Mats Lönnerblad

Rätten till en rättvis rättegång

Det är inte bara i samband med flera allvarliga brottsmål som den svenska rättvisan inte längre fungerar som den skall. Långt vanligare är att domstolarna inte bryr sig om att tillhandahålla rättvisa rättegångar i samband med ekonomiska tvistemål, för att sedan underlåta att rätta till dessa allvarliga fel i högre rättsinstans.

Efter andra världskriget avslutats bildades Europarådet för att förebygga och förhindra de rättsövergrepp i framtiden, som efter politiska beslut och de stora övergrepp som skedde i stor skala – som sedan sanktionerades av domstolarna i Tyskland – efter Hitlers makttillträde. Den Europeiska konventionen angående skydd för de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950, trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399). Men det skulle dröja enda fram till 1995 innan Europakonventionen blev svensk lag – men som fortfarande i följs i många rättegångar som jag tagit del av och skrivit om – utan att man brytt sig om att rätta till uppenbara felaktigheter som förekommer i domsluten.

Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kapitlet 11 i Regeringsformen. (RF). Det var först år 2010 lagändringen av RF tillkom i Sverige med meningen ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skäligt tid” som skrevs in i RF. Att svenska domstolar inte fungerar som de skall i bankmål – och i de många brottsmål och tvistemål jag skrivit om – är jag nog den svensk i egenskap av både författare och skribent i finansrätt som skrivit det flesta artiklar om i både riks- och lokalpress och redogjort för i flera av mina böcker.

De svenska domstolarnas handläggning av bankmål – visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen 1987 – 1993. (2 000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) I de flesta mål som jag tagit del av sedan dess visar tydligt att domstolarna fortfarande inte bryr sig om att pröva bankmål i sin helhet och på ett uppenbart sätt diskriminerar både entreprenörer, uppfinnare och handelsagenter i flera av de många tvistemål jag skrivit om.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta – vad som står i skriftliga avtal – och glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde eller förhöra vittnen som åberopas.

Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar eller att Högsta domstolen brytt sig om att pröva fallen.

Artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle där Europakonventionen (EKMR) fastställer att rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid. Syftet med artikel 6 (som fortfarande inte uppfylls i Sverige) är att den skall vara en minimirättighet som Sverige som numera är bundet av EKMR, har förpliktat sig att leva upp till.

Ytterligare en princip som gäller under artikel 6 är principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Ett kontradiktoriskt förfarande innebär att båda parterna i processen är medvetna om- och har fått kännedom om, allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet, samt båda parter har möjlighet att föra sin talan i processen.

I flera fall som jag tagit del av där domstolen velat avsluta målet till en partens nackdel utan att parterna först fått möjlighet att kommentera uppgifterna i målet och erhålla den bevisning som den en parten har rätt att ta del och som skall finnas tillgänglig enligt avtal.

Varför dröjde det enda fram till 1996 innan Sverige överhuvudtaget erkände Europadomstolens jurisdiktion och därigenom gav möjlighet att pröva svenska rättsregler förenlighet med Europakonventionen? Detta borde ju ha skett redan 1995 när Sverige inträdde som medlem i EU och införlivade EKMR med svensk rätt

Om en domstol inte uppfyller nämnda krav måste ju felet rättas till genom omprövning i en oavhängig och opartisk högra domstolsinstans. Men det förutsätter naturligtvis att den högre rättsinstansen har möjlighet att göra en fullständig omprövning av fallen och inte att enbart prövar om till exempel rättstillämpningen varit korrekt.

Detta förpliktande har Sverige försökt att undanröja genom införandet av ”En modernare rättegång. (EMR-reformen) som gör att det numera krävs prövningstillstånd i överklagandet till högre rättsinstans i både hovrätt och Högsta domstolen (HD). Vare sig hovrätt eller HD ger sedan en ordentlig motivering varför målen inte skall prövas trots att både jäv och rättegångsfel förekommit och rättsregler åsidosatts.

När det gäller misstanke om brott bör polis och åklagare reagera omgående, vilket inte längre sker. Det framgår av fallet NJA 2005 s 462. I detta fall gick det sju år mellan att företaget delgavs misstanke om brott, tills att fallet avgjordes i domstol. Numera hinner vare sig polis eller åklagare ens att utreda alla brottsmisstankar, även när skriftliga bevis föreligger och det är klargjort på vilket sätt brotten har begåtts och vem som begått brotten. I fallet NJA 2005 avgjorde HD att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i EKMR hade kränkts.

Men om vare sig brottsmål eller tvistemål prövas i högre rättsinstans har Sverige, enligt min uppfattning, utmanas både EU-rätten och Europakonventionen genom att inte längre ge de parter som har rätt till en rättvis rättegång någon möjlighet att driva sin talan vidare trots att vare sig rättsregler följts och uppenbara jäv föreligger.

Enligt praxis, NJA 2005 s 462, NJA 2007 s 584, NJA 2007 s 295 då det ansetts att en enskildes rätt till en rättvis rättegång kränkts enligt artikel 6 i EKMR. Skadestånd har delats ut då Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt EKMR.

Även i NJA 2010 s 363 prövade HD, som första instans, om staten brutit mot den enskildes rätt till rättegång inom en skälig tid vid en långsam handläggning av mål. HD har således infört principen om att en överträdelse av artikel 6 EKMR utgör en självständig grund för att en nationell domstol ska kunna dela ut skadestånd.

Min fråga är därför om svenska domstolar numera, med hjälp av EMRA-reformen vill avsluta mål i förtid, utan att ta någon hänsyn till de allvarliga rättegångsfel som numera begås redan i första rättsinstans, bara för att slippa betala skadestånd för långsam handläggning i domstol.

I så fall begår domstolen, med regeringens goda minne självmål, när rättssäkerheten setts ur spel och ytterligare försämras, så att mål inte längre prövas till alla delar, enligt både EU-rätten och Europakonventionens bestämmelser.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Gäller inte sanningsprincipen i svenska domstolar?

Att domar har rättskraft är en självklarhet som regleras i rättegångsbalken (1942:740). I tvistemål framgår detta i 17 kapitlet 11 § och avseende brottsmål i 30 kapitlet 9 §. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Men vad händer då om käranden eller svaranden vinner – brottsmål eller tvistemål – genom att ljuga eller förfalska inlämnade handlingar?

Min uppfattning är: att begå mened i domstol eller förfalska inlämnade handlingar borde ge fängelsestraff. En uppfattning som inte verkar slagit igenom i vare sig hovrätt eller Högsta domstolen (HD) , vilket framgår i flera mål som jag tagit del av och skrivit om. I hovrätten sker detta numera genom att bara avvisa överklagandet i HD inte lämna prövningstillstånd eller genom att inte återföra målet till hovrätten för en fullständig omprövning.

När sedan HD även avvisar resningsansökningar får den som förlorat på grund av osanna partsinlagor eller förfalskade inlagor aldrig någon ”rättvis” rättegång”(artikel 6:1) enligt Den Europeiska Konventionen om det mänskliga rättigheterna och grundläggande friheternas( Europakonventionens) bestämmelser, som numera ingår i svensk lag.

Om ett mål inte prövas efter sina verkliga omständigheter i svenska domstolar- i minst en rättsinstans – riskerar ju den som blivit utsatt för brott aldrig någon chans till prövning i vare sig i hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed bryter domstolen mot den regel som säger att ett mål skall prövas i två rättsinstanser, om det finns anledning, vilket gäller både stora och små mål.

Låt mig därför få berätta om två ärenden, som aldrig prövats efter sin rätta omständigheter.

Det ena målet handlar om en talan mot en statlig stiftelse, som tillkommit för att hjälpa företagare. Omständigheterna faller under brottsbalken. Tvistevärdet är cirka 58 miljoner kronor. Målet gäller bevisning av falsk urkund, mened från inkallade vittnen och därför en begäran om återförvisning av målet för prövningstillstånd och fullständig omprövning.

Urkundsförfalskningen har genomförts för att dölja företagets verkliga marknadsvärde på 175 miljoner kronor. Resultatet i tingsrätten har blivit ett domslut som grundat sig på att företaget helt skulle sakna värde. Det handlar således om grov förfalskning. Målet borde därför falla väl inom ramen för prövningstillstånd.

Eftersom målet aldrig prövades i hovrätten överklagades beslutet till HD som aldrig återförvisade målet. Även den första inlämnade resningsansökan med begäran om återförvisning av målet till hovrätten har avvisats.

Det andra målet gäller ett konkursärende. Till ett konkursbo räknas – såväl enligt äldre konkurslag (2 kapitlet 27 §) , vilket är tillämpligt i detta mål, som enligt den nya konkurslagen (3 kapitlet 3 §) – att all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet skall kunna utmätas.

Enligt 49 § femte stycket i konkurslagen om mervärdeskatt får fordran på överskjutande ingående skatt ej utmätas. Följaktligen ingick inte bolagets skattefordran i konkursboet.

Utbetalning av skatten har inte skett under konkursen utan först flera år efter konkursens avslutande. Utbetalningen har kommit till stånd först efter talan av handelsbolagets delägare. Konkursboet har icke på sätt i 1 kapitlet 22 § i den äldre övertagit denna talan varför skatten borde återbetalats till handelsbolagets delägare.

I själva konkursprocessen gjorde konkursförvaltaren bedömningen att skatteprocessen i länsrätten inte skulle tillföra konkursboet några medel. Av detta framgår otvetydigt att konkursbolaget inte övertagit handelsbolagets talan i mervärdeskattemålet.

Redan vid de inledande förhandlingarna i länsrätten – i själva momsärendet – klargjorde rättens ordförande att konkursboet inte var part i målet. Ändå lade konkursförvaltaren i ett senare skede beslag på hela beloppet.

I detta ärende som handelsbolaget begärt resning i vid flera tillfällen framgår bland annat att konkursförvaltaren hittade på skulder som inte fanns i handelsbolaget. Han tog även upp ett lån som redan var återbetalt. Allt detta framgick av handelsbolaget kassaböcker. Värdet på handelsbolagets pant togs inte upp i slutredovisningen. Banken informerade inte heller tingsrätten om att det fanns ordentliga säkerheter för lånen.

Trots konkursförvaltarens alla försök att bevisa att konkursbolaget var på obestånd, visade konkursboupptäckningen upp ett överskott på 529.355 kronor och 25 öre, som i själva verket var betydligt högre. Handelsbolaget borde därför aldrig försatts i konkurs.

Mot den bakgrunden var handelsbolaget inte ens var konkursmässigt borde delägarna i detta handelsbolaget – enligt sanningsprincipen – fått upprättelse för länge sedan och konkursförvaltaren – enligt min uppfattning – åtalats och straffats för vad han ställde till med.

I praxis har faktiskt HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Det har skett genom rättsfallet NJA 2010 sidan 295 när det gäller orubblighetsprincipen. Detta har fått till konsekvens att sanningsprincipen tunnats ut och inte tillåts slå igenom på samma sätt som tidigare, trots att sanningsprincipen – enligt min uppfattning – borde vara en grundläggande princip för den svenska domstolens uppfattning om hur alla mål skall hanteras.

I de fall där domstolens avgörande är materiellt oriktiga och det finns starka skäl ifrågasätta avgörandens riktighet borde det svenska rättssystemet korrigera dessa felaktigheter genom att bevilja överklaganden och resningar i en helt annan utsträckning än vad som sker i dag. Annars riskerar hela det svenska rättssystemet att förlora sin legitimitet.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Får domare och polis verkligen undanhålla bevisning?

Frågan är faktiskt berättigad, hur orimlig den vid en första anblick ändå kan låta i en svensk kontext. Det skriver Mats Lönnerblad, mångårig författare och skribent i finansrätt.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag i flera böcker refererat till olika fall där detta har skett. Det har skapat orimliga juridiska och ekonomiska konsekvenser för både käranden och svaranden som drabbats, och det i både brottmål och tvistemål, när deras ärenden hanterats av svenska domstolar.

Låt mig först i tre aktuella ärenden visa vilka regler som gäller och vilka konsekvenser detta får. Det ställer jag i kontrast till vilka regler som gäller enligt Europadomstolen, alltså regler som trädde i kraft redan den 3 september 1953. Sverige som nation har försökt slippa att förbinda sig att följa Europakonventionens bestämmelser, trots att Sverige ratificerade Europakonventionens bestämmelser 4 februari 1952. Konventionen införlivades i vår lagstiftning först den 1 januari 1995.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stipulerar i artikel 6 att ”rätten till en rättvis rättegång” utgör en av de mest grundläggande rättigheterna, vilket bland annat innebär rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid. Men det sker inte i Sverige. Svenska domstolar har även låtit jäv, mened, rättegångsfel och undanhållande och förvanskning av bevis passera ostraffat, och det i flera fall som jag tagit del av, och skrivit om.

En annan grundläggande regel och princip som inte följs handlar om avtalslagen, och då närmare bestämt den som säger att avtal skall hållas, pacta sunt servanda.

Låt mig därför kortfattat berättat vad som skett i tre fortfarande pågående mål.

Det första målet har pågått i mer än två år, genom alla rättsinstanser, och är både ett brottmål och ett tvistemål. Ärendet anmäldes till Justitiekanslern, som beslutade att inte vidta några åtgärder.

Fortfarande har målet inte kunnat prövas i sin helhet. Detta beror på att kärandesidan, genom att inte tillåtas granska bevisningen i målet, som svarandesidan dock har tillgänglig, inte kunnat slutföra sin talan. Och det problemet uppstod redan i första rättsinstans, trots att det finns ett skriftligt avtal som undertecknats och bevittnats av bägge parterna, om hur denna granskning skall ske.

Det skriftliga avtalet mellan parterna stipulerar att kärandena har rätt att själva, eller tillsammans med bolagets revisor, granska motpartens bokföring varje år. Svarandens bokföring utgör den viktigaste bevisningen i detta mål.

Den allvarligaste delen av målet – som anmälts till polisens bedrägerirotel – handlar om hur kärandena drabbats av svarandens kriminella handlingar, och på grund av detta inte längre kan bedriva någon verksamhet överhuvudtaget.

Svaranden har erkänt brott. När kärandena vill få brottet bekräftat, via polisens bedrägerirotel, vilket borde kunna ske genom ett enkelt telefonsamtal med svaranden, inkom ett svar från polisen den 7 mars 2017: ”Vi har tyvärr inte en enda handläggare ledig. Samtliga sitter med frihetsberövade personer och de har företräde”.

Det andra målet som pågått mer än tre år i tingsrätten är både ett brottmål och tvistemål där käranden redan förlorat målet, i första rättsinstans, på grund av att svarandens ombud förfalskat ett dokument, vilket utgör den viktigaste bevisningen i målet. Målet är överklagat till hovrätten som beslutat att inte meddelat prövningstillstånd, ett beslut som i sin tur överklagats till Högsta domstolen för domvilla.

Handläggningen är också anmäld till Justitiekanslern som hittills inte vidtagit några åtgärder.

Den polis som skulle utreda ärendet informerade käranden, på ett vänligt och korrekt sätt, att detta ärende låg utanför hennes specialområde, som närmare bestämt utgjordes av droghandel och småbrott. Men istället för att vidarebefordra handläggningen till en sakkunnigt mer lämpad polis vidtog hon inte några som helst åtgärder, utan valde istället att avskriva brottmålet.

Det är lätt att likna bägge dessa domstolsprocesser med det som beskrivs i Franz Kafkas roman Processen, eller med en annan term från litteraturen, Moment 22. Det har blivit en evig rundgång i våra domstolar. Den fråga som jag, och flera andra journalister och skribenter, ställer oss är helt enkelt varför vi inte har kommit längre i vårt moderna samhälle?

De nya bestämmelserna och reglerna som trädde i kraft med reformen En modernare rättegång, eller genom Europakonventionen, följs fortfarande inte av våra domstolar, där både brottmål och tvistemål kan få pågå i evigheter.

Det tredje målet som pågått under fem år handlar om både brottmål och tvistemål där svarandena efter fem år till slut fått rätt i sak, och där anklagelserna om brott varit både felaktiga och grundlösa och allvarlig skadat de som anklagats för detta brott ekonomiskt.

Några av de felaktigt anklagade har drabbats hårt, genom att inte kunna arbeta under hela den tid rättegången hittills pågått. Den friande domen i målet överklagades för övrigt aldrig till hovrätten. Samma fall handläggs nu som tvistemål. Det är det största tvistemål mot flera parter som någonsin pågått i Sverige. Målet beräknas vara klart i första rättsinstans någon gång runt midsommar.

Min uppfattning är att både svaranden och käranden skall behandlas lika och inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i inget av dessa tre pågående mål har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Författare och skribent i finansrätt

Domstolstrots

När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna av de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (utgiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.
I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.
Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen ”marknadsföringsinsatser/nyttigheter” i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.
Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.
10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.
Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.
I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa. I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

De frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott?

Borde inte den nuvarande regering reagera med kraft och se till att omgående åtgärder riktas mot de domare som inte följer lagen och EU:s direktiv (som blivit svensk lag) och myndigheter som inte bryr sig om att följa det regelverk som gäller för offentlig upphandling?

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)
abcdlonnerblad @ hotmail.com

Lagtrots

Enligt 16 § i Rättegångsbalkens 42:a kapitel 16:onde paragrafen gäller bland annat följande villkor: ”Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall (min kursivering) rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkande och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Parterna skall (min kursivering) innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.”

Denna lag (2005:683) är således absolut och måste sedan 2005 följas redan i tingsrätten; i tvistemål, där parterna ofta har diametralt helt olika uppfattningar om vad som är viktigast i varje mål för att vinna framgång.

De svenska domstolarna tvingas nu göra en korrekt sammanställning av hela målet, redan i första rättsinstans – där bägge parterna får tillstånd att yttra sig i viktiga sakfrågor och inlämnad bevisning – redan innan huvudförhandling och hovrätten fattar beslut om att bevilja eller avslå överklagande i nästa rättsinstans. Det finns således inte längre utrymme för det godtycke och otydligheter som tidigare funnits i många tingsrättsdomar – som jag tagit del av.

I de mål där tingsrätten försummar att göra detta begår de lagtrots som resulterar i att huvudförhandlingen inte följer EMR-reformens regler ( som återfinns i regelverket för ”En modernare rättegång”)

Upprättas inte denna sammanställning kan ju domarna åsidosätta den en partens (kärandens eller svarandens) muntliga och skriftliga bevisning i domen. När målet överklagas till nästa rättsinstans ger en bra sammanfattning den röda tråden som hovrätten kan följa som legat till grund för domslutet där de skall pröva, om de kan bevilja prövningstillstånd.

En korrekt sammanställning hade även försäkrat bägge parterna att domarna kunna följa hela förberedelsen i förhandlingen och bättre förstå den komplexa värld som gäller för både globala företag, medelstora och mindre företag samt för handelsagenter som omfattas av EU:s direktiv som ovillkorligen måste följas av svenska domstolar, men som fortfarande inte följs i många mål.
Risken är att begäran om prövningstillstånd i komplexa mål annars blir fortsatt bristfälliga när domstolen dom helt grundas på bara den ena partens muntliga och skriftliga bevisning och tingsrätten inte beaktar om denna bevisning har varit belastad med upprepade meneder från ena parten och försök till grova förvrängningar av fakta och händelseförlopp.

En bristfällig sammanställning i tingsrätten försvårar ju hovrättens möjligheter att ta till sig en ”rättvis prövning” av målet enligt Europakonventionens bestämmelser, som tidigare aktivt motarbetats av både svenska regeringar och domstolar, men som tack vare Sveriges inträde i EU sedan 1995, återfinns som tvingande bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Domstolarnas uppgift är ju att ytterst upprätthålla rättsordningen. Domstolarna och domarna skall ju garantera att alla kan få sina rättigheter och skyldigheter fastställda i rimlig tid och på ett objektivt och oberoende sätt.

Detta framgår också om de jävsregler som gäller och som måste åtgärdas både i samband med rättegången redan i första instans och i samband med överklagande i alla mål. När det gäller vilka regler som gäller för domarjäv framgår dessa i Rättegångsbalkens 4 §§ 14–15 där det framgår att det inte får föreligga något sådant särskilt i lag angivet förhållande som medför att domaren är jävig att handlägga målet och inte heller någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Även villkoren för en domares opartiskhet återfinns i Europakonventionens artikel 6.

Europakonventionens tolkning av artikeln innefattar bestämmelser och krav på subjektiv opartiskhet, det vill säga att domaren rent faktiskt måste vara opartisk, dels krav på objektiv opartiskhet, vilket innebär att om att objektiva betraktare inte får hysa något tvivel på domstolens opartiskhet.

Min egen uppfattning är att efter att i min egenskap efter många år som vice ordförande i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) tagit del av ett stort antal domar där en ordentlig sammanställning saknas. En ordentlig redovisning måste därför till av både grunder och omständigheter, redan i tingsrätten.

Ökade krav på domstolarna objektivitet måste därför ställas och det tjänstemannaansvaret som togs bort redan 1976 måste återinföras för att alla som tvistar i domstol skall kunna erhålla ”en rättvis rättegång” enligt både svensk lag och Europakonventions bestämmelser.

När ett mål som inte prövas på rätt sätt redan i första rättsinstans kan ju lagtrots uppstå i tvistemål, om målet aldrig prövats efter det rätta grunderna eller att det inte heller finns någon riktig sammanställning innan huvudförhandling, som parterna inte ens fått tillfälle att yttra sig om innan huvudförhandling i varje mål.

Mats Lönnerblad
Författare och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige

Svenska domare tvingas följa EU-rätten

Svenska domare har aldrig blivit så kritiserade för att inte följa gällande rättsregler som sedan Sverige gick med i EU. Domen som tydliggör domares tjänstefel borde få mer uppmärksamhet. Se hovrätten i Malmös mål B 680-96. Även justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid Riksmötet 2000-2001. Nyttig läsning för den som är inblandad i tvistemål.

Domen är oerhört viktig eftersom Högsta domstolen äntligen, en gång för alla, har slagit fast vilka fel en domare inte får göra sig skyldig till.

I mål B 680-96 slår hovrätten en gång för alla fast vilka fel en domare inte får göra. En rådman vid en tingsrätt i södra Sverige råkade ut för överåklagare Hans Lindbergs kritiska granskning avseende flera fall av mycket grova tjänstefel. Domen blev fastställd i Högsta domstolen (HD: B 114-99). Själva domen är på inte mindre än 200 sidor, plus bilagor. Överåklagaren har på uppdrag av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklund åtalat rådmannen för inte mindre än 29 fall av mer eller mindre mycket grova tjänstefel.

De viktigaste reglerna, som domare ovillkorligen måste följa, återfinns i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen blev inte svensk lag förrän 1995. Från och med den 1 januari 1995 gäller också EU-rätten i Sverige.

Svenska domare är även skyldiga att följa rättegångsbalken i alla mål. Desto svårare måste det vara att känna till vilka rättsregler som gäller och hur man ska döma i tvistemål, eftersom de politiska förarbetena inte längre gäller på samma sätt som tidigare, efter den 1 januari 1995.

Under de första åren efter vårt medlemskap i EU fick nästan vilka grova rättegångsfel som helst passera, utan att vare sig JO eller JK vidtog några åtgärder.

Chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundhs åtgärd att låta Hans Lindberg åtala rådmannen för tjänstefel var således mycket välkommen och efterlängtad. Det innebär att Sverige äntligen fick en ordentlig prejudikatdom på hur domare ska verka i rätten. Den dömda domaren har gjort sig skyldig till de flesta fel som en domare kan göra. Domen är således värd att studera ordentligt för alla som är inbegripna i tvistemål.

Förutom att denna omfattande dom finns tillgänglig hos hovrätten i Malmö finns hela ärendet beskrivet i Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, avgiven vid riksmötet 2000/01. Både boken och bilagan kan varmt rekommenderas av alla som av någon anledning befinner sig i domstolstvist, eller arbetar med tvistemål i domstol. Det gäller både advokater, jurister och domare.

Vilken bärighet har då HD:s tidigare beslut om hur underrätterna agerar på vad som hänt sedan den stora hovrättsreformen inträffade i dagens samhälle? I vårt land har alltid rättssäkerheten ansetts förutsätta att underrätterna domar ska kunna överklagas och prövas på nytt i överrätt. Men sedan EMR-reformen införts är det tydligt att hovrätten inte skall göra en omprövning, utan endast en överprövning av tingsrättens dom.

Tyngdpunkten skall ligga på den första rättsinstansen, vilket förutsätter att kvalitén håller en jämn och hög nivå – vilket tyvärr visat sig i många fall inte stämma. Tyvärr visar hovrätterna numera samma attityd som Högsta domstolen genom att inte vilja pröva målen alls i den utsträckning som krävs.

Det blir då särskilt angeläget att hovrätten skall uppmärksamma och rätta till materiella och processuella felaktigheter i tingsrättsbeslut och avgöranden vilket inte kan ske i de fall när prövningstillstånd inte beviljas. Sedan EMR reformen genomförts har mer än 150 fall där HD underkänt hovrätternas beslut att inte bevilja prövningstillstånd därför återförvisas till hovrätten för en ordentlig prövning.

Min egen uppfattning är att detta delvis beror på att tingsrätterna gör flera grundläggande fel:

Under pågående rättegångar fattar tingsrätten beslut som hindrar parterna att erhålla de bevis de har rätt att begära från motparten. Det sker genom att yrkade editionsföreläggandealltför sällan beviljas i första rättsinstans.

Dessutom är underinstanserna numera skyldiga att göra en ordentlig sammanställning av alla omständigheter och grunder i varje mål, som skall tillställas parterna och som dessa har rätt att yttra sig om – innan huvudförhandling – vilket alltför sällan förekommer.

Min förhoppning är därför att underrätterna nu tar hänsyn till den kritik som HD framför så att prövningstillsltånd beviljas i den utsträckning som är nödvändig för att Sverige skall kunna kalla sig för ett rättssäkert samhälle.