR med svensk rätt

Om en domstol inte uppfyller nämnda krav måste ju felet rättas till genom omprövning i en oavhängig och opartisk högra domstolsinstans. Men det förutsätter naturligtvis att den högre rättsinstansen har möjlighet att göra en fullständig omprövning av fallen och inte att enbart prövar om till exempel rättstillämpningen varit korrekt.

Detta förpliktande har Sverige försökt att undanröja genom införandet av ”En modernare rättegång. (EMR-reformen) som gör att det numera krävs prövningstillstånd i överklagandet till högre rättsinstans i både hovrätt och Högsta domstolen (HD). Vare sig hovrätt eller HD ger sedan en ordentlig motivering varför målen inte skall prövas trots att både jäv och rättegångsfel förekommit och rättsregler åsidosatts.

När det gäller misstanke om brott bör polis och åklagare reagera omgående, vilket inte längre sker. Det framgår av fallet NJA 2005 s 462. I detta fall gick det sju år mellan att företaget delgavs misstanke om brott, tills att fallet avgjordes i domstol. Numera hinner vare sig polis eller åklagare ens att utreda alla brottsmisstankar, även när skriftliga bevis föreligger och det är klargjort på vilket sätt brotten har begåtts och vem som begått brotten. I fallet NJA 2005 avgjorde HD att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i EKMR hade kränkts.

Men om vare sig brottsmål eller tvistemål prövas i högre rättsinstans har Sverige, enligt min uppfattning, utmanas både EU-rätten och Europakonventionen genom att inte längre ge de parter som har rätt till en rättvis rättegång någon möjlighet att driva sin talan vidare trots att vare sig rättsregler följts och uppenbara jäv föreligger.

Enligt praxis, NJA 2005 s 462, NJA 2007 s 584, NJA 2007 s 295 då det ansetts att en enskildes rätt till en rättvis rättegång kränkts enligt artikel 6 i EKMR. Skadestånd har delats ut då Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt EKMR.

Även i NJA 2010 s 363 prövade HD, som första instans, om staten brutit mot den enskildes rätt till rättegång inom en skälig tid vid en långsam handläggning av mål. HD har således infört principen om att en överträdelse av artikel 6 EKMR utgör en självständig grund för att en nationell domstol ska kunna dela ut skadestånd.

Min fråga är därför om svenska domstolar numera, med hjälp av EMRA-reformen vill avsluta mål i förtid, utan att ta någon hänsyn till de allvarliga rättegångsfel som numera begås redan i första rättsinstans, bara för att slippa betala skadestånd för långsam handläggning i domstol.

I så fall begår domstolen, med regeringens goda minne självmål, när rättssäkerheten setts ur spel och ytterligare försämras, så att mål inte längre prövas till alla delar, enligt både EU-rätten och Europakonventionens bestämmelser.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Gäller inte sanningsprincipen i svenska domstolar?

Att domar har rättskraft är en självklarhet som regleras i rättegångsbalken (1942:740). I tvistemål framgår detta i 17 kapitlet 11 § och avseende brottsmål i 30 kapitlet 9 §. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Men vad händer då om käranden eller svaranden vinner – brottsmål eller tvistemål – genom att ljuga eller förfalska inlämnade handlingar?

Min uppfattning är: att begå mened i domstol eller förfalska inlämnade handlingar borde ge fängelsestraff. En uppfattning som inte verkar slagit igenom i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD) , vilket framgår i flera mål som jag tagit del av och skrivit om. I hovrätten sker detta numera genom att bara avvisa överklagandet i HD inte lämna prövningstillstånd eller genom att inte återföra målet till hovrätten för en fullständig omprövning.

När sedan HD även avvisar resningsansökningar får den som förlorat på grund av osanna partsinlagor eller förfalskade inlagor aldrig någon ”rättvis” rättegång”(artikel 6:1) enligt Den Europeiska Konventionen om det mänskliga rättigheterna och grundläggande friheternas( Europakonventionens) bestämmelser, som numera ingår i svensk lag.

Om ett mål inte prövas efter sina verkliga omständigheter i svenska domstolar- i minst en rättsinstans – riskerar ju den som blivit utsatt för brott aldrig någon chans till prövning i vare sig i hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed bryter domstolen mot den regel som säger att ett mål skall prövas i två rättsinstanser, om det finns anledning, vilket gäller både stora och små mål.

Låt mig därför få berätta om två ärenden, som aldrig prövats efter sin rätta omständigheter.

Det ena målet handlar om en talan mot en statlig stiftelse, som tillkommit för att hjälpa företagare. Omständigheterna faller under brottsbalken. Tvistevärdet är cirka 58 miljoner kronor. Målet gäller bevisning av falsk urkund, mened från inkallade vittnen och därför en begäran om återförvisning av målet för prövningstillstånd och fullständig omprövning.

Urkundsförfalskningen har genomförts för att dölja företagets verkliga marknadsvärde på 175 miljoner kronor. Resultatet i tingsrätten har blivit ett domslut som grundat sig på att företaget helt skulle sakna värde. Det handlar således om grov förfalskning. Målet borde därför falla väl inom ramen för prövningstillstånd.

Eftersom målet aldrig prövades i hovrätten överklagades beslutet till HD som aldrig återförvisade målet. Även den första inlämnade resningsansökan med begäran om återförvisning av målet till hovrätten har avvisats.

Det andra målet gäller ett konkursärende. Till ett konkursbo räknas – såväl enligt äldre konkurslag (2 kapitlet 27 §) , vilket är tillämpligt i detta mål, som enligt den nya konkurslagen (3 kapitlet 3 §) – att all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet skall kunna utmätas.

Enligt 49 § femte stycket i konkurslagen om mervärdeskatt får fordran på överskjutande ingående skatt ej utmätas. Följaktligen ingick inte bolagets skattefordran i konkursboet.

Utbetalning av skatten har inte skett under konkursen utan först flera år efter konkursens avslutande. Utbetalningen har kommit till stånd först efter talan av handelsbolagets delägare. Konkursboet har icke på sätt i 1 kapitlet 22 § i den äldre övertagit denna talan varför skatten borde återbetalats till handelsbolagets delägare.

I själva konkursprocessen gjorde konkursförvaltaren bedömningen att skatteprocessen i länsrätten inte skulle tillföra konkursboet några medel. Av detta framgår otvetydigt att konkursbolaget inte övertagit handelsbolagets talan i mervärdeskattemålet.

Redan vid de inledande förhandlingarna i länsrätten – i själva momsärendet – klargjorde rättens ordförande att konkursboet inte var part i målet. Ändå lade konkursförvaltaren i ett senare skede beslag på hela beloppet.

I detta ärende som handelsbolaget begärt resning i vid flera tillfällen framgår bland annat att konkursförvaltaren hittade på skulder som inte fanns i handelsbolaget. Han tog även upp ett lån som redan var återbetalt. Allt detta framgick av handelsbolaget kassaböcker. Värdet på handelsbolagets pant togs inte upp i slutredovisningen. Banken informerade inte heller tingsrätten om att det fanns ordentliga säkerheter för lånen.

Trots konkursförvaltarens alla försök att bevisa att konkursbolaget var på obestånd, visade konkursboupptäckningen upp ett överskott på 529.355 kronor och 25 öre, som i själva verket var betydligt högre. Handelsbolaget borde därför aldrig försatts i konkurs.

Mot den bakgrunden var handelsbolaget inte ens var konkursmässigt borde delägarna i detta handelsbolaget – enligt sanningsprincipen – fått upprättelse för länge sedan och konkursförvaltaren – enligt min uppfattning – åtalats och straffats för vad han ställde till med.

I praxis har faktiskt HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Det har skett genom rättsfallet NJA 2010 sidan 295 när det gäller orubblighetsprincipen. Detta har fått till konsekvens att sanningsprincipen tunnats ut och inte tillåts slå igenom på samma sätt som tidigare, trots att sanningsprincipen – enligt min uppfattning – borde vara en grundläggande princip för den svenska domstolens uppfattning om hur alla mål skall hanteras.

I de fall där domstolens avgörande är materiellt oriktiga och det finns starka skäl ifrågasätta avgörandens riktighet borde det svenska rättssystemet korrigera dessa felaktigheter genom att bevilja överklaganden och resningar i en helt annan utsträckning än vad som sker i dag. Annars riskerar hela det svenska rättssystemet att förlora sin legitimitet.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Får domare och polis verkligen undanhålla bevisning?

Frågan är faktiskt berättigad, hur orimlig den vid en första anblick ändå kan låta i en svensk kontext. Det skriver Mats Lönnerblad, mångårig författare och skribent i finansrätt.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag i flera böcker refererat till olika fall där detta har skett. Det har skapat orimliga juridiska och ekonomiska konsekvenser för både käranden och svaranden som drabbats, och det i både brottmål och tvistemål, när deras ärenden hanterats av svenska domstolar.

Låt mig först i tre aktuella ärenden visa vilka regler som gäller och vilka konsekvenser detta får. Det ställer jag i kontrast till vilka regler som gäller enligt Europadomstolen, alltså regler som trädde i kraft redan den 3 september 1953. Sverige som nation har försökt slippa att förbinda sig att följa Europakonventionens bestämmelser, trots att Sverige ratificerade Europakonventionens bestämmelser 4 februari 1952. Konventionen införlivades i vår lagstiftning först den 1 januari 1995.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stipulerar i artikel 6 att ”rätten till en rättvis rättegång” utgör en av de mest grundläggande rättigheterna, vilket bland annat innebär rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid. Men det sker inte i Sverige. Svenska domstolar har även låtit jäv, mened, rättegångsfel och undanhållande och förvanskning av bevis passera ostraffat, och det i flera fall som jag tagit del av, och skrivit om.

En annan grundläggande regel och princip som inte följs handlar om avtalslagen, och då närmare bestämt den som säger att avtal skall hållas, pacta sunt servanda.

Låt mig därför kortfattat berättat vad som skett i tre fortfarande pågående mål.

Det första målet har pågått i mer än två år, genom alla rättsinstanser, och är både ett brottmål och ett tvistemål. Ärendet anmäldes till Justitiekanslern, som beslutade att inte vidta några åtgärder.

Fortfarande har målet inte kunnat prövas i sin helhet. Detta beror på att kärandesidan, genom att inte tillåtas granska bevisningen i målet, som svarandesidan dock har tillgänglig, inte kunnat slutföra sin talan. Och det problemet uppstod redan i första rättsinstans, trots att det finns ett skriftligt avtal som undertecknats och bevittnats av bägge parterna, om hur denna granskning skall ske.

Det skriftliga avtalet mellan parterna stipulerar att kärandena har rätt att själva, eller tillsammans med bolagets revisor, granska motpartens bokföring varje år. Svarandens bokföring utgör den viktigaste bevisningen i detta mål.

Den allvarligaste delen av målet – som anmälts till polisens bedrägerirotel – handlar om hur kärandena drabbats av svarandens kriminella handlingar, och på grund av detta inte längre kan bedriva någon verksamhet överhuvudtaget.

Svaranden har erkänt brott. När kärandena vill få brottet bekräftat, via polisens bedrägerirotel, vilket borde kunna ske genom ett enkelt telefonsamtal med svaranden, inkom ett svar från polisen den 7 mars 2017: ”Vi har tyvärr inte en enda handläggare ledig. Samtliga sitter med frihetsberövade personer och de har företräde”.

Det andra målet som pågått mer än tre år i tingsrätten är både ett brottmål och tvistemål där käranden redan förlorat målet, i första rättsinstans, på grund av att svarandens ombud förfalskat ett dokument, vilket utgör den viktigaste bevisningen i målet. Målet är överklagat till hovrätten som beslutat att inte meddelat prövningstillstånd, ett beslut som i sin tur överklagats till Högsta domstolen för domvilla.

Handläggningen är också anmäld till Justitiekanslern som hittills inte vidtagit några åtgärder.

Den polis som skulle utreda ärendet informerade käranden, på ett vänligt och korrekt sätt, att detta ärende låg utanför hennes specialområde, som närmare bestämt utgjordes av droghandel och småbrott. Men istället för att vidarebefordra handläggningen till en sakkunnigt mer lämpad polis vidtog hon inte några som helst åtgärder, utan valde istället att avskriva brottmålet.

Det är lätt att likna bägge dessa domstolsprocesser med det som beskrivs i Franz Kafkas roman Processen, eller med en annan term från litteraturen, Moment 22. Det har blivit en evig rundgång i våra domstolar. Den fråga som jag, och flera andra journalister och skribenter, ställer oss är helt enkelt varför vi inte har kommit längre i vårt moderna samhälle?

De nya bestämmelserna och reglerna som trädde i kraft med reformen En modernare rättegång, eller genom Europakonventionen, följs fortfarande inte av våra domstolar, där både brottmål och tvistemål kan få pågå i evigheter.

Det tredje målet som pågått under fem år handlar om både brottmål och tvistemål där svarandena efter fem år till slut fått rätt i sak, och där anklagelserna om brott varit både felaktiga och grundlösa och allvarlig skadat de som anklagats för detta brott ekonomiskt.

Några av de felaktigt anklagade har drabbats hårt, genom att inte kunna arbeta under hela den tid rättegången hittills pågått. Den friande domen i målet överklagades för övrigt aldrig till hovrätten. Samma fall handläggs nu som tvistemål. Det är det största tvistemål mot flera parter som någonsin pågått i Sverige. Målet beräknas vara klart i första rättsinstans någon gång runt midsommar.

Min uppfattning är att både svaranden och käranden skall behandlas lika och inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i inget av dessa tre pågående mål har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Författare och skribent i finansrätt

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen ”marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com