Mats Lönnerblad

STORMVARNING

När den svenska bankkrisen inträffade i Sverige (1987–1993) fick den självförvållande svenska krisen förödande effekter för både den svenska ekonomin och för allmänheten. 60 000 skötsamma företag fick vara med och betala vad krisen kostade. Medan de flesta svenska storbankerna gick relativt oskadda ur krisen.

När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs för 10 år sedan år 2008, spred sig finanskrisen över hela världen. De som levt med bägge kriserna menar att risken för en ny bankkris nu är överhängande beroende på övervärderade tillgångar i bland annat i form av bland annat överbelånade bostäder och kommersiella fastigheter.

I Sverige 2018 ser de svenska bankerna inte så mycket starkare ut innan Lehman Brothers kraschade för 10 år sedan. Då var Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter en vettlös expansion i Baltikum, skriver ekonomijournalisten och författaren Birgitta Forsberg i Svenska Dagbladet (SvD 2018-09-15).

I sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag) skriver Birgitta Forsberg att de svenska bankerna knappast har lärt sig något vad som händer när det råder en svensk eller global bankkris.

I samband med att Lehmans Brothers kraschade passade Swedbank på att jaga tillväxt och höga vinster tillsammans med SEB i Baltikum och Ukraina, skriver Forsberg i sin bok. Snart skulle både Lettland och Ukraina kollapsa. Ovanpå detta satt Swedbank och lånade upp pengar på korta löptider – mitt i en finanskris. Den gången var Swedbank i akut behov av hjälp – och fick det.

Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Tjänstemännen och politikerna betonade att de hjälpte hela branschen, inte en enskild bank. Men sanningen är att de framför allt hjälpte Swedbank. Utan svenska skattebetalarnas hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll.

Svenskarnas skulder har ökat lavinartat sedan bankkrisen 1987–1993. Jag har skrivit om detta i min bok: ”Från bankkris till börskris” (2003) Den svenska bankkrisen är den svåraste ekonomiska krisen som drabbat Sverige. Bankkrisen fick stora ekonomiska påföljder: företagarna och hela svenska folket fick stå för notan. På grund av den krisen ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder.
Räntan steg till 500 procent.

Nu varnar tunga ekonomer för en ny kris. I världens rikaste länder har skulderna sedan den senaste krisen ökat från 235 till 265 procent av BNP. I Sverige har skenade bostadslån gjort att skulderna ökat ännu mer –från 229 procent till 275 procent enligt Finansinspektionens senaste stabiliseringsrapport. Enligt Bloomberg News är svenska bostäder mer än 60 procent övervärderade.

Kapitalförvaltaren Steve Eisman vad den som förutsåg den bolånekris som orsakade finanskraschen i USA för tio år sedan när Lehman Brothers kraschade. Steve Carell gör rollen som Eisman i den mycket sevärda filmen ”The big short” som finns tillgänglig på Netflix. Det mest chockerade för hans del under denna kris var att tillsyningsmyndigheterna inte gjorde något. De försökte inte ens skydda husägarna utan bara bankerna.

Det var precis vad som hände under den värsta krisen i Sveriges historia 1987 –1993, när staten och bankerna i stället för att rädda företagen, tillät bankerna att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder – lägga beslag på alla företagens tillgångar genom olika ”skräpkreditföretag” – trots att det var bankerna och svenska politiker som själva orsakade krisen.

”Vi tänker inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda Lehman Brothers”, meddelade finansminister Hank Paulson när Lehman Brothers stod inför konkursens brant. Men det var precis vad den svenska staten gjorde när det blev bankkris i Sverige.

De svenska krisbankerna kunde fortsätta som vanligt och berika sig själva med stöd från staten och sina kunders tillgångar. Bankerna fortlevnad skulle garanteras. Men 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Oskyldiga företagare tvingades begära skuldsanering, trots att det var staten och bankerna som var skyldiga till deras obeståndssituation.

Den fråga som återstår att besvara är när nästa bankkris inträffar, vilken ingen vet. Men vad vi redan vet är att när den kommer så kommer den att drabba både Sverige och resten av Europa hårt. Mycket tyder på att krisen faktisk inte är långt borta – och vi det vilka som kommer att drabbas. Det blir i första hand de bolånetagare som köpt sina bostäder alldeles för dyrt och inte längre kommer att ha råd att bo kvar. Fastighetsspekulanter borde sälja av nu, innan krisen inträffar och räntan stiger. Företagare borde också se om sitt hus innan de får se sina krediter indragna. De riskerar annars att straffas när räntan stiger, stormvindarna tilltar och krisbankerna börjar– som så många gånger tidigare – plocka vad de kan från företag och vanligt hederligt folk som naivt har trott at man i alla väder kan lita på sin bank.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Om svenska domstolars oförmåga att följa Europakonventionen

Många av de svenska domar som jag tagit del av och skrivit om i mina artiklar och böcker, i egenskap av författare och skribent i finansrätt, vittnar om domstolarnas oförmåga att tänka juridiskt. Min uppfattning är att Sverige fortfarande inte lärt sig Europakonventionens legalistiska sätt att resonera.

Eftersom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i den följande EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram och undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, numera även ingår i den svenska lagstiftningen, är det av största vikt att EKMRs regler följs även i vårt land.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR. Sverige gjorde det den 11 januari 1952. Men EKMR skulle börja tillämpas i vårt land fullt ut i först i samband med Sveriges medlemskap i EU men domstolarna gör det fortfarande inte i många fall.

EKMR innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna. Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer EKMRs bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Det första fallet gäller Allard mot Sverige Ansökningsnummer 35179/97. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, Inga Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen. Samtidigt som den svenska rättvisan får en rejäl knäpp på näsan av Europadomstolen, inklusive Högsta domstolen (HD) i Sverige.

I domen konstaterar Europadomstolen att de svenska domstolarna har kränkt Allards rätt till sin egendom och att Sverige därmed brutit mot flera artiklar i ett av EKMRs tilläggsprotokoll. Målet handlar mer om en ofullkomlighet och klumpighet i det svenska systemet, än om brister som måste rättas till genom lagändringar.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots parterna uttryckt sin vilja att vänta. Genom detta beslut har Sverige kränkt EKMRs artikel 1 och artikel 8. Efter 13 års kamp får Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som 2018-07-04 ( ärende 4458-18-43). Detta ärende handlar egentligen om samma sak, där domstolarna inte följer EKMRs bestämmelser och river, enligt min uppfattning lagstridigt en fastighet, med stora ekonomiska konsekvenser för de som äger fastigheten.

Fallet handlar om vad som hände före och efter en överlåtelsehandling som träffades i Mora den 13 augusti år 2000. Det rör en överlåtelsehandling där Bjarne Norman, som var enda delägare i dödsboet efter Eskil Emanuel Engvall, överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig och omfattade alla skulder som dödsboet äger vid undertecknandet av denna handling. Vad som hände efter detta datum var att Monica Nilsson och Jan Nilsson, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard ./. Sverige 35179/97 där staten förlorade ett mål i Europadomstolen. Detta fall avgjordes anmärkningsvärt nog i Europadomstolen bara tre månader innan kronofogdens rivning av den husgrund som uppförts och vars bygglov beviljats genom två regeringsbeslut.

Likheten med Allardmålet finns också att kronofogden tillät rivningen både av Monica och Jan Nilssons husgrund och förrådsbyggnad, när det fortfarande pågick flera processer. I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer. Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 -10-28 och 1989-11-30!

Monica och Jan Nilsson tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol (Mål F 34/94) och senare i Svea hovrätt (Mål 1621/95:58) trots att rätten skulle insett att Monica Nilsson inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål.

Sammantaget är det lätt att konstatera –efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av – att hela denna process även strider mot EKMRs artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att:

”Var och en skall, vid prövningen av hans rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.”

De brott som skett är också att proportionalitetsprincipen har inte har följts i bägge målen. Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthus i det senare fallet var felaktigt. Därför led Monica och Jan Nilsson stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar lagarna på samma sätt som i fallet med Monica och Jan Nilsson som ensam äger rätten att teckna dödsboet, men hittills inte fått rätt i sakfrågorna trots att de – enligt min uppfattning – hela tiden haft rätt i sak.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mitt förmenande Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Lagstridigt förfarande i svenska domstolar

För mer än 17 år sedan skrev jag – som författare och skribent i finansrätt – en mycket uppmärksammad artikel i Sundsvalls tidning (ST) med rubriken ”Domstolarna sopar rättegångsfel under mattan” (ST 2000-01-09) En artikel, som blivit mycket spridd och omskriven i olika medier. Jag tror fortfarande den kan sökas på Google, för den som är intresserad av att läsa hela artikeln.

Detta skrev jag redan i inledningen av denna artikel: ”Det förekommer jäv och grova rättegångsfel redan i första rättsinstans, vilket inte är ovanligt i Sverige. Därför är det naturligt att påtala de processuella och materiella fel som begåtts, före prövningen i hovrätten. Har dessa fel begåtts i hovrätten är det Högsta domstolen (HD) som enligt rättegångsbalken är skyldig att reda ut begreppen.”

Men, med det nya begreppet ”En modernare rättegång” (EMR-reformen) har det blivit allt svårare att rätta till pågående fel av domare som inte följer gällande lagstiftning, eftersom hovrätten och förvaltningsrätten numera tillåts att avvisa överklaganden till högre instans utan någon motivering alls, vilket strider både mot Europarättens direktiv och Europakonventionen, som numera ingår både i den svenska lagstiftningen och grundlagen.

Vad som hänt sedan dess har visat att det är nödvändigt att börja kräva av våra domare att de måste handla lagenligt i stället för lagstridigt. Sistnämnda har nämligen skett i alltför många fall som jag har granskat och skrivit om under åren.

Sedan år 2000 har nya prioriteringar blivit nödvändiga på grund av att våra svenska domstolar får in allt mer rättsfall: både brottmål och tvistemål som de uppenbarligen inte klarar av att hantera. Det har förekommit både jäv och grova rättegångsfel som aldrig åtgärdas innan slutlig dom och som inte längre går att överklaga i Sverige.

Allvarliga och lagstridiga rättegångsfel, som enbart har gynnat den ena parten, riskerar att inte bli reparerade om hovrätten utan någon motivering inte ger prövningstillstånd. Även om de fel som en domare begår i strid med gällande lagstiftning påpekas till Lagmannen i samma tingsrätt, till både Justitiekanslern (JK) eller till Justitieombudsmannen (JO) – som tydligen anser att det inte är deras sak att reparera de skador som uppkommit när domare fattar felaktigt beslut i förberedelsen av ett mål som inte följer vare sig Europarättens tydliga direktiv eller Europakonventionens bestämmelser som framgår i artikel 6.1 eller rättegångsbalken – så händer ingenting.

Det senaste beslutet som jag tagit del av från Lagmannen i en svensk domstol är det som rör en domare som anklagas för både grova rättegångsfel, jäv, och i strid med både Avtalslagen, Handelsagenturlagen, Europarättens direktiv, Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och rättegångsbalken. Lagmannen kan vare sig ingripa eller göra någonting åt saken, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.

Fallet gäller en handelsagent, med ett 10-årsavtal, som arbetat som ensam handelsagent för sin huvudman, där huvudmannen inte vare sig följt de skriftliga avtal som upprättats mellan parterna eller redovisat alla handelsagentens intäkter. Dessutom har huvudmannen kapat handelsagentens hemsida, så att handelsagenten inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och vägrat att låta handelsagenten, i strid med avtal, granska huvudmannens bokföring, vilket skapat stora ekonomiska förluster för både agenten och aktieägarna.

Både Lagmannen eller den domare som nu vill slutföra förhandlingarna i tingsrätten utan att rätta sina beslut och misstag, gör sig således skyldiga till” lagstridigt förfarande “som inte går att åtgärda trots påpekanden om vilka felaktiga beslut och rättegångsfel som begåtts redan i första rättsinstans.

Såväl JK som JO vill inte heller medverka till att vare sig granska eller sammanfatta de beslut som fattats redan i förberedelsen av detta mål vilket inneburit grova rättegångsfel och där lagmannen fått tillfälle att i olika aktbilagor granska hur felaktigt domaren agerat utan att överhuvudtaget granska vilka fel som begåtts, som såväl kärandenas revisor som bokföringsbyrå starkt reagerat emot och om Lagmannen därför borde ha rättat till omgående.

Om inte underrätterna bryr sig om att agera borde HD göra det genom att skapa prejudikatfall och klargöra vilket påföljder som väntar domare som inte följer vare sig den svenska eller europeiska lagstiftningen.

Till saken hör att denna process nu har pågått i fyra år och de rättegångsfel som skett inte har åtgärdats trots att grova rättegångsfel påpekats redan i inledningen av detta tvistemål.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Rättsosäkra och partiska domstolar

I Sverige har vi olika typer av domstolar: allmän domstol och förvaltningsdomstol. I allmän domstol – tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen – hanteras brottsmål och tvistemål. Förvaltningsdomstolen, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen hanterar mål där enskilda möter staten.

”Det råder usel kvalitet i de svenska förvaltningsdomstolarna”, menar Sven Åke Bergkvist som är Senior Adviser på Mannheimer och verksam inom Swartling Advokatbyrå och ordförande i Stiftelsen för en Rättvis skatteprocess och Carl Göransson som är VD i samma stiftelse i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2018-05-14).

För att de båda domstolsordningarna ska ha legitimitet är det viktigt att det finns ett förtroende för deras verksamhet, eftersom tilliten till domstolarna är central i en demokratisk rättsstat; man måste kunna lita på domstolarnas objektivitet, vilket man inte kan i skattemål hävdar Bergkvist och Göransson i debattartikeln i Dagens Industri.

Tyvärr råder samma förhållande i allmänna domstolar. Jag nog är den levande svensk som skrivit flest artiklar om detta fenomen i både riks- och lokalpress och i flera av mina böcker. Låt mig därför ge ett exempel som denna gång, bara handlar om en enda bank, som drabbats av ett felaktiga myndighetsövergrepp utan att kunna försvara sig för att banken skall kunna leva vidare.

Det gäller HQ Banks ledning, storägare och revisor och andra inblandade, som ansågs begå brott när banken kapsejsade på order från Finansinspektionen i ett brottsmål som jag redan skrivit om tidigare. Efter intervju med flera av de inblandade i detta brottsmål skrev jag att de anklagade inte kunde anses ha begått några brott – långt innan domen föll.

Redan tidigare hade jag skrivit flera artiklar om vad som hände när svenska staten tilläts rädda de fyra stora svenska krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad under den svenska bankkrisen 1987–1993. Nu är det därför dags att skriva om vad som kan hända med en liten bank, som råkade i illa ut.

Strax före julen 2017 kom även tingsrättens dom i tvistemålet angående HQ ärendet. Den var på 2600 sidor (!). Den var svårtillgänglig, inte minst för att texten innehöll en detaljerad beskrivning av tekniska besvärliga begrepp som volatiliteter och dag 1-resultat.

Domen var mycket märklig. Tingsrätten identifierade bland de svarande två kollektiv; den ena gruppen bestod av de fyra personer som inte varit ledamöter i HQ Banks styrelse: Carolina Dybeck, Anne-Marie Pålsson, Johan Piehl och Pernilla Ström. Efter 10 års rättegångar kunde domstolen äntligen konstatera att de vare sig varit i ond tro eller agerat vårdslöst. Sålunda kan inte de fyra anses som ansvariga för bankens verksamhet.

Det hela kastar en lång skugga över FI:s beslut att i praktiken ge de fyra 10 års yrkesförbud. Ty det FI lutade sig mot var de påstådda övergripande ansvaret – som nu tingsrätten kan konstatera inte finns.

Övriga svaranden: HQ banks ledning, storägare och revisor ansågs däremot varit i ond tro och ha agerat vårdslöst. Men blev ändå friade i domstolen både när det gäller brottsmål och tvistemål.

För den som orkar läsa igenom hela domen framstår några av tingsrättens domskäl som svårbegripliga. Avsaknaden av orsakssamband är enligt tingsrättens bedömning en följd av två omständigheter: för det första har de sex påstått vårdslösa personer agerat i bolagets bästa. Därför har de inte orsakat bolaget skada. Den andra förklaringen är om möjligt ännu märkligare. Tingsrätten hävdar att det i praktiken inte spelar någon roll hur och när HQ banks ledning agerade.

Följden blev ändå den att Finansinspektionen (FI) drog in tillståndet så snart FI fått vetskap om problemen, vilket strider mot intentionerna i den lag som FI utgår från i sin tillsyn (lag om bank- och finansieringsrörelse 2004: 297)

Här ska man komma ihåg att HQ bank, till skillnad mot hur de stora svenska krisbankerna behandlades under finanskrisen (1987–1993),gjort allt vad som rimligen kan krävas. Bland annat hade riskkontrollen stärkts och den ”sjuka” delen av bankens verksamhet – tradingen – var avvecklad. Banken hade också försetts med nytt kapital eller garanterats detta så att kapitalkraven var väl tillgodosedda, vilket inte var fallet, för någon av de svenska krisbankerna under den förra stora bankkrisen.

Domen visar med stor tydlighet att det inte rått den opartiskhet och oberoende som krävs av svenska domstolar när de hävdar att Finansinspektionen gjort rätt när man sagt upp tillståndet för HQ-bank.

Banken gavs inte möjlighet att försvara sig mot myndighetens påstående utan ställdes inför fullbordat faktum. Detta är en följd av att FI samtidigt tillåts agera polis, åklagare och domare. Beslutet gick inte heller att överklaga vilket delvis är en följd av FIs beslut innehöll en bestämmelse om omedelbar likvidation av banken.

Nu likviderades aldrig banken, som såldes för en spottstyver till Carnegie, som naturligtvis inte hade anledning att överklaga FIs beslut och Sveriges genom tidernas dyraste rättegång – som borde kunnat handläggas under 10 månader, men som – omfattande både brottsmål och tvistemål – tog 10 år i anspråk alldeles i onödan.

Myndigheternas och FI:s felaktiga agerande skapade orimliga ekonomiska konsekvenser, för alla de inblandade, när domstolen dessutom skyddar felaktiga myndighetsbeslut, där ägarna till HQ Bank till skillnad från storbankernas kollaps under den förra stora bankkrisen var beredda att själva rekapitalisera banken och att driva den vidare, medan storbankerna fick stöd av staten, på allmänhetens och företagens bekostnad.

Sammantaget kan konstateras att förhandlingen i HQ- målet strider mot Europakonventionens brott mot artikel 6 för skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stipulerar att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /…/ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Varför diskrimineras den enskildes rätt i Sverige ?

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, från 1950 ratificerades av Sverige redan den 11 januari 1952, men blev i sin helhet en del av svensk rätt först år 1995, i samband med Sveriges inträde i EU. För den som är intresserad vad som hänt: Läs proposition 1993:94, 114

För att ta reda på hur Europakonventionen regler nu tillämpas i Sverige tog jag kontakt med Thomas Persson som är egen företagare och numera även verkar som arbetande styrelseordförande för Samiska Rättsförbundet. Han har tidigare också varit verksam i styrelsen för Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRs) där jag själv tidigare och under ett kvarts sekel varit verksam i styrelsen. Under de senaste åren som vice ordförande.

Thomas Persson konstaterar att Egendomsskyddet i Sverige står mot allmänhetens intressen till fri disposition. När det gäller äganderättsskyddet –som jag skrivit om i flera artiklar och i mina böcker – delar jag Perssons åsikt att den enskilde fortfarande inte åtnjuter något större grundlagsskydd, mot det allmännas anspråk på hans tillgångar, när den ikläds formen av beslut om skatt och andra tvångsåtgärder.

Som ett exempel kan allmän marksocialisering i Sverige gå till på så sätt, att allt markinnehav påläggs en sträng statsskatt, som får erläggas på så sätt att den skattskyldige avstår en viss del av sin jord till staten som betalning av debiterad skatt. Efter 10 års skattebetalningar av detta slag kan den skatteskyldige ursprungliga jordägarens mark ha helt övergått till staten.

Den svenska staten är ett av de länder som nu, genom revision av FN´s råd för de Mänskliga rättigheterna (MR), fått rekommendation för att säkra och förstärka dessa rättigheter för de svenska medborgarna. Thomas Persson menar att Sverige sedan 1995 och redan långt innan Europakonventionen blev svensk lag, undanhållit svenska folket dessa grundläggande rättigheter.

Enligt Persson, innebär detta att regeringen fortfarande anser att dessa rättigheter och erkännandet av Europakonventionen endast utgör en folkrättslig förpliktelser mot andra stater, inte mot den enskilde. Han frågar sig hur detta kan försvaras ? Hur en prövning av en kränkning av den enskildes kan utgöra en regeringsfråga ?

Genom regeringsformen (RF 2:23) ges enligt Perssons uppfattning konventionsrättens inte grundlagens status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen blir då i stället lag genom Svensk författningssamling (SFS 1994:1219) Där stipuleras att konflikter och tolkning av konventionsåtagandena ska ske genom lagtolkning och/eller rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till: ”lex posterior respektive lex Specialis”. Lex Posterior = ny lagstiftning kan ges företräde framför gammal lag. Lex Specialis = inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten. Svensken kan således fortfarande inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater, menar Persson.

Vad detta innebär för Sveriges vidkommande har den svenska regeringen själv kunnat konstatera i sitt strategidokument (sidan 16) att ”svensk domstolsprövning och tillsyn inte i sig är en garanti för säkerställande av respekt för de konventionsåtaganden som kan aktualiseras vid en prövning eller tillsyn.”

Thomas Persson hävdar att regeringen medvetet undanhåller de konventionsrättsliga åtaganden för den svenske medborgaren. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men troligen finns en rädsla från regeringens sida att medborgaren kan utgöra en fara för den svenska staten. Jag kan hålla med Persson att detta kan vara en av förklaringarna: att svenska regeringar sedan 1970-talet konsekvent motarbetat viktiga inslag av medborgarrätt i vårt land.(Jämför med den tidigare ordförande i Medborgarrättsrörelsen , Regeringsrådet Gustaf Petréns välgrundade motstånd mot grundlagsreformen 1974.)

Problemet med att följa befintlig lagstiftning uppstår ju i många rättegångar som jag själv tagit del av och skrivit om när den enskilde vill föra en allvarlig kränkning för prövning i domstol. Vad som gäller är ju att de lägre rättsinstanserna kan begära förhandsbesked från EU-domstolen medan högsta rättsinstans är skyldiga att rådfråga EU-domstolen i dessa ärenden , vilket alltför sällan sker.

Den svenska medborgaren kan således inte lita på att erhålla en rättvis rättegång (artikel 6.1) Ej heller följer Sverige fortfarande praxis genom att begära förhandsbesked i alla de fall där förhandsbesked krävs. Genom att inte tillämpa Europakonventionens bestämmelser, som sig bör i våra svenska domstolar, blir domsluten ihåliga och ofta motstridiga. Jag håller således med Persson att systemet får effekten att klagande part inte ska överleva prövningen på grund av den tid som varje mål tar i anspråk i vårt land, vilket på ett uppenbart sätt strider mot bestämmelsen att alla medborgare skall vara berättigade till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid – utan att domstolarna hörsammar detta.

Vad som även stipuleras i Europakonventionen artikel (6 b) är att parterna skall åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att bereda sitt försvar, vilket motarbetas direkt av svenska domstolar i de fall där käranden genom, stupstocksföreläggande, inte får tillgång till den bevisning han/hon har rätt till enligt både avtal och EU:s direktiv som införlivats i den svenska lagstiftningen, vilket inte innebär någon rättvis rättegång.

Eller domstolen nekar till att käranden/svaranden får förhöra eller låta förhöra vittnen (6 d), som åberopas mot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda omöjliggör en rättvis rättegång.

Den sista fråga som Thomas Persson ställer till mig är vem som skall svara för alla de konkreta rättsförluster som sker i Sverige på grund av att Sverige fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser ? Sverige har ju under snart ett kvarts sekel valt att inte till fullo tillämpa Europakonventionens genomslag, fullt ut?S verige har ju under ett kvarts sekel valt att inte tillfullo tillämpa Europakonventionen med direkt effekt här hemma.

Det svar jag ger Thomas är att när Europadomstolen väljer att döma i ett mål, och ger svaranden eller käranden rätt i sak, där det visar sig den skadelidande fredan från början haft rätt i sak , sker detta när alla svenska möjligheter att få en rättvis i ett mål i svenska domstolar är utdömda.

Därför borde enligt min uppfattning, mål som avgjorts i Europadomstolen i Strasbourg ha ett betydligt större prejudikatvärde än i de fall när det visat sig att Högsta domstolen (HD) dömt fel i samma ärende som betraktas som prejudikatärenden – eller vägrat pröva sakfrågorna på nytt i högsta svenska rättsinstans.

Men det är något som man fortfarande inte har förstått i vårt land genom att inte betrakta Europadomstolens domslut som prejudikat i Sverige, även om Sverige nu tvingas följa Europadomstolens beslut.

För den svenska medborgaren har tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna en avgörande betydelse. Inte minst hur dessa rättigheter inte hanteras på ett korrekt sätt inom det svenska rättssystemet, exempelvis:

– Tillträde till domstol

– Rättvis rättegång (i Sverige är fri bevisning ett problem)

– Effektivt förfarande (tid, fråga)

– Direkt effekt (här och nu)

– Följsamhet till Europarätten (förhandsbesked och praxis)

Inom alla dessa områden har tillämpningen av Europarätten i det svenska systemet medfört avsevärda rättsförluster för medborgaren under närmare ett kvarts sekel, efter Sveriges inträde i EU.

Dessa förluster har stärkt den rådande svenska maktstrukturen och medfört att domstolarna blivit alltmer ofria i förhållande till den styrande makten samtidigt domarna känt sig fria att tillämpa lagtolkningen efter sitt eget gottfinnande. Detta kan inte accepteras i en demokratisk stat som Sverige som borde sträva efter ett fungerande rättssystem.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Hoten mot rättsstaten Sverige

Min personliga uppfattning är att svenska domare måste börja lära sig, inte bara enskilda bestämmelser, utan också tolkningsprincipen och systematiken – för att förstå och följa både Europakonventionens bestämmelser och EU:s direktiv.

Miniminivån är i så motto att man inte får understiga de krav som enligt Europakonventionen gäller för ”en rättvis rättegång.” Han man rätt till prövning i två rättsinstanser får inte detta tillämpas godtyckligt som sker i dag efter införandet av EMR-reformen (En modernare rättegång) eftersom Sverige redan har tre rättsinstanser.

Varför Sverige fortfarande inte tillämpar bestämmelserna i Europakonventionen, trots ratificeringen 1952 av Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och det grundläggande friheterna (Europakonventionen) i många mål som jag tagit del av – som numera ingår i den svenska grundlagen sedan Sverige inträde i Den Europeiska Unionen (EU) 1995 – är en gåta för mig.

Därför borde det finnas en högsta rättsinstans av typen författningsdomstol som tillämpar en abstrakt normprövning vilket innebär att man även kan klaga på en lag. Men för att kunna få denna prövning måste man själv vara ett offer. Därför borde det också enligt min mening finnas en högsta rättsinstans som skall övervaka att rättstillämpningen följs på ett korrekt sätt i våra domstolar.

För att få veta varför svenska domstolar vare sig följer Europakonventionen eller EU:s direktiv i många fall jag tagit del av och skrivit om i mina böcker, tog i början av januari 2018 kontakt med advokaten Jan Södergren som hösten 2017, tillsammans med kommentatorn, professor Karin Åhman och moderatorn Professor Ulf Bernitz anordnade ett seminarium kring: ”Europakonventionen och dess subsidiaritet – Båda sidor av myntet” dit jag i min egenskap av medlem i Europarättsföreningen var inbjuden. Temat var bland annat varför man fortfarande inte tillämpade Europakonventionen som man borde i Sverige.

Bland annat behandlades detta ämne som även Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, när det gäller de anmärkningsvärda utvisningsbesluten av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd i vårt land. Sverige har i slutet på 2017 inte mindre än 39 mål som skall avgöras av Europadomstolen, de flesta gäller asylärenden.

Det är intressant att notera att exempelvis Svenskt näringsliv redan har räknat ut att arbetskraftsinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller högkvalificerade yrken utan allt för IT-specialister, kockar bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer eller städare.

Jan Södergren är inte kategorisk. Han medger att man får göra inskränkningar i rättigheterna; men i så fall måste de vara både lagliga och förutsägbara och ha ett legitimt syfte och framför allt var proportionerliga. Fallerar det på något av dessa tre punkter begår domstolen en överträdelse mot alla materiella artiklar i Europakonventionen och i unionens lagar.

EMR-reformen ger klagande rätt till prövning i två rättsinstanser – men inte i tvistemål – bara om det inte gäller mened, eller bland annat bevisbara brott som: urkundsförfalskning, avtalsbrott eller jäv Om vare sig hovrätten eller Högsta domstolen beviljar omprövning och det kan styrkas falsk skriftlig och muntlig bevisning, då skall resning beviljas för omprövning av målet i hela dess vid enligt lagrum nedan:

Om resning RB 58 kap. 1 § p 2-3

”§ 1 Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas:

§ 2 Om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig, eller tolk angivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan hava inverkan på utgången;

§ 3 om omständigheten eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopats och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; ”

Vad jag själv reagerar mot är domstolarnas fortsatta illvilja mot att följa Europakonventionens bestämmelser som framgår av Lagrådets svar på regeringens lagrådsremiss: Skadestånd och Europakonventionen:

Lagrådet är emot kodifiering och hittills gällande praxis avseende skadestånd på konventionsrättslig grund och anser att rättsbildningen på området i sin helhet bör anförtros och domstolarna. Som skäl anför Lagrådet:

”Europakonventionen i första hand av Europadomstolen. Emellertid är det i det närmaste en omöjlig uppgift att åstadkomma en lagreglering som överensstämmer med Europadomstolens praxis . Den domstolen synes inte ha ambitionen att utarbeta en praxis som står sig över tiden.”

Lagrådet har, enligt min mening, helt fel eftersom Europadomstolens praxis redan har visat sig fungera och tillämpas i de flesta länder som ingår i EU.

Regeringens ovilja att inrätta en författningsdomstol i Sverige innebär i klartext att regeringen själva anser sig få besluta om en lag kan anses tillämpligt i Sverige som diskriminerar den som drabbas, när en författningsdomstol i Sverige kunna hjälpa till med att undanröja dessa problem som uppstår när redan stiftade lagar eller felaktiga domslut – som drabbar oskyldiga företag och människor – måste betraktas som lagvidriga.

De största hoten mot rättsstaten i Sverige på allvar är, enligt min uppfattning, domarna själva som inte följer gällande lag, Europakonventionen och EU:s direktiv och den svenska socialdemokratiska regeringen och dess lagrådet som inte bryr sig om att kontroller hur rättstillämpningen fungerar i vårt land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt